Lördagen före jul var en dag av känslostormar. Från det samtal på förmiddagen som jag strax ska relatera, och som fick mig att skrattande lägga på luren, till en promenad i stilla snöfall med julmusik i lurarna som fick mig att bli en lite bättre människa, till en eftermiddag och kväll infesterad med bråk, skrik, gnat och tjat, men med ett gott avslut. Inspirerad av Y:s arga utslungande att han ansåg oss vara så dumma att han inte ville ha oss till mamma och pappa längre, läste jag Pelle flyttar till Komfusenbo för båda sönerna, och de lyssnade intensivt och andäktigt.
Men i alla fall. Pappa. Han ringde, och jag konstaterade än en gång att han mår bra nu. Han jobbar intensivt med en översättning, är glad åt uppdraget, glad åt förtroendet, glad åt pengarna, glad åt att inte vara bortglömd, och så vidare. Vi bestämde att han skulle komma som vanligt vid tvåtiden på julafton.
Så drog jag efter andan och bad honom gå över sin klädsel en extra gång. Senast jag träffat honom, på körens julkonsert, klarade han varken den okulära besiktningen eller luktprovet. Jag misstänkte både byxor och jacka. Han höll slokörat med om att det nog var si och så med renhetsgraden på dessa persedlar, men att han faktiskt alltid duschar och byter till ren skjorta innan han går ut för att träffa folk.
Jag sade strängt, att nu är det faktiskt dags att pensionera Edvard Persson-byxorna, nu måste vi gå ut på stan och ekipera dig. Du har gått ner tjugo kilo sedan vi sist handlade kläder, allt hänger som säckar på dig. Du har nog rätt, svarade pappa dröjande och överraskande fogligt. Så berättade han den historia som fick mig att skratta så tårarna rann. Min reaktion gjorde honom så förtjust att han skrev ner det hela. Varsågoda, Helgapappa gästbloggar:
När jag kom hem för några dagar sade det tjoffs när jag kom innanför dörren och så låg byxorna runt fötterna. Tydligen är det dags för ett nytt hål i livremmen. Det var ett tag sedan sist.
Men det är trots allt en sann glädje när man reser sig i bussen för att gå av och hänger fast för glatta livet - vissa chaufförer kör som i Rio - med en hand (räcker knappt) i någon ledstång och en i matkassen och märker att byxorna hasat ner och är på väg ännu längre. I Förorten hann de en gång till knäna innan jag pallrat mig av, men jag hade den långa rocken som går till fotknölarna så det gick bra. Att hålla i byxor och matkasse på en gång är inte så lätt som man skulle kunna tro.
Hur gick det då? Jo, på julafton konstaterade jag så snart pappa klivit inom dörren att han klarade alla prover, han doftade inte av annat än rakvatten och såg mycket prydlig ut. Och idag har vi handlat ny kostym, att ha på begravningar. Pappa går på många sådana. Men på skjorta gick vi bet, kombinationen mager hals men kvardröjande kulmage tillfredsställs inte av Dressman eller Grosshandlarn.
Efteråt bjöd jag honom på köttbullssmörgås på konditori, och sedan skildes vi åt, nöjda och glada.
2012-12-31
2012-12-26
2012-12-23
Lillejulaftonsmorgon på QY-vis
0645 Uppstigning och vittjande av julkalendern som farmor gjort i ordning. Varannan dag leksak, varannan godis.
0647 Q tappar sin godis under sängen.
0648 Q fiskar upp den med tårna
0658 Vittjande av chokladkalendrarna från morfar.
0700 Y skriker eftersom 23 och 24 i hans kalender är tomma. Han åt upp dem igår.
0710 Jag gör i ordning frukost. Yoghurt med pepparkakssmulor till dem, leverpastejmacka till mig. Tänder ljus.
0717 Jag föräras två julkort som gossarna klippt till från Y:s slaktade kalender. Samtidigt har de klippt hål i sina pyjamasar, men det vet jag inte ännu.
0720 Efter två tuggor börjar Q kinka om att han är mätt.
0721 Y säger samma sak.
0722 Jag hämtar Tomten och sätter mig mellan dem. En tugga per uppslag, bestämmer vi.
0725 Q hostar med munnen full varpå Tomten och jag dekoreras med yoghurt. Och pepparkakssmulor.
0745 Alla har ätit. Jag hämtar legolådorna. Rymdskepp byggs, jag läser DN och dricker te.
0807 Y försäger sig och berättar att Q klippt sprund i bådas pyjamasbyxor. Q ger honom mördande blickar.
0835 Nu har det varit tyst oroväckande länge. Kanske dags att ta in granen och släppa lös ungarna bland glaskulorna?
0647 Q tappar sin godis under sängen.
0648 Q fiskar upp den med tårna
0658 Vittjande av chokladkalendrarna från morfar.
0700 Y skriker eftersom 23 och 24 i hans kalender är tomma. Han åt upp dem igår.
0710 Jag gör i ordning frukost. Yoghurt med pepparkakssmulor till dem, leverpastejmacka till mig. Tänder ljus.
0717 Jag föräras två julkort som gossarna klippt till från Y:s slaktade kalender. Samtidigt har de klippt hål i sina pyjamasar, men det vet jag inte ännu.
0720 Efter två tuggor börjar Q kinka om att han är mätt.
0721 Y säger samma sak.
0722 Jag hämtar Tomten och sätter mig mellan dem. En tugga per uppslag, bestämmer vi.
0725 Q hostar med munnen full varpå Tomten och jag dekoreras med yoghurt. Och pepparkakssmulor.
0745 Alla har ätit. Jag hämtar legolådorna. Rymdskepp byggs, jag läser DN och dricker te.
0807 Y försäger sig och berättar att Q klippt sprund i bådas pyjamasbyxor. Q ger honom mördande blickar.
0835 Nu har det varit tyst oroväckande länge. Kanske dags att ta in granen och släppa lös ungarna bland glaskulorna?
2012-12-20
I stormens bleka öga
Igår kväll råkade jag se slutet på en film av Olle Häger, där han pratade om sina egna filmer. Till min glädje visades ett klipp som jag fortfarande minns oerhört väl trots att det är mer än tio år sedan jag såg det.
Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd. Det var en gång ett århundrade - och ett land, mitt i stormens bleka öga.
Hans Villius läser som bara han kunde, och filmen som rullar är från 1942. Det året var pappa tre år och farmor 27, det hade kunnat vara dem man ser. Vitblonda barn i knät på sina rågblonda mödrar, som är robusta och tantlockiga på det där typiska fyrtiotalssättet.
Jag får gråten i halsen. Det landet finns inte längre.
Det finns inte längre vilket beklagas högljutt på vissa håll.
Men det jag begråter är något annat. Detta har vi ärvt, eller snarare fått till skänks. En välvillig slump bestämde att just vi förunnats att födas och leva just här och just nu. Så illa vi förvaltar det. Vi ser det inte, vi uppskattar det inte, och vi vill inte dela med oss av det.
(Jag tänkte ut det här inlägget medan jag gick en promenad i snöyran för att hämta ut ett paket. Jag tänkte högstämda tankar om att vara en del av mänskligheten och sånt. Men i postkön försökte en illaluktande, gapig och berusad tant tränga sig före mig och några andra, varpå jag skarpt sa till henne. Så mycket för den människokärleken. Teori och praktik, igen.)
Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd. Det var en gång ett århundrade - och ett land, mitt i stormens bleka öga.
Hans Villius läser som bara han kunde, och filmen som rullar är från 1942. Det året var pappa tre år och farmor 27, det hade kunnat vara dem man ser. Vitblonda barn i knät på sina rågblonda mödrar, som är robusta och tantlockiga på det där typiska fyrtiotalssättet.
Jag får gråten i halsen. Det landet finns inte längre.
Det finns inte längre vilket beklagas högljutt på vissa håll.
Men det jag begråter är något annat. Detta har vi ärvt, eller snarare fått till skänks. En välvillig slump bestämde att just vi förunnats att födas och leva just här och just nu. Så illa vi förvaltar det. Vi ser det inte, vi uppskattar det inte, och vi vill inte dela med oss av det.
(Jag tänkte ut det här inlägget medan jag gick en promenad i snöyran för att hämta ut ett paket. Jag tänkte högstämda tankar om att vara en del av mänskligheten och sånt. Men i postkön försökte en illaluktande, gapig och berusad tant tränga sig före mig och några andra, varpå jag skarpt sa till henne. Så mycket för den människokärleken. Teori och praktik, igen.)
2012-12-18
Fråntagen medaljen
Helgens mirakulösa tålamod var som bortblåst nu ikväll. Jag var ensam med barnen och Q konstrade och krånglade vid datoravstängningen vid läggdags. Fast jag tänkt till ordentligt och satt upp tydliga regler för vad som gällde. Jag blir galen, majoriteten av våra bråk handlar om TV, dator eller dataspel. (Vad bråkade man om förr i tiden? Meccano? Kottar?) Q var riktigt överjävlig, men det ursäktar inte mitt beteende. Han blev så arg och ledsen att han ville ringa O, vilket jag hjälpte honom med. Och sedan blev vi sams under ömsesidiga ömhetsbetygelser.
Efteråt sitter jag i soffan och ömsom skäms, ömsom ömkar mig själv. Orden jag nattade sönerna med, att imorgon är en ny dag utan bråk, då vi börjar om på nytt, ekar ihåligt.
Jag dricker mitt te och skålar sorgset i andanom med Anna Wahlgren. Teori och praktik är tusan så oförenliga.
Efteråt sitter jag i soffan och ömsom skäms, ömsom ömkar mig själv. Orden jag nattade sönerna med, att imorgon är en ny dag utan bråk, då vi börjar om på nytt, ekar ihåligt.
Jag dricker mitt te och skålar sorgset i andanom med Anna Wahlgren. Teori och praktik är tusan så oförenliga.
Silver lining
Det finns ju onekligen fördelar och nackdelar med allt.
Företaget där jag jobbar just nu ligger ute i spenaten, i busken, bortom all ära och redbarhet. (Åja. Det beror kanske på vem man frågar. Om man frågar dem som bor i denna synnerligen välmående avkrok, förlåt villastad, så tycker de nog inte alls att de bor särskilt avsides. Men det tycker jag.)
Nackdelarna är uppenbara. Det går inte att inom rimlig tid åka kollektivt till jobbet. Jag måste köra bil, vilket är tröttsamt, tråkigt och dåligt för miljön. Det finns inga vettiga lunchrestauranger i närheten. Inte heller några gym, lunchträning är ett minne blott. Liksom all form av shopping, alla ärenden överhuvudtaget. Det är långt till andra arbetsplatser vilket gör att möjligheten att boka in lunchträffar med gamla bekanta är starkt begränsade. Följden är att jag regelbundet drabbas av akut lappsjuka.
Men även baksidor har framsidor. Den förhatliga bilkörningen går åtminstone snabbt, en fördel med att jobba i en avkrok är att ingen annan gör det, alltså inga bilköer. Att äta lunch ur matlåda har positiva effekter både på hälsan och plånboken.
Och sist men inte minst, från mitt fönster har jag utsikt över en vacker snötäckt skogsdunge. Himlen ovanför var imorse åskblå, efter lunch blyertsgrå för att nu ha skiftat till nästan självlysande blekblå. Strax är det mörkt.
Jo, så glömde jag ju nästan de rikliga tillfällena att studera hus i rosa mexitegel. Hittills har jag hittat tre stycken. Det måste vara en lokal sedvänja.
Företaget där jag jobbar just nu ligger ute i spenaten, i busken, bortom all ära och redbarhet. (Åja. Det beror kanske på vem man frågar. Om man frågar dem som bor i denna synnerligen välmående avkrok, förlåt villastad, så tycker de nog inte alls att de bor särskilt avsides. Men det tycker jag.)
Nackdelarna är uppenbara. Det går inte att inom rimlig tid åka kollektivt till jobbet. Jag måste köra bil, vilket är tröttsamt, tråkigt och dåligt för miljön. Det finns inga vettiga lunchrestauranger i närheten. Inte heller några gym, lunchträning är ett minne blott. Liksom all form av shopping, alla ärenden överhuvudtaget. Det är långt till andra arbetsplatser vilket gör att möjligheten att boka in lunchträffar med gamla bekanta är starkt begränsade. Följden är att jag regelbundet drabbas av akut lappsjuka.
Men även baksidor har framsidor. Den förhatliga bilkörningen går åtminstone snabbt, en fördel med att jobba i en avkrok är att ingen annan gör det, alltså inga bilköer. Att äta lunch ur matlåda har positiva effekter både på hälsan och plånboken.
Och sist men inte minst, från mitt fönster har jag utsikt över en vacker snötäckt skogsdunge. Himlen ovanför var imorse åskblå, efter lunch blyertsgrå för att nu ha skiftat till nästan självlysande blekblå. Strax är det mörkt.
Jo, så glömde jag ju nästan de rikliga tillfällena att studera hus i rosa mexitegel. Hittills har jag hittat tre stycken. Det måste vara en lokal sedvänja.
2012-12-17
Gissa rätt
Imorse lämnades Y hos dagmamman av sin fader, medförande de julklappar de gemensamt valt ut.
En flaska rosa mousserande vin
En pärlplatta föreställande en drake*
En pärlplatta föreställande en stjärna
Jag undrar så om hon kommer att kunna gissa vem som har valt vad.
Om vi ska vara helt sanningsenliga en djake, faktiskt.
En flaska rosa mousserande vin
En pärlplatta föreställande en drake*
En pärlplatta föreställande en stjärna
Jag undrar så om hon kommer att kunna gissa vem som har valt vad.
Om vi ska vara helt sanningsenliga en djake, faktiskt.
2012-12-16
Julfrågor
Nej, dags för lite julstimmung. Och varför inte kombinera det med en lista, det var länge sedan. Den här hittade jag hos Steel City Anna.
Firar du jul hemma eller hos någon annan?
I'll be home for Christmas, you can plan on me. Hemma, hemma, hemma. Julen 2007 när Q var knappt två år reste vi till mamma i Göteborg. Efter det bestämde jag att jag vill vara hemma hos mig själv på jul. Ovillkorligen. Den som vill är välkommen hit, men jag flytt int.
Favoritjulgodis
Julgodis är nu inte det godaste godis som finns, fast allt godis är ju gott, det hörs liksom på namnet. Jag gillar knäck, särskilt polkagrisknäck (krossade polkagrisar istället för mandel, låter knäppt men är gott!) och limekola, båda enligt recept från ett gammalt Arlahäfte.
Favoritmat i jul
Skinka förstås. Sill, helst hemgjord. Medisterkaker (pannbiffar på fläskfärs, kryddade med ingefära). Kalvsylta, allra helst hemgjord fast det är bökigt. Grönkål på halländskt vis, en upptäckt jag gjorde förra året. Julkorv. Lussekatter. Småkakor! Helst svärmors hembakta som är himmelska, men de får vi bara vartannat år. I år firar hon jul hos svågern med familj, och jag håller till godo med hembageriets.
Den finaste julmusiken
Hoo-boy. Svår genre! För många år sedan fick O en julskiva med Stefan Ljungquist och en flickkör. Den är så genomgräslig att den trotsar all beskrivning. Vi spelar den ibland och dör av skratt. Jag har tre julskivor som går att lyssna på: Ella Wishes You a Swinging Christmas (favoritspåret är Have Yourself a Merry Little Christmas), en obskyr samling julmusik från världens alla hörn, samt Lars Vegas Trios julskiva. Nä, julsånger sjunger jag hellre än lyssnar på, och jag får min beskärda dos via kören, när julkonserten väl är överstånden är jag ganska mätt.
Den godaste juldrycken
Julmust och O:s hemgjorda mumma. Glögg går också ner fast lukten är trevligare än smaken.
Jenny Nyström-jul eller amerikansk jul
Ingetdera. Men mer åt Jenny-hållet än det amerikanska.
Berätta om dina traditioner på julafton
Jaa... Egentligen gillar jag inte tanken med traditioner för man blir så lätt låst i dem. Men de har en tendens att smyga sig på, flera har införts sedan vi fick barn. En sådan är julstrumpan, att barnen får en första klapp redan på morgonen som ska sysselsätta dem under dagen. Förra året bestämde jag mig för att göra egna strumpor och letade fåfängt efter mönster på nätet. Till sist fick jag snilleblixten att köpa julhanddukar och fleecefiltar på Åhléns och göra fleecefodrade jättelika (ska ju rymma pussel såväl som målarböcker) strumpor av. De blev riktigt fina. Frukosten är en tradition jag följt sedan jag träffade O 1992, mer därom nedan. Annars är det inte så mycket som är hugget i sten mer än att jag vill ta en promenad medan det är ljust, och så brukar vi dela ut julklapparna ganska snart efter Kalle Anka, för att sedan äta middag. Tomte har vi inte, jag har livliga minnen av pinsamma charader från min egen barndom. Mina barns morfar stoltserar visserligen med de rätta attributen men varken han eller barnen är särskilt roade av att iscensätta något skådespel.
Annandagen
Inga särskilda traditioner eller ambitioner mer än att komma ut och få lite frisk luft.
Bannlyst pynt?
Glitter är gräsligt fult. Det vi har försöker jag gömma så att sönerna inte ska hitta det och propsa på det. Nu börjar de - sönerna alltså - bli så stora att vi kan plocka fram allt ömtåligt pynt som varit nerstoppat i några år. I år blev det premiär för Julbyn, en by i porslin, upplyst av en ljusslinga och befolkad av tomtar, hundar och älvor. En present från min far, who else? Y är alldeles förtrollad av den och leker med den varje dag.
Favoritpynt
Allt som är snyggt enligt min egen högst personliga smak. Inte för smakfullt, men inte för skrikigt. Jag gillar att pynta redan vid första advent, dels för att få välbehövligt extra ljus av adventsstakar och stjärnor, men också för att jag hyser en kärlek till lagom kitschigt pynt i form av dolskt blickande tomtar (min favorit går under namnet Pedofilen och står och lurar i hörnet bakom pappersåtervinningen) och tryckta gardiner med motiv av julrosor. Blommor är en viktig del av pyntet, amaryllis och hyacinter är obligatoriska.
Levande gran eller fusk
Levande så klart! Annars luktar det ju inte och det är ju mer än halva poängen. När vi ändå är inne på gran så är även julgransprydnaderna högst personliga. Smakfulla granar dekorerade i en enda färg, bah så tråkigt. Julgranssaker är en riktigt rolig souvenir som man kan köpa på de mest skilda ställen i världen. Vår gran pryds av allt från flirtkulor med paljetter förfärdigade på 70-talsdagis (av moi), till sydafrikanska pärlstickade korgar, till kinesiska emaljkulor. Och en hel del annat.
Julkort på mail eller med posten
Ingetdera. Jag är för lat för att skicka julkort, har alltid varit. Dessutom utvecklade jag en stark allergi mot gulliga barnkort under barnlöshetstiden. Om detta utgjöt jag mig för några år sedan, mina åsikter i frågan är oförändrade.
Vilka färger har ditt pynt?
Alla tänkbara. Se ovan.
Glitter?
Nej. Se ovan.
Julfrukost
Sedan O:s och min första gemensamma jul, då jag bjöds till hans föräldrahem på julfrukost, har jag avnjutit följande: varm choklad med vispgrädde och släta vetebullar med russin och suckat. För så gjorde de i O:s mammas föräldrahem. I år har vi bjudit in våra goda grannar som har barn i precis samma ålder.
Favoritfrukter i juletid
Clementiner.
Risgrynsgröt eller ris a la malta
Risgrynsgröt. Är inte fullt lika förtjust som övriga familjen dock. Ris à la Malta har jag aldrig förstått poängen med. Det enda jag har emot julmat är för övrigt avsaknaden av riktigt goda efterrätter.
Kalle Anka och hans vänner
Javars. De brukar stå på och skråla, men jag tittar med ett mycket flyktigt intresse. Jag tycker att det här programmet har börjat komma så ofta på senare tid?
Karl-Bertil Jonsson
KBJ är jag egentligen mer förtjust i än KA, men just nu passar han inte riktigt in i vårt julaftonsschema med tidig klapputdelning och dito middag, så jag har inte sett honom på några år. Men under min uppväxt satt vi som klistrade hela familjen med ett flagrant undantag: morfar som protesterade högljutt. Som statsanställd tyckte han att det var absolut och fullkomligt upprörande att framställa simpelt tjuveri som ädelt. KBJ var en skam för Postverket!
Kan du vissla Johanna?
Nä. Har läst boken dock.
Köper du klappar åt många?
Nej, tack och lov. Två barn och en man. Pappa ska i år igen få en hemstickad mössa. Han tappar praktiskt nog bort ungefär en varje år. Mamma och svärmor har - helt otippat - fått foton på barnen. Min syster får nog en gåva till Unicef eller Läkare utan gränser. Julklappar är faktiskt ett otyg.
Vill du slå in klapparna själv?
Nej, gud så tråkigt. Men det måste ju göras. I mitt föräldrahem lättades denna syssla upp av rimmande. Både mamma, syster, styvfar och pappa är riktiga mästare. Tyvärr har jag inte lyckats införa denna tradition i min egen familj. Kanske skulle jag försöka igen i år?
Vad önskar du dig i år?
Mest av allt ett fint jullov. Därutöver en armbandsklocka med röd urtavla. Röda skor med lagom - 5-6 cm - höga klackar. Pyjamas/underkläder i silke.
Mellandagsrea?
Ja, O och jag har bestämt att vi ska gå ut på rean tillsammans istället för att köpa klappar till varann. Han behöver en vinterjacka och jag ska titta efter önskelistan ovan. Fast jag har köpt ett par saker till honom ändå, och jag är säker på att han har gjort detsamma. Så ordhålliga är vi.
Nyårsplaner?
Inga särskilda ännu. Vi kommer säkert att laga en god middag och dricka champagne. Har frågat runt lite i bekantskapskretsen om någon vill fira med oss men inte fått napp ännu. Får vi inte det blir det bara vi fyra, men det är inte så bara.
När åker julen ut?
Julgranen åker när barrandet blivit outhärdligt. Stjärnor, stakar, gardiner och pedofiltomtar får vara kvar en bra bit in i januari, det ser så trevligt ut.
Firar du jul hemma eller hos någon annan?
I'll be home for Christmas, you can plan on me. Hemma, hemma, hemma. Julen 2007 när Q var knappt två år reste vi till mamma i Göteborg. Efter det bestämde jag att jag vill vara hemma hos mig själv på jul. Ovillkorligen. Den som vill är välkommen hit, men jag flytt int.
Favoritjulgodis
Julgodis är nu inte det godaste godis som finns, fast allt godis är ju gott, det hörs liksom på namnet. Jag gillar knäck, särskilt polkagrisknäck (krossade polkagrisar istället för mandel, låter knäppt men är gott!) och limekola, båda enligt recept från ett gammalt Arlahäfte.
Favoritmat i jul
Skinka förstås. Sill, helst hemgjord. Medisterkaker (pannbiffar på fläskfärs, kryddade med ingefära). Kalvsylta, allra helst hemgjord fast det är bökigt. Grönkål på halländskt vis, en upptäckt jag gjorde förra året. Julkorv. Lussekatter. Småkakor! Helst svärmors hembakta som är himmelska, men de får vi bara vartannat år. I år firar hon jul hos svågern med familj, och jag håller till godo med hembageriets.
Den finaste julmusiken
Hoo-boy. Svår genre! För många år sedan fick O en julskiva med Stefan Ljungquist och en flickkör. Den är så genomgräslig att den trotsar all beskrivning. Vi spelar den ibland och dör av skratt. Jag har tre julskivor som går att lyssna på: Ella Wishes You a Swinging Christmas (favoritspåret är Have Yourself a Merry Little Christmas), en obskyr samling julmusik från världens alla hörn, samt Lars Vegas Trios julskiva. Nä, julsånger sjunger jag hellre än lyssnar på, och jag får min beskärda dos via kören, när julkonserten väl är överstånden är jag ganska mätt.
Den godaste juldrycken
Julmust och O:s hemgjorda mumma. Glögg går också ner fast lukten är trevligare än smaken.
Jenny Nyström-jul eller amerikansk jul
Ingetdera. Men mer åt Jenny-hållet än det amerikanska.
Berätta om dina traditioner på julafton
Jaa... Egentligen gillar jag inte tanken med traditioner för man blir så lätt låst i dem. Men de har en tendens att smyga sig på, flera har införts sedan vi fick barn. En sådan är julstrumpan, att barnen får en första klapp redan på morgonen som ska sysselsätta dem under dagen. Förra året bestämde jag mig för att göra egna strumpor och letade fåfängt efter mönster på nätet. Till sist fick jag snilleblixten att köpa julhanddukar och fleecefiltar på Åhléns och göra fleecefodrade jättelika (ska ju rymma pussel såväl som målarböcker) strumpor av. De blev riktigt fina. Frukosten är en tradition jag följt sedan jag träffade O 1992, mer därom nedan. Annars är det inte så mycket som är hugget i sten mer än att jag vill ta en promenad medan det är ljust, och så brukar vi dela ut julklapparna ganska snart efter Kalle Anka, för att sedan äta middag. Tomte har vi inte, jag har livliga minnen av pinsamma charader från min egen barndom. Mina barns morfar stoltserar visserligen med de rätta attributen men varken han eller barnen är särskilt roade av att iscensätta något skådespel.
Annandagen
Inga särskilda traditioner eller ambitioner mer än att komma ut och få lite frisk luft.
Bannlyst pynt?
Glitter är gräsligt fult. Det vi har försöker jag gömma så att sönerna inte ska hitta det och propsa på det. Nu börjar de - sönerna alltså - bli så stora att vi kan plocka fram allt ömtåligt pynt som varit nerstoppat i några år. I år blev det premiär för Julbyn, en by i porslin, upplyst av en ljusslinga och befolkad av tomtar, hundar och älvor. En present från min far, who else? Y är alldeles förtrollad av den och leker med den varje dag.
Favoritpynt
Allt som är snyggt enligt min egen högst personliga smak. Inte för smakfullt, men inte för skrikigt. Jag gillar att pynta redan vid första advent, dels för att få välbehövligt extra ljus av adventsstakar och stjärnor, men också för att jag hyser en kärlek till lagom kitschigt pynt i form av dolskt blickande tomtar (min favorit går under namnet Pedofilen och står och lurar i hörnet bakom pappersåtervinningen) och tryckta gardiner med motiv av julrosor. Blommor är en viktig del av pyntet, amaryllis och hyacinter är obligatoriska.
Levande gran eller fusk
Levande så klart! Annars luktar det ju inte och det är ju mer än halva poängen. När vi ändå är inne på gran så är även julgransprydnaderna högst personliga. Smakfulla granar dekorerade i en enda färg, bah så tråkigt. Julgranssaker är en riktigt rolig souvenir som man kan köpa på de mest skilda ställen i världen. Vår gran pryds av allt från flirtkulor med paljetter förfärdigade på 70-talsdagis (av moi), till sydafrikanska pärlstickade korgar, till kinesiska emaljkulor. Och en hel del annat.
Julkort på mail eller med posten
Ingetdera. Jag är för lat för att skicka julkort, har alltid varit. Dessutom utvecklade jag en stark allergi mot gulliga barnkort under barnlöshetstiden. Om detta utgjöt jag mig för några år sedan, mina åsikter i frågan är oförändrade.
Vilka färger har ditt pynt?
Alla tänkbara. Se ovan.
Glitter?
Nej. Se ovan.
Julfrukost
Sedan O:s och min första gemensamma jul, då jag bjöds till hans föräldrahem på julfrukost, har jag avnjutit följande: varm choklad med vispgrädde och släta vetebullar med russin och suckat. För så gjorde de i O:s mammas föräldrahem. I år har vi bjudit in våra goda grannar som har barn i precis samma ålder.
Favoritfrukter i juletid
Clementiner.
Risgrynsgröt eller ris a la malta
Risgrynsgröt. Är inte fullt lika förtjust som övriga familjen dock. Ris à la Malta har jag aldrig förstått poängen med. Det enda jag har emot julmat är för övrigt avsaknaden av riktigt goda efterrätter.
Kalle Anka och hans vänner
Javars. De brukar stå på och skråla, men jag tittar med ett mycket flyktigt intresse. Jag tycker att det här programmet har börjat komma så ofta på senare tid?
Karl-Bertil Jonsson
KBJ är jag egentligen mer förtjust i än KA, men just nu passar han inte riktigt in i vårt julaftonsschema med tidig klapputdelning och dito middag, så jag har inte sett honom på några år. Men under min uppväxt satt vi som klistrade hela familjen med ett flagrant undantag: morfar som protesterade högljutt. Som statsanställd tyckte han att det var absolut och fullkomligt upprörande att framställa simpelt tjuveri som ädelt. KBJ var en skam för Postverket!
Kan du vissla Johanna?
Nä. Har läst boken dock.
Köper du klappar åt många?
Nej, tack och lov. Två barn och en man. Pappa ska i år igen få en hemstickad mössa. Han tappar praktiskt nog bort ungefär en varje år. Mamma och svärmor har - helt otippat - fått foton på barnen. Min syster får nog en gåva till Unicef eller Läkare utan gränser. Julklappar är faktiskt ett otyg.
Vill du slå in klapparna själv?
Nej, gud så tråkigt. Men det måste ju göras. I mitt föräldrahem lättades denna syssla upp av rimmande. Både mamma, syster, styvfar och pappa är riktiga mästare. Tyvärr har jag inte lyckats införa denna tradition i min egen familj. Kanske skulle jag försöka igen i år?
Vad önskar du dig i år?
Mest av allt ett fint jullov. Därutöver en armbandsklocka med röd urtavla. Röda skor med lagom - 5-6 cm - höga klackar. Pyjamas/underkläder i silke.
Mellandagsrea?
Ja, O och jag har bestämt att vi ska gå ut på rean tillsammans istället för att köpa klappar till varann. Han behöver en vinterjacka och jag ska titta efter önskelistan ovan. Fast jag har köpt ett par saker till honom ändå, och jag är säker på att han har gjort detsamma. Så ordhålliga är vi.
Nyårsplaner?
Inga särskilda ännu. Vi kommer säkert att laga en god middag och dricka champagne. Har frågat runt lite i bekantskapskretsen om någon vill fira med oss men inte fått napp ännu. Får vi inte det blir det bara vi fyra, men det är inte så bara.
När åker julen ut?
Julgranen åker när barrandet blivit outhärdligt. Stjärnor, stakar, gardiner och pedofiltomtar får vara kvar en bra bit in i januari, det ser så trevligt ut.
2012-12-15
Livet med en sexåring
Nu är jag faktiskt värd en medalj. Q sitter och tittar på film, han har mat i magen, kläder på kroppen och svarar på tilltal. För en dryg timme sedan låg han pyjamasklädd i trappan och utstötte omänskliga läten i det att han hävde ner alla soffkuddarna till mellanvåningen. Tio minuter senare låg han naken och gallskrikande i sin säng (förflyttningen hade inte skett frivilligt) i det att han slängde ut sina kläder på hallgolvet.
Men bara en halvtimme senare var han påklädd och hjälpte mig att laga omelett med broccoli, brysselkål och västerbottensost. Under civiliserat småprat.
Hur miraklet skedde vet jag faktiskt inte riktigt. Men jag tror att en viktig faktor var att jag aldrig ens var i närheten av att tappa humöret. Det i sig är ett mindre mirakel, och hur det skedde är jag än mer frågande till. Kanske har tio timmars nattsömn något med saken att göra.
Men bara en halvtimme senare var han påklädd och hjälpte mig att laga omelett med broccoli, brysselkål och västerbottensost. Under civiliserat småprat.
Hur miraklet skedde vet jag faktiskt inte riktigt. Men jag tror att en viktig faktor var att jag aldrig ens var i närheten av att tappa humöret. Det i sig är ett mindre mirakel, och hur det skedde är jag än mer frågande till. Kanske har tio timmars nattsömn något med saken att göra.
2012-12-14
Transmogrifierad
Jag vet fan inte var jag har varit den här veckan.
Inte på jobbet, flexkontot lyser illande rött. Har kommit närmare nio och åkt före fyra varje dag.
Inte hemma, disken står i travar och tvätten ligger i högar.
Inte i sängen, är trött som en disktrasa efter att ha snittat sex timmar per natt i över en vecka.
I bilkön?
Framför datorn?
Framför TV:n?
Nånstans måste jag ju ha varit. Eller blev jag kidnappad av utomjordingar?
Inte på jobbet, flexkontot lyser illande rött. Har kommit närmare nio och åkt före fyra varje dag.
Inte hemma, disken står i travar och tvätten ligger i högar.
Inte i sängen, är trött som en disktrasa efter att ha snittat sex timmar per natt i över en vecka.
I bilkön?
Framför datorn?
Framför TV:n?
Nånstans måste jag ju ha varit. Eller blev jag kidnappad av utomjordingar?
Rampfeber
Körkompisen, relativt ny i kören, så jag känner henne inte så väl ännu, vänder sig till mig under en paus i repet som föregår julkonserten och sänker rösten:
- Du har möjligen inte betablockerare?
Jag studsar. Ryktet om min välfyllda medicinpåse (febernedsättande, nässpray, hostdämpande) har tydligen spritt sig, men nej tyvärr.
Jag har märkt det förut, att flera andra i kören lider av rampfeber i hög grad. De pratar förtroligt om illamående och darriga knän och jag känner inte igen mig alls. Visst är jag lite nervös före en konsert, konstigt och illa vore det ju annars. Men mest tycker jag att det är roligt. Jag blir lite hög. Inte ens i lördags, när rösten inte bar och jag fick en hostattack i första numret och fick smyga av scenen, var jag särskilt orolig. Publiken är idel vänner och bekanta, om inte till mig så till andra i kören. Välviljan ångar mot oss. Vad skulle kunna hända?
Därmed är jag också illa skickad att hjälpa och trösta min äldste son. Vid nattningen berättar han att han är nervös för luciafirandet. På torsdag vill han vara sjuk och hemma från skolan.
(Det går inte, säger jag bestämt. Av både ideologiska och krasst ekonomiska skäl. Vi har vabbat i över två veckor nu och grannens barn har magsjuka som vi ännu inte vet om vi undkommer, här stannas inte hemma utan fullgod ursäkt.)
Jag försöker forska lite i exakt vad det är som är läskigt, och han svarar att han inte vill att de andras föräldrar ska titta på honom eller höra honom sjunga. Men att sjunga i klassen går bra.
Halvhjärtat pratar jag om att det sällan är så otäckt som man tror, det där med att ställa sig framför folk och sjunga eller prata. Att det kan vara roligt. Att man mår så himla bra efteråt när man klarat av det där man var rädd för. Men jag riktigt hör hur Q låser sig och stänger öronen. Mitt babbel är ett bevis på att jag inte förstår honom, så jag tystnar.
Vill du att jag pratar med någon av lärarna, frågar jag, och det vill han, så det lovar jag.
Dagen därpå ringer jag till skolan och har tur, det är den manlige läraren som svarar. Han med femton års erfarenhet och världens coolaste attityd. Inget tycks förvåna eller skaka honom. Han lyssnar, och skrattar lite. Inte måste man vara med och sjunga om man inte vill, säger han. Q kan vara med och hjälpa mig duka fram glögg och pepparkakor. Vi kan väl prata en liten stund imorgon bitti, alla tre, när du lämnar honom.
Sedan blir allt så lätt. Q lyser upp och tycks nästan lätta från marken när jag rapporterar vad läraren sagt. Samtalet på tre man hand löper smidigt. Q verkar nöjd och stolt över att ha ett uppdrag, att Hjälpa Till Med Dukningen.
Strax efter fyra ångar jag in på skolgården, jag har förberett Q på att jag kanske inte hinner fram till luciatåget men väl till det efterföljande minglet. Jag möts av en skuttande Q, med stjärngosselinnet bakfram över fleecejacka och täckbyxor. Jag var med och sjöng i alla fall! Sedan störtar han iväg för att dela ut pepparkakor. De sjöng jättefint, intygar en storasyster till en klasskamrat.
Sedan äter vi ohemula mängder pepparkakor och blir så snälla att kvällen förflyter i fred och endräkt.
- Du har möjligen inte betablockerare?
Jag studsar. Ryktet om min välfyllda medicinpåse (febernedsättande, nässpray, hostdämpande) har tydligen spritt sig, men nej tyvärr.
Jag har märkt det förut, att flera andra i kören lider av rampfeber i hög grad. De pratar förtroligt om illamående och darriga knän och jag känner inte igen mig alls. Visst är jag lite nervös före en konsert, konstigt och illa vore det ju annars. Men mest tycker jag att det är roligt. Jag blir lite hög. Inte ens i lördags, när rösten inte bar och jag fick en hostattack i första numret och fick smyga av scenen, var jag särskilt orolig. Publiken är idel vänner och bekanta, om inte till mig så till andra i kören. Välviljan ångar mot oss. Vad skulle kunna hända?
Därmed är jag också illa skickad att hjälpa och trösta min äldste son. Vid nattningen berättar han att han är nervös för luciafirandet. På torsdag vill han vara sjuk och hemma från skolan.
(Det går inte, säger jag bestämt. Av både ideologiska och krasst ekonomiska skäl. Vi har vabbat i över två veckor nu och grannens barn har magsjuka som vi ännu inte vet om vi undkommer, här stannas inte hemma utan fullgod ursäkt.)
Jag försöker forska lite i exakt vad det är som är läskigt, och han svarar att han inte vill att de andras föräldrar ska titta på honom eller höra honom sjunga. Men att sjunga i klassen går bra.
Halvhjärtat pratar jag om att det sällan är så otäckt som man tror, det där med att ställa sig framför folk och sjunga eller prata. Att det kan vara roligt. Att man mår så himla bra efteråt när man klarat av det där man var rädd för. Men jag riktigt hör hur Q låser sig och stänger öronen. Mitt babbel är ett bevis på att jag inte förstår honom, så jag tystnar.
Vill du att jag pratar med någon av lärarna, frågar jag, och det vill han, så det lovar jag.
Dagen därpå ringer jag till skolan och har tur, det är den manlige läraren som svarar. Han med femton års erfarenhet och världens coolaste attityd. Inget tycks förvåna eller skaka honom. Han lyssnar, och skrattar lite. Inte måste man vara med och sjunga om man inte vill, säger han. Q kan vara med och hjälpa mig duka fram glögg och pepparkakor. Vi kan väl prata en liten stund imorgon bitti, alla tre, när du lämnar honom.
Sedan blir allt så lätt. Q lyser upp och tycks nästan lätta från marken när jag rapporterar vad läraren sagt. Samtalet på tre man hand löper smidigt. Q verkar nöjd och stolt över att ha ett uppdrag, att Hjälpa Till Med Dukningen.
Strax efter fyra ångar jag in på skolgården, jag har förberett Q på att jag kanske inte hinner fram till luciatåget men väl till det efterföljande minglet. Jag möts av en skuttande Q, med stjärngosselinnet bakfram över fleecejacka och täckbyxor. Jag var med och sjöng i alla fall! Sedan störtar han iväg för att dela ut pepparkakor. De sjöng jättefint, intygar en storasyster till en klasskamrat.
Sedan äter vi ohemula mängder pepparkakor och blir så snälla att kvällen förflyter i fred och endräkt.
2012-12-13
Lite svartkonster i lucianatten
Jag var hos frisören igår. Som vanligt gnällde jag över att mitt hår blivit slitet och rödaktigt av de senaste årens färgningar, och frågade om jag inte kan få sluta färga och bli gråhårig snart. Det får jag inte.
Istället provade han en lite mörkare och skonsammare färg. Jag är nu mörkhårigare än jag varit på många år. Dessutom tog han fram plattången och plattade ut varje tillstymmelse till självfall.
O stirrade när jag kom hem. Jag känner knappt igen dig.
Ikväll är det inte lika spikrakt längre, men ändå.
Jag ser ut som Magica de Hex.
Uppdaterad: Och så har jag basröst också. Oerhört skräckinjagande kombination. Undra på att projektgruppen lyder min minsta vink.
Istället provade han en lite mörkare och skonsammare färg. Jag är nu mörkhårigare än jag varit på många år. Dessutom tog han fram plattången och plattade ut varje tillstymmelse till självfall.
O stirrade när jag kom hem. Jag känner knappt igen dig.
Ikväll är det inte lika spikrakt längre, men ändå.
Jag ser ut som Magica de Hex.
Uppdaterad: Och så har jag basröst också. Oerhört skräckinjagande kombination. Undra på att projektgruppen lyder min minsta vink.
2012-12-12
Konspirationsmyt
Det blev utelunch idag. En sallad, en tomtelatte och ett antal inköpta pojkkalsonger senare kändes det bättre.
Jo, jag behövde köpa små kalsonger. För under förra veckans hemmavaro bestämde sig unge herr Y för att sluta använda blöja. Bara sådär. Utan lock, pock eller klistermärken.
När han för ett år sedan upptäckte pottan gratulerade jag oss till att ha en försigkommen unge. Han är torr innan han fyller tre, tänkte jag. Icke. Vintern, våren och sommaren gick. Visst gicks det på både toa och potta ibland, visst ropade Y att han var kissnödig men då alltid efter att the deed was done.
Med Q körde vi faktiskt lite träning, strax innan han fyllde tre. Han fick ha kalsonger hemma men inte hos dagmamman. Efter tre veckor var han redo att gå utan blöja hela dagarna.
Men yttre omständigheter spelar förstås in. När Q var liten bodde vi i lägenhet med öppen planlösning. Jag hade honom alltid under uppsikt och lärde mig snabbt att tolka hans kroppspråk och påminna om att gå och kissa. Han var - förstås! - aldrig ute på egen hand.
Y däremot springer fritt in och ut hos grannarna. Mindre nu på vintern än på sommaren, men ändå. Och så bor vi i ett hus med tre plan, även hemma är han ofta utom synhåll för mig.
Båda erfarenheterna med mina söner stärker mig i en övertygelse. Det man hör ibland om att vi skulle vara utsatta för en konspiration iscensatt av blöjindustrin, att dagens högabsorberande blöjor gör att barn blir torra långt senare nu för tiden, att barn hellre kissar i blöja för att det är bekvämt, att nutidens föräldrar är lata som inte pottränar barnen, att i Kina kan minsann ettåringar kissa på kommando, blablabla... Jag tror att det där är skitsnack helt enkelt.
Jag känner barn som blivit torra strax efter att ha fyllt två, men också de som har varit närmare fyra. Flickor är generellt sett tidigare än pojkar. Men mer än något annat tror jag att barn är olika, och när en unge är redo att sluta med blöjan, så gör han eller hon det. Utan träning eller incitament. Visst kan sådant ge en knuff åt rätt håll, men inte mer.
Det som är annorlunda idag än förr, är snarare att fixeringen och tabut kring potta och toalett har minskat. Jag tror faktiskt att de föräldrar som försöker forcera blöjavslutet gör sina barn en otjänst, genom att skapa förutsättningar för upprepade misslyckanden.
Tänkte och talade oraklet.
Jo, jag behövde köpa små kalsonger. För under förra veckans hemmavaro bestämde sig unge herr Y för att sluta använda blöja. Bara sådär. Utan lock, pock eller klistermärken.
När han för ett år sedan upptäckte pottan gratulerade jag oss till att ha en försigkommen unge. Han är torr innan han fyller tre, tänkte jag. Icke. Vintern, våren och sommaren gick. Visst gicks det på både toa och potta ibland, visst ropade Y att han var kissnödig men då alltid efter att the deed was done.
Med Q körde vi faktiskt lite träning, strax innan han fyllde tre. Han fick ha kalsonger hemma men inte hos dagmamman. Efter tre veckor var han redo att gå utan blöja hela dagarna.
Men yttre omständigheter spelar förstås in. När Q var liten bodde vi i lägenhet med öppen planlösning. Jag hade honom alltid under uppsikt och lärde mig snabbt att tolka hans kroppspråk och påminna om att gå och kissa. Han var - förstås! - aldrig ute på egen hand.
Y däremot springer fritt in och ut hos grannarna. Mindre nu på vintern än på sommaren, men ändå. Och så bor vi i ett hus med tre plan, även hemma är han ofta utom synhåll för mig.
Båda erfarenheterna med mina söner stärker mig i en övertygelse. Det man hör ibland om att vi skulle vara utsatta för en konspiration iscensatt av blöjindustrin, att dagens högabsorberande blöjor gör att barn blir torra långt senare nu för tiden, att barn hellre kissar i blöja för att det är bekvämt, att nutidens föräldrar är lata som inte pottränar barnen, att i Kina kan minsann ettåringar kissa på kommando, blablabla... Jag tror att det där är skitsnack helt enkelt.
Jag känner barn som blivit torra strax efter att ha fyllt två, men också de som har varit närmare fyra. Flickor är generellt sett tidigare än pojkar. Men mer än något annat tror jag att barn är olika, och när en unge är redo att sluta med blöjan, så gör han eller hon det. Utan träning eller incitament. Visst kan sådant ge en knuff åt rätt håll, men inte mer.
Det som är annorlunda idag än förr, är snarare att fixeringen och tabut kring potta och toalett har minskat. Jag tror faktiskt att de föräldrar som försöker forcera blöjavslutet gör sina barn en otjänst, genom att skapa förutsättningar för upprepade misslyckanden.
Tänkte och talade oraklet.
Ynk
Förutom avgrundshosta så har jag nu också snuva. Och ont i ena knät. Och lite ryggskottskänning. Och känning av visdomstanden som sover sött i min käke men vaknar så snart jag är förkyld.
Hade jag varit kvar på mitt förra skitjobb hade jag utan att tveka en sekund stannat hemma för att "jobba hemifrån", lagt mig i soffan med mobil och laptop inom räckhåll, svarat på eventuella nödrop, men utöver det inte gjort ett skapandes grand.
Men nu är jag ju konsult och kostar en massa pengar och har förvisso en mänsklig och förstående chef, som just för att han är så förstående inte ska dras vid näsan.
Så här sitter jag och tycker synd om mig.
Men jag ska lämna lunchlådan i kylen och pigga upp mig med en utelunch. Det ska jag.
Hade jag varit kvar på mitt förra skitjobb hade jag utan att tveka en sekund stannat hemma för att "jobba hemifrån", lagt mig i soffan med mobil och laptop inom räckhåll, svarat på eventuella nödrop, men utöver det inte gjort ett skapandes grand.
Men nu är jag ju konsult och kostar en massa pengar och har förvisso en mänsklig och förstående chef, som just för att han är så förstående inte ska dras vid näsan.
Så här sitter jag och tycker synd om mig.
Men jag ska lämna lunchlådan i kylen och pigga upp mig med en utelunch. Det ska jag.
2012-12-10
Infantil infertilitetsflashback
Syster J berättar att en tämligen perifer bekant, som ingen av oss har träffat, har fått barn.
Mamma (upphetsat): Men å! Vad blev det?
Jag (muttrar): En känguru, faktiskt. Konstigt nog.
Vissa ränder går nog aldrig ur.
Mamma (upphetsat): Men å! Vad blev det?
Jag (muttrar): En känguru, faktiskt. Konstigt nog.
Vissa ränder går nog aldrig ur.
Dotter till en dotter
Jag har just satt
Suck. Var ska jag börja? Never ending story.
Vi har varit sjuka, allihop. Y är gudskelov på bättringsvägen, inhalatorn gjorde susen. Bortsett från några helt normala treåringsutbrott (som att skrika efter tuggummi i en timme, eller skrika om att den av honom beställda banangröten innehöll banan) har han varit en liten hjälte. Han är så tapper och duktig och tuff och samarbetar så bra.
Apropå samarbete så är Q frisk men fick ändå vara hemma i fredags med mamma, mormor och lillebror. Dels för att hela familjen försov sig efter en hostnatt men också för att han bad så vackert.
Big mistake. Det blev en gräslig dag. Samarbetet, ja. Jag prisade Q i onsdags kväll när jag kunde lämna honom hos grannarna medan jag åkte till akuten med Y. Jag känner många barn som hade protesterat vilt, men Q var lugn och trygg.
Men därefter bröt samarbetet ihop. Hela fredagen var båda ungarna helt vidriga, klängde på mig när de inte försökte ha ihjäl varann. Jag tror att Q var värst, men jag vet ärligt talat inte säkert för jag tappade snabbt förmågan att se klart.
Mamma som kommit kvällen innan var inte till någon större hjälp utan mest i vägen. För hon var nämligen också sjuk, och en egenhet hos henne är att när hon är sjuk är hon absolut sjukast i världen.
Jag borde väl rota i det här för att hitta ett förhållningssätt till henne, men jag orkar fan inte. Det är samma jävla gamla historia om igen. Det blir totalstopp mellan oss. Hon hör inte vad jag säger, jag hör inte vad hon säger. Eller, jag tycker att jag gör det, men det går uppenbarligen inte fram eftersom hon ändå är så förbannat needy och ynklig att jag blir galen.
Situationen kompliceras av att jag hela tiden har min egen svåra tid i gott minne, då jag sörjde barnlösheten och honvar totalt nästan alltid var oförmögen att möta mig i det.
Så får jag dåligt samvete för att jag ens tänker de här tankarna. För det är klart att jag blir orolig när hon sitter ihopsjunken över frukostgröten med handen över ögonen och suckar och knappt svarar på tilltal. Men jag förmår inte formulera min oro eller medkänsla så att den når henne. För jag blir arg också, och vill sparka mig fri.
Eller åtminstone skaka av mig. Hon ringer halvdöve styvfar (95 år förra månaden) för att meddela att han inte får besök av henne idag eftersom hon har trettioåtta och två i temp, ja trettioåtta och två. TRETTIOÅTTA OCH TVÅ!! Jag blir illa berörd och går undan när hon ryter.
Allt kokar ner till att hon är i en situation (95 år, 38,2) som hon avskyr. Jag kan inte hjälpa henne ur den. Antagligen förväntar hon sig inte det heller. Eller? Varför känns det så?
Hon är ju så charmlös i sitt elände.
Så brukade mamma säga, när hon lagt på luren efter ännu en lidande litania från mormor, som förmodligen led av kroniska odiagnosticerade depressioner.
Det är ju sannerligen mycket begärt, att man ska vara charmig när man ligger där nere på botten. Det är raljant och lite illa uttryckt. Nej, det är inte charmlösheten som är problemet. Det är den totala bristen på.... vadå?
Jag tänker på min bästa kompis L, som kämpade med depressioner i flera år. Som ibland ringde mig: Prata med mig! Om vad som helst! Jag har tagit ångestdämpande, men det dröjer en stund innan de verkar, hjälp mig tills dess och distrahera mig!
Så jag babblade på om allt och inget, det som föll mig in. Och kunde hjälpa, fick hjälpa.
Eller pappa, som slår ut fyra tänder. Eller bryter båda armarna (Jo, faktiskt. Två dagar efter mitt bröllop dessutom.) Som kan deppa ihop bortom rimlighetens gräns över skitsaker som försvunna biblioteksböcker men som utan undantag uppvisar en fantastisk stoicism när verkliga olyckor inträffar. Och som alltid går att hjälpa. Som är mottaglig. Vi sänder på samma kanal.
Mottaglighet, det kanske är det jag efterlyser. Förmåga att ta emot hjälp.
Eller så är det bara det gamla vanliga mor-dotter-köret.
- mamma i en taxi mot stationen
- Y framför Bolibompa
- mig själv framför datorn med en kopp te (dagens fjärde, måste skärpa mig men det lenar så skönt i halsen)
Suck. Var ska jag börja? Never ending story.
Vi har varit sjuka, allihop. Y är gudskelov på bättringsvägen, inhalatorn gjorde susen. Bortsett från några helt normala treåringsutbrott (som att skrika efter tuggummi i en timme, eller skrika om att den av honom beställda banangröten innehöll banan) har han varit en liten hjälte. Han är så tapper och duktig och tuff och samarbetar så bra.
Apropå samarbete så är Q frisk men fick ändå vara hemma i fredags med mamma, mormor och lillebror. Dels för att hela familjen försov sig efter en hostnatt men också för att han bad så vackert.
Big mistake. Det blev en gräslig dag. Samarbetet, ja. Jag prisade Q i onsdags kväll när jag kunde lämna honom hos grannarna medan jag åkte till akuten med Y. Jag känner många barn som hade protesterat vilt, men Q var lugn och trygg.
Men därefter bröt samarbetet ihop. Hela fredagen var båda ungarna helt vidriga, klängde på mig när de inte försökte ha ihjäl varann. Jag tror att Q var värst, men jag vet ärligt talat inte säkert för jag tappade snabbt förmågan att se klart.
Mamma som kommit kvällen innan var inte till någon större hjälp utan mest i vägen. För hon var nämligen också sjuk, och en egenhet hos henne är att när hon är sjuk är hon absolut sjukast i världen.
Jag borde väl rota i det här för att hitta ett förhållningssätt till henne, men jag orkar fan inte. Det är samma jävla gamla historia om igen. Det blir totalstopp mellan oss. Hon hör inte vad jag säger, jag hör inte vad hon säger. Eller, jag tycker att jag gör det, men det går uppenbarligen inte fram eftersom hon ändå är så förbannat needy och ynklig att jag blir galen.
Situationen kompliceras av att jag hela tiden har min egen svåra tid i gott minne, då jag sörjde barnlösheten och hon
Så får jag dåligt samvete för att jag ens tänker de här tankarna. För det är klart att jag blir orolig när hon sitter ihopsjunken över frukostgröten med handen över ögonen och suckar och knappt svarar på tilltal. Men jag förmår inte formulera min oro eller medkänsla så att den når henne. För jag blir arg också, och vill sparka mig fri.
Eller åtminstone skaka av mig. Hon ringer halvdöve styvfar (95 år förra månaden) för att meddela att han inte får besök av henne idag eftersom hon har trettioåtta och två i temp, ja trettioåtta och två. TRETTIOÅTTA OCH TVÅ!! Jag blir illa berörd och går undan när hon ryter.
Allt kokar ner till att hon är i en situation (95 år, 38,2) som hon avskyr. Jag kan inte hjälpa henne ur den. Antagligen förväntar hon sig inte det heller. Eller? Varför känns det så?
Hon är ju så charmlös i sitt elände.
Så brukade mamma säga, när hon lagt på luren efter ännu en lidande litania från mormor, som förmodligen led av kroniska odiagnosticerade depressioner.
Det är ju sannerligen mycket begärt, att man ska vara charmig när man ligger där nere på botten. Det är raljant och lite illa uttryckt. Nej, det är inte charmlösheten som är problemet. Det är den totala bristen på.... vadå?
Jag tänker på min bästa kompis L, som kämpade med depressioner i flera år. Som ibland ringde mig: Prata med mig! Om vad som helst! Jag har tagit ångestdämpande, men det dröjer en stund innan de verkar, hjälp mig tills dess och distrahera mig!
Så jag babblade på om allt och inget, det som föll mig in. Och kunde hjälpa, fick hjälpa.
Eller pappa, som slår ut fyra tänder. Eller bryter båda armarna (Jo, faktiskt. Två dagar efter mitt bröllop dessutom.) Som kan deppa ihop bortom rimlighetens gräns över skitsaker som försvunna biblioteksböcker men som utan undantag uppvisar en fantastisk stoicism när verkliga olyckor inträffar. Och som alltid går att hjälpa. Som är mottaglig. Vi sänder på samma kanal.
Mottaglighet, det kanske är det jag efterlyser. Förmåga att ta emot hjälp.
Eller så är det bara det gamla vanliga mor-dotter-köret.
2012-12-06
Goda grannar
Nejmensedärja. Y har förkylningsastma. Vilket givetvis ska konstateras den dag som hans far är bortrest och det vräker ner 40 cm snö över Stockholm.
Det är då man är glad åt sina grannar. Våra hämtade Q från skolan åt mig fast deras egen son var hemma sjuk. Dessutom skottade de gården. Q fick vara hos dem och leka och äta middag medan jag skottade fram bilen och åkte till akuten med Y.
Jag kände mig ungefär som Emil i Lönneberga när Alfred skulle köras till doktorn. Även Y blev såpass upplivad av äventyret att han var piggare än på hela dagen under den timme vi satt på akuten. Han konverserade livligt med doktor och sköterska, och andades exemplariskt i inhalationsmasken.
Och när vi kom hem var parkeringsplatsen skottad. Blev nästan gråtfärdig av lättnad.
Nu, flera hostattacker senare (usch vad otäckt det är) har O kommit hem och hjälpt mig att klura ut hur inhalationsgrunkan funkar samt övertalat Y att andas i den.
Och jag slappnar av.
Imorgon ska jag jobba. Hej och hå vad motiverad jag är.
Uppdaterad: Nä, jag jobbar inte idag. 38 graders feber. Jag och Y kurar i soffan.
Det är då man är glad åt sina grannar. Våra hämtade Q från skolan åt mig fast deras egen son var hemma sjuk. Dessutom skottade de gården. Q fick vara hos dem och leka och äta middag medan jag skottade fram bilen och åkte till akuten med Y.
Jag kände mig ungefär som Emil i Lönneberga när Alfred skulle köras till doktorn. Även Y blev såpass upplivad av äventyret att han var piggare än på hela dagen under den timme vi satt på akuten. Han konverserade livligt med doktor och sköterska, och andades exemplariskt i inhalationsmasken.
Och när vi kom hem var parkeringsplatsen skottad. Blev nästan gråtfärdig av lättnad.
Nu, flera hostattacker senare (usch vad otäckt det är) har O kommit hem och hjälpt mig att klura ut hur inhalationsgrunkan funkar samt övertalat Y att andas i den.
Och jag slappnar av.
Imorgon ska jag jobba. Hej och hå vad motiverad jag är.
Uppdaterad: Nä, jag jobbar inte idag. 38 graders feber. Jag och Y kurar i soffan.
2012-12-05
Helveteshosta och snöstorm
(Först: stort tack för alla fantastiska kommentarer till mitt jobbgnäll! Jag tror banne mig att ni har gett mig en stor insikt att suga på, nämligen den att jag inte valt så himla fel ändå. Det är inte lite det!)
Vi är sjuka. Alla fyra. Mer eller mindre. Friskast (??) är Q som gick till skolan idag för första gången på mer än en vecka. Han började hosta i förra veckan, först ganska beskedligt, så att vi nästan trodde att han simulerade lite för att få vara hemma och ta det lugnt. Men någon dag senare insåg vi att misstankarna varit skändliga.
Så vi turades om att vabba. I helgen kom farmor och höll ställningarna, och då däckade O.
Helgen var fin, trots detta. Rimfrost och bitande kyla. Adventspynt. Födelsedagsmiddag för farmor. Jag låg vaken natten mellan lördag och söndag och läste ut hela Torka aldrig tårar utan handskar. Kände mig återställd efteråt, trots sömnbristen. En nackdel med att köra bil till jobbet och gå och lägga mig tidigt är att jag aldrig hinner läsa nu för tiden. VA? sa min syster. Men du är ju inte du om du inte läser! Nä, just det.
I måndags tyckte vi att Q var frisk nog att gå i skolan igen, trots kvardröjande hosta. Då kommer grannen och berättar att barnen ska gå fackeltåg till kyrkan för adventssamling*. Klockan åtta om morgonen, femton minusgrader. Med hosta. Nej. Det blev ännu en dag hemma, och sedan ännu en.
För på måndag eftermiddag ringer dagmamman och meddelar att Y är sjuk. Och det är han, jisses så sjuk. Helveteshostan har slagit till och den som är minst har inte mycket att sätta emot.
Natten som gick var förfärlig. Kokhet unge, trots maxdos av febernedsättande, varannan gång Ipren, varannan Alvedon. Djupa hostningar som nästan liknade krampanfall och som ibland resulterade i kräkningar. Täppt näsa. Ytlig och snabb andning. Plats trettiosju i sjukvårdsrådgivningens telefonkö, en halvtimmes väntan som absolut inte var värd rådet att ge varm saft, bädda högt under huvudet, åka till akuten om vi känner oss oroliga. (När Y var liten och hostade, pratade jag med en fantastisk sjuksköterska som lyssnade på hans andning i telefon. Ta ut honom i kalluften, är han inte bättre om tjugo minuter, åk in. Han blev bättre. Jag också.)
Men det blev morgon. Och när Q och O gett sig iväg dåsade Y och jag i en timme. Nu sitter han med blanka ögon och rosiga kinder i soffan framför TV:n. Ute virvlar snön. Strax ska jag värma lite korv stroganoff åt oss.
* Ateist-Helga är kluven. Religiösa riter hör inte hemma i skolan. Skolans framförhållning har varit minimal, de föräldrar som av religiösa eller andra skäl vill att barnen ska avstå från arrangemanget, har haft små möjligheter att meddela detta. Fast å andra sidan. Fackeltåg är ju jättefint. Och advent är ett kulturarv likaväl som ett religiöst dito. Jag har inte en tanke på att kräva att mina barn ska avstå från detta. Bara de lär ungarna att sjunga Bereden väg för Herran och inte Bered en väg. Då blir jag skogstokig.
Vi är sjuka. Alla fyra. Mer eller mindre. Friskast (??) är Q som gick till skolan idag för första gången på mer än en vecka. Han började hosta i förra veckan, först ganska beskedligt, så att vi nästan trodde att han simulerade lite för att få vara hemma och ta det lugnt. Men någon dag senare insåg vi att misstankarna varit skändliga.
Så vi turades om att vabba. I helgen kom farmor och höll ställningarna, och då däckade O.
Helgen var fin, trots detta. Rimfrost och bitande kyla. Adventspynt. Födelsedagsmiddag för farmor. Jag låg vaken natten mellan lördag och söndag och läste ut hela Torka aldrig tårar utan handskar. Kände mig återställd efteråt, trots sömnbristen. En nackdel med att köra bil till jobbet och gå och lägga mig tidigt är att jag aldrig hinner läsa nu för tiden. VA? sa min syster. Men du är ju inte du om du inte läser! Nä, just det.
I måndags tyckte vi att Q var frisk nog att gå i skolan igen, trots kvardröjande hosta. Då kommer grannen och berättar att barnen ska gå fackeltåg till kyrkan för adventssamling*. Klockan åtta om morgonen, femton minusgrader. Med hosta. Nej. Det blev ännu en dag hemma, och sedan ännu en.
För på måndag eftermiddag ringer dagmamman och meddelar att Y är sjuk. Och det är han, jisses så sjuk. Helveteshostan har slagit till och den som är minst har inte mycket att sätta emot.
Natten som gick var förfärlig. Kokhet unge, trots maxdos av febernedsättande, varannan gång Ipren, varannan Alvedon. Djupa hostningar som nästan liknade krampanfall och som ibland resulterade i kräkningar. Täppt näsa. Ytlig och snabb andning. Plats trettiosju i sjukvårdsrådgivningens telefonkö, en halvtimmes väntan som absolut inte var värd rådet att ge varm saft, bädda högt under huvudet, åka till akuten om vi känner oss oroliga. (När Y var liten och hostade, pratade jag med en fantastisk sjuksköterska som lyssnade på hans andning i telefon. Ta ut honom i kalluften, är han inte bättre om tjugo minuter, åk in. Han blev bättre. Jag också.)
Men det blev morgon. Och när Q och O gett sig iväg dåsade Y och jag i en timme. Nu sitter han med blanka ögon och rosiga kinder i soffan framför TV:n. Ute virvlar snön. Strax ska jag värma lite korv stroganoff åt oss.
* Ateist-Helga är kluven. Religiösa riter hör inte hemma i skolan. Skolans framförhållning har varit minimal, de föräldrar som av religiösa eller andra skäl vill att barnen ska avstå från arrangemanget, har haft små möjligheter att meddela detta. Fast å andra sidan. Fackeltåg är ju jättefint. Och advent är ett kulturarv likaväl som ett religiöst dito. Jag har inte en tanke på att kräva att mina barn ska avstå från detta. Bara de lär ungarna att sjunga Bereden väg för Herran och inte Bered en väg. Då blir jag skogstokig.
2012-11-30
Andra människor, andra mål
Annannan träffar spiken på huvudet i en kommentar nedan:
"Vad är det i arbetet som får dig att känna att du inte brinner för det här? För jag tänker mig verkligen att du är en bra projektledare, och att du har både yrkesstolthet och engagemang i det du gör. Allt du skriver ovan, och allt jag känner dig i, tyder på det.
Är det andra människor du skulle vilja leda? Mot andra mål?"
Ja.
Det är nog det. Jag skulle vilja jobba med andra människor (som inte skojar om homo-gener) mot andra mål. Som gör världen lite bättre.
(Inte för att den lådda som jag bidrar till att sätta till världen nu, direkt gör den sämre. Inte heller de låddor och prylar som mina andra jobb resulterat i. Det är väl bra att människor får varmt i sina hus, kan ringa i sina telefoner, och ta tåget istället för bilen när de reser?)
Å andra sidan.
Jag har alltid varit medveten om att jag inte valt mitt yrke med hjärtat. Eller snarare, min utbildning som ledde till mitt yrke. Utbildningen (civilingenjör) valde jag för att det var något av det svåraste jag kunde ge mig på. Därmed var det också lockande och utmanande. Hög status. För mig. Att det var ett mansdominerat yrke var inte avskräckande, tvärtom.
(Ja, herregud. Här finns en hel del att bena i. Vems val var det jag gjorde? Vems förväntningar strävade jag efter att uppfylla?)
Detta gör att jag har en bekväm och lämplig ursäkt att skylla allt på så fort arbetslivet känns det minsta tungt. Ååååå, jag skulle inte ha blivit tråkig ingenjör, jag skulle ha valt med hjärtat och blivit (Paus. Vadå?)
För sanningen att säga så har jag aldrig trängtat särskilt efter ett särskilt yrke. De passioner jag har och har haft kan räknas på ena handens fingrar.
Musik. Jazz och opera. Körsång. Och lite annat.
Böcker.
Barn. Fast bara mina egna. Skulle absolut inte vilja jobba med andras.
Jo, så gillar jag att sticka också.
En omöjlig kombination. Eller snarare, de kombinationer jag kan se är otänkbara för mig.
Kanske är det rentav BRA att inte arbeta med sin passion? En helt ny tanke.
Och en till nygammal tanke, som jag behöver påminnas om. En av ideerna med att bli konsult var ju att få prova på lite olika uppdrag i olika branscher, för att så småningom kanske hitta rätt. Detta är bara mitt första uppdrag. På ett sätt passar det mig som hand i handske, för jag kan göra jobbet med förbundna ögon. Samtidigt är jag en främmande fågel. Men det har jag ju alltid varit.
Nu ska denna fågel flaxa hemåt. Och eventuellt stanna i snöyran och rätta till ett ödesdigert misstag. Tips från coachen: köp aldrig present till hemmavarande sjuk storebror utan att kompensera lillebror. Inte ens om presenten är en sketen mini-skateboard för ynka nitton spänn.
"Vad är det i arbetet som får dig att känna att du inte brinner för det här? För jag tänker mig verkligen att du är en bra projektledare, och att du har både yrkesstolthet och engagemang i det du gör. Allt du skriver ovan, och allt jag känner dig i, tyder på det.
Är det andra människor du skulle vilja leda? Mot andra mål?"
Ja.
Det är nog det. Jag skulle vilja jobba med andra människor (som inte skojar om homo-gener) mot andra mål. Som gör världen lite bättre.
(Inte för att den lådda som jag bidrar till att sätta till världen nu, direkt gör den sämre. Inte heller de låddor och prylar som mina andra jobb resulterat i. Det är väl bra att människor får varmt i sina hus, kan ringa i sina telefoner, och ta tåget istället för bilen när de reser?)
Å andra sidan.
Jag har alltid varit medveten om att jag inte valt mitt yrke med hjärtat. Eller snarare, min utbildning som ledde till mitt yrke. Utbildningen (civilingenjör) valde jag för att det var något av det svåraste jag kunde ge mig på. Därmed var det också lockande och utmanande. Hög status. För mig. Att det var ett mansdominerat yrke var inte avskräckande, tvärtom.
(Ja, herregud. Här finns en hel del att bena i. Vems val var det jag gjorde? Vems förväntningar strävade jag efter att uppfylla?)
Detta gör att jag har en bekväm och lämplig ursäkt att skylla allt på så fort arbetslivet känns det minsta tungt. Ååååå, jag skulle inte ha blivit tråkig ingenjör, jag skulle ha valt med hjärtat och blivit (Paus. Vadå?)
För sanningen att säga så har jag aldrig trängtat särskilt efter ett särskilt yrke. De passioner jag har och har haft kan räknas på ena handens fingrar.
Musik. Jazz och opera. Körsång. Och lite annat.
Böcker.
Barn. Fast bara mina egna. Skulle absolut inte vilja jobba med andras.
Jo, så gillar jag att sticka också.
En omöjlig kombination. Eller snarare, de kombinationer jag kan se är otänkbara för mig.
Kanske är det rentav BRA att inte arbeta med sin passion? En helt ny tanke.
Och en till nygammal tanke, som jag behöver påminnas om. En av ideerna med att bli konsult var ju att få prova på lite olika uppdrag i olika branscher, för att så småningom kanske hitta rätt. Detta är bara mitt första uppdrag. På ett sätt passar det mig som hand i handske, för jag kan göra jobbet med förbundna ögon. Samtidigt är jag en främmande fågel. Men det har jag ju alltid varit.
Nu ska denna fågel flaxa hemåt. Och eventuellt stanna i snöyran och rätta till ett ödesdigert misstag. Tips från coachen: köp aldrig present till hemmavarande sjuk storebror utan att kompensera lillebror. Inte ens om presenten är en sketen mini-skateboard för ynka nitton spänn.
2012-11-29
Folk och folk
Det är ju skillnad, som bekant.
Efter att ha försmäktat bland fullblodstekniker under större delen av mitt arbetsliv, med vissa klart lysande undantag, kändes det som att jag hade hittat hem när jag började i Konsultföretagets projektledargrupp.
De tre första veckorna då jag jobbade på hemmakontoret utan uppdrag (följaktligen utan något vettigt att göra) var förvisso ganska långsamma och tråkiga, och lite oroliga. Men fikarasterna och luncherna var fantastiska.
Mina kollegor - de andra projektledarna alltså - är så himla trevliga. Vettiga, allmänbildade, vidsynta. Samtalsämnena var allt från USA:s presidentval till skolsystemet i Korea, till någon bok någon hade läst. För att inte tala om alla skrönor från arbetslivet.
Jag trivdes som fisken i vattnet.
Så fick jag ett uppdrag, fick komma ut i verkligheten, vilket har varit bra och positivt på alla sätt utom ett.
Jag är tillbaka i tekniklandet. Say no more.
Jo förresten. Mina kollegor - som inte är projektledare utan olika sorters tekniker - är för all del trevliga. De är i alla fall inte otrevliga. Men rätt trista.
Skillnaden illustreras enklast så här:
För ett tag sedan pratade jag med en av projektledarna på konsultföretaget. Det var faktiskt vi som konkurrerade om det uppdrag som sedan blev mitt. Vi småsnackade om jobbet kontra livet och familjen. Han har tvillingar, jag var (förstås) nyfiken på om de var resultatet av IVF men var (förstås) för finkänslig för att fråga. Jag nämnde att mina barn är adopterade. Han berättade att ett par av hans bästa kompisar är bögar och väntar barn via indisk surrogatmamma. Vi var överens om att man kan ha en hel del etiska synpunkter på det förfarandet, men att det är svårt att göra annat på ett rent mänskligt plan än dela glädjen med ett barnlängtande par som snart når målet efter många svårigheter.
Ytterligare några veckor senare är det fikarast på min dagliga arbetsplats. Vi pratar om en kollega G som just slutat för att återvända till Island, varifrån han ursprungligen kommer. En trevlig kille, för övrigt, och kanske inte fullt så fullblodsteknisk som de övriga.
Jag konverserar tappert om att Islands befolkning lär vara högintressant för genetisk forskning, eftersom det genetiska urvalet där är mycket homogent.
Hö, säger testexperten (en egentligen inte alls bufflig utan mycket vänlig man). Det förklarar ju saker. Varför G är som han är. Han har homo-gener.
Hö.
Hö.
Hö.
Tur att jag inte har eget rum. För då hade jag stängt in mig där och dunkat pannan blodig mot skrivbordet.
Efter att ha försmäktat bland fullblodstekniker under större delen av mitt arbetsliv, med vissa klart lysande undantag, kändes det som att jag hade hittat hem när jag började i Konsultföretagets projektledargrupp.
De tre första veckorna då jag jobbade på hemmakontoret utan uppdrag (följaktligen utan något vettigt att göra) var förvisso ganska långsamma och tråkiga, och lite oroliga. Men fikarasterna och luncherna var fantastiska.
Mina kollegor - de andra projektledarna alltså - är så himla trevliga. Vettiga, allmänbildade, vidsynta. Samtalsämnena var allt från USA:s presidentval till skolsystemet i Korea, till någon bok någon hade läst. För att inte tala om alla skrönor från arbetslivet.
Jag trivdes som fisken i vattnet.
Så fick jag ett uppdrag, fick komma ut i verkligheten, vilket har varit bra och positivt på alla sätt utom ett.
Jag är tillbaka i tekniklandet. Say no more.
Jo förresten. Mina kollegor - som inte är projektledare utan olika sorters tekniker - är för all del trevliga. De är i alla fall inte otrevliga. Men rätt trista.
Skillnaden illustreras enklast så här:
För ett tag sedan pratade jag med en av projektledarna på konsultföretaget. Det var faktiskt vi som konkurrerade om det uppdrag som sedan blev mitt. Vi småsnackade om jobbet kontra livet och familjen. Han har tvillingar, jag var (förstås) nyfiken på om de var resultatet av IVF men var (förstås) för finkänslig för att fråga. Jag nämnde att mina barn är adopterade. Han berättade att ett par av hans bästa kompisar är bögar och väntar barn via indisk surrogatmamma. Vi var överens om att man kan ha en hel del etiska synpunkter på det förfarandet, men att det är svårt att göra annat på ett rent mänskligt plan än dela glädjen med ett barnlängtande par som snart når målet efter många svårigheter.
Ytterligare några veckor senare är det fikarast på min dagliga arbetsplats. Vi pratar om en kollega G som just slutat för att återvända till Island, varifrån han ursprungligen kommer. En trevlig kille, för övrigt, och kanske inte fullt så fullblodsteknisk som de övriga.
Jag konverserar tappert om att Islands befolkning lär vara högintressant för genetisk forskning, eftersom det genetiska urvalet där är mycket homogent.
Hö, säger testexperten (en egentligen inte alls bufflig utan mycket vänlig man). Det förklarar ju saker. Varför G är som han är. Han har homo-gener.
Hö.
Hö.
Hö.
Tur att jag inte har eget rum. För då hade jag stängt in mig där och dunkat pannan blodig mot skrivbordet.
2012-11-27
Kvartssamtal
Så hette det när jag gick i skolan, det gör det inte längre, nu säger man utvecklingssamtal. Jag hade det första med Q:s lärare idag.
Det var en mycket trevlig upplevelse. Det jag trott mig se, att Q gillar skolan och snabbt anpassat sig till rutinerna där, bekräftades.
Q är enligt henne glad, trygg och positiv, trivs och har fått många nya vänner. Han har påfallande livlig fantasi och leker gärna kreativa rollekar, han och de närmaste kompisarna försvinner in i egna världar. Han är verbal och kan uttrycka sig, men söker inte särskilt mycket vuxenkontakt, kompisarna är viktigast för honom.
Jag berättade att han hemma är väldigt självständig och egensinnig och inte gärna tar en tillsägelse. Men att han på min fråga har förklarat att han nog är nästan det lydigaste barnet i klassen. Då skrattade hon och gav honom rätt. Hon bekräftade också några saker Q har berättat om andra barn, vilka som utmärker sig i klassen. Q har ögonen med sig och uppfattar det mesta.
(Om den stökigaste och mest krävande tjejen i klassen sa han idag förnumstigt: Hon har en sjukdom, som gör att hon inte kan sitta stilla.)
Kineskommentaren berättade jag också om, och hon blev riktigt upprörd och försäkrade mig att hade hon hört den, hade hon sagt till på skarpen. Hon är nämligen adopterad själv, något jag misstänkt men inte velat fråga rent ut förrän nu.
Till sist tittade vi på ett papper där Q själv fått rita hur han känner sig inför olika situationer i skolan, glad, neutral eller ledsen gubbe. Det var en lång rad glada gubbar hela vägen, fram tills det är dags att gå hem. Q tycker nämligen att vi hämtar för tidigt, när det är som allra roligast.
Där fick jag för min hämta-sent-ågren. Min man hade rätt, som vanligt.
Det var en mycket trevlig upplevelse. Det jag trott mig se, att Q gillar skolan och snabbt anpassat sig till rutinerna där, bekräftades.
Q är enligt henne glad, trygg och positiv, trivs och har fått många nya vänner. Han har påfallande livlig fantasi och leker gärna kreativa rollekar, han och de närmaste kompisarna försvinner in i egna världar. Han är verbal och kan uttrycka sig, men söker inte särskilt mycket vuxenkontakt, kompisarna är viktigast för honom.
Jag berättade att han hemma är väldigt självständig och egensinnig och inte gärna tar en tillsägelse. Men att han på min fråga har förklarat att han nog är nästan det lydigaste barnet i klassen. Då skrattade hon och gav honom rätt. Hon bekräftade också några saker Q har berättat om andra barn, vilka som utmärker sig i klassen. Q har ögonen med sig och uppfattar det mesta.
(Om den stökigaste och mest krävande tjejen i klassen sa han idag förnumstigt: Hon har en sjukdom, som gör att hon inte kan sitta stilla.)
Kineskommentaren berättade jag också om, och hon blev riktigt upprörd och försäkrade mig att hade hon hört den, hade hon sagt till på skarpen. Hon är nämligen adopterad själv, något jag misstänkt men inte velat fråga rent ut förrän nu.
Till sist tittade vi på ett papper där Q själv fått rita hur han känner sig inför olika situationer i skolan, glad, neutral eller ledsen gubbe. Det var en lång rad glada gubbar hela vägen, fram tills det är dags att gå hem. Q tycker nämligen att vi hämtar för tidigt, när det är som allra roligast.
Där fick jag för min hämta-sent-ågren. Min man hade rätt, som vanligt.
2012-11-26
Oväntat
Jag ska skriva lite ordentligare om jobbet någon dag när svartsynen lättat något. Det är ingen katastrof, det är det inte. Bara en tillfällig svacka orsakad av en motgång på jobbet och en sedan några veckor uppbyggd överdos av umgänge med fullblodstekniker.
Jag jobbar med trevliga personer hos en bra arbetsgivare. Verkligen. Men det är nördigaste nördiga teknikerland. Vi snackar Elfakatalogen som kvällslektyr. De har blivit vuxna män nu, de fjuniga ynglingarna som ockuperade de första bänkraderna i hörsalen på Chalmers.
En av dem, företagets mest genialiske konstruktör, pratade jag med en stund nu ikväll. Vi hade jobbat över i hopp om att få ordning på en sak, vilket misslyckades. (Det vill säga, han jobbade och felsökte. Jag bidrog mest med min närvaro.)
Han är enligt uppgift nära nog ett geni, och som de flesta sådana rätt excentrisk. Han kommer och går som han vill och gör precis som han vill. Han har håret på ända och samma tjocka tröja dag ut och dag in. Men plötsligt fäster han blicken på mig (jag har röd hemstickad väst på mig) och säger:
- Vad fin du är! Har du, vahetere (vag gest som med god vilja kan tolkas som att sticka) gjort den där själv?
Och tänk, jag blev riktigt glad.
Jag jobbar med trevliga personer hos en bra arbetsgivare. Verkligen. Men det är nördigaste nördiga teknikerland. Vi snackar Elfakatalogen som kvällslektyr. De har blivit vuxna män nu, de fjuniga ynglingarna som ockuperade de första bänkraderna i hörsalen på Chalmers.
En av dem, företagets mest genialiske konstruktör, pratade jag med en stund nu ikväll. Vi hade jobbat över i hopp om att få ordning på en sak, vilket misslyckades. (Det vill säga, han jobbade och felsökte. Jag bidrog mest med min närvaro.)
Han är enligt uppgift nära nog ett geni, och som de flesta sådana rätt excentrisk. Han kommer och går som han vill och gör precis som han vill. Han har håret på ända och samma tjocka tröja dag ut och dag in. Men plötsligt fäster han blicken på mig (jag har röd hemstickad väst på mig) och säger:
- Vad fin du är! Har du, vahetere (vag gest som med god vilja kan tolkas som att sticka) gjort den där själv?
Och tänk, jag blev riktigt glad.
Vissa av oss
Det var som alltid så roligt att träffa min syster. Jag blir alltid glad av henne.
Fast efteråt var jag vemodig, och det var nog inte bara baksmälla.
Vissa av oss älskar sitt arbete, och får en särskild glans i ögonen när vi berättar om det.
Vissa av oss gör det inte. För oss är jobbet något vi går till varje dag, och eftersom vi tillbringar så många vakna timmar där, vill vi att det ska vara givande. Men mer är det inte.
Då kan man undra om skillnaden ligger i personligheten, eller om vissa av oss bara har valt fel yrke.
Jag vet inte.
Fast efteråt var jag vemodig, och det var nog inte bara baksmälla.
Vissa av oss älskar sitt arbete, och får en särskild glans i ögonen när vi berättar om det.
Vissa av oss gör det inte. För oss är jobbet något vi går till varje dag, och eftersom vi tillbringar så många vakna timmar där, vill vi att det ska vara givande. Men mer är det inte.
Då kan man undra om skillnaden ligger i personligheten, eller om vissa av oss bara har valt fel yrke.
Jag vet inte.
2012-11-25
Stugupprättelse
Stugan är stängd för vintern sedan ett bra tag. I mitten av
oktober stängde vi av vattnet och övernattade för sista gången, för ett par
veckor sedan besökte vi den och städade undan det allra sista. Nu råder
vintervila. Där ute, och här hemma.
Mitt ifrågasättande av stuginnehavet fortsätter. Särskilt som Sommarön nu seglat upp som en konkurrent. Allt är inte klart, men nästan. Vi kommer att bli ägare till det mindre huset på Sommarön. Vi kommer att tillbringa minst ett par sommarveckor där varje år. Har vi tid, kraft, ork och pengar att fördela på två ställen: Sommarön och stugan?
Kanske. Stugan ligger tillräckligt nära för att vi ska kunna utnyttja den till max under helgerna på vår och höst, för- och sensommar, alla de helger vi inte är bortresta.
(Bortresta? Ja, till Sommarön eller till vänner i Dalarna. Eller möjligen till Göteborg. Mer exotiska resplaner än så har vi inte nuförtiden, vi som förr var riktiga globetrotters. En kortare och en längre resa per år var den obligatoriska dosen. Numera bläddrar jag förbi alla resereportage, möjligen med en suck av lättnad att jag och O har fullständig samsyn på företeelsen flyga till Thailand med småbarn. Vi laddar för en resa till Korea med skolbarn istället. Om sex-sju år ungefär.)
Ja, jag ifrågasätter. It is my nature. Men jag måste också erkänna för mig själv (och nedteckna, på det att jag inte ska glömma och börja gnälla i samma tonarter nästa vår) att vissa farhågor kommit helt på skam.
I våras oroade jag mig för hur vi skulle kunna sysselsätta Q under stughelgerna. Han var ovillig att lämna kompisgemenskapen i radhusområdet för stugan, där han bara har en enda kompis, den jämnåriga granndottern, vars familj tillbringar allt mindre tid därute.
Men ibland oroar man sig i ogjort väder. Q har en underbar lekkompis, en som alltid är med och som dyrkar honom och gör precis som han säger (när han inte retas förstås). Lillebror Y. Under sommaren har deras gemenskap utvecklats på ett fantastiskt sätt.
- Y, jag har ett lasersvärd, och du har ett sylvasst svärd.
- Ja!
- Och så går du in genom den magiska portalen. Den är däruppe, ovanför trappan. Du måste vara modig! Är du rädd?
- Ja! Ja! Ja, lite.
Och så blir de större, båda två. Vi kan åka ut med båten, fiska lite, göra strandhugg. Vi plockade massor med fvamp, trumpetsvamp och trattkantareller. (Förra året plockade vi bamp, nästa år blir det kanske svamp?)
(Och här tog inlägget slut. Men jag publicerar det ändå!)
Mitt ifrågasättande av stuginnehavet fortsätter. Särskilt som Sommarön nu seglat upp som en konkurrent. Allt är inte klart, men nästan. Vi kommer att bli ägare till det mindre huset på Sommarön. Vi kommer att tillbringa minst ett par sommarveckor där varje år. Har vi tid, kraft, ork och pengar att fördela på två ställen: Sommarön och stugan?
Kanske. Stugan ligger tillräckligt nära för att vi ska kunna utnyttja den till max under helgerna på vår och höst, för- och sensommar, alla de helger vi inte är bortresta.
(Bortresta? Ja, till Sommarön eller till vänner i Dalarna. Eller möjligen till Göteborg. Mer exotiska resplaner än så har vi inte nuförtiden, vi som förr var riktiga globetrotters. En kortare och en längre resa per år var den obligatoriska dosen. Numera bläddrar jag förbi alla resereportage, möjligen med en suck av lättnad att jag och O har fullständig samsyn på företeelsen flyga till Thailand med småbarn. Vi laddar för en resa till Korea med skolbarn istället. Om sex-sju år ungefär.)
Ja, jag ifrågasätter. It is my nature. Men jag måste också erkänna för mig själv (och nedteckna, på det att jag inte ska glömma och börja gnälla i samma tonarter nästa vår) att vissa farhågor kommit helt på skam.
I våras oroade jag mig för hur vi skulle kunna sysselsätta Q under stughelgerna. Han var ovillig att lämna kompisgemenskapen i radhusområdet för stugan, där han bara har en enda kompis, den jämnåriga granndottern, vars familj tillbringar allt mindre tid därute.
Men ibland oroar man sig i ogjort väder. Q har en underbar lekkompis, en som alltid är med och som dyrkar honom och gör precis som han säger (när han inte retas förstås). Lillebror Y. Under sommaren har deras gemenskap utvecklats på ett fantastiskt sätt.
- Y, jag har ett lasersvärd, och du har ett sylvasst svärd.
- Ja!
- Och så går du in genom den magiska portalen. Den är däruppe, ovanför trappan. Du måste vara modig! Är du rädd?
- Ja! Ja! Ja, lite.
Och så blir de större, båda två. Vi kan åka ut med båten, fiska lite, göra strandhugg. Vi plockade massor med fvamp, trumpetsvamp och trattkantareller. (Förra året plockade vi bamp, nästa år blir det kanske svamp?)
(Och här tog inlägget slut. Men jag publicerar det ändå!)
Stadigare
Jag har haft en låg dag. Varit trött och lite bakis efter trevlig restaurangkväll med lillasyster. Har försökt dämpa söndagsångesten med typiskt ångestlindrande sysselsättningar som att tvätta, sy i knappar, lämna tillbaka försenade böcker till biblioteket, ta en promenad i dagsljus. Det har inte lyckats riktigt.
För ungefär femton år sedan, när jag reste mycket i jobbet, kände jag ofta så här när jag nått min destination och packade upp väskan på hotellrummet. Oro och arbetsskygghet inför morgondagen, självömkan över att vara ensammast och ynkligast i världen. Men jag brukade prata förstånd med mig själv och säga åt mig att äta en bit mat, varför inte room service och sedan gå och lägga mig. Hunger och trötthet och urlakning, det är inte värre. Imorgon känns det helt annorlunda. Och det gjorde det förstås.
Sedan kom barnlöshet och kris och då tappade jag alldeles bort förmågan att prata förstånd med mig själv. Varje gång jag blev ledsen gick botten ur mig och det svarta övermannade mig.
Så kom barnen till slut och jag blev glad igen. Men fortsatt skör. När jobbet var tufft (vilket det var), när vi inte fick sova (vilket Y nogsamt såg till), då hade jag alltför lätt att kantra.
Idag är jag blå, som sagt. Ganska rejält också. Men till min glädje hör jag en snusförnuftig liten röst som säger åt mig att ta en kopp te till och sätta mig med stickningen framför Downton Abbey på SVT Play. Men att göra det nu. För halv elva ska jag ligga i sängen.
För ungefär femton år sedan, när jag reste mycket i jobbet, kände jag ofta så här när jag nått min destination och packade upp väskan på hotellrummet. Oro och arbetsskygghet inför morgondagen, självömkan över att vara ensammast och ynkligast i världen. Men jag brukade prata förstånd med mig själv och säga åt mig att äta en bit mat, varför inte room service och sedan gå och lägga mig. Hunger och trötthet och urlakning, det är inte värre. Imorgon känns det helt annorlunda. Och det gjorde det förstås.
Sedan kom barnlöshet och kris och då tappade jag alldeles bort förmågan att prata förstånd med mig själv. Varje gång jag blev ledsen gick botten ur mig och det svarta övermannade mig.
Så kom barnen till slut och jag blev glad igen. Men fortsatt skör. När jobbet var tufft (vilket det var), när vi inte fick sova (vilket Y nogsamt såg till), då hade jag alltför lätt att kantra.
Idag är jag blå, som sagt. Ganska rejält också. Men till min glädje hör jag en snusförnuftig liten röst som säger åt mig att ta en kopp te till och sätta mig med stickningen framför Downton Abbey på SVT Play. Men att göra det nu. För halv elva ska jag ligga i sängen.
2012-11-21
Skärmdump
Gårdagens mejlskörd i rubriker:
SV: Telefonmöte om att prioritera issues i Bugzilla
AW: Delivery of MX537, earlier reported bug not removed
Mer feedback till monteringen av 07020
RE: småprylar-montering
Status idag
MX537 production
Support CAN-bus problems, color scheme mapping
Klimat- och vibrationstest
Tillverkarinformation för kablar
Feedback montering 07020
Stoppa monteringen av 07020
Statusrapport v 46
Problem med noggrannhet vid mätning av ström
FW: Leveranser
Kortleverans
Skjuta på bokning av tester
Emailing: Product_structure.ppt
Boxas sönd när mamma är här?
SV: Telefonmöte om att prioritera issues i Bugzilla
AW: Delivery of MX537, earlier reported bug not removed
Mer feedback till monteringen av 07020
RE: småprylar-montering
Status idag
MX537 production
Support CAN-bus problems, color scheme mapping
Klimat- och vibrationstest
Tillverkarinformation för kablar
Feedback montering 07020
Stoppa monteringen av 07020
Statusrapport v 46
Problem med noggrannhet vid mätning av ström
FW: Leveranser
Kortleverans
Skjuta på bokning av tester
Emailing: Product_structure.ppt
Boxas sönd när mamma är här?
2012-11-17
WTF? PdF!
- What the ffff..., säger min internationelle man och ignorerar mina rynkade ögonbryn. Jag är inte särskilt puritansk vad gäller svärord, svär friskt själv och inser att mina barn förmodligen kommer att göra detsamma, men det finns gränser.
- Fock!
Det är förstås Q som fyller i, med glad triumf.
- Vad sa du Q?
- Prutt dö Fock!
Vi har nog myntat ett nytt kraftuttryck i helgahushållet.
- Fock!
Det är förstås Q som fyller i, med glad triumf.
- Vad sa du Q?
- Prutt dö Fock!
Vi har nog myntat ett nytt kraftuttryck i helgahushållet.
2012-11-15
Allas land
Det snackas mycket etnicitet i helgahushållet nu.
Igår kväll ringde det på dörren, och tre mycket verserade tonårspojkar frågade om vi ville köpa julkort och därmed hjälpa till att finansiera deras klassresa. Det ville vi inte, vilket accepterades med största grace och vi tillönskades en trevlig kväll. Pyjamasklädde Q hade kikat under min arm, och vände sig till mig med strålande ögon: "tror du att de var koreaner?". Det trodde jag nu inte, snarare hade killarna sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Men det är tydligt att Q:s ögon har öppnats på ett sätt som gör mig både glad och ledsen. På samma gång.
Nu ikväll pratade vi om SD-debaclet vid middagsbordet, som både O och jag följer med illa dold skadeglädje. Jag redogjorde för både Soran Ismails och Jasenko Selimovics artiklar. Jag hoppas så att Selimovic har rätt i sin analys att SD består av en hård främlingsfientlig kärna på cirka 5 procent. Resten av SD:s stöd är folk som stör sig på att integrationspolitiken inte fungerar, som proteströstar för att visa missnöje utan att nödvändigtvis vara rasister. Jag hoppas så att dessa övriga nu (om inte förr) får upp ögonen för vad SD står för. Jag håller helt med Soran om att "blattelover" och "babbe" bleknar.. i jämförelse med att han sa: " Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land". Det är dessa åsikter som är problemet.
Ja, det är fan precis just det som är problemet. Vem fan har rätt att uttala sig om huruvida någon är svensk eller inte? Vem fan tar sig den rätten? Varför är det överhuvudtaget intressant? Jag blir arg bara jag tänker på det.
Men mamma, sa Q efter att ha lyssnat en stund på oss. Sverige är väl allas land?
Igår kväll ringde det på dörren, och tre mycket verserade tonårspojkar frågade om vi ville köpa julkort och därmed hjälpa till att finansiera deras klassresa. Det ville vi inte, vilket accepterades med största grace och vi tillönskades en trevlig kväll. Pyjamasklädde Q hade kikat under min arm, och vände sig till mig med strålande ögon: "tror du att de var koreaner?". Det trodde jag nu inte, snarare hade killarna sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Men det är tydligt att Q:s ögon har öppnats på ett sätt som gör mig både glad och ledsen. På samma gång.
Nu ikväll pratade vi om SD-debaclet vid middagsbordet, som både O och jag följer med illa dold skadeglädje. Jag redogjorde för både Soran Ismails och Jasenko Selimovics artiklar. Jag hoppas så att Selimovic har rätt i sin analys att SD består av en hård främlingsfientlig kärna på cirka 5 procent. Resten av SD:s stöd är folk som stör sig på att integrationspolitiken inte fungerar, som proteströstar för att visa missnöje utan att nödvändigtvis vara rasister. Jag hoppas så att dessa övriga nu (om inte förr) får upp ögonen för vad SD står för. Jag håller helt med Soran om att "blattelover" och "babbe" bleknar.. i jämförelse med att han sa: " Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land". Det är dessa åsikter som är problemet.
Ja, det är fan precis just det som är problemet. Vem fan har rätt att uttala sig om huruvida någon är svensk eller inte? Vem fan tar sig den rätten? Varför är det överhuvudtaget intressant? Jag blir arg bara jag tänker på det.
Men mamma, sa Q efter att ha lyssnat en stund på oss. Sverige är väl allas land?
2012-11-14
Nä just det
Varför var Q så sur imorse, frågar O, när Q smällt igen dörren efter sig och gått med kompis och kompismamma till skolan.
Jo. Q låg och morrade en lång stund under mitt täcke och vägrade gå upp, långt efter att lillebror kvittrande gått och satt sig vid frukostbordet. (Morr och kvitter, vilka djuriska liknelser jag använder förresten?) Till sist lyckades jag dechiffrera grymtningarna (!) och förstå att han var arg för att han inte fått gosa med mig.
Vem fan är inte det, var O:s lakoniska kommentar.
Ja jävlar. Under barnlöshetstiden varnades vi konstant för hur vårt sexliv skulle utarmas av de förestående behandlingarna och förnedringarna. Men det var väl inget jämfört med att ha två efterlängtade ungar som sover ovanpå en och sparkas hela natten.
Min kollega har fem barn som enligt uppgift aldrig sover. Frågan i mitt huvud är jag för finkänslig för att uttala.
Jo. Q låg och morrade en lång stund under mitt täcke och vägrade gå upp, långt efter att lillebror kvittrande gått och satt sig vid frukostbordet. (Morr och kvitter, vilka djuriska liknelser jag använder förresten?) Till sist lyckades jag dechiffrera grymtningarna (!) och förstå att han var arg för att han inte fått gosa med mig.
Vem fan är inte det, var O:s lakoniska kommentar.
Ja jävlar. Under barnlöshetstiden varnades vi konstant för hur vårt sexliv skulle utarmas av de förestående behandlingarna och förnedringarna. Men det var väl inget jämfört med att ha två efterlängtade ungar som sover ovanpå en och sparkas hela natten.
Min kollega har fem barn som enligt uppgift aldrig sover. Frågan i mitt huvud är jag för finkänslig för att uttala.
2012-11-09
Anteckningar från en allhelgonahelg
Är lite låg till humöret utan synbar anledning. Ericssons storvarsel, den vikande konjunkturen, en gryende förkylning, två kvällar med Q-bråk. Egentligen är det ju petitesser som lätt borde uppvägas av att Obama vann valet, att jobbet går bra, och att båda ungarna slutade bråka och gapa när de fick rulla chokladbollar med müsli (istället för havregryn) i strössel (istället för kokosflingor).
Dröjer vid den gångna helgen, som var bra. Anteckningar att plocka fram och minnas när humöret är lågt.
Fredag. Ledig från jobbet, svärmor på besök. Alltså får jag sova lite längre än vanligt. Maken åker till jobbet, vi andra äter frukost och ger oss sedan ut på utflykt. I dagens DN har jag hittat en pytteliten annons, ett för mig tidigare okänt leksaksmuseum. Det blir inget annat än en braksuccé. Playmobil, lego, Barbie, smurfar, McDonalds-leksaker, och en uppsjö övriga gubbar, allt utställt i låga montrar. Treårige Y och sexårige Q är lyckliga i över två timmar.
Därefter lunch på Citykonditoriet. Ett riktigt gammaldags kondis, som serverar smörgåsar med skivad leverpastej eller med ägg och ansjovis. Som har riktiga chokladbiskvier men absolut inga muffins eller macarons. Samt guldstuckatur i taket.
Nästa punkt på agendan: lek på lekplats. Länge och väl. Q går armgång i klätterställningen och klänger utanpå den rörformade rutschkanan. Han är vig och stark, och jag blir glad när jag ser honom. Y följer efter så gott han kan, som den trogne lillebror och vapendragare han är.
När barnen är genomlekta och modern och farmodern genomfrusna sätter vi Y i vagnen och tar Q i handen och promenerar en bit i stan innan vi tar tunnelbanan hem. Någon timme senare kommer O hem, glad och nytränad, och tillagar en delikat middag.
(Det jag inte nämner ovan, men påminns om när jag skriver är: bråket med Y på kondiset, bråket med Q inför att lämna lekplatsen, bråket med Y över middagen, sitta still på stolen är inte hans bästa gren.)
På lördagen åker vi ut till sommarstugan för absolut sista gången i år. Jag gräver ner lavendelplantor och tömmer alla krukor, O och svärmor planterar narcisslökar i gräsmattan. Sedan åker vi till tippen med resterna av det gamla köket som O bytte ut förra sommaren, och som av oförklarlig anledning blivit stående och ruttnat under en presenning.
På söndagen gör vi ungefär samma övning, men hemma på radhusgården. Tömmer alla krukor, bär in utemöblerna, svabbar av trädäcket, klipper övervuxna buskar och klängväxter.
Att röja undan dåliga samveten och att samtidigt snygga till omgivningen är världens bästa terapi.
Kvällen och helgen avslutas med ett gemensamt träningspass medan farmor passar barnen. De är övertrötta och ganska griniga när vi kommer hem, men somnar snabbt.
Bättre kan det knappast bli. Och nu är det fredag igen.
Dröjer vid den gångna helgen, som var bra. Anteckningar att plocka fram och minnas när humöret är lågt.
Fredag. Ledig från jobbet, svärmor på besök. Alltså får jag sova lite längre än vanligt. Maken åker till jobbet, vi andra äter frukost och ger oss sedan ut på utflykt. I dagens DN har jag hittat en pytteliten annons, ett för mig tidigare okänt leksaksmuseum. Det blir inget annat än en braksuccé. Playmobil, lego, Barbie, smurfar, McDonalds-leksaker, och en uppsjö övriga gubbar, allt utställt i låga montrar. Treårige Y och sexårige Q är lyckliga i över två timmar.
Därefter lunch på Citykonditoriet. Ett riktigt gammaldags kondis, som serverar smörgåsar med skivad leverpastej eller med ägg och ansjovis. Som har riktiga chokladbiskvier men absolut inga muffins eller macarons. Samt guldstuckatur i taket.
Nästa punkt på agendan: lek på lekplats. Länge och väl. Q går armgång i klätterställningen och klänger utanpå den rörformade rutschkanan. Han är vig och stark, och jag blir glad när jag ser honom. Y följer efter så gott han kan, som den trogne lillebror och vapendragare han är.
När barnen är genomlekta och modern och farmodern genomfrusna sätter vi Y i vagnen och tar Q i handen och promenerar en bit i stan innan vi tar tunnelbanan hem. Någon timme senare kommer O hem, glad och nytränad, och tillagar en delikat middag.
(Det jag inte nämner ovan, men påminns om när jag skriver är: bråket med Y på kondiset, bråket med Q inför att lämna lekplatsen, bråket med Y över middagen, sitta still på stolen är inte hans bästa gren.)
På lördagen åker vi ut till sommarstugan för absolut sista gången i år. Jag gräver ner lavendelplantor och tömmer alla krukor, O och svärmor planterar narcisslökar i gräsmattan. Sedan åker vi till tippen med resterna av det gamla köket som O bytte ut förra sommaren, och som av oförklarlig anledning blivit stående och ruttnat under en presenning.
På söndagen gör vi ungefär samma övning, men hemma på radhusgården. Tömmer alla krukor, bär in utemöblerna, svabbar av trädäcket, klipper övervuxna buskar och klängväxter.
Att röja undan dåliga samveten och att samtidigt snygga till omgivningen är världens bästa terapi.
Kvällen och helgen avslutas med ett gemensamt träningspass medan farmor passar barnen. De är övertrötta och ganska griniga när vi kommer hem, men somnar snabbt.
Bättre kan det knappast bli. Och nu är det fredag igen.
2012-11-06
Blir alldeles matt
Över frisören med det ständigt förvånade ansiktsuttrycket. Nej, hon har inte opererat sig för omgivningens skull, baara för sin egen.
Över Katrin Zytomierskas dissande av Sats reklamkampanj. Nej, jag länkar inte till hennes blogg, men gärna till en annan och mycket trevligare.
Var ska man börja? Nä, jag orkar inte argumentera. Pretty is as pretty does, som mamma Ingalls sa. Vissa gamla sanningar borde inte glömmas bort.
Över Katrin Zytomierskas dissande av Sats reklamkampanj. Nej, jag länkar inte till hennes blogg, men gärna till en annan och mycket trevligare.
Var ska man börja? Nä, jag orkar inte argumentera. Pretty is as pretty does, som mamma Ingalls sa. Vissa gamla sanningar borde inte glömmas bort.
2012-11-01
Lycka, existentiell och vardaglig
Att lägga mig efter att ha suttit uppe lite för sent i det kyliga vardagsrummet. Men under täcket i min säng är det varmt. Kärnkraftverket Q ligger där och sover.
Plötsligt sätter sig Y upp i sin säng, som står bredvid vår och ropar på pappa. Den trötte pappan sover inatt i Q:s säng för att få sova ostört för en gångs skull. Jag svarar och befarar arga protester, men Y kryper upp i stora sängen, lägger sig på min arm och somnar tvärt. Själv somnar jag med näsan i hans hår.
Det är något djupt och grundläggande behov hos mig som uppfylls när jag får ge mina barn trygghet och tröst. Jag får minst lika mycket tillbaka.
Att hitta en Desigualtröja (på rea!) med vackra färger, däribland just den ärtgröna nyans hos koftan jag stickade i somras. Färger gör mig glad, vetskapen om att jag ser snygg ut gör mig glad, att kunna skapa något vackert med mina händer, dito.
Att jobba hårt och koncentrerat med en presentation en hel eftermiddag, att visa den för chefen och få konstruktiva synpunkter, att presentera den morgonen därpå och få beröm efteråt. Att sedan äta hemlagat dillkött till lunch och ta en lunchpromenad och återvända med kalla kinder.
Att ha tre lediga dagar framför mig.
Plötsligt sätter sig Y upp i sin säng, som står bredvid vår och ropar på pappa. Den trötte pappan sover inatt i Q:s säng för att få sova ostört för en gångs skull. Jag svarar och befarar arga protester, men Y kryper upp i stora sängen, lägger sig på min arm och somnar tvärt. Själv somnar jag med näsan i hans hår.
Det är något djupt och grundläggande behov hos mig som uppfylls när jag får ge mina barn trygghet och tröst. Jag får minst lika mycket tillbaka.
Att hitta en Desigualtröja (på rea!) med vackra färger, däribland just den ärtgröna nyans hos koftan jag stickade i somras. Färger gör mig glad, vetskapen om att jag ser snygg ut gör mig glad, att kunna skapa något vackert med mina händer, dito.
Att jobba hårt och koncentrerat med en presentation en hel eftermiddag, att visa den för chefen och få konstruktiva synpunkter, att presentera den morgonen därpå och få beröm efteråt. Att sedan äta hemlagat dillkött till lunch och ta en lunchpromenad och återvända med kalla kinder.
Att ha tre lediga dagar framför mig.
2012-10-30
Igen: svensk?
Det här är helt jävla sanslöst. Jag fattar inte. Jag måste ha vuxit upp och levt i en ovanligt tolerant enklav. För jag känner varken igen mig eller min omgivning.
När jag studerar fotot i tidningen av Elisabeth Åsbrink konstaterar jag att jag ser ut ungefär som hon med avseende på färger. Dessutom har jag ett namn som låter långt mindre svenskt än hennes. Ändå kan jag inte påminna mig att någon någonsin har ifrågasatt min svenskhet.
Eller så har det visst hänt, men gått mig förbi. För jag råkar ju veta att fem generationer bakåt, och mer har alla förfäder varit svenskar. Min hårfärg har hoppat över flera generationer och landat hos mig, den beror eventuellt på att farfarsmor var av vallonsläkt. Sägs det. Hur som helst är jag trygg i min nationella tillhörighet, så trygg att jag kan avfärda den, rentav spotta på den. Äh, svenskt. Vad larvigt.
(Fem generationer, förresten. Undrar just hur många av de där fördomsfulla och ignoranta gymnasiekidsen som kan räkna upp fem generationer av sin egen släkt.)
Men O förstår vad som menas. Han växte upp på landsbygden, son till invandrare från ett nordiskt land. Ständigt fick han sin nationalitet kommenterad. Men han påpekar att det nog inte handlade så mycket om att de kom från ett annat land, som inte-härifrån. Utanför sockengränsen.
Själv blir jag både arg och uppgiven. Vill inte riktigt tro att det är så här illa, men måste.
Jag skiter uppriktigt sagt i om någon tycker att jag är svensk eller ej. Eller om mina söner är svenska eller ej. Men om det är viktigt för dem att känna sig svenska är jag beredd att strida till sista blodsdroppen för att de ska få det.
Om jag bara visste hur jag skulle göra.
När jag studerar fotot i tidningen av Elisabeth Åsbrink konstaterar jag att jag ser ut ungefär som hon med avseende på färger. Dessutom har jag ett namn som låter långt mindre svenskt än hennes. Ändå kan jag inte påminna mig att någon någonsin har ifrågasatt min svenskhet.
Eller så har det visst hänt, men gått mig förbi. För jag råkar ju veta att fem generationer bakåt, och mer har alla förfäder varit svenskar. Min hårfärg har hoppat över flera generationer och landat hos mig, den beror eventuellt på att farfarsmor var av vallonsläkt. Sägs det. Hur som helst är jag trygg i min nationella tillhörighet, så trygg att jag kan avfärda den, rentav spotta på den. Äh, svenskt. Vad larvigt.
(Fem generationer, förresten. Undrar just hur många av de där fördomsfulla och ignoranta gymnasiekidsen som kan räkna upp fem generationer av sin egen släkt.)
Men O förstår vad som menas. Han växte upp på landsbygden, son till invandrare från ett nordiskt land. Ständigt fick han sin nationalitet kommenterad. Men han påpekar att det nog inte handlade så mycket om att de kom från ett annat land, som inte-härifrån. Utanför sockengränsen.
Själv blir jag både arg och uppgiven. Vill inte riktigt tro att det är så här illa, men måste.
Jag skiter uppriktigt sagt i om någon tycker att jag är svensk eller ej. Eller om mina söner är svenska eller ej. Men om det är viktigt för dem att känna sig svenska är jag beredd att strida till sista blodsdroppen för att de ska få det.
Om jag bara visste hur jag skulle göra.
2012-10-29
Hur man tar sig vatten över huvudet
Häromkvällen tittade O och jag på en show med Henrik Dorsin. Vi mindes hans roliga sommarprogram, och googlade därför igår fram Det är bögarnas fel från Grotesco. Men innan O tryckte på play varnade jag honom, ska vi verkligen spela den här nu, när barnen är vakna? Q lär plocka upp refrängen och rätt vad det är har vi meddelanden från läraren att vår son sprider homofob propaganda. Äsch då, sa O, han leker ju med Lego och är fullt upptagen. Så vi tittade, och skrattade.
Givetvis dröjde det sedan bara en halvtimme innan jag hörde ett kvitter från Q:s hörn det är rödarnas fel. Hoppsan. O förklarade: Q, den där får du bara sjunga hemma, inte i skolan, de kommer att tro att det betyder någonting väldigt dumt.
Äsch. Kom hit så drar jag hela förklaringen, sa jag. Och började.
Vet du vad ordet bög betyder? Okej. Du vet ju att en del tjejer gillar killar, och en del gillar andra tjejer? Och likadant med killar. En del killar gillar killar, och blir kära i dem och vill kramas och pussas och ha sex med dem.
Precis så långt hann jag innan min son, med osvikligt sinne för logik, stoppade mig och sa:
- Men mamma! Hur gör de egentligen då?
Djupt andetag. Nej, jag gick inte in på detaljer. Men jag levererade ett svar jag kan stå för och som Q tycktes godkänna (att man kan ha sex på olika sätt, typ). Sedan trasslade jag in mig i användandet av ordet bög, att det är ett okej ord att använda om man vet att någon är det, men man får aldrig säga det till någon för att retas, och förresten spelar det ingen roll vem man blir kär i bara alla är lyckliga och snälla mot varann. Eller nåt.
O tjuvlyssnar utanför dörren. Hur gick det där då, frågar han retsamt när jag är klar.
Tack bra. Men jag säger bara det, spelar du den här så ungarna hör, får du sköta förklaringarna själv!
Givetvis dröjde det sedan bara en halvtimme innan jag hörde ett kvitter från Q:s hörn det är rödarnas fel. Hoppsan. O förklarade: Q, den där får du bara sjunga hemma, inte i skolan, de kommer att tro att det betyder någonting väldigt dumt.
Äsch. Kom hit så drar jag hela förklaringen, sa jag. Och började.
Vet du vad ordet bög betyder? Okej. Du vet ju att en del tjejer gillar killar, och en del gillar andra tjejer? Och likadant med killar. En del killar gillar killar, och blir kära i dem och vill kramas och pussas och ha sex med dem.
Precis så långt hann jag innan min son, med osvikligt sinne för logik, stoppade mig och sa:
- Men mamma! Hur gör de egentligen då?
Djupt andetag. Nej, jag gick inte in på detaljer. Men jag levererade ett svar jag kan stå för och som Q tycktes godkänna (att man kan ha sex på olika sätt, typ). Sedan trasslade jag in mig i användandet av ordet bög, att det är ett okej ord att använda om man vet att någon är det, men man får aldrig säga det till någon för att retas, och förresten spelar det ingen roll vem man blir kär i bara alla är lyckliga och snälla mot varann. Eller nåt.
O tjuvlyssnar utanför dörren. Hur gick det där då, frågar han retsamt när jag är klar.
Tack bra. Men jag säger bara det, spelar du den här så ungarna hör, får du sköta förklaringarna själv!
2012-10-25
Som en filt
Jag känner mig obestämt sorgsen ikväll. Över kineskommentaren. Inte för att Q längre verkar särskilt ledsen, och jag tror att vi hanterade det bra, men över sakernas tillstånd. Över att det här inte lär vara sista gången.
Över att vi bråkat så förskräckligt ikväll, Q och jag. Nästan precis hela eftermiddagen och kvällen var han på uselt humör och ansträngde sig verkligen för att provocera och ställa till bråk. Men faktiskt, med undantag av en enda gång då jag tappade behärskningen och röt till, så är jag stolt över mitt uppförande. För en gångs skull räckte tålamodet. Det har det inte alltid gjort. Och vi var sams när han somnade, som vi alltid är.
Det hade känts skönt att avhandla det med O, men han är på after work ikväll. Vi lyckades prata förbi varann helt, jag missade att han skulle vara borta ikväll och var rejält irriterad över att han aldrig kom hem och inte svarade på mina SMS. I vilket skick är han när han kommer? Har jag anledning att oroa mig eller är jag bara överkänslig?
Snön faller ikväll över vårt hörn av Stockholm. Som en vit och något blöt men mycket vacker filt ligger den över allt.
Vackert är det, men ändå svor jag. Vinterdäcken är inte på än och givetvis glömde jag att köra in Y:s vagn under tak just idag.
Uppdaterad: Maken är hemma, i helt presentabelt skick. Och kunde berätta att det bråkats rejält även imorse. Konstigt nog tröstade det mig.
Över att vi bråkat så förskräckligt ikväll, Q och jag. Nästan precis hela eftermiddagen och kvällen var han på uselt humör och ansträngde sig verkligen för att provocera och ställa till bråk. Men faktiskt, med undantag av en enda gång då jag tappade behärskningen och röt till, så är jag stolt över mitt uppförande. För en gångs skull räckte tålamodet. Det har det inte alltid gjort. Och vi var sams när han somnade, som vi alltid är.
Det hade känts skönt att avhandla det med O, men han är på after work ikväll. Vi lyckades prata förbi varann helt, jag missade att han skulle vara borta ikväll och var rejält irriterad över att han aldrig kom hem och inte svarade på mina SMS. I vilket skick är han när han kommer? Har jag anledning att oroa mig eller är jag bara överkänslig?
Snön faller ikväll över vårt hörn av Stockholm. Som en vit och något blöt men mycket vacker filt ligger den över allt.
Vackert är det, men ändå svor jag. Vinterdäcken är inte på än och givetvis glömde jag att köra in Y:s vagn under tak just idag.
Uppdaterad: Maken är hemma, i helt presentabelt skick. Och kunde berätta att det bråkats rejält även imorse. Konstigt nog tröstade det mig.
2012-10-24
Titta en kines
Mamma, säger Q på morgonen och sticker sin hand i min, igår var det några stora pojkar som när de såg mig ropade "Titta en kines!".
Jag hinner knappt svara förrän han får syn på sin bästis som varit sjuk några dagar, och glömmer allt utom återseendets glädje.
Själv har jag som en kall hand runt hjärtat hela morgonen.
Jag hinner knappt svara förrän han får syn på sin bästis som varit sjuk några dagar, och glömmer allt utom återseendets glädje.
Själv har jag som en kall hand runt hjärtat hela morgonen.
2012-10-21
Det överväldigande familjelivet
Jag kurar vid datorn, stjäl mig tid, medan sönerna och en besökande kompis tittar på film på TV. Uppbygglig, norsk dockteater, Flåklypa Grand Prix, faktiskt vald av dem själva, de hemska skrikiga filmerna på Disney XD fick för en gångs skull stå tillbaka.
De skrikiga filmerna, ja. Och dataspelen. Vilka konflikter de vållar. Hur vi än jämkar och trixar och sätter upp regler (Aldrig titta på TV före frukost, för då blir blodsockernivån så låg hos alla parter att det blir dramatik och tragedi vid avstängning. Dataspel endast vid i förväg bestämda tillfällen.) är det ständiga strider.
Det strids om allt. För en timme sedan ville Y ha kalsonger istället för blöja. Jomenvisst. Han är troligen redo att lägga av helt med blöjorna, men vi ville vara kloka och balanserade och vänta några veckor efter nappavslutet. Fast å andra sidan har det kommit bajs i blöjan flera gånger den här veckan, trots att han mycket väl vet att bajs i "toletten" renderar honom klistermärken. (Hans egen idé faktiskt, inspirerad av ordningen hos grannfamiljen).
Kalsonger, som sagt. Just som jag är i färd att stiga in i duschen annonserar Y att han ska bajsa. Jag får förstås bråttom att hjälpa honom. Fast sedan visar det sig att han är mest intresserad av att 1 sitta på toa och skapa en gigantisk trasselsudd av dasspapper, alternativt 2 springa runt och vifta med snoppen och stolt visa upp densamma.
Mitt tålamod tryter efter en stund, och jag vill sätta på honom blöjan igen för att få duscha ifred. Nehej. Och så blir det bråk, och det hela slutar med en gallskrikande Y och en Helga som har gråten i halsen och inte vet vem hon är mest arg på, ungen eller sig själv.
Nej, det är inte alls så jobbigt som det var under det första halvåret som tvåbarnsfamilj. Allt har blivit mycket mycket bättre.
Jag borde egentligen skämmas för att beklaga mig, för de senaste veckorna har O gått ner i arbetstid och varit hemma väsentligt mer än jag, så att jag fått möjlighet att sätta mig in i mitt nya jobb. (Vilket har gått bra, för övrigt.)
Ändå. Ändå är det faktiskt jobbigt. Det är jobbigt att vara borta från barnen mer än jag är van vid, jobbigt att den korta tid vi ses är fylld av konflikter (och jag är inte dummare än att jag inser att detta inte är en slump). Jobbigt att se hur trött O är, numera är det han som lider mest av Y:s nattstök (som också blivit mycket mycket bättre, men inte upphört helt). Jobbigt att bråken inte stannar mellan oss och barnen, utan att vi också bråkar mer sinsemellan. Jobbigt att vi hanterar det så olika. Jag blir arg och ryar och ryter, vilket O avskyr. Hans ilska tar sig istället uttryck i svartsynta kommentarer när man minst anar det, vilket jag hatar.
Efter en lördag infesterad av bråk ser jag till att få natta båda barnen var för sig. Av flera orsaker. Men mest för min egen skull. Efter en bråkig dag behöver jag själv vara nära dem en stund och känna lugnet, ömheten och kärleken återvända.
Det är överväldigande, detta som var så oerhört efterlängtat, åtminstone av mig.
Ångrar du att vi skaffade barn, frågar jag O sedan. Ångrar du att vi skaffade två? Han tänker en stund och svarar nej. Det är ungefär som jag trodde att det skulle bli, säger han.
Jag är glad att han svarar som han gör, men vad han än hade sagt hade det nog ändå varit en viss befrielse i att vi kan prata om det.
Och imorgon är det måndag igen. Håhåjaja.
De skrikiga filmerna, ja. Och dataspelen. Vilka konflikter de vållar. Hur vi än jämkar och trixar och sätter upp regler (Aldrig titta på TV före frukost, för då blir blodsockernivån så låg hos alla parter att det blir dramatik och tragedi vid avstängning. Dataspel endast vid i förväg bestämda tillfällen.) är det ständiga strider.
Det strids om allt. För en timme sedan ville Y ha kalsonger istället för blöja. Jomenvisst. Han är troligen redo att lägga av helt med blöjorna, men vi ville vara kloka och balanserade och vänta några veckor efter nappavslutet. Fast å andra sidan har det kommit bajs i blöjan flera gånger den här veckan, trots att han mycket väl vet att bajs i "toletten" renderar honom klistermärken. (Hans egen idé faktiskt, inspirerad av ordningen hos grannfamiljen).
Kalsonger, som sagt. Just som jag är i färd att stiga in i duschen annonserar Y att han ska bajsa. Jag får förstås bråttom att hjälpa honom. Fast sedan visar det sig att han är mest intresserad av att 1 sitta på toa och skapa en gigantisk trasselsudd av dasspapper, alternativt 2 springa runt och vifta med snoppen och stolt visa upp densamma.
Mitt tålamod tryter efter en stund, och jag vill sätta på honom blöjan igen för att få duscha ifred. Nehej. Och så blir det bråk, och det hela slutar med en gallskrikande Y och en Helga som har gråten i halsen och inte vet vem hon är mest arg på, ungen eller sig själv.
Nej, det är inte alls så jobbigt som det var under det första halvåret som tvåbarnsfamilj. Allt har blivit mycket mycket bättre.
Jag borde egentligen skämmas för att beklaga mig, för de senaste veckorna har O gått ner i arbetstid och varit hemma väsentligt mer än jag, så att jag fått möjlighet att sätta mig in i mitt nya jobb. (Vilket har gått bra, för övrigt.)
Ändå. Ändå är det faktiskt jobbigt. Det är jobbigt att vara borta från barnen mer än jag är van vid, jobbigt att den korta tid vi ses är fylld av konflikter (och jag är inte dummare än att jag inser att detta inte är en slump). Jobbigt att se hur trött O är, numera är det han som lider mest av Y:s nattstök (som också blivit mycket mycket bättre, men inte upphört helt). Jobbigt att bråken inte stannar mellan oss och barnen, utan att vi också bråkar mer sinsemellan. Jobbigt att vi hanterar det så olika. Jag blir arg och ryar och ryter, vilket O avskyr. Hans ilska tar sig istället uttryck i svartsynta kommentarer när man minst anar det, vilket jag hatar.
Efter en lördag infesterad av bråk ser jag till att få natta båda barnen var för sig. Av flera orsaker. Men mest för min egen skull. Efter en bråkig dag behöver jag själv vara nära dem en stund och känna lugnet, ömheten och kärleken återvända.
Det är överväldigande, detta som var så oerhört efterlängtat, åtminstone av mig.
Ångrar du att vi skaffade barn, frågar jag O sedan. Ångrar du att vi skaffade två? Han tänker en stund och svarar nej. Det är ungefär som jag trodde att det skulle bli, säger han.
Jag är glad att han svarar som han gör, men vad han än hade sagt hade det nog ändå varit en viss befrielse i att vi kan prata om det.
Och imorgon är det måndag igen. Håhåjaja.
2012-10-11
A day well done
Idag har jag:
Sökt på nätet efter inspiration inför mitt första riktiga veckomöte med projektgruppen. Jag behöver förbereda mig väl, för på det här företaget är det ingen som kommer i tid eller ser poängen med veckomöten. Men det ska jag snart ta ur dem. För några år sedan hade det gjort mig olycklig och osäker, nu känner jag snarast en kvillrande förväntan. Hehe, de vet inte vad som väntar.
Hittat en del matnyttigt och en del obetalbart. Bland annat en Flickornas stora bok om projektledning. För de av oss som tycker att det pratas för lite om skor och choklad på jobbet.
Bestämt mig för att aldrig någonsin mer i livet referera till mig själv som flicka eller tjej. Fast det har jag väl i alla fall inte gjort på bra länge?
Ätit tidig middag med pappa på Järnvägsrestaurangen vid Östra station. Det är internationella flickdagen idag, och pappas födelsedag. En händelse som ser ut som en tanke. Hade fler av världens flickor haft en pappa som han hade vi kanske inte behövt en dylik dag.
Promenerat från Östra station till Gamla stan. Genom Humlegården, Kungsträdgården, över Norrbro, förbi Slottet och in i gränderna. Att promenera i stan är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Trots det skulle jag nog inte vilja bo där.
Fått blankt hår igen av min frisör, och låtit mig övertalas att köpa dyrt schampo som förhoppningsvis hindrar det från att bli torrt och risigt igen. Det är ju knappt jag tror på sånt där men den som lever får se.
Lyssnat på La Bohème på tunnelbanan. Pappa och jag ska se den nästa helg.
Packat väskan inför en konferens med övernattning. Något sådant har jag inte varit med om på år och dag så det ska bli riktigt roligt.
Nu ska jag lägga mig att sova mellan två gossar som jag redan saknar lite. Men till lördag lunch ses vi igen och då ska jag ägna mig helt åt dem.
Sökt på nätet efter inspiration inför mitt första riktiga veckomöte med projektgruppen. Jag behöver förbereda mig väl, för på det här företaget är det ingen som kommer i tid eller ser poängen med veckomöten. Men det ska jag snart ta ur dem. För några år sedan hade det gjort mig olycklig och osäker, nu känner jag snarast en kvillrande förväntan. Hehe, de vet inte vad som väntar.
Hittat en del matnyttigt och en del obetalbart. Bland annat en Flickornas stora bok om projektledning. För de av oss som tycker att det pratas för lite om skor och choklad på jobbet.
Bestämt mig för att aldrig någonsin mer i livet referera till mig själv som flicka eller tjej. Fast det har jag väl i alla fall inte gjort på bra länge?
Ätit tidig middag med pappa på Järnvägsrestaurangen vid Östra station. Det är internationella flickdagen idag, och pappas födelsedag. En händelse som ser ut som en tanke. Hade fler av världens flickor haft en pappa som han hade vi kanske inte behövt en dylik dag.
Promenerat från Östra station till Gamla stan. Genom Humlegården, Kungsträdgården, över Norrbro, förbi Slottet och in i gränderna. Att promenera i stan är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Trots det skulle jag nog inte vilja bo där.
Fått blankt hår igen av min frisör, och låtit mig övertalas att köpa dyrt schampo som förhoppningsvis hindrar det från att bli torrt och risigt igen. Det är ju knappt jag tror på sånt där men den som lever får se.
Lyssnat på La Bohème på tunnelbanan. Pappa och jag ska se den nästa helg.
Packat väskan inför en konferens med övernattning. Något sådant har jag inte varit med om på år och dag så det ska bli riktigt roligt.
Nu ska jag lägga mig att sova mellan två gossar som jag redan saknar lite. Men till lördag lunch ses vi igen och då ska jag ägna mig helt åt dem.
2012-10-10
Torka tårar
Jag har haft gråten i halsen sedan jag såg Torka aldrig tårar utan handskar häromkvällen. Det var länge sedan jag läste Jonas Gardell, nu måste jag verkligen göra det igen.
Det är kanske konstigt, men jag identifierar mig så oerhört starkt med huvudpersonernas resa från inskränkthet och fångenskap under barn- och ungdomstid till den fantastiska frigörelsen. Äntligen får jag vara den jag är! En kort tid av lycka, men vidrig plågsam död lurar i skuggorna.
Jo, konstigt är det, för visst kände jag mig ofta utanför och obekväm när jag växte upp, och visst var det en befrielse att bli vuxen. Men jag tror inte det var värre för mig än för de allra flesta, faktiskt.
När jag släckt lampan efter sagoläsningen och borrar in ansiktet i Q:s sömniga nacke rinner diskreta tårar. De var så vackra, pojkarna i filmen. Så unga, så oförstörda. Det är bara korta år tills mina pojkar står på tröskeln till vuxenlivet och jag måste släppa iväg dem. Redan nu måste jag börja släppa dem, de är inte mina bebisar längre, de är små men högst egna och starka personligheter med dito viljor.
Oftare än jag vill erkänna måste jag övermanna lusten att bryta de där viljorna, som dagligen korsar min. Jag kan betvinga medelålders ingenjörer med en enda blick, de sjunker snällt ner i sina stolar fast de tänkt lämna projektmötet i förtid, men mina barn rår jag inte på. De ser mig stint i ögonen och viker inte en tum. (Vilka formidabla projektledarämnen jag fostrar, slår det mig nu.)
Oftare än jag vill erkänna blir jag sårad av deras avståndstaganden, om än oskyldiga. Deras tydliga markeringar av vilka de är kan göra mig ledsen, fast jag inte alls längtar tillbaka till bebistiden när de var bara mina. Jag vill inget hellre än att de ska växa upp och fortsätta utveckla de starka fina personligheter jag redan skönjer. Jag vill aldrig bli som föräldrarna i filmen, som inte förmår se och ta till sig vilka deras söner verkligen är.
Det är kanske konstigt, men jag identifierar mig så oerhört starkt med huvudpersonernas resa från inskränkthet och fångenskap under barn- och ungdomstid till den fantastiska frigörelsen. Äntligen får jag vara den jag är! En kort tid av lycka, men vidrig plågsam död lurar i skuggorna.
Jo, konstigt är det, för visst kände jag mig ofta utanför och obekväm när jag växte upp, och visst var det en befrielse att bli vuxen. Men jag tror inte det var värre för mig än för de allra flesta, faktiskt.
När jag släckt lampan efter sagoläsningen och borrar in ansiktet i Q:s sömniga nacke rinner diskreta tårar. De var så vackra, pojkarna i filmen. Så unga, så oförstörda. Det är bara korta år tills mina pojkar står på tröskeln till vuxenlivet och jag måste släppa iväg dem. Redan nu måste jag börja släppa dem, de är inte mina bebisar längre, de är små men högst egna och starka personligheter med dito viljor.
Oftare än jag vill erkänna måste jag övermanna lusten att bryta de där viljorna, som dagligen korsar min. Jag kan betvinga medelålders ingenjörer med en enda blick, de sjunker snällt ner i sina stolar fast de tänkt lämna projektmötet i förtid, men mina barn rår jag inte på. De ser mig stint i ögonen och viker inte en tum. (Vilka formidabla projektledarämnen jag fostrar, slår det mig nu.)
Oftare än jag vill erkänna blir jag sårad av deras avståndstaganden, om än oskyldiga. Deras tydliga markeringar av vilka de är kan göra mig ledsen, fast jag inte alls längtar tillbaka till bebistiden när de var bara mina. Jag vill inget hellre än att de ska växa upp och fortsätta utveckla de starka fina personligheter jag redan skönjer. Jag vill aldrig bli som föräldrarna i filmen, som inte förmår se och ta till sig vilka deras söner verkligen är.
2012-10-07
Nu har jag hört allt
I veckan lunchade jag med före detta bästakollegan, han som var min livboj på förra jobbet. Han bor i en av Stockholms finare förorter och har barn i samma ålder som mina. Jag vevade med en av mina käpphästar, hämta-tidigt-hetsen, när-fan-hinner-folk-jobba-frågan.
Jag vet! Sa han. Och berättade om dotterns uteblivna danslektioner.
Dottern skulle börja dansa, och de hörde talas om en kompis som redan tog danslektioner. Föräldrarna till denna kompis kontaktades. Jo, det är på torsdagar. Perfekt, torsdagar passade bra i familjens schema. När då?
Klockan 14:30.
Ridå, som man säger.
Jag vet! Sa han. Och berättade om dotterns uteblivna danslektioner.
Dottern skulle börja dansa, och de hörde talas om en kompis som redan tog danslektioner. Föräldrarna till denna kompis kontaktades. Jo, det är på torsdagar. Perfekt, torsdagar passade bra i familjens schema. När då?
Klockan 14:30.
Ridå, som man säger.
2012-10-06
Sexchock
Jag gjorde Q rejält häpen igår kväll. Vi satt i soffan och tittade på TV, och jag stickade. Även han höll i sin stickning, som han inte rört på flera månader, och ville att jag skulle visa. Men han var trött, hungrig och grälsjuk och orkade inte koncentrera sig, vilket gjorde att han inte klarade att sticka, vilket i sin tur gjorde honom arg. Jag fick flera tillfällen till tålamodsträning.
Helga (räknar maskor): ... fyra, fem, sex..
Q: Sex! Hahaha! Snoppen i snippan, då gör man sex.
H (låter sig varken chockeras eller provoceras): Ja, att stoppa snoppen i snippan kallas för att ha sex. Ha sex, inte göra sex.
Q (fortfarande grälsjukt): Det har du och pappa inte gjort!
H: Joho.
Q: VA???? (paus) VARFÖR då?
H: Man kan ha sex utan att vilja göra barn, för att det är skönt.
Q ger mig en obeskrivbar blick. Han är tyst en lång stund. Sedan bråkar han mer än någonsin och jag har drygt göra att få honom till middagsbordet. Så fort han har fått mat är han snäll som ett lamm och resten av kvällen fortskrider utan incidenter. Eller sexchocker.
Helga (räknar maskor): ... fyra, fem, sex..
Q: Sex! Hahaha! Snoppen i snippan, då gör man sex.
H (låter sig varken chockeras eller provoceras): Ja, att stoppa snoppen i snippan kallas för att ha sex. Ha sex, inte göra sex.
Q (fortfarande grälsjukt): Det har du och pappa inte gjort!
H: Joho.
Q: VA???? (paus) VARFÖR då?
H: Man kan ha sex utan att vilja göra barn, för att det är skönt.
Q ger mig en obeskrivbar blick. Han är tyst en lång stund. Sedan bråkar han mer än någonsin och jag har drygt göra att få honom till middagsbordet. Så fort han har fått mat är han snäll som ett lamm och resten av kvällen fortskrider utan incidenter. Eller sexchocker.
2012-10-03
De behövde inte vara tankeläsare i alla fall
Konversation i lunchrummet idag.
Kollega A: Jag brukar faktiskt planka på pendeltåget från Förorten. Det är så himla dyrt om man inte har månadskort, fyra klipp. Hemma är det snälla spärrar, så där plankar jag. När jag åker från stan är det såna höga spärrar, då betalar jag. Så jag betalar hälften av vad det kostar, och det är vad jag tycker det är värt.
Helga: Hm. SL går visst med rejäl förlust, undrar varför. Kör du den taktiken i snabbköpet också? Jag tar den här godispåsen nu, det är väl okej, jag kommer tillbaka nästa lördag och köper en likadan, då lovar jag att betala, för det är vad jag tycker den är värd.
-----
Kollega B: Det där tramset om att bullret från Bromma skulle vara så störande förstår jag inte. Flygplatsen har ju funnits i åttio år, då fanns det knappt någon bebyggelse alls under inflygningen. Nej, de argumenten köper jag inte, det luktar bara egenintresse lång väg, att man vill slippa bli störd av buller.
Helga (som är rejält störd av jävla Bromma flygplats): Ja, det är väl inte så konstigt att man vill. Egenintresse är väl snarare alla rika och lata knösar som inte orkar åka tåg eller arsla sig iväg till Arlanda. Fanns först, förresten, vad är det för sandlådeargument? Staden växer ju. Vad vill vi ha nära den, områden där folk bor och arbetar, eller flygplatser?
----
Hoppla. Konsulter ska ju vara smidigare än så kanske. Fast både A och B är konsulter själva. Och tro det eller ej, de var inte ett dugg sura på mig efteråt, snarare tvärtom. Kanske gillar de att ha en projektledare som biter ifrån.
(Fast själv var jag förstås tvungen att ta en extra sväng på lunchpromenaden* för att gå av mig lite irritation.)
(*På vilken jag gjorde två upptäckter: en skogsbacke med komockor och sjöutsikt, alldeles ljuvlig. Samt ännu ett hus i rosa mexitegel. Det har jag aldrig sett förr, men nu två på mindre än en vecka. Så gräsligt att jag nästan blir upprymd.)
Kollega A: Jag brukar faktiskt planka på pendeltåget från Förorten. Det är så himla dyrt om man inte har månadskort, fyra klipp. Hemma är det snälla spärrar, så där plankar jag. När jag åker från stan är det såna höga spärrar, då betalar jag. Så jag betalar hälften av vad det kostar, och det är vad jag tycker det är värt.
Helga: Hm. SL går visst med rejäl förlust, undrar varför. Kör du den taktiken i snabbköpet också? Jag tar den här godispåsen nu, det är väl okej, jag kommer tillbaka nästa lördag och köper en likadan, då lovar jag att betala, för det är vad jag tycker den är värd.
-----
Kollega B: Det där tramset om att bullret från Bromma skulle vara så störande förstår jag inte. Flygplatsen har ju funnits i åttio år, då fanns det knappt någon bebyggelse alls under inflygningen. Nej, de argumenten köper jag inte, det luktar bara egenintresse lång väg, att man vill slippa bli störd av buller.
Helga (som är rejält störd av jävla Bromma flygplats): Ja, det är väl inte så konstigt att man vill. Egenintresse är väl snarare alla rika och lata knösar som inte orkar åka tåg eller arsla sig iväg till Arlanda. Fanns först, förresten, vad är det för sandlådeargument? Staden växer ju. Vad vill vi ha nära den, områden där folk bor och arbetar, eller flygplatser?
----
Hoppla. Konsulter ska ju vara smidigare än så kanske. Fast både A och B är konsulter själva. Och tro det eller ej, de var inte ett dugg sura på mig efteråt, snarare tvärtom. Kanske gillar de att ha en projektledare som biter ifrån.
(Fast själv var jag förstås tvungen att ta en extra sväng på lunchpromenaden* för att gå av mig lite irritation.)
(*På vilken jag gjorde två upptäckter: en skogsbacke med komockor och sjöutsikt, alldeles ljuvlig. Samt ännu ett hus i rosa mexitegel. Det har jag aldrig sett förr, men nu två på mindre än en vecka. Så gräsligt att jag nästan blir upprymd.)
2012-09-30
Island of the damned
Det tjafsas om Sommarön igen. Släktingarna bråkar, som vanligt. Kusin och jag och våra män är hyfsat sams men lite terrorbalans är det allt över stämningen mellan oss. Till råga på allt har en skitgubbe till granne lagt sin näsa i blöt i hela soppan, vilket därmed gör den fullkomligt oätlig.
Vad är det med Sommarön, frågade jag O i desperation häromdagen. Vad är det med den här platsen på jorden som gör att folk tappar sans och vett och bär sig åt som arslen? Vilar det en förbannelse över den?
Äsch då, sa O lugnt. Det är likadant överallt. Det är kombinationen fastigheter, pengar och släktskap som gör det. Vare sig det är skånelängor, norrlandsgårdar eller bohuslänska öar blir galenskaperna lika stora.
Jag hoppas han har rätt. Min femårsplan ligger fast. Fyra år har gått.
Vad är det med Sommarön, frågade jag O i desperation häromdagen. Vad är det med den här platsen på jorden som gör att folk tappar sans och vett och bär sig åt som arslen? Vilar det en förbannelse över den?
Äsch då, sa O lugnt. Det är likadant överallt. Det är kombinationen fastigheter, pengar och släktskap som gör det. Vare sig det är skånelängor, norrlandsgårdar eller bohuslänska öar blir galenskaperna lika stora.
Jag hoppas han har rätt. Min femårsplan ligger fast. Fyra år har gått.
2012-09-28
Ännu en elitistisk attack
Lunchrummet på företaget där jag har mitt första konsultuppdrag. Om ett halvår ska allt flyttas, från totala spenaten till en förort dit det faktiskt går tunnelbana.
Tjock tant 1 (till tjock tant 2):
Men alla vi som bor i Villasamhället (som ligger 6 km från jobbet), vi kommer ju att få ett byte (här menas med kollektivtrafiken) efter flytten. Så det blir ju jobbigt. Dumt att de inte har tänkt på det. Fast jag kommer förstås att fortsätta ta bilen till jobbet. Hihi.
Tjock tant 3 (till tjock tant 4):
Nä, i det här vädret blir det ingen lunchpromenad, va? Eller va? Eller? Nä. (Paus.) Nä.
Jag går en lunchpromenad och tittar på flammande röda höga lönnar. På den närbelägna kyrkogården växer en katsura, men jag är för långt bort för att känna den karakteristiska lukten. Jag spanar på hus och trädgårdar, en av mina favoritsysselsättningar. Jag ser allt från charmerande stenhus till röda Bullerbydrömmar till monstrositeter i rosa mexitegel. (OK, bara ett i den sista kategorin. Turligt nog.)
Jag har min nya röda Didriksonjacka, men behöver inte använda kapuschongen. Himlen är kompakt grå, men inte en droppe regn faller.
Jag tänker att det är för väl att de tjocka tanterna inte är tankeläsare. Och så känner jag mig aningens självgod.
Tjock tant 1 (till tjock tant 2):
Men alla vi som bor i Villasamhället (som ligger 6 km från jobbet), vi kommer ju att få ett byte (här menas med kollektivtrafiken) efter flytten. Så det blir ju jobbigt. Dumt att de inte har tänkt på det. Fast jag kommer förstås att fortsätta ta bilen till jobbet. Hihi.
Tjock tant 3 (till tjock tant 4):
Nä, i det här vädret blir det ingen lunchpromenad, va? Eller va? Eller? Nä. (Paus.) Nä.
Jag går en lunchpromenad och tittar på flammande röda höga lönnar. På den närbelägna kyrkogården växer en katsura, men jag är för långt bort för att känna den karakteristiska lukten. Jag spanar på hus och trädgårdar, en av mina favoritsysselsättningar. Jag ser allt från charmerande stenhus till röda Bullerbydrömmar till monstrositeter i rosa mexitegel. (OK, bara ett i den sista kategorin. Turligt nog.)
Jag har min nya röda Didriksonjacka, men behöver inte använda kapuschongen. Himlen är kompakt grå, men inte en droppe regn faller.
Jag tänker att det är för väl att de tjocka tanterna inte är tankeläsare. Och så känner jag mig aningens självgod.
2012-09-27
Svar, oväntade och uteblivna
Historia 1 från när vi träffade Q:s lärare första gången:
De två snälla lärarna har bokat in tjugo minuter med varje unge för att bekanta sig. Som partystarter och konversationsämne har de bett oss fylla i ett papper med lite frågor till barnet, om vad man gillar att göra, vad som gör en rädd, och så vidare. O har intervjuat Q och skrivit ner svaren.
- Jaha Q, så du gillar korv stroganoff. Det gör jag med. Nå, men finns det någon mat du verkligen inte gillar då?
- Sniglar.
(Häpen tystnad, men läraren fattar sig snabbt.)
- Det säger du! Vet du, jag har jobbat här i tolv år, och ännu har det faktiskt inte hänt att de har serverat sniglar i matsalen*, men OM de gör det, så är det ju jättebra att vi vet detta. Jag lovar att se till att ingen lägger upp för mycket på din tallrik då.
Historia 2 från samma tillfälle:
När vi pratat färdigt tar den ena läraren med Q på rundvandring i lokalerna, för att jag ska få tillfälle att prata ostört med den andra. Så ostört det nu kan bli med en treårig lillebror som far runt som ett jehu och tycks tro att det är han som är i centrum, han som ska börja skolan. Det kanske är därför som jag är tankspridd.
- Är det något särskilt vi behöver veta om Q, något särskilt du vill ta upp eller så?
- Nää... jag tror inte det... näe, han har varit tidig med det mesta och tycker det ska bli spännande att börja skolan. Han är nog en rätt vanlig sexåring, fast jag tycker förstås att han är finast av alla.
Hon ler och väntar, ser det ut som. På att jag ska säga något? Så välter Y ut ett pussel och så kommer Q och den andra läraren tillbaka. Samtalet är avslutat.
Först flera dagar senare kommer jag på att jag kanske skulle ha nämnt att han är adopterad.
Tänkte inte på det.
*Vad jag saknar min barndoms praktiska ord bamba!
De två snälla lärarna har bokat in tjugo minuter med varje unge för att bekanta sig. Som partystarter och konversationsämne har de bett oss fylla i ett papper med lite frågor till barnet, om vad man gillar att göra, vad som gör en rädd, och så vidare. O har intervjuat Q och skrivit ner svaren.
- Jaha Q, så du gillar korv stroganoff. Det gör jag med. Nå, men finns det någon mat du verkligen inte gillar då?
- Sniglar.
(Häpen tystnad, men läraren fattar sig snabbt.)
- Det säger du! Vet du, jag har jobbat här i tolv år, och ännu har det faktiskt inte hänt att de har serverat sniglar i matsalen*, men OM de gör det, så är det ju jättebra att vi vet detta. Jag lovar att se till att ingen lägger upp för mycket på din tallrik då.
Historia 2 från samma tillfälle:
När vi pratat färdigt tar den ena läraren med Q på rundvandring i lokalerna, för att jag ska få tillfälle att prata ostört med den andra. Så ostört det nu kan bli med en treårig lillebror som far runt som ett jehu och tycks tro att det är han som är i centrum, han som ska börja skolan. Det kanske är därför som jag är tankspridd.
- Är det något särskilt vi behöver veta om Q, något särskilt du vill ta upp eller så?
- Nää... jag tror inte det... näe, han har varit tidig med det mesta och tycker det ska bli spännande att börja skolan. Han är nog en rätt vanlig sexåring, fast jag tycker förstås att han är finast av alla.
Hon ler och väntar, ser det ut som. På att jag ska säga något? Så välter Y ut ett pussel och så kommer Q och den andra läraren tillbaka. Samtalet är avslutat.
Först flera dagar senare kommer jag på att jag kanske skulle ha nämnt att han är adopterad.
Tänkte inte på det.
*Vad jag saknar min barndoms praktiska ord bamba!
2012-09-26
Lilla svarta svanen
Vad göra? Ska ungen gå med vantar dygnet runt? Och är detta ett tecken på att han är svårt traumatiserad? (Nä, svara inte på den sista frågan, förresten.)
(Titeln kommer sig av att det gjorde lite extra ont i mig att se den överväldigande filmen Black Swan med Natalie Portman.)
2012-09-25
TV-tjut
Är du förkyld, frågar O när jag går ner för att hämta snytpapper. Nej, jag sitter framför TV:n och grinar.
Filmen om mobbning träffar mig rakt i hjärtat. Alex, född i vecka 26 och med ett ovanligt utseende och avväpnande humor. Du har ett fan i ett land långt borta, en vilt främmande människa tänker på dig och önskar att ditt liv ska bli bättre.
Att det ska vara så svårt att vara människa. Svårast av allt är att vara barn.
Filmen om mobbning träffar mig rakt i hjärtat. Alex, född i vecka 26 och med ett ovanligt utseende och avväpnande humor. Du har ett fan i ett land långt borta, en vilt främmande människa tänker på dig och önskar att ditt liv ska bli bättre.
Att det ska vara så svårt att vara människa. Svårast av allt är att vara barn.
2012-09-24
Tillvand
På vägen hem från förortscentret blir jag irriterad på att Q svänger med sin påse så att innehållet hotar ramla ur. Efter fjärde tillsägelsen konfiskerar jag påsen och frågar ilsket (som så många gånger förr) varför det är så att jag måste säga till så många gånger och bli så arg innan han gör som jag säger.
Dum fråga, den går förstås inte att ge ett vettigt svar på. Nå, men i skolan då, måste de säga till så många gånger där också?
Q är på gott humör och svarar beredvilligt. Nej, jag är nog nästan det lydigaste barnet i klassen.
Verkligen? Hur kommer det sig? Är det någon skillnad på hur fröken och magistern säger till (nej, de heter förstås inte så, de har förnamn) och hur pappa och jag säger till?
Q ser det filosofiska i spörsmålet och funderar.
- Det är jobbigare att få tjat av dem i skolan än av er hemma. Med er är jag ju liksom van, ända sedan jag var liten!
Dum fråga, den går förstås inte att ge ett vettigt svar på. Nå, men i skolan då, måste de säga till så många gånger där också?
Q är på gott humör och svarar beredvilligt. Nej, jag är nog nästan det lydigaste barnet i klassen.
Verkligen? Hur kommer det sig? Är det någon skillnad på hur fröken och magistern säger till (nej, de heter förstås inte så, de har förnamn) och hur pappa och jag säger till?
Q ser det filosofiska i spörsmålet och funderar.
- Det är jobbigare att få tjat av dem i skolan än av er hemma. Med er är jag ju liksom van, ända sedan jag var liten!
2012-09-22
En födelsedag
Vaknar av att O tassar upp för att göra frukost. En efter en vaknar pojkarna och börjar babbla och orma sig, jag beordrar dem att gå ut till pappa. Ligger kvar och sover räv, och slumrar till.
Kvart i sju får jag frukost och jamåhonleva på sängen. Te, juice och BLT-macka. Samt en bukett av trädgårdens sista kaprifol, klematis och rudbeckia. Vacker men lite bedagad. Som jag, säger jag. Det var du som sa det, säger O, med huvudet på sned.
Paketet jag får innehåller underkläder och en pyjamas i olika nyanser av lila. Min färg.
Vi går tillsammans och lämnar först Q i skolan, sedan Y hos dagmamman. Åker tunnelbana tillsammans en bit.
På jobbet vet alla två saker: att jag fyller år (stod på intranätet) och att jag varit på intervju för ett uppdrag dagen innan. Rapport avkrävs vid fikat och jag berättar. Jag och en kollega intervjuades av kunden. Chefen var också närvarande och var nöjd med oss båda, men tyckte det var svårt att bedöma vem som skulle få uppdraget. Jag tyckte själv att jag klarat mig bra, och trodde innerst inne att det var mig de helst ville ha. Handslagen när vi skildes åt, den intensiva ögonkontakten, kanske andra subtila saker tydde på det.
Det blir en ganska långsam dag i väntan på besked. Det kommer strax efter lunch. Kunden vill ha mig.
Blir glad, riktigt glad. Efter tre veckor är jag redan trött på att rulla tummarna, jag vill ut i verkligheten och det här jobbet verkar passa mig bra, och vice versa.
Firar med att bjuda på kaffebröd. Som alltid är det roliga och inspirerande diskussioner över fikat.
Går tidigt för att hämta. Strax innan jag kommer till Y:s dagmamma möter jag en dam i äldre medelåldern. Två meter framför mig faller hon raklång i asfalten och slår upp ett sår på hakan. Jag släpper det jag har och störtar fram. Blodet rinner men nej, nej, hon vill inte ha ambulans, och när hennes andedräkt når mig förstår jag varför. Fler skyndar till, jag baddar såret med näsdukar, vi hjälper henne upp, säkert att du klarar dig nu? Ja, ja, tack snälla ni, och hon vinglar hemåt.
Jag hämtar först Y och sedan Q. Frågar Q:s lärare om var man kan hitta kvarglömda kläder, en fin fleecetröja försvann för tio dagar sedan, Q har svarat svävande på var han sist hade den, men tycks nu veta. Läraren ber mig påminna honom på måndag, då kan han kolla på det andra fritidshemmet, i deras låda för kvarglömt. Kan vi gå dit nu, undrar jag, och det kan vi, och det gör vi. Där finns tröjan, och jag blir riktigt glad, och berömmer Q för att han kommit ihåg rätt.
Hemma står O och lagar födelsedagsmiddag. Jag byter om och cyklar till skogen för att springa, första motionen efter en veckas förkylning. Springer bara 2,7 km men det går fantastiskt bra, springer uppför alla branta backar. Kommer hem och är glad och full av energi.
Hemma väntar pappa, inbjuden på födelsedagsmiddag. Han är prydlig i skjorta och koreansk slips och medför presenter. Böcker till pojkarna och en trollsländemobil att hänga i trädgården till mig. Y blir så ivrig att han välter ut ett vinglas som går i kras, varpå han blir alldeles förtvivlad och måste tröstas en lång stund.
Barnen sitter med vid bordet tills de - otroligt nog - själva ber om att få gå och sova. Båda vill nattas av mig, och de somnar snabbt.
Vi sitter vid köksbordet och pratar, mest pappa och jag, O stökar i köket. När pappa går vid elvatiden häver regnet ner men han vill varken ha regnponcho eller paraply.
Och nu är det midnatt och förbi läggdags. Regnet trummar mot taket. Om det har slutat imorgon ska vi åka till Skansen och lämna Y:s nappar till kattungarna. Same procedure as last year, fast det var tre år sedan. Om inte force majeure slår till förstås.
Kvart i sju får jag frukost och jamåhonleva på sängen. Te, juice och BLT-macka. Samt en bukett av trädgårdens sista kaprifol, klematis och rudbeckia. Vacker men lite bedagad. Som jag, säger jag. Det var du som sa det, säger O, med huvudet på sned.
Paketet jag får innehåller underkläder och en pyjamas i olika nyanser av lila. Min färg.
Vi går tillsammans och lämnar först Q i skolan, sedan Y hos dagmamman. Åker tunnelbana tillsammans en bit.
På jobbet vet alla två saker: att jag fyller år (stod på intranätet) och att jag varit på intervju för ett uppdrag dagen innan. Rapport avkrävs vid fikat och jag berättar. Jag och en kollega intervjuades av kunden. Chefen var också närvarande och var nöjd med oss båda, men tyckte det var svårt att bedöma vem som skulle få uppdraget. Jag tyckte själv att jag klarat mig bra, och trodde innerst inne att det var mig de helst ville ha. Handslagen när vi skildes åt, den intensiva ögonkontakten, kanske andra subtila saker tydde på det.
Det blir en ganska långsam dag i väntan på besked. Det kommer strax efter lunch. Kunden vill ha mig.
Blir glad, riktigt glad. Efter tre veckor är jag redan trött på att rulla tummarna, jag vill ut i verkligheten och det här jobbet verkar passa mig bra, och vice versa.
Firar med att bjuda på kaffebröd. Som alltid är det roliga och inspirerande diskussioner över fikat.
Går tidigt för att hämta. Strax innan jag kommer till Y:s dagmamma möter jag en dam i äldre medelåldern. Två meter framför mig faller hon raklång i asfalten och slår upp ett sår på hakan. Jag släpper det jag har och störtar fram. Blodet rinner men nej, nej, hon vill inte ha ambulans, och när hennes andedräkt når mig förstår jag varför. Fler skyndar till, jag baddar såret med näsdukar, vi hjälper henne upp, säkert att du klarar dig nu? Ja, ja, tack snälla ni, och hon vinglar hemåt.
Jag hämtar först Y och sedan Q. Frågar Q:s lärare om var man kan hitta kvarglömda kläder, en fin fleecetröja försvann för tio dagar sedan, Q har svarat svävande på var han sist hade den, men tycks nu veta. Läraren ber mig påminna honom på måndag, då kan han kolla på det andra fritidshemmet, i deras låda för kvarglömt. Kan vi gå dit nu, undrar jag, och det kan vi, och det gör vi. Där finns tröjan, och jag blir riktigt glad, och berömmer Q för att han kommit ihåg rätt.
Hemma står O och lagar födelsedagsmiddag. Jag byter om och cyklar till skogen för att springa, första motionen efter en veckas förkylning. Springer bara 2,7 km men det går fantastiskt bra, springer uppför alla branta backar. Kommer hem och är glad och full av energi.
Hemma väntar pappa, inbjuden på födelsedagsmiddag. Han är prydlig i skjorta och koreansk slips och medför presenter. Böcker till pojkarna och en trollsländemobil att hänga i trädgården till mig. Y blir så ivrig att han välter ut ett vinglas som går i kras, varpå han blir alldeles förtvivlad och måste tröstas en lång stund.
Barnen sitter med vid bordet tills de - otroligt nog - själva ber om att få gå och sova. Båda vill nattas av mig, och de somnar snabbt.
Vi sitter vid köksbordet och pratar, mest pappa och jag, O stökar i köket. När pappa går vid elvatiden häver regnet ner men han vill varken ha regnponcho eller paraply.
Och nu är det midnatt och förbi läggdags. Regnet trummar mot taket. Om det har slutat imorgon ska vi åka till Skansen och lämna Y:s nappar till kattungarna. Same procedure as last year, fast det var tre år sedan. Om inte force majeure slår till förstås.
2012-09-20
Stockholmssyndrom?
När jag hämtar Y hos dagmamman halv fem och Q på fritis en kvart senare är de sist kvar.
Fritis har öppet mellan 8 och 17, i praktiken 16:50. Ska jag både lämna och hämta båda barnen en dag betyder det att jag kommer till jobbet strax efter nio och går halv fyra. Förvisso finns det ett fritis där man kan lämna före åtta och hämta ända fram till klockan sex. Fast det ligger i ett annat hus, och vi har fått veta att ska vi utnyttja det så måste vi själva se till att våra barn är bekanta med miljön där. Samt meddela i god tid innan. Misstänksam som jag är tror jag att de har sett till att göra det lite extra krångligt, så att vi föräldrar ska böja oss bakåt för att hämta ungarna i tid, så slipper de allokera så mycket personal och så går budgeten nästan ihop.
(Jag älskar Q:s skola och skäms lite över att baktala den. Personalen är fantastisk. Det är inte det.)
En kollega berättar att hennes syster som bor kvar i hemstaden, en av de norrländska kuststäderna, och som jobbar på förskola, rapporterar att där lämnar folk sina barn halv åtta och hämtar halv sex. Inget konstigt med det.
Är detta ett storstadsfenomen bland ängsliga medelklassföräldrar?
Och: HUR FAN GÖR FOLK?
Jag vet att jag inte är den enda som undrar.
Fritis har öppet mellan 8 och 17, i praktiken 16:50. Ska jag både lämna och hämta båda barnen en dag betyder det att jag kommer till jobbet strax efter nio och går halv fyra. Förvisso finns det ett fritis där man kan lämna före åtta och hämta ända fram till klockan sex. Fast det ligger i ett annat hus, och vi har fått veta att ska vi utnyttja det så måste vi själva se till att våra barn är bekanta med miljön där. Samt meddela i god tid innan. Misstänksam som jag är tror jag att de har sett till att göra det lite extra krångligt, så att vi föräldrar ska böja oss bakåt för att hämta ungarna i tid, så slipper de allokera så mycket personal och så går budgeten nästan ihop.
(Jag älskar Q:s skola och skäms lite över att baktala den. Personalen är fantastisk. Det är inte det.)
En kollega berättar att hennes syster som bor kvar i hemstaden, en av de norrländska kuststäderna, och som jobbar på förskola, rapporterar att där lämnar folk sina barn halv åtta och hämtar halv sex. Inget konstigt med det.
Är detta ett storstadsfenomen bland ängsliga medelklassföräldrar?
Och: HUR FAN GÖR FOLK?
Jag vet att jag inte är den enda som undrar.
2012-09-19
Fan också
Tog bilen till jobbet idag. Det tog knappt hälften så lång tid som att åka kollektivt.
Bakom mig hör jag skramlet av goda föresatser som rasar.
Bakom mig hör jag skramlet av goda föresatser som rasar.
2012-09-17
Vad jag skulle ha frågat Maj
Förra helgen läste jag en intervju med Maj Sjöwall i DN. Jag har letat, men den tycks inte finnas på nätet. Synd, för jag hade velat läsa om den och kolla om det verkligen var så dålig som jag först tyckte.
Eller, dålig åtminstone för ett inbitet Sjöwall-Wahlöö-fan som jag. Jag visste redan det mesta, och de frågor jag allra mest ville ha svar på ställdes förstås inte. Två av dem kommer här.
1 Beckfilmerna? Alltså, va? Har hon ens sett dem? HUR kan hon låna ut sina skapelser till sådan smörja, som är ljusår från det (jag tror att) de ville beskriva och framföra med böckerna?
Måtte hon ha fått ordentligt betalt i alla fall. Eller nåt. (Hur nu det skulle gå ihop med vänstersympatierna, tyst min mun så får du socker.)
2 Drömmen om den sexuellt frigjorda kvinnan. Som beskrivs så taffligt och okänsligt och gubbsjukt och snuskigt att man vrider sig av olust. När jag som tonåring läste om den så kallade nymfomanen Ari i Mannen som gick upp i rök, eller mordoffret Sigbrit Mård i Polismördaren, tänkte jag att det är väl så där sexualiteten ser ut. Det är väl sån man blir. Bullshit. Även de kvinnor som ska föreställa starka, frigjorda och självständiga, är bara lite för mycket. Som tjejen som ligger med rånaren i Mannen på balkongen. Eller Roseanna. Eller för den delen Kollbergs pilska fru Gun, som knappt kan bärga sig tills vällingen är färdigvispad.
Nej. Jag vågar påstå att det är en manlig önskedröm som projiceras. Det hade varit intressant att höra Majs resonemang om detta, många decennier senare.
Helgen därpå läser jag fina Lotta Olssons boksida i DN, där hon tar upp just detta och mycket mer.
(Passar på att läsa om hennes text om Lilla huset-böckerna. Så bra!)
Men jag är fortfarande en stor beundrare av Sjöwall-Wahlöö. När de är som bäst finns ingen bättre.
Eller, dålig åtminstone för ett inbitet Sjöwall-Wahlöö-fan som jag. Jag visste redan det mesta, och de frågor jag allra mest ville ha svar på ställdes förstås inte. Två av dem kommer här.
1 Beckfilmerna? Alltså, va? Har hon ens sett dem? HUR kan hon låna ut sina skapelser till sådan smörja, som är ljusår från det (jag tror att) de ville beskriva och framföra med böckerna?
Måtte hon ha fått ordentligt betalt i alla fall. Eller nåt. (Hur nu det skulle gå ihop med vänstersympatierna, tyst min mun så får du socker.)
2 Drömmen om den sexuellt frigjorda kvinnan. Som beskrivs så taffligt och okänsligt och gubbsjukt och snuskigt att man vrider sig av olust. När jag som tonåring läste om den så kallade nymfomanen Ari i Mannen som gick upp i rök, eller mordoffret Sigbrit Mård i Polismördaren, tänkte jag att det är väl så där sexualiteten ser ut. Det är väl sån man blir. Bullshit. Även de kvinnor som ska föreställa starka, frigjorda och självständiga, är bara lite för mycket. Som tjejen som ligger med rånaren i Mannen på balkongen. Eller Roseanna. Eller för den delen Kollbergs pilska fru Gun, som knappt kan bärga sig tills vällingen är färdigvispad.
Nej. Jag vågar påstå att det är en manlig önskedröm som projiceras. Det hade varit intressant att höra Majs resonemang om detta, många decennier senare.
Helgen därpå läser jag fina Lotta Olssons boksida i DN, där hon tar upp just detta och mycket mer.
(Passar på att läsa om hennes text om Lilla huset-böckerna. Så bra!)
Men jag är fortfarande en stor beundrare av Sjöwall-Wahlöö. När de är som bäst finns ingen bättre.
2012-09-13
Koden definitivt knäckt
Q läser nu. Både versaler och gemener. Det går inte fort, men han klarar att stava sig igenom kortare texter. Som så ofta förut häpnar jag över hans ihärdighet.
Häromveckan när jag gick för att hämta honom i skolan la jag märke till ett plakat som låg slängt på marken. Det hade allt av döma fästs på någons framruta för att informera om att här får man verkligen inte parkera bilen. Plus en del invektiv.
På vägen hem sprang Q lite i förväg, och när jag kom ifatt honom hade han hittat plakatet och plockat upp det. Jag skrattade när jag såg honom, hans ansikte lyste som förklarat, om möjligt sken han ännu mer när han såg att jag också visste den underbara hemligheten:
- Mamma! Det står DIN JÄVLA IDIOT på det här!
- Men, men, stammade grannfrun och kompismamman, han läser ju!
(Hon som strax innan docerat om att det är viktigt att inte utöva påtryckningar på barnen eller stressa fram prestationer, alla måste lära i sin egen takt. Fast hon tröstade sig snabbt med att hennes barn är halvåret yngre än Q.)
Han gör det, ja. Vi delar en underbar hemlighet, ett tillträde till en magisk värld.
Häromveckan när jag gick för att hämta honom i skolan la jag märke till ett plakat som låg slängt på marken. Det hade allt av döma fästs på någons framruta för att informera om att här får man verkligen inte parkera bilen. Plus en del invektiv.
På vägen hem sprang Q lite i förväg, och när jag kom ifatt honom hade han hittat plakatet och plockat upp det. Jag skrattade när jag såg honom, hans ansikte lyste som förklarat, om möjligt sken han ännu mer när han såg att jag också visste den underbara hemligheten:
- Mamma! Det står DIN JÄVLA IDIOT på det här!
- Men, men, stammade grannfrun och kompismamman, han läser ju!
(Hon som strax innan docerat om att det är viktigt att inte utöva påtryckningar på barnen eller stressa fram prestationer, alla måste lära i sin egen takt. Fast hon tröstade sig snabbt med att hennes barn är halvåret yngre än Q.)
Han gör det, ja. Vi delar en underbar hemlighet, ett tillträde till en magisk värld.
2012-09-12
Lagom blandning
Under semesterdagarna i Göteborg fick jag som bekant tillfälle att fundera över min mammas sätt att kommunicera på. Att inte säga saker rent ut men att visa dem. Att ständigt sända ut dubbla budskap.
Å andra sidan är jag ju fallen efter någon annan också, min far. Min pappa som jag älskar innerligt, som alltid är på min sida, som den dag han lämnar mig kommer att få mig att känna mig alldeles ensam i världen.
Men som också har en osviklig och nedärvd tendens att ibland säga precis det han tänker och därmed placera foten stadigt i klaveret. En egenskap som inte direkt mattats med åren.
Idag träffades vi på lunchen, på mitt förslag, nära mitt jobb. Jag hade min egenhändigt stickade apelsinkofta på mig, vilket är relevant i sammanhanget.
(Detta efter att pappa ringt i helgen och frågat om jag var intresserad av att se några filmatiseringar av hans och min älsklingsroman Den allvarsamma leken, och jag svarat att intresse finns, men jag hinner inte, varpå han suckade och sa: Ja, det är synd att du alltid har så ont om tid.)
Vi tillbringade en trevlig timme tillsammans, pratande om ditt och datt. När vi skildes vid busshållplatsen la han handen på mitt hår och sa hejdå, det var trevligt det här. Sedan skärskådade han mig ytterligare och sa fundersamt:
- Den är inte särskilt snygg den där. Har du gjort den själv?
Stiloraklet Helgapappa har talat. Han med fläckig jacka, strumpor som pälsängrarna festat på och byxor som Edvard Persson, fyra nummer för stora och insnörpta runt magen, med en halvmeter livrem slängande. Han som inte tvekar att gå på begravning i jordgubbsfläckig skjorta (jordgubbarna och skjortan hade transporterats i samma väska). Han som fraktar både kebab och pannbiffar i axelremsväskan, och hårdkokta ägg i byxfickorna.
(Det finns fler exempel, ni skulle inte tro dem. Jag torkar tårar nu, har skrattat hysteriskt.)
Så, ja. Detta må jag betänka. Att inte bli som mamma när jag blir gammal. Men å andra sidan inte som pappa heller. De ytterligheter som blandas i mig kanske släcker ut varann.
Eller, hemska tanke, så blir det precis tvärtom. Hjälp.
Å andra sidan är jag ju fallen efter någon annan också, min far. Min pappa som jag älskar innerligt, som alltid är på min sida, som den dag han lämnar mig kommer att få mig att känna mig alldeles ensam i världen.
Men som också har en osviklig och nedärvd tendens att ibland säga precis det han tänker och därmed placera foten stadigt i klaveret. En egenskap som inte direkt mattats med åren.
Idag träffades vi på lunchen, på mitt förslag, nära mitt jobb. Jag hade min egenhändigt stickade apelsinkofta på mig, vilket är relevant i sammanhanget.
(Detta efter att pappa ringt i helgen och frågat om jag var intresserad av att se några filmatiseringar av hans och min älsklingsroman Den allvarsamma leken, och jag svarat att intresse finns, men jag hinner inte, varpå han suckade och sa: Ja, det är synd att du alltid har så ont om tid.)
Vi tillbringade en trevlig timme tillsammans, pratande om ditt och datt. När vi skildes vid busshållplatsen la han handen på mitt hår och sa hejdå, det var trevligt det här. Sedan skärskådade han mig ytterligare och sa fundersamt:
- Den är inte särskilt snygg den där. Har du gjort den själv?
Stiloraklet Helgapappa har talat. Han med fläckig jacka, strumpor som pälsängrarna festat på och byxor som Edvard Persson, fyra nummer för stora och insnörpta runt magen, med en halvmeter livrem slängande. Han som inte tvekar att gå på begravning i jordgubbsfläckig skjorta (jordgubbarna och skjortan hade transporterats i samma väska). Han som fraktar både kebab och pannbiffar i axelremsväskan, och hårdkokta ägg i byxfickorna.
(Det finns fler exempel, ni skulle inte tro dem. Jag torkar tårar nu, har skrattat hysteriskt.)
Så, ja. Detta må jag betänka. Att inte bli som mamma när jag blir gammal. Men å andra sidan inte som pappa heller. De ytterligheter som blandas i mig kanske släcker ut varann.
Eller, hemska tanke, så blir det precis tvärtom. Hjälp.
Transporter och medier
Pratar med en kollega om hur man tar sig till jobbet. Hon kör bil, trots köer och parkeringsproblem. Åka kollektivt skulle ta en kvart längre så det är inte ett alternativ. Jag lyssnar alltid på Mix Megapol, då vet
jag att jag får skratta, avslutar hon.
Känner mig obestämt olustig och beklämd.
Åker kollektivt till jobbet, som jag framhärdar i att göra. Sitter bredvid en kvinna på tunnelbanan och en man på bussen, båda är något yngre än jag. Hon läser Madame Bovary och han något av Raymond Chandler.
Går med lätta steg mot kontoret. Snorkig medelklassig medelålders akademiker? Jomenvisst.
Känner mig obestämt olustig och beklämd.
Åker kollektivt till jobbet, som jag framhärdar i att göra. Sitter bredvid en kvinna på tunnelbanan och en man på bussen, båda är något yngre än jag. Hon läser Madame Bovary och han något av Raymond Chandler.
Går med lätta steg mot kontoret. Snorkig medelklassig medelålders akademiker? Jomenvisst.
2012-09-07
Ingen bra fru
Min första vecka som konsult är till ända.
Den har varit tämligen vilsam, ingen rivstart direkt, eftersom barnen hade den goda smaken att bli snuviga i tisdags. O och jag brukar dela vabbandet rakt av, ta varannan dag. Han fick börja på tisdagen, sedan tog jag onsdag och fredag.
Så jag har jobbat tre dagar denna vecka. Visserligen långa dagar, med många nya intryck. Men bra sådana.
Jag tror att jag kommer att gilla det här livet. Jag har alltid haft relativt lätt för att sätta mig in i nya saker, lära känna nya människor och anpassa mig till nya miljöer. Baksidan av detta är att jag tröttnar ganska snabbt. Blir uttråkad, har ingen lust att fördjupa mig. Så kanske är detta rätt, som konsult får man byta uppdrag ganska ofta.
Mina kollegor är mycket trevliga. För första gången på länge har jag träffat på mer än en handfull människor som det går snabbt att lära känna och som man kan prata om det mesta med. Inte bara jobbet, fotbollen, eller bilen, eller renoveringen av altanen.
Men. Det finns ett stort men. Jag är ju inte ute på uppdrag ännu, och jag undrar verkligen hur arbetsbelastningen kommer att bli och hur jag ska klara den.
Snabbt begrep jag att två av mina kvinnliga kollegor varit sjukskrivna för stress och utbrändhet. Jahapp. Check. Noterat.
Jag lunchade med en annan kollega, som ska sluta, vars uppdrag kanske blir mitt att ta över. Han hade jobbat mycket övertid i våras, med två småbarn hemma. Frågan var uppenbar. Svaret?
Jag har en bra fru.
Ehh. Okej. Inte en sån som jag då.
Nåja. Jag får inte panik, det är jag för gammal och för luttrad för. Jag har sett värre, har varit med om värre. Det är bara ett jobb. Och som alla jobb har det för- och nackdelar.
Nu är det i alla fall helg. Imorgon förmiddag ska jag springa, sedan bär det iväg till sommarstugan för årets möjligen sista grillfest. Jag ser fram emot en solig septemberlördag med mycket skogsluft.
Den har varit tämligen vilsam, ingen rivstart direkt, eftersom barnen hade den goda smaken att bli snuviga i tisdags. O och jag brukar dela vabbandet rakt av, ta varannan dag. Han fick börja på tisdagen, sedan tog jag onsdag och fredag.
Så jag har jobbat tre dagar denna vecka. Visserligen långa dagar, med många nya intryck. Men bra sådana.
Jag tror att jag kommer att gilla det här livet. Jag har alltid haft relativt lätt för att sätta mig in i nya saker, lära känna nya människor och anpassa mig till nya miljöer. Baksidan av detta är att jag tröttnar ganska snabbt. Blir uttråkad, har ingen lust att fördjupa mig. Så kanske är detta rätt, som konsult får man byta uppdrag ganska ofta.
Mina kollegor är mycket trevliga. För första gången på länge har jag träffat på mer än en handfull människor som det går snabbt att lära känna och som man kan prata om det mesta med. Inte bara jobbet, fotbollen, eller bilen, eller renoveringen av altanen.
Men. Det finns ett stort men. Jag är ju inte ute på uppdrag ännu, och jag undrar verkligen hur arbetsbelastningen kommer att bli och hur jag ska klara den.
Snabbt begrep jag att två av mina kvinnliga kollegor varit sjukskrivna för stress och utbrändhet. Jahapp. Check. Noterat.
Jag lunchade med en annan kollega, som ska sluta, vars uppdrag kanske blir mitt att ta över. Han hade jobbat mycket övertid i våras, med två småbarn hemma. Frågan var uppenbar. Svaret?
Jag har en bra fru.
Ehh. Okej. Inte en sån som jag då.
Nåja. Jag får inte panik, det är jag för gammal och för luttrad för. Jag har sett värre, har varit med om värre. Det är bara ett jobb. Och som alla jobb har det för- och nackdelar.
Nu är det i alla fall helg. Imorgon förmiddag ska jag springa, sedan bär det iväg till sommarstugan för årets möjligen sista grillfest. Jag ser fram emot en solig septemberlördag med mycket skogsluft.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)