Jag känner mig obestämt sorgsen ikväll. Över kineskommentaren. Inte för att Q längre verkar särskilt ledsen, och jag tror att vi hanterade det bra, men över sakernas tillstånd. Över att det här inte lär vara sista gången.
Över att vi bråkat så förskräckligt ikväll, Q och jag. Nästan precis hela eftermiddagen och kvällen var han på uselt humör och ansträngde sig verkligen för att provocera och ställa till bråk. Men faktiskt, med undantag av en enda gång då jag tappade behärskningen och röt till, så är jag stolt över mitt uppförande. För en gångs skull räckte tålamodet. Det har det inte alltid gjort. Och vi var sams när han somnade, som vi alltid är.
Det hade känts skönt att avhandla det med O, men han är på after work ikväll. Vi lyckades prata förbi varann helt, jag missade att han skulle vara borta ikväll och var rejält irriterad över att han aldrig kom hem och inte svarade på mina SMS. I vilket skick är han när han kommer? Har jag anledning att oroa mig eller är jag bara överkänslig?
Snön faller ikväll över vårt hörn av Stockholm. Som en vit och något blöt men mycket vacker filt ligger den över allt.
Vackert är det, men ändå svor jag. Vinterdäcken är inte på än och givetvis glömde jag att köra in Y:s vagn under tak just idag.
Uppdaterad: Maken är hemma, i helt presentabelt skick. Och kunde berätta att det bråkats rejält även imorse. Konstigt nog tröstade det mig.
Kram, Helga!
SvaraRaderaJag och Bill bråkar också så att stickor och strån ryker. Och det är jobbigt.
Hemma hos mig brukar det hjälpa att jag och Bill pratar om det. Innerst inne förstår jag att hon bråkar för att hon VILL bråka, för att hennes humör åker berg-och-dalbana. Jag brukar berätta att jag också känner så ibland och att jag ibland provocerade fram bråk med Pelle när jag och Pelle bodde ihop. Att man kan känna så, att man är så arg och vill bråka om precis allt. När vi har haft de där samtalen (långa blir de!) och sett till att kramas mycket och ha kroppskontakt så brukar det bli lite bättre ett tag.
Hör inte alls hit egentligen, men jag ville bara komma med ett boktips som jag tror du gillar (så mycket man nu känner någon genom en blog så tror jag det iallafall): Giraffserien om girafferna Jösta och Johan som inte kan få egna barn utan adopterar en krokodilunge. Del 1 är Jösta och Johan, del 2 Junior börjar förskolan. Helt underbara! På rim, med medvetenhet för genus och att alla är lite olika.
SvaraRaderaDu känner säkert redan till dem, men jag tänkte på dig.