Mamma, säger Q på morgonen och sticker sin hand i min, igår var det några stora pojkar som när de såg mig ropade "Titta en kines!".
Jag hinner knappt svara förrän han får syn på sin bästis som varit sjuk några dagar, och glömmer allt utom återseendets glädje.
Själv har jag som en kall hand runt hjärtat hela morgonen.
Jag hinner knappt svara förrän han får syn på sin bästis som varit sjuk några dagar, och glömmer allt utom återseendets glädje.
Själv har jag som en kall hand runt hjärtat hela morgonen.
Ja, vad gör man? Själv brukar jag försöka avdramatisera det hela genom att hurtfriskt säga "ja, du är ju kines, en helt perfekt kines".(Mina är kineser, det är ju inte dina, vilket ju gör kineskommentarerna lite mindre besynnerliga; man behöver inte gå in på Asiens geografi.)men inuti mig vrålar frågorna naturligtvis: Vad innebär det när ett barn säger att mina barn är kineser (eller från Afrika, det har också föreslagits)? Det kanske är ett ärligt påstående. Eller så är det bara början på att de varje dag i sina liv kommer att särbehandlas, inte alltid negativt, men deras kinesskap kommer att vara det första alla ser. De kommer att behöva bryta igenom det varje gång de vill visa att de bara är vad det nu är de är: simskoleelever, konsulter, lärare. I alla händelser tror jag inte att jag förstod grejen med rasism innan jag adopterade. Och det är ju synd att det är mina ungar som betalar priset för att jag blivit klokare.
SvaraRaderaPrecis, särbehandlingen och förstaintrycket, det är den tanken som skrämmer mig. Att det första folk tänker kommer att ha med deras etnicitet att göra. Precis som du var jag mer naiv innan jag adopterade.
SvaraRaderaÅ andra sidan. Nu har vi pratat om saken över middagen, Q berättade beredvilligt. Han blev ledsen för de sa det på ett taskigt sätt. Men en lärare hade sagt till. Vi pratade om att en del barn och t o m vuxna gillar att göra andra ledsna ("mobbas", sa Q). Att jag blev kallad skräcködla när jag var liten ("fast skräcködlor är coola mamma, du hade kunnat äta upp dem"). Jag sa också att det kan hända att de där killarna är rätt vanliga och snälla egentligen, och att de kanske rentav skäms lite nu på kvällen när de tänker på att de gjorde en liten kille ledsen. Jag vill ändå förmedla till honom att de flesta människor är goda innerst inne även om de gör dumma saker.
Håhåjaja.
Som en motvikt läste jag det här idag och blev så himla glad över en sportjournalist i en (sd)-stark region av landet som tar bladet från munnen och skriver direkt från hjärtat om hur sånt inte är okej:
SvaraRaderahttp://blogg.ystadsallehanda.se/handboll/2012/10/22/mitt-viktigaste-blogginlagg-nagonsin/
När jag var liten förberedde min mamma mig för eventuella retstickor/mobbare. Nu var det inte frågan om sådana allvarliga saker som du talar om, men extremt utstående öron och att heta Ulla kan också utnyttjas av elaka barn. (Ja, jag tycker de är elaka. Hur de är innerst inne vet jag inte.)
SvaraRaderaJag fick användning för min mammas färdigskapade och av mig väl inövade svar och det blev aldrig någon fortsättning på dumheterna. Kanske något för er också? Inte för att det löser grundproblematiken, men det kanske kan vara till hjälp i vardagen åtminstone.
Ullah, jag tycker nog att det är ungefär lika illa att reta någon för utstående öron eller rimma ens namn med könsord som att kalla en koreaadopterad för kines. Det är ju tanken som räknas, och den är onekligen elak.
SvaraRaderaJag förstår hur du menar, min pappa gjorde något liknande med mig. Men Q är inte så tappad bakom en vagn. Nu ikväll sa han indignerat "Jag tänkte säga såhär, fast jag hann inte: kines kan du vara själv! Jag är korean."
Heja Q! Hoppas han lär lillbrorsan också!
SvaraRaderaSenast förra veckan fick jag höra Kinesgrejen och det var inte från ett barn... Jag är 35 år gammal i år och har precis insett att i Sverige kommer man aldrig se förbi min etnicitet. Jag menar det inte så bittert som det låter, det är mer ett konstaterande.
SvaraRaderaSkulle kunna skriva en uppsats om detta men jag måste i säng. Tänker dock sno Q's fina kommentar kines kan du va själv, jag är korean! Otroligt bra svar!
Eller varför inte svara "Kolla, en idiot!"? Fan, trodde sån här typ av mobbing hörde hemma på 1970-talet... Men idioti är uppenbarligen svårutrotad. Deprimerande.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag brukar driva med folk och fråga var de tror att jag kommer från. Alla brukar gissa fel som t.ex. Kina, Thailand, Japan, Indonensien eller Nordkorea. Sällan de gissar på Sydkorea. Jag brukar skratta åt dem för hur mycket fel de har och säga klart och tydligt: JAG ÄR FRÅN MALMÖÖÖÖÖ!
Sen tillägga inom parentes att jag är adopterad från Korea.
Då brukar de bli jättepaffa. ;)
Haha, Sarah, den var bra!
SvaraRaderaPåminner om en historia av David Batra, han hade snackat med en okunnig amerikan som tjatade om varifrån han kom och inte trodde på svaret Sweden. Till sist sa han "I'm from the south part of Sweden". "OK, THAT'S why you're so black!".
Måste berätta en historia åt andra hållet. Jag är född på 70-talet och en vän till mig från barndomen är adopterad från Sydkorea. Jag är uppvuxen i en helt annan del av landet än jag är född och var således alltid ensam med mitt konstiga personnummer. En dag noterade jag att vännen också hade ett annorlunda personnummer och frågade entusiastiskt, men var är du född? Gissa sa han och jag radade upp svenska städer i alla delar av landet. Till slut suckade han och sa, men tänk lite nu. Först då gick det upp för mig, visst ja, Sydkorea!!!
SvaraRaderaEtt exempel på hur det kan gå när man känner en unik, komplex människa, som en del redan skrivit om här. En människa man känner blir ju så mycket mer än sitt utseende eller adopterade bakgrund.