Tillbaka på jobbet efter julledigheten känns allt om möjligt ännu jävligare. Jag söker ett nytt jobb på samma företag men på en helt annan avdelning. Blir intervjuad och chefen verkar mycket intresserad. Sedan händer allt mycket fort. Min nuvarande chef meddelar att han ska sluta, två mycket duktiga personer (varav jag känner den ene) ska in istället. Fler ska anställas, en helt ny avdelning byggas upp. Allt ska bli bättre, du är den enda som kan de gamla rutinerna, snälla Helga, du kan väl stanna? Okej då.
Under de här vintermånaderna bär jag hela tiden på en känsla av katastrof. Jobbet är det mest akuta, framför allt ifråga om arbetsbördan. Jag måste jobba mycket och det är tråkigt. Jag är alltid trött. Vad värre är så är det svårt att se någon radikal förändring till det bättre. Efter omorganisationen ser det något ljusare ut, inte ifråga om arbetsbelastning men friare och roligare arbetsuppgifter.
Förutom den akuta krisen på jobbet känner jag en växande oro och sorg över att jag inte blir med barn. Osäkerheten i O:s diagnos gör inte saken bättre. Eftersom jag vet att det kan gå, hoppas jag och blir grymt besviken varje månad. O förblir tämligen oberörd, åtminstone såvitt jag kan se. Vi börjar gå i familjerådgivning. Först undrar vi om de kommer att avvisa oss, vi bråkar inte speciellt mycket, har inga större problem att prata om saker och har inte för avsikt att skilja oss. Vårt problem är helt enkelt att jag är mycket ledsen och O inte, att det som borde vara ett gemensamt bekymmer bara är mitt.
"7 februari 2002 (internet) Idag är det en svart dag för mig. Det känns som om mitt äktenskap håller på att gå åt helvete. Min man och jag går i familjerådgivning just nu för att klara ut de svårigheter som barnlösheten för med sig. Men plötsligt börjar tanken komma att det kanske inte är barnlösheten som är problemet? Vi kanske inte ska vara gifta helt enkelt? Tänk om barnet vi längtar efter inte skulle göra oss lyckliga? Det kanske är något annat som är fel?
HUR VET MAN?
Är det någon av er som känner eller har känt likadant och hur har ni tagit er genom det? Det är så hemskt att börja tvivla såhär efter tio bra år tillsammans, det känns som om själva marken gungar under mig."Terapin är bra, vi känner oss båda sedda och bekräftade. O tycker att det känns skönt att få komma till tals och inte bli stämplad som skurk hela tiden. Jag känner att någon äntligen ser min sorg och mitt behov av tröst.
I slutet av februari är vi på Sahlgrenska för ett första besök. Vi har skamlöst utnyttjat våra kontakter (min mamma som är läkare har ringt ett par samtal) så vi slipper vänta i åtta månader. Vi sätts upp i kö till IVF, det beräknas ta ett år ungefär. Men doktorn tycker att det kan vara värt att prova Pergotime, ägglossningsstimulerande medicin, tre gånger under väntetiden. Det finns alltså ett visst hopp att vi kan bli med barn utan hjälp. Efteråt är jag obestämt besviken. Besöket gav ungefär vad jag hade väntat mig, dessutom är det snarast goda nyheter att doktorn tror att Pergotime kan hjälpa. Jag är bara så ledsen hela tiden, inget hjälper, inget ger mig hopp, inget händer, vi står bara på samma fläck och stampar. Mamma ringer och blir bestört när hon hör min reaktion, hon tycker att jag har anledning att vara glad och se framtiden an med tillförsikt. Eftersom jag inte gör det så borde jag kanske tänka på att äta någon antidepressiv medicin? Jag känner mig kränkt och avfärdad och fräser åt henne.
Ett par dagar efter besöket bli O och jag sjuka i influensa. Vi ligger i en vecka med mycket hög feber. Tioårsdagen av när vi blev ett par passerar tämligen obemärkt, vi är för sjuka för att fira.
En dag i slutet av mars berättar O att hans mamma har ringt med en nyhet. "Den är väl glad egentligen, men du blir nog ledsen", säger han. O:s bror A och hans sambo S ska ha barn. Mina svärföräldrar, som jag tycker mycket om, ska bli farföräldrar, men inte genom mig.
Här känner jag ett behov av att förklara mig. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat och ursäktat min reaktion på detta besked. Är det jag själv eller omvärlden som kräver förklaringar och ursäkter?
När jag först träffade O beskrev han sin bror som familjens svarta får. Han minns A som besvärlig och krånglig under uppväxten, gap och skrik och raseriutbrott. O och A slogs ofta och var aldrig förtroliga eller nära varann.
Nu som vuxna är det stor skillnad på hur bröderna förhåller sig till familjen. Ända sedan vi träffades har O och jag umgåtts mycket med hans föräldrar: ätit söndagmiddag, åkt på utflykter och kortare semestrar tillsammans, ägt en båt ihop. Brorsan kommer hem till jul varje år och stannar sällan mer än ett dygn.
Just därför att O beskrev sin bror så negativt försökte jag till en början att tycka bra om honom. Jag ville bilda mig en egen uppfattning om honom, och antog att A:s version av uppväxten kunde skilja sig från den jag hört av O. Eftersom vi träffades så sällan och alltid kort var det svårt att lära känna honom. Vi hade inget särskilt att prata om, inga gemensamma intressen eller erfarenheter. Jag tyckte att han verkade bufflig och stöddig och i stort sett omöjlig att få kontakt med.
A:s flickvän S, min svägerska, har jag en ännu dimmigare bild av. Jag kan minnas tre distinkta tillfällen då vi har träffats och vi har aldrig talats vid på tu man hand.
Vid beskedet att A och S ska ha barn reagerar jag med förtvivlan och ilska, med en häftighet som förvånar mig själv. Det är så orättvist, varför får de och inte vi? Det känns rent för jävligt, och min förtvivlan ökar av att ingen riktigt förstår varför jag reagerar så starkt. Jag skäms också över att jag känner som jag gör, men känslorna är mycket starkare än rättrådigheten.
Det sorgligaste med detta är att relationen med svärföräldrarna får sig en rejäl knäck. Jag orkar knappt träffa dem, och de törs inte fråga eller konfrontera mig.
"27 mars 2002 (internet) JAG DÖR. Ja, så känns det just nu. Jag dör inombords bit för bit, snart är det inget kvar av mitt gamla jag, kvar är en bitter och elak människa som jag inte vill veta av, men den människan är jag. Så fort jag tycker att jag har fått lite ordning på livet och orkar hantera vardagen kommer en ny smäll och däckar mig.
Den här gången är det att min mans bror och hans tjej ska ha barn. Till saken hör att de har haft ett struligt förhållande sista året, gjort slut, andra partners osv. Jag vet att jag är en hemsk människa som inte unnar dem detta, men så känner jag!! Det är så förbannat orättvist! Nu blir svärmor farmor, men det är inte genom oss. Det var ju vi som skulle ha barn!! Varför är det inte vi? Hallå, något är fel!!
Idag och igår har jag gråtit hela kvällen, skärper till mig och håller masken på jobbet men när jag kommer hem brister allt. Vad är det för mening med någonting? Vad är det för mening med att gå upp på morgonen, med att leva? Jag vet bara inte hur jag ska ta mig igenom morgondagen, och sedan nästa dag, och nästa.. Vill helst av allt lägga mig ner och sova i ett år eller hur lång tid det nu tar tills vi kommer fram i IVF-kön.
Ledsen, ensam och rädd är jag. Känner mig ensammast i världen, fast jag vet att ni är många därute som är i samma situation. Rädd att detta inte ska gå över, att vi aldrig ska få barn, att detta ska förstöra vårt förhållande, att det ska knäcka mig."Hela våren 2002 går jag som i en dimma. Ständigt trött, pressad till bristningsgränsen. Alltid ledsen, inom mig finns ett bottenlöst hål av förtvivlan som ibland uppslukar mig helt. Jobbet är stressigare och mer krävande än någonsin. All min energi går åt till två saker: att sköta mitt jobb och att överleva sorgen.
Jag inser att jag måste ha någon sorts hjälp, så jag ringer Sahlgrenska. Jag mår så dåligt, finns det någon jag kan få prata med? Får tid hos klinikens psykolog och går dit. Det är ett bra samtal, efteråt skriver jag ner det han sagt huller om buller för det är mycket information att smälta på en gång.
"23 april 2002 (dagbok) Han gav mig argument för att legitimera mina känslor just nu, vid våra träffar åtminstone ska jag känna att de är berättigade. När ens reproduktion är hotad är det ett hot mot en stark funktion eller instinkt och det är naturligt att man reagerar med rädsla och ångest. Både självbilden och bilden av framtiden påverkas kraftigt. Infertilitet påverkar tre saker: individens psykiska välbefinnande, parrelationen och de sociala relationerna. Att män generellt inte reagerar lika starkt beror på att reproduktion och fertilitet inte är lika kopplat till deras identitet, att de har längre tid på sig, liksom att processen ofta (som i O:s fall) drivs av deras kvinnor. Detta är en sorg som jag måste gå igenom. Men den tar slut. Det är bättre att försöka se behandlingar som till exempel IVF som val man gör, behandlingar som ökar ens chanser att få barn, inte lotter som kan göra en till vinnare eller förlorare. Det är ingen idé att försöka hålla besvikelsen borta genom besvärjelser eller att intala sig själv att inte hoppas, besviken blir man ändå och det måste man få bli. Han bad mig tänka på vad som händer med mig om vi inte får barn, det är en tanke som jag inte riktigt orkar tänka. Å andra sidan törs jag inte tänka att vi får barn heller, så jag hänger någonstans mittemellan och kan inte röra mig åt något håll. När jag frågade hur man gör för att överleva detta, svarade han att man gör precis som jag: bearbetar och tar sig igenom det, utan att bränna alltför många broar i relationerna med andra. Jag hade skrivit en komihåglapp innan, som jag förstås glömde, och på den stod följande:
Hur hitta framtidstroHur hitta meningHur hantera besvikelserHur kunna umgås med andraHur inte känna mig så ensam
Jag kan väl inte påstå att jag fått några entydiga svar på frågorna, det hade jag väl inte väntat mig heller, men jag ser i alla fall lite klarare på det hela. Om det är en sorg som jag måste ta mig igenom så får jag väl göra det, och hoppas att det är som han säger, att den tar slut. Jag blir lite mindre rädd för besvikelserna nu när jag vet att det är en del av sorgearbetet att blir besviken, och naturligt och oundvikligt att bli det. Förhoppningsvis kommer framtidstron och meningen så småningom även om jag oftast har svårt att tro det."Jag tänker mycket på samtalet efteråt, och det lyfter upp mig till ytan. Plötsligt fattar jag vad det är som händer, och det är skönt:
"25 april 2002 (dagbok) Förut var allt kaos, och jag slängdes mellan känslor som jag inte kunde styra och inte begrep mig på. Men nu börjar jag fatta. Antagligen är det först nu jag på riktigt börjar inse att vi - jag? - är infertila, eller har svårt att få barn, eller hur man nu väljer att uttrycka det. Det var väl nyheten om A och S som fick slanten att trilla ner ordentligt. De kan, men inte vi. Och jag begriper lite bättre varför jag är så olycklig, och att det inte är så konstigt att jag är det. Det var också skönt att höra honom säga att det går över. Jag börjar nästan tro på det. Nästa fråga är NÄR det går över, men det orkar jag inte riktigt tänka på ännu. Får fortfarande panik av tanken att det antagligen tar flera år. Han sa också att jag inte kommer att bli förstörd av detta, det har jag också varit rädd för. Jag menar, kan man verkligen må hur dåligt som helst och ändå komma ut som en hel människa?
Allt detta låter begripligt nu, men det behövdes att någon sa det till mig. Nu när jag börjar hitta något slags mönster känner jag mig inte lika ensam längre, och jag tycker inte lika illa om mig själv."Men mellan andra och tredje tiden hos psykologen är det sex veckor, vilket känns outhärdligt långt. Dessutom finns det bara tider mitt på dagen. Det funkar inte så bra att kombinera med ett jobb där man knappt kan gå på muggen utan att chefen undrar var man är. Plupp, säger det, så är jag under ytan igen.
"7 maj 2002 (dagbok) O och jag grälade i bilen imorse när han körde mig till jobbet. Jag var ledsen över att mötet hos psykologen inte var så bra och framför allt över att nästa tid inte är förrän den 17 juni. Vad fan ska jag ta mig till tills dess? Jag börjar överväga medicinering faktiskt. O blev ordentligt provocerad och sa till slut att han inte fattar vad det är fråga om, varför jag inte kan tänka att det blir bättre imorgon, varför jag inte klarar detta när jag har klarat så mycket annat svårt, varför jag inte bara kan bita ihop. Jag begriper att han blir provocerad, ledsen och rädd, men hans reaktion gör mig vansinnig. Att svara så när jag gråter och är förtvivlad, och säger att jag inte vet vad jag ska göra och att det känns som att jag håller på att dö. Förbannade skitstövel. Samtidigt som jag behöver honom och är tacksam för att han står ut, och förstår att det inte är lätt för honom heller. Till lunch idag har jag fina mackor som han har gjort, en sekund övervägde jag att slänga dem i soptunnan på vägen in, så att han skulle se det, men inte ens då hade jag hjärta.
Men vad ska jag ta mig till. Jag dignar under allt, sorgen över att det inte blir barn, pressen från jobbet som blir värre och värre, ilskan mot O som lever ett i mina ögon avundsvärt trevligt liv som student medan jag sliter och drar hem pengar. Det är förstås en känslig punkt, nämner jag pengar erbjuder han sig att hoppa av utbildningen och börja jobba igen, men det tycker jag inte att det vore värt. Vi är ju ändå halvvägs.
Och ingen förstår. Jag har aldrig varit så ensam i hela mitt liv. Det kändes som att det var sista halmstråt som försvann igår hos psykologen, när det dels inte var speciellt bra, han var kanske okoncentrerad, stressad var han i varje fall, och dels dröjer sex veckor till nästa gång.
Jag är rädd för framtiden, ser inte hur detta ska kunna bli bra. Jag är rädd för mig själv, för att jag kan vara så ledsen och svartsynt. Jag hade en fantasi om att avsiktligt köra av vägen när jag ska till Sommarön på torsdag på egen hand, nu vet jag inte om jag törs köra."Men det säger plupp igen, och jag flyter upp. Jag orkar köra till Sommarön, jag orkar träffa släkten, och jag orkar prata med min faster som är gynekolog och berätta om vår situation. Hon lyssnar noga och konstaterar att vi har kommit en god bit på vägen och det viktigaste är att jag är relativt ung. Så säger hon något mycket rart: vad bra att du berättade detta så att jag vet, jag kommer att bli så glad när ni får barn, då ska ni få en riktigt fin present!
Ändå, så här kan jag ju inte ha det, det är sliter på krafterna att pluppa upp och ned. Än en gång måste jag mobilisera kraft för att orka be om hjälp. Den här gången ringer jag doktor mamma och frågar om hon känner till någon psykolog jag kan vända mig till. Mammas och min relation är lite svajig, hon verkar inte alls vilja höra talas om hur ledsen jag är, utan pratar helst om annat. Om hon tvingas prata om min ledsenhet återkommer hon alltid till samma ämne: jag borde äta antidepressiv medicin. Det kanske jag borde, men just därför att hon tjatar om det och därför att hon aldrig lyssnar på mig eller orkar höra vad det är som gör mig ledsen, slår jag fullständigt bakut.
Hon ger mig i alla fall ett telefonnummer till en psykolog. Det är dyrt, 500 kronor per timme, och O:s och min ekonomi är ganska ansträngd eftersom vi lever på min lön. Men jag inser att jag måste ha hjälp, det får helt enkelt kosta.
Förutom att jag kan få tider ofta och på kvällstid, känns den nya psykologen mer heltäckande, hon ser hela mig och inte bara den barnlösa Helga. Vi pratar om mig och O och vår relation, och vi pratar om hur jag mår, hur det är att leva med sorgen, hur mycket plats sorgen tar, hur det påverkar mitt liv. Hon frågar mig hur jag vill ordna mitt liv, förutom barn. Jag vill jobba mindre, men jag backar för de praktiska konsekvenserna. Det krävs styrka att stå emot omgivningens frågor och kommentarer om man inte jobbar heltid, och den styrkan behövs till annat nu. Jag pratar med mamma igen, och ber henne om råd hur jag ska gå till väga för att eventuellt bli sjukskriven på deltid. Jag har ingen aning om hur man gör.
"30 maj 2002 (dagbok) Företagshälsovården är tydligen ingen bra väg att gå, detta är ju inte arbetsrelaterat. Mamma undrade först om jag kunde vända mig till någon av mina kompisar som är läkare, hon vill inte lägga sig i. Blev först ledsen och kände mig avfärdad när hon glatt sa: "Fundera på saken!" Jag svarade att jag inte orkar fundera, det är ett för stort beslut som jag inte orkar ta själv. Jag vill att någon ska prata med mig och undersöka mig och säga antingen ja, det är motiverat att sjukskriva dig, eller nej, du är frisk, sluta simulera. Berättade också om O som menar väl men vars första reaktion är att detta inte är bra för min karriär, och hur skulle detta tas emot på ett företag där det ifrågasätts att man vill gå hem klockan nio på kvällen efter att ha arbetat hela dagen. Det är ju sant, men samtidigt blir jag rasande på att han med alla sina sjukdagar medan han jobbade på sitt förra jobb, var det inte ryggen så var det magen eller förkylning, och med två sköna sommarlov i bagaget, säger så till mig. Till slut kände jag i alla fall att jag fick någon förståelse av mamma, men hon är verkligen hopplöst ouppmärksam och självcentrerad ibland. Vi bestämde att jag ska fundera på om jag vill ha kontakt med en kollega till henne för att diskutera sjukskrivning.
Det känns ibland som att jag måste bråka med hela världen för att bli bemött på det sätt jag vill och behöver. Är det mig eller världen det är fel på?"Mötena med psykologen är guld värda. Hon peppar mig angående eventuell sjukskrivning, hon menar att jag visar klara tecken på utmattning och att jag inte kan ta på mig ansvaret för hur avdelningen ska fungera utan mig, det är chefens ansvar. Hon visar mig också att det finns samband och orsaker till att jag ibland deppar ihop totalt. Oftast har det föregåtts av något jobbigt, en tung vecka på jobbet, eller en social tillställning där kompisar frågar hur det går med barnskaffandet. Jag har själv tyckt att jag är obehärskad och känslostyrd som gråter och skriker och kastar tallrikar i golvet. Men i själva verket styr jag mina känslor, åtminstone omedvetet. När det behövs tar jag mig samman och gör det jag måste. Och ibland när det kommer över mig på jobbet, går jag till toaletten och gråter hejdlöst i en kvart eller så, sedan snyter jag mig och fortsätter att jobba.
Jag fantiserar om att lämna O, att börja med p-piller igen och leva singelliv i något halvår, fast jag hoppas förstås att han är villig att komma tillbaka när det passar mig och återuppta barnförsöken. Men tänker jag efter det allra minsta inser jag att de fantasierna mest är desperata försök att visa hela världen hur dåligt jag mår. Jag är beredd att slänga bort allt för att må bättre. Det är bara ett annat sätt att slänga tallrikar i golvet.
Det blir sommar och tillvaron normaliseras så sakteliga. Det blir normalt att livet är onormalt, att jag med jämna mellanrum blir förtvivlad. Ibland är det över konkreta händelser, som att mensen kommer efter en kur Pergotime eller att O inte får a-kassa över sommaren som vi har räknat med (han hittar snabbt ett sommarjobb). Ibland är det utslag av trötthet, nervositet eller stress. Svärfar fyller sextio och har stort kalas, mamma och styvfar flyttar från hus till lägenhet. Båda sakerna är jobbiga. Det är tungt att träffa släkten på kalas, att vara glad och kallprata, när allt man kan tänka på är hur ynklig och misslyckad man känner sig över att inte kunna få barn. O:s bror lämnar i sista stund återbud till kalaset, vilket jag i hemlighet är lättad över. Under flytten är mamma superstressad och ringer mig fyra gånger om dagen med frågor eller för att be om hjälp. Jag blir trött och känner mig pressad. Alla vill ha något av mig, men ingen kan ge mig det jag mest av allt vill ha.
Samtidigt börjar jag sakta lära mig vad som gör mig glad. Jag upptäcker trädgården som en källa till glädje och avkoppling. Att åka ut till havet, att köpa något fint. Jag bestämmer mig för att jag varje gång mensen kommer ska köpa mig en present som tröst, oftast blir det ett klädesplagg. O och jag semestrar på Sommarön, och jag är vid två tillfällen ute med kompisen L i hennes segelbåt, två magiska helger som frikopplar mig helt från vardagen.
I juli träffar jag en läkare som mamma har rekommenderat. Hon tycker inte att det är aktuellt med antidepressiv medicin, och hon tycker att min egen idé om sjukskrivning på deltid är bra. Vi bestämmer att jag ska vara sjukskriven 25% i tre månader, med början i september.
Jag har ett par veckors semester i augusti, och när jag börjar jobba igen jobbar jag 75%. Jag är hemma varje fredag. Det är underbart. Plötsligt kan jag andas igen. Plötsligt finns det tid att sova ut, tid att tänka, tid att träna och promenera. Sjukskrivningen är också ett effektivt sätt att få bort övertiden. Jag går från att ha jobbat 120% till att jobba 75%, undra på att jag märker skillnaden. När jag är på jobbet är det samma kaotiska helvete som alltid, men när jag inte är där förmår jag koppla av.
I slutet av september går jag till doktorn på Sahlgrenska som skrivit ut Pergotime. Tre gånger har jag ätit en kur och haft kraftig ägglossning, men trots vältajmade samlag har mensen har kommit som vanligt. Doktorn gör ett ultraljud för att kontrollera att jag inte har några cystor på äggstockarna, det kan vara en oönskad biverkning av medicinen. Jag berättar lite om hur jag mår och om sjukskrivningen och vi bestämmer tillsammans att inte försöka mer med Pergotime utan avvakta IVF. Tidplanen verkar hålla, vi kommer troligen att bli kallade i mars.
I oktober börjar min nyfunna goda form att svikta. Julen rycker närmare vilket till skillnad från tidigare år inte alls är trevligt. Jag fasar för att fira jul med O:s bror och svägerska och den nya bebisen. Blotta tanken får mig att börja gråta. O och jag diskuterar fram och tillbaka hur vi ska göra, O är villig att resa bort över jul, allt för att jag ska må bra. Men det vill inte jag. Det jag helst vill är att fira jul med ett barn i magen.
Samtidigt som O vill göra allt för att jag ska må bättre, kan han inte förstå mina känslor. Han tycker att de är knäppa och obegripliga, och säger det rent ut. Jag försöker förklara: om det finns något man väldigt gärna vill ha men inte kan få, och ser andra få det utan ansträngning, och aldrig får någon förklaring, är det då inte konstigt att man blir arg och ledsen och avundsjuk, fast man borde veta bättre? Nä. Han förstår inte. Plötsligt finns det en avgrund emellan oss, vi som alltid förstått varann så bra.
Diskussionerna sliter på oss. Vi bestämmer oss för att resa till Skottland över en långhelg för att hälsa på kompisar som bor där. Men i sista minuten backar O, han tycker inte att vi har råd och han anser sig inte ha tid att vara borta från skolan. Jag blir oerhört besviken. Men efter att ha funderat på saken bestämmer jag mig för att boka en natt på hotell på Österlen, och meddelar O att han ska följa med vare sig han vill eller inte. Vi behöver detta. Naturligtvis veknar han. På vägen hem ska vi övernatta hos min kusin M och hennes man.
Hastigt och lustigt bokar vi ännu en helgresa, till Stockholm med bästa kompisen L. Under denna blir hon och jag rejält osams. Det är ett ganska fånigt gräl, och vi blir snabbt goda vänner igen, men det skakar mig. Varför är jag så känslig, varför känns det som att precis alla som står mig nära sviker mig? Är det mig eller dem det är fel på?
November, livet blir ännu sämre, vissa dagar känns näst intill outhärdliga. Hur många sådana finns i ett människoliv, tar de inte slut någon gång? Ringer Sahlgrenska och frågar om väntetider, och får veta att vi nog inte kan vänta oss att komma i mars utan snarare maj. Fast det är inte säkert heller. Vänta, vänta, vänta, jag lever inte, jag väntar. Mensen försenad i fem dagar, börjar hoppas men blir förstås grymt besviken, ännu en gång. Styvfar fyller jämnt, det är stort kalas. Jag tar på mig masken och ler och är artig.
I min dagbok funderar jag över hur livet har ändrat sig det senaste året:
"1 november 2002 (dagbok) Saker som blivit sämre sedan förra året: Jobbet, blev bättre i våras men är nu sämre. Kommer företaget att finnas kvar? Blir vi flyttade från Göteborg? Relationen med svärföräldrarna, tycker nästan att det är outhärdligt att träffa dem. Relationen med mamma, kan inte säga till henne hur dåligt jag mår. Min allmänna sinnesstämning, är oerhört mycket oftare ledsen nu än för ett år sedan. Medelhumöret var lägre i våras och i somras men de dåliga dagarna är lika dåliga som alltid.
Saker som blivit bättre: O har klarat av större delen av sina studier och trivs med dem och tycker att han har hittat rätt. Måtte han nu bara få jobb. Vi har inte så långt kvar innan vi ska göra IVF. O och jag kommunicerar bättre."Helgen i Skåne blir mycket lyckad. Vi äter god mat på Vitemölla badhotell och promenerar längs stranden. Österlen i november är vackert. På väg hem övernattar vi hos kusin M, vilket också är trevligt. M och jag är jämnåriga och stod varann mycket nära som barn. Vi tillbringade alla sommarlov tillsammans på Sommarön, och lekte i timtal ute på klipporna. Vi hade egna fantasivärldar och kunde variera lekarna i det oändliga. Men i tonåren växte vi snabbt isär. Jag har ganska dimmiga minnen av detta, har en känsla av att jag har förträngt en hel del. Men jag minns tydligt känslan av övergivenhet när M blev kompis med de andra barnen på ön. Hon flöt snabbt och lätt in i deras gemenskap, jag var kantigare och mer otillgänglig. Så småningom urartade det till ren mobbning, ungarna döpte mig till Skräcködlan och jag kan inte minnas att M någonsin kom till mitt försvar.
Det är inga roliga minnen att älta. Sedan den tiden har M och jag artigt pratats vid när vi träffats vid allehanda släktsammankomster. Men under våren har vi börjat mejla varann, jag har berättat lite om vår barnlöshet och att vi ska göra IVF. Försiktigt närmar vi oss varann igen. M frågar mycket om infertilitet och IVF, och undrar hur jag kan vara så säker på att jag vill ha barn, själv tror hon inte att hon vill det. Jag blir glad, över att återfinna henne som vän, över att vi kan prata så förtroligt, och faktiskt också över att de inte verkar planera att skaffa barn.
I slutet av november föds O:s brorsdotter, mina svärföräldrars första barnbarn. Genom ett fånigt missförstånd får vi inte reda på det vare sig genom brorsan A eller svärmor, utan genom min mamma. Jag blir fruktansvärt sårad, även om jag också förstår att det är svårt för dem. Hur ska de kunna samsa sin glädje med förståelse över min sorg? Det går helt enkelt inte. Jag känner mig ensam och utanför. Hela världen består av en enda varm bebisdoftande gemenskap där alla känslor är vackra och blommiga, och jag ställer mig självmant utanför den gemenskapen.
Jag uttrycker mina känslor på nätet:
"22 november 2002 (internet) Hej tjejer, Kommer ni ihåg mig? Jag skrev mycket i våras när vi fick reda på att min mans bror skulle ha barn. Sedan dess har jag kämpat med förbjudna känslor av missunnsamhet och avundsjuka.
Idag är i alla fall dagen jag gruvat mig för, barnet är fött, det blev en flicka. Eftersom alla är glada utom jag håller jag mig undan. Men det kan jag ju inte göra så länge till. Nu är det verkligt, nu finns hon, nu måste jag hantera det.
Har nog aldrig känt mig så ensam som just nu. Det känns som om INGEN förstår mig.
Vår IVF känns långt borta, och för övrigt spelar det ingen roll. Hur ska jag nånsin få kraft att orka göra något överhuvudtaget? Orkar knappt andas.."Det första svar som kommer bekräftar min känsla av utanförskap, det består bara av två ord: missunnsamma egoist!
Jag tänker mycket på den nyfödda, jag vill att hon ska bli en person för mig och inte bara en symbol för mitt eget misslyckande. Det är ju inte hennes fel, inget av detta är hennes fel. Jag tycker inget vidare om hennes föräldrar, men barnet finns det ingen anledning att ogilla. Jag vill försöka att bli och känna mig som en faster till henne, jag vet att det kanske tar ett tag, men en faster är ju inte det man behöver genast i livet.
Jag håller mig undan mina svärföräldrar, men tjatar på O att ringa både sin mamma och sin bror och gratulera. Han vägrar först, vill inte de prata med honom så vill inte han prata med dem. Bakom den oberörda fasaden har även han blivit sårad av att inte få veta nyheten om brorsdotterns födelse.
Dagen efter bebisbeskedet grälar jag med mamma på telefon.
"27 november 2002 (dagbok) Hon retade upp mig ordentligt med att säga att jag murar in mig i ledsenhet, att jag inte får avfärda folk, etc. Visst ligger det något i det, jag har alltid svar på tal, och på något sätt är det så att eftersom jag känner mig så fångad och hjälplös så vill jag åtminstone kunna styra hur folk bemöter mig (dvs jag köper inte bullshit utan biter ifrån rätt rejält). Men att höra det från henne som har så jävla dålig koll på sitt eget känsloliv, det var bara för mycket. Det är ju inte så att jag väljer att vara ledsen! Alla, nåja, "alla", vill ha något av mig, kräver, kräver, kräver, men ingen kan ge mig det jag vill ha. Det är inte bara ett barn jag menar, utan lugn och ro, andrum. Ibland känns det som att jag nätt och jämnt håller näsan över vattenytan och ingen kan hjälpa mig att hålla mig uppe, utan alla väntar otåligt på att jag ska komma upp ur det svarta hålet och bli mitt gamla jag igen.
I alla fall så var det skönt att tala om för henne att jag är trött på hennes krav, att visas upp på fest och passa hund och att allt är på hennes villkor. Hon tog emot det under tystnad och konstaterade sedan att hon inte blev ledsen. Nej, hon håller för att bli grälad på och det är skönt. Hon medgav att min ledsenhet väcker ångest hos henne och att hon är mycket ledsen för min skull. Men det ger inte mig dåligt samvete, däri ligger skillnaden mellan oss. Och så älskar hon mig, jag är underverket i hennes liv, säger hon. Ja, det vet jag. Det är ju därför jag vill ha ett själv."Ytterligare några dagar senare händer något som inte förvånar oss på prognosavdelningen: företaget meddelar att 20% av de anställda måste sägas upp. För vår avdelning är detta snarast en lättnad. Vi har i flera månader känt till att företaget går katastrofalt dåligt, och har bara väntat på att bomben ska brisera. När den nu gör det tycker jag mest synd om produktionspersonalen som hetsats att jobba hårt och som inte informerats om det ekonomiska läget. Nu får de veta att var femte kommer att förlora jobbet. I mars ska uppsägningarna vara klara.
I början av december är jag trött. Plötsligt inser jag hur mycket julen har betytt för mig tidigare, nu när jag inte gläder mig åt den känns årstiden mycket mörk. Inget är roligt, livet är tungt. Våren känns oändligt långt borta.
Som vanligt pratar, grälar och diskuterar vi mycket. Vi har ont om pengar. Jag mår dåligt och håller på att bli galen på väntetiderna på Sahlgrenska och ovissheten. Jag vill göra privatförsök, O tvekar. Till sist bestämmer vi att O ska ringa banken för att kolla om vi kan höja lånet på huset, och Sahlgrenska för att få ett mera bestämt besked om väntetid.
Han ringer, och plötsligt går allt mycket fort. Med banken är det inga problem, vi får låna mer. Sahlgrenska svarar att de har två månaders försening så vi kan inte räkna med att bli kallade förrän i maj. Då ringer O direkt till Fertilitetscentrum på Carlanderska och får tid där den 31 januari. Vi ska göra ett privatförsök!
"10 december 2002 (dagbok) Idag är första dagen i mitt nya liv. Hoppas jag. Nu får det vara nog. Nu måste det vända.
31 januari. Det är inte långt dit, bara sju veckor. Det känns overkligt att det plötsligt finns inom räckhåll.
Plötsligt är allt enkelt. Nu gör vi såhär, och det blir bra. Hur det än går. Lyckas vi, kommer vi att vara så glada att det inte spelar någon roll att vi förlorar gratisförsöken. Lyckas vi inte, kommer vi inte att behöva vänta så länge innan vi får göra dem.
Jag är så häpen över att det var så lite som krävdes för att jag skulle känna att livet är uthärdligt ändå."
Planen är att jag någon gång ska skriva färdigt hela vår barnskaffarhistoria, som ju till sist fick ett slut lyckligare än vi någonsin vågat hoppas.