Jag framhärdar med min åsikt att allt inte var bättre förr, särskilt inte i skolans värld. Skolan har aldrig fungerat bra för alla elever. Mången framstående man har varit en bångstyrig skolpojke. För hundra år sedan, likaväl som idag, misslyckades skolan alltför ofta med att motivera eleverna.
Bästa lady X!
Efter en hel del tvekan och diskussion med hans klassföreståndare har jag beslutat låta X få sitt lov, men jag måste tillstå att han inte har förtjänat det. Jag tror inte ---- att han på något sätt är uppsåtligt besvärlig, men hans glömska, vårdslöshet, bristande punktlighet och slarv på alla sätt har verkligen varit så betänkliga att jag skriver för att be er att, när han är hemma, tala mycket allvarligt med honom om saken.
Vad gäller begåvning borde han vara bäst i sin klass men är istället den sämste. Likväl tror jag inte han är lat, men hans energi kommer bara stötvis och när han väl tar itu med sina uppgifter är det vanligen för sent för att han ska kunna utföra dem väl. På många sätt är han en ovanlig pojke och det skulle vara stor skada om en sådan begåvning förspilldes genom vanemässig försummelse.
Jag bör inte sluta utan att säga att jag är mycket nöjd med hans sätt att lösa en del uppgifter i historia.
Det här blev tyvärr ett mycket långt brev, men mitt intresse för pojken får vara min ursäkt.
Läraren ifråga måste ändå ha varit klok och framsynt, för han tog inte miste på begåvningen. Den har kommit oss alla till godo.
Vem var X? Och reglerna kan ni väl? Skriv inte svaret rent ut, lämna en listig ledtråd som ni tror att jag begriper!
Visar inlägg med etikett Citatquiz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Citatquiz. Visa alla inlägg
2015-08-02
Kaffe
"Si kaffe vill jag nödvändigt ha, säger farfar."
Åh friden som lägrar sig när alla ungar lämnat bordet för studsmattor och andra lockelser.
Åh friden som lägrar sig när alla ungar lämnat bordet för studsmattor och andra lockelser.
2015-01-27
Citatquiz
I lördags hade jag några ärenden att uträtta i förortscentret. Jag hade redan varit där på morgonen och tränat och då passerat kvinnan som sitter vid en av de automatiska dörrarna. Jag brukar försöka besvara hennes hälsning även då jag inte har småpengar att ge henne, vilket jag i sanningens namn oftast inte har.
Men nu kom jag att tänka på den stora påsen med pantburkar. Det dröjer alltid för länge innan vi kommer oss för att ta med den, förresten trycker vi oftast på gåvoknappen, det är för bökigt att jiddra med kvitton. Skulle det vara pinsamt, konstigt eller fel att ge påsen till henne? Bättre förstås än att ge henne småpengar, men ändå så oerhört långt ifrån riktig hjälp.
Nåja. Hon fick påsen i alla fall.
Dagen därpå gav jag henne de enkronor jag hade i fickan, kanske åtta-nio. Hon visade mig då en annons och pekade uppmanande: extrapris på kyckling. Hon bad mig att köpa kyckling åt henne, antagligen ville hon väl laga det till middag.
Jag vet att en del föredrar att ge mat istället för pengar. Att köpa en kopp kaffe eller en hamburgare. Jag kan förstå logiken i det, samtidigt som jag vänder mig emot det. Kaffe, kanske den tionde muggen samma dag, när det man behöver är pengar att köpa mat för? Eller bindor, eller schampo, eller varma skor? Att inte kunna bestämma det själv, att vara utlämnad åt andras välvilja. Det är själva definitionen av fattigdom, antar jag.
För ett tag sedan när barnen var med, och vi gav till en tiggare, slog det mig att de kommer att ha ett långt naturligare förhållningssätt till detta än jag. Jag försökte förklara att det känns så konstigt och ovant och fel, för inte alls länge sedan såg man inte tiggare på gatorna, de fanns inte. Fanns inte? Var var de då? Hemma i sina hemländer, där vi inte såg dem. Klart de fanns, jag menade inte så.
(Intressanta historiska fakta samt ett inlägg i debatten om förbud mot tiggeri finns här! Det är inte länge sedan tiggare var vanliga i stadsbilden, minnet är kort. Förbud har aldrig hjälpt, det som hjälpte var välfärd.)
Jag köpte ingen kyckling, förresten. Fråga mig inte varför. Jag kände väl en oklar irritation över att bli tillfrågad (Ska du ha ännu mer? Nä nu får du be någon annan.) samtidigt som jag skämdes lite.
På hemvägen kom jag att tänka på en gammal favorit, och hittade ganska snabbt citatet jag tänkt på. Sedan läste jag hela boken, som på ett strålande sätt beskriver en brytningstid. Gestaltning av både fattiga och rika är lysande väl genomförd. Gissa gärna!
Smedhustrun hade givetvis blivit glad för vad hon fått. Men eftersom hon ----- visste hur ömsint X var, hade hon låtsats vara mycket mer sjuk och eländig än hon i verkligheten kände sig och jämrat sig och gråtit för att X skulle tycka synd om henne och snart komma med mer fruktsoppa och ännu en välpackad korg. Folk gjorde så ibland. När tillfälle gavs, försökte de utnyttja situationen och X:s goda hjärta. Och fastän X många gånger märkte det, brukade hon inte bry sig om att fästa sig vid det eller harmas över det. Men idag hade hon blivit ledsen och olustig till mods över att det var så illa ställt för folket ---, att de måste ta lögn och förställning till hjälp för att kunna skaffa sig litet extra mättnad för magen. Hon undrade för sig själv om det var så här överallt i landet, överallt i världen, och vad kloka människor gjorde för att försöka råda bot på sådant.
Men nu kom jag att tänka på den stora påsen med pantburkar. Det dröjer alltid för länge innan vi kommer oss för att ta med den, förresten trycker vi oftast på gåvoknappen, det är för bökigt att jiddra med kvitton. Skulle det vara pinsamt, konstigt eller fel att ge påsen till henne? Bättre förstås än att ge henne småpengar, men ändå så oerhört långt ifrån riktig hjälp.
Nåja. Hon fick påsen i alla fall.
Dagen därpå gav jag henne de enkronor jag hade i fickan, kanske åtta-nio. Hon visade mig då en annons och pekade uppmanande: extrapris på kyckling. Hon bad mig att köpa kyckling åt henne, antagligen ville hon väl laga det till middag.
Jag vet att en del föredrar att ge mat istället för pengar. Att köpa en kopp kaffe eller en hamburgare. Jag kan förstå logiken i det, samtidigt som jag vänder mig emot det. Kaffe, kanske den tionde muggen samma dag, när det man behöver är pengar att köpa mat för? Eller bindor, eller schampo, eller varma skor? Att inte kunna bestämma det själv, att vara utlämnad åt andras välvilja. Det är själva definitionen av fattigdom, antar jag.
För ett tag sedan när barnen var med, och vi gav till en tiggare, slog det mig att de kommer att ha ett långt naturligare förhållningssätt till detta än jag. Jag försökte förklara att det känns så konstigt och ovant och fel, för inte alls länge sedan såg man inte tiggare på gatorna, de fanns inte. Fanns inte? Var var de då? Hemma i sina hemländer, där vi inte såg dem. Klart de fanns, jag menade inte så.
(Intressanta historiska fakta samt ett inlägg i debatten om förbud mot tiggeri finns här! Det är inte länge sedan tiggare var vanliga i stadsbilden, minnet är kort. Förbud har aldrig hjälpt, det som hjälpte var välfärd.)
Jag köpte ingen kyckling, förresten. Fråga mig inte varför. Jag kände väl en oklar irritation över att bli tillfrågad (Ska du ha ännu mer? Nä nu får du be någon annan.) samtidigt som jag skämdes lite.
På hemvägen kom jag att tänka på en gammal favorit, och hittade ganska snabbt citatet jag tänkt på. Sedan läste jag hela boken, som på ett strålande sätt beskriver en brytningstid. Gestaltning av både fattiga och rika är lysande väl genomförd. Gissa gärna!
Smedhustrun hade givetvis blivit glad för vad hon fått. Men eftersom hon ----- visste hur ömsint X var, hade hon låtsats vara mycket mer sjuk och eländig än hon i verkligheten kände sig och jämrat sig och gråtit för att X skulle tycka synd om henne och snart komma med mer fruktsoppa och ännu en välpackad korg. Folk gjorde så ibland. När tillfälle gavs, försökte de utnyttja situationen och X:s goda hjärta. Och fastän X många gånger märkte det, brukade hon inte bry sig om att fästa sig vid det eller harmas över det. Men idag hade hon blivit ledsen och olustig till mods över att det var så illa ställt för folket ---, att de måste ta lögn och förställning till hjälp för att kunna skaffa sig litet extra mättnad för magen. Hon undrade för sig själv om det var så här överallt i landet, överallt i världen, och vad kloka människor gjorde för att försöka råda bot på sådant.
2014-11-24
Stök i klassrummet
"I know you do not realize that you are disturbing others," she said.
They did not know what to make of this. When she turned to the blackboard, the noise would grow loud again. The boys even began to whisper. Every day the teacher
Still the teacher
"Birds in their little nests agree," she said, smiling, and X and Y almost squirmed from embarrassment. Besides, that showed that she knew nothing at all about birds.
----------
The school was so noisy that it was not really school any more. When the teacher
Citatquiz, för den som är hugad. Jag är säker på att flera av mina läsare spikar detta direkt.
Denna skildring av hur en ambitiös lärare misslyckas i sin gärning utspelar sig i en tid som ligger mer än hundra år tillbaka. De psykologiska mekanismerna är måhända desamma idag. Barn och ungdomar testar gränser. När en person som förväntas visa auktoritet, inte gör det, flyttas gränserna. När en person pressas för hårt, som läraren i citatet, gör hen felbedömningar, utdelar kollektiva straff, utser syndabockar på felaktig grund.
Läraren ifråga efterträds så småningom av en kollega, som är quiet but firm, a good disciplinarian. Och därmed är klassens ordningsproblem som bortblåsta.
Författaren återkommer till samma tema i sina andra böcker. Hur vissa elever utmanar lärarens auktoritet och vägrar acceptera ordningsreglerna. Lösningen är alltid att läraren utövar starkare auktoritet, talar ett maktspråk, i ett fall våldsamt sådant, som eleverna till sist tvingas underkasta sig. I vissa fall lämnar dessa elever skolan, eftersom deras motiv för att vara där inte varit kunskaps- och utbildningstörst.
Här slutar förstås likheterna med dagens skola. Att utöva starkare auktoritet är inte ett verktyg som nutida lärare kan ta till. Inte heller att lösa problemet genom att helt sonika utestänga de elever som inte sköter sig.
Den senaste veckan har jag fått mig historier till livs som tyder på att Q:s fröken är nära nog lika pressad som den stackars läraren i citatet ovan. Hon gör och säger saker mot och till barnen som inte är acceptabla, och skolledningen har reagerat. Vi får se vad som händer.
Jag är djupt fundersam och än mer skeptisk till de traditionalister som hävdar att det minsann var ordning och reda förr, då ungarna visste hut.
2014-11-04
Citatquiz
Nu har vi läst ut Elsa Beskows sagor (rekommenderas!) så ikväll var det dags för en ny högläsningsbok. Över middagen la jag fram några förslag med korta resuméer. Sönerna korade enhälligt en vinnare.
Kanske finns det ett sådan mening i varje bok, ett mening som beskriver hela boken? (Annannan, visst har du varit inne på frågan också?)
För att inte göra det hela alldeles för lätt har jag maskerat två kritiska ord. De uppenbaras om man dubbelklickar på dem.
Det här måste vara ett fantastiskt stort klädskåp! tänkte Lucy, och så tog hon ännu ett steg och sköt undan de mjuka pälsverken för att få plats.
Roligt, roligt. Jag hade svårt att sluta läsa efter de första kapitlen.
Kanske finns det ett sådan mening i varje bok, ett mening som beskriver hela boken? (Annannan, visst har du varit inne på frågan också?)
För att inte göra det hela alldeles för lätt har jag maskerat två kritiska ord. De uppenbaras om man dubbelklickar på dem.
Det här måste vara ett fantastiskt stort klädskåp! tänkte Lucy, och så tog hon ännu ett steg och sköt undan de mjuka pälsverken för att få plats.
Roligt, roligt. Jag hade svårt att sluta läsa efter de första kapitlen.
2014-02-26
En svunnen tid (har den ens funnits annat än i böcker?)
Jag har handlat på Bokbörsen, de gamla utgåvorna av Lilla huset-böckerna, de med Garth Williams illustrationer och ännu vackrare omslag än min barndoms amerikanska paperbacks. Vi läser just nu Farmarpojken, och Q är mycket fascinerad. Det är en bok med sträng moral, men barn är ju moraliska varelser.
Det var inte om detta jag skulle tala, utan om en annan bok som halkade med av bara farten, jag blev förtjust i omslaget, men också för att jag aldrig läst något av författaren.
Citatquiz alltså! Reglerna kan ni va? Vet man svaret ombeds man att inte trumpeta ut det utan istället lämna en listig ledtråd som övertygar mig och sätter myror i huvudet på övriga. Det blir roligare så.
Jag väcktes den morgonen av att en påse med gula ärtor gick sönder ute i köket. I själva verket var det en hagelblandad störtskur som trummat upp köksfönstret på vid gavel, slagit omkull några glas på diskbänken och fyllt halva hon med benvita korn.
Plastmattan klafsade under fötterna, det blev kallt och blött inne i tofflorna och plötsligt upptäckte jag att köksgolvet blivit en swimmingpool.
Klockan var halv nio, det var måndag och städhjälpen skulle inte komma förrän på eftermiddagen.
Det var inte lustigt.
Vad gör en karl i en sådan belägenhet så dags en måndagsmorgon? Hämtar han fiskestövlarna på vinden, river han ut trasor och hushållsrullar och packar av gamla tidningar och länsar swimmingpoolen med tålmodig flit? Varskor han grannen under?
Nej, han gör ingenting av detta. Han sparkar sig ur sina kippande tofflor, kryper i sina kläder, beställer en taxi och far till....
Som bonus får ni även detta underbart talande citat:
Sherrykaraffen på spiselfrisen flirtade med alla sina fasetter men ikväll var jag en hårding.
Några ledtrådar kan man få, om man ber snällt.
Det var inte om detta jag skulle tala, utan om en annan bok som halkade med av bara farten, jag blev förtjust i omslaget, men också för att jag aldrig läst något av författaren.
Citatquiz alltså! Reglerna kan ni va? Vet man svaret ombeds man att inte trumpeta ut det utan istället lämna en listig ledtråd som övertygar mig och sätter myror i huvudet på övriga. Det blir roligare så.
Jag väcktes den morgonen av att en påse med gula ärtor gick sönder ute i köket. I själva verket var det en hagelblandad störtskur som trummat upp köksfönstret på vid gavel, slagit omkull några glas på diskbänken och fyllt halva hon med benvita korn.
Plastmattan klafsade under fötterna, det blev kallt och blött inne i tofflorna och plötsligt upptäckte jag att köksgolvet blivit en swimmingpool.
Klockan var halv nio, det var måndag och städhjälpen skulle inte komma förrän på eftermiddagen.
Det var inte lustigt.
Vad gör en karl i en sådan belägenhet så dags en måndagsmorgon? Hämtar han fiskestövlarna på vinden, river han ut trasor och hushållsrullar och packar av gamla tidningar och länsar swimmingpoolen med tålmodig flit? Varskor han grannen under?
Nej, han gör ingenting av detta. Han sparkar sig ur sina kippande tofflor, kryper i sina kläder, beställer en taxi och far till....
Som bonus får ni även detta underbart talande citat:
Sherrykaraffen på spiselfrisen flirtade med alla sina fasetter men ikväll var jag en hårding.
Några ledtrådar kan man få, om man ber snällt.
2014-01-23
Slitvarg och citatquiz
När jag kom hem idag efter att ha hämtat först Y och sedan Q var jag arg och stressad. Det lär ha gjorts någon undersökning som visar att kvinnors stressnivåer ökar markant när de kommer hem från jobbet, för män är det tvärtom. I mitt fall går adrenalinet i topp när jag hämtar Q. Särskilt så här års. Jag gillar riktig vinter, jag gör verkligen det, men åhh för grusiga golv med pölar på, tappade eller blöta persedlar, krångla av sig egna kängor eller tassla runt i galontasslor, ta av Y:s kängor - han accepterar givetvis inte att vänta i kapprummet. Och åhh för att parlamentera med sur unge som nio gånger av tio inte vill bli hämtad.
(Ett kort försvarstal för min man, som nu står och lagar mat. Den saken sköter han. Imorgon ska Q åka skridskor med klassen. O har ombesörjt skridskoinköp, ska göra mackor och vara med hela förmiddagen. Jag är så glad att jag slipper.)
Idag gick emellertid hämtningen riktigt bra. Q sken upp när vi kom och snodde villigt ut till sin hylla. En lärare stoppade mig och berättade att det varit lite tjafs - sedermera utrett - mellan Q och en annan pojke, vilket slutat med att den andre ritat på Q:s byxor. Nåja, sa jag trankilt, vilket tydligen gjorde henne lättad, vilken skön inställning du har, sa hon. Tja, ungen är jag mest rädd om, svarade jag, därnäst glasögonen, först sedan kommer kläderna.
Haha. Ibland får man äta upp sina uttalanden snabbare än man anar. För ute i kapprummet väntade Q, fullt påklädd med en rejäl olagbar reva på sina täckbyxor. Som jag köpte igår. Jo, för han hade lekt i sanden idag.
Vafan, jag blir tokig på det här. Han har knappt ett plagg som är helt. Jag lyckades behärska mig någorlunda, jag fattar ju att han inte gör det med flit, så jag grälade väl inte precis, men nog förmedlade jag min besvikelse alltid.
Hemkommen gjorde jag en kopp kaffe och famlade i minnet. I bokhyllan hittade jag ett ideal att sträva efter, gissa gärna vem det är som beskriver sin mor:
Vi hade en barndom ovanligt fri från tjat. Att vår mor inte tjatade berodde möjligen på att man för det mesta lydde första gången hon sa till om en sak. (Helga skrattar ihåligt här.) Det var hon som fostrade oss, jag kan inte minnas att (fadern) någonsin lade sig i det. (Moderns) sätt att fostra barn var rätt storvulet, tycker jag. Att man skulle lyda var självklart, men hon hade inte en massa onödiga och omöjliga krav. Det begärdes till exempel inte att man ovillkorligen skulle passa måltiderna - kom man för sent, fick man ta sig lite i skafferiet. Utan några förebråelser. Jag kan inte heller minnas att hon någonsin sa ett förebrående ord, om vi kom hem med sönderrivna eller nerlortade kläder. Det tror jag hon tyckte var ett barns rättighet att förskaffa sig i lekens yra. Hon grälade inte över missöden som man inte kunde rå för.
Imorgon ska jag kanske gå till HM och reklamera brallorna.
(Ett kort försvarstal för min man, som nu står och lagar mat. Den saken sköter han. Imorgon ska Q åka skridskor med klassen. O har ombesörjt skridskoinköp, ska göra mackor och vara med hela förmiddagen. Jag är så glad att jag slipper.)
Idag gick emellertid hämtningen riktigt bra. Q sken upp när vi kom och snodde villigt ut till sin hylla. En lärare stoppade mig och berättade att det varit lite tjafs - sedermera utrett - mellan Q och en annan pojke, vilket slutat med att den andre ritat på Q:s byxor. Nåja, sa jag trankilt, vilket tydligen gjorde henne lättad, vilken skön inställning du har, sa hon. Tja, ungen är jag mest rädd om, svarade jag, därnäst glasögonen, först sedan kommer kläderna.
Haha. Ibland får man äta upp sina uttalanden snabbare än man anar. För ute i kapprummet väntade Q, fullt påklädd med en rejäl olagbar reva på sina täckbyxor. Som jag köpte igår. Jo, för han hade lekt i sanden idag.
Vafan, jag blir tokig på det här. Han har knappt ett plagg som är helt. Jag lyckades behärska mig någorlunda, jag fattar ju att han inte gör det med flit, så jag grälade väl inte precis, men nog förmedlade jag min besvikelse alltid.
Hemkommen gjorde jag en kopp kaffe och famlade i minnet. I bokhyllan hittade jag ett ideal att sträva efter, gissa gärna vem det är som beskriver sin mor:
Vi hade en barndom ovanligt fri från tjat. Att vår mor inte tjatade berodde möjligen på att man för det mesta lydde första gången hon sa till om en sak. (Helga skrattar ihåligt här.) Det var hon som fostrade oss, jag kan inte minnas att (fadern) någonsin lade sig i det. (Moderns) sätt att fostra barn var rätt storvulet, tycker jag. Att man skulle lyda var självklart, men hon hade inte en massa onödiga och omöjliga krav. Det begärdes till exempel inte att man ovillkorligen skulle passa måltiderna - kom man för sent, fick man ta sig lite i skafferiet. Utan några förebråelser. Jag kan inte heller minnas att hon någonsin sa ett förebrående ord, om vi kom hem med sönderrivna eller nerlortade kläder. Det tror jag hon tyckte var ett barns rättighet att förskaffa sig i lekens yra. Hon grälade inte över missöden som man inte kunde rå för.
Imorgon ska jag kanske gå till HM och reklamera brallorna.
2013-08-22
Denna väldiga kloak
Under such circumstances, I naturally gravitated to London, that great cesspool into which all the loungers and idlers of the Empire are irresistibly drained.
Från inledningen till en av mina favoritböcker, där man så småningom får möta en av mina stora idoler. Nej, jag är inte på något sätt förälskad i honom, det går knappast att vara. Och jag har heller inte något större intresse av att följa i hans fotspår, umgänge i litterär form räcker så bra.
Men det blir alltså London vi reser till för att fira vår bröllopsdag om några veckor. Stor premiär för övrigt, vi ska vara borta tre hela dagar och nätter från barnen. Det har inte hänt tidigare.
Vad tycker ni att vi ska göra där?
(.... där alla solstolar och lättingar av väldet oemotståndligt dräneras, enligt Google Translate.)
Från inledningen till en av mina favoritböcker, där man så småningom får möta en av mina stora idoler. Nej, jag är inte på något sätt förälskad i honom, det går knappast att vara. Och jag har heller inte något större intresse av att följa i hans fotspår, umgänge i litterär form räcker så bra.
Men det blir alltså London vi reser till för att fira vår bröllopsdag om några veckor. Stor premiär för övrigt, vi ska vara borta tre hela dagar och nätter från barnen. Det har inte hänt tidigare.
Vad tycker ni att vi ska göra där?
(.... där alla solstolar och lättingar av väldet oemotståndligt dräneras, enligt Google Translate.)
2012-02-15
Citatquiz, typ
Jag jobbar hemifrån idag, men är inte ensam. Jag har fått sällskap.
Jag tittar på henne och tänker att jag delar hellre hus med dig än med de små fladdriga smutsgrå fjärilarna som fortfarande fladdrar ut ur skafferiet ibland. Du får stanna om du lovar att äta upp dem.
Tänk om hon kunde svara, tänker jag sedan. Och plötsligt vet jag vilken bok jag ska läsa för Q ikväll.
Vet ni?
Jag tittar på henne och tänker att jag delar hellre hus med dig än med de små fladdriga smutsgrå fjärilarna som fortfarande fladdrar ut ur skafferiet ibland. Du får stanna om du lovar att äta upp dem.
Tänk om hon kunde svara, tänker jag sedan. Och plötsligt vet jag vilken bok jag ska läsa för Q ikväll.
Vet ni?
2012-02-02
Och ett till
Jag läser en intressant om än - konstigt nog! - ganska illa skriven biografi. Så här står om huvudpersonens vänskap med en namne till mig:
Nå, vem är X? Och vem är Helga? Jag kan bistå med ledtrådar om det behövs, men det finns ett par redan i texten, så jag tror jag håller på dem så länge. Och ni minns väl reglerna, den som är tvärsäker trumpetar inte ut det i triumf, utan lämnar en listig ledtråd ämnad att övertyga mig om att hon vet.
Utan Helga hade kvinnosidan inte fått det genomslag som den fick. X var väl medveten om att (hon) fick draghjälp av Helga. Dessutom fick X i Helga en kamrat som hon kunde prata med, en alldeles egen kamrat (...) Hon ville ha fart i debatten och uppskattade Helgas ofta oväntade vinklingar. I ett brev (...) ger X uttryck för sin uppskattning:
Hjärtans kära Helga min!
Tack, tack, för brev och gott manus, som jag netop gjort i ordning och skickat på sätteriet i sista minuten.
Som du skriver Helga. Exempelvis den där lilla biten om kvinnlighet. Du är gudabenådad och originell som det icke ofta träffas hos oss kvinnor.
(...)
För X innebar kamratskapen med Helga ett andligt bad. För Helga å andra sidan innebar kontakten med X att en länge närd dröm gick i uppfyllelse: att få skriva och bli publicerad.
X uppmuntrade henne att skriva. Det var under deras tid tillsammans som Helga på allvar satte igång med sin första roman (...). Helga hade ingen skrivmaskin och var inte alldeles skicklig på stavning och meningsbyggnad, men X åtog sig att skriva rent Helgas handskrivna manus på maskin. Hur nu det gick till. X hade ännu inte lärt sig svenska språkets stavningsregler.
Nå, vem är X? Och vem är Helga? Jag kan bistå med ledtrådar om det behövs, men det finns ett par redan i texten, så jag tror jag håller på dem så länge. Och ni minns väl reglerna, den som är tvärsäker trumpetar inte ut det i triumf, utan lämnar en listig ledtråd ämnad att övertyga mig om att hon vet.
Citatquiz
På lunchrasten är jag på biblioteket, och av en händelse hittar jag denna bok.
Det verkar som att varje ung yrkeskvinnogeneration i 20-30-årsåldern inte vill se vad som troligtvis kommer att hända i relationerna till manliga kolleger. Man tror att allt är avklarat, utan bekymmer.En modern klassiker. Vad är det jag läser på arbetstid?
(..) Så var det för mig också en gång. Kanske beror det på att kvinnoförtrycket i Sverige är dolt, subtilt och strukturellt, man kan inte se och känna det förrän man varit ute i arbetslivet några år.
Varför är det då så viktigt för kvinnor att sätta gränser och vara tydliga gentemot män? Jo, därför att kvinnor idag är utsatta för en gigantisk projektion av problemen i dagens arbetsliv. Min absoluta uppfattning är att det stora problemet är att män på ledande nivå, särskilt i mellanställning, ofta mår förskräckligt dåligt. Enskilda förtroliga samtal med dem och samtal med till exempel företagsläkare styrker detta. I gruppsamtal skulle det aldrig komma fram. Män i ledande ställning tvingas alltför ofta att spela roller som de inte klarar. Detta ger visserligen status och position men männen känner egentligen inte igen sig själva i dem. Grabbspelet (…) förminskar männen själsligt och mentalt och ger dem en känsla av att vara en bluff. Och – som jag beskriver i denna bok – det är kvinnorna som blir bärare av deras vantrivsel.
2011-08-26
Citatquiz, igen
Är ni mogna för ett citat till? Detta är från en bok jag nyss har avslutat och som jag blev ganska imponerad och betryckt av. Betryckt, av flera skäl.
Kattarp, år 1859
Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.
--
Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.
Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.
Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.
Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.
- Så det är dig jag har fått.
Kattarp, år 1859
Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.
--
Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.
Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.
Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.
Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.
- Så det är dig jag har fått.
Citatquiz, igen
Är ni mogna för ett citat till? Detta är från en bok jag nyss har avslutat och som jag blev ganska imponerad och betryckt av. Betryckt, av flera skäl.
Kattarp, år 1859
Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.
--
Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.
Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.
Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.
Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.
- Så det är dig jag har fått.
Kattarp, år 1859
Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.
--
Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.
Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.
Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.
Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.
- Så det är dig jag har fått.
2011-08-19
Citatquiz
Jag läser just nu en bok om en person som gjort följande intryck på några av sina medmänniskor:
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
Citatquiz
Jag läser just nu en bok om en person som gjort följande intryck på några av sina medmänniskor:
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
2011-04-27
Om våren, om våren, då är det allra bäst
Är det för att jag är nordbo, indoktrinerad sedan barnsben, eller är den nordiska våren ljuvligare än andra? Eller är det bara kontrasten mot vintern? (Jag gillar i och för sig snörika vintrar. Jag har inte klagat på de två senaste.)
Ljuset. Dofterna. Färgerna. Jag blir ömsom upprymd, ömsom sentimental. Ord, rader, fragment rinner upp i mitt sinne huller om buller och jag mumlar för mig själv när jag är ute och promenerar.
Allena som ett moln jag drev, på vandring över berg och dal
Då blicken plötsligt fångad blev av gula liljor utan tal
.....
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.
............
Vitsippan lyser i skuggsvala snår (nej, det gör den ju inte, ännu. Nu blommar den i överflöd och får mina ögon att tåras.)
.......
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden
.............
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
.......
Jag blev väckt av liv som larmar
jag har vaknat i vårens armar
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
.....
Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.
...
Jag ville att himlens och jordens allt
låge tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.
Lite ålderdomligt uttryckt, men rytmen är så vacker. Och ungefär så känns det ju.
(Citatquiz? Ja, varför inte. Välkomna att gissa, om ni är hugade!)
Om våren, om våren, då är det allra bäst
Är det för att jag är nordbo, indoktrinerad sedan barnsben, eller är den nordiska våren ljuvligare än andra? Eller är det bara kontrasten mot vintern? (Jag gillar i och för sig snörika vintrar. Jag har inte klagat på de två senaste.)
Ljuset. Dofterna. Färgerna. Jag blir ömsom upprymd, ömsom sentimental. Ord, rader, fragment rinner upp i mitt sinne huller om buller och jag mumlar för mig själv när jag är ute och promenerar.
Allena som ett moln jag drev, på vandring över berg och dal
Då blicken plötsligt fångad blev av gula liljor utan tal
.....
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.
............
Vitsippan lyser i skuggsvala snår (nej, det gör den ju inte, ännu. Nu blommar den i överflöd och får mina ögon att tåras.)
.......
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden
.............
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
.......
Jag blev väckt av liv som larmar
jag har vaknat i vårens armar
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
.....
Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.
...
Jag ville att himlens och jordens allt
låge tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.
Lite ålderdomligt uttryckt, men rytmen är så vacker. Och ungefär så känns det ju.
(Citatquiz? Ja, varför inte. Välkomna att gissa, om ni är hugade!)
2011-03-16
Citatquiz
Häromdagen var jag alldeles utschasad och lite olycklig efter att ha stångats och kämpat med båda mina söner. Ska det verkligen vara så här, frågade jag mig.
Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?
Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.
"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.
Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:
"Varför smetar du korven på fönstret?"
"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.
Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.
En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.
"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.
"Ja", sa vi.
För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.
När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:
"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."
Men just då kom vi fram, och Q sa:
"Fast vi har klivit på igen."
Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?
"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.
Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.
Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.
Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?
Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.
"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.
Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:
"Varför smetar du korven på fönstret?"
"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.
Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.
En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.
"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.
"Ja", sa vi.
För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.
När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:
"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."
Men just då kom vi fram, och Q sa:
"Fast vi har klivit på igen."
Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?
"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.
Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.
Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.
Citatquiz
Häromdagen var jag alldeles utschasad och lite olycklig efter att ha stångats och kämpat med båda mina söner. Ska det verkligen vara så här, frågade jag mig.
Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?
Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.
"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.
Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:
"Varför smetar du korven på fönstret?"
"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.
Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.
En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.
"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.
"Ja", sa vi.
För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.
När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:
"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."
Men just då kom vi fram, och Q sa:
"Fast vi har klivit på igen."
Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?
"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.
Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.
Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.
Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?
Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.
"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.
Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:
"Varför smetar du korven på fönstret?"
"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.
Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.
En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.
"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.
"Ja", sa vi.
För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.
När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:
"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."
Men just då kom vi fram, och Q sa:
"Fast vi har klivit på igen."
Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?
"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.
Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.
Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.
2011-02-04
Citatquiz igen: en gammal kärlek
Jag slog på TV:n i söndags kväll för att titta på BBC:s nya serie. Inte utan vissa farhågor, hur skulle en av mina litterära älsklingar misshandlas? Men när jag stängde av var jag upprymd. Visst hade det gjorts massor av ändringar och anpassningar, men på ett intelligent och känsligt sätt. Seriens manusförfattare tycks dela min faiblesse.
Det gör nog flera av mina läsare också, så listiga som ni är förstår ni säkert vem jag pratar om. Lite svårare är kanske att gissa vilket verk nedanstående citat är hämtat från? En man avslöjar - med benäget bistånd av vår huvudperson - sin hustrus hemlighet:
It was a cosey, well-furnished apartment, with two candles burning upon the table and two upon the mantelpiece. In the corner, stooping over a desk, there sat what appeared to be a little girl. Her face was turned away as we entered, but we could see that she was dressed in a red frock, and that she had long white gloves on. As she whisked round to us, I gave a cry of surprise and horror. The face which she turned towards us was of the strangest livid tint, and the features were absolutely devoid of any expression. An instant later the mystery was explained. X, with a laugh, passed his hand behind the child's ear, a mask peeled off from her countenance, an there was a little coal black negress, with all her white teeth flashing in amusement at our amazed faces. I burst out laughing, out of sympathy with her merriment; but Grant Munro stood staring, with his hand clutching his throat.
"My God!" he cried. "What can be the meaning of this?"
"I will tell you the meaning of it," cried the lady, sweeping into the room with a proud, set face. "You have forced me, against my own judgment, to tell you, and now we must both make the best of it. My husband died at Atlanta. My child survived."
"Your child?"
She drew a large silver locket from her bosom. "You have never seen this open."
"I understood that it did not open."
She touched a spring, and the front hinged back. There was a portrait within of a man, strikingly handsome and intelligent, but bearing unmistakable signs upon his features of his African descent.
"That is John Hebron, of Atlanta," said the lady, "and a nobler man never walked the earth. I cut myself off from my race in order to wed him; but never once while he lived did I for an instant regret it. It was our misfortune that our only child took after his people rather than mine. It is often so in such matches, and little Lucy is darker far than ever her father was. But dark or fair, she is my own dear little girlie, and her mother's pet." -------- "When I left her in America," she continued, "it was only because her health was weak, and the change might have done her harm. ------- Never for an instant did I dream of disowning her as my child. But when chance threw you in my way, Jack, and I learned to love you, I feared to tell you about my child. God forgive me, I feared that I should lose you, and I had not the courage to tell you. I had to choose between you, and in my weakness I turned away from my own little girl. ----- And now to-night you at last know all, and I ask you what is to become of us, my child and me?" She clasped her hands and waited for an answer.
It was a long two minutes before Grant Munro broke the silence, and when his answer came it was one of which I love to think. He lifted the little child, kissed her, and then, still carrying her, he held his other hand out to his wife and turned towards the door.
"We can talk it over more comfortably at home," said he. "I am not a very good man, Effie, but I think that I am a better one than you have given me credit for being."
X and I followed them down the lane, and my friend plucked at my sleeve as we came out.
"I think," said he, "that we shall be of more use in London than in Norbury."
Not another word did he say of the case until late that night, when he was turning away, with his lighted candle, for his bedroom.
----- "if it should ever strike you that I am getting a little over-confident in my powers, or giving less pains to a case than it deserves, kindly whisper 'Norbury' in my ear, and I shall be infinitely obliged to you."
Detta är en av mina favorithistorier, inte minst för det sympatiska budskapet. Betänk att ovanstående skrevs 1893!
Det gör nog flera av mina läsare också, så listiga som ni är förstår ni säkert vem jag pratar om. Lite svårare är kanske att gissa vilket verk nedanstående citat är hämtat från? En man avslöjar - med benäget bistånd av vår huvudperson - sin hustrus hemlighet:
It was a cosey, well-furnished apartment, with two candles burning upon the table and two upon the mantelpiece. In the corner, stooping over a desk, there sat what appeared to be a little girl. Her face was turned away as we entered, but we could see that she was dressed in a red frock, and that she had long white gloves on. As she whisked round to us, I gave a cry of surprise and horror. The face which she turned towards us was of the strangest livid tint, and the features were absolutely devoid of any expression. An instant later the mystery was explained. X, with a laugh, passed his hand behind the child's ear, a mask peeled off from her countenance, an there was a little coal black negress, with all her white teeth flashing in amusement at our amazed faces. I burst out laughing, out of sympathy with her merriment; but Grant Munro stood staring, with his hand clutching his throat.
"My God!" he cried. "What can be the meaning of this?"
"I will tell you the meaning of it," cried the lady, sweeping into the room with a proud, set face. "You have forced me, against my own judgment, to tell you, and now we must both make the best of it. My husband died at Atlanta. My child survived."
"Your child?"
She drew a large silver locket from her bosom. "You have never seen this open."
"I understood that it did not open."
She touched a spring, and the front hinged back. There was a portrait within of a man, strikingly handsome and intelligent, but bearing unmistakable signs upon his features of his African descent.
"That is John Hebron, of Atlanta," said the lady, "and a nobler man never walked the earth. I cut myself off from my race in order to wed him; but never once while he lived did I for an instant regret it. It was our misfortune that our only child took after his people rather than mine. It is often so in such matches, and little Lucy is darker far than ever her father was. But dark or fair, she is my own dear little girlie, and her mother's pet." -------- "When I left her in America," she continued, "it was only because her health was weak, and the change might have done her harm. ------- Never for an instant did I dream of disowning her as my child. But when chance threw you in my way, Jack, and I learned to love you, I feared to tell you about my child. God forgive me, I feared that I should lose you, and I had not the courage to tell you. I had to choose between you, and in my weakness I turned away from my own little girl. ----- And now to-night you at last know all, and I ask you what is to become of us, my child and me?" She clasped her hands and waited for an answer.
It was a long two minutes before Grant Munro broke the silence, and when his answer came it was one of which I love to think. He lifted the little child, kissed her, and then, still carrying her, he held his other hand out to his wife and turned towards the door.
"We can talk it over more comfortably at home," said he. "I am not a very good man, Effie, but I think that I am a better one than you have given me credit for being."
X and I followed them down the lane, and my friend plucked at my sleeve as we came out.
"I think," said he, "that we shall be of more use in London than in Norbury."
Not another word did he say of the case until late that night, when he was turning away, with his lighted candle, for his bedroom.
----- "if it should ever strike you that I am getting a little over-confident in my powers, or giving less pains to a case than it deserves, kindly whisper 'Norbury' in my ear, and I shall be infinitely obliged to you."
Detta är en av mina favorithistorier, inte minst för det sympatiska budskapet. Betänk att ovanstående skrevs 1893!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)