Tre samtal

Förra veckan råkade det hampa sig så att jag under loppet av några timmar förde tre samtal om sorg och saknad, samtal av varierande kvalitet som lämnade mig med alldeles olika känslor.

En av mina få kvinnliga kollegor är ungefär tio år yngre än jag. Vi jobbar på olika avdelningar så våra vägar korsas inte särskilt ofta, men vi fattade omedelbart tycke för varandra. Vi brukar ibland försöka äta lunch tillsammans, och tar då ofta en liten promenad efteråt.

Förra året gick hennes pappa bort efter ett relativt kort sjukdomsförlopp. Strax efter hans död fann hennes sambo det lämpligt att göra slut. Jag minns när vi kom tillbaka från semestern, då visste jag om hennes pappa men inte om sambon, men jag såg direkt att något var väldigt fel, och när vi blev ensamma berättade hon om det och grät. Ja, sen blev ju min pappa sjuk och jag var borta från jobbet länge och väl.

Men nu är vi tillbaka igen och vi har förstås mycket att prata om på våra promenader. Hon är inte riktigt så ensam i sorgen som jag, hon har både mamma och syster. Å andra sidan är hon förstås ensam i sin vardag på ett sätt som inte jag är, hon har svårt att vänja sig vid den icke självvalda ensamheten. Hennes far hade svåra smärtor innan han dog, det hade ju inte pappa, och vad tacksam jag är för det. Vidare bor hennes föräldrar i en annan stad, så hon reste hem till dem så ofta hon kunde under det dryga halvår han var sjuk. I efterhand plågas hon av att inte ha rest oftare.

Ännu något att vara tacksam för. Hur vidrigt det än var med det tröstlösa beskedet i september, hur tungt ansvaret än var att bära ensam, så var ändå mitt beslut att prioritera pappa framför allt annat mycket lätt att fatta. Mer än en gång har jag tänkt att jag aldrig hade velat återuppleva de sista månaderna med honom, men jag hade heller aldrig velat vara utan den tiden i livet.

Vi pratar om sorgen som kommer i vågor, att den är så stark fortfarande. Att det blir så tyst och ensamt en tid efter dödsfallet. Flosklerna man får höra, som antagligen grundar sig i att människor inte vet vad de ska säga.

Jag säger att mellan vågorna känner jag ibland en starkare livsglädje än förut, över de enkla sakerna. Att jag lever och är frisk och inte har ont. Över solen och den ljumma luften och blommornas doft. Nej, hon är inte där ännu. För henne är det ännu tungt och mörkt.

Vi blir stående länge, har svårt att slita oss. När jag kommer till min plats igen är jag fortfarande rörd efter samtalet och varm och röd efter promenaden. Då ropar Christian på mig, han höra hur jag mår.

Jag vet att Christian har höga ambitioner som hedrar honom, ambitioner att vara närvarande och stöttande. Men just där och då blir det inte särskilt bra. Han ställer raka frågor som förstås är omtänksamma, för han vill förstå, men som ändå är så aningslösa. Christian är elva år äldre än jag men har ändå båda sina föräldrar kvar i livet.

Kanske är jag orättvis som tycker att han är okänslig. Nej, det är inte mycket praktiskt kvar nu att ordna med, det är inte det som är tungt. Lägenheten är såld (jag orkar inte gå in på vilket arbete det var att röja ur lägenheten, hur emotionellt krävande det var, och att det paradoxalt nog ändå är en sorg att det är över). Ett stort måste som jag ännu inte tagit itu med är att skriva till ASIH och delge dem mina synpunkter på deras vård (eller snarare icke-vård) av pappa. Christians reaktion förvånar mig: men måste du verkligen göra det?

Klart jag inte måste. Men jag vill. För min egen skull, jag vill berätta hur det var, jag vill få det ur mig, jag vill få någon sorts upprättelse eller bekräftelse på att det inte ska gå till som det gjorde (fast jag är realistisk och inte säker på att jag får detta). För andras skull, framtida patienter som kanske inte har stridbara anhöriga. Den där verksamheten behöver de banne mig få ordning på för sådär ska det som sagt inte gå till.

Detta förklarar jag för Christian, men djupare än så går jag inte. Jag skyddar mig bakom en mur av analytiskt prat. Inte kan jag förklara för honom om saknaden, hålet inom mig, bilderna av pappa som stiger upp. Känslan jag får ibland av att han är så nära, så nära. Om jag inte vänder mig om och tittar efter så kan jag fortsätta känna att han är där. Känslan av att om jag sträckte ut handen och liksom kunde svepa undan tiden, göra en reva i den, då skulle han vara där. Känslan av att han säkert svarar mig när jag ropar på honom, någonstans bortom rymderna eller den där tjocka gardinen av tid eller materia eller vad det nu är, svarar han mig. Klart han gör, det har han alltid gjort. Det är bara jag som inte hör.

Inte orkar jag gå in på det när vi sitter i obekväma stolar i ett trångt samtalsrum bakom en glasruta, och förresten vet jag inte om jag känner eller litar tillräckligt mycket på Christian för att blotta mig så. Eller, det gör jag väl. Jag gillar honom, det är inte det. Men det finns gränser.

Och förresten har han ett storebrorsaktigt lite besserwissrigt drag som jag inte gillar. Istället för att berätta om sorgen övergår jag till neutrala saker: renoveringen, det är jobbigt, det är grinigt, både jag och min man är slitna och tjafsar mycket. Då råder han mig i faderlig (själasörjande?) ton att inte låta solen gå ner över min vrede, ungefär. Det är väl ett bibelcitat?

Senare nämner jag samtalet för herr Snäll. Jag menar inte att kritisera Christian. Det är att ha väl höga krav på sin chef att han ska leverera samtalsterapi. Fast å andra sidan, satte han sig inte i situationen själv när han frågade?

Nä, man fattar inte om man inte varit med om det själv, säger Snäll enkelt.

Herr Snälls far dog plötsligt när han var i sena tonåren. Han fick ta ett stort ansvar, ordna begravning, lära mamma hur man gör när man betalar räkningar, peppa henne att utbilda sig och lotsa henne ut i arbetslivet. Hon dog förra året, gammal och mätt på livet. Jag minns när han vakade hos henne på sjukhuset. Hon passade på att dö när han gjorde sig ärende ut ur rummet, precis som pappa gjorde med mig.

Morsan var jädra stolt över att hon kunde bli självförsörjande, säger han. Det förstår jag, svarar jag. Och jag förstår varför du har en så modern syn på kvinnor, det är banne mig inte alla som har.

Han myser och plirar vänligt mot mig över kaffekoppen. Usch, jag saknar honom.

Bristande ambition

Fy farao vad trött jag är just nu. På jobbet fnattar folk omkring med stressen lysande ur ögonen, på gruppmötet ber chefen oss gradera vår stressnivå. Alla är stressade, stressade, stressade. Jag svarar att jag inte är så värst stressad, men sliten. Jag längtar efter semester. Chefen snörper på munnen.

(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)

Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.

Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.

Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?

Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.

Lat? Inte tillräckligt engagerad?

När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)

Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.

Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.

Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.

När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.

Jösses, undrar om jag är likadan?

Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.

Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.

Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.

Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.

Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.

Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.

---

Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.

Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.

Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.

Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.

Vila, landa, grunda

Månaden maj rullar på. Tack och lov att jobbet inte är så värst krävande, då hade jag gått under. Chefsrollen är inte lika pressad som projektledarrollen. Å andra sidan är jag långt mer sliten i år än förra året.

I helgen blev jag magsjuk*, och kunde inte alls sjunga körkonsert. Medan den pågick var jag för dålig för att bry mig men efteråt när jag såg alla jublande kommentarer från publik och medkorister, då grämde jag mig något. Fast inte mycket, faktiskt. Vad ska man göra?

(*Eventuellt det av mig genomdrivna restaurangbesökets fel. Karma i så fall. Bara jag åt kall sallad, de andra åt varm mat. Eller så är det ungarnas infektion, som hos dem yttrar sig som hosta och snuva, men går på magen hos mig. Vem vet?)

Hela veckan har jag hankat mig fram, tagit en halvdag, en dag i taget. Jag tar det här mötet, så åker jag hem och lägger mig sedan. (Fast det har jag ju inte gjort, förstås.) Jag är nästan frisk, men inte riktigt. Men jag mår bättre för varje dag, det gör jag.

Igår fixade jag och en kollega, också gruppchef, en avskedsmiddag för herr Snäll. Det var kollegans idé men efter att ha lanserat den lyfte han inte ett finger utan lät på sedvanligt manligt vis mig organisera det hela. Nä, i rättvisans namn följde han snällt med och handlade mat när jag beordrade det, och vi samarbetade bra, och han skötte grillen (på sedvanligt manligt vis?) med bravur.

Ja, herr Snäll ska sluta. Det berör mig starkare än jag trott. Tisdag är hans sista dag då han ska hålla ett litet tal som jag fått förtroendet att korrekturläsa. Jag undrar om jag kommer att kunna hålla tårarna tillbaka. Jag är så blödig nuförtiden. Hur kommer det att kännas på jobbet när inte Snäll sitter inne på sitt rum och hostar, alltid redo för en liten pratstund? Han är ingen organisatör, ingen strateg, på många sätt en ganska dålig chef. Men som människokännare och bollplank är han enastående och jag kommer att sakna honom förfärligt.

Herr Snäll kommer från arbetarbakgrund och läste till ingenjör på kvällarna. Han gillar motorcyklar och har stort tekniskt intresse och är dyslektiker. Nämnde jag att vi är så lika? Att vi ofta tänker precis likadant?

Det blir tomt. Ännu en förlust.

Hela veckan har jag som sagt hankat mig fram och tänkt att på torsdag, då ska jag banne mig sjukskriva mig och vila. Fast igår kväll hade jag hunnit ändra mig. Äsch, jag mår ju stadigt bättre även om magen fortfarande konstrar lite.

Men imorse kom Q och var ynklig, och han hostar onekligen förskräckligt, åtminstone på morgonen. Det har varit full fart för honom också på sistone, även om det mest varit roligheter så blir man trött av sånt. Så jag vabbar idag, och Q leker med lego och sjunger och får inte skärma, förutom om en liten stund då vi ska titta på Harry Potter. Senare ska vi försöka spela fyrhändigt, den där biten som alla ungar (utom jag) kan och som pianoläraren kallade för rundgångslåten. Q:s pianospel lockar mig att damma av mina kunskaper, fast han är redan bättre än jag.

Jag behöver vila och landa och hitta grunden igen, den grund som jag vet finns inuti mig. Nu när jag gråtit en stund känns det bättre, mer landat, mer grundat.

Nybliven chef

Det enda som funkar någorlunda i mitt liv just nu är faktiskt jobbet, och det är sannerligen välkommen omväxling. Jag är chef sedan tre veckor tillbaka och har redan fått hantera två personalärenden, det ena känsligt, det andra mer normalt. Både min nye chef Christian och min gamle herr Snäll pustar och tittar medlidsamt på mig.

Men själv tycker jag att jag har koll på läget. Bristande verklighetsuppfattning, grandios självdito eller det hälsosamma perspektiv ett råddigt privatliv skänker? Vem vet.

Alltså. Jag började ju redan före mitt formella tillträde med att prata med mina nya gubbar/grabbar. Deras åldrar varierar från strax under fyrtio till något över femtio, så de befinner sig väl mellan epiteten.

Förra veckan hade jag bara en kille kvar att snacka med, och han var ett problem. Han har jobbat halvtid för herr Snäll i två års tid och haft sin gamla tjänst på halvtid. Detta var en manöver lika typisk för företaget som för herr Snäll: egentligen ville man få bort honom från hans förra tjänst men man hade inte grund för uppsägning. Sätt honom hos mig på halvtid, sa herr Snäll, alltid finns det något jag kan använda honom till.

Det var ju bara det att det gjorde det inte. Totalt obildbar, fräste herr Snäll i enrum med mig. Jag har försökt lära honom matte och mätteknik, han fattar inte ett jota. Han skiljer inte på milli och kilo, fattar inte potensräkning! Och den där korrespondenskursen i ellära som han håller på och harvar med kommer han inte att klara av!

Mhm. Jag letade på herr Snälls anteckningar från medarbetarsamtal med Problemet. "Du visar stor vilja att lära dig", står det där. Jag suckar inombords, så himla typiskt Snäll. Han är otydlig om man inte sätter tummen i ögat på honom.

Men inte var Problemet dummare än att han begrep vad Snäll egentligen tyckte, för han blev snabbt oerhört stressad över situationen och fick ångest och blev sjukskriven och var borta mycket länge. Han kom tillbaka ungefär samtidigt med mig, det vill säga efter jul.

Situationen var alltså denna: Problemet kämpade med att begripa korrespondenskursen i ellära, vilket alltså drivit honom till sjukskrivning flera månader tidigare. (Till råga på allt har han ett minst sagt krävande privatliv.) Herr Snäll hade förespeglat honom att om han bara klarade kursen skulle han både få löneförhöjning och få jobba som ingenjör.

Nä nu, tänkte jag. Dags att ta reda på lite mer om Problemets 1) bakgrund, utbildning och förutsättningar att lära sig det jobbet kräver 2) hans egen syn på saken. Så jag bokade ett samtal med honom.

Efteråt var jag mycket överraskad, över en massa saker. Först och främst att jag snabbt fattade sympati för Problemet, som jag tidigare uppfattat som en stöddig och ganska otrevlig kille med minst sagt trist människosyn. Han gjorde inga försök att sätta sig på mig eller utöva härskartekniker. Jag var mycket lugn och respektfull mot honom, men han återgäldade det verkligen.

Vidare fick jag genom samtalet fullständigt klart för mig att killen totalt saknar förutsättningar att lära sig det som behövs, och då menar jag inte begåvningsmässigt utan med avseende på skolgång och utbildning. Det var precis vad jag misstänkte så det som förvånar mig är snarare herr Snälls dåliga omdöme. Han hade ju kunnat ta reda på precis samma sak för två år sedan så hade vi sluppit utsätta stackars Problemet för den här prövningen!

För en prövning har det verkligen varit. Han beskrev målande hur han mått och hur han kände inför jobbet, och det var sannerligen inte svårt att begripa. Inget är så nedbrytande som att misslyckas gång på gång.

Ändå hade jag en känsla av att han ville att jag skulle bestämma åt honom, och det ville jag inte riktigt. Vi sover på saken och bokar ett nytt möte, tyckte jag. Jo, det var han med på.

Ett par dagar senare satt vi hos personalchefen och Problemet förklarade att han funderat och bestämt sig för att säga upp sig från sin tjänst hos mig, med motiveringen att han saknar rätt kompetens. Ännu några dagar senare när jag frågade hur han mådde, gav han mig ett strålande leende och svarade: Lättad! Han pratar vidare med personal och vår VD om andra lämpliga arbetsuppgifter.

Och i måndags när jag körde till jobbet ringde en annan av killarna och sa upp sig. Han har verkat så väldigt trulig på sista tiden och inte velat se mig i ögonen, nu fattar jag varför. Jag tyckte att det var tråkigt men gratulerade honom. Innan vi skrev på uppsägningen såg jag till att det inte blev en lucka mellan hans anställning hos oss och hans nya, så att han inte tappar sin sjukpenninggrundande inkomst hos Försäkringskassan. Sånt hade han aldrig hört talas om, men han verkade uppskatta det för igår när han gick hem stack han in huvudet i mitt bås och sa ett ordentligt hejdå. Det har han inte gjort förut.

Det jag inte säger är att hans uppsägning kommer som en viss lättnad. Han är lite för kvalificerad för sin tjänst och jag har undrat hur i all världen jag ska kunna sysselsätta honom och utmana honom. Nu får jag istället ge hans uppgifter till en annan medarbetare som verkat lite sömnig, men som genast piggnade till och alldeles frivilligt erbjöd sig att korta ner sin långa sommarpappaledighet för att hinna gå parallellt med kollegan som sagt upp sig.

Ojojoj, säger herr Snäll och tittar medlidsamt på mig,du har verkligen hamnat i hetluften de här första veckorna. Mm, säger jag.

Framför allt njuter jag av att det för första gången på länge känns roligt att gå till jobbet. Jag känner igen känslan från de fackliga förhandlingar jag var inblandad i för några år sedan. Äntligen får jag jobba med viktiga saker, sånt som verkligen spelar roll. Människor, inte apparater.

Labil

Igår vaknade jag och var så ledsen, fattade först inte varför. Mindes sedan att jag drömt om pappas lägenhet igen, drömt att den fortfarande var full av böcker och papper och skräp och att jag behövde åka dit och städa och leta efter något, oklart vad. När allt trillat på plats och jag insett att det var en dröm och att lägenheten i verkligheten är tömd och städad och snart ska läggas ut till försäljning och att mäklaren gnuggar händerna och förbereder oss på att det kommer att gå snabbt det här, renoveringsobjekt är eftertraktade och i de här kvarteren är de sällsynta numera, då blir jag inte lättad och glad. Utan ledsen.

Sedan åker jag till jobbet och tar direkt tag i ett känsligt personalärende som jag funderat på. Pratar med min nye chef Christian, det visar sig att han tycker exakt som jag. Dags att koppla in HR, jag bokar ett möte. Hoppas du inte tycker att jag är för på, säger jag, men han skakar skrattande på huvudet.

En stund senare är det stormöte som Christian håller i, och han gör det så bra. Entusiasm och nytändning, precis vad vi behöver. Efter lunchen tar jag en promenad i solen med en kollega, och sedan är jag med på ännu ett bra möte då vi planerar resurser och jag inser att det är dags att ta tag i en annan fråga som jag funderat på. A behöver avlastning och B har sagt att han gärna vill utvecklas, ska jag be B hjälpa A? Och C som verkat lite håglös på sistone, han är ju faktiskt som klippt och skuren att kliva in och göra det som B då inte hinner med?

Ungefär så långt kommer jag innan det är dags att köra till kyrkogården och träffa min blåklädde vän och skriva på papper om gravplatsen. Det går fort, jag får en stund över innan jag ska hasta till föräldrafika på Y:s fritids. Så jag tar en promenad och går till det som ska bli pappas gravplats. Det är obeskrivligt vackert. Jublande fågelsång, solsken, gula minipåskliljor lyser från många gravar och i snåren i minneslunden blommar blåsipporna. Våren är himmelsk och hjärtslitande.

Vid gravplatsen träffar jag den blåklädde, han har tagit traktorn dit. Vi morsar och småpratar lite, skojar till och med.

Men när jag går därifrån gråter jag ordentligt. Jag kan prata och till och med skämta om pappa, men innerst inne är jag ju fortfarande så jävla ledsen.

Föräldrafikat är trevligt och stökigt som väntat. Q leker hos en kompis och Y får faktiskt skärma en stund när vi kommit hem, fast jag egentligen förlängt förra veckans skärmförbud med ännu en vecka för att få andrum från allt bråkande och tjafsande.

Q kommer snällt hem till middag men de är båda sura och bråkiga tills jag får i dem mat. Sedan är de ute och leker i den kyliga vårkvällen och bråkar återigen när det är dags att komma in. Just då kliver O innanför dörren, han har varit på AW och får ta över bråkandet. Egentligen är jag fortfarande sur på honom för att han var så orimligt grinig när han kom hem från tjänsteresan i fredags, och för att han är så jävla trött och arg och stressad och sjuk jämt. Att han är sjuk kan han inte rå för, men vem fan har inte varit sjuk, det är samma jävla hosta, det går över, och det är går fortare över om man tar sin medicin och ser till att sova och sköter om sig i största allmänhet. Fast lite skönt är det att han är hemma.

Det blir kväll och vi lägger oss och alla sover fast O flyttar till gästrummet någon gång under natten för han hostar eller snarkar eller vad det nu är. Och Q kommer och lägger sig hos mig och knäppkatten M trampar kurrande på mig, så sammanlagt vaknar jag säkert fyra-fem gånger.

På morgonen åker jag tidigt till jobbet, vi har stormöte varje onsdag som jag måste börja vara med på. Det är rätt enkelt att komma iväg i tid, om jag bara skiter i alla andra utom mig själv och lämnar över allt ansvar för barnen till O. Det är tricket, jag behöver inte ens gå upp tidigare.

Efter mötet pratar jag först med A som uttrycker på sedvanligt återhållet ingenjörsvis att han är stressad och har för mycket att göra. Men jag känner honom och det här ingenjörsspråket kan jag, han behöver inte gråta mot min axel för att jag ska fatta. Jag säger att jag inte kan lova något men att jag jobbar på en lösning. Så pratar jag med hans projektledare och lanserar idén att B ska in och avlasta A, och får gehör. Sedan letar jag efter Christian för jag vill höra vad han tycker om det hela, men han är borta på möte.

Herr Snäll ropar på mig från sitt rum och vill skicka över lönefiler och anteckningar från medarbetarsamtal. Jag hinner titta på min grupps löner lite snabbt, hoppsan, nya lönerna ska vara klara på måndag redan. Nåja, det är inte rocket science, jag har löneförhandlat såpass många gånger att jag känner mig ganska trygg i att sitta på andra sidan. Bokar tid med herr Snäll på måndag, då ska vi prata ihop oss.

Sedan ilar jag till lunchträningen och träffar en tjej jag känner igen i omklädningsrummet, vi tränar Transformer ihop. Hon är vältränad och stark som en oxe och mycket hjälpsam och peppande. Vi ses nästa vecka, bestämmer vi.

Sålunda är jag på strålande humör när jag sitter i bilen och O ringer. Har du sett bilderna från lägenheten? Mäklaren fotade igår och vill ha godkännande nu. Han är ett geni, bilderna är grymma!

Nej, jag har inte sett dem och klokt nog låter jag bli att titta på dem förrän efter lunch och ett möte som jag måste gå på.

För när jag sett dem måste jag
A) ge O oreserverat rätt i hans utlåtande om mäklaren
B) gå in på toa och gråta i nästan en halvtimme (varav hälften är eftermiddagsfika så det är i alla fall inte bara på arbetstid)

Jag vet knappt över vad. Saknad efter pappa förstås. Men också sorg över att hans hem är borta, rensopat och tomt. Och över att det under misären dolde sig en vacker och ljus lägenhet med fina färger på väggarna och fantastiskt vackra parkettgolv. Och att badrumskaklet var så snyggt, det hade jag glömt, fy på mig. Det var han så stolt över att ha satt upp själv. Och över att det är vår, och att om han levt nu så hade jag lagt en filt över hans knän och kört ut honom i rullstolen och tittat på blommorna. I en parallell värld, om och om inte. Om cancern upptäckts tidigare. Om han slutat dricka tidigare. Om, om. Fast det vet jag ju, det hade inte kunnat sluta på annat sätt.

Efter det kan jag knappt jobba utan står mest och glor, tills jag plötsligt inser att jag är sen till att hämta Y på fritids. Men Q svarar i sin mobil och går beredvilligt med på att hämta lillebror så jag är räddad.

Min fernissa är tunn, pappa. Fast jag mår bättre hela tiden. Och jag ska plantera både gullvivor och blåsippor på din grav.

Emotionellt och parallellt

Puh, det är inget lugnt liv jag lever. Tre processer löper parallellt: renoveringen hemma, mitt förestående tillträde till en ny tjänst på jobbet, och röjningen av pappas lägenhet. Utöver detta den alldeles vanliga vardagen.

I fredags brast jag nästan i gråt när jag kom hem. Jag vet att det är lyx- och i-landsproblem så att det förslår, vi har både ett badrum att bada i och ett att renovera och pengar att betala renoveringen med, men satan vad jobbigt det är medan det pågår. Allt, precis allt, var täckt av ett fint grått damm. Utom i tvättstugan där dammet var tegelrött och grovt. Jag ägnade kvällen åt att tröstäta chips och läsa Tintin. (Och hittade där en hälsning från pappa i form av en anteckning.)

Men dagen därpå då O och pojkarna försvann ut i skogen med Friluftsfrämjandet tog jag mig i kragen. Rullade ihop byggpappen som täckte golven, dammsög, dammade och våttorkade överallt. Vad mycket bättre jag mådde! (Fast på måndag morgon tog det inte mer än en timme förrän hantverkarna hade ställt till med samma elände igen. Nu biter jag ihop i några dagar för att upprepa städproceduren på skärtorsdagen - hur jag nu ska hinna och orka det - för att kunna fira påsk under någorlunda drägliga omständigheter. En from förhoppning är att det värsta dammandet är över nu.)

Söndagen ägnades till största delen åt tioårskalas för Q, ett tiotal pojkar kom till vår gemensamhetslokal och förde ett förskräckligt oväsen, åt tacos och tårta och spelade pingis. Y var inledningsvis mycket avundsjuk och purken men kom sedan på att det var roligt med kalas. Q var på det stora hela ganska nöjd men det är slitningar bland kompisarna just nu. Det är inte alltid så lätt att umgås när det finns neuropsykiatriska funktionshinder med i bilden. Jag hoppas mycket på bytet av klass (och lärare!) inför nästa läsår.

Under kalaset lyckades jag bada min mobil i toaletten. Den verkade först tämligen oskadd men under natten kröp fukten tydligen runt i den. På morgonen började jag gråta när jag insåg att mina sista bilder på pappa kanske var borta. Men O ingrep och räddade dem. Och vad telefonen beträffar så är den ohjälpligt förlorad men jobbet kunde snabbt förse mig med en lånad mobil och en ny är beställd.

Och så jobbet då. Tidvis känner jag mig lätt skärrad inför vad jag gett mig in på, att bli chef, en långt tydligare måltavla än projektledare. Var i all världen ska man börja? De senaste dagarna har jag haft enskilda samtal med de som ska bli mina medarbetare, sju män i varierande åldrar. Jag känner dem allihop mer eller mindre, de har alla medverkat i projekt som jag har lett.

När jag tänker efter inser jag att mitt motiv för att söka chefstjänsten främst är detta: som projektledare är man absolut beroende av att folk presterar bra och mår bra (vilket ofta hänger ihop). Men man har inga verktyg för att åtgärda och säkerställa detta, och man har ännu mindre tid. Fokus ligger alltid på projektmålen, man ska framåt, framåt. Långsiktighet och strategi finns det inte utrymme för. En projektledares makt är ofta ganska informell, om inte organisationen uttalat arbetar för att stärka den. Dessutom var jag tidvis den enda projektledaren på företaget. Ensam i min roll i en organisation som inte är van att arbeta i projekt.

Det återstår att se hur chefsrollen passar. Men jag inbillar mig att jag kommer att få större möjligheter att påverka hur medarbetarna mår, och jag märker redan att jag är en del av ett sammanhang, vi är sjutton chefer på företaget.

Första steget jag tog var alltså att prata enskilt med var och en, bekanta mig med dem, ge dem utrymme att säga vad de tycker. Konkreta frågor jag ställde handlade om arbetsbelastning och fysisk placering. Därutöver fick samtalen flyta.

Det har gått över förväntan. Den trulige norrländske mekanikingenjören som knappt svarar på tilltal kom igång riktigt bra. Han har en dotter som heter som jag, och mer än en gång har jag hoppat till när han ropat till henne i telefon. Det skrattar vi gott åt. Och den omöjlige mätkillen som jag var så irriterad på i våras, när han inte tog ansvar och föreföll alldeles lealös, han har verkligen vuxit in i sin roll under hösten, och visade sig ha en väldigt intressant bakgrund, och dessutom berättade han glädjestrålande om barnet som han och nyblivna sambon väntar.

Det var direkt efter det sistnämnda samtalet som jag tog bilen in till stan för att träffa en bokhandlare i pappas lägenhet. Han verkade inledningsvis ganska negativ och klagade på att de flesta böcker handlade om andra världskriget (jo, det var ju pappas område) men det slutade med att han bar bort sexton kassar med böcker (det syns knappt i hyllorna. Dessutom visade det sig att källarförrådet är fyllt från golv till tak med - gissa!). Pappa skulle protestera vilt om han hörde att jag bara fick hundra kronor per kasse. Men jag hade ingen lust att förhandla, jag gör inte detta för pengarna.

Men å andra sidan skulle pappa fröjdas åt det som hände sedan. Bokhandlarens medhjälpare var en ung man med vackra mörka ögon. Han tittade förtjust på klipparken som hängde på hallväggen. Ett föreställer slottet i Prag, ett annat Mont St Michel, ett tredje ett slott i södra Tyskland. Vad fina, utbrast han. Bokhandlaren log snett och muttrade till mig att jag nu hade tillfälle att göra fler affärer.

- Du, jag ger dem gärna till dig om du vill ha dem, för själv kommer jag nog att slänga dem. Jag har fotograferat dem men kan omöjligt spara dem.
- Är det sant? Menar du det? Ja, jag vill jättegärna ha dem, jag vet inte heller vad jag ska göra med dem, men jag tycker att de är så fina!

Men jag grät i långa hulkande snyftningar nästan hela vägen hem, det var knappt så att jag kunde hålla bilen på vägen. Pappa, jag saknar dig så. Jag älskade dig precis som du var, fast jag ibland önskar att du vore annorlunda. Hade varit, menar jag.

Imorgon ska O och jag tillsammans jobba i lägenheten. På fredag kommer några inhyrda killar och hjälper oss att bära bort det vi vill spara. Nästa vecka kommer ännu en firma, specialiserad på dödsbon, och tömmer resten. Det som är värt att bevara skänks till Myrorna, resten slängs.

Sedan är det färdigt. Antagligen blir det en lättnad men just nu känns det mer som en sorg.

Men det rör ju på sig

Äntligen, äntligen händer det lite på jobbet. Efter en omständlig process med en del bisarra inslag har jag blivit erbjuden en gruppchefstjänst. Jag tillträder om ett par veckor. Herr Snäll ska gå i pension och jag får en ny chef. Måste hitta på en bra pseudonym åt honom. Han verkar bra, jag har hört mycket gott om honom.

Min grupp består av sju personer varav tre hade sökt samma tjänst som jag. Jag känner dem allihop utom en. Ibland är jag nervös, ibland lugn. Jag har bokat in enskilda möten med dem allihop.

Och idag fick jag vara med på ett möte med alla chefer där vi pratade om psykosocial arbetsmiljö. Äntligen får jag vara med i ett sammanhang, äntligen slipper jag vara ensam. Det var första gången på evigheter som jag gjorde något som kändes vettigt och roligt på jobbet.

Men imorgon ska jag till pappas lägenhet igen, och vid tanken på det började jag gråta i bilen hem. Å pappa, vad jag saknar dig. Vad jag längtar efter att bli färdig med din lägenhet och sälja den, och vad jag fasar för det. För där finns du ännu kvar. Vart ska jag sedan åka när jag behöver känna din närvaro?

Flygledare petad i rumpan

Sitter vid köksbordet och pustar ut en stund innan alla andra kommer hem. Y leker för sig själv på gården, jag hör honom sjunga.

Jävlar vad mycket det är just nu, jag känner mig som en flygledare som hela tiden måste ha koll så att inte ett jävla plan fullt med folk dimper i backen.

I lördags före barnkalaset förkunnade mamma att hon skulle ta med sig pojkarna till förortscentret och bjuda dem på lunch där. O och jag satt vid köksbordet och åt varsin macka i ett hus som plötsligt var tyst, och småpratade med varandra på ett sätt vi inte gjort på evigheter. Inga var-är-du, här-är-jag, när-kommer-du-hem, vem-hämtar, hur-har-du-tänkt-kring-middag.

Fast imorse fräste jag åt honom när han petade på min rumpa när jag gick förbi. Jag vet att det är av kärlek och ömhet och inte borde jag fräsa utan glädjas, men ändå. Klappa den åtminstone, peta fan inte som en retsam tonårspojke.

Men den jag var mest arg på var mig själv. Jag tappade humöret igår när övertrött Y krånglade och bråkade rent överjordiskt vid nattningen. Det är mänskligt av en mamma att bli arg då, men det är också mänskligt att en sexåring bråkar när han är utmattad efter en lång och rolig födelsedag.

Imorse när jag kom till jobbet berättade herr Snäll att Genialiske Konstruktören är ledig idag och imorgon vilken han nogsamt underlåtit, glömt eller förträngt att underrätta mig om. Och på torsdag har vi en stor leverans som nog faktiskt går bra ändå, men det är en helvetes tur. Och den nye ingenjören som är mätansvarig uppvisar en förbluffande letargi och oföretagsamhet, både jag och Snäll är oroade. Och den tidigare utbrända konstruktören som alltid är sist och orsakar förseningar, surar över att bli fråntagen ansvar. Herr Snäll och jag är inte helt ense om hur tydliga vi ska vara mot henne.

Herregud, det är faktiskt ett dårhus jag jobbar på. Ett snällt och trevligt sådant förvisso, men likafullt ett dårhus. Jag har aldrig upplevt en sådan samling udda personer på en arbetsplats. Arbetsgivarens tolerans och vidsynthet har sannerligen sina baksidor.

Två år till ska jag ge det här jobbet, insåg jag plötsligt idag. För två år sedan skrev jag detta, och detta. Två år går fort. Om två år är Y åtta och går förmodligen hem själv från skolan.

Nu blev jag plötsligt vemodig över att tiden rinner bort i bråk och stress.

Uppdaterad: Och så messar jag lite med syrran som skulle ha åkt till USA idag på semester (avundsjuk!) men inte kom iväg. Va, inte kom iväg? Nä, Karlfans barn blev sjuka, och ehh.. då var han tydligen tvungen att stanna hemma från planerad semester. Inte så avundsjuk längre, men full av frågor, som jag inte ställer. Det viktigaste är att hon är okej, vi får prata när vi ses.

Ja jösses.

Ny kollega, ny inspiration

Sedan två månader tillbaka har jag en ny kollega på jobbet, en kvinna som är ett par år yngre än jag. Hon är konsult och projektledare, och har tagit över som projektledare inom ett specifikt ämnesområde, i alla projekt på företaget. Men det övergripande ansvaret är fortfarande mitt.

 

Vi fann varann direkt. Våra möten blir långa, för vi börjar snacka om annat. Oftast jobbrelaterat, ibland inte. Ledarskapsfrågor. Hur ska man begripa sig på den här personen? Hur motivera? Hur ska vi förmedla det här budskapet? Vad är det som inte funkar, var ligger problemet egentligen, och hur ska vi angripa det?

 

Och, som sagt, ibland annat. Redan första veckan upptäckte vi att vi har sommarställen i närheten av varann. Hon och hennes man har en stuga inte långt från Sommarön, de har söner i våra barns ålder. Såklart ska vi se till att träffas i sommar!

 

Det var först förra veckan som vi hade tid att fika och avhandla Sommarön ordentligt, peka ut för varann på kartan var husen ligger, berätta för varann om ställenas historia. Deras upplägg är snarlikt vårt. Hus som köptes av en äldre generation, som ärvts eller övertagits av många yngre anförvanter. Problematiken i att samäga. Jag beskrev Kusin helt kort och hon fattade precis.

 

I tisdags när jag behövde vabba var det henne jag ringde. Det är ju projektmöte i eftermiddag, givetvis kan vi skjuta på det till imorgon då jag är tillbaks, men det finns ett symbolvärde i att ta det idag. Jag leder mötet, sa hon självklart. Vi pratade en stund om vad som behövde göras, nämligen att tillsammans med projektgruppen spåna ihop en lista på saker som ovillkorligen måste vara färdiga före semestern.

 

Dagen därpå gick vi igenom listan tillsammans, och idag har vi grubblat på hur vi bäst ska presentera och följa upp att allt blir gjort. Vi har ritat på tavlor och laborerat med färgglada klisterlappar. Från och med nästa vecka ersätts veckomötet med dagliga korta morgonmöten. På så sätt kommer vi att få koll på vad folk gör och om de blir klara i tid. Och - ännu viktigare! - folk kommer SJÄLVA att upptäcka samma sak.

 

Så fantastiskt mycket lättare och roligare allt blir när man inte är ensam. Hon är det bollplank och den inspiration jag saknat och letat efter utan att hitta. Och jag tror att hon tycker sig få hjälp av mig också.

 

Hastigt snuddar jag vid tanken att jag hade ju kunnat känna mig hotad av henne också. När hon leder mitt möte, och gör det på ett bra sätt. När hon föreslår förändringar som leder till påtagligt ökad motivation och inspiration. Hade jag varit yngre och osäkrare och mer karriärkåt så kanske. Men absolut inte nu.

Fy fan vad jag är bra

Förutom mammadrabbningen i helgen så har jobbet krånglat en del på sistone.

För en dryg månad sedan tog jag ju över ett projekt efter glade kollegan. Medan han var sjukskriven var herr Snäll projektledare, och han är milt sagt inte bra på den sysslan. Det var nog inte glade kollegan heller, men han fick sannerligen inte goda förutsättningar.

Vad det är som är fel på mitt jobb, exakt var det skevar, det har jag ännu inte lyckats sätta fingret på. Men jag vet ungefär åtminstone. Vår ledning är väldigt otydlig i sina direktiv. Styrgrupperna till projekten fungerar överhuvudtaget inte, medlemmarna har inte förstått sin roll som är att granska projektet och att bistå det om det behöver hjälp. Istället lassas allt ansvar över på projektledaren.

För knappt två veckor sedan hade vi möte i mitt projekt, och jag presenterade två heta potatisar. Först en uppdaterad tidplan, och då gick alla närvarande i taket. Sedan en uppdaterad tillverkningskostnad för produkten, och då gick folk genom taket.

Sedan var det full panik och pratades om omedelbar nedläggning av projektet. Kostnaden måste ner! Allt måste gå fortare!

Herr Snäll tog över och under veckan som följde ledde han en utredning om hur vi kan förenkla konstruktionen så att den blir billigare. Jag lät honom hållas fast det egentligen var mina domäner han var inne och klampade på. Men alla kostnader redovisas i en Excelkalkyl och herr Snäll är ingen stjärna på sånt. Han outsmartar inte mig i Excel.

I måndags hölls så ett informellt möte med styrgruppen där herr Snäll redovisade olika scenarion. Gör vi si sparar vi 2000, gör vi så sparar vi 700.

Jag retade mig på att hela mötet gick åt till att tjafsa om hundralappar och flyttade komponenter. Det finns annat att titta på, som att kraven kanske är för höga. Eller att styrgruppens bild av vad projektet ska leverera inte alls går ihop med vad projektgruppen faktiskt arbetar med. Eller att ungefär ett halvår gick förlorat medan glade kollegan ropade efter resurser som han aldrig fick. Nu påstås det att nödropen aldrig gick fram.

Och dessutom det fullkomligt självklara: gör vi ändringar i konstruktionen nu, så påverkas tidplanen. Förstås. VD såg sträng ut och sa att det är inte acceptabelt, då får vi sätta in fler resurser. (Vilket inte är en så självklar lösning som det kan låta. Tåget går inte fortare för att det finns fyra lokförare som kan köra. Vissa processer går inte att korta ner.) Mina andra invändningar ignorerades.

På måndagkvällen var jag ganska uppgiven och inte så lite irriterad.

Men på tisdag och onsdag laddade jag om. Då var nämligen hela ledningen borta på konferens. I lugn och ro konfererade jag med projektgruppen, och särskilt konstruktörerna Geni och Knarr. Som jag hade hoppats transformerades de. Geni gjorde plötsligt skäl för sitt namn, han var inte längre den hopplöse slarvern som alltid är försenad, som alltid har glömt något, vars arbete man alltid måste dubbelkolla. Och Knarr såg mig plötsligt i ögonen och var visserligen knarrig men inte grinig. De kom båda två med utmärkta synpunkter. Vi gör de här förenklingarna, de går fort att göra och sparar mycket. Den här å andra sidan är för riskabel, den struntar vi i.

Jag var nöjd efter mötet med dem, ännu gladare blev jag några timmar senare, när ett mejl från Knarr damp ner. Han formulerar sig bra, det har jag tänkt på innan. I mejlet hade han sammanfattat allt det vi pratat om. Det var bara att knycka. Eller nåja, korta ner, stuva om och översätta till engelska så hade jag presentationen klar för nästa möte med styrgruppen, på självaste valborgsmässoafton.

Imorse vaknade jag med nackspärr men vid gott mod. (Man blir inte annat än glad av att väckas av följande replik: "Vad har du gjort för att indoktrinera Q? När jag steg upp strax efter sex låg han och läste sin bok istället för att titta på TV, och nu sitter han och räknar matte!")

Strax efter min ankomst till jobbet kom så herr Snäll ångande. Han ville ställa in dagens möte. Ledningen hade pratat ihop sig under konferensen, de är hyfsat nöjda med kostnadssänkningarna. Vi fortsätter som planerat.

Ånätack så mycket. Fortsätta exakt hurdå? Vi har ju inte bestämt vilka ändringar vi ska genomföra, eller hur vi ska göra. Det är inte alls klart för mig, jag vill ha tydliga beslut och direktiv. Jag vill inte hamna i samma sits som glade kollegan gjorde. Här ska avkrävas beslut, och de ska dokumenteras!

Herr Snäll skruvade på sig men tittade snällt när jag visade honom presentationen som jag gjort med Knarrs benägna bistånd. Den tanken hade tydligen inte slagit honom, att vi arbetat vidare medan han varit borta. När jag var färdig sken han som en sol. Det där är ju jättebra!

Nu är det lunch men om en stund är det alltså möte. Jag tror att jag får som jag vill.

Sedan ska jag åka hem och göra yoga framför youtube för att lösa upp min stela nacke. Ikväll ska jag banne mig dricka vin och kanske rentav äta godis och skutta runt brasan som en annan häxa.

Imorgon lär Helga vara stillastående på grund av illamående.

Uppdaterad: Jag fick inte riktigt som jag ville. Nä, det gick visst inte att fatta beslut idag heller. Nytt möte nästa vecka. Nåja, en halv seger är också en seger och värd lite vin, godis och valborgsskutt.

Imorse.. och senare

Imorse vaknade jag med tryckande huvudvärk. Helgen som gick var... tröttande. Den förtjänar ett eget inlägg. Igår var jag på körrepetition, en intensiv sådan. Konserten nalkas, nu ska vi kunna alla stycken utantill och dessutom lägga till lite koreografi. Repet drog över tiden. Dessutom tog det över en jävla timme att åka hem, eftersom vi inte repade i vår vanliga lokal.

Och så är det jobbet, suck. Mer och mer inser jag att herr Snäll orsakar en stor del av mina problem. Det är en ganska smärtsam insikt, eftersom jag tycker bra om honom som person.

Med osviklig precision kände barnen av min sinnesstämning och krånglade, bråkade och kaxade sig extra mycket imorse.

Alltså var jag ganska blå när jag satt i bilen på väg till jobbet. Men jag försökte gaska upp mig: Nåja. Det kunde varit värre. Det har varit värre. Jag sover bra i alla fall. Och så läser jag en bra bok just nu. Och så skiner solen, och fruktträden blommar.

Senare på dagen är jag inte mindre trött. Men huvudvärken är borta, den försvann under lunchens spinningpass, spänningshuvudvärk gör ju det. Och jag är något mindre uppgiven angående jobbet. Herr Snäll och resten av ledningen är borta på konferens. Jag kan i lugn och ro prata med min projektgrupp utan att han lägger sig i. Jag kan lugna dem och dämpa effekten av allt skitsnack som florerat den senaste veckan. Jag kan försäkra dem om att jag inte delar ledningens galna syn på tidplaner, men att jag behöver deras stöd för att kunna övertyga samma ledning om vad som är realistiskt och inte.

Och nu ska jag alldeles strax åka hem.

Multipelmelankoli

Nu har den börjat, den här fantastiska tiden. Var det lika vackert förra året? (Ja, förmodligen.)

Jag sitter vid köksbordet med öppen ytterdörr, sval luft letar sig in och smeker mina fötter. (Eventuellt gör grannkatten snart detsamma, jag har redan fått jaga ut honom en gång och mötts av lika delar förvåning och indignation.) Koltrastens sång ekar mellan huslängorna. Jag vet att scillan lyser blå i snåren, att vitsipporna just slagit ut, liksom de praktfulla orangeröda tulpanerna strax intill husväggen.

Y leker hos grannen, Q hos en kompis som bor lite längre bort, han ska hämtas efter middagen. O reste idag till Göteborg på konferens. Han har lovat att ta det lugnt och försöka vila upp sig, han är fortfarande sjukskriven på halvtid. Yrseln är bättre men inte borta och blodtrycket fortfarande högt.

Jag njuter av lugnet och naturens skönhet, det gör jag verkligen. Men alldeles bra är det inte, vad är det som trycker mig?

Oro för O förstås. Oro för pappa som visserligen mår bra (men hur länge?) och som inte svarade i telefon i söndags eller imorse men som skickade ett mejl idag med titeln Livstecken. Oro för lillasyster, ja inte så mycket kanske. Hon är på semester i Japan med en väninna och gör förhoppningsvis slut på en del av alla de pengar hon tjänat på att jobba alla röda dagar då Karlfan och vi andra i kärnfamiljsträsket ugglat hemma i holken. (Karlfan har visst skickat in skilsmässopapper nu, dock utan hustruns påskrift.)

Liten molande oro för hämtningen av Q ikväll, han brukar vara pestig när han varit hemma hos kompis och lekt. Klart jag fixar det, jag biter ihop och behärskar mig. Det kommer att gå bra. Men fan vad trött jag är på hans olater, de han tidvis uppvisar. Imorse var han osedvanligt kaxig och otrevlig mot både O och mig innan han lugnade ner sig och kramade oss adjö. Det sliter på mig, liksom de tankar och känslor som väcks hos mig. Vete fan om inte det är nioåriga Helga som reagerar ibland. Hennes tillvaro såg radikalt annorlunda ut än Q:s.

Trött är jag också, sov dåligt inatt liksom natten innan. Och inte så lite missnöjd över det faktum att jeansen stramar betänkligt trots att jag aldrig varit starkare eller haft bättre kondition eller tränat så mycket som jag gör nu (och dessutom gillar det!). Men jag äter ungefär det jag har lust med och det kan jag tydligen inte. Undra på att mina gener har överlevt. Jag kan se henne framför mig, min ludna urmoder, där hon går på savannen, stark och kraftig och välgödd, med dito unge hängande på ryggen. Hennes ögon lyser med stadig lystnad då hon oupphörligen söker efter ätbart, och hon stoppar det ömsom i sin egen, ömsom i ungens mun. Hennes magra medsystrar ligger avtuppade under träden.

Jo, här finns mycket att bena i. För att inte tala om det som är största orsaken till mitt missmod, det pågående tjafset på jobbet. Hur mycket jag än gillar herr Snäll som person måste jag inse att han tidvis är en bedrövlig chef, och det måste jag hantera. Fast jag vet inte riktigt hur.

Nej, största orsaken till missmodet är att jag är hungrig (hej urmoder!). Så nu ska jag värma köttfärsgryta med kikärter och hämta hem min yngste son, han som brukar bli glad när jag hämtar honom.

Jobbtröghet

Jag kommer tillbaka från påskledigheten, en skön påsk som huvudsakligen ägnats åt träning och godisätning, och dimper med en duns ner i verkligheten igen. Svärmor är kvar och håller ställningarna några dagar in på påsklovet, inga barn måste jagas upp ur sängen och i kläderna och iväg någonstans.

(Haha. Jagar upp gör de själva. Båda ungjävlarna vaknar KLOCKAN SEX och börjar klampa i trappen som de värsta elefanter, de släpar fram legolådor och pysselböcker och Y börjar dessutom blåsa i sitt munspel. Gode gud. Jag som har dåligt morgonhumör alldeles av mig själv, föreställ er min reaktion. Nej, förresten. Gör inte det.)

Duns, alltså. Det är först när jag står vid mitt skrivbord och loggar in på datorn och läser komihåglappen som jag skrev på dymmelonsdagen, som jag minns att det ju är styrgruppsmöte idag på förmiddagen, om lite drygt en timme. Nåja, det hinner jag ju. Så bra att jag inte angstade över det under påsken.

Det är mitt nya projekt det handlar om, det som jag fick ta över från glade kollegan för en knapp månad sedan. Jag har hunnit sätta mig in i det sådär tämligen, det dagliga jobbet sköter jag utan problem. Vi ska leverera prototyper strax före semestern, tiden är knapp men det kommer nog att gå, jag har koll. Men efter sommaren ser det dimmigare ut. Tillverkningskostnaden har jag heller inte hunnit räkna på. Kort sagt, min horisont är än så länge ganska begränsad. Men det kommer.

Fast en sak står alldeles väldigt klart för mig, och det är att den ursprungliga planen inte kommer att hålla. Den var nämligen att prototyperna skulle visa sig fungera såpass bra att vi direkt efter semestern kunde börja serietillverka. När jag ställde frågan rent ut till projektgruppen svarades det med en mun: nej, det är inte realistiskt. Och det fattar ju jag också. Det borde varje tänkande människa fatta.

Alltså skriver jag det i min rapport, och säger det på presentationen för styrgruppen. Vår VD tittar skarpt på mig och säger att det borde stå med stora röda bokstäver på första sidan, det är den viktigaste nyheten. Jag håller med. Herr Snäll, som alltså är min chef och därutöver ansvarig för allt utvecklingsarbete på företaget, pillar med sin telefon och tittar inte upp.

Först när mötet är över, möter han min blick. VD vet visst om det här, säger han, jag sa redan i januari att vi blir försenade.

Efteråt är jag irriterad. Jag vet mycket väl att min glade kollega, innan han sjukskrev sig, gång på gång försökte framföra att projektet skulle bli försenat. Ideligen försökte han presentera en realistisk tidplan, ideligen blev han överkörd av herr Snäll.

Herr Snäll är bra på många sätt, men när det gäller tidplaner och förseningar har han en blind fläck. Han gör upp totalt orealistiska planer och blir förbannad när de inte efterföljs. Men hans ilska går snabbt över, och det vet alla. Så ingen tar hans planer på allvar. Eller någon annans planer heller, för den delen.

(Det är starkt förenklat, det jag skriver nu. Verkligheten är mer komplex, förstås. Men när jag läser meningarna ovan inser jag att det ibland hjälper att förenkla.)

På eftermiddagen är jag upptagen med annat, men på vägen hem tänker jag. Jag måste fortast möjligt, inom en vecka, göra en ny plan. Jag tänker att jag ska rådfråga Knarrige Konstruktören. Han knarrar och gnäller och gnorkar men han är oerhört kunnig och blir alltid färdig i tid. Tio gånger hellre en knarrig pessimist som levererar i tid än en genialisk optimist som inte gör det.

Vi kommer att behöva ta fram ännu en prototyp, sedan ska den certifieras innan vi kan börja tänka på serieproduktion. Efter årsskiftet blir det nog, gissar jag, knappast tidigare. När Knarr och jag är färdiga, inte förr, ska jag visa planen för herr Snäll. Han kommer att gå i taket.

Imorse hade jag nätt och jämnt hunnit till skrivbordet när herr Snäll kom ångande. Hur mycket kommer vi att hinna producera i år av din produkt? Ekonomi måste veta nu med en gång. Ingen aning, säger jag, har inte börjat fundera på tidplanen ännu. Eventuellt inget alls. Det är inte acceptabelt, fräser herr Snäll. Nähä. Jag möter stadigt hans blick. Han muttrar, sextio enheter i december? Jag tror inte på det, vidhåller jag. Jag vägrar låta mig stressas att ge ett dåligt underbyggt besked, att påstå något jag egentligen inte har en aning om. Han vänder sig om och går.

Min glade kollega har förstås åhört allt, han sitter ju mittemot. Han skakar på huvudet, det var precis det här som gjorde att han inte orkade med jobbet. Han vill inte vara projektledare längre. Herr Snäll och han diskuterar en annan tjänst och en lönesänkning, men det tycker han känns okej.

Själv går jag på möte och sedan lunchtränar jag och äter därefter min lunchlåda. Jag funderar på om jag borde gå in till herr Snäll och slå näven i bordet och be honom ge fan i att försöka pressa ur mig besked på det där viset.

Sedan har jag ännu ett möte och efter det passerar jag herr Snälls rum. Han ropar i vänlig ton på mig. Han frågar om mötet, och sedan pratar vi om Genialiske Konstruktören, som verkar bli försenad igen. Till skillnad från Knarr, alltså.

Så säger jag det jag tänkt hela dagen (dock utan att slå något i bordet): att jag snarast ska göra en ny tidplan men att jag redan nu är mycket skeptisk till att dra igång någon produktion före årsskiftet. Gör du det i lugn och ro så pratar vi sedan, säger han. Att jag reagerade så starkt imorse beror på att jag blir orolig för allas våra jobb, ledningen blir vansinnig om det blir fler förseningar.

Jo, det fattar jag också. Men i värsta fall får man ha dubbla planer, svarar jag. Jag vägrar att hetsa folk att uppfylla en tidplan som alla från början vet är omöjlig.

Förresten blir ledningen visst inte vansinnig. Det är ju det den inte blir. Istället suckas det lite, och himlas med ögonen, det är allt som händer. Det är problemet, eller en del av det.

 Å andra sidan. Jag minns på mitt - vadblirdetnu - förrförrförra jobb, mitt första jobb i Stockholm, där jag stannade i sex år. Där jag gick från att känna mig osäker till trygg till osäker igen. Där kunde jag sannerligen inte slänga ihop en styrgruppspresentation på en timme. Där blev jag nagelfaren och granskad och uthängd och gjord ansvarig för allas tillkortakommanden, vare sig jag rått över dem eller ej. Hade jag presenterat en försening där hade jag blivit hudflängd och steglad och utkastad genom fönstret och därefter överkörd ett par gånger och till sist spottad på. Ungefär.

Visst är jag mer hårdhudad nu, det visar ju historien med glade kollegan om inte annat. Uppenbarligen klarar jag det som han inte orkade.

Men det är också en jädra skillnad på olika organisationer. Trögheten här är både en förbannelse och en välsignelse.

Just nu, klockan 16:15, är den en välsignelse. För nu åker jag hem. Imorgon ska jag planera.

Att hantera sig

Jag har frågat förr: hur gammal ska man bli innan man kan konsten att hantera sig själv?

En fingervisning kanske jag får om jag lyssnar färdigt på detta program, varav jag bara hann höra ett brottstycke när jag körde hem från lunchträningen.

Lunchträning, ja. Också ett sätt att hantera mig. Just nu får lunchpromenaderna stryka på foten några dagar i veckan till förmån för träning. När vädret och föret återigen är sådant att jag blir lika glad av att promenera som av att träna, kanske jag tänker om.

Jag skriver detta i rasande fart, inte som förr då det kunde ta en hel dag att författa ett inlägg, något jag gjorde på lediga stunder (de jag till skillnad från fröken Janton alltid hade) och med skuldmedveten attityd. Nu knattrar jag hastigt ner tankarna strax innan jag ska stänga av datorn och åka hem, utan tillstymmelse av dåligt samvete. För idag och igår och dagen innan har jag verkligen gjort nytta.

Och så mycket bättre jag mår. Apropå självhanteringen.

Helgen som gick blev bra, förresten. Mammabesök, nioårsdag, sjuttioårskalas, barnkalas, allt förlöpte väl. Mina känslor av ynklighet och övergivenhet är nu som bortblåsta.

Vad var det som hjälpte? (Apropå att hantera sig.) Att skriva om det och att läsa era kommentarer, särskilt från de som kände igen sig. Min systers självklara erbjudande att passa barnen.

Men också det faktum att O och jag kunde samtala helt kort och fredligt om svärmor. Under fredagen kom det nämligen rapporter som tydde på att hennes beslut att avboka besöket hos oss och istället resa till svågern med familj var något förhastat. Deras behov var inte fullt så akuta som det först verkat, och konsekvenserna för oss hade möjligen inte framgått helt.

O gick inte alls i försvarsställning utan höll med om att bilden var oklar och att han ska fråga sin mamma om detta vid tillfälle. Det och det ovan nämnda räckte för att jag skulle kunna lägga det bakom mig.

Jag vet att jag triggar på sånt här och känner mig undanskuffad och oviktig. Till omgivningens förvåning och i viss mån min egen, jag som klarar mig så bra och verkar så kapabel. Nästa gång känslorna väcks kommer jag att ha ännu lite bättre reda på dem, vara ännu lite mer tillåtande och generös mot mig själv, vara ännu lite bättre på att söka stöd där jag vet att det finns.

Men om jag får säga det själv så hanterade jag mig riktigt bra.

Att man aldrig lär sig, kapitel 54 eller nåt

Igår hade jag mitt första projektmöte i projektet jag tar över från glade kollegan. Idag var det styrgruppsmöte i projektet. Dessutom har jag hunnit gräla med herr Snäll över att han inte vill acceptera mina realistiska och väl förankrade tidplaner utan alltid försöker sig på någon glädjekalkyl.

När jag går genom kontorslandskapet för att fråga någon om något, är det flera andra personer som ropar på mig med frågor och ärenden, jag ber dem vänta ett ögonblick, jag kommer strax. Tillbaka vid skrivbordet antecknar jag febrilt och markerar det jag måste komma ihåg med neonpenna.

Jösses. Var det så här det kändes. Det var ju evigheter sedan.

Äntligen, äntligen får jag göra något som jag kan och faktiskt är ganska bra på.

Letargin och dysterheten är borta. Jag hade för lite att göra, helt enkelt. Så jävla enkelt var det.

Trippelbitch, del 1 och 2 av 3

Jag var ganska trött igår kväll när jag landade i soffan vid halvniotiden. Det hade sina förklaringar.

På förmiddagen hade jag uppföljningssamtal med herr Snäll, en fortsättning på medarbetarsamtalet vi hade före jul. Vid ingendera tillfället har jag helt öppnat dammluckorna och uttryckt den frustration och de tvivel jag ofta känner angående jobbet. Jag är kritisk, men anstränger mig för att vara konstruktiv.

Sålunda avlöpte samtalet väl. Vi bestämde att jag tar över glade (numera sjukskrivne) kollegans projekt, som han misslyckats med att leda. Det återstår att se om jag klarar det bättre. Jag varnade herr Snäll, han vet precis vad jag tycker angående vissa förhållanden, jag kommer att fortsätta tjata på honom om detta. Tyvärr har jag en smygande misstanke om att han inte kommer att hålla fast vid det vi är så ense om när vi är på tu man hand. Det är vad som har hänt mellan honom och min kollega. Men där kollegan har surnat till och grämt sig i tysthet, ska jag försöka agera annorlunda.

Sedan åt jag matlådelunch och gick en livsfarligt halkig promenad, den första på länge, och var därefter rustad att presentera mitt projekt för styrgruppen vid det som var tänkt att vara ett avslutande milstolpemöte (eller gate review, eller toll gate review, beroende på vilket fikonspråk man slänger sig med). Så blev det inte, jag fick bakläxa. Eller strängt taget, inköpsavdelningen fick bakläxa eftersom de inte förhandlat om materialpriserna på produkten som projektet utvecklat, varför tillverkningskostnaden var missvisande. Eventuellt borde jag ha förutsett detta, eventuellt inte. En projektledare kan göras ansvarig för i stort sett allt. För några år sedan hade jag blivit ledsen och osäker och känt mig inkompetent. Idag är jag tryggare, och konstaterar att möjligen hade jag kunnat vara mer förutseende, men att ansvaret för att ta fram priser i tid faktiskt inte är mitt, utan inköpschefens.

Men jag gick raskt över till nästa punkt (intressant nog är det alltid jag som leder mötena där jag föredrar projektläget för ledningen, det borde egentligen vara någon annan som leder och jag som ställs till svars, men så funkar det inte här. Och ska det bli något gjort måste någon prata, så då gör jag det.) som var lessons learned. En av projektformens akilleshälar är kunskapsöverföring, därför bör man alltid göra minst en övning där alla berörda grunnar på vad som fungerat bra och vad som kunnat göras bättre, och så dokumenteras detta och presenteras för de som bestämmer.

Eftersom mitt projekt försenats gång på gång, har jag modererat inte mindre än tre sådana dra-lärdomar-möten. Det senaste för blott två veckor sedan, då jag hade glädjen att se produktionspersonalens förtjusning över att bli inkluderade och tillfrågade. Särskilt en person värmde mitt hjärta, han har tidigare varit en riktig surpuppa som vägrat komma till möten "för det är ändå ingen som bryr sig om vad jag tycker" men nu kom han minsann och hade rentav förberett sig och skrivit ner sina synpunkter på ett papper.

Ledningen var knäpptyst när jag sammanfattade det som sagts på dessa tre möten. Det gladde mig, för jag hade ansträngt mig. Alla tekniska frågor och detaljer utelämnade jag, de finns dokumenterade och tillgängliga för den verkligt intresserade läsaren. Istället strukturerade jag synpunkterna i tre övergripande områden där företaget måste börja arbeta annorlunda: kravställning (det är inte klart från början vad vi ska göra, och när det väl klarnar ändras det hela tiden), att produktion, test och service inte får vara med och påverka förrän det är för sent, slutligen att tidsplanering och resurssättning inte görs på ett optimalt och framför allt realistiskt sätt. När jag pekade på punkterna realistic time plans, no wishful thinking och harsher attitude towards delays, hördes mer än en häftig inandning.

Idag är det lugnt på kontoret, för hela ledningsgruppen befinner sig på annan ort och utbildar sig. Jag är nyfiken på vad de pratar om. Ganska gärna hade jag velat vara med.

Fast nu ska jag lunchträna. När arbetstiden är slut ska jag återkomma om dagens tredje möte, som inte gällde jobbet utan Q:s skola.

Måndag morgnon

Kaosmorgon. Nej, kanske inte fullt kaos men åtminstone några pinnhål ner på stegen. Ner i skärselden? Eller är det helvetet som har olika steg?

Q är sur och trögstartad, tjurar för allt möjligt. Inga frukostalternativ duger, han och Y bråkar och tjafsar tills jag ryter. Y är infernaliskt retsam men på soligt humör. Q hatar måndagar, säger han. Klockarmbandet skaver, överdragsbyxorna korvar sig, hela livet verkar vara på avigan.

När jag fått iväg honom till skolan häller jag upp ännu en kopp te fast jag borde klä mig och störta iväg. Jag ber Y läsa Bamse istället för att klättra på mig, och magiskt nog lyder han, lugnet härskar en stund.

Telefonen plingar, det är O som har morgontränat och parkerat bilen i centrum och nu berättar var. Jag svarar, morning from hell tänker jag skriva, men slinter på tangenterna. Det blir morgning istället.

Morgning. Jag stirrar en stund på ordet med en obestämd känsla av fel. Så ställer jag markören på ordet och stavningskontrollen rättar, morning ska det förstås vara.

Efter att ha lämnat Y hos hans fina dagmamma - i en fridens boning, alla andra barn är sjuka, det är bara han och hon och hunden, jag hade också velat vara dagbarn där denna dag - går jag mot centrum och funderar på hur jag kan slira på stavning så där, det hände aldrig förr.

Medelålders? Stressad?

Jo, stressad är jag nog, det högt efterlängtade livet med barnen, särskilt mitt skolbarn, stressar mig. Imorgon är det föräldramöte, rektorn ska delta, jag funderar över vad jag ska säga om läxor och allmän kommunikation.

Jobbet stressar mig också, paradoxalt nog. Jag jobbar sällan mer än nio till fyra och jag kan inte påstå att jag är superalert under hela den tiden heller. Ändå betraktas jag som en av de mest energiska, en av de som levererar.

När jag var ny på jobbet grubblade jag över att flera kollegor var sjukskrivna för stress och överbelastning, samtidigt som det var uppenbart att tempot i organisationen var lågt. Jag fick inte ihop det.

Nu begriper jag lite bättre. Under helgen har jag messat lite med min glade projektledarkollega, som varit borta i tre veckor för magbesvär. Jobbrelaterat, har herr Snäll sagt, han har haft alldeles för mycket att göra. Jag som lyssnat till min kollegas klagosånger vet att han snarare haft för lite än för mycket att göra - liksom jag själv - men att han blivit allt mer arg och uppgiven över trögheter och missförhållanden som jag väl känner igen.

Fast hittills har jag kunnat sätta mig över dem, manövrera runt dem, någorlunda i alla fall. Herr Snäll har frågat om jag kan ta över kollegans projekt, jag har svarat ja förutsatt att kollegan är med på det. Och det bekräftar han i sitt mess. Han skriver också att hans besvär varit jobbrelaterade, herr Snäll hade rätt ändå, fast inte helt. Det värsta är att herr Snäll inte ser sin egen del i situationen.

Så om några veckor kommer jag att få mer att göra. En surdeg att röra runt i.

Jag måste skriva mer om jobbet någon gång, formulera vad det är som är fel, vad det är som inte funkar. Alldeles lätt är det inte att se, det ligger mycket i vägen som skymmer.

5-1

Blä för nattens snöoväder som gjorde att det tog mig nästan tjugo minuter att gräva fram bilen imorse.

Blä för dagens snöoväder som gjorde att jag mot bättre vetande ställde in lunchpromenaden.

Blä för långsamma Sats och min egen letargi som i kombination har orsakat ett veckolångt uppehåll i min träning enär träningskortet har gått ut och jag inte har lyckats förnya det.

Blä för dålig nattsömn (konstig dygnsrytm efter jullovet och klängig son).

Blä för att det blir alltmer uppenbart att jag måste göra något åt jobbet. Igen. Det här funkar inte. Fan.

Men!

Hurra för att medicin kombinerad med upptagning och kissning av halvsovande pojke vid elvatiden igår kväll resulterade i snustorr nattblöja imorse! Ikväll provar vi utan blöja.

18 december

Det är torsdag eftermiddag och jag är på jobbet för en gångs skull. Jag skriver så eftersom jag

1 var ledig fyra dagar förra veckan på grund av begravning i Göteborg
2 vabbade i måndags med hysteriskt hostande liten son
3 vabbade i förmiddags eftersom O hade tid hos alkoholterapeuten
4 ska vabba imorgon också, eventuellt då frakta hyst-host liten son till vårdcentralen för att utesluta lunginflammation

Under min frånvaro förra veckan lyckades företagets ledningsgrupp äntligen fatta ett beslut som jag välkomnar och har förespråkat i allt tydligare ordalag under de senaste månaderna. Det ena av mina två projekt flyttas från oss till ett av våra systerbolag i ett annat land. Vi slipper plöja ner fler kostsamma utvecklingstimmar i en produkt som vi inte förstår oss på, och som därmed inte fungerar särskilt bra, därmed heller inte säljer särskilt bra och därmed inte genererar några intäkter.

Att detta beslut dröjde så länge är ett symptom på att något här inte fungerar som det ska. Möjligen är det helt enkelt ett utslag av den tröghet som många (alla?) av mina närmaste kollegor uppvisar och som jag retar mig på.

Att jag alls ser de här skeendena och förmår analysera dem och uttrycka en åsikt om dem, är en ny och trevlig upplevelse. På mina andra jobb, på andra företag, har jag antingen varit för oerfaren eller suttit för långt ifrån makten för att ha en susning om vad som hände.

Det första jag nämnde är en nackdel, det andra en fördel. Tyvärr finns det fler nackdelar, som den att jag idag, blott någon timme innan jag avser ta jullov, alls har tid att skriva blogginlägg. Nästan alla i min omgivning fnattar runt med stressen lysande ur ögonen. Men varken jag eller den andre projektledaren har särskilt mycket att göra.

Det beror i sin tur på att man här inte är van vid och därmed heller inte bekväm med eller ens villig att att arbeta i projektform, med tydligt uppsatta ramar för tid, kostnad och kvalitet.

När jag tackade ja till att arbeta för herr Snäll stod det oerhört klart för mig att det fanns en plats för mig här. Jag har kunskaper och färdigheter som det här företaget saknar och är i stort behov av.

Tyvärr har det under det gångna året blivit allt tydligare att det råder mycket stort motstånd mot att ändra rutiner och arbetssätt. Om det motståndet är starkare än vad jag rår på vet jag ännu inte.

Att jag inte begrep detta tidigare skyller jag delvis på företagskulturen. Alla är trevliga, snälla och toleranta mot varann. Hur mysigt detta än är, så har det den nackdelen att konflikter inte reds ut och motsättningar är lätta att missa och underskatta.

Till sommaren ska jag härda ut, har jag tänkt. Härda ut och göra vad jag kan för att förändra. Sedan ska jag ompröva och fatta beslut. Då börjar Y skolan, då har jag två skolbarn (på samma ställe dessutom), då lättar pressen något.

Ibland undrar jag om jag står ut så länge med att ha för lite att göra. Om jag efter detta kommer att vara inkapabel att sköta ett riktigt jobb. Jag grubblar över min trötthet och energilöshet. Skulle jag bli ännu tröttare av ett krävande men givande jobb? Eller skulle det bli precis tvärtom?

Men ibland tänker jag att jag kanske bara ska ta det lugnt. Yrkesarbetande kvinnor med barn är överrepresenterade vad gäller sjukskrivningar, psykisk ohälsa, stressrelaterade diagnoser, bla bla bla. Kanske är detta tråkiga jobb en förklädd välsignelse då det ger mig de marginaler jag behöver för att manövrera mitt privatliv?

Jag vet inte. Men nu är det snart jullov.

Matematikens skönhet

(Nu blir kronologin fel, det här skrev jag för flera dagar sedan men enligt outgrundlig Bloggerlogik har det inte publicerats.)

I söndags kväll satt vi och gjorde matteläxa, Q och jag. Han har drönat lite för mycket på lektionerna, fröken har rödmarkerat de sidor där det finns luckor.

Nu begriper jag vad tiotalsövergång är. Barnen börjar med att lära sig tiokompisar, det vill säga vilka tal som tillsammans bildar tio. Men när man adderar eller subtraherar så att något blir större eller mindre än tio (eller tjugo, eller trettio), då blir det ju krångligt.

Pedagogiken går ut på att det är viktigt att barnen kan redovisa hur de tänker. Men där gick både Q och jag bet:

Jag: 9+4. Du ska förklara hur du tänker.
Q: Det blir 13.
Jag: Det är rätt. Men hur kommer du fram till det?
Q: Jag bara vet det.
Jag: Okej. Jag tror att de menar så här: för att komma upp från nio till tio behöver du vadå?
Q: Ett.
Jag: Mm. Och då måste du samtidigt ta bort ett från fyra så att du får vadå?
Q: Tre. Men det blir ju 13, jag ser ju det! Jag tänker liksom inte!

Jag mötte O:s blick över bordet och vi tänkte samma sak. Han kanske faktiskt ser det direkt utan att riktigt veta hur. Q har fallenhet för matte, det är uppenbart. Ska vi då bråka (muahaha) mer om detta?

Själv var jag en stjärna i skolan på alla andra ämnen utom matte, som jag tyckte var ganska tråkigt. På  högstadiet blev det först uthärdligt, sedan roligt, sedan älsklingsämnet i gymnasiet. På Chalmers var matten räddningsplankan. Eftersom jag begrep matten, klarade jag det andra. Men lätt? Nä, det var det aldrig.

Ändå kan jag sakna det ibland. Som för någon vecka sedan, när en av mina omöjliga ingenjörer bad att få förklara hur han tänkt implementera en viss funktion i mjukvaran. Han och jag har stångats i veckor, jag har varit arg på honom för att han vägrar släppa in mig i planeringen av hans arbete. Men nu ger han mig en öppning, ett fönster in i hans sinne. Visserligen fel fönster.

Han ritar kretsscheman och komplexa talplan och visar och gestikulerar. Och jag lyssnar och hänger med, jo banne mig. Jag har inte utövat de här sakerna på åratal, jag hade inte kunnat återge det han säger, jag kan inte utmana hans teorier. Men jag förstår hur han menar. Och han ser att jag gör det.

I söndagens DN intervjuades författaren Simon Singh om sin bok om kopplingen mellan matematik och humor. Jag minns med glädje hur han dissade alternativmedicin i boken (med den genialiskt översatta titeln) Salvekvick och kvacksalveri.

(Och ja, jag frustar lite lätt åt matteskämten. Fan, jag är en större nörd än jag trodde.)