Förra veckan råkade det hampa sig så att jag under loppet av några timmar förde tre samtal om sorg och saknad, samtal av varierande kvalitet som lämnade mig med alldeles olika känslor.
En av mina få kvinnliga kollegor är ungefär tio år yngre än jag. Vi jobbar på olika avdelningar så våra vägar korsas inte särskilt ofta, men vi fattade omedelbart tycke för varandra. Vi brukar ibland försöka äta lunch tillsammans, och tar då ofta en liten promenad efteråt.
Förra året gick hennes pappa bort efter ett relativt kort sjukdomsförlopp. Strax efter hans död fann hennes sambo det lämpligt att göra slut. Jag minns när vi kom tillbaka från semestern, då visste jag om hennes pappa men inte om sambon, men jag såg direkt att något var väldigt fel, och när vi blev ensamma berättade hon om det och grät. Ja, sen blev ju min pappa sjuk och jag var borta från jobbet länge och väl.
Men nu är vi tillbaka igen och vi har förstås mycket att prata om på våra promenader. Hon är inte riktigt så ensam i sorgen som jag, hon har både mamma och syster. Å andra sidan är hon förstås ensam i sin vardag på ett sätt som inte jag är, hon har svårt att vänja sig vid den icke självvalda ensamheten. Hennes far hade svåra smärtor innan han dog, det hade ju inte pappa, och vad tacksam jag är för det. Vidare bor hennes föräldrar i en annan stad, så hon reste hem till dem så ofta hon kunde under det dryga halvår han var sjuk. I efterhand plågas hon av att inte ha rest oftare.
Ännu något att vara tacksam för. Hur vidrigt det än var med det tröstlösa beskedet i september, hur tungt ansvaret än var att bära ensam, så var ändå mitt beslut att prioritera pappa framför allt annat mycket lätt att fatta. Mer än en gång har jag tänkt att jag aldrig hade velat återuppleva de sista månaderna med honom, men jag hade heller aldrig velat vara utan den tiden i livet.
Vi pratar om sorgen som kommer i vågor, att den är så stark fortfarande. Att det blir så tyst och ensamt en tid efter dödsfallet. Flosklerna man får höra, som antagligen grundar sig i att människor inte vet vad de ska säga.
Jag säger att mellan vågorna känner jag ibland en starkare livsglädje än förut, över de enkla sakerna. Att jag lever och är frisk och inte har ont. Över solen och den ljumma luften och blommornas doft. Nej, hon är inte där ännu. För henne är det ännu tungt och mörkt.
Vi blir stående länge, har svårt att slita oss. När jag kommer till min plats igen är jag fortfarande rörd efter samtalet och varm och röd efter promenaden. Då ropar Christian på mig, han höra hur jag mår.
Jag vet att Christian har höga ambitioner som hedrar honom, ambitioner att vara närvarande och stöttande. Men just där och då blir det inte särskilt bra. Han ställer raka frågor som förstås är omtänksamma, för han vill förstå, men som ändå är så aningslösa. Christian är elva år äldre än jag men har ändå båda sina föräldrar kvar i livet.
Kanske är jag orättvis som tycker att han är okänslig. Nej, det är inte mycket praktiskt kvar nu att ordna med, det är inte det som är tungt. Lägenheten är såld (jag orkar inte gå in på vilket arbete det var att röja ur lägenheten, hur emotionellt krävande det var, och att det paradoxalt nog ändå är en sorg att det är över). Ett stort måste som jag ännu inte tagit itu med är att skriva till ASIH och delge dem mina synpunkter på deras vård (eller snarare icke-vård) av pappa. Christians reaktion förvånar mig: men måste du verkligen göra det?
Klart jag inte måste. Men jag vill. För min egen skull, jag vill berätta hur det var, jag vill få det ur mig, jag vill få någon sorts upprättelse eller bekräftelse på att det inte ska gå till som det gjorde (fast jag är realistisk och inte säker på att jag får detta). För andras skull, framtida patienter som kanske inte har stridbara anhöriga. Den där verksamheten behöver de banne mig få ordning på för sådär ska det som sagt inte gå till.
Detta förklarar jag för Christian, men djupare än så går jag inte. Jag skyddar mig bakom en mur av analytiskt prat. Inte kan jag förklara för honom om saknaden, hålet inom mig, bilderna av pappa som stiger upp. Känslan jag får ibland av att han är så nära, så nära. Om jag inte vänder mig om och tittar efter så kan jag fortsätta känna att han är där. Känslan av att om jag sträckte ut handen och liksom kunde svepa undan tiden, göra en reva i den, då skulle han vara där. Känslan av att han säkert svarar mig när jag ropar på honom, någonstans bortom rymderna eller den där tjocka gardinen av tid eller materia eller vad det nu är, svarar han mig. Klart han gör, det har han alltid gjort. Det är bara jag som inte hör.
Inte orkar jag gå in på det när vi sitter i obekväma stolar i ett trångt samtalsrum bakom en glasruta, och förresten vet jag inte om jag känner eller litar tillräckligt mycket på Christian för att blotta mig så. Eller, det gör jag väl. Jag gillar honom, det är inte det. Men det finns gränser.
Och förresten har han ett storebrorsaktigt lite besserwissrigt drag som jag inte gillar. Istället för att berätta om sorgen övergår jag till neutrala saker: renoveringen, det är jobbigt, det är grinigt, både jag och min man är slitna och tjafsar mycket. Då råder han mig i faderlig (själasörjande?) ton att inte låta solen gå ner över min vrede, ungefär. Det är väl ett bibelcitat?
Senare nämner jag samtalet för herr Snäll. Jag menar inte att kritisera Christian. Det är att ha väl höga krav på sin chef att han ska leverera samtalsterapi. Fast å andra sidan, satte han sig inte i situationen själv när han frågade?
Nä, man fattar inte om man inte varit med om det själv, säger Snäll enkelt.
Herr Snälls far dog plötsligt när han var i sena tonåren. Han fick ta ett stort ansvar, ordna begravning, lära mamma hur man gör när man betalar räkningar, peppa henne att utbilda sig och lotsa henne ut i arbetslivet. Hon dog förra året, gammal och mätt på livet. Jag minns när han vakade hos henne på sjukhuset. Hon passade på att dö när han gjorde sig ärende ut ur rummet, precis som pappa gjorde med mig.
Morsan var jädra stolt över att hon kunde bli självförsörjande, säger han. Det förstår jag, svarar jag. Och jag förstår varför du har en så modern syn på kvinnor, det är banne mig inte alla som har.
Han myser och plirar vänligt mot mig över kaffekoppen. Usch, jag saknar honom.
Visar inlägg med etikett Helga själv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Helga själv. Visa alla inlägg
2016-06-05
2016-06-02
Bristande ambition
Fy farao vad trött jag är just nu. På jobbet fnattar folk omkring med stressen lysande ur ögonen, på gruppmötet ber chefen oss gradera vår stressnivå. Alla är stressade, stressade, stressade. Jag svarar att jag inte är så värst stressad, men sliten. Jag längtar efter semester. Chefen snörper på munnen.
(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)
Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.
Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.
Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?
Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.
Lat? Inte tillräckligt engagerad?
När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)
Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.
Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.
Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.
När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.
Jösses, undrar om jag är likadan?
Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.
Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.
Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.
Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.
Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.
Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.
---
Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.
Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.
Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.
Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.
(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)
Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.
Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.
Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?
Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.
Lat? Inte tillräckligt engagerad?
När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)
Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.
Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.
Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.
När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.
Jösses, undrar om jag är likadan?
Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.
Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.
Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.
Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.
Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.
Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.
---
Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.
Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.
Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.
Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.
2016-05-29
Längtan
Sitter på Q:s sängkant och skrållar håglöst genom mitt facebook- och twitterflöde som idag svämmar över av hyllningar till mammor, levande och döda.
Själv tänker jag bara på pappa.
Det var först igår eftermiddag som jag kom iväg på den där konvaljletarpromenaden. Jag hittade inga konvaljer i skogen, men det var fint ändå. Sedan satt jag en stund på berget vid sjön och lyssnade på vågskvalp och humlesurr och fågelsången från skogsbrynet bakom mig, och försökte landa och läka.
Jag tänkte på min syster som jag någon timme tidigare skjutsat till pendeln. Hon var trött efter påkostad jobbfest då hon kommit hem tre. Annat det än middagen för Snäll, jag drack läsk hela kvällen och var hemma före nio.
Något skaver, tänkte jag. Är jag avundsjuk? Vill jag också vara ute och festa, dansa, dejta? Är det det?
Insikten slår tungt ner i mig. Konstigt att jag blir lika förvånad varje gång. Det finns bara en jag saknar och längtar efter.
Pappa. Att höra hans röst, möta hans blick. Kanske hålla hans hand, den stora med långa fingrar. Kanske känna hans hand på håret, han brukade klappa mig över håret.
Han slösade inte med superlativerna. Min söta flicka, sa han en gång när jag grät över en misslyckad IVF. Det måste vara mer än tio år sedan. Det är tur att jag har dig, sa han ganska ofta. Särskilt den näst sista månaden.
Jag gråter häftigt och låter vinden, som plötsligt är ljummen, torka tårarna.
När jag kommit hem går jag en lov i branten nedanför stugan och där hittar jag massor av liljekonvalj. Katten gör mig sällskap.
Fyndet gör mig oväntat glad. Nere vid sjön undrade jag en halvtimme tidigare om jag någonsin skulle känna glädje igen.
Själv tänker jag bara på pappa.
Det var först igår eftermiddag som jag kom iväg på den där konvaljletarpromenaden. Jag hittade inga konvaljer i skogen, men det var fint ändå. Sedan satt jag en stund på berget vid sjön och lyssnade på vågskvalp och humlesurr och fågelsången från skogsbrynet bakom mig, och försökte landa och läka.
Jag tänkte på min syster som jag någon timme tidigare skjutsat till pendeln. Hon var trött efter påkostad jobbfest då hon kommit hem tre. Annat det än middagen för Snäll, jag drack läsk hela kvällen och var hemma före nio.
Något skaver, tänkte jag. Är jag avundsjuk? Vill jag också vara ute och festa, dansa, dejta? Är det det?
Insikten slår tungt ner i mig. Konstigt att jag blir lika förvånad varje gång. Det finns bara en jag saknar och längtar efter.
Pappa. Att höra hans röst, möta hans blick. Kanske hålla hans hand, den stora med långa fingrar. Kanske känna hans hand på håret, han brukade klappa mig över håret.
Han slösade inte med superlativerna. Min söta flicka, sa han en gång när jag grät över en misslyckad IVF. Det måste vara mer än tio år sedan. Det är tur att jag har dig, sa han ganska ofta. Särskilt den näst sista månaden.
Jag gråter häftigt och låter vinden, som plötsligt är ljummen, torka tårarna.
När jag kommit hem går jag en lov i branten nedanför stugan och där hittar jag massor av liljekonvalj. Katten gör mig sällskap.
Fyndet gör mig oväntat glad. Nere vid sjön undrade jag en halvtimme tidigare om jag någonsin skulle känna glädje igen.
2016-05-26
Vila, landa, grunda
Månaden maj rullar på. Tack och lov att jobbet inte är så värst krävande, då hade jag gått under. Chefsrollen är inte lika pressad som projektledarrollen. Å andra sidan är jag långt mer sliten i år än förra året.
I helgen blev jag magsjuk*, och kunde inte alls sjunga körkonsert. Medan den pågick var jag för dålig för att bry mig men efteråt när jag såg alla jublande kommentarer från publik och medkorister, då grämde jag mig något. Fast inte mycket, faktiskt. Vad ska man göra?
(*Eventuellt det av mig genomdrivna restaurangbesökets fel. Karma i så fall. Bara jag åt kall sallad, de andra åt varm mat. Eller så är det ungarnas infektion, som hos dem yttrar sig som hosta och snuva, men går på magen hos mig. Vem vet?)
Hela veckan har jag hankat mig fram, tagit en halvdag, en dag i taget. Jag tar det här mötet, så åker jag hem och lägger mig sedan. (Fast det har jag ju inte gjort, förstås.) Jag är nästan frisk, men inte riktigt. Men jag mår bättre för varje dag, det gör jag.
Igår fixade jag och en kollega, också gruppchef, en avskedsmiddag för herr Snäll. Det var kollegans idé men efter att ha lanserat den lyfte han inte ett finger utan lätpå sedvanligt manligt vis mig organisera det hela. Nä, i rättvisans namn följde han snällt med och handlade mat när jag beordrade det, och vi samarbetade bra, och han skötte grillen (på sedvanligt manligt vis?) med bravur.
Ja, herr Snäll ska sluta. Det berör mig starkare än jag trott. Tisdag är hans sista dag då han ska hålla ett litet tal som jag fått förtroendet att korrekturläsa. Jag undrar om jag kommer att kunna hålla tårarna tillbaka. Jag är så blödig nuförtiden. Hur kommer det att kännas på jobbet när inte Snäll sitter inne på sitt rum och hostar, alltid redo för en liten pratstund? Han är ingen organisatör, ingen strateg, på många sätt en ganska dålig chef. Men som människokännare och bollplank är han enastående och jag kommer att sakna honom förfärligt.
Herr Snäll kommer från arbetarbakgrund och läste till ingenjör på kvällarna. Han gillar motorcyklar och har stort tekniskt intresse och är dyslektiker. Nämnde jag att vi är så lika? Att vi ofta tänker precis likadant?
Det blir tomt. Ännu en förlust.
Hela veckan har jag som sagt hankat mig fram och tänkt att på torsdag, då ska jag banne mig sjukskriva mig och vila. Fast igår kväll hade jag hunnit ändra mig. Äsch, jag mår ju stadigt bättre även om magen fortfarande konstrar lite.
Men imorse kom Q och var ynklig, och han hostar onekligen förskräckligt, åtminstone på morgonen. Det har varit full fart för honom också på sistone, även om det mest varit roligheter så blir man trött av sånt. Så jag vabbar idag, och Q leker med lego och sjunger och får inte skärma, förutom om en liten stund då vi ska titta på Harry Potter. Senare ska vi försöka spela fyrhändigt, den där biten som alla ungar (utom jag) kan och som pianoläraren kallade för rundgångslåten. Q:s pianospel lockar mig att damma av mina kunskaper, fast han är redan bättre än jag.
Jag behöver vila och landa och hitta grunden igen, den grund som jag vet finns inuti mig. Nu när jag gråtit en stund känns det bättre, mer landat, mer grundat.
I helgen blev jag magsjuk*, och kunde inte alls sjunga körkonsert. Medan den pågick var jag för dålig för att bry mig men efteråt när jag såg alla jublande kommentarer från publik och medkorister, då grämde jag mig något. Fast inte mycket, faktiskt. Vad ska man göra?
(*Eventuellt det av mig genomdrivna restaurangbesökets fel. Karma i så fall. Bara jag åt kall sallad, de andra åt varm mat. Eller så är det ungarnas infektion, som hos dem yttrar sig som hosta och snuva, men går på magen hos mig. Vem vet?)
Hela veckan har jag hankat mig fram, tagit en halvdag, en dag i taget. Jag tar det här mötet, så åker jag hem och lägger mig sedan. (Fast det har jag ju inte gjort, förstås.) Jag är nästan frisk, men inte riktigt. Men jag mår bättre för varje dag, det gör jag.
Igår fixade jag och en kollega, också gruppchef, en avskedsmiddag för herr Snäll. Det var kollegans idé men efter att ha lanserat den lyfte han inte ett finger utan lät
Ja, herr Snäll ska sluta. Det berör mig starkare än jag trott. Tisdag är hans sista dag då han ska hålla ett litet tal som jag fått förtroendet att korrekturläsa. Jag undrar om jag kommer att kunna hålla tårarna tillbaka. Jag är så blödig nuförtiden. Hur kommer det att kännas på jobbet när inte Snäll sitter inne på sitt rum och hostar, alltid redo för en liten pratstund? Han är ingen organisatör, ingen strateg, på många sätt en ganska dålig chef. Men som människokännare och bollplank är han enastående och jag kommer att sakna honom förfärligt.
Herr Snäll kommer från arbetarbakgrund och läste till ingenjör på kvällarna. Han gillar motorcyklar och har stort tekniskt intresse och är dyslektiker. Nämnde jag att vi är så lika? Att vi ofta tänker precis likadant?
Det blir tomt. Ännu en förlust.
Hela veckan har jag som sagt hankat mig fram och tänkt att på torsdag, då ska jag banne mig sjukskriva mig och vila. Fast igår kväll hade jag hunnit ändra mig. Äsch, jag mår ju stadigt bättre även om magen fortfarande konstrar lite.
Men imorse kom Q och var ynklig, och han hostar onekligen förskräckligt, åtminstone på morgonen. Det har varit full fart för honom också på sistone, även om det mest varit roligheter så blir man trött av sånt. Så jag vabbar idag, och Q leker med lego och sjunger och får inte skärma, förutom om en liten stund då vi ska titta på Harry Potter. Senare ska vi försöka spela fyrhändigt, den där biten som alla ungar (utom jag) kan och som pianoläraren kallade för rundgångslåten. Q:s pianospel lockar mig att damma av mina kunskaper, fast han är redan bättre än jag.
Jag behöver vila och landa och hitta grunden igen, den grund som jag vet finns inuti mig. Nu när jag gråtit en stund känns det bättre, mer landat, mer grundat.
2016-05-20
Mera gnäll och reflektion om kollision
Fortsatt överlevnadsmode. I tisdags råddade O skolans dag (jippon, lekar och fanskap på skolgården, alla föräldrar måste vara med!) i sällskap med uppspelt Y, medan jag var hemma med hostande Q. Vi tittade på TV och åt glass som kompensation.
I onsdags kväll kom min syster och åt middag. O försvann iväg på årsstämma i boföreningen och J lyssnade tålmodigt på mina klagovisor medan hon diskade. Jag märkte på hennes omtänksamhet att hon märkte att något är fel.
Igår vabbade jag, denna gång Y som övertagit hostan. Det blev mindre vilsamt än jag hoppats eftersom snickaren dundrade in och satte upp ett tidigare missat badrumsskåp. Men skönt att få det gjort förstås. På kvällen körde Q och jag in till stan, han hade sin sista pianolektion. (Ska berätta mer om pianot vid tillfälle, det har varit ett bökigt arrangemang men så värt det eftersom Q älskar att spela och enligt läraren gör stora framsteg.)
Och idag? Idag vaknade jag med halsont, det vill jag inte ha två dagar före körkonsert. Har dessutom ont i ryggen eftersom jag stod lite för länge dubbelvikt vid omplantering av pelargoner, det enda trädgårdsarbete jag mäktat med hittills.
På förmiddagen ringer en elektriker och har lite frågor om sitt sista fixa-till-jobb hemma hos oss. Jag passar på att instruera honom om ett extra vägguttag vi skulle vilja ha monterat och om han kunde titta på den trasiga spotlightskenan i matrummet också. Han verkar måttligt intresserad.
Sedan ringer jag O innan jag glömmer vad elektrikern sa. När vi är färdiga med det säger O att vi måste förbereda morgondagen också, det är ju picknick tillsammans med Friluftsfrämjandet.
Kan vi inte tagga ner lite, ber jag. Måste vi släpa med en massa mat i plastburkar, jag orkar inte. Vi kan väl nöja oss med kaffe och saft och stanna och äta lunch någonstans på hemvägen.
Antagligen träffar jag ett känsligt ställe, det vet jag ju att jag gör. Fixa mat och matlådor och i synnerhet picknickar är O:s sätt att visa omsorg. Jag slänger ihop lite korv med bröd säger han, och blir arg när jag invänder att det inte blir någon särskilt nyttig lunch, korvåbröd är inte något som någon av oss behöver. Han far ut i i en oväntat aggressiv kommentar, jag blir arg tillbaka och så tjafsar vi en stund innan vi enas om att prata mer om saken ikväll och förankra eventuellt utebliven picknick hos ungarna. (Jag tror inte ett ögonblick på att de blir besvikna över det, de älskar att äta på restaurang.)
Efteråt tänker jag på den där taggen som sitter kvar, som O:s arga kommentarer alltid gör. Varför far han ut så där, kverulerar jag inombords. Så fort det inte blir precis som han vill, jävla surkart. Han tycker förstås att jag är grinig och skäller om allt men herregud så orättvist det är, han skulle bara veta hur mycket skit jag väljer att inte tjafsa om, hur mycket jag biter ihop.
Hm. Vid närmare eftertanke inser jag att jag visserligen biter ihop ibland men förr eller senare pyser det alltid ut. Tiga och lida i tysthet är inte min grej. Och att O far ut i för stunden orimligt (nåja) aggressiva kommentarer tyder väl snarast på att han känner sig trängd och utsatt. Jag måste ju faktiskt inte gå igång på allt han kläcker ur sig.
Och dessutom säger han en massa snälla saker också, sånt som jag aldrig säger och som jag alltid blir lika förvånad över. Som häromdagen när jag stod med näsan ner i en byrålåda och arslet i vädret. Jag hade smutsiga jeans och någon högst medioker topp från Indiska på mig. Vad snygg du är, utbrister O och jag tittar på honom som han inte vore klok. Eller härommorgonen i sängen när han gav mig en komplimang som jag för mitt liv inte kan komma ihåg för jag var så fruktansvärt sömnig eller snarare halvdöd som jag ju alltid är på morgnarna.
Var det någon som sa att det var lätt att leva ihop?
I onsdags kväll kom min syster och åt middag. O försvann iväg på årsstämma i boföreningen och J lyssnade tålmodigt på mina klagovisor medan hon diskade. Jag märkte på hennes omtänksamhet att hon märkte att något är fel.
Igår vabbade jag, denna gång Y som övertagit hostan. Det blev mindre vilsamt än jag hoppats eftersom snickaren dundrade in och satte upp ett tidigare missat badrumsskåp. Men skönt att få det gjort förstås. På kvällen körde Q och jag in till stan, han hade sin sista pianolektion. (Ska berätta mer om pianot vid tillfälle, det har varit ett bökigt arrangemang men så värt det eftersom Q älskar att spela och enligt läraren gör stora framsteg.)
Och idag? Idag vaknade jag med halsont, det vill jag inte ha två dagar före körkonsert. Har dessutom ont i ryggen eftersom jag stod lite för länge dubbelvikt vid omplantering av pelargoner, det enda trädgårdsarbete jag mäktat med hittills.
På förmiddagen ringer en elektriker och har lite frågor om sitt sista fixa-till-jobb hemma hos oss. Jag passar på att instruera honom om ett extra vägguttag vi skulle vilja ha monterat och om han kunde titta på den trasiga spotlightskenan i matrummet också. Han verkar måttligt intresserad.
Sedan ringer jag O innan jag glömmer vad elektrikern sa. När vi är färdiga med det säger O att vi måste förbereda morgondagen också, det är ju picknick tillsammans med Friluftsfrämjandet.
Kan vi inte tagga ner lite, ber jag. Måste vi släpa med en massa mat i plastburkar, jag orkar inte. Vi kan väl nöja oss med kaffe och saft och stanna och äta lunch någonstans på hemvägen.
Antagligen träffar jag ett känsligt ställe, det vet jag ju att jag gör. Fixa mat och matlådor och i synnerhet picknickar är O:s sätt att visa omsorg. Jag slänger ihop lite korv med bröd säger han, och blir arg när jag invänder att det inte blir någon särskilt nyttig lunch, korvåbröd är inte något som någon av oss behöver. Han far ut i i en oväntat aggressiv kommentar, jag blir arg tillbaka och så tjafsar vi en stund innan vi enas om att prata mer om saken ikväll och förankra eventuellt utebliven picknick hos ungarna. (Jag tror inte ett ögonblick på att de blir besvikna över det, de älskar att äta på restaurang.)
Efteråt tänker jag på den där taggen som sitter kvar, som O:s arga kommentarer alltid gör. Varför far han ut så där, kverulerar jag inombords. Så fort det inte blir precis som han vill, jävla surkart. Han tycker förstås att jag är grinig och skäller om allt men herregud så orättvist det är, han skulle bara veta hur mycket skit jag väljer att inte tjafsa om, hur mycket jag biter ihop.
Hm. Vid närmare eftertanke inser jag att jag visserligen biter ihop ibland men förr eller senare pyser det alltid ut. Tiga och lida i tysthet är inte min grej. Och att O far ut i för stunden orimligt (nåja) aggressiva kommentarer tyder väl snarast på att han känner sig trängd och utsatt. Jag måste ju faktiskt inte gå igång på allt han kläcker ur sig.
Och dessutom säger han en massa snälla saker också, sånt som jag aldrig säger och som jag alltid blir lika förvånad över. Som häromdagen när jag stod med näsan ner i en byrålåda och arslet i vädret. Jag hade smutsiga jeans och någon högst medioker topp från Indiska på mig. Vad snygg du är, utbrister O och jag tittar på honom som han inte vore klok. Eller härommorgonen i sängen när han gav mig en komplimang som jag för mitt liv inte kan komma ihåg för jag var så fruktansvärt sömnig eller snarare halvdöd som jag ju alltid är på morgnarna.
Var det någon som sa att det var lätt att leva ihop?
2016-05-18
Gubbar
Det har varit några intensiva veckor med kören nu. I fredags medverkade vi i en teateruppsättning (och fick massor av beröm, roligt!) och i lördags sjöng vi två korta konserter på det äldreboende där vi håller våra repetitioner. Och på söndag är det vårkonsert. Sedan är terminen slut.
Som trogna läsare vet reflekterar jag ofta över kören och frågar mig om jag orkar, om den tar mer än den ger. Men den här terminen har det positiva definitivt övervägt.
En aspekt som jag tidigare skrivit om är den att jag genom kören har fått vänner som är betydligt äldre än jag. Yngre också förstås men av någon anledning värdesätter jag inte dem lika mycket.
Kanske har det helt enkelt med pappas bortgång att göra.
När vi skulle på internat åkte jag som vanligt med min vän Bengt, han är i sjuttioårsåldern. På morgonen hade jag läst Jörn Donners nekrolog över Jeanette Bonnier och var uppfylld av de märkliga formuleringarna och självgodheten. Skriver man verkligen så? Förr hade det varit ett givet samtalsämne med pappa, vare sig han läst nekrologen eller inte hade han lyssnat med intresse och gärna diskuterat saken.
Det visade sig att Bengt också läst den. Inte var det som att prata med pappa, inte riktigt. Men det var fint ändå.
När Bengt och jag går från måndagens rep blir vi upphunna av Ingemund som är ännu några år äldre. Han kliver muntert ut i körbanan.
Bengt: Går du mot röd gubbe, du gubbe?
Ingemund: Jaha, det får man faktiskt, bara man inte har barnbarnen med sig.
Helga: Akta, bussen där ska svänga, hon ser inte dig. Oj! Och skåpbilen - Ingemund!!
Vi räddar oss över till andra sidan.
Bengt: Ja, det är rätt. Jag brukar också öva mig i civil olydnad.
Helga: Senil olydnad menar du.
Gubbarna kluckar förtjust.
Som trogna läsare vet reflekterar jag ofta över kören och frågar mig om jag orkar, om den tar mer än den ger. Men den här terminen har det positiva definitivt övervägt.
En aspekt som jag tidigare skrivit om är den att jag genom kören har fått vänner som är betydligt äldre än jag. Yngre också förstås men av någon anledning värdesätter jag inte dem lika mycket.
Kanske har det helt enkelt med pappas bortgång att göra.
När vi skulle på internat åkte jag som vanligt med min vän Bengt, han är i sjuttioårsåldern. På morgonen hade jag läst Jörn Donners nekrolog över Jeanette Bonnier och var uppfylld av de märkliga formuleringarna och självgodheten. Skriver man verkligen så? Förr hade det varit ett givet samtalsämne med pappa, vare sig han läst nekrologen eller inte hade han lyssnat med intresse och gärna diskuterat saken.
Det visade sig att Bengt också läst den. Inte var det som att prata med pappa, inte riktigt. Men det var fint ändå.
När Bengt och jag går från måndagens rep blir vi upphunna av Ingemund som är ännu några år äldre. Han kliver muntert ut i körbanan.
Bengt: Går du mot röd gubbe, du gubbe?
Ingemund: Jaha, det får man faktiskt, bara man inte har barnbarnen med sig.
Helga: Akta, bussen där ska svänga, hon ser inte dig. Oj! Och skåpbilen - Ingemund!!
Vi räddar oss över till andra sidan.
Bengt: Ja, det är rätt. Jag brukar också öva mig i civil olydnad.
Helga: Senil olydnad menar du.
Gubbarna kluckar förtjust.
2016-05-17
Överleva. Orka.
Jag mår faktiskt inte särskilt bra.
Det är med viss förvåning och irritation jag konstaterar det. Det är som att jag tycker att jag borde sluta sjåpa mig. Jag har ju allt jag behöver. Jag är så avundsvärd, tro inte att jag inte vet och ser och förstår det.
Dessutom är det vår och hjärtskärande vackert ute. Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?
Fånga dagen. Döden, åldrandet och intigheten andas mig i nacken. Det är nu du lever, det är nu livet borde vara som bäst. Fast jag läste minsann en notis idag om att folk är som lyckligast när de är 80 plus, det lät ju hoppfullt. Om man får bli så gammal förstås. Som alltid när jag är lite för trött blir jag nojig. Bröstcancer, hudcancer, tarmcancer, äggstockscancer, MS.
Förra veckan var en sådan som bara skulle överlevas. O var på tjänsteresa, en läkartid för Q, flera åtaganden med kören (roliga sådana men krävande). På lördagkvällen passade min syster barnen och vi gick ut och åt middag. Jättetrevligt, verkligen. Fast som påfyllning funkade det dåligt. Egentligen hade vi behövt en hel helg på hotell för att vila upp oss och hitta varandra.
Nu är jag sådär gnällig igen.
The never-ending story renoveringen från helvetet börjar faktiskt närma sig sitt slut. Vi har ett nytt badrum, och det gamla är bortfraktat och belamrar inte längre vår lilla uteplats. Igår målade de färdigt hallen och tog bort all papp från golven, idag ska vi sätta tillbaks alla hyllor och klädhängare där. Men helt färdigt är det förstås inte. En elektriker måste fixa lamporna, ett badrumsskåp saknas liksom en handdukstork. Det fixar vi så snabbt det bara går, säger de trosvisst, jag ler snett och tänker i mitt stilla sinne att är allt klart inom en månad blir jag förvånad.
Nu återstår förstås en massa arbete för mig och O att ställa i ordning allt som legat nerpackat eller bortstädat sedan i februari. Bittert tänker jag att det blir väl mitt ansvar som vanligt. Jag är avslutaren, färdigställaren, den som tjatar om att hänga upp tavlor och fixa det allra sista, detaljerna, de som egentligen inte behövs men som gör så mycket för trivseln.
Trivseln. Det är den som saknas. Jag kan inte minnas när jag senast trivdes med att vara hemma, när jag senast tyckte det var skönt att komma hem, när jag inte skyggade och suckade för ytterligare renoveringsstök.
Och så är det ju maj också, med avslutningar och utflykter och föräldravandringar och picknickar och fan och hans moster. Samma visa varje år, stress och press.
Det som är annorlunda i år (förutom renoveringen från helvetet och avsaknandet av trivsel) är hålet och tomheten. Någonstans måste jag ha trott att den värsta sorgen var över, eftersom den faktiskt lättade något i samband med att jag började jobba, eftersom jag faktiskt inte behöver vara sjukskriven längre, eftersom jag faktiskt gillar att jobba och finner viss tröst i det. Det är inte bara det att jobbet ger respit från familjetjafs och renoveringsdamm, det är också att det är roligare än på länge. I och med chefsrollen får jag vara med och påverka verksamheten på ett sätt som jag länge velat.
(Ett futtigt exempel: idag kallade personalchefen på mig. Hon ska presentera företagets nya kärnvärden/värdeord/värdegrund/vetefanvaddetkallas för all personal imorgon och är nervös. Du som är så klok och bra, säger hon, titta på detta och säg vad du tycker, jag får inte till orden riktigt.)
Men sedan en tid tillbaka gråter jag återigen varje dag. Ofta i bilen till eller från jobbet. Ofta ser jag pappa framför mig. Ibland är det hans vaxbleka döda ansikte, men lika ofta är det hans gestalt. Det vita håret på ända, axelväskan flyger ut bakom honom, han går med sin karakteristiska gångstil, inåt med fötterna och utåt med rumpan, monsieur Hulot, precis så som jag tydligen också går.
I helgen åkte jag förbi hans lägenhet som nu står tom och renstädad i väntan på de nya ägarna. Det är obegripligt att han inte finns där längre.
Kastanjerna blommar vid St Eriksplan när jag kör förbi och av någon anledning gör just det väldigt ont. När jag plockar fram mitt blåa SL-kort gör det också ont, för jag kommer att tänka på att pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?
Förra måndagen var det precis ett halvår sedan. Jag minns att det blommade blåa nävor i sjukhemmets rabatt när jag gick till honom den sista dagen. Hösten var ju så mild. Idag såg jag blommande midsommarblomster vid vägrenen.
Det är något med årstiden som gör det extra jobbigt, är det bara för att det är vackert? Eller är det för att jag kan tänka att idag för ett år sedan levde han ännu, hade jag vetat då, och så vidare? Eller väcks det något minne hos mig som jag knappt vet att jag har, en oro jag kände redan för ett år sedan utan att kunna formulera?
Jag vet inte. Men jag vet att det fortfarande är överlevnadsmode som gäller. Överleva. Orka.
Det är med viss förvåning och irritation jag konstaterar det. Det är som att jag tycker att jag borde sluta sjåpa mig. Jag har ju allt jag behöver. Jag är så avundsvärd, tro inte att jag inte vet och ser och förstår det.
Dessutom är det vår och hjärtskärande vackert ute. Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?
Fånga dagen. Döden, åldrandet och intigheten andas mig i nacken. Det är nu du lever, det är nu livet borde vara som bäst. Fast jag läste minsann en notis idag om att folk är som lyckligast när de är 80 plus, det lät ju hoppfullt. Om man får bli så gammal förstås. Som alltid när jag är lite för trött blir jag nojig. Bröstcancer, hudcancer, tarmcancer, äggstockscancer, MS.
Förra veckan var en sådan som bara skulle överlevas. O var på tjänsteresa, en läkartid för Q, flera åtaganden med kören (roliga sådana men krävande). På lördagkvällen passade min syster barnen och vi gick ut och åt middag. Jättetrevligt, verkligen. Fast som påfyllning funkade det dåligt. Egentligen hade vi behövt en hel helg på hotell för att vila upp oss och hitta varandra.
Nu är jag sådär gnällig igen.
The never-ending story renoveringen från helvetet börjar faktiskt närma sig sitt slut. Vi har ett nytt badrum, och det gamla är bortfraktat och belamrar inte längre vår lilla uteplats. Igår målade de färdigt hallen och tog bort all papp från golven, idag ska vi sätta tillbaks alla hyllor och klädhängare där. Men helt färdigt är det förstås inte. En elektriker måste fixa lamporna, ett badrumsskåp saknas liksom en handdukstork. Det fixar vi så snabbt det bara går, säger de trosvisst, jag ler snett och tänker i mitt stilla sinne att är allt klart inom en månad blir jag förvånad.
Nu återstår förstås en massa arbete för mig och O att ställa i ordning allt som legat nerpackat eller bortstädat sedan i februari. Bittert tänker jag att det blir väl mitt ansvar som vanligt. Jag är avslutaren, färdigställaren, den som tjatar om att hänga upp tavlor och fixa det allra sista, detaljerna, de som egentligen inte behövs men som gör så mycket för trivseln.
Trivseln. Det är den som saknas. Jag kan inte minnas när jag senast trivdes med att vara hemma, när jag senast tyckte det var skönt att komma hem, när jag inte skyggade och suckade för ytterligare renoveringsstök.
Och så är det ju maj också, med avslutningar och utflykter och föräldravandringar och picknickar och fan och hans moster. Samma visa varje år, stress och press.
Det som är annorlunda i år (förutom renoveringen från helvetet och avsaknandet av trivsel) är hålet och tomheten. Någonstans måste jag ha trott att den värsta sorgen var över, eftersom den faktiskt lättade något i samband med att jag började jobba, eftersom jag faktiskt inte behöver vara sjukskriven längre, eftersom jag faktiskt gillar att jobba och finner viss tröst i det. Det är inte bara det att jobbet ger respit från familjetjafs och renoveringsdamm, det är också att det är roligare än på länge. I och med chefsrollen får jag vara med och påverka verksamheten på ett sätt som jag länge velat.
(Ett futtigt exempel: idag kallade personalchefen på mig. Hon ska presentera företagets nya kärnvärden/värdeord/värdegrund/vetefanvaddetkallas för all personal imorgon och är nervös. Du som är så klok och bra, säger hon, titta på detta och säg vad du tycker, jag får inte till orden riktigt.)
Men sedan en tid tillbaka gråter jag återigen varje dag. Ofta i bilen till eller från jobbet. Ofta ser jag pappa framför mig. Ibland är det hans vaxbleka döda ansikte, men lika ofta är det hans gestalt. Det vita håret på ända, axelväskan flyger ut bakom honom, han går med sin karakteristiska gångstil, inåt med fötterna och utåt med rumpan, monsieur Hulot, precis så som jag tydligen också går.
I helgen åkte jag förbi hans lägenhet som nu står tom och renstädad i väntan på de nya ägarna. Det är obegripligt att han inte finns där längre.
Kastanjerna blommar vid St Eriksplan när jag kör förbi och av någon anledning gör just det väldigt ont. När jag plockar fram mitt blåa SL-kort gör det också ont, för jag kommer att tänka på att pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?
Förra måndagen var det precis ett halvår sedan. Jag minns att det blommade blåa nävor i sjukhemmets rabatt när jag gick till honom den sista dagen. Hösten var ju så mild. Idag såg jag blommande midsommarblomster vid vägrenen.
Det är något med årstiden som gör det extra jobbigt, är det bara för att det är vackert? Eller är det för att jag kan tänka att idag för ett år sedan levde han ännu, hade jag vetat då, och så vidare? Eller väcks det något minne hos mig som jag knappt vet att jag har, en oro jag kände redan för ett år sedan utan att kunna formulera?
Jag vet inte. Men jag vet att det fortfarande är överlevnadsmode som gäller. Överleva. Orka.
2016-04-25
Återhämtning, genomklappning, death by renovation och ett stort vafan
Jomen jag vet vad felet är. Det är utmattning, obefintliga marginaler, what have you. Vi är så jäkla slitna bägge två. Just i detta nu verkar O ha studsat tillbaka lite, hans förkylning är på tillbakagång. Å andra sidan har jag fått ett återfall, sorgen efter pappa ligger precis under ytan just nu.
I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.
Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.
Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.
På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.
O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.
På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.
Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.
O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.
Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.
Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.
Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.
Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.
Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.
O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.
Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.
Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.
Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.
Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.
I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.
Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.
Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.
På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.
O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.
På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.
Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.
O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.
Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.
Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.
Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.
Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.
Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.
O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.
Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.
Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.
Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.
Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.
2016-04-19
Mönster
Antagligen borde vi gå i parterapi igen. Det är ju bra och nyttigt, jag är den första att säga det. Men jag orkar fan inte. Orkar inte rådda och fixa en enda jävla grej till.
Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?
O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja.
Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)
O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)
Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)
Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.
På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.
Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)
Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?
En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.
Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt såjävla himla mycket dårå.
Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.
Fan också. Fortsättning följer.
Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?
O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja.
Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)
O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)
Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)
Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.
På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.
Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)
Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?
En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.
Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt så
Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.
Fan också. Fortsättning följer.
2016-04-13
Labil
Igår vaknade jag och var så ledsen, fattade först inte varför. Mindes sedan att jag drömt om pappas lägenhet igen, drömt att den fortfarande var full av böcker och papper och skräp och att jag behövde åka dit och städa och leta efter något, oklart vad. När allt trillat på plats och jag insett att det var en dröm och att lägenheten i verkligheten är tömd och städad och snart ska läggas ut till försäljning och att mäklaren gnuggar händerna och förbereder oss på att det kommer att gå snabbt det här, renoveringsobjekt är eftertraktade och i de här kvarteren är de sällsynta numera, då blir jag inte lättad och glad. Utan ledsen.
Sedan åker jag till jobbet och tar direkt tag i ett känsligt personalärende som jag funderat på. Pratar med min nye chef Christian, det visar sig att han tycker exakt som jag. Dags att koppla in HR, jag bokar ett möte. Hoppas du inte tycker att jag är för på, säger jag, men han skakar skrattande på huvudet.
En stund senare är det stormöte som Christian håller i, och han gör det så bra. Entusiasm och nytändning, precis vad vi behöver. Efter lunchen tar jag en promenad i solen med en kollega, och sedan är jag med på ännu ett bra möte då vi planerar resurser och jag inser att det är dags att ta tag i en annan fråga som jag funderat på. A behöver avlastning och B har sagt att han gärna vill utvecklas, ska jag be B hjälpa A? Och C som verkat lite håglös på sistone, han är ju faktiskt som klippt och skuren att kliva in och göra det som B då inte hinner med?
Ungefär så långt kommer jag innan det är dags att köra till kyrkogården och träffa min blåklädde vän och skriva på papper om gravplatsen. Det går fort, jag får en stund över innan jag ska hasta till föräldrafika på Y:s fritids. Så jag tar en promenad och går till det som ska bli pappas gravplats. Det är obeskrivligt vackert. Jublande fågelsång, solsken, gula minipåskliljor lyser från många gravar och i snåren i minneslunden blommar blåsipporna. Våren är himmelsk och hjärtslitande.
Vid gravplatsen träffar jag den blåklädde, han har tagit traktorn dit. Vi morsar och småpratar lite, skojar till och med.
Men när jag går därifrån gråter jag ordentligt. Jag kan prata och till och med skämta om pappa, men innerst inne är jag ju fortfarande så jävla ledsen.
Föräldrafikat är trevligt och stökigt som väntat. Q leker hos en kompis och Y får faktiskt skärma en stund när vi kommit hem, fast jag egentligen förlängt förra veckans skärmförbud med ännu en vecka för att få andrum från allt bråkande och tjafsande.
Q kommer snällt hem till middag men de är båda sura och bråkiga tills jag får i dem mat. Sedan är de ute och leker i den kyliga vårkvällen och bråkar återigen när det är dags att komma in. Just då kliver O innanför dörren, han har varit på AW och får ta över bråkandet. Egentligen är jag fortfarande sur på honom för att han var så orimligt grinig när han kom hem från tjänsteresan i fredags, och för att han är så jävla trött och arg och stressad och sjuk jämt. Att han är sjuk kan han inte rå för, men vem fan har inte varit sjuk, det är samma jävla hosta, det går över, och det är går fortare över om man tar sin medicin och ser till att sova och sköter om sig i största allmänhet. Fast lite skönt är det att han är hemma.
Det blir kväll och vi lägger oss och alla sover fast O flyttar till gästrummet någon gång under natten för han hostar eller snarkar eller vad det nu är. Och Q kommer och lägger sig hos mig och knäppkatten M trampar kurrande på mig, så sammanlagt vaknar jag säkert fyra-fem gånger.
På morgonen åker jag tidigt till jobbet, vi har stormöte varje onsdag som jag måste börja vara med på. Det är rätt enkelt att komma iväg i tid, om jag bara skiter i alla andra utom mig själv och lämnar över allt ansvar för barnen till O. Det är tricket, jag behöver inte ens gå upp tidigare.
Efter mötet pratar jag först med A som uttrycker på sedvanligt återhållet ingenjörsvis att han är stressad och har för mycket att göra. Men jag känner honom och det här ingenjörsspråket kan jag, han behöver inte gråta mot min axel för att jag ska fatta. Jag säger att jag inte kan lova något men att jag jobbar på en lösning. Så pratar jag med hans projektledare och lanserar idén att B ska in och avlasta A, och får gehör. Sedan letar jag efter Christian för jag vill höra vad han tycker om det hela, men han är borta på möte.
Herr Snäll ropar på mig från sitt rum och vill skicka över lönefiler och anteckningar från medarbetarsamtal. Jag hinner titta på min grupps löner lite snabbt, hoppsan, nya lönerna ska vara klara på måndag redan. Nåja, det är inte rocket science, jag har löneförhandlat såpass många gånger att jag känner mig ganska trygg i att sitta på andra sidan. Bokar tid med herr Snäll på måndag, då ska vi prata ihop oss.
Sedan ilar jag till lunchträningen och träffar en tjej jag känner igen i omklädningsrummet, vi tränar Transformer ihop. Hon är vältränad och stark som en oxe och mycket hjälpsam och peppande. Vi ses nästa vecka, bestämmer vi.
Sålunda är jag på strålande humör när jag sitter i bilen och O ringer. Har du sett bilderna från lägenheten? Mäklaren fotade igår och vill ha godkännande nu. Han är ett geni, bilderna är grymma!
Nej, jag har inte sett dem och klokt nog låter jag bli att titta på dem förrän efter lunch och ett möte som jag måste gå på.
För när jag sett dem måste jag
A) ge O oreserverat rätt i hans utlåtande om mäklaren
B) gå in på toa och gråta i nästan en halvtimme (varav hälften är eftermiddagsfika så det är i alla fall inte bara på arbetstid)
Jag vet knappt över vad. Saknad efter pappa förstås. Men också sorg över att hans hem är borta, rensopat och tomt. Och över att det under misären dolde sig en vacker och ljus lägenhet med fina färger på väggarna och fantastiskt vackra parkettgolv. Och att badrumskaklet var så snyggt, det hade jag glömt, fy på mig. Det var han så stolt över att ha satt upp själv. Och över att det är vår, och att om han levt nu så hade jag lagt en filt över hans knän och kört ut honom i rullstolen och tittat på blommorna. I en parallell värld, om och om inte. Om cancern upptäckts tidigare. Om han slutat dricka tidigare. Om, om. Fast det vet jag ju, det hade inte kunnat sluta på annat sätt.
Efter det kan jag knappt jobba utan står mest och glor, tills jag plötsligt inser att jag är sen till att hämta Y på fritids. Men Q svarar i sin mobil och går beredvilligt med på att hämta lillebror så jag är räddad.
Min fernissa är tunn, pappa. Fast jag mår bättre hela tiden. Och jag ska plantera både gullvivor och blåsippor på din grav.
Sedan åker jag till jobbet och tar direkt tag i ett känsligt personalärende som jag funderat på. Pratar med min nye chef Christian, det visar sig att han tycker exakt som jag. Dags att koppla in HR, jag bokar ett möte. Hoppas du inte tycker att jag är för på, säger jag, men han skakar skrattande på huvudet.
En stund senare är det stormöte som Christian håller i, och han gör det så bra. Entusiasm och nytändning, precis vad vi behöver. Efter lunchen tar jag en promenad i solen med en kollega, och sedan är jag med på ännu ett bra möte då vi planerar resurser och jag inser att det är dags att ta tag i en annan fråga som jag funderat på. A behöver avlastning och B har sagt att han gärna vill utvecklas, ska jag be B hjälpa A? Och C som verkat lite håglös på sistone, han är ju faktiskt som klippt och skuren att kliva in och göra det som B då inte hinner med?
Ungefär så långt kommer jag innan det är dags att köra till kyrkogården och träffa min blåklädde vän och skriva på papper om gravplatsen. Det går fort, jag får en stund över innan jag ska hasta till föräldrafika på Y:s fritids. Så jag tar en promenad och går till det som ska bli pappas gravplats. Det är obeskrivligt vackert. Jublande fågelsång, solsken, gula minipåskliljor lyser från många gravar och i snåren i minneslunden blommar blåsipporna. Våren är himmelsk och hjärtslitande.
Vid gravplatsen träffar jag den blåklädde, han har tagit traktorn dit. Vi morsar och småpratar lite, skojar till och med.
Men när jag går därifrån gråter jag ordentligt. Jag kan prata och till och med skämta om pappa, men innerst inne är jag ju fortfarande så jävla ledsen.
Föräldrafikat är trevligt och stökigt som väntat. Q leker hos en kompis och Y får faktiskt skärma en stund när vi kommit hem, fast jag egentligen förlängt förra veckans skärmförbud med ännu en vecka för att få andrum från allt bråkande och tjafsande.
Q kommer snällt hem till middag men de är båda sura och bråkiga tills jag får i dem mat. Sedan är de ute och leker i den kyliga vårkvällen och bråkar återigen när det är dags att komma in. Just då kliver O innanför dörren, han har varit på AW och får ta över bråkandet. Egentligen är jag fortfarande sur på honom för att han var så orimligt grinig när han kom hem från tjänsteresan i fredags, och för att han är så jävla trött och arg och stressad och sjuk jämt. Att han är sjuk kan han inte rå för, men vem fan har inte varit sjuk, det är samma jävla hosta, det går över, och det är går fortare över om man tar sin medicin och ser till att sova och sköter om sig i största allmänhet. Fast lite skönt är det att han är hemma.
Det blir kväll och vi lägger oss och alla sover fast O flyttar till gästrummet någon gång under natten för han hostar eller snarkar eller vad det nu är. Och Q kommer och lägger sig hos mig och knäppkatten M trampar kurrande på mig, så sammanlagt vaknar jag säkert fyra-fem gånger.
På morgonen åker jag tidigt till jobbet, vi har stormöte varje onsdag som jag måste börja vara med på. Det är rätt enkelt att komma iväg i tid, om jag bara skiter i alla andra utom mig själv och lämnar över allt ansvar för barnen till O. Det är tricket, jag behöver inte ens gå upp tidigare.
Efter mötet pratar jag först med A som uttrycker på sedvanligt återhållet ingenjörsvis att han är stressad och har för mycket att göra. Men jag känner honom och det här ingenjörsspråket kan jag, han behöver inte gråta mot min axel för att jag ska fatta. Jag säger att jag inte kan lova något men att jag jobbar på en lösning. Så pratar jag med hans projektledare och lanserar idén att B ska in och avlasta A, och får gehör. Sedan letar jag efter Christian för jag vill höra vad han tycker om det hela, men han är borta på möte.
Herr Snäll ropar på mig från sitt rum och vill skicka över lönefiler och anteckningar från medarbetarsamtal. Jag hinner titta på min grupps löner lite snabbt, hoppsan, nya lönerna ska vara klara på måndag redan. Nåja, det är inte rocket science, jag har löneförhandlat såpass många gånger att jag känner mig ganska trygg i att sitta på andra sidan. Bokar tid med herr Snäll på måndag, då ska vi prata ihop oss.
Sedan ilar jag till lunchträningen och träffar en tjej jag känner igen i omklädningsrummet, vi tränar Transformer ihop. Hon är vältränad och stark som en oxe och mycket hjälpsam och peppande. Vi ses nästa vecka, bestämmer vi.
Sålunda är jag på strålande humör när jag sitter i bilen och O ringer. Har du sett bilderna från lägenheten? Mäklaren fotade igår och vill ha godkännande nu. Han är ett geni, bilderna är grymma!
Nej, jag har inte sett dem och klokt nog låter jag bli att titta på dem förrän efter lunch och ett möte som jag måste gå på.
För när jag sett dem måste jag
A) ge O oreserverat rätt i hans utlåtande om mäklaren
B) gå in på toa och gråta i nästan en halvtimme (varav hälften är eftermiddagsfika så det är i alla fall inte bara på arbetstid)
Jag vet knappt över vad. Saknad efter pappa förstås. Men också sorg över att hans hem är borta, rensopat och tomt. Och över att det under misären dolde sig en vacker och ljus lägenhet med fina färger på väggarna och fantastiskt vackra parkettgolv. Och att badrumskaklet var så snyggt, det hade jag glömt, fy på mig. Det var han så stolt över att ha satt upp själv. Och över att det är vår, och att om han levt nu så hade jag lagt en filt över hans knän och kört ut honom i rullstolen och tittat på blommorna. I en parallell värld, om och om inte. Om cancern upptäckts tidigare. Om han slutat dricka tidigare. Om, om. Fast det vet jag ju, det hade inte kunnat sluta på annat sätt.
Efter det kan jag knappt jobba utan står mest och glor, tills jag plötsligt inser att jag är sen till att hämta Y på fritids. Men Q svarar i sin mobil och går beredvilligt med på att hämta lillebror så jag är räddad.
Min fernissa är tunn, pappa. Fast jag mår bättre hela tiden. Och jag ska plantera både gullvivor och blåsippor på din grav.
2016-04-09
Tycho Brahe-fredag som bättrar sig
Dagen börjar dåligt. O är bortrest, mamma är på besök för att hjälpa mig med barnen. Syrran sover också över eftersom hon är ledsen över Karlfan och tycker det är jobbigt att vara ensam hemma.
Jag älskar dem, det är skönt att ha dem hos mig, barnen älskar mormor och moster. Men huset blir trångt. Särskilt när vi bara har en fungerande toa som ligger precis intill mitt sovrum. På efternatten vaknar jag flera gånger av att mamma är uppe på toa, hon är dålig i magen och på morgonen är hon berättigat ömklig över det.
Halv åtta brakar hantverkaren in. Vete fasen vad det är han gör just nu, smackar på spackel tror jag. Nästa vecka ska snickare bygga nytt innertak och elektriker fixa elen och sedan ska det kaklas.
Q pilar till skolan efter att ha krockat med hantverkaren ett antal gånger i hallen. (Varför är alla hallar underdimensionerade? Då har vårt hus ändå störst hall eftersom den är tillbyggd.) Y har fått överta min gräsliga hosta så han får vara hemma med mormor.
Själv åker jag till jobbet, inte utan lättnad. Så skönt att slippa vabba, kunna jobba denna första kritiska vecka, slippa vara hemma i hantverksstöket.
Denna vecka är nämligen min första som chef. Och sedan i måndags har jag en ny chef, som härmed dubbas till Christian, eftersom han är just det, varmt kristen och aktiv i en frikyrka. Fostrad i bibelskolor, så fjärran från min bakgrund som tänkas kan. Men vi gillar varann.
Ändå är jag lite osäker på honom och tänker på detta när jag sätter mig i bilen. För det är ju inte till jobbet jag ska, jag ska först till verkstaden och köpa nya sommardäck och byta till dem och lämna in vinterdäcken på förvaring.
Mitt liv ska bli enklare, har jag tänkt. Är det något jag ska använda pappas och gammelmosters arv till så är det just detta. Betala några hundralappar extra per år för att slippa lyfta och bära smutsiga däck, slippa ha dem liggande i garaget. Städhjälp lite oftare. Låta hantverkare utföra renoveringen av huset istället för att göra den själv.
Det slår mig när jag skriver detta att pappa och gammelmoster levde precis tvärtom. De unnade sig ingenting. Pappa köpte förvisso vacker konst som han tyckte om, men han ramade in den själv med fula passepartouter och billiga ramar. Å andra sidan lämnar de miljoner efter sig, det lär inte jag göra.
Åter till Christian. Dagen innan skrev jag ett mejl till min nya grupp och till honom, där jag meddelade att jag blir lite senare än vanligt eftersom jag ska byta däck på bilen. Christian svarar kryptiskt vilket sätter myror i huvudet på mig. Tycker han att chefer ovillkorligen bör vara på plats mellan nio och fem varje dag? Jag inser att jag måste prata med honom, både för att veta vad han förväntar sig av mig men också vad jag ska förmedla till mina medarbetare.
Herr Snälls inställning har varit mer än generös. Jag har uppskattat den och kan ärligt säga att jag inte missbrukat den. Men det finns andra som har gjort det, och ett par av dem arbetar i min grupp. Eller förresten, kanske inte precis missbrukat, men de gör sannerligen inte sitt bästa. Jo förresten, det kanske de också gör, de tror åtminstone att de gör det. Låt mig säga såhär: de presterar betydligt under sin potential.
Jag är alltså både tankfull och lite stressad när jag kommer till däckverkstaden och inte blir mitt humör bättre när killen där frågar efter de gamla hjulen. Visst fan. Däck skulle jag ju köpa men däck sitter på fälgar och de gamla fälgarna ligger såklart i garaget. Inte hade jag en tanke på det. Jag behöver verkligen ett däckhotell. Hatar förresten allt som har med bilar att göra, dimensioner på däck och fälg hit och dit i en myriad av kombinationer, går ju inte att hålla reda på. Får boka en ny tid nästa vecka.
Till jobbet kommer jag halv tio, inte oanständigt sent i alla fall. Dessutom är jag ju fortfarande sjukskriven på deltid. Herr Snäll möter mig med ett leende och får höra hela däckhistorien. Christian syns inte till. Herr Snäll och jag småpratar lite om arbetstider och de förestående lönebeskeden. Det är skönt att han fortfarande är kvar på jobbet fast han inte längre är chef, så man har någon att fråga.
Sedan är det dags för lunch, och det blir en lång sådan idag, hehe, apropå arbetsmoral. Jag kör till närmaste tunnelbanestation och parkerar bilen och tar t-banan till stan där jag så småningom träffar Annannan och äter god fisk och pratar oavbrutet (du fick väl åtminstone ett par sylar i vädret?).
På tunnelbanan tillbaka blir jag återigen på dåligt humör när jag slöläser på Facebook. Jag bestämmer mig för att avfölja en tant i kören, nu får det vara nog med hennes smygrasistiska och okunniga inlägg. I höstas gick jag faktiskt i polemik med henne när hon oroade sig för att den invällande vågen av flyktingar skulle innehålla stora mängder terrorister. Jag påpekade att forskning och experter säger det motsatta, och fick svar som gick ut på att experter minsann inte vet allt och man måste väl få oroa sig och allt möjligt annat dumt. Sedan dess har hon delat krönikor av Markus Birro och liknande. Just idag tycker hon att det borde vara självklart att alla invandrare utvisas på livstid om de begår grova brott. Var är Leif GW när man behöver honom?
Det växlar från irritation till vemod när jag hämtat bilen och kör till närmaste konditori och köper bullar till eftermiddagsfika. I samma hus ligger nämligen en vårdcentral dit jag körde pappa en gång för att ta blodprover. Det var under hans veckor på det privata vårdhemmet Furuhöjden, som han dubbade till Granhögen, typiskt honom. Minnet av oron och sorgen gör mig beklämd. På den bänken satt han och väntade medan jag parkerade. Å vad jag längtar efter honom.
Det ösregnar när jag går från konditori till bil med bullar i en påse, men när jag några minuter senare parkerar vid jobbet skiner solen.
Alla mina grabbar utom en dyker upp till fikat, den siste är pappaledig på fredagar. Det blir en trevlig stund. Innan hade jag tänkt att jag skulle dra lite formalia med dem, som att de ska meddela mig när de är borta och sånt, men jag ändrar mig. Nu ska vi bara snacka skit.
Så det gör vi, särskilt en av killarna. Jag har ögonen på honom sedan tidigare, han brukar uttrycka sig nedsättande om flyktingar. Nu hettar det till i något ögonblick, för en annan i gruppen har själv en bakgrund som asylsökande, låt vara att det ligger tjugo år bakåt i tiden. Kille nummer ett drar en story om en bekants bekant som driver ett asylboende och tjänar pengar som gräs, och som berättat om en kvinna som krävde tjugo blöjpaket i veckan, fast det visade sig att hon ju sålde dem på Blocket, är det inte för jävligt. Jag svarar torrt att jag har större problem med de miljoner som ägaren av asylboendet håvar in, än att en kvinna med lite födgeni ser till att tjäna några hundralappar extra. Han blir faktiskt svarslös, och några av de andra nickar instämmande.
Men trots dessa diskussionsvågor har vi som sagt ganska trevligt.
Klockan är halv tre när jag äntligen kan dyka ner i den Excelfil som väntat på mig hela dagen. Jag har jobbat med den i flera dagar nu, det är inte mitt jobb egentligen, jag gör det för att avlasta min goda projektledarkollega som kom med stressen lysande ur ögonen och bad mig om hjälp. Hon får aldrig mer än tio minuter över och hinner helt enkelt inte, men det gör jag. Jag har dessutom gjort det förr.
Jag är nästan klar med dagens pensum när Christian kommer och vill prata med mig. Han vill höra hur min första vecka som chef varit. Stilpoäng. Han är nöjd med att jag pratat med alla i enrum och att jag bjudit på fika, så enkelt men effektivt.
Jag säger att jag ser två ganska stora utmaningar. För det första är gruppen mycket heterogen, alla jobbar med olika saker och att just vi utgör en grupp är ingen självklarhet. Hur skapa gruppkänsla, tillhörighet, ska vi ha möten eller inte, inga självklara svar. För det andra tror jag att i stort sett alla i gruppen är mer eller mindre understimulerade och verkar något under sin potential. Det kan verka tvärsäkert att uttala sig så efter bara en vecka, men jag känner dem ju alla ganska väl och har projektlett dem allihop.
Christian spetsar tydligt öronen. Intressant, intressant. Jo, han ville prata med mig också. Det finns en ledighetstrio på företaget som har satt i system att ta timslånga kafferaster, till den grad att omgivningen reagerar. Två av dem jobbar hos mig. Med min tillåtelse vill Christian prata med dem, han tycker att han kan vara bad guy till att börja med. Absolut, jag håller med, jag har ju också sett deras drönande. Men jag måste ändå försvara två av dem, jag har haft dem i projekt och de har aldrig gjort mig besviken, de har alltid levererat i tid. Jag tror att de är lite uttråkade och därmed oengagerade. De behöver lyftas, kanske medelst en lätt spark i baken. Vi enas om att han står för sparken och jag för lyftet.
Jag passar på att fråga rent ut om det störde honom att jag kom sent imorse. Absolut inte, han var imponerad av att jag mejlade i förväg och talade om det. Chefer är också människor. Han illustrerar sin filosofi så här: om du ber mig att få arbeta hemma varje fredag så kommer jag att säga nej. Ett av företagets problem är att vi samarbetar och kommunicerar för dåligt. Alltså måste folk vara här. Men om du ber att få jobba hemma nästa fredag för att det kört ihop sig hemma, inga problem.
Det känns bra efteråt, det blir bra det här. Men nu är klockan mycket, kontoret är alldeles tomt. En ovan känsla, det var länge sedan jag jobbade länge. Jag messar mamma att jag är på väg och kör hemåt.
Hon har hållit ställningarna med sjuk Y hela dagen och är ganska trött. Vi har bestämt att vi ska äta sushi till middag, men innan jag åker och hämtar den gör vi ett gemensamt ryck och städar de dammiga golven som hantverkaren lämnat efter sig. Mamma dammsuger och jag våttorkar. Jag berättar om mitt samtal med chefen och beskriver mina medarbetare och mamma lyssnar intresserat. Sånt här är hon bra på, hon har ett fenomenalt personminne.
Sedan promenerar jag till sushistället, och på vägen handlar jag chips och mjölk och ägg. Kassakön är lång och seg, och när det nästan är min tur öppnar en ny kassa. Jag orkar inte störta fram, men killen bakom mig, som står närmast kassan, tar ett tydligt steg tillbaka och säger: Varsågod. Oj, vad snällt, vilken gentleman. Han rodnar och ser glad ut, jo man försöker ju.
Sådana där små möten är det bästa jag vet. Imorse läste jag en grinig insändare som gick ut på att svenskar är så stela och elaka och att det bara blir värre, jag håller verkligen inte med. Oftast är folk vänliga.
Men vägen hem är lång och tröttsam, kassarna skär i händerna. Fast jag är ändå glad att jag gick istället för att ta bilen, bilkörning får jag nog av ändå.
Alla kastar sig över maten och barnen har precis försvunnit till TV:n med varsin chipsskål när O kliver innanför dörren. Han är trött och förkyld och på ganska dåligt humör. Helt begripligt, men trist. Stämningen ändras markant. Han sitter hos barnen vid TV:n en stund medan mamma och jag pratar, mest om syster som är på bio med kompisar ikväll. Sedan läser mamma för Q och O nattar hostig Y.
När jag landar i soffan är klockan en bra bit över tio. Mamma och O lägger sig tidigt så jag blir ensam, vilket är ganska skönt. Jag hittar Woody Allens Alice på svtplay och ser den och stickar lite på en sjal.
En lång dag och en lång vecka är slut.
Jag älskar dem, det är skönt att ha dem hos mig, barnen älskar mormor och moster. Men huset blir trångt. Särskilt när vi bara har en fungerande toa som ligger precis intill mitt sovrum. På efternatten vaknar jag flera gånger av att mamma är uppe på toa, hon är dålig i magen och på morgonen är hon berättigat ömklig över det.
Halv åtta brakar hantverkaren in. Vete fasen vad det är han gör just nu, smackar på spackel tror jag. Nästa vecka ska snickare bygga nytt innertak och elektriker fixa elen och sedan ska det kaklas.
Q pilar till skolan efter att ha krockat med hantverkaren ett antal gånger i hallen. (Varför är alla hallar underdimensionerade? Då har vårt hus ändå störst hall eftersom den är tillbyggd.) Y har fått överta min gräsliga hosta så han får vara hemma med mormor.
Själv åker jag till jobbet, inte utan lättnad. Så skönt att slippa vabba, kunna jobba denna första kritiska vecka, slippa vara hemma i hantverksstöket.
Denna vecka är nämligen min första som chef. Och sedan i måndags har jag en ny chef, som härmed dubbas till Christian, eftersom han är just det, varmt kristen och aktiv i en frikyrka. Fostrad i bibelskolor, så fjärran från min bakgrund som tänkas kan. Men vi gillar varann.
Ändå är jag lite osäker på honom och tänker på detta när jag sätter mig i bilen. För det är ju inte till jobbet jag ska, jag ska först till verkstaden och köpa nya sommardäck och byta till dem och lämna in vinterdäcken på förvaring.
Mitt liv ska bli enklare, har jag tänkt. Är det något jag ska använda pappas och gammelmosters arv till så är det just detta. Betala några hundralappar extra per år för att slippa lyfta och bära smutsiga däck, slippa ha dem liggande i garaget. Städhjälp lite oftare. Låta hantverkare utföra renoveringen av huset istället för att göra den själv.
Det slår mig när jag skriver detta att pappa och gammelmoster levde precis tvärtom. De unnade sig ingenting. Pappa köpte förvisso vacker konst som han tyckte om, men han ramade in den själv med fula passepartouter och billiga ramar. Å andra sidan lämnar de miljoner efter sig, det lär inte jag göra.
Åter till Christian. Dagen innan skrev jag ett mejl till min nya grupp och till honom, där jag meddelade att jag blir lite senare än vanligt eftersom jag ska byta däck på bilen. Christian svarar kryptiskt vilket sätter myror i huvudet på mig. Tycker han att chefer ovillkorligen bör vara på plats mellan nio och fem varje dag? Jag inser att jag måste prata med honom, både för att veta vad han förväntar sig av mig men också vad jag ska förmedla till mina medarbetare.
Herr Snälls inställning har varit mer än generös. Jag har uppskattat den och kan ärligt säga att jag inte missbrukat den. Men det finns andra som har gjort det, och ett par av dem arbetar i min grupp. Eller förresten, kanske inte precis missbrukat, men de gör sannerligen inte sitt bästa. Jo förresten, det kanske de också gör, de tror åtminstone att de gör det. Låt mig säga såhär: de presterar betydligt under sin potential.
Jag är alltså både tankfull och lite stressad när jag kommer till däckverkstaden och inte blir mitt humör bättre när killen där frågar efter de gamla hjulen. Visst fan. Däck skulle jag ju köpa men däck sitter på fälgar och de gamla fälgarna ligger såklart i garaget. Inte hade jag en tanke på det. Jag behöver verkligen ett däckhotell. Hatar förresten allt som har med bilar att göra, dimensioner på däck och fälg hit och dit i en myriad av kombinationer, går ju inte att hålla reda på. Får boka en ny tid nästa vecka.
Till jobbet kommer jag halv tio, inte oanständigt sent i alla fall. Dessutom är jag ju fortfarande sjukskriven på deltid. Herr Snäll möter mig med ett leende och får höra hela däckhistorien. Christian syns inte till. Herr Snäll och jag småpratar lite om arbetstider och de förestående lönebeskeden. Det är skönt att han fortfarande är kvar på jobbet fast han inte längre är chef, så man har någon att fråga.
Sedan är det dags för lunch, och det blir en lång sådan idag, hehe, apropå arbetsmoral. Jag kör till närmaste tunnelbanestation och parkerar bilen och tar t-banan till stan där jag så småningom träffar Annannan och äter god fisk och pratar oavbrutet (du fick väl åtminstone ett par sylar i vädret?).
På tunnelbanan tillbaka blir jag återigen på dåligt humör när jag slöläser på Facebook. Jag bestämmer mig för att avfölja en tant i kören, nu får det vara nog med hennes smygrasistiska och okunniga inlägg. I höstas gick jag faktiskt i polemik med henne när hon oroade sig för att den invällande vågen av flyktingar skulle innehålla stora mängder terrorister. Jag påpekade att forskning och experter säger det motsatta, och fick svar som gick ut på att experter minsann inte vet allt och man måste väl få oroa sig och allt möjligt annat dumt. Sedan dess har hon delat krönikor av Markus Birro och liknande. Just idag tycker hon att det borde vara självklart att alla invandrare utvisas på livstid om de begår grova brott. Var är Leif GW när man behöver honom?
Det växlar från irritation till vemod när jag hämtat bilen och kör till närmaste konditori och köper bullar till eftermiddagsfika. I samma hus ligger nämligen en vårdcentral dit jag körde pappa en gång för att ta blodprover. Det var under hans veckor på det privata vårdhemmet Furuhöjden, som han dubbade till Granhögen, typiskt honom. Minnet av oron och sorgen gör mig beklämd. På den bänken satt han och väntade medan jag parkerade. Å vad jag längtar efter honom.
Det ösregnar när jag går från konditori till bil med bullar i en påse, men när jag några minuter senare parkerar vid jobbet skiner solen.
Alla mina grabbar utom en dyker upp till fikat, den siste är pappaledig på fredagar. Det blir en trevlig stund. Innan hade jag tänkt att jag skulle dra lite formalia med dem, som att de ska meddela mig när de är borta och sånt, men jag ändrar mig. Nu ska vi bara snacka skit.
Så det gör vi, särskilt en av killarna. Jag har ögonen på honom sedan tidigare, han brukar uttrycka sig nedsättande om flyktingar. Nu hettar det till i något ögonblick, för en annan i gruppen har själv en bakgrund som asylsökande, låt vara att det ligger tjugo år bakåt i tiden. Kille nummer ett drar en story om en bekants bekant som driver ett asylboende och tjänar pengar som gräs, och som berättat om en kvinna som krävde tjugo blöjpaket i veckan, fast det visade sig att hon ju sålde dem på Blocket, är det inte för jävligt. Jag svarar torrt att jag har större problem med de miljoner som ägaren av asylboendet håvar in, än att en kvinna med lite födgeni ser till att tjäna några hundralappar extra. Han blir faktiskt svarslös, och några av de andra nickar instämmande.
Men trots dessa diskussionsvågor har vi som sagt ganska trevligt.
Klockan är halv tre när jag äntligen kan dyka ner i den Excelfil som väntat på mig hela dagen. Jag har jobbat med den i flera dagar nu, det är inte mitt jobb egentligen, jag gör det för att avlasta min goda projektledarkollega som kom med stressen lysande ur ögonen och bad mig om hjälp. Hon får aldrig mer än tio minuter över och hinner helt enkelt inte, men det gör jag. Jag har dessutom gjort det förr.
Jag är nästan klar med dagens pensum när Christian kommer och vill prata med mig. Han vill höra hur min första vecka som chef varit. Stilpoäng. Han är nöjd med att jag pratat med alla i enrum och att jag bjudit på fika, så enkelt men effektivt.
Jag säger att jag ser två ganska stora utmaningar. För det första är gruppen mycket heterogen, alla jobbar med olika saker och att just vi utgör en grupp är ingen självklarhet. Hur skapa gruppkänsla, tillhörighet, ska vi ha möten eller inte, inga självklara svar. För det andra tror jag att i stort sett alla i gruppen är mer eller mindre understimulerade och verkar något under sin potential. Det kan verka tvärsäkert att uttala sig så efter bara en vecka, men jag känner dem ju alla ganska väl och har projektlett dem allihop.
Christian spetsar tydligt öronen. Intressant, intressant. Jo, han ville prata med mig också. Det finns en ledighetstrio på företaget som har satt i system att ta timslånga kafferaster, till den grad att omgivningen reagerar. Två av dem jobbar hos mig. Med min tillåtelse vill Christian prata med dem, han tycker att han kan vara bad guy till att börja med. Absolut, jag håller med, jag har ju också sett deras drönande. Men jag måste ändå försvara två av dem, jag har haft dem i projekt och de har aldrig gjort mig besviken, de har alltid levererat i tid. Jag tror att de är lite uttråkade och därmed oengagerade. De behöver lyftas, kanske medelst en lätt spark i baken. Vi enas om att han står för sparken och jag för lyftet.
Jag passar på att fråga rent ut om det störde honom att jag kom sent imorse. Absolut inte, han var imponerad av att jag mejlade i förväg och talade om det. Chefer är också människor. Han illustrerar sin filosofi så här: om du ber mig att få arbeta hemma varje fredag så kommer jag att säga nej. Ett av företagets problem är att vi samarbetar och kommunicerar för dåligt. Alltså måste folk vara här. Men om du ber att få jobba hemma nästa fredag för att det kört ihop sig hemma, inga problem.
Det känns bra efteråt, det blir bra det här. Men nu är klockan mycket, kontoret är alldeles tomt. En ovan känsla, det var länge sedan jag jobbade länge. Jag messar mamma att jag är på väg och kör hemåt.
Hon har hållit ställningarna med sjuk Y hela dagen och är ganska trött. Vi har bestämt att vi ska äta sushi till middag, men innan jag åker och hämtar den gör vi ett gemensamt ryck och städar de dammiga golven som hantverkaren lämnat efter sig. Mamma dammsuger och jag våttorkar. Jag berättar om mitt samtal med chefen och beskriver mina medarbetare och mamma lyssnar intresserat. Sånt här är hon bra på, hon har ett fenomenalt personminne.
Sedan promenerar jag till sushistället, och på vägen handlar jag chips och mjölk och ägg. Kassakön är lång och seg, och när det nästan är min tur öppnar en ny kassa. Jag orkar inte störta fram, men killen bakom mig, som står närmast kassan, tar ett tydligt steg tillbaka och säger: Varsågod. Oj, vad snällt, vilken gentleman. Han rodnar och ser glad ut, jo man försöker ju.
Sådana där små möten är det bästa jag vet. Imorse läste jag en grinig insändare som gick ut på att svenskar är så stela och elaka och att det bara blir värre, jag håller verkligen inte med. Oftast är folk vänliga.
Men vägen hem är lång och tröttsam, kassarna skär i händerna. Fast jag är ändå glad att jag gick istället för att ta bilen, bilkörning får jag nog av ändå.
Alla kastar sig över maten och barnen har precis försvunnit till TV:n med varsin chipsskål när O kliver innanför dörren. Han är trött och förkyld och på ganska dåligt humör. Helt begripligt, men trist. Stämningen ändras markant. Han sitter hos barnen vid TV:n en stund medan mamma och jag pratar, mest om syster som är på bio med kompisar ikväll. Sedan läser mamma för Q och O nattar hostig Y.
När jag landar i soffan är klockan en bra bit över tio. Mamma och O lägger sig tidigt så jag blir ensam, vilket är ganska skönt. Jag hittar Woody Allens Alice på svtplay och ser den och stickar lite på en sjal.
En lång dag och en lång vecka är slut.
2016-04-01
Existentiell tanke
Igår valde jag gravplats åt pappa. Först efteråt slog det mig att jag förmodligen därmed valt också min egen.
En vänlig blåklädd man visade mig runt, och de första platser han pekade ut låg inklämda mitt i rader av gravar. Jag frågade lite generat, jag vet ju att detta är larv och helt irrationellt, men finns det möjligen någon plats som är lite mer för sig själv? Pappa var en ensamvarg.
Min blåklädde vän log. Jaså du, var han det? Jamen jag förstår precis. Vi ska se, vi ska se.
Så hittade vi en plats i slutet av en rad, angränsande platser är än så länge tomma. Åt ena hållet ser man stora träd och åt det andra en flik vatten. Och över trädtopparna sticker höghuset upp, det hus där vi bodde under Q:s första år, en intensiv och lycklig tid.
Jag har inte lämnat bestämt besked ännu, för ett streck i räkningen var att bara liggande gravstenar är tillåtna. Konstnären som ska göra pappas har inte börjat ännu, så det är ingen fara, men jag hade gjort mig en bild av en stående sten.
Norra begravningsplatsen har inte samma bestämmelser, och det strängt taget där pappa borde ligga, den ligger närmast hans bostad. Men den är inte lika vacker och ligger inte lika nära oss. Fast jag gör nog en utflykt dit i helgen för att titta.
Ändå känns det som att jag har bestämt mig. Pappa svarar inte, jag tror inte att frågan intresserar honom så värst. Eller så surar han för att jag slängt för mycket böcker.
En vänlig blåklädd man visade mig runt, och de första platser han pekade ut låg inklämda mitt i rader av gravar. Jag frågade lite generat, jag vet ju att detta är larv och helt irrationellt, men finns det möjligen någon plats som är lite mer för sig själv? Pappa var en ensamvarg.
Min blåklädde vän log. Jaså du, var han det? Jamen jag förstår precis. Vi ska se, vi ska se.
Så hittade vi en plats i slutet av en rad, angränsande platser är än så länge tomma. Åt ena hållet ser man stora träd och åt det andra en flik vatten. Och över trädtopparna sticker höghuset upp, det hus där vi bodde under Q:s första år, en intensiv och lycklig tid.
Jag har inte lämnat bestämt besked ännu, för ett streck i räkningen var att bara liggande gravstenar är tillåtna. Konstnären som ska göra pappas har inte börjat ännu, så det är ingen fara, men jag hade gjort mig en bild av en stående sten.
Norra begravningsplatsen har inte samma bestämmelser, och det strängt taget där pappa borde ligga, den ligger närmast hans bostad. Men den är inte lika vacker och ligger inte lika nära oss. Fast jag gör nog en utflykt dit i helgen för att titta.
Ändå känns det som att jag har bestämt mig. Pappa svarar inte, jag tror inte att frågan intresserar honom så värst. Eller så surar han för att jag slängt för mycket böcker.
2016-03-30
Ensamt
Äsch, jag lyckas inte samla mig till att skriva förnuftigt och genomtänkt om det som trycker mig, jag vet inte ens exakt vad det är, en kombination av många saker kanske, så jag svamlar på.
Idag när jag flydde från jobbet för att äta lunch på egen hand kom jag i alla fall på en sak. Jag känner mig så ensam just nu.
Alla är så konstiga, beter sig konstigt och ologiskt och krångligt och känslosamt. Pappa, den som alltid tröstade mig, är borta. Och förresten var han opålitlig de sista åren, gammal och knarrig och krånglig gav han faktiskt mer bekymmer än tröst.
Min syster som brukar vara så vettig och bra att prata med, ja det är hon fortfarande (förstås) i vissa avseenden, fast (förstås) inte i de som gäller henne själv. Hur ska jag kunna säga att jag oroar mig för henne, att jag ser en massa beteenden hos henne som jag inte tycker är alldeles sunda? Det eviga springandet, nojandet över mat, den plötsligt påkomna vegetarianismen. För att inte tala om den klart osunda relation som jag nu hoppas är slut. Hur uttrycker man sådant utan att vara a) fördomsfull b) osaklig c) präktig? Världen skulle se bättre ut om fler sprang mer och åt mindre kött, så är det ju.
O är trött och sliten och stressad över jobbet och arg, allra mest på barnen. De uppför sig mycket riktigt som små ligister. Orsak och verkan?
Svärmor reste hem igår, och det var med större lättnad än vanligt som jag vinkade av henne. Jag förstår ju att hon är i djup sorg, hon sörjer sitt barnbarn, en stor del av hennes liv är borta nu. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, men hur hjälper man den som nära nog utplånar sig själv? Under Orlandoresan gjorde jag reflexionen att hon inte hanterar pojkarna särskilt bra. Hon som var fantastisk lekfarmor när de var små. Nu hackar hon på dem, klagar och tjatar, och låter sig samtidigt hunsas med. Passivt-aggressivt är det ju, när jag tänker efter. Hon utplånar sig själv, och tar därmed stor plats. Hon ställer inga krav, och är därmed väldigt krävande.
När Y säger sitt sexårstrotsiga: "jag vill sitta bredvid mamma!" reser hon sig undergivet istället för att ta striden. Igår morse röt jag till ordentligt åt dem båda, inte så snällt kanske, men effektivt. Svärmor, sitt kvar! Y, det är inte du som bestämmer var folk ska sitta!
Och så barnen, de som var mina duniga små bebisar. Hm, inte så värst lätthanterliga ens på den tiden, fullt så dåligt minne har jag inte! Men nu är de krävande på ett annat sätt.
Q är så stor ibland och så liten ibland. Så stor och kaxig och direkt otrevlig, smäller hårt i bordet med handflatan, slår igen dörren så det brakar när han inte får som han vill. Men ilskan går snabbt över, och när han är resonabel är han det i högre grad än många vuxna.
Y är också stor ibland och liten ibland. Han är minst i familjen och ständigt förfördelad enligt sin egen åsikt. Han blir arg över rent bisarra saker, som att Q får ha födelsedagskalas på sin födelsedag. Argumentet att du är näst i familjen med att fylla år och såklart ska få ha kalas du också, bet inte. När jag tänker efter så minns jag att det som hjälpte var att vara ifrån storebror och pappa en stund och vara ensam med mig och få välja en skjorta att stryka och fina byxor till kalaset. Häromdagen när han blev arg och skrek elakheter hjälpte det för mig att tänka ungefär "han är verbal för sin ålder, ett annat barn kanske hade skrikit oartikulerat, lyssna inte på det han säger, gå inte igång". Efter en stund var Y lugn och eftersom jag inte blivit arg blåste konflikten över. Lågaffektivt bemötande? Tyvärr är jag inte alltid så sansad.
I skolan är Y stor och förståndig, igår var jag på utvecklingssamtal vilket var en enda lovsång.
Mamma kommer hem idag från en påskresa, och nästa vecka hälsar hon på oss. Hon är bra med barnen. Jag har lovat syrran att berätta om karleländet, själv orkar hon inte riktigt. Hon tror att mamma kommer att gå igång och oroa sig och vara jobbig, jag är inte så säker. Men man kan aldrig veta.
Kanske får jag försöka hitta trösten och vilan där det går. Det går över, jag vet ju det.
Idag när jag flydde från jobbet för att äta lunch på egen hand kom jag i alla fall på en sak. Jag känner mig så ensam just nu.
Alla är så konstiga, beter sig konstigt och ologiskt och krångligt och känslosamt. Pappa, den som alltid tröstade mig, är borta. Och förresten var han opålitlig de sista åren, gammal och knarrig och krånglig gav han faktiskt mer bekymmer än tröst.
Min syster som brukar vara så vettig och bra att prata med, ja det är hon fortfarande (förstås) i vissa avseenden, fast (förstås) inte i de som gäller henne själv. Hur ska jag kunna säga att jag oroar mig för henne, att jag ser en massa beteenden hos henne som jag inte tycker är alldeles sunda? Det eviga springandet, nojandet över mat, den plötsligt påkomna vegetarianismen. För att inte tala om den klart osunda relation som jag nu hoppas är slut. Hur uttrycker man sådant utan att vara a) fördomsfull b) osaklig c) präktig? Världen skulle se bättre ut om fler sprang mer och åt mindre kött, så är det ju.
O är trött och sliten och stressad över jobbet och arg, allra mest på barnen. De uppför sig mycket riktigt som små ligister. Orsak och verkan?
Svärmor reste hem igår, och det var med större lättnad än vanligt som jag vinkade av henne. Jag förstår ju att hon är i djup sorg, hon sörjer sitt barnbarn, en stor del av hennes liv är borta nu. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, men hur hjälper man den som nära nog utplånar sig själv? Under Orlandoresan gjorde jag reflexionen att hon inte hanterar pojkarna särskilt bra. Hon som var fantastisk lekfarmor när de var små. Nu hackar hon på dem, klagar och tjatar, och låter sig samtidigt hunsas med. Passivt-aggressivt är det ju, när jag tänker efter. Hon utplånar sig själv, och tar därmed stor plats. Hon ställer inga krav, och är därmed väldigt krävande.
När Y säger sitt sexårstrotsiga: "jag vill sitta bredvid mamma!" reser hon sig undergivet istället för att ta striden. Igår morse röt jag till ordentligt åt dem båda, inte så snällt kanske, men effektivt. Svärmor, sitt kvar! Y, det är inte du som bestämmer var folk ska sitta!
Och så barnen, de som var mina duniga små bebisar. Hm, inte så värst lätthanterliga ens på den tiden, fullt så dåligt minne har jag inte! Men nu är de krävande på ett annat sätt.
Q är så stor ibland och så liten ibland. Så stor och kaxig och direkt otrevlig, smäller hårt i bordet med handflatan, slår igen dörren så det brakar när han inte får som han vill. Men ilskan går snabbt över, och när han är resonabel är han det i högre grad än många vuxna.
Y är också stor ibland och liten ibland. Han är minst i familjen och ständigt förfördelad enligt sin egen åsikt. Han blir arg över rent bisarra saker, som att Q får ha födelsedagskalas på sin födelsedag. Argumentet att du är näst i familjen med att fylla år och såklart ska få ha kalas du också, bet inte. När jag tänker efter så minns jag att det som hjälpte var att vara ifrån storebror och pappa en stund och vara ensam med mig och få välja en skjorta att stryka och fina byxor till kalaset. Häromdagen när han blev arg och skrek elakheter hjälpte det för mig att tänka ungefär "han är verbal för sin ålder, ett annat barn kanske hade skrikit oartikulerat, lyssna inte på det han säger, gå inte igång". Efter en stund var Y lugn och eftersom jag inte blivit arg blåste konflikten över. Lågaffektivt bemötande? Tyvärr är jag inte alltid så sansad.
I skolan är Y stor och förståndig, igår var jag på utvecklingssamtal vilket var en enda lovsång.
Mamma kommer hem idag från en påskresa, och nästa vecka hälsar hon på oss. Hon är bra med barnen. Jag har lovat syrran att berätta om karleländet, själv orkar hon inte riktigt. Hon tror att mamma kommer att gå igång och oroa sig och vara jobbig, jag är inte så säker. Men man kan aldrig veta.
Kanske får jag försöka hitta trösten och vilan där det går. Det går över, jag vet ju det.
2016-03-23
Emotionellt och parallellt
Puh, det är inget lugnt liv jag lever. Tre processer löper parallellt: renoveringen hemma, mitt förestående tillträde till en ny tjänst på jobbet, och röjningen av pappas lägenhet. Utöver detta den alldeles vanliga vardagen.
I fredags brast jag nästan i gråt när jag kom hem. Jag vet att det är lyx- och i-landsproblem så att det förslår, vi har både ett badrum att bada i och ett att renovera och pengar att betala renoveringen med, men satan vad jobbigt det är medan det pågår. Allt, precis allt, var täckt av ett fint grått damm. Utom i tvättstugan där dammet var tegelrött och grovt. Jag ägnade kvällen åt att tröstäta chips och läsa Tintin. (Och hittade där en hälsning från pappa i form av en anteckning.)
Men dagen därpå då O och pojkarna försvann ut i skogen med Friluftsfrämjandet tog jag mig i kragen. Rullade ihop byggpappen som täckte golven, dammsög, dammade och våttorkade överallt. Vad mycket bättre jag mådde! (Fast på måndag morgon tog det inte mer än en timme förrän hantverkarna hade ställt till med samma elände igen. Nu biter jag ihop i några dagar för att upprepa städproceduren på skärtorsdagen - hur jag nu ska hinna och orka det - för att kunna fira påsk under någorlunda drägliga omständigheter. En from förhoppning är att det värsta dammandet är över nu.)
Söndagen ägnades till största delen åt tioårskalas för Q, ett tiotal pojkar kom till vår gemensamhetslokal och förde ett förskräckligt oväsen, åt tacos och tårta och spelade pingis. Y var inledningsvis mycket avundsjuk och purken men kom sedan på att det var roligt med kalas. Q var på det stora hela ganska nöjd men det är slitningar bland kompisarna just nu. Det är inte alltid så lätt att umgås när det finns neuropsykiatriska funktionshinder med i bilden. Jag hoppas mycket på bytet av klass (och lärare!) inför nästa läsår.
Under kalaset lyckades jag bada min mobil i toaletten. Den verkade först tämligen oskadd men under natten kröp fukten tydligen runt i den. På morgonen började jag gråta när jag insåg att mina sista bilder på pappa kanske var borta. Men O ingrep och räddade dem. Och vad telefonen beträffar så är den ohjälpligt förlorad men jobbet kunde snabbt förse mig med en lånad mobil och en ny är beställd.
Och så jobbet då. Tidvis känner jag mig lätt skärrad inför vad jag gett mig in på, att bli chef, en långt tydligare måltavla än projektledare. Var i all världen ska man börja? De senaste dagarna har jag haft enskilda samtal med de som ska bli mina medarbetare, sju män i varierande åldrar. Jag känner dem allihop mer eller mindre, de har alla medverkat i projekt som jag har lett.
När jag tänker efter inser jag att mitt motiv för att söka chefstjänsten främst är detta: som projektledare är man absolut beroende av att folk presterar bra och mår bra (vilket ofta hänger ihop). Men man har inga verktyg för att åtgärda och säkerställa detta, och man har ännu mindre tid. Fokus ligger alltid på projektmålen, man ska framåt, framåt. Långsiktighet och strategi finns det inte utrymme för. En projektledares makt är ofta ganska informell, om inte organisationen uttalat arbetar för att stärka den. Dessutom var jag tidvis den enda projektledaren på företaget. Ensam i min roll i en organisation som inte är van att arbeta i projekt.
Det återstår att se hur chefsrollen passar. Men jag inbillar mig att jag kommer att få större möjligheter att påverka hur medarbetarna mår, och jag märker redan att jag är en del av ett sammanhang, vi är sjutton chefer på företaget.
Första steget jag tog var alltså att prata enskilt med var och en, bekanta mig med dem, ge dem utrymme att säga vad de tycker. Konkreta frågor jag ställde handlade om arbetsbelastning och fysisk placering. Därutöver fick samtalen flyta.
Det har gått över förväntan. Den trulige norrländske mekanikingenjören som knappt svarar på tilltal kom igång riktigt bra. Han har en dotter som heter som jag, och mer än en gång har jag hoppat till när han ropat till henne i telefon. Det skrattar vi gott åt. Och den omöjlige mätkillen som jag var så irriterad på i våras, när han inte tog ansvar och föreföll alldeles lealös, han har verkligen vuxit in i sin roll under hösten, och visade sig ha en väldigt intressant bakgrund, och dessutom berättade han glädjestrålande om barnet som han och nyblivna sambon väntar.
Det var direkt efter det sistnämnda samtalet som jag tog bilen in till stan för att träffa en bokhandlare i pappas lägenhet. Han verkade inledningsvis ganska negativ och klagade på att de flesta böcker handlade om andra världskriget (jo, det var ju pappas område) men det slutade med att han bar bort sexton kassar med böcker (det syns knappt i hyllorna. Dessutom visade det sig att källarförrådet är fyllt från golv till tak med - gissa!). Pappa skulle protestera vilt om han hörde att jag bara fick hundra kronor per kasse. Men jag hade ingen lust att förhandla, jag gör inte detta för pengarna.
Men å andra sidan skulle pappa fröjdas åt det som hände sedan. Bokhandlarens medhjälpare var en ung man med vackra mörka ögon. Han tittade förtjust på klipparken som hängde på hallväggen. Ett föreställer slottet i Prag, ett annat Mont St Michel, ett tredje ett slott i södra Tyskland. Vad fina, utbrast han. Bokhandlaren log snett och muttrade till mig att jag nu hade tillfälle att göra fler affärer.
- Du, jag ger dem gärna till dig om du vill ha dem, för själv kommer jag nog att slänga dem. Jag har fotograferat dem men kan omöjligt spara dem.
- Är det sant? Menar du det? Ja, jag vill jättegärna ha dem, jag vet inte heller vad jag ska göra med dem, men jag tycker att de är så fina!
Men jag grät i långa hulkande snyftningar nästan hela vägen hem, det var knappt så att jag kunde hålla bilen på vägen. Pappa, jag saknar dig så. Jag älskade dig precis som du var, fast jag ibland önskar att du vore annorlunda. Hade varit, menar jag.
Imorgon ska O och jag tillsammans jobba i lägenheten. På fredag kommer några inhyrda killar och hjälper oss att bära bort det vi vill spara. Nästa vecka kommer ännu en firma, specialiserad på dödsbon, och tömmer resten. Det som är värt att bevara skänks till Myrorna, resten slängs.
Sedan är det färdigt. Antagligen blir det en lättnad men just nu känns det mer som en sorg.
Och så jobbet då. Tidvis känner jag mig lätt skärrad inför vad jag gett mig in på, att bli chef, en långt tydligare måltavla än projektledare. Var i all världen ska man börja? De senaste dagarna har jag haft enskilda samtal med de som ska bli mina medarbetare, sju män i varierande åldrar. Jag känner dem allihop mer eller mindre, de har alla medverkat i projekt som jag har lett.
När jag tänker efter inser jag att mitt motiv för att söka chefstjänsten främst är detta: som projektledare är man absolut beroende av att folk presterar bra och mår bra (vilket ofta hänger ihop). Men man har inga verktyg för att åtgärda och säkerställa detta, och man har ännu mindre tid. Fokus ligger alltid på projektmålen, man ska framåt, framåt. Långsiktighet och strategi finns det inte utrymme för. En projektledares makt är ofta ganska informell, om inte organisationen uttalat arbetar för att stärka den. Dessutom var jag tidvis den enda projektledaren på företaget. Ensam i min roll i en organisation som inte är van att arbeta i projekt.
Det återstår att se hur chefsrollen passar. Men jag inbillar mig att jag kommer att få större möjligheter att påverka hur medarbetarna mår, och jag märker redan att jag är en del av ett sammanhang, vi är sjutton chefer på företaget.
Första steget jag tog var alltså att prata enskilt med var och en, bekanta mig med dem, ge dem utrymme att säga vad de tycker. Konkreta frågor jag ställde handlade om arbetsbelastning och fysisk placering. Därutöver fick samtalen flyta.
Det har gått över förväntan. Den trulige norrländske mekanikingenjören som knappt svarar på tilltal kom igång riktigt bra. Han har en dotter som heter som jag, och mer än en gång har jag hoppat till när han ropat till henne i telefon. Det skrattar vi gott åt. Och den omöjlige mätkillen som jag var så irriterad på i våras, när han inte tog ansvar och föreföll alldeles lealös, han har verkligen vuxit in i sin roll under hösten, och visade sig ha en väldigt intressant bakgrund, och dessutom berättade han glädjestrålande om barnet som han och nyblivna sambon väntar.
Det var direkt efter det sistnämnda samtalet som jag tog bilen in till stan för att träffa en bokhandlare i pappas lägenhet. Han verkade inledningsvis ganska negativ och klagade på att de flesta böcker handlade om andra världskriget (jo, det var ju pappas område) men det slutade med att han bar bort sexton kassar med böcker (det syns knappt i hyllorna. Dessutom visade det sig att källarförrådet är fyllt från golv till tak med - gissa!). Pappa skulle protestera vilt om han hörde att jag bara fick hundra kronor per kasse. Men jag hade ingen lust att förhandla, jag gör inte detta för pengarna.
Men å andra sidan skulle pappa fröjdas åt det som hände sedan. Bokhandlarens medhjälpare var en ung man med vackra mörka ögon. Han tittade förtjust på klipparken som hängde på hallväggen. Ett föreställer slottet i Prag, ett annat Mont St Michel, ett tredje ett slott i södra Tyskland. Vad fina, utbrast han. Bokhandlaren log snett och muttrade till mig att jag nu hade tillfälle att göra fler affärer.
- Du, jag ger dem gärna till dig om du vill ha dem, för själv kommer jag nog att slänga dem. Jag har fotograferat dem men kan omöjligt spara dem.
- Är det sant? Menar du det? Ja, jag vill jättegärna ha dem, jag vet inte heller vad jag ska göra med dem, men jag tycker att de är så fina!
Men jag grät i långa hulkande snyftningar nästan hela vägen hem, det var knappt så att jag kunde hålla bilen på vägen. Pappa, jag saknar dig så. Jag älskade dig precis som du var, fast jag ibland önskar att du vore annorlunda. Hade varit, menar jag.
Imorgon ska O och jag tillsammans jobba i lägenheten. På fredag kommer några inhyrda killar och hjälper oss att bära bort det vi vill spara. Nästa vecka kommer ännu en firma, specialiserad på dödsbon, och tömmer resten. Det som är värt att bevara skänks till Myrorna, resten slängs.
Sedan är det färdigt. Antagligen blir det en lättnad men just nu känns det mer som en sorg.
2016-03-18
Babbel
Igår var jag ledig från jobbet. Jag hade en gynekologtid på morgonen, på en klinik inne i stan. (Jag har faktiskt försökt byta till en gyn närmare jobbet men de tog inte emot nya patienter. Nähä.) Först hade jag tänkt ta tunnelbanan in till stan, gå till gynekologen, tunnelbana hem, hämta bilen och köra till jobbet och dyka upp där omkring lunchtid. Fast det var ju bra länge sedan jag röjde i pappas lägenhet, dåligt samvete. Och så visste jag att hans bror gärna ville komma dit, och han är bortrest över påskhelgen då O och jag tänkt samla oss till krafttag.
Jag tog alltså ledigt hela dagen och det var ett bra beslut.
Gynekologen hade jag inte träffat förut men hon fanns på samma klinik där jag opererades för snart tio år sedan och där orsakerna till barnlösheten uppenbarades. Vi diskuterade p-stav och annalkande klimakterium och enades om att p-staven ska bytas, det är fem år sedan sist och de ger fullgott skydd och effekt i tre år. I mitt fall är det effekten att bli av med smärtsamma menstruationer jag är ute efter. Något skydd mot graviditet behöver jag uppenbarligen inte.
Jag frågade om humörpåverkan nu när p-staven inte funkar lika bra längre. Jag har ju provat minipiller en gång och blev ganska nere av dem, vilket förklarades med att hormontillförseln då är ojämn, man får en skjuts just när man tar pillret, medan staven utsöndrar hormon hela tiden. Hennes svar var att om jag tycker att jag har humörsvängningar eller PMS nu så beror det snarast på mina egna hormonvariationer som kommit igång när p-stavens effekt börjar avta.
Då bestämde jag mig för att sätta in en ny. Jag ser inget värde i att ta ut den och se vad som händer, låta kroppen inta sin "egen" "naturliga" rytm. Ånä. Mitt liv har begränsats så det räcker av de där jävla hormonerna, blödningarna och smärtan. Nu ska underlivet hållas på mattan.
Sedan hade jag flera timmar på mig innan jag skulle möta min farbror. Visst kunde jag gå raka vägen till pappa men som alltid gruvade jag mig. Kvällen innan hade jag gråtit häftigt när jag försökte beskriva för O hur det känns. Kluvet, dubbelt. Den jävla lägenheten finns alltid där som ett dåligt samvete, en plågsam påminnelse om hur pappa ställde till det för sig. Jag vill bli färdig med den, längtar efter lättnaden. Samtidigt vill jag ha kvar den och fasar för den dag jag inte längre kan åka dit. För hur jobbigt det än är, hur mycket jag är gråter, så möter jag pappa där, på ett eller annat sätt.
(Som till exempel senaste gången. Av någon anledning som jag nu har glömt drog jag ut översta besticklådan i köket. Eller, jag menar den låda som de flesta av oss förvarar besticken i. Dock inte pappa. Där låg en bilderbok, klassikern Petter och hans fyra getter, en paket plastlera i glada färger samt fyra getter och en katt. De senare också i plast förstås. Katten hette Murre Svart, tog en råtta varje kvart. Jag begrep genast att pappa tänkt göra modeller av gubben Petter och trollet Ludenben av leran. Men varför hade han karvat och skrapat på getterna? Aha. För att kunna måla dem förstås. Röd och Blå och Gul och Vit sprang i skogen hit och dit.
Jag tog med katt och getter hem till barnen som blev jätteglada och kanske ännu gladare över berättelsen att morfar tänkt göra gubbe och troll åt dem också.)
Efter en kaffe och kardemummabulle gick jag dit. Sedvanligt brast jag i gråt så snart jag kommit in, lika sedvanligt hämtade jag mig snabbt. Den här gången vet jag inte om jag fick så värst mycket gjort. Jag förberedde inför min farbrors ankomst, plockade med böcker, tavlor och pappas egna bilder. Hittade ytterligare etsningar föreställande Sommarön, de som jag trodde bara fanns i två exemplar.
Min farbror kom vid ettiden och stannade i ett par timmar, och vi hade riktigt trevligt. Han är lik pappa men ändå inte. ("Vad ni är lika!" utbrast en granne som vi mötte i trappan. Jo, till utseendet och rösten.) Pappa var en sann bohem som inte särskilt brydde sig om vad folk tyckte om honom. Min farbror är konventionell och konservativ. Pappa var visserligen introvert och en ensamvarg, men han hade ett varmt hjärta och nära till sina och andras känslor, och ett starkt empatiskt drag. Min farbror är ytterst tillknäppt och behärskad och ganska prestigefylld.
Men i lugn och ro och på tumanhand blottades andra sidor som jag nog visste fanns där. Likt pappa har min farbror humor, och numera har han inte behov av att sätta sig på mig och trycka till mig, vilket han gärna gjorde förr. (Pappa gjorde aldrig sådant.) Han erkände utan omsvep att han sett upp till pappa - "en närmast mytisk figur" - och tidvis varit mycket avundsjuk på hans fria liv och hans spännande bekantskaper.
(Jo. Jag kan förstå det. även om man väljer sitt liv i hög utsträckning. Min farbror har gjort karriär och tjänat massor, har dyr fin villa och tre ohängda söner - det blev folk av dem först i trettioårsåldern - som jag tror han numera har hyfsad kontakt med. Men inte som pappa och jag.)
"Nog visste jag att han hade mycket böcker, men att det var så här mycket!", sa han, och jag fnissade. Jag har blivit hemmablind, vi har ju fraktat kubikmeter med trasiga böcker till soptippen. De återstående elva bokhyllorna, är det mycket det? Sedan lånade han en stol för att klättra upp och se vad de prydligt omknutna tidningsbuntarna ovanpå hyllorna egentligen innehöll. Jo: kompletta årgångar av Tidningen Vi och Lyrikvännen! "Nu ska jag hem och slänga saker." Ja, det är ungefär min reaktion också. I det avseendet är jag inte pappas dotter, jag slänger och avslutar.
På tisdag ska jag möta en antikvariatshandlare i lägenheten, och på långfredagen har O hyrt in hjälp att frakta återstående böcker till Myrorna och skräp till tippen. Fortfarande återstår mycket att göra, men efter påskhelgen torde vi ha kommit långt.
Snart är ditt hem borta, pappa. Snart hittar jag inte fler överraskningar från dig. Fast du har ju alltid varit bra på sådana, så jag ska väl inte vara för säker.
Jag tog alltså ledigt hela dagen och det var ett bra beslut.
Gynekologen hade jag inte träffat förut men hon fanns på samma klinik där jag opererades för snart tio år sedan och där orsakerna till barnlösheten uppenbarades. Vi diskuterade p-stav och annalkande klimakterium och enades om att p-staven ska bytas, det är fem år sedan sist och de ger fullgott skydd och effekt i tre år. I mitt fall är det effekten att bli av med smärtsamma menstruationer jag är ute efter. Något skydd mot graviditet behöver jag uppenbarligen inte.
Jag frågade om humörpåverkan nu när p-staven inte funkar lika bra längre. Jag har ju provat minipiller en gång och blev ganska nere av dem, vilket förklarades med att hormontillförseln då är ojämn, man får en skjuts just när man tar pillret, medan staven utsöndrar hormon hela tiden. Hennes svar var att om jag tycker att jag har humörsvängningar eller PMS nu så beror det snarast på mina egna hormonvariationer som kommit igång när p-stavens effekt börjar avta.
Då bestämde jag mig för att sätta in en ny. Jag ser inget värde i att ta ut den och se vad som händer, låta kroppen inta sin "egen" "naturliga" rytm. Ånä. Mitt liv har begränsats så det räcker av de där jävla hormonerna, blödningarna och smärtan. Nu ska underlivet hållas på mattan.
Sedan hade jag flera timmar på mig innan jag skulle möta min farbror. Visst kunde jag gå raka vägen till pappa men som alltid gruvade jag mig. Kvällen innan hade jag gråtit häftigt när jag försökte beskriva för O hur det känns. Kluvet, dubbelt. Den jävla lägenheten finns alltid där som ett dåligt samvete, en plågsam påminnelse om hur pappa ställde till det för sig. Jag vill bli färdig med den, längtar efter lättnaden. Samtidigt vill jag ha kvar den och fasar för den dag jag inte längre kan åka dit. För hur jobbigt det än är, hur mycket jag är gråter, så möter jag pappa där, på ett eller annat sätt.
(Som till exempel senaste gången. Av någon anledning som jag nu har glömt drog jag ut översta besticklådan i köket. Eller, jag menar den låda som de flesta av oss förvarar besticken i. Dock inte pappa. Där låg en bilderbok, klassikern Petter och hans fyra getter, en paket plastlera i glada färger samt fyra getter och en katt. De senare också i plast förstås. Katten hette Murre Svart, tog en råtta varje kvart. Jag begrep genast att pappa tänkt göra modeller av gubben Petter och trollet Ludenben av leran. Men varför hade han karvat och skrapat på getterna? Aha. För att kunna måla dem förstås. Röd och Blå och Gul och Vit sprang i skogen hit och dit.
Jag tog med katt och getter hem till barnen som blev jätteglada och kanske ännu gladare över berättelsen att morfar tänkt göra gubbe och troll åt dem också.)
Efter en kaffe och kardemummabulle gick jag dit. Sedvanligt brast jag i gråt så snart jag kommit in, lika sedvanligt hämtade jag mig snabbt. Den här gången vet jag inte om jag fick så värst mycket gjort. Jag förberedde inför min farbrors ankomst, plockade med böcker, tavlor och pappas egna bilder. Hittade ytterligare etsningar föreställande Sommarön, de som jag trodde bara fanns i två exemplar.
Min farbror kom vid ettiden och stannade i ett par timmar, och vi hade riktigt trevligt. Han är lik pappa men ändå inte. ("Vad ni är lika!" utbrast en granne som vi mötte i trappan. Jo, till utseendet och rösten.) Pappa var en sann bohem som inte särskilt brydde sig om vad folk tyckte om honom. Min farbror är konventionell och konservativ. Pappa var visserligen introvert och en ensamvarg, men han hade ett varmt hjärta och nära till sina och andras känslor, och ett starkt empatiskt drag. Min farbror är ytterst tillknäppt och behärskad och ganska prestigefylld.
Men i lugn och ro och på tumanhand blottades andra sidor som jag nog visste fanns där. Likt pappa har min farbror humor, och numera har han inte behov av att sätta sig på mig och trycka till mig, vilket han gärna gjorde förr. (Pappa gjorde aldrig sådant.) Han erkände utan omsvep att han sett upp till pappa - "en närmast mytisk figur" - och tidvis varit mycket avundsjuk på hans fria liv och hans spännande bekantskaper.
(Jo. Jag kan förstå det. även om man väljer sitt liv i hög utsträckning. Min farbror har gjort karriär och tjänat massor, har dyr fin villa och tre ohängda söner - det blev folk av dem först i trettioårsåldern - som jag tror han numera har hyfsad kontakt med. Men inte som pappa och jag.)
"Nog visste jag att han hade mycket böcker, men att det var så här mycket!", sa han, och jag fnissade. Jag har blivit hemmablind, vi har ju fraktat kubikmeter med trasiga böcker till soptippen. De återstående elva bokhyllorna, är det mycket det? Sedan lånade han en stol för att klättra upp och se vad de prydligt omknutna tidningsbuntarna ovanpå hyllorna egentligen innehöll. Jo: kompletta årgångar av Tidningen Vi och Lyrikvännen! "Nu ska jag hem och slänga saker." Ja, det är ungefär min reaktion också. I det avseendet är jag inte pappas dotter, jag slänger och avslutar.
På tisdag ska jag möta en antikvariatshandlare i lägenheten, och på långfredagen har O hyrt in hjälp att frakta återstående böcker till Myrorna och skräp till tippen. Fortfarande återstår mycket att göra, men efter påskhelgen torde vi ha kommit långt.
Snart är ditt hem borta, pappa. Snart hittar jag inte fler överraskningar från dig. Fast du har ju alltid varit bra på sådana, så jag ska väl inte vara för säker.
2016-03-10
Klassisk morgon
Jag tog som sagt god tid på mig imorse. Denna vecka är sista veckan på halvtid, nästa vecka jobbar jag 75% och sedan ska jag börja jobba heltid. Det kommer att gå bra men jag litar på min läkare som säger att upptrappningen ska ske gradvis. Jag märker ju själv att jag å ena sidan blir bättre och piggare och gladare men att jag å andra sidan är förbaskat dålig på att hushålla med mina krafter. Rätt vad det är så är jag helt slut och undrar förvånat varför.
Hur som helst var klockan strax efter nio när jag satte mig i bilen. Då är det sport i P1 vilket jag annars brukar uthärda men idag växlade jag över till P2 och upptäckte ett underbart program, Klassisk morgon. Först en pianosonat av Mozart, därefter Plácido Domingo och sedan en för mig okänd tonsättare Karl Jenkins.
Tankarna flödade. Varför ägnar jag inte fler timmar av de som beskärts mig åt de sköna konsterna, det som varar, det som är vackert? Varför läser jag inte mer, sjunger mer, borde jag försöka lära mig att spela piano? När barnen är större och jag får mer tid ska jag söka till en annan kör, en svårare, mer avancerad, kyrkokör kanske?
Så gjorde associationerna en utvikning, vi måste planera födelsedagskalas för Q, han fyllde tio år under resan. Minnet av hans kalas förra året gjorde att det plötsligt inte bara var tankar som flödade utan även tårar.
Det var på Q:s nioårskalas som O började känna sig sjuk. Sedan följde ett par andlösa veckor då jag var så rädd att jag inte orkade tänka på vad jag var rädd för. Därefter lugnande besked, mindre rädsla men ändå en slitsam tid då O gjorde sitt bästa för att vila, träna. sänka blodtrycket.
Sommaren var fin, det var den. Men nästan genast efter att vi kommit hem uppdagades pappas sjukdom. Så följde hösten, den sista hösten med pappa. Sjukdom, vård, oro, ansvar. Hans död, begravning, sorgen efter honom. Och nu, ovanpå allt, brorsdotterns död som visserligen inte är min sorg, men som förstås påverkar oss alla starkt.
Vilket jävla år det har varit.
Hur som helst var klockan strax efter nio när jag satte mig i bilen. Då är det sport i P1 vilket jag annars brukar uthärda men idag växlade jag över till P2 och upptäckte ett underbart program, Klassisk morgon. Först en pianosonat av Mozart, därefter Plácido Domingo och sedan en för mig okänd tonsättare Karl Jenkins.
Tankarna flödade. Varför ägnar jag inte fler timmar av de som beskärts mig åt de sköna konsterna, det som varar, det som är vackert? Varför läser jag inte mer, sjunger mer, borde jag försöka lära mig att spela piano? När barnen är större och jag får mer tid ska jag söka till en annan kör, en svårare, mer avancerad, kyrkokör kanske?
Så gjorde associationerna en utvikning, vi måste planera födelsedagskalas för Q, han fyllde tio år under resan. Minnet av hans kalas förra året gjorde att det plötsligt inte bara var tankar som flödade utan även tårar.
Det var på Q:s nioårskalas som O började känna sig sjuk. Sedan följde ett par andlösa veckor då jag var så rädd att jag inte orkade tänka på vad jag var rädd för. Därefter lugnande besked, mindre rädsla men ändå en slitsam tid då O gjorde sitt bästa för att vila, träna. sänka blodtrycket.
Sommaren var fin, det var den. Men nästan genast efter att vi kommit hem uppdagades pappas sjukdom. Så följde hösten, den sista hösten med pappa. Sjukdom, vård, oro, ansvar. Hans död, begravning, sorgen efter honom. Och nu, ovanpå allt, brorsdotterns död som visserligen inte är min sorg, men som förstås påverkar oss alla starkt.
Vilket jävla år det har varit.
2016-03-08
Bättre, som väntat
Trots att jag bara hämtat in en bråkdel av sömnunderskottet från flygresa och tidsomställning, trots att den kära Nespressomaskinen gått hädan under vår bortavaro, trots att vårt hem är ett obeskrivligt kaos är livet lättare att leva idag.
Inatt sov O och jag i gästrummet. Y:s framtida rum (fordom vårt sovrum) liksom vårt (fordom lekrummet) är obeboeliga. De luktar målarfärg (nyansen pumpa hos Y, råsiden för oss) och alla möbler står på högkant. Men färgerna är vackra. Y:s rum ser ut att bada i sol även när det är mulet. Våra sobert gråa väggar kommer att göra sig bra till pappas Josef Frank-gardiner (jo, jag hittade dem!) och alla tavlor.
Jag somnade gott och tidigt men väcktes sedan i tur och ordning av alla män i mitt liv. Först av O som snarkade och inte visste var han lagt bettskenan. Sedan av Y som kom tassande och hade drömt mardrömmar - fast inte av Zombie Plant, skyndade han sig att försäkra.
Jaha, när Y somnat om var det trångt i den smala gästsängen så jag gick för att se om jag kunde tränga mig ner i Q:s bredare säng. Men den var tom, själv satt han vid datorn. Klockan var då halv två och vi var bägge klarvakna. Efter att ha försökt somna om bestämde jag att vi skulle läsa en stund. Q somnade efter att ha tragglat sig igenom ett par kapitel av Harry Potter. Själv var jag vaken till närmare fem, och var som väntat halvdöd när klockan ringde sju.
Synnerligen trötta barn fick purras och utfodras men de var förvånansvärt pigga och glada efter frukost. De skrudade sig i sina nya Disneytröjor (NEJ, man får inte ta med sig sina Harry Potter-trollstavar till skolan!) och gick förväntansfullt till skolan. Där mottogs de med jubel av personal och kompisar. Skolan må vara tidvis usel vilket jag regelbundet gnölar om men den ger dem en trygghet och ett sammanhang.
Solen sken och jag tog en extra promenad på väg till bilen.
På jobbet steg mitt humör ytterligare. Ett vänligt mejl från en kollega som önskade mig välkommen tillbaka, en inbjudan till lunch senare i veckan, och inte minst min favoritkollegas historia om den Värsta Familjesemestern Någonsin på Legoland, då barnen skrek och krånglade och bråkade om allt. Hennes barn har också trollstavar och älskar dem. Vi bestämde att vi måste få till en trollstavsträff snart.
Nu är det eftermiddag och jag ska ge mig i kast med att ställa i ordning vårt råsidenfärgade sovrum.
Inatt sov O och jag i gästrummet. Y:s framtida rum (fordom vårt sovrum) liksom vårt (fordom lekrummet) är obeboeliga. De luktar målarfärg (nyansen pumpa hos Y, råsiden för oss) och alla möbler står på högkant. Men färgerna är vackra. Y:s rum ser ut att bada i sol även när det är mulet. Våra sobert gråa väggar kommer att göra sig bra till pappas Josef Frank-gardiner (jo, jag hittade dem!) och alla tavlor.
Jag somnade gott och tidigt men väcktes sedan i tur och ordning av alla män i mitt liv. Först av O som snarkade och inte visste var han lagt bettskenan. Sedan av Y som kom tassande och hade drömt mardrömmar - fast inte av Zombie Plant, skyndade han sig att försäkra.
Jaha, när Y somnat om var det trångt i den smala gästsängen så jag gick för att se om jag kunde tränga mig ner i Q:s bredare säng. Men den var tom, själv satt han vid datorn. Klockan var då halv två och vi var bägge klarvakna. Efter att ha försökt somna om bestämde jag att vi skulle läsa en stund. Q somnade efter att ha tragglat sig igenom ett par kapitel av Harry Potter. Själv var jag vaken till närmare fem, och var som väntat halvdöd när klockan ringde sju.
Synnerligen trötta barn fick purras och utfodras men de var förvånansvärt pigga och glada efter frukost. De skrudade sig i sina nya Disneytröjor (NEJ, man får inte ta med sig sina Harry Potter-trollstavar till skolan!) och gick förväntansfullt till skolan. Där mottogs de med jubel av personal och kompisar. Skolan må vara tidvis usel vilket jag regelbundet gnölar om men den ger dem en trygghet och ett sammanhang.
Solen sken och jag tog en extra promenad på väg till bilen.
På jobbet steg mitt humör ytterligare. Ett vänligt mejl från en kollega som önskade mig välkommen tillbaka, en inbjudan till lunch senare i veckan, och inte minst min favoritkollegas historia om den Värsta Familjesemestern Någonsin på Legoland, då barnen skrek och krånglade och bråkade om allt. Hennes barn har också trollstavar och älskar dem. Vi bestämde att vi måste få till en trollstavsträff snart.
Nu är det eftermiddag och jag ska ge mig i kast med att ställa i ordning vårt råsidenfärgade sovrum.
2016-02-22
Life hacks
Vi laddar för renoveringen som ska dra igång nästa vecka medan vi är på semester.
Därmed hamnar vi i den krångliga situationen att ju mer stress och bök vi är villiga att dra på oss denna vecka (röja ur X antal rum så att de kan renoveras under vår frånvaro SAMTIDIGT som vi ska packa för en långresa SAMTIDIGT som O och Y åker på brorsdotterns begravning med den emotionella stress det innebär), desto lättare blir det efteråt. Drömscenariot vore ju att komma hem till tre färdigrenoverade sovrum. (Fast de lär ju inte vara beboeliga med bäddade sängar då, nej.)
I helgen samlade vi oss, O och jag och fattade de sista besluten gällande kakel, badrumsmöbler och garderobsdörrar. Egentligen inte svårt, vi har inte stora krav på hur det ska vara. Vitt kakel är väl snyggt? Det där tar vi va? Och så det där om det första skulle vara slut på lagret med orimligt lång väntetid. Visst, det blir bra.
Samtidigt skrev vi ner ett par småfel som behöver åtgärdas, och jag insåg hur jäkla skönt det ska bli när kökskranen är åtdragen, sockeln till köksskåpet är lagad, gångjärnet till garderobsdörren lagat, den glipande ytterdörren reparerad, lampan i badrummet bytt mot en som fungerar och så vidare. Små förtretligheter kan verkligen vara just förtretliga.
I och med att vi gör den här renoveringen och omflyttningen i huset kommer vi också för första gången sedan vi flyttade in att ta aktiva och informerade beslut, framför allt gällande förvaringen. Att ha lådorna med julprylar uppe på loftet är egentligen helidiotiskt, för det är så jäkla jobbigt att komma åt dem, vilket man faktiskt vill göra varje år. Däruppe kan våra gamla LP-skivor, mina gamla dagböcker, lådor med papper och foton från pappa istället få stå, sådant vi inte vill slänga men inte har behov av att titta på den närmaste tiden.
Life hacks, alltså. I den vidare meningen, bortom nylonstrumpor över dammsugaren, knutar på hörlurssladden och hur man viker resårlakan.
Den verkliga hacken realiserades i lördags. Via vårt grannskaps facebookgrupp fick vi veta att den nyinflyttade grannens tonårsdotter gärna vill tjäna en slant på att passa barn. Jag introducerade idén för telningarna. Y var som väntat helt på, Q mera tveksam. Men lika väntat var att när Q fått fundera på saken ett tag så blev han entusiastisk. Det synnerligen välartade och förtjusande flickebarnet dök upp punktligt på lördagseftermiddagen. Q handhälsade fint, Y gjorde processen kort genom att flyga upp i hennes famn. Sedan spelade de kort och Fia och tittade i skolkataloger i tre timmar. Under denna tid hann O och jag besöka kakelaffär, byggmarknad och rentav ta en fika på tu man hand och höra oss själva (och varandra) tänka en stund.
Fast när jag skriver detta inser jag att vi helt glömt bort persienner. Det måste vi ju ha i det som ska bli vårt sovrum. Fast några veckor kan man väl sova utan.
Äsch, det löser sig.
Därmed hamnar vi i den krångliga situationen att ju mer stress och bök vi är villiga att dra på oss denna vecka (röja ur X antal rum så att de kan renoveras under vår frånvaro SAMTIDIGT som vi ska packa för en långresa SAMTIDIGT som O och Y åker på brorsdotterns begravning med den emotionella stress det innebär), desto lättare blir det efteråt. Drömscenariot vore ju att komma hem till tre färdigrenoverade sovrum. (Fast de lär ju inte vara beboeliga med bäddade sängar då, nej.)
I helgen samlade vi oss, O och jag och fattade de sista besluten gällande kakel, badrumsmöbler och garderobsdörrar. Egentligen inte svårt, vi har inte stora krav på hur det ska vara. Vitt kakel är väl snyggt? Det där tar vi va? Och så det där om det första skulle vara slut på lagret med orimligt lång väntetid. Visst, det blir bra.
Samtidigt skrev vi ner ett par småfel som behöver åtgärdas, och jag insåg hur jäkla skönt det ska bli när kökskranen är åtdragen, sockeln till köksskåpet är lagad, gångjärnet till garderobsdörren lagat, den glipande ytterdörren reparerad, lampan i badrummet bytt mot en som fungerar och så vidare. Små förtretligheter kan verkligen vara just förtretliga.
I och med att vi gör den här renoveringen och omflyttningen i huset kommer vi också för första gången sedan vi flyttade in att ta aktiva och informerade beslut, framför allt gällande förvaringen. Att ha lådorna med julprylar uppe på loftet är egentligen helidiotiskt, för det är så jäkla jobbigt att komma åt dem, vilket man faktiskt vill göra varje år. Däruppe kan våra gamla LP-skivor, mina gamla dagböcker, lådor med papper och foton från pappa istället få stå, sådant vi inte vill slänga men inte har behov av att titta på den närmaste tiden.
Life hacks, alltså. I den vidare meningen, bortom nylonstrumpor över dammsugaren, knutar på hörlurssladden och hur man viker resårlakan.
Den verkliga hacken realiserades i lördags. Via vårt grannskaps facebookgrupp fick vi veta att den nyinflyttade grannens tonårsdotter gärna vill tjäna en slant på att passa barn. Jag introducerade idén för telningarna. Y var som väntat helt på, Q mera tveksam. Men lika väntat var att när Q fått fundera på saken ett tag så blev han entusiastisk. Det synnerligen välartade och förtjusande flickebarnet dök upp punktligt på lördagseftermiddagen. Q handhälsade fint, Y gjorde processen kort genom att flyga upp i hennes famn. Sedan spelade de kort och Fia och tittade i skolkataloger i tre timmar. Under denna tid hann O och jag besöka kakelaffär, byggmarknad och rentav ta en fika på tu man hand och höra oss själva (och varandra) tänka en stund.
Fast när jag skriver detta inser jag att vi helt glömt bort persienner. Det måste vi ju ha i det som ska bli vårt sovrum. Fast några veckor kan man väl sova utan.
Äsch, det löser sig.
2016-02-17
Både och
Jag har alldeles påtagligt återfått fotfästet. Så är det. Jag är inte alls lika ledsen längre, sorgen och saknaden dominerar mig inte på samma sätt som för någon månad sedan.
Vad det beror på vet jag inte riktigt. Återgången till vardagen förstås. Att O och jag pratade ut om några viktiga saker (hjälpta av de gammaldags men ändå professionella terapeuterna). Men också att jag vågade sörja, dyka ner i känslan eller kanske snarare låta mig svepas med, vara just precis så oresonligt jävla ledsen med varenda fiber i min kropp. Någonstans innerst inne så visste jag nog (nåja, kanske inte precis i varje ögonblick) att jag inte skulle tappa fotfästet helt. Eller att om jag gjorde det, skulle jag kravla mig upp igen. För jag har faktiskt varit med om värre.
Detta sagt, så måste jag ändå gnälla lite. För det är förbannat tungt just nu. (Undra på det förresten.) Jag är fortfarande omåttligt trött. Fast jag bara jobbar fyra timmar per dag och knappt ens det, fast jag försöker sova så mycket jag behöver, fast jag försöker interfoliera måstena med påfyllande uppbyggligheter.
Dessutom är O mycket trött och ledsen, och det smittar förstås av sig på barnen. Men efter en ganska jobbig helg bestämde vi att O och Y åker på begravningen, Q och jag stannar hemma. Därefter åker vi ganska omgående iväg på en sportlovsresa som jag tror att vi alla behöver. Vi ska besöka delar av O:s amerikanska familj i Orlando och gå på Disney World. Ett helt adekvat sätt att hedra pappas minne.
Idag är tredje dagen jag är såhär trött. I måndags var jag på kören, fast det var roligt var jag svimfärdig mot slutet. De sista tjugo minuterna orkade jag inte ens försöka läsa noter och hänga med. Bränslet tog slut.
Igår tog jag ledigt och tillbringade ett par timmar, inte mer, med att städa hos pappa. På tunnelbanan hem ringde Q och ville absolut ta med en kompis hem och i ett anfall av svaghet sa jag ja. O var borta med jobbet, jag var ensam med barnen. Dålig idé. Y kände sig utanför och bråkade rent överjävligt vilket förstås triggade Q och kompisen att retas med honom. Och jag var alldeles för trött för att parera.
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska skylla dagens trötthet på. En papparöjning tar förstås kraft. Jobbet tar egentligen inte särskilt mycket, dess krav är ytterligt modesta, men möjligen är just det problemet.
Jag bestämde mig för att, i brist på bättre, städa och organisera mejlkorgen. Naturligtvis hittade jag då ett korthugget mejl till pappa, från september förra året. Ring mig, jag är orolig för dig. Jag vet precis vilken dag det var, tisdagen då han varit på akuten kvällen innan och gått hem utan att vänta på provsvar och sedan inte svarat i telefon på kvällen. Under den dagen hann jag måla upp alla tänkbara scenarion. Men han ringde så småningom, och nästa dag ringde han igen, då hade benbrottet konstaterats och han var inlagd.
Desperationen jag kände då var nästan värre än det som kom senare. Fast jag inte visste utan bara anade, eller kanske just därför. Naturligtvis rann tårarna, inget märkvärdigt med det men lite besvärligare än vanligt eftersom det var på jobbet. I bilen på väg hem grät jag ordentligt.
Jag önskar verkligen att jag hade haft ett jobb jag tyckte var roligare. Möjligen är det för mycket att begära just nu, kanske är det bara bra att jobbet inte kräver särskilt mycket av mig, kanske är det precis vad jag behöver. Men jag skulle banne mig behöva lite roligt också.
Vad det beror på vet jag inte riktigt. Återgången till vardagen förstås. Att O och jag pratade ut om några viktiga saker (hjälpta av de gammaldags men ändå professionella terapeuterna). Men också att jag vågade sörja, dyka ner i känslan eller kanske snarare låta mig svepas med, vara just precis så oresonligt jävla ledsen med varenda fiber i min kropp. Någonstans innerst inne så visste jag nog (nåja, kanske inte precis i varje ögonblick) att jag inte skulle tappa fotfästet helt. Eller att om jag gjorde det, skulle jag kravla mig upp igen. För jag har faktiskt varit med om värre.
Detta sagt, så måste jag ändå gnälla lite. För det är förbannat tungt just nu. (Undra på det förresten.) Jag är fortfarande omåttligt trött. Fast jag bara jobbar fyra timmar per dag och knappt ens det, fast jag försöker sova så mycket jag behöver, fast jag försöker interfoliera måstena med påfyllande uppbyggligheter.
Dessutom är O mycket trött och ledsen, och det smittar förstås av sig på barnen. Men efter en ganska jobbig helg bestämde vi att O och Y åker på begravningen, Q och jag stannar hemma. Därefter åker vi ganska omgående iväg på en sportlovsresa som jag tror att vi alla behöver. Vi ska besöka delar av O:s amerikanska familj i Orlando och gå på Disney World. Ett helt adekvat sätt att hedra pappas minne.
Idag är tredje dagen jag är såhär trött. I måndags var jag på kören, fast det var roligt var jag svimfärdig mot slutet. De sista tjugo minuterna orkade jag inte ens försöka läsa noter och hänga med. Bränslet tog slut.
Igår tog jag ledigt och tillbringade ett par timmar, inte mer, med att städa hos pappa. På tunnelbanan hem ringde Q och ville absolut ta med en kompis hem och i ett anfall av svaghet sa jag ja. O var borta med jobbet, jag var ensam med barnen. Dålig idé. Y kände sig utanför och bråkade rent överjävligt vilket förstås triggade Q och kompisen att retas med honom. Och jag var alldeles för trött för att parera.
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska skylla dagens trötthet på. En papparöjning tar förstås kraft. Jobbet tar egentligen inte särskilt mycket, dess krav är ytterligt modesta, men möjligen är just det problemet.
Jag bestämde mig för att, i brist på bättre, städa och organisera mejlkorgen. Naturligtvis hittade jag då ett korthugget mejl till pappa, från september förra året. Ring mig, jag är orolig för dig. Jag vet precis vilken dag det var, tisdagen då han varit på akuten kvällen innan och gått hem utan att vänta på provsvar och sedan inte svarat i telefon på kvällen. Under den dagen hann jag måla upp alla tänkbara scenarion. Men han ringde så småningom, och nästa dag ringde han igen, då hade benbrottet konstaterats och han var inlagd.
Desperationen jag kände då var nästan värre än det som kom senare. Fast jag inte visste utan bara anade, eller kanske just därför. Naturligtvis rann tårarna, inget märkvärdigt med det men lite besvärligare än vanligt eftersom det var på jobbet. I bilen på väg hem grät jag ordentligt.
Jag önskar verkligen att jag hade haft ett jobb jag tyckte var roligare. Möjligen är det för mycket att begära just nu, kanske är det bara bra att jobbet inte kräver särskilt mycket av mig, kanske är det precis vad jag behöver. Men jag skulle banne mig behöva lite roligt också.
2016-02-09
Bättre
Idag är allt så mycket lättare.
För det första har jag sovit. Igår kväll hade jag svårt att somna, säkert en effekt av mitt eftermiddagssnosande. Det var för sent att ta en sömntablett. En oväntad och välkommen effekt av influensan är förresten att jag vande mig av sömntabletterna, bara sådär.
Hur som helst, imorse var jag halvdöd av trötthet och bad skamlöst O att sköta morgonruljangsen. Gick ner i gästrummet och stängde dörren, ignorerade hårdhjärtat kattens krafsande på densamma, och sov som en stock till nio. Kände mig som en ny människa efter det.
Och förstås var det roligt att sjunga igår. Före repet hann jag prata en stund med en körvän vars pappa gick bort före jul. Vi fick tårar i ögonen båda två. Hon hade också sett Anna Mannheimer på Skavlan. Mamma, bror och hon satt med strömmande tårar och hörde henne berätta om sorgen efter mamma.
Då grät å andra sidan jag, för ensamheten är en aspekt som har tillkommit på sistone. Veckorna efter pappas död och begravning kände jag mig väldigt omgiven och omhuldad, men nu är det tydligt att alla andra har gått vidare och sörjt färdigt. Det svarta hålet är bara mitt.
(Fast det är mindre numera. Visst gråter jag fortfarande, särskilt när jag hittar saker hemma hos pappa eller när jag slänger hans böcker, men det går fortare över och det dominerar mig inte lika mycket. Det läker, och jag är lite förvånad över att det går så fort. Tre månader idag.)
Så sjöng vi, och trots hostan så lydde rösten någorlunda. Å vad det gör gott att sjunga Mozart, taking dictation from God som det sägs i Amadeus, ja sannerligen. Jag blev glatt överraskad när jag skrev ut vårens repertoar för några veckor sedan. Jag hade fått för mig att vi skulle sjunga musikallåtar vilket är nästan det tråkigaste jag kan tänka mig. Musikal är en trist genre. När det gäller körmusik är jag ganska konservativ. Förra årets jazzrepertoar var jätterolig, men det var för att jag älskar låtarna och ackorden. Egentligen ska inte jazz sjungas av en kör.
Den här terminen sjunger vi precis det som en kör ska sjunga. Lite Mozart, lite Bach, lite nationalromantik. Klangfärgen är viktig, det klassiska uttrycket, mycket plats i munhålan så att vokalerna ryms och låter likadant för alla. Roligt.
För det första har jag sovit. Igår kväll hade jag svårt att somna, säkert en effekt av mitt eftermiddagssnosande. Det var för sent att ta en sömntablett. En oväntad och välkommen effekt av influensan är förresten att jag vande mig av sömntabletterna, bara sådär.
Hur som helst, imorse var jag halvdöd av trötthet och bad skamlöst O att sköta morgonruljangsen. Gick ner i gästrummet och stängde dörren, ignorerade hårdhjärtat kattens krafsande på densamma, och sov som en stock till nio. Kände mig som en ny människa efter det.
Och förstås var det roligt att sjunga igår. Före repet hann jag prata en stund med en körvän vars pappa gick bort före jul. Vi fick tårar i ögonen båda två. Hon hade också sett Anna Mannheimer på Skavlan. Mamma, bror och hon satt med strömmande tårar och hörde henne berätta om sorgen efter mamma.
Då grät å andra sidan jag, för ensamheten är en aspekt som har tillkommit på sistone. Veckorna efter pappas död och begravning kände jag mig väldigt omgiven och omhuldad, men nu är det tydligt att alla andra har gått vidare och sörjt färdigt. Det svarta hålet är bara mitt.
(Fast det är mindre numera. Visst gråter jag fortfarande, särskilt när jag hittar saker hemma hos pappa eller när jag slänger hans böcker, men det går fortare över och det dominerar mig inte lika mycket. Det läker, och jag är lite förvånad över att det går så fort. Tre månader idag.)
Så sjöng vi, och trots hostan så lydde rösten någorlunda. Å vad det gör gott att sjunga Mozart, taking dictation from God som det sägs i Amadeus, ja sannerligen. Jag blev glatt överraskad när jag skrev ut vårens repertoar för några veckor sedan. Jag hade fått för mig att vi skulle sjunga musikallåtar vilket är nästan det tråkigaste jag kan tänka mig. Musikal är en trist genre. När det gäller körmusik är jag ganska konservativ. Förra årets jazzrepertoar var jätterolig, men det var för att jag älskar låtarna och ackorden. Egentligen ska inte jazz sjungas av en kör.
Den här terminen sjunger vi precis det som en kör ska sjunga. Lite Mozart, lite Bach, lite nationalromantik. Klangfärgen är viktig, det klassiska uttrycket, mycket plats i munhålan så att vokalerna ryms och låter likadant för alla. Roligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)