Jag tog som sagt god tid på mig imorse. Denna vecka är sista veckan på halvtid, nästa vecka jobbar jag 75% och sedan ska jag börja jobba heltid. Det kommer att gå bra men jag litar på min läkare som säger att upptrappningen ska ske gradvis. Jag märker ju själv att jag å ena sidan blir bättre och piggare och gladare men att jag å andra sidan är förbaskat dålig på att hushålla med mina krafter. Rätt vad det är så är jag helt slut och undrar förvånat varför.
Hur som helst var klockan strax efter nio när jag satte mig i bilen. Då är det sport i P1 vilket jag annars brukar uthärda men idag växlade jag över till P2 och upptäckte ett underbart program, Klassisk morgon. Först en pianosonat av Mozart, därefter Plácido Domingo och sedan en för mig okänd tonsättare Karl Jenkins.
Tankarna flödade. Varför ägnar jag inte fler timmar av de som beskärts mig åt de sköna konsterna, det som varar, det som är vackert? Varför läser jag inte mer, sjunger mer, borde jag försöka lära mig att spela piano? När barnen är större och jag får mer tid ska jag söka till en annan kör, en svårare, mer avancerad, kyrkokör kanske?
Så gjorde associationerna en utvikning, vi måste planera födelsedagskalas för Q, han fyllde tio år under resan. Minnet av hans kalas förra året gjorde att det plötsligt inte bara var tankar som flödade utan även tårar.
Det var på Q:s nioårskalas som O började känna sig sjuk. Sedan följde ett par andlösa veckor då jag var så rädd att jag inte orkade tänka på vad jag var rädd för. Därefter lugnande besked, mindre rädsla men ändå en slitsam tid då O gjorde sitt bästa för att vila, träna. sänka blodtrycket.
Sommaren var fin, det var den. Men nästan genast efter att vi kommit hem uppdagades pappas sjukdom. Så följde hösten, den sista hösten med pappa. Sjukdom, vård, oro, ansvar. Hans död, begravning, sorgen efter honom. Och nu, ovanpå allt, brorsdotterns död som visserligen inte är min sorg, men som förstås påverkar oss alla starkt.
Vilket jävla år det har varit.
Ja, vilket jävla år.
SvaraRaderaJag tror att jag nästan tycker bättre om Önska som jag tror sänds efter Klassisk morgon. Det är intressant och vänligt och fin musik för det mesta.
Mer åt de sköna konsterna, ja! Det är bland det bästa man kan göra mot livets jävligheter. Kanske inte när man står mitt uppe i dem, men när man tänker på dem i efterhand eller oroar sig för de som kanske ska komma.
Vad jag skulle göra om jag vore där du är? Gå och höra Johannespassionen. Alldeles säkert sjungs den i någon av Stockholms kyrkor de närmaste veckorna.
Vad jag gör där jag är? Läser The remains of the day "tillsammans med" Lundströms bokradio. Den avslutades precis där men jag har sparat lyssnandet på programmen. Ikväll har jag läst i kapp med det första programmet.
Åh, vilka bra tips! Jag är sorgligt obevandrad gällande kyrkomusik.
SvaraRaderaRemains of the day har jag länge tänkt läsa. Ska nog ta Howard's End först. Igår kväll läste jag ut Madame Bovary och började mot bättre vetande på Martina Haags skilsmässobok. Den är inte precis God Litteratur men till skillnad från hennes andra babbelböcker brände den till. Det är inte ett smickrande porträtt av maken. Har aldrig gillat honom för övrigt.
Vete sjutton om det inte var Önska förresten? Det var i alla fall folk som ringde in och motiverade vilken musik de ville höra. Att jag inte upptäckt detta istället för radiosporten och Ring så grälar vi är en svår försummelse.
SvaraRaderaBach är alltid ett säkert kort! Och den här tiden på året är fin för kyrkomusik. Passionsberättelsen är ju det stora fantastiska kristna dramat Och i mitt tycke finns det inget verk som berättar det som Johannespassionen. Den fångar alla de kritiska ögonblicken och viker inte ut sig på omvägar. Matteuspassionen är för långrandig och för krånglig för min smak. Dessutom kan man inte sitta hur länge som helst på en kyrkbänk.
SvaraRaderaSt Jacobs kyrka den 19 mars. Och den 16 april kommer King's College Choir till Storkyrkan! Det får du egentligen inte missa.
Tillägg: det finns en så stark och rik musiktradition i Svenska Kyrkan och det är närmast en självklarhet att i de stora kyrkorna i städerna (domkyrkorkan förstås, men i Stockholm säkert i fler – jag har aldrig bott i stan så jag vet inte var den bästa musiken finns men det går förstås att luska reda på) kan man regelbundet höra stora verk väl framförda. Det är då oftast i konsertform snarare än som del i gudstjänstern. Denna tradition överträffas dock i Storbritannien, där det faktiskt är närmast en självklarhet att man i vanliga gudstjänster i motsvarande kyrkor (domkyrkor etc) har en kör med fyra stämmor mycket duktiga sångare. Jag var i Sheffield i januari och en god vän och kollega som jag vet är mycket duktig sångare nämnde i förbifarten att han skulle sjunga i Evensong, så jag gick förstås dit. Det var fler i kören än i församlingen, en alldeles vanlig onsdagskväll med duggregn, och det sjöngs för änglar! (Evensong är en väldigt fin andaktsform, nästan genomgående sjungen, med bara några talade inslag (böner, textläsning) och ingen predikan.) Och körerna i Oxford och Cambridge sedan...därav min entusiasm över att King’s College Choir från Cambridge kommer till Storkyrkan!
SvaraRaderaEn annan tradition som också tilltalar mig mycket är den från Taizé. Musikaliskt är det enkla sånger, gjorda för att en stor församling utan musikalisk skolning ska kunna sjunga i stämmor. Men det brukar vara i gudstjänstform, så då får man tåla att höra ett och annat guds ord också.
Hm, det är ju knappt att jag gör! Men vacker körmusik gillar jag förstås.
SvaraRaderaJag känner till din fascination för passionsdramat men måste erkänna att det lämnar mig tämligen kall. Men jag ska absolut utforska Johannespassionen. Bach tillhör inte mina favoriter men det är mest av okunskap tror jag. Imorse slog jag åter över till P2, borde göra det oftare.
Man behöver ju inte gilla innehållet i passionsdramat för att uppskatta det som stomme i ett fascinerande musikverk! Genom våra samtal om opera versus oratorium har jag insett att det är ju samma sak, bara att oratorierna handlar om bibliska draman. Så liksom i en bra opera (antar jag) har vi här ond bråd död, svek och starka känslor! Och gud är bara med helt indirekt - det här dramat handlar mycket mera om att vara människa. När Pilatus erbjuder att benåda fångarna eftersom det är påsk och folket ropar Korsfäst! Korsfäst! Och när Petrus förnekar Jesus tre gånger. Det berör mig starkt varenda gång jag hör det. för det här är ju draman vi upprepar varje dag, vi människor. Dessvärre.
RaderaJag tror att man kan ta till sig det även om man tycker att religion är ett otyg. Det andra som är fascinerande i passionsdramat, hur det går från svart och hemskt och hopplöst till triumf på tre dagar, är mer religiöst. Det vete verkligen fasen om jag tror på något av det här, men jag tycker om symboliken och har ett tillräckligt vänskapligt förhållande till kyrkan för att kunna ta det till mig.
O ja, opera är precis det.
RaderaJag har inte särskilt starka känslor mot religion eller kyrka, faktiskt. Jag är snarast likgiltig och ointresserad. Min man är långt mer negativ än jag. Bibliska berättelser som kulturell referens och kontext har jag inget emot, tvärtom. Men just passionsdramat har (hittills) inte berört mig särskilt.