Inlägget med årets muntraste titel kommer här.
På flyttdagens kväll pratade jag med mamma och rapporterade hur allt avlöpt, och nämnde i förbigående en sak jag tänkt på den senaste veckan. Sedan sist vi flyttade orkar jag så mycket mindre rent fysiskt. När jag ska lyfta och bära blir händer, handleder och armar som gelé och min urstarke man som står vid andra änden av det som ska lyftas säger milt uppfordrande "Men lyft då!" och det slutar med att han bär själv.
Varsamt säger mamma att det har att göra med det jag har gått igenom, och det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar myeliten. Det är tre år sedan nu, jag tänker nästan aldrig på det längre men tydligen finns dess påverkan kvar. Undrar hur länge?
Fel. Jag tänker visst på sjukdomen, till och med ganska ofta. Men endast då jag är nära att somna, bara då dyker den upp ur mitt undermedvetna. Aldrig i dagsljus under full aktivitet.
Ikväll när jag låg för att natta Q brände det i både fötter och ben, en välbekant känsla när jag är riktigt trött, som jag är nu. Då smyger sig rädslan på mig.
Ända sedan jag var liten har jag varit mycket rädd för att dö. Ännu kan jag känna en fläkt av samma skräck som då, skräcken för att utplånas. Det som är jag kommer att försvinna och inte finnas kvar. Eoner av intighet kommer att passera och jag kommer inte att finnas.
Förintelse.
Men skräcken övermannar mig inte längre, som den gjorde när jag var barn. Jag har lärt mig att hantera den, eller förtränga den om man så vill. Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Kanske är det detta jag försöker göra.
Nu är det inte längre besinningslös skräck jag känner, utan isande rädsla. Jag vill aldrig lämna Q. Gode Gud som jag inte tror på, skydda mig och honom från det. Jag får inte får inte bli sjuk.
Det mest ensamma, det jag aldrig har kunnat dela med någon, min dödsskräck, är plötsligt inte bara min längre. Den involverar också min son.
Det är stort.
Visar inlägg med etikett Sjukdom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sjukdom. Visa alla inlägg
2009-05-04
Dödsångest
Inlägget med årets muntraste titel kommer här.
På flyttdagens kväll pratade jag med mamma och rapporterade hur allt avlöpt, och nämnde i förbigående en sak jag tänkt på den senaste veckan. Sedan sist vi flyttade orkar jag så mycket mindre rent fysiskt. När jag ska lyfta och bära blir händer, handleder och armar som gelé och min urstarke man som står vid andra änden av det som ska lyftas säger milt uppfordrande "Men lyft då!" och det slutar med att han bär själv.
Varsamt säger mamma att det har att göra med det jag har gått igenom, och det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar myeliten. Det är tre år sedan nu, jag tänker nästan aldrig på det längre men tydligen finns dess påverkan kvar. Undrar hur länge?
Fel. Jag tänker visst på sjukdomen, till och med ganska ofta. Men endast då jag är nära att somna, bara då dyker den upp ur mitt undermedvetna. Aldrig i dagsljus under full aktivitet.
Ikväll när jag låg för att natta Q brände det i både fötter och ben, en välbekant känsla när jag är riktigt trött, som jag är nu. Då smyger sig rädslan på mig.
Ända sedan jag var liten har jag varit mycket rädd för att dö. Ännu kan jag känna en fläkt av samma skräck som då, skräcken för att utplånas. Det som är jag kommer att försvinna och inte finnas kvar. Eoner av intighet kommer att passera och jag kommer inte att finnas.
Förintelse.
Men skräcken övermannar mig inte längre, som den gjorde när jag var barn. Jag har lärt mig att hantera den, eller förtränga den om man så vill. Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Kanske är det detta jag försöker göra.
Nu är det inte längre besinningslös skräck jag känner, utan isande rädsla. Jag vill aldrig lämna Q. Gode Gud som jag inte tror på, skydda mig och honom från det. Jag får inte får inte bli sjuk.
Det mest ensamma, det jag aldrig har kunnat dela med någon, min dödsskräck, är plötsligt inte bara min längre. Den involverar också min son.
Det är stort.
På flyttdagens kväll pratade jag med mamma och rapporterade hur allt avlöpt, och nämnde i förbigående en sak jag tänkt på den senaste veckan. Sedan sist vi flyttade orkar jag så mycket mindre rent fysiskt. När jag ska lyfta och bära blir händer, handleder och armar som gelé och min urstarke man som står vid andra änden av det som ska lyftas säger milt uppfordrande "Men lyft då!" och det slutar med att han bär själv.
Varsamt säger mamma att det har att göra med det jag har gått igenom, och det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar myeliten. Det är tre år sedan nu, jag tänker nästan aldrig på det längre men tydligen finns dess påverkan kvar. Undrar hur länge?
Fel. Jag tänker visst på sjukdomen, till och med ganska ofta. Men endast då jag är nära att somna, bara då dyker den upp ur mitt undermedvetna. Aldrig i dagsljus under full aktivitet.
Ikväll när jag låg för att natta Q brände det i både fötter och ben, en välbekant känsla när jag är riktigt trött, som jag är nu. Då smyger sig rädslan på mig.
Ända sedan jag var liten har jag varit mycket rädd för att dö. Ännu kan jag känna en fläkt av samma skräck som då, skräcken för att utplånas. Det som är jag kommer att försvinna och inte finnas kvar. Eoner av intighet kommer att passera och jag kommer inte att finnas.
Förintelse.
Men skräcken övermannar mig inte längre, som den gjorde när jag var barn. Jag har lärt mig att hantera den, eller förtränga den om man så vill. Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Kanske är det detta jag försöker göra.
Nu är det inte längre besinningslös skräck jag känner, utan isande rädsla. Jag vill aldrig lämna Q. Gode Gud som jag inte tror på, skydda mig och honom från det. Jag får inte får inte bli sjuk.
Det mest ensamma, det jag aldrig har kunnat dela med någon, min dödsskräck, är plötsligt inte bara min längre. Den involverar också min son.
Det är stort.
2009-02-10
Parallellprocesser
Juni 2005. Svensk ljuvlig försommar, och O:s pappa är döende. Efter en ofattbart kort sjukdomstid, bara några veckor, inser vi alla att det är så det är.
O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.
Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.
Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.
Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?
O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.
En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.
Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.
Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.
Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.
Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.
Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.
Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.
Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."
Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.
O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.
Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.
Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.
Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?
O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.
En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.
Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.
Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.
Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.
Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.
Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.
Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.
Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."
Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.
Parallellprocesser
Juni 2005. Svensk ljuvlig försommar, och O:s pappa är döende. Efter en ofattbart kort sjukdomstid, bara några veckor, inser vi alla att det är så det är.
O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.
Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.
Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.
Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?
O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.
En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.
Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.
Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.
Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.
Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.
Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.
Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.
Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."
Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.
O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.
Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.
Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.
Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?
O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.
En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.
Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.
Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.
Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.
Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.
Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.
Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.
Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."
Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.
2008-10-15
I vetenskapens tjänst
Uppenbarligen är jag ett eftertraktat objekt för medicinsk forskning, för den senaste månaden har jag fått två propåer om att vara med i olika studier.
Jag är civilingenjör och analytiskt och rationellt lagd. Jag tror på tekniken och vetenskapen. Jag har absolut inget emot att delta i vetenskapliga studier, tvärtom. När vi gjorde IVF var det faktiskt med glädje som jag skrev på godkännandet att våra kasserade embryon - de som ansågs för dåliga för att klara nedfrysning och upptining - skulle få användas till forskning. Om - jag menar när - man hittar bot för Parkinson, Alzheimer, MS eller ALS kommer jag att ta åt mig en mikroskopisk del av äran. Vi kanske inte kunde göra barn men vi var ena jävlar på att producera embryon.
Därför är det nu med viss nedslagenhet jag tackar nej till båda studierna.
Den första enkäten handlade om MS, graviditet och p-piller-användande (bara ett rätt av två möjliga när det gäller mig). Den ska ha skickats till kvinnor med diagnosen MS för att ta reda på hur eventuella graviditeter och p-piller har påverkat deras sjukdom. Men jag har ju inte MS - eller? Jag mejlar min neurolog och frågar om han vet något som inte jag vet.
Svaret kommer direkt: här är det någon som har klantat sig. Han råder mig att svara på enkäten men att tydligt skriva att jag inte har MS. (Det gör jag, men det blir lite tjatigt att sida upp och sida ner besvara alla amnings- och förlossningsfrågor med "jag har aldrig varit gravid". Men särskilt ledsamt känns det inte.)
Några dagar senare mejlar neurologen mig igen med förklaringen. Det finns ett nationellt patientregister som innehåller uppgifter både om MS och neuroinflammationer, det som jag hade. Man har gjort ett misstag när man har plockat fram personuppgifter ur registret, jag är en av femtio kvinnor som felaktigt har fått enkäten.
Han bad så mycket om ursäkt, fast det inte alls var hans fel, och hoppades att jag inte oroats i onödan. Ingen fara. Skönt att ha en stoisk läggning, hyfsad koll, företagsamhet att kontakta min läkare samt inte minst en läkare som svarar på mejl. Hoppas de andra fyrtionio har allt detta också.
Nästa förfrågan kom bara en vecka senare, och den handlade om en annan av mina sjukdomar: skolios. Här ville man ha svar på en mängd frågor om mig själv och mina närmaste släktingar och ta ett blodprov på mig för att göra en genetisk analys.
Inga problem, jag ställer gärna upp. Tills jag ser att blodprovet bara kan lämnas på ett enda ställe, det stora sjukhuset som ligger i andra änden av stan. Och då menar jag verkligen andra änden. Det skulle ta mig uppemot två timmar att ta mig dit och hem.
Nej. Där går gränsen. Mycket är jag beredd att göra för vetenskapen men inte det. Jag mejlar och förklarar vänligt (hoppas jag) att jag gärna är med förutsatt att jag kan lämna blodprovet på vårdcentralen antingen där jag bor eller där jag arbetar. Inget svar.
Lite snopet känns det faktiskt. Jag får väl tänka ut något annat jag kan främja forskningen med.
Jag är civilingenjör och analytiskt och rationellt lagd. Jag tror på tekniken och vetenskapen. Jag har absolut inget emot att delta i vetenskapliga studier, tvärtom. När vi gjorde IVF var det faktiskt med glädje som jag skrev på godkännandet att våra kasserade embryon - de som ansågs för dåliga för att klara nedfrysning och upptining - skulle få användas till forskning. Om - jag menar när - man hittar bot för Parkinson, Alzheimer, MS eller ALS kommer jag att ta åt mig en mikroskopisk del av äran. Vi kanske inte kunde göra barn men vi var ena jävlar på att producera embryon.
Därför är det nu med viss nedslagenhet jag tackar nej till båda studierna.
Den första enkäten handlade om MS, graviditet och p-piller-användande (bara ett rätt av två möjliga när det gäller mig). Den ska ha skickats till kvinnor med diagnosen MS för att ta reda på hur eventuella graviditeter och p-piller har påverkat deras sjukdom. Men jag har ju inte MS - eller? Jag mejlar min neurolog och frågar om han vet något som inte jag vet.
Svaret kommer direkt: här är det någon som har klantat sig. Han råder mig att svara på enkäten men att tydligt skriva att jag inte har MS. (Det gör jag, men det blir lite tjatigt att sida upp och sida ner besvara alla amnings- och förlossningsfrågor med "jag har aldrig varit gravid". Men särskilt ledsamt känns det inte.)
Några dagar senare mejlar neurologen mig igen med förklaringen. Det finns ett nationellt patientregister som innehåller uppgifter både om MS och neuroinflammationer, det som jag hade. Man har gjort ett misstag när man har plockat fram personuppgifter ur registret, jag är en av femtio kvinnor som felaktigt har fått enkäten.
Han bad så mycket om ursäkt, fast det inte alls var hans fel, och hoppades att jag inte oroats i onödan. Ingen fara. Skönt att ha en stoisk läggning, hyfsad koll, företagsamhet att kontakta min läkare samt inte minst en läkare som svarar på mejl. Hoppas de andra fyrtionio har allt detta också.
Nästa förfrågan kom bara en vecka senare, och den handlade om en annan av mina sjukdomar: skolios. Här ville man ha svar på en mängd frågor om mig själv och mina närmaste släktingar och ta ett blodprov på mig för att göra en genetisk analys.
Inga problem, jag ställer gärna upp. Tills jag ser att blodprovet bara kan lämnas på ett enda ställe, det stora sjukhuset som ligger i andra änden av stan. Och då menar jag verkligen andra änden. Det skulle ta mig uppemot två timmar att ta mig dit och hem.
Nej. Där går gränsen. Mycket är jag beredd att göra för vetenskapen men inte det. Jag mejlar och förklarar vänligt (hoppas jag) att jag gärna är med förutsatt att jag kan lämna blodprovet på vårdcentralen antingen där jag bor eller där jag arbetar. Inget svar.
Lite snopet känns det faktiskt. Jag får väl tänka ut något annat jag kan främja forskningen med.
I vetenskapens tjänst
Uppenbarligen är jag ett eftertraktat objekt för medicinsk forskning, för den senaste månaden har jag fått två propåer om att vara med i olika studier.
Jag är civilingenjör och analytiskt och rationellt lagd. Jag tror på tekniken och vetenskapen. Jag har absolut inget emot att delta i vetenskapliga studier, tvärtom. När vi gjorde IVF var det faktiskt med glädje som jag skrev på godkännandet att våra kasserade embryon - de som ansågs för dåliga för att klara nedfrysning och upptining - skulle få användas till forskning. Om - jag menar när - man hittar bot för Parkinson, Alzheimer, MS eller ALS kommer jag att ta åt mig en mikroskopisk del av äran. Vi kanske inte kunde göra barn men vi var ena jävlar på att producera embryon.
Därför är det nu med viss nedslagenhet jag tackar nej till båda studierna.
Den första enkäten handlade om MS, graviditet och p-piller-användande (bara ett rätt av två möjliga när det gäller mig). Den ska ha skickats till kvinnor med diagnosen MS för att ta reda på hur eventuella graviditeter och p-piller har påverkat deras sjukdom. Men jag har ju inte MS - eller? Jag mejlar min neurolog och frågar om han vet något som inte jag vet.
Svaret kommer direkt: här är det någon som har klantat sig. Han råder mig att svara på enkäten men att tydligt skriva att jag inte har MS. (Det gör jag, men det blir lite tjatigt att sida upp och sida ner besvara alla amnings- och förlossningsfrågor med "jag har aldrig varit gravid". Men särskilt ledsamt känns det inte.)
Några dagar senare mejlar neurologen mig igen med förklaringen. Det finns ett nationellt patientregister som innehåller uppgifter både om MS och neuroinflammationer, det som jag hade. Man har gjort ett misstag när man har plockat fram personuppgifter ur registret, jag är en av femtio kvinnor som felaktigt har fått enkäten.
Han bad så mycket om ursäkt, fast det inte alls var hans fel, och hoppades att jag inte oroats i onödan. Ingen fara. Skönt att ha en stoisk läggning, hyfsad koll, företagsamhet att kontakta min läkare samt inte minst en läkare som svarar på mejl. Hoppas de andra fyrtionio har allt detta också.
Nästa förfrågan kom bara en vecka senare, och den handlade om en annan av mina sjukdomar: skolios. Här ville man ha svar på en mängd frågor om mig själv och mina närmaste släktingar och ta ett blodprov på mig för att göra en genetisk analys.
Inga problem, jag ställer gärna upp. Tills jag ser att blodprovet bara kan lämnas på ett enda ställe, det stora sjukhuset som ligger i andra änden av stan. Och då menar jag verkligen andra änden. Det skulle ta mig uppemot två timmar att ta mig dit och hem.
Nej. Där går gränsen. Mycket är jag beredd att göra för vetenskapen men inte det. Jag mejlar och förklarar vänligt (hoppas jag) att jag gärna är med förutsatt att jag kan lämna blodprovet på vårdcentralen antingen där jag bor eller där jag arbetar. Inget svar.
Lite snopet känns det faktiskt. Jag får väl tänka ut något annat jag kan främja forskningen med.
Jag är civilingenjör och analytiskt och rationellt lagd. Jag tror på tekniken och vetenskapen. Jag har absolut inget emot att delta i vetenskapliga studier, tvärtom. När vi gjorde IVF var det faktiskt med glädje som jag skrev på godkännandet att våra kasserade embryon - de som ansågs för dåliga för att klara nedfrysning och upptining - skulle få användas till forskning. Om - jag menar när - man hittar bot för Parkinson, Alzheimer, MS eller ALS kommer jag att ta åt mig en mikroskopisk del av äran. Vi kanske inte kunde göra barn men vi var ena jävlar på att producera embryon.
Därför är det nu med viss nedslagenhet jag tackar nej till båda studierna.
Den första enkäten handlade om MS, graviditet och p-piller-användande (bara ett rätt av två möjliga när det gäller mig). Den ska ha skickats till kvinnor med diagnosen MS för att ta reda på hur eventuella graviditeter och p-piller har påverkat deras sjukdom. Men jag har ju inte MS - eller? Jag mejlar min neurolog och frågar om han vet något som inte jag vet.
Svaret kommer direkt: här är det någon som har klantat sig. Han råder mig att svara på enkäten men att tydligt skriva att jag inte har MS. (Det gör jag, men det blir lite tjatigt att sida upp och sida ner besvara alla amnings- och förlossningsfrågor med "jag har aldrig varit gravid". Men särskilt ledsamt känns det inte.)
Några dagar senare mejlar neurologen mig igen med förklaringen. Det finns ett nationellt patientregister som innehåller uppgifter både om MS och neuroinflammationer, det som jag hade. Man har gjort ett misstag när man har plockat fram personuppgifter ur registret, jag är en av femtio kvinnor som felaktigt har fått enkäten.
Han bad så mycket om ursäkt, fast det inte alls var hans fel, och hoppades att jag inte oroats i onödan. Ingen fara. Skönt att ha en stoisk läggning, hyfsad koll, företagsamhet att kontakta min läkare samt inte minst en läkare som svarar på mejl. Hoppas de andra fyrtionio har allt detta också.
Nästa förfrågan kom bara en vecka senare, och den handlade om en annan av mina sjukdomar: skolios. Här ville man ha svar på en mängd frågor om mig själv och mina närmaste släktingar och ta ett blodprov på mig för att göra en genetisk analys.
Inga problem, jag ställer gärna upp. Tills jag ser att blodprovet bara kan lämnas på ett enda ställe, det stora sjukhuset som ligger i andra änden av stan. Och då menar jag verkligen andra änden. Det skulle ta mig uppemot två timmar att ta mig dit och hem.
Nej. Där går gränsen. Mycket är jag beredd att göra för vetenskapen men inte det. Jag mejlar och förklarar vänligt (hoppas jag) att jag gärna är med förutsatt att jag kan lämna blodprovet på vårdcentralen antingen där jag bor eller där jag arbetar. Inget svar.
Lite snopet känns det faktiskt. Jag får väl tänka ut något annat jag kan främja forskningen med.
2008-09-30
Frågor med svar
Å vad roligt att få en massa frågor! Jag börjar med att svara på några av dem. De jag inte svarar på nu kommer att få egna inlägg senare.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
Frågor med svar
Å vad roligt att få en massa frågor! Jag börjar med att svara på några av dem. De jag inte svarar på nu kommer att få egna inlägg senare.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
2007-12-19
Tjuvstart på julen
Vi fuskar hej vilt med julklapparna. Q fick mormors julklapp, en leksaksspis redan till andra advent. Idag fick han en tågbana från Överskottsbolaget som vi inte kunde motstå. Efter att ha brottats med våra samveten - så billigt, det kan inte vara annat än kinesiskt barnarbete, tröstade vi oss med att han faktiskt har en hel del miljöcertifierade och rättvisemärkta leksaker.
Idag fick också jag en julklapp, den bästa jag kunde få. För en vecka sedan gjorde jag en magnetröntgen av hjärnan för att följa upp förra årets sjukdom, som ju inte var MS men som kanske kan utvecklas till det. Idag ringde min neurolog, och resultatet var bra. Jag löper fortfarande större risk än folk i allmänhet att få MS, men detta var ett mycket gott tecken och risken minskar hela tiden.
När jag fått beskedet insåg jag att jag undermedvetet oroat mig en hel del.
Tack snälla tomten.
Idag fick också jag en julklapp, den bästa jag kunde få. För en vecka sedan gjorde jag en magnetröntgen av hjärnan för att följa upp förra årets sjukdom, som ju inte var MS men som kanske kan utvecklas till det. Idag ringde min neurolog, och resultatet var bra. Jag löper fortfarande större risk än folk i allmänhet att få MS, men detta var ett mycket gott tecken och risken minskar hela tiden.
När jag fått beskedet insåg jag att jag undermedvetet oroat mig en hel del.
Tack snälla tomten.
Tjuvstart på julen
Vi fuskar hej vilt med julklapparna. Q fick mormors julklapp, en leksaksspis redan till andra advent. Idag fick han en tågbana från Överskottsbolaget som vi inte kunde motstå. Efter att ha brottats med våra samveten - så billigt, det kan inte vara annat än kinesiskt barnarbete, tröstade vi oss med att han faktiskt har en hel del miljöcertifierade och rättvisemärkta leksaker.
Idag fick också jag en julklapp, den bästa jag kunde få. För en vecka sedan gjorde jag en magnetröntgen av hjärnan för att följa upp förra årets sjukdom, som ju inte var MS men som kanske kan utvecklas till det. Idag ringde min neurolog, och resultatet var bra. Jag löper fortfarande större risk än folk i allmänhet att få MS, men detta var ett mycket gott tecken och risken minskar hela tiden.
När jag fått beskedet insåg jag att jag undermedvetet oroat mig en hel del.
Tack snälla tomten.
Idag fick också jag en julklapp, den bästa jag kunde få. För en vecka sedan gjorde jag en magnetröntgen av hjärnan för att följa upp förra årets sjukdom, som ju inte var MS men som kanske kan utvecklas till det. Idag ringde min neurolog, och resultatet var bra. Jag löper fortfarande större risk än folk i allmänhet att få MS, men detta var ett mycket gott tecken och risken minskar hela tiden.
När jag fått beskedet insåg jag att jag undermedvetet oroat mig en hel del.
Tack snälla tomten.
2007-08-14
Aj, aj!*
Jag har ont i huvudet och har haft det i en vecka. Molande värk på ena sidan av huvudet som hela tiden ligger på lur för att plötsligt börja pulsera och stråla ner i nacke, käke och öga.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Aj, aj!*
Jag har ont i huvudet och har haft det i en vecka. Molande värk på ena sidan av huvudet som hela tiden ligger på lur för att plötsligt börja pulsera och stråla ner i nacke, käke och öga.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.
Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.
Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.
Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.
"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.
Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.
* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.
2006-09-22
Addict x 3
Bryta ett beroende 1: sedan en vecka tillbaka sover jag utan sömntabletter. Visserligen oroligt, jag snor runt och vänder och vrider mig, jag som annars brukar ligga som en död sill. Men i alla fall. Det känns bra att kunna somna utan, särskilt med tanke på att det relativt snart kommer att ligga en bebis mellan oss.
Bryta ett beroende 2: den här veckan har jag faktiskt missat Cityakuten hela tre gånger. När jag var som mest immobil i somras så var 16:30 ett heligt klockslag. O brukar komma hem lite efter fem, och irriterar sig på att jag sitter närmast katatonisk framför TV:n. Tja, vad kan jag säga? Det är en bra serie.
Bryta ett beroende 3: Idag hade jag bestämt mig för att inte köpa fler kläder till lille Q. Men på Debenham's var det halva priset på blå t-tröjor med giraffer på. Attans. Och en vinteroverall måste han ju ha. Vi hade tänkt vänta med större inköp tills vi får honom, men å andra sidan är det skönt att slippa rusa ut första veckan och köpa vinterkläder. För tre veckor sedan var han 68 cm lång. Undrar om en overall i stl 80 blir lagom? Ska man kosta på en svindyr från Polarn & Pyret eller nöja sig med billig från Åhléns? Eller något annat alternativ? Åsikter, någon?
Bryta ett beroende 2: den här veckan har jag faktiskt missat Cityakuten hela tre gånger. När jag var som mest immobil i somras så var 16:30 ett heligt klockslag. O brukar komma hem lite efter fem, och irriterar sig på att jag sitter närmast katatonisk framför TV:n. Tja, vad kan jag säga? Det är en bra serie.
Bryta ett beroende 3: Idag hade jag bestämt mig för att inte köpa fler kläder till lille Q. Men på Debenham's var det halva priset på blå t-tröjor med giraffer på. Attans. Och en vinteroverall måste han ju ha. Vi hade tänkt vänta med större inköp tills vi får honom, men å andra sidan är det skönt att slippa rusa ut första veckan och köpa vinterkläder. För tre veckor sedan var han 68 cm lång. Undrar om en overall i stl 80 blir lagom? Ska man kosta på en svindyr från Polarn & Pyret eller nöja sig med billig från Åhléns? Eller något annat alternativ? Åsikter, någon?
Addict x 3
Bryta ett beroende 1: sedan en vecka tillbaka sover jag utan sömntabletter. Visserligen oroligt, jag snor runt och vänder och vrider mig, jag som annars brukar ligga som en död sill. Men i alla fall. Det känns bra att kunna somna utan, särskilt med tanke på att det relativt snart kommer att ligga en bebis mellan oss.
Bryta ett beroende 2: den här veckan har jag faktiskt missat Cityakuten hela tre gånger. När jag var som mest immobil i somras så var 16:30 ett heligt klockslag. O brukar komma hem lite efter fem, och irriterar sig på att jag sitter närmast katatonisk framför TV:n. Tja, vad kan jag säga? Det är en bra serie.
Bryta ett beroende 3: Idag hade jag bestämt mig för att inte köpa fler kläder till lille Q. Men på Debenham's var det halva priset på blå t-tröjor med giraffer på. Attans. Och en vinteroverall måste han ju ha. Vi hade tänkt vänta med större inköp tills vi får honom, men å andra sidan är det skönt att slippa rusa ut första veckan och köpa vinterkläder. För tre veckor sedan var han 68 cm lång. Undrar om en overall i stl 80 blir lagom? Ska man kosta på en svindyr från Polarn & Pyret eller nöja sig med billig från Åhléns? Eller något annat alternativ? Åsikter, någon?
Bryta ett beroende 2: den här veckan har jag faktiskt missat Cityakuten hela tre gånger. När jag var som mest immobil i somras så var 16:30 ett heligt klockslag. O brukar komma hem lite efter fem, och irriterar sig på att jag sitter närmast katatonisk framför TV:n. Tja, vad kan jag säga? Det är en bra serie.
Bryta ett beroende 3: Idag hade jag bestämt mig för att inte köpa fler kläder till lille Q. Men på Debenham's var det halva priset på blå t-tröjor med giraffer på. Attans. Och en vinteroverall måste han ju ha. Vi hade tänkt vänta med större inköp tills vi får honom, men å andra sidan är det skönt att slippa rusa ut första veckan och köpa vinterkläder. För tre veckor sedan var han 68 cm lång. Undrar om en overall i stl 80 blir lagom? Ska man kosta på en svindyr från Polarn & Pyret eller nöja sig med billig från Åhléns? Eller något annat alternativ? Åsikter, någon?
2006-09-19
Olyckan växlar ju lika med lyckan*
I fredags var jag intensivt olycklig. Jag tillbringade större delen av dagen med att försöka få tag på min läkare på telefon. Vi hade avtalat att jag skulle ringa honom för att få besked om vad min LP visade. Dessutom ville jag prata med honom om sjukskrivning. Enligt den ursprungliga planen skulle jag ha gått upp till 50% i måndags, men jag kände mig lite harig inför detta. Är fortfarande så trött.
Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)
Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.
Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.
På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.
På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.
Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.
* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.
Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)
Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.
Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.
På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.
På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.
Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.
* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.
Olyckan växlar ju lika med lyckan*
I fredags var jag intensivt olycklig. Jag tillbringade större delen av dagen med att försöka få tag på min läkare på telefon. Vi hade avtalat att jag skulle ringa honom för att få besked om vad min LP visade. Dessutom ville jag prata med honom om sjukskrivning. Enligt den ursprungliga planen skulle jag ha gått upp till 50% i måndags, men jag kände mig lite harig inför detta. Är fortfarande så trött.
Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)
Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.
Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.
På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.
På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.
Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.
* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.
Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)
Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.
Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.
På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.
På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.
Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.
* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.
2006-09-02
Läskigt prov och börja jobba
I onsdags var jag hos doktorn igen. Vi pratade om framtiden, att inflammationen håller på att läka ut och kanske aldrig mer kommer tillbaka. De isande och brännande förnimmelser jag har haft i benen den senaste veckan är tecken på att nerverna återhämtar sig, en god nyhet således. Och när han satte en stämgaffel mot min tå eller fotknöl kunde jag känna vibrationerna. När vi träffades för drygt tre veckor sedan gjorde jag inte det.
Förra gången hade vi bestämt att han skulle ta ett ryggmärgsprov (på läkarspråk LP=lumbalpunktion och bland patienter och vårdpersonal omsusat som ett riktigt Läskigt Prov att ta) för att kunna bedöma lite bättre om det verkar troligt att inflammationen kommer tillbaka någon gång. Han ville göra det redan då, men eftersom vi var på väg till Sommarön bestämde han sig för att skjuta upp det. Man får ofta huvudvärk efter provet nämligen, och han ville inte förstöra min semester. Omtänksam doktor. Jag fick se röntgenbilder av min hjärna (häftigt, kände igen mig själv på näsan!). Och han inskärpte ännu en gång att han definitivt inte avråder från att skaffa barn under nuvarande omständigheter.
Och så provet då, jag börjar bli veteran nu eftersom det var andra gången. Ryktet är betydligt överdrivet. Det gjorde inte ens ont, det enda obehagliga var vetskapen om att doktorn stack mig i ryggen och att det var väldigt viktigt att ligga still. Men hellre LP än äggplock, alla gånger.
Men min kaxiga attityd fick sig något av en knäck när den omtalade huvudvärken kom, den slapp jag faktiskt förra gången. Konstigt nog, eftersom jag har väldigt lätt för att få ont i huvudet. Det är alltså inte överraskande, bara irriterande och jobbigt. Särskilt nu på tredje dagen. Det enda som hjälper är att ligga ned. Stå upp går ganska bra, sitta ner går inte alls. Det finns säkert en fysiologisk förklaring till detta.
Om huvudvärken ger med sig ska jag börja jobba på måndag. Efter att ha varit ganska hysterisk inför denna utsikt lugnade jag ner mig för ungefär en vecka sedan och insåg att det kanske rentav skulle vara riktigt skönt. Alltså hade jag tänkt till innan jag träffade doktorn och jag fick precis som jag ville. Jag börjar på 25% i två veckor och om det går bra går jag sedan upp till 50%. Jag tänkte (på O:s förslag) jobba 4 timmar på måndagar och onsdagar och 2 timmar hemifrån på fredagar. Min chef accepterade detta utan protester.
Värst vad folk är medgörliga och snälla då. Jag börjar nästan tro att jag är något.
Förra gången hade vi bestämt att han skulle ta ett ryggmärgsprov (på läkarspråk LP=lumbalpunktion och bland patienter och vårdpersonal omsusat som ett riktigt Läskigt Prov att ta) för att kunna bedöma lite bättre om det verkar troligt att inflammationen kommer tillbaka någon gång. Han ville göra det redan då, men eftersom vi var på väg till Sommarön bestämde han sig för att skjuta upp det. Man får ofta huvudvärk efter provet nämligen, och han ville inte förstöra min semester. Omtänksam doktor. Jag fick se röntgenbilder av min hjärna (häftigt, kände igen mig själv på näsan!). Och han inskärpte ännu en gång att han definitivt inte avråder från att skaffa barn under nuvarande omständigheter.
Och så provet då, jag börjar bli veteran nu eftersom det var andra gången. Ryktet är betydligt överdrivet. Det gjorde inte ens ont, det enda obehagliga var vetskapen om att doktorn stack mig i ryggen och att det var väldigt viktigt att ligga still. Men hellre LP än äggplock, alla gånger.
Men min kaxiga attityd fick sig något av en knäck när den omtalade huvudvärken kom, den slapp jag faktiskt förra gången. Konstigt nog, eftersom jag har väldigt lätt för att få ont i huvudet. Det är alltså inte överraskande, bara irriterande och jobbigt. Särskilt nu på tredje dagen. Det enda som hjälper är att ligga ned. Stå upp går ganska bra, sitta ner går inte alls. Det finns säkert en fysiologisk förklaring till detta.
Om huvudvärken ger med sig ska jag börja jobba på måndag. Efter att ha varit ganska hysterisk inför denna utsikt lugnade jag ner mig för ungefär en vecka sedan och insåg att det kanske rentav skulle vara riktigt skönt. Alltså hade jag tänkt till innan jag träffade doktorn och jag fick precis som jag ville. Jag börjar på 25% i två veckor och om det går bra går jag sedan upp till 50%. Jag tänkte (på O:s förslag) jobba 4 timmar på måndagar och onsdagar och 2 timmar hemifrån på fredagar. Min chef accepterade detta utan protester.
Värst vad folk är medgörliga och snälla då. Jag börjar nästan tro att jag är något.
Läskigt prov och börja jobba
I onsdags var jag hos doktorn igen. Vi pratade om framtiden, att inflammationen håller på att läka ut och kanske aldrig mer kommer tillbaka. De isande och brännande förnimmelser jag har haft i benen den senaste veckan är tecken på att nerverna återhämtar sig, en god nyhet således. Och när han satte en stämgaffel mot min tå eller fotknöl kunde jag känna vibrationerna. När vi träffades för drygt tre veckor sedan gjorde jag inte det.
Förra gången hade vi bestämt att han skulle ta ett ryggmärgsprov (på läkarspråk LP=lumbalpunktion och bland patienter och vårdpersonal omsusat som ett riktigt Läskigt Prov att ta) för att kunna bedöma lite bättre om det verkar troligt att inflammationen kommer tillbaka någon gång. Han ville göra det redan då, men eftersom vi var på väg till Sommarön bestämde han sig för att skjuta upp det. Man får ofta huvudvärk efter provet nämligen, och han ville inte förstöra min semester. Omtänksam doktor. Jag fick se röntgenbilder av min hjärna (häftigt, kände igen mig själv på näsan!). Och han inskärpte ännu en gång att han definitivt inte avråder från att skaffa barn under nuvarande omständigheter.
Och så provet då, jag börjar bli veteran nu eftersom det var andra gången. Ryktet är betydligt överdrivet. Det gjorde inte ens ont, det enda obehagliga var vetskapen om att doktorn stack mig i ryggen och att det var väldigt viktigt att ligga still. Men hellre LP än äggplock, alla gånger.
Men min kaxiga attityd fick sig något av en knäck när den omtalade huvudvärken kom, den slapp jag faktiskt förra gången. Konstigt nog, eftersom jag har väldigt lätt för att få ont i huvudet. Det är alltså inte överraskande, bara irriterande och jobbigt. Särskilt nu på tredje dagen. Det enda som hjälper är att ligga ned. Stå upp går ganska bra, sitta ner går inte alls. Det finns säkert en fysiologisk förklaring till detta.
Om huvudvärken ger med sig ska jag börja jobba på måndag. Efter att ha varit ganska hysterisk inför denna utsikt lugnade jag ner mig för ungefär en vecka sedan och insåg att det kanske rentav skulle vara riktigt skönt. Alltså hade jag tänkt till innan jag träffade doktorn och jag fick precis som jag ville. Jag börjar på 25% i två veckor och om det går bra går jag sedan upp till 50%. Jag tänkte (på O:s förslag) jobba 4 timmar på måndagar och onsdagar och 2 timmar hemifrån på fredagar. Min chef accepterade detta utan protester.
Värst vad folk är medgörliga och snälla då. Jag börjar nästan tro att jag är något.
Förra gången hade vi bestämt att han skulle ta ett ryggmärgsprov (på läkarspråk LP=lumbalpunktion och bland patienter och vårdpersonal omsusat som ett riktigt Läskigt Prov att ta) för att kunna bedöma lite bättre om det verkar troligt att inflammationen kommer tillbaka någon gång. Han ville göra det redan då, men eftersom vi var på väg till Sommarön bestämde han sig för att skjuta upp det. Man får ofta huvudvärk efter provet nämligen, och han ville inte förstöra min semester. Omtänksam doktor. Jag fick se röntgenbilder av min hjärna (häftigt, kände igen mig själv på näsan!). Och han inskärpte ännu en gång att han definitivt inte avråder från att skaffa barn under nuvarande omständigheter.
Och så provet då, jag börjar bli veteran nu eftersom det var andra gången. Ryktet är betydligt överdrivet. Det gjorde inte ens ont, det enda obehagliga var vetskapen om att doktorn stack mig i ryggen och att det var väldigt viktigt att ligga still. Men hellre LP än äggplock, alla gånger.
Men min kaxiga attityd fick sig något av en knäck när den omtalade huvudvärken kom, den slapp jag faktiskt förra gången. Konstigt nog, eftersom jag har väldigt lätt för att få ont i huvudet. Det är alltså inte överraskande, bara irriterande och jobbigt. Särskilt nu på tredje dagen. Det enda som hjälper är att ligga ned. Stå upp går ganska bra, sitta ner går inte alls. Det finns säkert en fysiologisk förklaring till detta.
Om huvudvärken ger med sig ska jag börja jobba på måndag. Efter att ha varit ganska hysterisk inför denna utsikt lugnade jag ner mig för ungefär en vecka sedan och insåg att det kanske rentav skulle vara riktigt skönt. Alltså hade jag tänkt till innan jag träffade doktorn och jag fick precis som jag ville. Jag börjar på 25% i två veckor och om det går bra går jag sedan upp till 50%. Jag tänkte (på O:s förslag) jobba 4 timmar på måndagar och onsdagar och 2 timmar hemifrån på fredagar. Min chef accepterade detta utan protester.
Värst vad folk är medgörliga och snälla då. Jag börjar nästan tro att jag är något.
2006-08-23
Ynklig, kluven och otålig
Kan man vara allt detta på samma gång? Jo jag kan.
Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.
Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.
Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.
Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?
Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?
(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)
Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.
Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.
Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.
Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?
Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?
(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)
Ynklig, kluven och otålig
Kan man vara allt detta på samma gång? Jo jag kan.
Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.
Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.
Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.
Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?
Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?
(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)
Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.
Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.
Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.
Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?
Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?
(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)