Inlägget med årets muntraste titel kommer här.
På flyttdagens kväll pratade jag med mamma och rapporterade hur allt avlöpt, och nämnde i förbigående en sak jag tänkt på den senaste veckan. Sedan sist vi flyttade orkar jag så mycket mindre rent fysiskt. När jag ska lyfta och bära blir händer, handleder och armar som gelé och min urstarke man som står vid andra änden av det som ska lyftas säger milt uppfordrande "Men lyft då!" och det slutar med att han bär själv.
Varsamt säger mamma att det har att göra med det jag har gått igenom, och det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar myeliten. Det är tre år sedan nu, jag tänker nästan aldrig på det längre men tydligen finns dess påverkan kvar. Undrar hur länge?
Fel. Jag tänker visst på sjukdomen, till och med ganska ofta. Men endast då jag är nära att somna, bara då dyker den upp ur mitt undermedvetna. Aldrig i dagsljus under full aktivitet.
Ikväll när jag låg för att natta Q brände det i både fötter och ben, en välbekant känsla när jag är riktigt trött, som jag är nu. Då smyger sig rädslan på mig.
Ända sedan jag var liten har jag varit mycket rädd för att dö. Ännu kan jag känna en fläkt av samma skräck som då, skräcken för att utplånas. Det som är jag kommer att försvinna och inte finnas kvar. Eoner av intighet kommer att passera och jag kommer inte att finnas.
Förintelse.
Men skräcken övermannar mig inte längre, som den gjorde när jag var barn. Jag har lärt mig att hantera den, eller förtränga den om man så vill. Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Kanske är det detta jag försöker göra.
Nu är det inte längre besinningslös skräck jag känner, utan isande rädsla. Jag vill aldrig lämna Q. Gode Gud som jag inte tror på, skydda mig och honom från det. Jag får inte får inte bli sjuk.
Det mest ensamma, det jag aldrig har kunnat dela med någon, min dödsskräck, är plötsligt inte bara min längre. Den involverar också min son.
Det är stort.
Sjalvfallet ser man annorlunda bade pa livet och doden nar man fatt barn. Allt blir storre. Allt blir mindre. Allt blir sa mycket mer. Sa mycket starkare. Sa mycket hemskare. Ja, sa oandligt mycket MER helt enkelt. Pa alla plan. pa gott och pa ont.
SvaraRaderaJag hoppas att du nu kan se skracken i vitogat och saga at den att du faktiskt inte vill ha med den att gora. Radsla att forlora dem som star oss narmast kommer alltid att folja med oss sa lange vi har nagra dar som vi alskar. och det hoppas man ju att vi far ha hela vart liv. Men konsten ar ju att inte overmannas av radslan. utan kontrollera den. Ta den vid hornen, vanda den och se att i ett annat ljus handlar det om karlek och LYCKAN att faktiskt ha dessa personer omkring sig!
kramar!!
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har kämpat hårt för att bemästra dödsångesten och då har jag ännu fått vara frisk. Det enda, enda lilla positiva med att den här ångesten är att stanna upp och njuta och känna lycka när det är bra. Och det tycker jag du verkar kunna! Själv vill jag vara medveten om döden men inte låta ångesten förlama mig. Men jag får kämpa för det.
SvaraRaderaÅ dessa hemskheter som bara kommer till en om natten. (Till mig när jag vaknar i gryningen och inte kan somna om.) De är en del av livet, tror jag, men det hjälper ju föga.
SvaraRaderaMen ibland tänker jag på min morfars svåger som blev 101 år. På hur många gånger han skulle ha hunnit oroa sig i onödan, om han nu gjorde det. Det hjälper mig en aning, faktiskt.
"Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden"...precis! Jag ska göra mitt bästa efter att jag hånskrattat densamme i ansiktet en stund. Den kan behöva lite motstånd...
SvaraRaderaKram och tack för en fantastisk blogg!
Johbur
Som C.S Lewis skrev “The pain then is part of the happiness now. That's the deal.”
SvaraRaderaSå är livet, sorg intill lycka, orättvisa förluster intill himlastormande händelser. Ju mer man älskar någon desto svartare blir det framtida livet utan denne/a... Vi VET detta alla, men vi har ändå svårt att acceptera.