Jo, vi tittade på Skavlan i fredags. I början med en växande motvillig... tja sympati är ett för starkt ord, men respekt för JÅ:s öppenhet och ärlighet om sin sjukdom. Det var ganska imponerande, faktiskt.
Sedan började Skavlan med sina frågor som gett honom beröm i vissa kretsar och orsakat storm i andra. Själv vet jag inte riktigt. Det var inte orimligt tuffa frågor för en politiker, det tycker jag inte. Å andra sidan är det inte riktigt de frågorna jag vill ha svar på heller.
Dagen därpå läser jag en krönika som sätter ord på mina känslor. SD:s retorik skrämmer mig på djupet, precis. Den träffar mig rakt i hjärtat. Det hade jag velat höra ett resonemang om.
Någon dag tidigare hände en sak som fick mig att fundera. Q frågade vem som bestämmer i Sverige, efter en kort förvirring förstod jag att han menade vilket parti, och jag svarade kort: Socialdemokraterna. Bra, sa Q. För om Sverigedemokraterna får bestämma så får inte vi som är bruna vara kvar här.
Jag tog honom i knät och förklarade att inte ens SD tycker så. Du och Y är svenskar, ni har svenska pass, det kan ingen ta ifrån er. Han verkade lugnad, och så var det dags att gå till skolan.
Inom mig snurrar frågorna. Intressant att han definierar sig själv som brun, så självklart och tydligt. Vem har pratat om SD? Förmodligen någon kompis. På ett hotfullt sätt? Nej, det verkade inte så, Q var snarast saklig. Överdriften är inte så konstig att förstå, barn är kategoriska, världen är svart och vit. SD är dumma, helt enkelt.
Fast jag inser ju att det bara är en tidsfråga innan Q på något sätt möter någon som inte tycker att han hör hit. Det gör ont att tänka på, men det vore ett svek att inte göra det.
Visar inlägg med etikett Adoption. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Adoption. Visa alla inlägg
2015-03-31
2014-09-10
Ja, jag är rabiat
Jag får allt mer ont i magen, nu är det är inte många dagar kvar till valet. Tänk om de kunde åka ut de jävlarna, tänk om de kunde marginaliseras. Jag vill inte tro på opinionssiffrorna på uppemot tio procent.
I helgen skrev jag en kommentar på en blogg, föranledd av att det plötsligt dök upp reklam för partiet ifråga. Jag skrev som jag känner, att det för mig är långt mer än politik, det kommer mig mycket nära. I detta partis land finns det inte plats för personer som är mig mycket kära - mina barn, mina släktingar, mina vänner. På grund av deras gener, deras hudfärg, deras sexuella preferenser. Det kan jag inte acceptera.
Bloggskribenten reagerade precis som jag hoppats med bestörtning, hen var inte medveten om reklamen och hade alls inte godkänt den.
Men de övriga kommentarerna gjorde mig beklämd. Som väntat var det flera som ansåg att SD (ja, där kom det) visst inte är rasister, och så den gamla vanliga retoriken. Man måste väl få diskutera de här frågorna utan att kallas rasist? SD motarbetas och mobbas av medier och övriga partier. Med kränkt tonfall och många stavfel, och så en hel del betydligt grövre tongångar.
Nästan ännu mer skrämmande var åsikten att SD är ett parti som alla andra, de är valda till riksdagen på demokratisk väg, man är överkänslig och fånig om man blir störd av deras reklam. Sluta fåna dig, var inte så rabiat och politiskt korrekt. Titta på de vackra bilderna istället.
Nä så fan heller att jag gör. Det är inte rätt. Och förresten är det mina ungar det gäller, inte konstigt att jag blir galen av ilska. Men jag hoppas att jag hade varit anständig nog att reagera även om jag haft egenfödda rödtoppar till barn.
SD är inte ett parti som andra, de mäts inte med samma måttstock. Uttalanden och skandaler som hade sänkt vilket annat parti som helst passerar obemärkt.
För övrigt har jag nu övergått till att läsa Och i Wienerwald står träden kvar. Medan barnen byggde lego på matrumsmattan torkade jag diskret ögonvrårna, under läsningen av de stoiskt hjärtslitande brev som föräldrarna skrev från Wien till den trettonårige sonen som skickats till ett barnhem i Sverige.
Vi grät på grund av smärtan i avskedet, men i våra hjärtan gladdes vi. Och samtidigt som vi gråtande vinkade av dig, sa vi till oss själva att där far han, vår rare pojke, till ett bättre land och en bättre framtid. Och så kommer det förhoppningsvis att bli. Vi önskar inget annat idag än att få återse dig mycket snart och att du förblir vid god hälsa. Var alltså rädd om dig, både när du äter frukt och när du badar. Tusen pussar och hälsningar / din trogna pappa
De återsåg aldrig varann. Föräldrarna dog i koncentrationsläger, sonen stannade i Sverige.
Ett bättre land, förresten. Det var det ju förstås, för han överlevde medan de dog. Men ingen fosterfamilj kunde tänka sig att ta emot en mörkhårig tonårspojke. Och mellan de biografiska avsnitten beskriver författaren den debatt som rasade i Sverige i början av fyrtiotalet. Förslaget att ta emot ett tiotal (ett tiotal!!) judiska läkare och apotekare röstades ner, och bemöttes med tongångar som nog får de flesta nutida läsare att häpna.
Sverige är ett öppnare och mer tolerant land idag än för sjuttio år sedan. Ibland är det svårt att tro det, men så är det. Tack och lov.
I helgen skrev jag en kommentar på en blogg, föranledd av att det plötsligt dök upp reklam för partiet ifråga. Jag skrev som jag känner, att det för mig är långt mer än politik, det kommer mig mycket nära. I detta partis land finns det inte plats för personer som är mig mycket kära - mina barn, mina släktingar, mina vänner. På grund av deras gener, deras hudfärg, deras sexuella preferenser. Det kan jag inte acceptera.
Bloggskribenten reagerade precis som jag hoppats med bestörtning, hen var inte medveten om reklamen och hade alls inte godkänt den.
Men de övriga kommentarerna gjorde mig beklämd. Som väntat var det flera som ansåg att SD (ja, där kom det) visst inte är rasister, och så den gamla vanliga retoriken. Man måste väl få diskutera de här frågorna utan att kallas rasist? SD motarbetas och mobbas av medier och övriga partier. Med kränkt tonfall och många stavfel, och så en hel del betydligt grövre tongångar.
Nästan ännu mer skrämmande var åsikten att SD är ett parti som alla andra, de är valda till riksdagen på demokratisk väg, man är överkänslig och fånig om man blir störd av deras reklam. Sluta fåna dig, var inte så rabiat och politiskt korrekt. Titta på de vackra bilderna istället.
Nä så fan heller att jag gör. Det är inte rätt. Och förresten är det mina ungar det gäller, inte konstigt att jag blir galen av ilska. Men jag hoppas att jag hade varit anständig nog att reagera även om jag haft egenfödda rödtoppar till barn.
SD är inte ett parti som andra, de mäts inte med samma måttstock. Uttalanden och skandaler som hade sänkt vilket annat parti som helst passerar obemärkt.
För övrigt har jag nu övergått till att läsa Och i Wienerwald står träden kvar. Medan barnen byggde lego på matrumsmattan torkade jag diskret ögonvrårna, under läsningen av de stoiskt hjärtslitande brev som föräldrarna skrev från Wien till den trettonårige sonen som skickats till ett barnhem i Sverige.
Vi grät på grund av smärtan i avskedet, men i våra hjärtan gladdes vi. Och samtidigt som vi gråtande vinkade av dig, sa vi till oss själva att där far han, vår rare pojke, till ett bättre land och en bättre framtid. Och så kommer det förhoppningsvis att bli. Vi önskar inget annat idag än att få återse dig mycket snart och att du förblir vid god hälsa. Var alltså rädd om dig, både när du äter frukt och när du badar. Tusen pussar och hälsningar / din trogna pappa
De återsåg aldrig varann. Föräldrarna dog i koncentrationsläger, sonen stannade i Sverige.
Ett bättre land, förresten. Det var det ju förstås, för han överlevde medan de dog. Men ingen fosterfamilj kunde tänka sig att ta emot en mörkhårig tonårspojke. Och mellan de biografiska avsnitten beskriver författaren den debatt som rasade i Sverige i början av fyrtiotalet. Förslaget att ta emot ett tiotal (ett tiotal!!) judiska läkare och apotekare röstades ner, och bemöttes med tongångar som nog får de flesta nutida läsare att häpna.
Sverige är ett öppnare och mer tolerant land idag än för sjuttio år sedan. Ibland är det svårt att tro det, men så är det. Tack och lov.
2014-08-31
Hej Voltaire
I lördags var jag på stan och åt lunch med en kompis och före detta kollega. Vi träffades på Östermalm, och promenerade sedan till Sergels torg. Där skildes vi åt och jag gick vidare längs Drottninggatan, över Riksbron mot Gamla stan.
På bron stannade jag och tittade mot Gustav Adolfs torg. Där var det ganska folktomt, polisen hade spärrat av flera kvarter. Men jag såg de blågula fanorna och jag hörde taktfasta rop. De flesta omkring mig var turister och verkade både oberörda och oförstående inför vad som hände.
Senare, när jag tittade på nyheterna, förstod jag att jag känt mig mindre ensam om jag istället tagit vägen om Kungsträdgården. Där var det tjockt av motdemonstranter, både fredliga och inte.
Jag var kall om både händer och hjärta när jag gick vidare, och jag tänkte på den konversation O och jag haft på morgonen.
O är demokrat i själ och hjärta, och lika principfast som rationell. Yttrandefriheten är en av grundvalarna för vårt samhälle. Punkt. Jag avskyr din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. Punkt igen.
Jo. Jag tycker förstås också så, med förnuftet. Men samtidigt - är det inte lättare att vara förkämpe för yttrandefriheten när de åsikter som uttrycks inte hotar en till livet? Hade Voltaire sagt samma sak om han levt som jude i Polen 1942?
Jag berättade om ett inlägg som delats på Facebook via Adoptionscentrum, en adopterad man som fått ett vidrigt hatbrev, med beskedet om att han minsann aldrig blir svensk, att han hör till dem som ska rensas ut.
Plötsligt började jag gråta. Det tar mig så hårt, för jag inser att det är mina barn det handlar om. Eller kanske inte, för enligt någon skruvad jävla logik så kanske asiater eventuellt anses finare eller intelligentare eller värdefullare eller vafan än exempelvis afrikaner. Men vi hade precis lika gärna adopterat från Sydafrika, eller Colombia, eller Bolivia. Så det är mina barn de pratar om, de jävlarna. Och det träffar mig rakt i hjärtat. Omänskligheten. Hatet.
Det går ju inte att ta på allvar, säger O milt, ett sånt där brev skickar de just för att sådana som du ska reagera precis som du gör, det är det de vill.
Jag fattar ju vad han menar. En person som O verkligen beundrar är Soran Ismail, och jag tycker också att det han gör är fantastiskt, modigt och bra.
Samtidigt blir jag rädd ibland, rädd som fan. När jag läser att nazister - nazister! - ska demonstrera i min hemstad, då vill jag ta mina barn och emigrera. Vart? Ja, inte till något annat europeiskt land i alla fall. Kanada kanske.
Det är tio år sedan SD fick en ny partiledare. För tio år sedan trodde jag att det var osannolikt att de någonsin skulle komma in i riksdagen, möjligen var jag oförsvarligt naiv. Var står vi om tio år igen?
På tunnelbanan hem från stan läser jag Ensam i Berlin av Hans Fallada, och iskylan släpper inte.
Min lunchkompis verkade förvånad över min upprördhet, men sedan allt mer respektfull. Har du mött rasism riktad mot dina barn, frågar hon. Nej, aldrig. Q blev kallad kines i skolan en gång förstås, av några snorungar. Men än så länge är vi fredade, de är fredade. De är små och gulliga och i sällskap med oss kan en idiot räkna ut att de är adopterade och därmed åtnjuter de ett visst alibi. Men sedan? När de blir vuxna?
Aldrig, aldrig kan jag svära mig fri, aldrig kan jag skygga eller blunda och påstå att det inte finns, att det är hjärnspöken. Älskade ungar som jag har forslat hit där ni kanske får möta något som jag aldrig möter, hur ska jag kunna skydda er?
På bron stannade jag och tittade mot Gustav Adolfs torg. Där var det ganska folktomt, polisen hade spärrat av flera kvarter. Men jag såg de blågula fanorna och jag hörde taktfasta rop. De flesta omkring mig var turister och verkade både oberörda och oförstående inför vad som hände.
Senare, när jag tittade på nyheterna, förstod jag att jag känt mig mindre ensam om jag istället tagit vägen om Kungsträdgården. Där var det tjockt av motdemonstranter, både fredliga och inte.
Jag var kall om både händer och hjärta när jag gick vidare, och jag tänkte på den konversation O och jag haft på morgonen.
O är demokrat i själ och hjärta, och lika principfast som rationell. Yttrandefriheten är en av grundvalarna för vårt samhälle. Punkt. Jag avskyr din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. Punkt igen.
Jo. Jag tycker förstås också så, med förnuftet. Men samtidigt - är det inte lättare att vara förkämpe för yttrandefriheten när de åsikter som uttrycks inte hotar en till livet? Hade Voltaire sagt samma sak om han levt som jude i Polen 1942?
Jag berättade om ett inlägg som delats på Facebook via Adoptionscentrum, en adopterad man som fått ett vidrigt hatbrev, med beskedet om att han minsann aldrig blir svensk, att han hör till dem som ska rensas ut.
Plötsligt började jag gråta. Det tar mig så hårt, för jag inser att det är mina barn det handlar om. Eller kanske inte, för enligt någon skruvad jävla logik så kanske asiater eventuellt anses finare eller intelligentare eller värdefullare eller vafan än exempelvis afrikaner. Men vi hade precis lika gärna adopterat från Sydafrika, eller Colombia, eller Bolivia. Så det är mina barn de pratar om, de jävlarna. Och det träffar mig rakt i hjärtat. Omänskligheten. Hatet.
Det går ju inte att ta på allvar, säger O milt, ett sånt där brev skickar de just för att sådana som du ska reagera precis som du gör, det är det de vill.
Jag fattar ju vad han menar. En person som O verkligen beundrar är Soran Ismail, och jag tycker också att det han gör är fantastiskt, modigt och bra.
Samtidigt blir jag rädd ibland, rädd som fan. När jag läser att nazister - nazister! - ska demonstrera i min hemstad, då vill jag ta mina barn och emigrera. Vart? Ja, inte till något annat europeiskt land i alla fall. Kanada kanske.
Det är tio år sedan SD fick en ny partiledare. För tio år sedan trodde jag att det var osannolikt att de någonsin skulle komma in i riksdagen, möjligen var jag oförsvarligt naiv. Var står vi om tio år igen?
På tunnelbanan hem från stan läser jag Ensam i Berlin av Hans Fallada, och iskylan släpper inte.
Min lunchkompis verkade förvånad över min upprördhet, men sedan allt mer respektfull. Har du mött rasism riktad mot dina barn, frågar hon. Nej, aldrig. Q blev kallad kines i skolan en gång förstås, av några snorungar. Men än så länge är vi fredade, de är fredade. De är små och gulliga och i sällskap med oss kan en idiot räkna ut att de är adopterade och därmed åtnjuter de ett visst alibi. Men sedan? När de blir vuxna?
Aldrig, aldrig kan jag svära mig fri, aldrig kan jag skygga eller blunda och påstå att det inte finns, att det är hjärnspöken. Älskade ungar som jag har forslat hit där ni kanske får möta något som jag aldrig möter, hur ska jag kunna skydda er?
2013-10-23
Hur blivde jag ditt barn?
Y funderar en hel del på sitt ursprung just nu. Det började i somras, på Sommarön. Jag minns precis var vi var, i backen upp från båten, i höjd med den stora röda ladan, Y höll mig i handen och pratade på om sin dagmamma som han tycker så mycket om.
Trodde jag, men när jag skärpte hörseln förstod jag att han rörde ihop mammorna. Min dagmamma Kung Sol. Va? Efter en stunds grunnande begrep jag att han försökte säga det koreanska namnet på sin biologiska mamma (som jag själv korrumperat, jag mindes fel, fy mig! Q:s biomammas namn är ingraverat i mitt sinne. Men nu är också Y:s mammas det.) Min dagmamma Kung Sol är död, sa han. Det är också fel, hon lever såvitt vi vet. En av de äldre pojkarna på ön hade visat stort intresse för adoption i allmänhet och Y:s ursprung i synnerhet, och frågat om det var så att Y:s biologiska mamma var död. Jag förklarade att hon inte är det, och förmodade att Y - om han lyssnade - inte begrep så mycket av konversationen.
Att jag aldrig lär mig. Båda mina söner har öronen vidöppna och huvudet på skaft. De hör det mesta, de minns allt de hör, de processar och funderar och lägger ihop det ena med det andra. Har jag tur kommer de tillbaka med sina tankar till mig.
Häromkvällen när jag låg hos honom för att natta honom, kom den, frågan: Mamma, hur blivde jag ditt barn?
Så jag berättade, och Y begrundade. Jag kom ut tidigt ur magen*, sa han. Var du och pappa där och tittade på när jag kom ut? Varför inte då, var var ni någonstans?
Jag är så glad för den självklarhet med vilken han ställer frågorna. Han är centrum i sin värld, precis som det ska vara. Varför var inte vi med och tittade på när han föddes? Varför satt vi hemma i radhuset i Sverige och ugglade när det hände något fantastiskt på andra sidan jordklotet?
Så pratade vi återigen om att Y vill träffa Kung Sol, att han längtar efter henne och vill åka till Korea. Han tycker det dröjer alldeles för länge om han måste vänta tills han blir vuxen. Jag förklarade att det inte går att ändra på, de som bestämmer i Korea har bestämt det så. Men jag lovar att pappa och jag ska hjälpa dig att leta på Kung Sol när du blir vuxen!
Så somnade han och jag tittade på honom och tänkte på det allerstädes närvarande miraklet, det att de, just de och inga andra, blivde mina barn. Och att jag äntligen blivde mamma.
*Y syftar här på att han är för tidigt född, ungefär tre månader.
Det här inlägget har legat färdigskrivet någon vecka. Igår när jag hämtade Y hos hans dagmamma, berättade hon förtjust att han pratat om sin biologiska mamma, i vars mage han legat. "Jag har många mammor!"
Trodde jag, men när jag skärpte hörseln förstod jag att han rörde ihop mammorna. Min dagmamma Kung Sol. Va? Efter en stunds grunnande begrep jag att han försökte säga det koreanska namnet på sin biologiska mamma (som jag själv korrumperat, jag mindes fel, fy mig! Q:s biomammas namn är ingraverat i mitt sinne. Men nu är också Y:s mammas det.) Min dagmamma Kung Sol är död, sa han. Det är också fel, hon lever såvitt vi vet. En av de äldre pojkarna på ön hade visat stort intresse för adoption i allmänhet och Y:s ursprung i synnerhet, och frågat om det var så att Y:s biologiska mamma var död. Jag förklarade att hon inte är det, och förmodade att Y - om han lyssnade - inte begrep så mycket av konversationen.
Att jag aldrig lär mig. Båda mina söner har öronen vidöppna och huvudet på skaft. De hör det mesta, de minns allt de hör, de processar och funderar och lägger ihop det ena med det andra. Har jag tur kommer de tillbaka med sina tankar till mig.
Häromkvällen när jag låg hos honom för att natta honom, kom den, frågan: Mamma, hur blivde jag ditt barn?
Så jag berättade, och Y begrundade. Jag kom ut tidigt ur magen*, sa han. Var du och pappa där och tittade på när jag kom ut? Varför inte då, var var ni någonstans?
Jag är så glad för den självklarhet med vilken han ställer frågorna. Han är centrum i sin värld, precis som det ska vara. Varför var inte vi med och tittade på när han föddes? Varför satt vi hemma i radhuset i Sverige och ugglade när det hände något fantastiskt på andra sidan jordklotet?
Så pratade vi återigen om att Y vill träffa Kung Sol, att han längtar efter henne och vill åka till Korea. Han tycker det dröjer alldeles för länge om han måste vänta tills han blir vuxen. Jag förklarade att det inte går att ändra på, de som bestämmer i Korea har bestämt det så. Men jag lovar att pappa och jag ska hjälpa dig att leta på Kung Sol när du blir vuxen!
Så somnade han och jag tittade på honom och tänkte på det allerstädes närvarande miraklet, det att de, just de och inga andra, blivde mina barn. Och att jag äntligen blivde mamma.
*Y syftar här på att han är för tidigt född, ungefär tre månader.
Det här inlägget har legat färdigskrivet någon vecka. Igår när jag hämtade Y hos hans dagmamma, berättade hon förtjust att han pratat om sin biologiska mamma, i vars mage han legat. "Jag har många mammor!"
2013-09-18
Mera gråtmildhet
Gråtlusten satt i under dagen.
Q och jag åt lunch i vårt förortscentrum, medförande varsin tidning som lektyr. Kamratposten åt honom (nej, han läser den inte, han stavar sig genom rubrikerna och tittar på bilderna. Det var prenumerationen på den numera avsomnade tidningen Tivoli som övergick i en KP-dito som vi inte kommit oss för att säga upp.), Adoptionscentrums tidning Att adoptera åt mig.
Redan vid ledaren får jag en klump i halsen. Antalet adoptioner sjunker runtom i världen. Tyvärr reflekteras inte detta av en motsvarande sänkning av antalet barn som växer upp på institution.
I många länder har man tagit politiska beslut som direkt eller indirekt påverkar antalet adoptioner - bara i undantagsfall har besluten faktiskt underlättat för barn att få stanna hos sin biologiska familj. --- Istället handlar det ofta om regler och förbud: regler som försvårar för adoptioner till utlandet, förbud för att överge sitt barn, eller liknande. Att besluta om förbud och regler utan att angripa grundproblemet leder till att barnen hamnar på barnhem i alla fall, fast några år äldre, och att de överges utan att de biologiska föräldrarna vågar ge sig till känna. Vilket betyder att barn som hamnar i fosterhem eller som adopteras inte kan få information om sina rötter.
Jag bläddrar vidare. Numrets tema är väntan, väntetider. Ingressen är inkännande - är det något som de flesta adoptivföräldrar vet något om, så är det hur det känns att vänta. Ja, det kan man lugnt påstå.
En tabell ger besked om aktuella väntetider för de olika länderna. De är långa, de har ökat påtagligt under de senaste åren. För Korea uppgår den sammanlagda väntetiden till mer än fem år. Samtidigt som det idag - till skillnad från förr - är i praktiken omöjligt att få medgivande för adoption om man är äldre än 43 år, oavsett barnets ålder eller andra omständigheter. You do the math.
Jag höjer blicken och ser på Q, som koncentrerat brer jordnötssmör på sin bagel. Bordet skakar lite av att han sparkar på det, han kan ju aldrig sitta still. Hans fantastiska blåsvarta hår som lever sitt eget liv, som vanligt står det åt alla håll från en virvel i nacken. Han tittar upp, möter min blick och ler med stora nya framtänder.
Häromveckan fick jag för mig att läsa igenom blogginläggen från 2006. Jag hade nästan glömt, eller snarare förträngt, den hemska sommaren som föregick den fantastiska hösten och vintern, vår första tid som en hel familj. Hur många gånger vi trodde att allt gått åt helvete på riktigt. Min sjukdom, stoppet i Korea. Inte konstigt att vi tvivlade, hur kunde vi göra annat.
Men där sitter han, och här sitter jag, med ett hjärta som nästan svämmar över. Och inte nog med det, vi fick en unge till också. Otroligt.
När jag sedan läser det avslutande kåseriet som beskriver det bästa med att jobba med adoptioner: att få ringa och lämna besked om barn, då rinner tårarna. Som de inte alls gjorde när våra barnbesked kom. Jag snyter mig diskret i servetten och Q märker inget.
(En stund senare upptäcker jag att hans jeans är randiga av avtorkat jordnötssmör, varpå mirakeldammet hastigt avdunstar. Men det är en annan sak.
Några timmar senare träffar jag min chef Jane på ett kvällsmöte och då om inte förr är all gråtlust borta. Det är också en helt annan sak.)
Q och jag åt lunch i vårt förortscentrum, medförande varsin tidning som lektyr. Kamratposten åt honom (nej, han läser den inte, han stavar sig genom rubrikerna och tittar på bilderna. Det var prenumerationen på den numera avsomnade tidningen Tivoli som övergick i en KP-dito som vi inte kommit oss för att säga upp.), Adoptionscentrums tidning Att adoptera åt mig.
Redan vid ledaren får jag en klump i halsen. Antalet adoptioner sjunker runtom i världen. Tyvärr reflekteras inte detta av en motsvarande sänkning av antalet barn som växer upp på institution.
I många länder har man tagit politiska beslut som direkt eller indirekt påverkar antalet adoptioner - bara i undantagsfall har besluten faktiskt underlättat för barn att få stanna hos sin biologiska familj. --- Istället handlar det ofta om regler och förbud: regler som försvårar för adoptioner till utlandet, förbud för att överge sitt barn, eller liknande. Att besluta om förbud och regler utan att angripa grundproblemet leder till att barnen hamnar på barnhem i alla fall, fast några år äldre, och att de överges utan att de biologiska föräldrarna vågar ge sig till känna. Vilket betyder att barn som hamnar i fosterhem eller som adopteras inte kan få information om sina rötter.
Jag bläddrar vidare. Numrets tema är väntan, väntetider. Ingressen är inkännande - är det något som de flesta adoptivföräldrar vet något om, så är det hur det känns att vänta. Ja, det kan man lugnt påstå.
En tabell ger besked om aktuella väntetider för de olika länderna. De är långa, de har ökat påtagligt under de senaste åren. För Korea uppgår den sammanlagda väntetiden till mer än fem år. Samtidigt som det idag - till skillnad från förr - är i praktiken omöjligt att få medgivande för adoption om man är äldre än 43 år, oavsett barnets ålder eller andra omständigheter. You do the math.
Jag höjer blicken och ser på Q, som koncentrerat brer jordnötssmör på sin bagel. Bordet skakar lite av att han sparkar på det, han kan ju aldrig sitta still. Hans fantastiska blåsvarta hår som lever sitt eget liv, som vanligt står det åt alla håll från en virvel i nacken. Han tittar upp, möter min blick och ler med stora nya framtänder.
Häromveckan fick jag för mig att läsa igenom blogginläggen från 2006. Jag hade nästan glömt, eller snarare förträngt, den hemska sommaren som föregick den fantastiska hösten och vintern, vår första tid som en hel familj. Hur många gånger vi trodde att allt gått åt helvete på riktigt. Min sjukdom, stoppet i Korea. Inte konstigt att vi tvivlade, hur kunde vi göra annat.
Men där sitter han, och här sitter jag, med ett hjärta som nästan svämmar över. Och inte nog med det, vi fick en unge till också. Otroligt.
När jag sedan läser det avslutande kåseriet som beskriver det bästa med att jobba med adoptioner: att få ringa och lämna besked om barn, då rinner tårarna. Som de inte alls gjorde när våra barnbesked kom. Jag snyter mig diskret i servetten och Q märker inget.
(En stund senare upptäcker jag att hans jeans är randiga av avtorkat jordnötssmör, varpå mirakeldammet hastigt avdunstar. Men det är en annan sak.
Några timmar senare träffar jag min chef Jane på ett kvällsmöte och då om inte förr är all gråtlust borta. Det är också en helt annan sak.)
2013-05-03
Hur kunde du bli allt för den du intet var?
På valborgsmässoaftons förmiddag sitter jag vid mitt skrivbord på jobbet och låter tankarna löpa. Jag har precis svarat på ett SMS från en kompis som ska återgå till jobbet efter sin första mammaledighet, hon oroar sig, jag berättar om mina erfarenheter. Att det gick bra, att det var skönt att börja jobba. Att jag uppskattade tiden med barnet desto mer när vi var ifrån varandra ibland.
Jag minns den tiden, övergången från ett liv till ett annat. Tänker på en annan vän, som var föräldraledig samtidigt, och som började jobba före mig. Det blir lite enformigt ibland, sa han. Hans barn är ett år äldre än Q, börjar bli stort nu. Det är skillnad på två barn och ett, det blir kortare småbarnstid, mer vuxentillvaro. Av olika anledningar blev det bara ett barn för dem.
Jag tänker på det valet, den situationen, och tänker också på ytterligare ett par goda vänner som nog är på väg att hamna där. Att det "bara" blir ett barn.
Fast det är ju inte så bara. Genom att få mitt första barn fick jag allt det jag ville ha. Ett andra barn var en bonus, något extra, något jag aldrig hade räknat med.
Så ser jag Y för min inre syn, som han såg ut på morgonen. Han vacklade upp ur sängen, sömnrufsig, i alldeles för stor pyjamas från Polarn & Pyret, en sådan med knäppning i grenen, som är tänkt för blöjbarn. Stora, bastanta, svenskfödda blöjbarn. Men Y är liten och nätt och behöver inte längre ha nattblöja, vilket han är mycket stolt över. Sömnrufsig som sagt, och blinkande. Så får han syn på mormor som är på besök, ett strålande leende bryter genom all sömnighet och han kastar sig i hennes famn.
Vadå bonus, något man blir glad för men kan klara sig utan? Jag kan inte leva utan honom.
Tankarna löper, som sagt, associationerna vindlar och där ungefär landar just den här snurran.
Anledningen till att jag minns detta? Någon timme senare ringer mobilen och det är den tredje vännen, de som förmodligen inte skulle hinna få ett andra barn. Vi har fått barnbesked.
Nu börjar jag gråta, säger jag. Och gör det också.
(Titeln? Runeberg.)
Jag minns den tiden, övergången från ett liv till ett annat. Tänker på en annan vän, som var föräldraledig samtidigt, och som började jobba före mig. Det blir lite enformigt ibland, sa han. Hans barn är ett år äldre än Q, börjar bli stort nu. Det är skillnad på två barn och ett, det blir kortare småbarnstid, mer vuxentillvaro. Av olika anledningar blev det bara ett barn för dem.
Jag tänker på det valet, den situationen, och tänker också på ytterligare ett par goda vänner som nog är på väg att hamna där. Att det "bara" blir ett barn.
Fast det är ju inte så bara. Genom att få mitt första barn fick jag allt det jag ville ha. Ett andra barn var en bonus, något extra, något jag aldrig hade räknat med.
Så ser jag Y för min inre syn, som han såg ut på morgonen. Han vacklade upp ur sängen, sömnrufsig, i alldeles för stor pyjamas från Polarn & Pyret, en sådan med knäppning i grenen, som är tänkt för blöjbarn. Stora, bastanta, svenskfödda blöjbarn. Men Y är liten och nätt och behöver inte längre ha nattblöja, vilket han är mycket stolt över. Sömnrufsig som sagt, och blinkande. Så får han syn på mormor som är på besök, ett strålande leende bryter genom all sömnighet och han kastar sig i hennes famn.
Vadå bonus, något man blir glad för men kan klara sig utan? Jag kan inte leva utan honom.
Tankarna löper, som sagt, associationerna vindlar och där ungefär landar just den här snurran.
Anledningen till att jag minns detta? Någon timme senare ringer mobilen och det är den tredje vännen, de som förmodligen inte skulle hinna få ett andra barn. Vi har fått barnbesked.
Nu börjar jag gråta, säger jag. Och gör det också.
(Titeln? Runeberg.)
2013-04-04
Föresatser
Lunchade med favoritkollegan och livbojen från gamla jobbet idag, och hade jättetrevligt. Pratade i mun på varann i nittio minuter. Lyckades dessutom få varandra att gråta över sushin. (Vi delade begravningsminnen.)
Jag frågade honom om en annan gemensam kollega, tidigare omnämnd här i bloggen, och han var tyst en stund innan han svarade. Det räckte.
När jag kom ut på jobbet om att vi skulle adoptera, sa alla att å, det ska ju H och hans fru också göra! När jag nästan två år senare kom tillbaka efter föräldraledigheten, hade de köat länge och väl. Nästan varje vecka pratade damerna på faktureringen om H:s och hans frus förestående adoption. Själv frågade jag honom aldrig. Rätt eller fel, men jag tänkte att han vet ju att jag har adopterat. Vill han prata så gör jag det gärna. Men från mig åtminstone ska han slippa få frågorna, de välmenta men tröttsamma.
För det blev aldrig något barn för dem. Och H har ingen fru längre, sjukdomen som var en del av deras liv under många år, segrade till sist.
2006 väntade vi båda. Idag har jag en sjuåring och en nästan-fyraåring. Han är ensam. Tanken är nästan outhärdlig.
Jag ska aldrig, aldrig gnälla mer. (Jo, det kommer jag att göra, förstås.)
Jag ska vara tacksam varje dag. Jag ÄR tacksam varje dag.
Faktiskt så var det inte ens jobbigt att Y vrålade i fyrtiofem minuter idag över att han inte ville gå och lägga sig.
Jag frågade honom om en annan gemensam kollega, tidigare omnämnd här i bloggen, och han var tyst en stund innan han svarade. Det räckte.
När jag kom ut på jobbet om att vi skulle adoptera, sa alla att å, det ska ju H och hans fru också göra! När jag nästan två år senare kom tillbaka efter föräldraledigheten, hade de köat länge och väl. Nästan varje vecka pratade damerna på faktureringen om H:s och hans frus förestående adoption. Själv frågade jag honom aldrig. Rätt eller fel, men jag tänkte att han vet ju att jag har adopterat. Vill han prata så gör jag det gärna. Men från mig åtminstone ska han slippa få frågorna, de välmenta men tröttsamma.
För det blev aldrig något barn för dem. Och H har ingen fru längre, sjukdomen som var en del av deras liv under många år, segrade till sist.
2006 väntade vi båda. Idag har jag en sjuåring och en nästan-fyraåring. Han är ensam. Tanken är nästan outhärdlig.
Jag ska aldrig, aldrig gnälla mer. (Jo, det kommer jag att göra, förstås.)
Jag ska vara tacksam varje dag. Jag ÄR tacksam varje dag.
Faktiskt så var det inte ens jobbigt att Y vrålade i fyrtiofem minuter idag över att han inte ville gå och lägga sig.
2013-03-25
Söndagspyssel som väcker minnen
Igår tog jag mig i kragen och slutförde något jag länge tänkt göra. Jag plockade fram Y:s urvuxna hanbok som han fick i present av sin fostermamma när de skildes åt.Nu en liten utvikning, för den som är intresserad. Barn som adopteras från Korea, eller åtminstone från den organisation som samarbetar med Sverige, bor inte på barnhem utan hos fostermödrar. Mitt intryck, baserat på våra personliga erfarenheter, men också på andras, är att detta är ett utomordentligt välfungerande system. Fostermammorna, för att inte säga familjerna, verkar vara oerhört kompetenta och hängivna och tar verkligen hand om barnen på ett fantastiskt sätt.
Q var sex veckor gammal när han kom till sin fostermamma, och hos henne bodde han tills vi hämtade honom ett drygt halvår senare. Han var en trygg, glad och social bebis, som visserligen var van att gå från famn till famn och gullas med, men som också visste vem han hörde hemma hos. Överlämnandet tog han med ro, men efter några timmar började han bli orolig och ropade på åttamånadersvis på fostermamman. När hon aldrig dök upp grät han hjärtskärande. Några plågsamma timmar följde, då jag bar på honom, och han grät otröstligt. Mitt minne av detta är ganska dimmigt. Men så småningom resignerade han och blev glad igen. Jag minns att O lyckades distrahera honom med något så osannolikt som att plinga med den hängande strömbrytaren till en lampa. De satt sedan och lekte med detta medan jag yrde omkring och packade väskorna. Morgonen därpå flög vi hem. En förnöjd Q satt i min famn och uttryckte efter dessa första timmars outsägliga sorg inget mer tvivel om vem han hörde ihop med.
När vi fick Y var vi förberedda, och inledningsvis upprepades mönstret exakt. Y hade ett igenkännligt namn på sin fostermamma, han ropade ett tydligt "um-mum-mumma" (mamma heter omma på koreanska). Och grät. Och grät. Men han hade också en storebror som fascinerade honom från första stund. Efter bara någon timme bestämde han sig för att den nya mamman (alltså jag) fick ersätta den förlorade. Andra göre sig icke besvär.
Mina barn är skolboksexempel på anknytning och separationers inverkan på tryggheten. Till skillnad från Q genomlevde Y många separationer som mycket liten. Han föddes för tidigt och fick ligga i kuvös. När han fick lämna sjukhuset bodde han först på ett spädbarnshem i sin födelsestad Busan, därefter fick han komma till sin fostermamma i Seoul. Men vistelsen hos henne avbröts två gånger av inläggning på sjukhus. Minst fem separationer alltså. Så var och är han också en oroligare själ än Q.
Samtidigt är båda mina barn så trygga. Ja, Y var oroligare än Q, men från första stund visste han vad han behövde och kunde uttrycka det. Han behövde vara hos mig, hela tiden. Det visade han, det gick inte att ta miste på. När vår svenska socialsekreterare gjorde hembesök någon månad efter hemkomsten beskrev vi familjesituationen med sömnkaos, bebis som gråter förtvivlat om jag sätter ner honom, men annars är världens snällaste. Hon skrattade lite och sa "Ja, han har verkligen fått upp er på tårna!".
Så. Fostermammorna är viktiga personer i mina söners och därmed också mitt liv. Av dem har de alltså fått varsin hanbok.
Vad gör man med en sådan? Man bär den vid ett par högtidliga tillfällen, som ettårskalas. Ettårsdagen firas storslaget i Korea, vi gjorde så gott vi kunde. Men förr eller senare är hanboken urvuxen.
Det var min kreative pappa som fick idén att göra tavlor. Efter en del funderande och ett första misslyckat försök, köpte jag djupa ramar på Ikea. Bakgrunden klädde jag med ett gammalt lakan som jag har tråcklat fast dräkterna på. Inget är klippt eller förstört, de går att plocka ner och återanvända om man skulle vilja göra det.
Bilden visar delar av Y:s hanbok, och det finns en likadan stor tavla med Q:s. De ska nu hängas upp på väggen i pojkarnas sovrum, tillsammans med ytterligare två bilder. De föreställer två små bebisar, som hålls i kärleksfulla och resoluta grepp av två medelålders damer. Fostermammorna. De som beredde vägen.
2013-03-05
Att våga
Plötsligt slår det mig. I dagarna är det tio år sedan vi gjorde vår första IVF. Jag minns anspänningen och nervositeten, besvärjelserna. Om jag gör allting precis rätt. Jag minns att jag sådde solrosfrön, detta var våren då min trädgårdskärlek slog ut i full blom. Jag minns de gryende (groende?) förhoppningarna som växte sig allt starkare. Jag minns doktor Optimist som lovade, faktiskt lovade att jag skulle bli gravid. När det ser så här bra ut kan man lova det, men jag kan inte lova om det blir just den här gången. Den första veckan efter embryo transfer var jag riktigt lycklig, för första gången på så länge. En kort vecka senare var jag nere i förtvivlans djup.
Det är tio långa och händelserika år som har gått. Jag lever ett annat liv nu, ett liv jag då knappt kunde föreställa mig. Ändå känns det i detta nu alldeles nära. Herregud, tio år. Vart tog de vägen?
Då hade det kunnat vara jag som skrev det här brevet. Jag anar stark ängslan under behärskningen. Vågar vi? Vilket är det största misstaget? Besked, svart på vitt? Hur ska vi göra, det måste bli rätt?
Jag läser svaret och tycker att det är fint, men saknar det kanske viktigaste rådet - åtminstone det som var viktigast för mig - att söka kunskap. Att läsa på. Under flera år läste jag allt jag kom över om adoption. Ibland blev jag ännu oroligare och skrämd, ibland trygg, ofta berörd.
Därför blir jag inte förvånad när jag läser kommentarerna. Jag håller med om att rasismen i Sverige är en viktig aspekt som inte bör förbises. Jag håller också med om att det är nästintill kränkande att jämföra med hur barnet skulle ha mått eller haft det om det inte adopterats. En ovillkorlig förutsättning för adoption är ju att det görs för barnets bästa. Tror fan att det hade varit sämre att inte adopteras, annars hade det ju inte skett.
Så många liknande kommentarer jag läst, och först ryggat för den hårda tonen, slagit ifrån mig, nejnej det kan de inte mena, de måste vara bittra, så känner väl inte alla, eller gör de? Kanske har de rätt och jag fel? Kanske är jag egoistisk som en del av dem påstår. Kanske har de rätt alla de som ifrågasätter min längtan, den som ibland tycks förgöra hela mig.
Hudlös var jag på den här tiden.
Ändå kunde jag inte låta bli att återkomma till frågeställningarna och läsa igen, fundera ett varv till, ta till mig, lära mig, inse. Det man lär känna, reflekterar över och analyserar är inte skrämmande och okänt.
Ja, jag tror att ni vågar. Sök kunskap, acceptera att ni inte kan kontrollera allt, men en del. En del val kan ni göra. Tänk noga igenom dem. Ni ska kunna stå för dem när ert barn frågar. Att inte välja, att välja bort, är också ett val. Att inte skaffa sig kunskap eller bilda sig en åsikt likaså.
En dag kommer barnet och livet blir sig inte mer likt. Kanske har ni lika stor tur som vi och blir drabbade av omedelbar kärlek till ett tryggt barn som vet precis vad det behöver och kan begära det. Som lär er att bli föräldrar.
Eller så får ni - också som vi - en lite trögare start, där det finns hinder, vågbrytare av något slag för den framvällande flodvågen.
Tills ni en dag stannar upp och inser att kärleken sipprat fram, tyst och nästan omärkligt under en längre tid, och nu fyllt vartenda skrymsle, varenda hålighet och plötsligt finns där, alldeles självklart.
Det är tio långa och händelserika år som har gått. Jag lever ett annat liv nu, ett liv jag då knappt kunde föreställa mig. Ändå känns det i detta nu alldeles nära. Herregud, tio år. Vart tog de vägen?
Då hade det kunnat vara jag som skrev det här brevet. Jag anar stark ängslan under behärskningen. Vågar vi? Vilket är det största misstaget? Besked, svart på vitt? Hur ska vi göra, det måste bli rätt?
Jag läser svaret och tycker att det är fint, men saknar det kanske viktigaste rådet - åtminstone det som var viktigast för mig - att söka kunskap. Att läsa på. Under flera år läste jag allt jag kom över om adoption. Ibland blev jag ännu oroligare och skrämd, ibland trygg, ofta berörd.
Därför blir jag inte förvånad när jag läser kommentarerna. Jag håller med om att rasismen i Sverige är en viktig aspekt som inte bör förbises. Jag håller också med om att det är nästintill kränkande att jämföra med hur barnet skulle ha mått eller haft det om det inte adopterats. En ovillkorlig förutsättning för adoption är ju att det görs för barnets bästa. Tror fan att det hade varit sämre att inte adopteras, annars hade det ju inte skett.
Så många liknande kommentarer jag läst, och först ryggat för den hårda tonen, slagit ifrån mig, nejnej det kan de inte mena, de måste vara bittra, så känner väl inte alla, eller gör de? Kanske har de rätt och jag fel? Kanske är jag egoistisk som en del av dem påstår. Kanske har de rätt alla de som ifrågasätter min längtan, den som ibland tycks förgöra hela mig.
Hudlös var jag på den här tiden.
Ändå kunde jag inte låta bli att återkomma till frågeställningarna och läsa igen, fundera ett varv till, ta till mig, lära mig, inse. Det man lär känna, reflekterar över och analyserar är inte skrämmande och okänt.
Ja, jag tror att ni vågar. Sök kunskap, acceptera att ni inte kan kontrollera allt, men en del. En del val kan ni göra. Tänk noga igenom dem. Ni ska kunna stå för dem när ert barn frågar. Att inte välja, att välja bort, är också ett val. Att inte skaffa sig kunskap eller bilda sig en åsikt likaså.
En dag kommer barnet och livet blir sig inte mer likt. Kanske har ni lika stor tur som vi och blir drabbade av omedelbar kärlek till ett tryggt barn som vet precis vad det behöver och kan begära det. Som lär er att bli föräldrar.
Eller så får ni - också som vi - en lite trögare start, där det finns hinder, vågbrytare av något slag för den framvällande flodvågen.
Tills ni en dag stannar upp och inser att kärleken sipprat fram, tyst och nästan omärkligt under en längre tid, och nu fyllt vartenda skrymsle, varenda hålighet och plötsligt finns där, alldeles självklart.
2013-02-25
Integritet
Q är inte bedårande söt längre. Det vill säga, jag är fortfarande förtrollad av hans skönhet och intelligens (när han inte retat mig till vansinnets brant det vill säga), men främmande människor på stan fånler inte längre när han säger något roligt eller snor runt som om han hade eld i baken.
Men det gör de med Y. Intressant fenomen det där, att barn anses vara bedårande söta upp till en viss ålder, sedan är de mest besvärliga. Och upp till denna ålder är det fritt fram att både tilltala och beröra dem. Innan jag adopterat läste jag mycket på en numera avsomnad diskussionssida, där jag inhämtade både från vuxna adopterade liksom från adoptivföräldrar, att adopterade barn ofta får mer av denna uppmärksamhet när de är små, för att de är söta och exotiska. Samt att detta inte alltid var så uppskattat.
Det kan jag förstå. Samtidigt kan jag inte bedöma hur stort problemet är, eftersom de barn jag har är adopterade, jag har inget att jämföra med.
Men idag hände en sak som fick mig att le från öra till öra. Tydligen har vi utan att särskilt tänka på det inpräntat en rejäl dos integritet i vår yngste son.
Det var i matkön på Ikea. Båda pojkarna gymnastiserade på ledstängerna till köfållorna, och Y pratade oupphörligen. Han var ovanligt bedårande även rent objektivt, med ett egenhändigt trätt pärlhalsband om halsen, som han ibland placerade runt huvudet så att det liknade en blomsterkrans.
Damen framför oss vände sig plötsligt om och utbrast: "Nejmen hej, lilla sötnos! Vad du är söt!" i det att hon tog hans hand.
Y kombinerade värdighet och älskvärdhet med ett visst mått av förbryllan när han svarade: "Ja ha inte tjäffat dej föjut!"
Men det gör de med Y. Intressant fenomen det där, att barn anses vara bedårande söta upp till en viss ålder, sedan är de mest besvärliga. Och upp till denna ålder är det fritt fram att både tilltala och beröra dem. Innan jag adopterat läste jag mycket på en numera avsomnad diskussionssida, där jag inhämtade både från vuxna adopterade liksom från adoptivföräldrar, att adopterade barn ofta får mer av denna uppmärksamhet när de är små, för att de är söta och exotiska. Samt att detta inte alltid var så uppskattat.
Det kan jag förstå. Samtidigt kan jag inte bedöma hur stort problemet är, eftersom de barn jag har är adopterade, jag har inget att jämföra med.
Men idag hände en sak som fick mig att le från öra till öra. Tydligen har vi utan att särskilt tänka på det inpräntat en rejäl dos integritet i vår yngste son.
Det var i matkön på Ikea. Båda pojkarna gymnastiserade på ledstängerna till köfållorna, och Y pratade oupphörligen. Han var ovanligt bedårande även rent objektivt, med ett egenhändigt trätt pärlhalsband om halsen, som han ibland placerade runt huvudet så att det liknade en blomsterkrans.
Damen framför oss vände sig plötsligt om och utbrast: "Nejmen hej, lilla sötnos! Vad du är söt!" i det att hon tog hans hand.
Y kombinerade värdighet och älskvärdhet med ett visst mått av förbryllan när han svarade: "Ja ha inte tjäffat dej föjut!"
2012-11-15
Allas land
Det snackas mycket etnicitet i helgahushållet nu.
Igår kväll ringde det på dörren, och tre mycket verserade tonårspojkar frågade om vi ville köpa julkort och därmed hjälpa till att finansiera deras klassresa. Det ville vi inte, vilket accepterades med största grace och vi tillönskades en trevlig kväll. Pyjamasklädde Q hade kikat under min arm, och vände sig till mig med strålande ögon: "tror du att de var koreaner?". Det trodde jag nu inte, snarare hade killarna sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Men det är tydligt att Q:s ögon har öppnats på ett sätt som gör mig både glad och ledsen. På samma gång.
Nu ikväll pratade vi om SD-debaclet vid middagsbordet, som både O och jag följer med illa dold skadeglädje. Jag redogjorde för både Soran Ismails och Jasenko Selimovics artiklar. Jag hoppas så att Selimovic har rätt i sin analys att SD består av en hård främlingsfientlig kärna på cirka 5 procent. Resten av SD:s stöd är folk som stör sig på att integrationspolitiken inte fungerar, som proteströstar för att visa missnöje utan att nödvändigtvis vara rasister. Jag hoppas så att dessa övriga nu (om inte förr) får upp ögonen för vad SD står för. Jag håller helt med Soran om att "blattelover" och "babbe" bleknar.. i jämförelse med att han sa: " Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land". Det är dessa åsikter som är problemet.
Ja, det är fan precis just det som är problemet. Vem fan har rätt att uttala sig om huruvida någon är svensk eller inte? Vem fan tar sig den rätten? Varför är det överhuvudtaget intressant? Jag blir arg bara jag tänker på det.
Men mamma, sa Q efter att ha lyssnat en stund på oss. Sverige är väl allas land?
Igår kväll ringde det på dörren, och tre mycket verserade tonårspojkar frågade om vi ville köpa julkort och därmed hjälpa till att finansiera deras klassresa. Det ville vi inte, vilket accepterades med största grace och vi tillönskades en trevlig kväll. Pyjamasklädde Q hade kikat under min arm, och vände sig till mig med strålande ögon: "tror du att de var koreaner?". Det trodde jag nu inte, snarare hade killarna sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Men det är tydligt att Q:s ögon har öppnats på ett sätt som gör mig både glad och ledsen. På samma gång.
Nu ikväll pratade vi om SD-debaclet vid middagsbordet, som både O och jag följer med illa dold skadeglädje. Jag redogjorde för både Soran Ismails och Jasenko Selimovics artiklar. Jag hoppas så att Selimovic har rätt i sin analys att SD består av en hård främlingsfientlig kärna på cirka 5 procent. Resten av SD:s stöd är folk som stör sig på att integrationspolitiken inte fungerar, som proteströstar för att visa missnöje utan att nödvändigtvis vara rasister. Jag hoppas så att dessa övriga nu (om inte förr) får upp ögonen för vad SD står för. Jag håller helt med Soran om att "blattelover" och "babbe" bleknar.. i jämförelse med att han sa: " Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land". Det är dessa åsikter som är problemet.
Ja, det är fan precis just det som är problemet. Vem fan har rätt att uttala sig om huruvida någon är svensk eller inte? Vem fan tar sig den rätten? Varför är det överhuvudtaget intressant? Jag blir arg bara jag tänker på det.
Men mamma, sa Q efter att ha lyssnat en stund på oss. Sverige är väl allas land?
2012-10-30
Igen: svensk?
Det här är helt jävla sanslöst. Jag fattar inte. Jag måste ha vuxit upp och levt i en ovanligt tolerant enklav. För jag känner varken igen mig eller min omgivning.
När jag studerar fotot i tidningen av Elisabeth Åsbrink konstaterar jag att jag ser ut ungefär som hon med avseende på färger. Dessutom har jag ett namn som låter långt mindre svenskt än hennes. Ändå kan jag inte påminna mig att någon någonsin har ifrågasatt min svenskhet.
Eller så har det visst hänt, men gått mig förbi. För jag råkar ju veta att fem generationer bakåt, och mer har alla förfäder varit svenskar. Min hårfärg har hoppat över flera generationer och landat hos mig, den beror eventuellt på att farfarsmor var av vallonsläkt. Sägs det. Hur som helst är jag trygg i min nationella tillhörighet, så trygg att jag kan avfärda den, rentav spotta på den. Äh, svenskt. Vad larvigt.
(Fem generationer, förresten. Undrar just hur många av de där fördomsfulla och ignoranta gymnasiekidsen som kan räkna upp fem generationer av sin egen släkt.)
Men O förstår vad som menas. Han växte upp på landsbygden, son till invandrare från ett nordiskt land. Ständigt fick han sin nationalitet kommenterad. Men han påpekar att det nog inte handlade så mycket om att de kom från ett annat land, som inte-härifrån. Utanför sockengränsen.
Själv blir jag både arg och uppgiven. Vill inte riktigt tro att det är så här illa, men måste.
Jag skiter uppriktigt sagt i om någon tycker att jag är svensk eller ej. Eller om mina söner är svenska eller ej. Men om det är viktigt för dem att känna sig svenska är jag beredd att strida till sista blodsdroppen för att de ska få det.
Om jag bara visste hur jag skulle göra.
När jag studerar fotot i tidningen av Elisabeth Åsbrink konstaterar jag att jag ser ut ungefär som hon med avseende på färger. Dessutom har jag ett namn som låter långt mindre svenskt än hennes. Ändå kan jag inte påminna mig att någon någonsin har ifrågasatt min svenskhet.
Eller så har det visst hänt, men gått mig förbi. För jag råkar ju veta att fem generationer bakåt, och mer har alla förfäder varit svenskar. Min hårfärg har hoppat över flera generationer och landat hos mig, den beror eventuellt på att farfarsmor var av vallonsläkt. Sägs det. Hur som helst är jag trygg i min nationella tillhörighet, så trygg att jag kan avfärda den, rentav spotta på den. Äh, svenskt. Vad larvigt.
(Fem generationer, förresten. Undrar just hur många av de där fördomsfulla och ignoranta gymnasiekidsen som kan räkna upp fem generationer av sin egen släkt.)
Men O förstår vad som menas. Han växte upp på landsbygden, son till invandrare från ett nordiskt land. Ständigt fick han sin nationalitet kommenterad. Men han påpekar att det nog inte handlade så mycket om att de kom från ett annat land, som inte-härifrån. Utanför sockengränsen.
Själv blir jag både arg och uppgiven. Vill inte riktigt tro att det är så här illa, men måste.
Jag skiter uppriktigt sagt i om någon tycker att jag är svensk eller ej. Eller om mina söner är svenska eller ej. Men om det är viktigt för dem att känna sig svenska är jag beredd att strida till sista blodsdroppen för att de ska få det.
Om jag bara visste hur jag skulle göra.
2012-09-27
Svar, oväntade och uteblivna
Historia 1 från när vi träffade Q:s lärare första gången:
De två snälla lärarna har bokat in tjugo minuter med varje unge för att bekanta sig. Som partystarter och konversationsämne har de bett oss fylla i ett papper med lite frågor till barnet, om vad man gillar att göra, vad som gör en rädd, och så vidare. O har intervjuat Q och skrivit ner svaren.
- Jaha Q, så du gillar korv stroganoff. Det gör jag med. Nå, men finns det någon mat du verkligen inte gillar då?
- Sniglar.
(Häpen tystnad, men läraren fattar sig snabbt.)
- Det säger du! Vet du, jag har jobbat här i tolv år, och ännu har det faktiskt inte hänt att de har serverat sniglar i matsalen*, men OM de gör det, så är det ju jättebra att vi vet detta. Jag lovar att se till att ingen lägger upp för mycket på din tallrik då.
Historia 2 från samma tillfälle:
När vi pratat färdigt tar den ena läraren med Q på rundvandring i lokalerna, för att jag ska få tillfälle att prata ostört med den andra. Så ostört det nu kan bli med en treårig lillebror som far runt som ett jehu och tycks tro att det är han som är i centrum, han som ska börja skolan. Det kanske är därför som jag är tankspridd.
- Är det något särskilt vi behöver veta om Q, något särskilt du vill ta upp eller så?
- Nää... jag tror inte det... näe, han har varit tidig med det mesta och tycker det ska bli spännande att börja skolan. Han är nog en rätt vanlig sexåring, fast jag tycker förstås att han är finast av alla.
Hon ler och väntar, ser det ut som. På att jag ska säga något? Så välter Y ut ett pussel och så kommer Q och den andra läraren tillbaka. Samtalet är avslutat.
Först flera dagar senare kommer jag på att jag kanske skulle ha nämnt att han är adopterad.
Tänkte inte på det.
*Vad jag saknar min barndoms praktiska ord bamba!
De två snälla lärarna har bokat in tjugo minuter med varje unge för att bekanta sig. Som partystarter och konversationsämne har de bett oss fylla i ett papper med lite frågor till barnet, om vad man gillar att göra, vad som gör en rädd, och så vidare. O har intervjuat Q och skrivit ner svaren.
- Jaha Q, så du gillar korv stroganoff. Det gör jag med. Nå, men finns det någon mat du verkligen inte gillar då?
- Sniglar.
(Häpen tystnad, men läraren fattar sig snabbt.)
- Det säger du! Vet du, jag har jobbat här i tolv år, och ännu har det faktiskt inte hänt att de har serverat sniglar i matsalen*, men OM de gör det, så är det ju jättebra att vi vet detta. Jag lovar att se till att ingen lägger upp för mycket på din tallrik då.
Historia 2 från samma tillfälle:
När vi pratat färdigt tar den ena läraren med Q på rundvandring i lokalerna, för att jag ska få tillfälle att prata ostört med den andra. Så ostört det nu kan bli med en treårig lillebror som far runt som ett jehu och tycks tro att det är han som är i centrum, han som ska börja skolan. Det kanske är därför som jag är tankspridd.
- Är det något särskilt vi behöver veta om Q, något särskilt du vill ta upp eller så?
- Nää... jag tror inte det... näe, han har varit tidig med det mesta och tycker det ska bli spännande att börja skolan. Han är nog en rätt vanlig sexåring, fast jag tycker förstås att han är finast av alla.
Hon ler och väntar, ser det ut som. På att jag ska säga något? Så välter Y ut ett pussel och så kommer Q och den andra läraren tillbaka. Samtalet är avslutat.
Först flera dagar senare kommer jag på att jag kanske skulle ha nämnt att han är adopterad.
Tänkte inte på det.
*Vad jag saknar min barndoms praktiska ord bamba!
2012-08-08
Nytt ord, nya funderingar
Det är vid nattningen som de existentiella tankarna omsätts i ord.
- Mamma, varför är din fostermage så liten att inte jag fick plats så att du kunde föda mig?
Jag förklarar så gott jag kan, att ingen vet varför, att jag är född sådan, att det är lite fel på mig. Och att det heter livmoder förstås. Så tar jag sats:
- Men Q, du vet, om det hade kunnat bli en bebis i min mage, av mina ägg och pappas frön, då hade ju den bebisen inte blivit du, utan någon annan.
Det blir alldeles tyst, förutom Y:s dämpade babbel, han ligger bredvid oss och pratar för sig själv om bebisar och blöjor och nappar, han begriper på ett högst ungefärligt sätt vad konversationen handlar om.
Q förstår inte, och undra på det, tanken svindlar för mig också. Jag förklarar lite till. Att det måste ha varit J långt borta i Korea, och en man som hon tyckte om, för att det skulle bli just Q. Och att vi haft en sådan enorm tur som fått just honom, och just Y. Det märkvärdigaste som har hänt mig.
(Just så sa alltid min mamma till mig också, när jag var liten. Att det var det märkvärdigaste som hänt henne, att bli mamma till mig.)
Q är fortfarande tyst, och hans ansikte ligger i skugga. Jag frågar vad han tänker på.
- Inget särskilt, svarar han. Så gäspar han, och vänder sig på rygg. Jo, förresten. Tror du att Gröna Lund är lika bra som Liseberg?
- Mamma, varför är din fostermage så liten att inte jag fick plats så att du kunde föda mig?
Jag förklarar så gott jag kan, att ingen vet varför, att jag är född sådan, att det är lite fel på mig. Och att det heter livmoder förstås. Så tar jag sats:
- Men Q, du vet, om det hade kunnat bli en bebis i min mage, av mina ägg och pappas frön, då hade ju den bebisen inte blivit du, utan någon annan.
Det blir alldeles tyst, förutom Y:s dämpade babbel, han ligger bredvid oss och pratar för sig själv om bebisar och blöjor och nappar, han begriper på ett högst ungefärligt sätt vad konversationen handlar om.
Q förstår inte, och undra på det, tanken svindlar för mig också. Jag förklarar lite till. Att det måste ha varit J långt borta i Korea, och en man som hon tyckte om, för att det skulle bli just Q. Och att vi haft en sådan enorm tur som fått just honom, och just Y. Det märkvärdigaste som har hänt mig.
(Just så sa alltid min mamma till mig också, när jag var liten. Att det var det märkvärdigaste som hänt henne, att bli mamma till mig.)
Q är fortfarande tyst, och hans ansikte ligger i skugga. Jag frågar vad han tänker på.
- Inget särskilt, svarar han. Så gäspar han, och vänder sig på rygg. Jo, förresten. Tror du att Gröna Lund är lika bra som Liseberg?
2012-01-05
Gudskelov!
Vid middagsbordet frågar Q varför Y inte har lika svart hår som han (det har han inte, det börjar mörkna nu men är fortfarande mer brunt än svart). Jag svarar att det beror på hur hans mamma och pappa i Korea ser ut och vilken färg på håret de har.
- Tänker du ibland på din mamma i Korea, Q?
- Nej. Jag tycker att jag har det bra här hos er.
Aj mitt hjärta. Det sväller av stolthet och glädje men det svider lite, lite också.
- Tänker du ibland på din mamma i Korea, Q?
- Nej. Jag tycker att jag har det bra här hos er.
Aj mitt hjärta. Det sväller av stolthet och glädje men det svider lite, lite också.
2011-12-18
Borta och hemma, och nära
Trött, trött, trött. Fast glad. Och inte alls så trött som förr, före barnen. Då trött också betydde ledsen.
I torsdags kväll kom jag hem efter tre nätter borta. Y var förkyld och hade hostat sig igenom nätterna. Han är jordens största pappagris utom när han är sjuk, då regredierar han och vill bara ha mamma. Natten till fredag vaknade han just som vi hade somnat och skrek i nästan en timme. Hysterisk, ledsen, okontaktbar. Det som till sist fick honom att lugna sig var att sitta i min famn och bli vaggad. Sådan är han aldrig annars, det brukar alltid vara O han vill ha.
Nästa morgon skulle pojkarna på teater med sin dagmamma. Bilbrist rådde, och eftersom jag varit borta några dagar och jobbat intensivt under dessa, tyckte jag att jag kunde ta förmiddagen ledig. Så jag åkte på barnteater på fredag förmiddag. Q satt i mitt knä under hela föreställningen, blickstilla och trollbunden, utan att släppa min hand.
Jag är tacksam över att mina barn så väl förmår uttrycka sina behov. När jag har varit borta behöver de min närhet, och de kräver den också. Tydligt, det går inte att missa. De lär mig att vara deras mamma.
Så blev det helg, och O kallades in att jobba övertid. Årsskifte stundar, då system ska startas om och saker göras rätt, annars blir konsekvenserna stora för många. Inte mycket att säga om det. Lördagens väder var så genomjävligt att jag och barnen faktiskt inte satte våra fötter utanför dörren. Vi la pussel, spelade schack (Q vann!), tittade på Ture Sventon, åt lussekatter, lagade biff stroganoff, sydde julstrumpor och grälade en hel del. I umgänget med mina söner är det tvära kast. Än driver de mig till vansinne, än smälter jag av värme och kärlek och skratt. Men när det blev övertidsarbete även på söndagen trotsade vi vädret och våldgästade min syster och svåger, som julpysslade och lagade julmat tillsammans med vänner.
Medan Y pillade fast nejlikor i en apelsin och Q klippte pappersstjärnor kom det över mig ännu en gång, som det gör ibland. Det är för jävligt att det inte går att vara ensamstående mamma i Korea. Det är en stor skam att ett av världens mest utvecklade länder inte kan eller snarare vill stödja föräldrar som av olika skäl har svårt att ta hand om sina barn. På andra sidan jorden lever två kvinnor som har lämnat ifrån sig sitt kött och blod. Sörjer de? Förtränger de? Hur överlever man?
Och samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam och glad. Mina barn skänker mig mer glädje än någon eller något annat gjort. Varje dag. Hade det inte varit för dessa kvinnors trauma och Koreas förhatliga system, hade jag inte haft dem. Hur lever man med det?
Inte vet jag. Fast det gör jag. Och ibland tänker jag på det. Men inte alltid.
I torsdags kväll kom jag hem efter tre nätter borta. Y var förkyld och hade hostat sig igenom nätterna. Han är jordens största pappagris utom när han är sjuk, då regredierar han och vill bara ha mamma. Natten till fredag vaknade han just som vi hade somnat och skrek i nästan en timme. Hysterisk, ledsen, okontaktbar. Det som till sist fick honom att lugna sig var att sitta i min famn och bli vaggad. Sådan är han aldrig annars, det brukar alltid vara O han vill ha.
Nästa morgon skulle pojkarna på teater med sin dagmamma. Bilbrist rådde, och eftersom jag varit borta några dagar och jobbat intensivt under dessa, tyckte jag att jag kunde ta förmiddagen ledig. Så jag åkte på barnteater på fredag förmiddag. Q satt i mitt knä under hela föreställningen, blickstilla och trollbunden, utan att släppa min hand.
Jag är tacksam över att mina barn så väl förmår uttrycka sina behov. När jag har varit borta behöver de min närhet, och de kräver den också. Tydligt, det går inte att missa. De lär mig att vara deras mamma.
Så blev det helg, och O kallades in att jobba övertid. Årsskifte stundar, då system ska startas om och saker göras rätt, annars blir konsekvenserna stora för många. Inte mycket att säga om det. Lördagens väder var så genomjävligt att jag och barnen faktiskt inte satte våra fötter utanför dörren. Vi la pussel, spelade schack (Q vann!), tittade på Ture Sventon, åt lussekatter, lagade biff stroganoff, sydde julstrumpor och grälade en hel del. I umgänget med mina söner är det tvära kast. Än driver de mig till vansinne, än smälter jag av värme och kärlek och skratt. Men när det blev övertidsarbete även på söndagen trotsade vi vädret och våldgästade min syster och svåger, som julpysslade och lagade julmat tillsammans med vänner.
Medan Y pillade fast nejlikor i en apelsin och Q klippte pappersstjärnor kom det över mig ännu en gång, som det gör ibland. Det är för jävligt att det inte går att vara ensamstående mamma i Korea. Det är en stor skam att ett av världens mest utvecklade länder inte kan eller snarare vill stödja föräldrar som av olika skäl har svårt att ta hand om sina barn. På andra sidan jorden lever två kvinnor som har lämnat ifrån sig sitt kött och blod. Sörjer de? Förtränger de? Hur överlever man?
Och samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam och glad. Mina barn skänker mig mer glädje än någon eller något annat gjort. Varje dag. Hade det inte varit för dessa kvinnors trauma och Koreas förhatliga system, hade jag inte haft dem. Hur lever man med det?
Inte vet jag. Fast det gör jag. Och ibland tänker jag på det. Men inte alltid.
2011-11-09
Tre för mycket
Tre saker på en dag. En bekräftelse, en incident och en berättelse.
1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.
2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?
På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.
Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.
3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.
Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)
Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)
Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.
Men det kan jag inte.
1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.
2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?
På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.
Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.
3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.
Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)
Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)
Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.
Men det kan jag inte.
2011-10-07
Irriterande rubrik
Adoptivbarnet som förändrade världen
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Irriterande rubrik
Adoptivbarnet som förändrade världen
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
2011-09-28
Självkänsla?
Mina funderingar från förra inlägget fick sig en extra skjuts igår kväll, men på ett djupt personligt plan. Mamma har varit på besök, och hade tillbringat dagen med Q. Lillebror Y fick vara hos dagmamman, men mormor och Q skulle ha en dag tillsammans och gå på bio.
Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.
Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.
Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.
Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.
Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.
Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.
Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.
Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.
Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.
Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?
Fan.
Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.
Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.
Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.
Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.
Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.
Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.
Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.
Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.
Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.
Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?
Fan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)