Nytt ord, nya funderingar

Det är vid nattningen som de existentiella tankarna omsätts i ord.

- Mamma, varför är din fostermage så liten att inte jag fick plats så att du kunde föda mig?

Jag förklarar så gott jag kan, att ingen vet varför, att jag är född sådan, att det är lite fel på mig. Och att det heter livmoder förstås. Så tar jag sats:

- Men Q, du vet, om det hade kunnat bli en bebis i min mage, av mina ägg och pappas frön, då hade ju den bebisen inte blivit du, utan någon annan.

Det blir alldeles tyst, förutom Y:s dämpade babbel, han ligger bredvid oss och pratar för sig själv om bebisar och blöjor och nappar, han begriper på ett högst ungefärligt sätt vad konversationen handlar om.

Q förstår inte, och undra på det, tanken svindlar för mig också. Jag förklarar lite till. Att det måste ha varit J långt borta i Korea, och en man som hon tyckte om, för att det skulle bli just Q. Och att vi haft en sådan enorm tur som fått just honom, och just Y. Det märkvärdigaste som har hänt mig.

(Just så sa alltid min mamma till mig också, när jag var liten. Att det var det märkvärdigaste som hänt henne, att bli mamma till mig.)

Q är fortfarande tyst, och hans ansikte ligger i skugga. Jag frågar vad han tänker på.

- Inget särskilt, svarar han. Så gäspar han, och vänder sig på rygg. Jo, förresten. Tror du att Gröna Lund är lika bra som Liseberg?