Jomen jag vet vad felet är. Det är utmattning, obefintliga marginaler, what have you. Vi är så jäkla slitna bägge två. Just i detta nu verkar O ha studsat tillbaka lite, hans förkylning är på tillbakagång. Å andra sidan har jag fått ett återfall, sorgen efter pappa ligger precis under ytan just nu.
I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.
Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.
Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.
På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.
O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.
På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.
Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.
O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.
Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.
Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.
Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.
Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.
Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.
O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.
Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.
Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.
Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.
Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
2016-02-09
Bättre
Idag är allt så mycket lättare.
För det första har jag sovit. Igår kväll hade jag svårt att somna, säkert en effekt av mitt eftermiddagssnosande. Det var för sent att ta en sömntablett. En oväntad och välkommen effekt av influensan är förresten att jag vande mig av sömntabletterna, bara sådär.
Hur som helst, imorse var jag halvdöd av trötthet och bad skamlöst O att sköta morgonruljangsen. Gick ner i gästrummet och stängde dörren, ignorerade hårdhjärtat kattens krafsande på densamma, och sov som en stock till nio. Kände mig som en ny människa efter det.
Och förstås var det roligt att sjunga igår. Före repet hann jag prata en stund med en körvän vars pappa gick bort före jul. Vi fick tårar i ögonen båda två. Hon hade också sett Anna Mannheimer på Skavlan. Mamma, bror och hon satt med strömmande tårar och hörde henne berätta om sorgen efter mamma.
Då grät å andra sidan jag, för ensamheten är en aspekt som har tillkommit på sistone. Veckorna efter pappas död och begravning kände jag mig väldigt omgiven och omhuldad, men nu är det tydligt att alla andra har gått vidare och sörjt färdigt. Det svarta hålet är bara mitt.
(Fast det är mindre numera. Visst gråter jag fortfarande, särskilt när jag hittar saker hemma hos pappa eller när jag slänger hans böcker, men det går fortare över och det dominerar mig inte lika mycket. Det läker, och jag är lite förvånad över att det går så fort. Tre månader idag.)
Så sjöng vi, och trots hostan så lydde rösten någorlunda. Å vad det gör gott att sjunga Mozart, taking dictation from God som det sägs i Amadeus, ja sannerligen. Jag blev glatt överraskad när jag skrev ut vårens repertoar för några veckor sedan. Jag hade fått för mig att vi skulle sjunga musikallåtar vilket är nästan det tråkigaste jag kan tänka mig. Musikal är en trist genre. När det gäller körmusik är jag ganska konservativ. Förra årets jazzrepertoar var jätterolig, men det var för att jag älskar låtarna och ackorden. Egentligen ska inte jazz sjungas av en kör.
Den här terminen sjunger vi precis det som en kör ska sjunga. Lite Mozart, lite Bach, lite nationalromantik. Klangfärgen är viktig, det klassiska uttrycket, mycket plats i munhålan så att vokalerna ryms och låter likadant för alla. Roligt.
För det första har jag sovit. Igår kväll hade jag svårt att somna, säkert en effekt av mitt eftermiddagssnosande. Det var för sent att ta en sömntablett. En oväntad och välkommen effekt av influensan är förresten att jag vande mig av sömntabletterna, bara sådär.
Hur som helst, imorse var jag halvdöd av trötthet och bad skamlöst O att sköta morgonruljangsen. Gick ner i gästrummet och stängde dörren, ignorerade hårdhjärtat kattens krafsande på densamma, och sov som en stock till nio. Kände mig som en ny människa efter det.
Och förstås var det roligt att sjunga igår. Före repet hann jag prata en stund med en körvän vars pappa gick bort före jul. Vi fick tårar i ögonen båda två. Hon hade också sett Anna Mannheimer på Skavlan. Mamma, bror och hon satt med strömmande tårar och hörde henne berätta om sorgen efter mamma.
Då grät å andra sidan jag, för ensamheten är en aspekt som har tillkommit på sistone. Veckorna efter pappas död och begravning kände jag mig väldigt omgiven och omhuldad, men nu är det tydligt att alla andra har gått vidare och sörjt färdigt. Det svarta hålet är bara mitt.
(Fast det är mindre numera. Visst gråter jag fortfarande, särskilt när jag hittar saker hemma hos pappa eller när jag slänger hans böcker, men det går fortare över och det dominerar mig inte lika mycket. Det läker, och jag är lite förvånad över att det går så fort. Tre månader idag.)
Så sjöng vi, och trots hostan så lydde rösten någorlunda. Å vad det gör gott att sjunga Mozart, taking dictation from God som det sägs i Amadeus, ja sannerligen. Jag blev glatt överraskad när jag skrev ut vårens repertoar för några veckor sedan. Jag hade fått för mig att vi skulle sjunga musikallåtar vilket är nästan det tråkigaste jag kan tänka mig. Musikal är en trist genre. När det gäller körmusik är jag ganska konservativ. Förra årets jazzrepertoar var jätterolig, men det var för att jag älskar låtarna och ackorden. Egentligen ska inte jazz sjungas av en kör.
Den här terminen sjunger vi precis det som en kör ska sjunga. Lite Mozart, lite Bach, lite nationalromantik. Klangfärgen är viktig, det klassiska uttrycket, mycket plats i munhålan så att vokalerna ryms och låter likadant för alla. Roligt.
2015-11-11
Första dagen och andra dagen
Jag har sovit som en gris de två senaste nätterna. Det har förstås att göra med att jag tar insomningstabletter, men inte bara. Jag är lugnare nu. Den hemska oron är borta.
Ibland kommer känslan av overklighet tillbaka. Hur kan det vara möjligt att pappa är död? Ibland, ganska ofta faktiskt, är jag arg. Mer sällan ledsen, men det också förstås.
Igår gjorde O en lista åt mig. Ring jobbet och återgå i tjänst, vabba för Q. Välj begravningsbyrå.
Båda de sakerna klarades snabbt av. Jag ringde herr Snäll och sa precis som det var. Vi har ju bra kontakt, det blev inget svårt samtal. Sedan bestämde vi tillsammans begravningsbyrå, O kontaktade dem och bokade tid för hembesök dagen därpå, alltså idag.
Idag planerade vi nästan allt. Annonsen är klar, den kommer så snart som möjligt, begravningen blir om två veckor. Jag har tänkt ut nästan all musik, begravningsentreprenören var riktigt imponerad. Du kan ju det här, annars brukar det vara Härlig är jorden och Blott en dag, detta var grejer det!
Mamma hjälpte mig att minnas ett av pappas älsklingsstycken, andra satsen av Beethovens sjunde symfoni. Den lämnar jag er med nu.
Ibland kommer känslan av overklighet tillbaka. Hur kan det vara möjligt att pappa är död? Ibland, ganska ofta faktiskt, är jag arg. Mer sällan ledsen, men det också förstås.
Igår gjorde O en lista åt mig. Ring jobbet och återgå i tjänst, vabba för Q. Välj begravningsbyrå.
Båda de sakerna klarades snabbt av. Jag ringde herr Snäll och sa precis som det var. Vi har ju bra kontakt, det blev inget svårt samtal. Sedan bestämde vi tillsammans begravningsbyrå, O kontaktade dem och bokade tid för hembesök dagen därpå, alltså idag.
Idag planerade vi nästan allt. Annonsen är klar, den kommer så snart som möjligt, begravningen blir om två veckor. Jag har tänkt ut nästan all musik, begravningsentreprenören var riktigt imponerad. Du kan ju det här, annars brukar det vara Härlig är jorden och Blott en dag, detta var grejer det!
Mamma hjälpte mig att minnas ett av pappas älsklingsstycken, andra satsen av Beethovens sjunde symfoni. Den lämnar jag er med nu.
2015-09-16
Träd fram Danny omkring midnatt
Dagarna är så långa nu för tiden, ändå flyter de ihop. Vilken dag kom mamma? Och vilken dag var det vi pratade med läkaren? Är det verkligen bara en knapp vecka sedan vi fick beskedet?
Igår ringde jag vårdhemmet eller rehabiliteringshemmet jag fått tips om. Inga problem, de tar emot pappa när som helst. Naturligtvis är det bara en tillfällig lösning, om inte annat kommer han - förmodligen rätt snart - att bli för dålig. De är experter på rehabilitering, inte tvärtom.
Jag träffade inte pappa igår, pratade bara med honom i telefon och blev ledsen båda gångerna. Han var trött och lite grinig (och det måste han ju få vara). Han prövar och funderar och tänker, hans associationsbanor är som vanligt långa och omständliga. (Och det måste de ju få vara).
Jag mötte O i närheten av pappas lägenhet, vi åt lunch på ett flådigt och outhärdligt slamrigt ställe. Det var gott, men jag blev nästan illamående av det ytliga, tjusiga. Alla självupptagna unga människor som verkar tro att de är osårbara och odödliga. Och dessutom, varför ser alla restauranger nu för tiden ut som jävla badrum med kakel på väggarna och klinkers på golvet och inte en textiltrasa så långt ögat kan nå? Akustiken blir därefter.
Sedan gick vi upp till pappas lägenhet, där står både tiden och luften stilla. Vi rotade efter lite papper, slängde lite grejer, tog hand om den sista posten. Om ett par dagar träder eftersändningen i kraft.
Jag klev över bokhögarna och plockade ner ett par keramiksaker som pappa gjort för länge sedan och som jag minns väl från min barndom. En ljusstake i form av en elefant och snapsglas som ser ut som blommor. De är nu diskade och står i mitt vitrinskåp, och de är så fina.
Jag antar att jag på samma sätt som jag måste röja igenom hans äckliga lägenhet och plocka ut, diska och spara de fina sakerna, måste gå igenom mina känslor för honom och hans agerande och till sist komma till ro med det som varit bra. Jag tror att jag redan har börjat.
Men på kvällen ringde min syster, hon hade varit och tittat till pappa. Då hade han sovit och var pigg och pratsam, och det var skönt att höra. Idag ska jag hälsa på honom igen.
Vi har kort pratat om gravplats och annons, det blev mycket odramatiskt. Det kanske vi gör igen men jag känner mig trygg med att jag vet det jag behöver veta. Dylan Thomas, T.S. Eliot, som sagt. Och nedanstående musikstycken. Jag behöver inte ens spela dem för honom, jag vet att han älskar dem.
Igår ringde jag vårdhemmet eller rehabiliteringshemmet jag fått tips om. Inga problem, de tar emot pappa när som helst. Naturligtvis är det bara en tillfällig lösning, om inte annat kommer han - förmodligen rätt snart - att bli för dålig. De är experter på rehabilitering, inte tvärtom.
Jag träffade inte pappa igår, pratade bara med honom i telefon och blev ledsen båda gångerna. Han var trött och lite grinig (och det måste han ju få vara). Han prövar och funderar och tänker, hans associationsbanor är som vanligt långa och omständliga. (Och det måste de ju få vara).
Jag mötte O i närheten av pappas lägenhet, vi åt lunch på ett flådigt och outhärdligt slamrigt ställe. Det var gott, men jag blev nästan illamående av det ytliga, tjusiga. Alla självupptagna unga människor som verkar tro att de är osårbara och odödliga. Och dessutom, varför ser alla restauranger nu för tiden ut som jävla badrum med kakel på väggarna och klinkers på golvet och inte en textiltrasa så långt ögat kan nå? Akustiken blir därefter.
Sedan gick vi upp till pappas lägenhet, där står både tiden och luften stilla. Vi rotade efter lite papper, slängde lite grejer, tog hand om den sista posten. Om ett par dagar träder eftersändningen i kraft.
Jag klev över bokhögarna och plockade ner ett par keramiksaker som pappa gjort för länge sedan och som jag minns väl från min barndom. En ljusstake i form av en elefant och snapsglas som ser ut som blommor. De är nu diskade och står i mitt vitrinskåp, och de är så fina.
Jag antar att jag på samma sätt som jag måste röja igenom hans äckliga lägenhet och plocka ut, diska och spara de fina sakerna, måste gå igenom mina känslor för honom och hans agerande och till sist komma till ro med det som varit bra. Jag tror att jag redan har börjat.
Men på kvällen ringde min syster, hon hade varit och tittat till pappa. Då hade han sovit och var pigg och pratsam, och det var skönt att höra. Idag ska jag hälsa på honom igen.
Vi har kort pratat om gravplats och annons, det blev mycket odramatiskt. Det kanske vi gör igen men jag känner mig trygg med att jag vet det jag behöver veta. Dylan Thomas, T.S. Eliot, som sagt. Och nedanstående musikstycken. Jag behöver inte ens spela dem för honom, jag vet att han älskar dem.
2015-05-25
Trött men pigg
För en stund sedan var jag nästan gråtfärdig av trötthet, och irriterad på O som är stressad över jobbet, och eftersom jag också har haft alldeles för mycket att göra på sistone, så har vi inte pratat ordentligt på länge med en massa fåniga kommunikationsmissar som följd. Eller äsch, så många är de väl inte. Men i alla fall.
Så vi snackade ihop oss om råddning av barnkalas och Mulleutflykt med övernattning i tält (inget snack om vems tur det är den här gången, remember?) och vem ska ha bilen och hinner vi ut till stugan och hur gör vi egentligen med allting.
Vill du fika, frågar han sedan, medan jag hänger tvätten, och jag hade ju bara tänkt betala en räkning och svara på ett mejl och sedan gå och lägga mig, men han värmer te och rabarberpaj från igår och vi fikar och pratar om Jens Liljestrands dissning av Måns och Kajsa Ekis Ekmans dito av Zaremba, båda orättvisa enas vi om. Vad länge sedan vi snackade. Där är du ju, skönt att du är kvar.
Nu har han återgått till att jobba fast klockan är halv elva, det han gruvar sig för går av stapeln imorgon, och jag är förstås jättepigg efter både te och paj.
Så då skriver jag väl om det jag tänkte att jag var för trött för att skriva om: anledningen till att jag är trött idag, för det är jag ju när jag känner efter.
Igår sjöng jag två drygt timslånga konserter med kören, tema jazz. Det var helt sanslöst roligt. Jag var knappt ens nervös. Detta är det närmaste ren lek jag kommit som vuxen. Att få klä ut sig till 20-talsvamp, vara uppe på scen och tramsa och leka och dessutom sjunga den ena låten roligare än den andra till ett riktigt bra band.
Rösten höll också, det är ju sant som det sägs att sång är något man lär sig, en förvärvad kunskap. Jag tyckte förr att jag hade svag röst och problem med stödet, så är det (oftast) inte längre. Altar, mer power i er insats, säger dirigenten och tittar skarpt på oss. Det får hon, jag tar i och får en gillande nick. Det är en fantastisk känsla att ta i och ha något att ge.
Mer smink än jag normalt använder under ett halvår, ögonen uppspärrade av fokus och adrenalin. Ingen middag blev det, vilket normalt är en katastrof, men igår gick det bra.
Mormorsmors gamla stola fick komma ut och dansa igen. Det är äkta päls men det är väl preskriberat så här nästan åttio år senare? Handskarna var dock nyköpta, jag undrar om jag någonsin får tillfälle att använda dem igen.
Nu är det sommarlov från kören och det känns både tomt och skönt. Det är med extra saknad jag skils från den här repertoaren. Nästa konsert blir med musikaltema, inte alls lika roligt. Jag googlar på jazzsång och hittar ett veckolångt internat på Visingsö där man tar sånglektioner och sjunger med band. Någon gång, när barnen är lite större. Då ska jag.
Men nu ska jag. Lägga mig.
Så vi snackade ihop oss om råddning av barnkalas och Mulleutflykt med övernattning i tält (inget snack om vems tur det är den här gången, remember?) och vem ska ha bilen och hinner vi ut till stugan och hur gör vi egentligen med allting.
Vill du fika, frågar han sedan, medan jag hänger tvätten, och jag hade ju bara tänkt betala en räkning och svara på ett mejl och sedan gå och lägga mig, men han värmer te och rabarberpaj från igår och vi fikar och pratar om Jens Liljestrands dissning av Måns och Kajsa Ekis Ekmans dito av Zaremba, båda orättvisa enas vi om. Vad länge sedan vi snackade. Där är du ju, skönt att du är kvar.
Nu har han återgått till att jobba fast klockan är halv elva, det han gruvar sig för går av stapeln imorgon, och jag är förstås jättepigg efter både te och paj.
Så då skriver jag väl om det jag tänkte att jag var för trött för att skriva om: anledningen till att jag är trött idag, för det är jag ju när jag känner efter.
Igår sjöng jag två drygt timslånga konserter med kören, tema jazz. Det var helt sanslöst roligt. Jag var knappt ens nervös. Detta är det närmaste ren lek jag kommit som vuxen. Att få klä ut sig till 20-talsvamp, vara uppe på scen och tramsa och leka och dessutom sjunga den ena låten roligare än den andra till ett riktigt bra band.
Rösten höll också, det är ju sant som det sägs att sång är något man lär sig, en förvärvad kunskap. Jag tyckte förr att jag hade svag röst och problem med stödet, så är det (oftast) inte längre. Altar, mer power i er insats, säger dirigenten och tittar skarpt på oss. Det får hon, jag tar i och får en gillande nick. Det är en fantastisk känsla att ta i och ha något att ge.
Mer smink än jag normalt använder under ett halvår, ögonen uppspärrade av fokus och adrenalin. Ingen middag blev det, vilket normalt är en katastrof, men igår gick det bra.
Nu är det sommarlov från kören och det känns både tomt och skönt. Det är med extra saknad jag skils från den här repertoaren. Nästa konsert blir med musikaltema, inte alls lika roligt. Jag googlar på jazzsång och hittar ett veckolångt internat på Visingsö där man tar sånglektioner och sjunger med band. Någon gång, när barnen är lite större. Då ska jag.
Men nu ska jag. Lägga mig.
2015-04-08
Min idol
Hon var född samma år som min farmor, det har jag vetat länge. Igår insåg jag att blott några veckor skilde deras födelsedagar åt. Men man kan knappast tänka sig två mer skilda kvinnoöden.
Hon föddes i fattigdom av mycket unga föräldrar. Inledningen till hennes spökskrivna självbiografi är berömd: "Mom and Pop were just a couple of kids when they got married. He was eighteen, she was sixteen and I was three."
Hennes liv var sorgesamt, kantat av övergrepp och missbruk. När jag skriver detta inser jag att jag nu är äldre än hon blev.
Jag tror att jag har varenda inspelning som getts ut av det hon gjorde på 30- och 40-talen. Jag kan varenda låt utantill. Bäst tycker jag om dem där hon sjunger som ett av instrumenten i orkestern, där hon improviserar lika mycket - eller mer! - som saxofonen eller pianot. Däremot står jag inte ut med de senare inspelningarna, med stråkar och storband, och där hennes diktion är släpig och rösten sprucken. Jag vet att de anses vara fantastiska, men jag orkar inte höra dem.
Nej, bäst är hon i till exempel denna. Hon leker med rytmen, sjunger inte rakt på ett endaste slag. Lesters solo mot slutet är fantastiskt, och i de sista takterna lyfter hela orkestern, det svänger, fan vad det svänger, och så flyger de iväg, allihop.
When you're smiling, the whole world smiles with you. Det gjorde du väl ibland, Billie?
För det är förstås henne det handlar om, Billie Holiday som skulle ha fyllt hundra år igår.
Hon föddes i fattigdom av mycket unga föräldrar. Inledningen till hennes spökskrivna självbiografi är berömd: "Mom and Pop were just a couple of kids when they got married. He was eighteen, she was sixteen and I was three."
Hennes liv var sorgesamt, kantat av övergrepp och missbruk. När jag skriver detta inser jag att jag nu är äldre än hon blev.
Jag tror att jag har varenda inspelning som getts ut av det hon gjorde på 30- och 40-talen. Jag kan varenda låt utantill. Bäst tycker jag om dem där hon sjunger som ett av instrumenten i orkestern, där hon improviserar lika mycket - eller mer! - som saxofonen eller pianot. Däremot står jag inte ut med de senare inspelningarna, med stråkar och storband, och där hennes diktion är släpig och rösten sprucken. Jag vet att de anses vara fantastiska, men jag orkar inte höra dem.
Nej, bäst är hon i till exempel denna. Hon leker med rytmen, sjunger inte rakt på ett endaste slag. Lesters solo mot slutet är fantastiskt, och i de sista takterna lyfter hela orkestern, det svänger, fan vad det svänger, och så flyger de iväg, allihop.
When you're smiling, the whole world smiles with you. Det gjorde du väl ibland, Billie?
För det är förstås henne det handlar om, Billie Holiday som skulle ha fyllt hundra år igår.
2015-02-03
That once was my heart
Igår var det måndag och som vanligt på måndagar vevade tankarna igång. Orkar jag gå till kören ikväll? Orkar jag alls hålla på med kören? Hur kan det som borde vara roligt kännas så jävla betungande? Har det alltid känts så här? (Nej, det har det ju inte. En stor del av tyngdkänslan har med de praktiska arrangemangen att göra. Snöhinder var det också igår.)
Mina känslor inför kören oroar mig. Jag älskar att sjunga, repertoaren vi sjunger just nu är som klippt och skuren för mig, mer därom nedan, jag gillar vår dirigent högt och rent och har totalt förtroende för henne. Svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är såpass utmanande att jag håller mig på tårna och tycker det är roligt, men inte så svårt att det känns oöverkomligt. Även om jag missar några rep här och där vet jag att jag är kapabel att plugga ifatt det musikaliska på egen hand vid pianot. Texterna kan jag sedan förut till många av styckena, och jag har lätt för texter vilket jag vet är en välsignelse, mina körkompisar pluggar och skriver och kikar på fusklappar.
Det praktiska går inte att göra mycket åt. Kören repar på ett äldreboende inne i stan. Eftersom det är ett äldreboende så är miljön högst måttligt fräsch, toaletternas skick är ofta under all kritik (något man borde skriva till stadsdelsnämnden om, om man orkade). Eftersom det ligger vid en av Stockholms mest trafikerade korsningar är det uteslutet att ta bilen dit, parkeringsmöjligheterna är obefintliga, dessutom skulle jag fastna i köer på vägen. Jag har vridit och vänt på situationen och landar i att det mest praktiska är att köra hem och lämna bilen och ta tunnelbanan tur och retur till kören. Men å vad bökigt det är.
På sistone har jag heller inte uppskattat den sociala biten så värst. Det är också ett illavarslande tecken, att jag irriterar mig på (vissa av) mina snälla körkompisar. Hon som oupphörligen visar bilder på sin nya hundvalp till exempel. Eller de som sölar orimligt mycket efter repets slut och låter oss andra vänta, vi som brukar göra sällskap till tunnelbanan. Och sedan ska de ändå gå hela perrongen och sätta sig i första vagnen, för då får de kortare bit att gå till bussen som de annars kanske missar.
Ja, ni hör vilken megära jag är.
Och så är jag trött på repen numera, förfärligt trött. Jag tittar ofta på klockan och längtar efter paus, eller att få åka hem.
Fast igår överrumplades jag av glädjen. Vi sjöng en hel hög gamla favoriter, Mood Indigo, All of Me, I'm Beginning to See the Light, Take the A-Train. Texterna kan jag som sagt, melodierna likaså, vilket gör det lättare att hitta rätt toner i stämman. Dirigenten förklarar varför vissa ackord låter aviga, varför vissa toner är svåra att hitta. I jazz ligger tonerna och skaver mot varann och låter konstigt, fast jag tycker snarare att det kittlar dödsskönt, vackert är det.
Och en nyfunnen vän har jag också, en ganska ny tjej som jag pratat en del med de senaste repen. Vi har jobbat på samma företag, har vi kommit på. Hon ser ofta till att placera sig bredvid mig, inte mig emot. Efter tio år i kör sjunger jag numera ganska ogenerat ut på de toner jag tror att det ska vara, ibland blir det förstås fel men det är bättre att det hörs så att man kan rätta till det. Vår dirigent har öron och gehör som ingen annan, man kan vara säker på att hon hör alla fel. Oj, säger jag efter en mödosam traggling av ett nytt stycke, vete fan hur rätt det där blev. Du sjunger väl alltid rätt, säger min nya väninna. (Gör jag ju förstås inte.)
Hem åker jag ensam på tunnelbanan, och det är ganska vilsamt. Jag skuttar runt på Spotify och letar musik för att fånga upp de slingor som ekar i huvudet.
Den här versionen av All of Me fanns på en grammofonskiva i föräldrahemmet, det var säkert styvfars. Jag hade aldrig hört Ella förut, och visste inte vad scat singing var. Det är inte min favoritgenre, men jag blir fortfarande lika betagen av lekfullheten och glädjen i den här låten.
Och bara för att visa hur olika tolkningar som kan göras av samma låt, och bara för att ni ska få njuta av båda mina älsklingar, sångerskorna jag alltid återkommer till, som jag aldrig skulle kunna välja mellan, fast de är så olika eller kanske just därför, här Billie Holidays version. Märk hur hon ändrar melodin, typiskt Billie. Efter någon minut kommer Lester Young in på saxofon, hans varma ton är omisskännlig. Deras samarbete är med rätta berömt.
Nej, inte kan jag sluta med kören.
Mina känslor inför kören oroar mig. Jag älskar att sjunga, repertoaren vi sjunger just nu är som klippt och skuren för mig, mer därom nedan, jag gillar vår dirigent högt och rent och har totalt förtroende för henne. Svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är såpass utmanande att jag håller mig på tårna och tycker det är roligt, men inte så svårt att det känns oöverkomligt. Även om jag missar några rep här och där vet jag att jag är kapabel att plugga ifatt det musikaliska på egen hand vid pianot. Texterna kan jag sedan förut till många av styckena, och jag har lätt för texter vilket jag vet är en välsignelse, mina körkompisar pluggar och skriver och kikar på fusklappar.
Det praktiska går inte att göra mycket åt. Kören repar på ett äldreboende inne i stan. Eftersom det är ett äldreboende så är miljön högst måttligt fräsch, toaletternas skick är ofta under all kritik (något man borde skriva till stadsdelsnämnden om, om man orkade). Eftersom det ligger vid en av Stockholms mest trafikerade korsningar är det uteslutet att ta bilen dit, parkeringsmöjligheterna är obefintliga, dessutom skulle jag fastna i köer på vägen. Jag har vridit och vänt på situationen och landar i att det mest praktiska är att köra hem och lämna bilen och ta tunnelbanan tur och retur till kören. Men å vad bökigt det är.
På sistone har jag heller inte uppskattat den sociala biten så värst. Det är också ett illavarslande tecken, att jag irriterar mig på (vissa av) mina snälla körkompisar. Hon som oupphörligen visar bilder på sin nya hundvalp till exempel. Eller de som sölar orimligt mycket efter repets slut och låter oss andra vänta, vi som brukar göra sällskap till tunnelbanan. Och sedan ska de ändå gå hela perrongen och sätta sig i första vagnen, för då får de kortare bit att gå till bussen som de annars kanske missar.
Ja, ni hör vilken megära jag är.
Och så är jag trött på repen numera, förfärligt trött. Jag tittar ofta på klockan och längtar efter paus, eller att få åka hem.
Fast igår överrumplades jag av glädjen. Vi sjöng en hel hög gamla favoriter, Mood Indigo, All of Me, I'm Beginning to See the Light, Take the A-Train. Texterna kan jag som sagt, melodierna likaså, vilket gör det lättare att hitta rätt toner i stämman. Dirigenten förklarar varför vissa ackord låter aviga, varför vissa toner är svåra att hitta. I jazz ligger tonerna och skaver mot varann och låter konstigt, fast jag tycker snarare att det kittlar dödsskönt, vackert är det.
Och en nyfunnen vän har jag också, en ganska ny tjej som jag pratat en del med de senaste repen. Vi har jobbat på samma företag, har vi kommit på. Hon ser ofta till att placera sig bredvid mig, inte mig emot. Efter tio år i kör sjunger jag numera ganska ogenerat ut på de toner jag tror att det ska vara, ibland blir det förstås fel men det är bättre att det hörs så att man kan rätta till det. Vår dirigent har öron och gehör som ingen annan, man kan vara säker på att hon hör alla fel. Oj, säger jag efter en mödosam traggling av ett nytt stycke, vete fan hur rätt det där blev. Du sjunger väl alltid rätt, säger min nya väninna. (Gör jag ju förstås inte.)
Hem åker jag ensam på tunnelbanan, och det är ganska vilsamt. Jag skuttar runt på Spotify och letar musik för att fånga upp de slingor som ekar i huvudet.
Den här versionen av All of Me fanns på en grammofonskiva i föräldrahemmet, det var säkert styvfars. Jag hade aldrig hört Ella förut, och visste inte vad scat singing var. Det är inte min favoritgenre, men jag blir fortfarande lika betagen av lekfullheten och glädjen i den här låten.
Och bara för att visa hur olika tolkningar som kan göras av samma låt, och bara för att ni ska få njuta av båda mina älsklingar, sångerskorna jag alltid återkommer till, som jag aldrig skulle kunna välja mellan, fast de är så olika eller kanske just därför, här Billie Holidays version. Märk hur hon ändrar melodin, typiskt Billie. Efter någon minut kommer Lester Young in på saxofon, hans varma ton är omisskännlig. Deras samarbete är med rätta berömt.
Nej, inte kan jag sluta med kören.
2014-05-26
Operaskola: Carmen
Jag vet inte om Carmen är min favoritopera egentligen, jag brukar svara Rigoletto eller La Traviata om folk frågar (vilket de mycket sällan gör). Jag älskar Verdi för att hans operor flödar av vackra melodier och att de knappt är tråkiga en enda sekund, det händer ju alltid något i musiken.
Carmen har sina tråkiga passager, men den intar ändå en särställning. Den är ett kärlekens och passionens storverk, och den handlar lika mycket om José som om Carmen.
Så här skildras deras första möte i en avskalad version. Carmen blir förtjust i José och försäkrar sig om att han lägger märke till henne. Det är Habaneran förstås, denna mycket vackra och förföriska men ack så uttjatade melodi. Men här får den nytt liv.
Helt annorlunda, men lika otraditionell och minst lika lyckad är denna sydafrikanska version. Märk att Carmen alls inte har lagt märke till José förrän hon sjungit färdigt. Här är Habaneran alltså inte riktad till honom, utan snarare ett slags credo, en självständighetsförklaring till - ja, vem? Den som vill höra på.
Jag älskar intensiteten och livsglädjen i det här klippet! Filmen, U-Carmen eKhayelitsha, rekommenderas varmt! Historien utspelar sig i Khayelitsha som är en av de större kåkstäderna i Kapstaden. Plötsligt blir det helt logiskt att Carmen fraterniserar med smugglare. José är förstås militärpolis och tjurfäktaren Escamillo är - operasångare. Det stör mig inte ett dugg att operan framförs på xhosa, eller att miljön är Sydafrika istället för Sevilla, tvärtom, för mig blir det en högst lyckad korsbefruktning som tar verket till nya höjder.
Handlingen i Carmen är välkänd och är i korthet denna: don José är soldat med ett inte helt fläckfritt förflutet - han har tvingats lämna sin hemby efter ett slagsmål. Carmen arbetar på cigarrettfabrik och är på alla sätt sinnebilden av en femme fatale: farlig, förförisk och självständig. José blir bedårad och överger sin väna flickvän Micaela, som emellertid inte ger upp sina försök att få tillbaks honom på den rätta vägen. Carmen tröttnar relativt snabbt på José till förmån för Escamillo. José söker upp henne och ber henne återvända till honom, när hon vägrar dödar han henne.
Det var den korta, gängse versionen. José är naiv, lite korkad och temperamentsfull men i stort ett oskyldigt offer för en fal kvinna. Han offrar sin heder för henne men hon trampar föraktfullt både på den och på hans kärlek. Så går det som det går också.
Länge var det detta jag såg och hörde i historien, men vid en föreställning på GöteborgsOperan vältes plötsligt perspektivet över ända. Plötsligt såg jag helt andra saker. José har en våldsam historia, han är minst lika primitiv och känslostyrd som Carmen. Hon är å andra sidan fullkomligt ärlig. Hon erbjuder honom frihet och en kärlek på lika villkor, men den vill han inte ha. Han vill betvinga henne och härska över henne, och när han inte får det begår han det yttersta övergreppet. Hon står fast och trotsar själva döden, modig och ärlig in i det sista. Jag är född fri, och fri vill jag dö.
Det är spännande med en historia med så många bottnar, säkert är det därför den har lockat till så många olika tolkningar, säkert är det därför den fortsätter att fängsla. När jag beskrev min egen förändrade syn på Carmen för min syster frågade hon om jag trodde att författarna och kompositören lämnat utrymme för tolkningarna.
Jag har förstås ingen aning. Historien är egentligen rätt blek och full av klicheer och fördomar. Att Carmen är rom verkar egentligen rätt osannolikt, hur går det ihop med hennes sexuella frispråkighet? Jag vet inte mycket om romsk kultur men jag tvivlar på att den är vidare väl skildrad. Tjurfäktningen är inte autentiskt beskriven enligt en indignerad spansklärare tillika aficionado. Toreador, fräste han, det finns det inget som heter, det heter torero!
Nej, i Carmen är det är musiken som tillför komplexitet och gjuter liv.
Slutscenen är mycket stark. Man kan argumentera att den romantiserar mäns våld mot kvinnor, jag har svårt att säga emot, men framför allt uttrycker den kärlekens vånda, förtvivlan och grymhet. Varför gör man illa den man älskar?
(Jag hade känt mig lite lugnare om Garancas klänning hade haft rejäla axelband..)
Jag ryser när José förtvivlat utbrister: Så du älskar mig inte längre? Du älskar mig inte längre! Ryser igen då Carmen svarar honom, dovt, ärligt och naket grymt: Nej. Jag älskar dig inte längre.
Min favoritenor är emellertid Plácido Domingo. Han har tårar i rösten och kan förmedla känslor som ingen annan. Första gången jag verkligen lyssnade på Carmen och försjönk i den var på nattåget hem från Frankrike. Jag var sexton år och hade tillbringat en månad i en fransk familj och trivts vansinnigt bra. Jag hade tittat på Bergmanfilmer med föräldrarna, spelat biljard (mycket dåligt) med de vuxna barnen, varit lillasyster och minstadotter, om än en decimeter längre än alla andra. Nu skildes vi åt för att aldrig träffas mer. Också en kärlek, och ett avsked.
Kanske är det ren betingning, men jag tycker att Domingo och Troyanos är oöverträffade. När Domingo uppgivet sjunger de sista fraserna och de mäktiga stråkarna darrar fram de sista ackorden, då är allt slut, kärleken, livet.
Carmen dör där i armarna på den man som säger sig älska henne. Hon dör för den frihet och självständighet vi alla har rätt till. Ändå lär hon leva för evigt.
Carmen har sina tråkiga passager, men den intar ändå en särställning. Den är ett kärlekens och passionens storverk, och den handlar lika mycket om José som om Carmen.
Så här skildras deras första möte i en avskalad version. Carmen blir förtjust i José och försäkrar sig om att han lägger märke till henne. Det är Habaneran förstås, denna mycket vackra och förföriska men ack så uttjatade melodi. Men här får den nytt liv.
Helt annorlunda, men lika otraditionell och minst lika lyckad är denna sydafrikanska version. Märk att Carmen alls inte har lagt märke till José förrän hon sjungit färdigt. Här är Habaneran alltså inte riktad till honom, utan snarare ett slags credo, en självständighetsförklaring till - ja, vem? Den som vill höra på.
Jag älskar intensiteten och livsglädjen i det här klippet! Filmen, U-Carmen eKhayelitsha, rekommenderas varmt! Historien utspelar sig i Khayelitsha som är en av de större kåkstäderna i Kapstaden. Plötsligt blir det helt logiskt att Carmen fraterniserar med smugglare. José är förstås militärpolis och tjurfäktaren Escamillo är - operasångare. Det stör mig inte ett dugg att operan framförs på xhosa, eller att miljön är Sydafrika istället för Sevilla, tvärtom, för mig blir det en högst lyckad korsbefruktning som tar verket till nya höjder.
Handlingen i Carmen är välkänd och är i korthet denna: don José är soldat med ett inte helt fläckfritt förflutet - han har tvingats lämna sin hemby efter ett slagsmål. Carmen arbetar på cigarrettfabrik och är på alla sätt sinnebilden av en femme fatale: farlig, förförisk och självständig. José blir bedårad och överger sin väna flickvän Micaela, som emellertid inte ger upp sina försök att få tillbaks honom på den rätta vägen. Carmen tröttnar relativt snabbt på José till förmån för Escamillo. José söker upp henne och ber henne återvända till honom, när hon vägrar dödar han henne.
Det var den korta, gängse versionen. José är naiv, lite korkad och temperamentsfull men i stort ett oskyldigt offer för en fal kvinna. Han offrar sin heder för henne men hon trampar föraktfullt både på den och på hans kärlek. Så går det som det går också.
Länge var det detta jag såg och hörde i historien, men vid en föreställning på GöteborgsOperan vältes plötsligt perspektivet över ända. Plötsligt såg jag helt andra saker. José har en våldsam historia, han är minst lika primitiv och känslostyrd som Carmen. Hon är å andra sidan fullkomligt ärlig. Hon erbjuder honom frihet och en kärlek på lika villkor, men den vill han inte ha. Han vill betvinga henne och härska över henne, och när han inte får det begår han det yttersta övergreppet. Hon står fast och trotsar själva döden, modig och ärlig in i det sista. Jag är född fri, och fri vill jag dö.
Det är spännande med en historia med så många bottnar, säkert är det därför den har lockat till så många olika tolkningar, säkert är det därför den fortsätter att fängsla. När jag beskrev min egen förändrade syn på Carmen för min syster frågade hon om jag trodde att författarna och kompositören lämnat utrymme för tolkningarna.
Jag har förstås ingen aning. Historien är egentligen rätt blek och full av klicheer och fördomar. Att Carmen är rom verkar egentligen rätt osannolikt, hur går det ihop med hennes sexuella frispråkighet? Jag vet inte mycket om romsk kultur men jag tvivlar på att den är vidare väl skildrad. Tjurfäktningen är inte autentiskt beskriven enligt en indignerad spansklärare tillika aficionado. Toreador, fräste han, det finns det inget som heter, det heter torero!
Nej, i Carmen är det är musiken som tillför komplexitet och gjuter liv.
Slutscenen är mycket stark. Man kan argumentera att den romantiserar mäns våld mot kvinnor, jag har svårt att säga emot, men framför allt uttrycker den kärlekens vånda, förtvivlan och grymhet. Varför gör man illa den man älskar?
(Jag hade känt mig lite lugnare om Garancas klänning hade haft rejäla axelband..)
Jag ryser när José förtvivlat utbrister: Så du älskar mig inte längre? Du älskar mig inte längre! Ryser igen då Carmen svarar honom, dovt, ärligt och naket grymt: Nej. Jag älskar dig inte längre.
Min favoritenor är emellertid Plácido Domingo. Han har tårar i rösten och kan förmedla känslor som ingen annan. Första gången jag verkligen lyssnade på Carmen och försjönk i den var på nattåget hem från Frankrike. Jag var sexton år och hade tillbringat en månad i en fransk familj och trivts vansinnigt bra. Jag hade tittat på Bergmanfilmer med föräldrarna, spelat biljard (mycket dåligt) med de vuxna barnen, varit lillasyster och minstadotter, om än en decimeter längre än alla andra. Nu skildes vi åt för att aldrig träffas mer. Också en kärlek, och ett avsked.
Kanske är det ren betingning, men jag tycker att Domingo och Troyanos är oöverträffade. När Domingo uppgivet sjunger de sista fraserna och de mäktiga stråkarna darrar fram de sista ackorden, då är allt slut, kärleken, livet.
Carmen dör där i armarna på den man som säger sig älska henne. Hon dör för den frihet och självständighet vi alla har rätt till. Ändå lär hon leva för evigt.
2014-04-17
Blåtorsdag
Lyssnar på Si tu vois ma mère av Sidney Bechet, som jag fått på hjärnan sedan jag såg Woody Allens film Midnight in Paris.
Tänker på flera saker. Att jag likt huvudpersonen i filmen lever i fel tidsålder, åtminstone vad det gäller det musikaliska.
Att Woody Allen (jag har nyligen sett en dokumentärfilm om honom i två delar) påminner starkt om min pappa. Fysiskt är de varandras motsatser, förutom de allvarliga bruna ögonen. Men de är lika i det att de visar sig för världen sådana de är, utan förställningar. Om det är sant när det gäller Woody vet jag ju förstås inte, men ifråga om pappa vet jag att han också har en realistisk självbild. Han vet vem han är, och han gillar sig själv.
Att det ju rimligtvis måste vara en sund utgångspunkt för lyckliga relationer. Låt vara att pappa inte levt i någon fast sådan på många år. Fast han har ju fina andra relationer, med mig till exempel.
To thine own self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man.
(Och ja, jag har ju precis umgåtts intensivt med mitt livs andra motpol, mamma. Som lever i en synnerligen lång, synnerligen fast men inte särskilt lycklig relation.)
Gråter gör jag också, en liten skvätt. Förmodligen mest av trötthet, flera nätters vak med hostig och inte alltid samarbetande Y tar ut sin rätt. Men också av besvikelse, även jag har ont i hals och huvud och ser mitt efterlängtade påsklov rinna mellan fingrarna. Jag hade tänkt ägna helgen åt trädgårdsarbete men är för trött och för sjuk.
Nu ska jag göra kaffe och sedan ska jag häva bort alla dataspelande ungar - varav två mina egna - från soffan och annektera den. Det finns fler Allenfilmer på Netflix. Är det bara jag som tycker att de ofta handlar om att hitta sig själv och hålla fast vid att vara den man är?
Tänker på flera saker. Att jag likt huvudpersonen i filmen lever i fel tidsålder, åtminstone vad det gäller det musikaliska.
Att Woody Allen (jag har nyligen sett en dokumentärfilm om honom i två delar) påminner starkt om min pappa. Fysiskt är de varandras motsatser, förutom de allvarliga bruna ögonen. Men de är lika i det att de visar sig för världen sådana de är, utan förställningar. Om det är sant när det gäller Woody vet jag ju förstås inte, men ifråga om pappa vet jag att han också har en realistisk självbild. Han vet vem han är, och han gillar sig själv.
Att det ju rimligtvis måste vara en sund utgångspunkt för lyckliga relationer. Låt vara att pappa inte levt i någon fast sådan på många år. Fast han har ju fina andra relationer, med mig till exempel.
To thine own self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man.
(Och ja, jag har ju precis umgåtts intensivt med mitt livs andra motpol, mamma. Som lever i en synnerligen lång, synnerligen fast men inte särskilt lycklig relation.)
Gråter gör jag också, en liten skvätt. Förmodligen mest av trötthet, flera nätters vak med hostig och inte alltid samarbetande Y tar ut sin rätt. Men också av besvikelse, även jag har ont i hals och huvud och ser mitt efterlängtade påsklov rinna mellan fingrarna. Jag hade tänkt ägna helgen åt trädgårdsarbete men är för trött och för sjuk.
Nu ska jag göra kaffe och sedan ska jag häva bort alla dataspelande ungar - varav två mina egna - från soffan och annektera den. Det finns fler Allenfilmer på Netflix. Är det bara jag som tycker att de ofta handlar om att hitta sig själv och hålla fast vid att vara den man är?
2014-04-06
Operaskola: förälskelsen
Nu kan jag inte lägga band på känslorna längre, här har jag laddat upp. Först ut är förälskelsen, den ljuvt smärtsamma. Är det någon känsla som operakonsten kan förmedla och beskriva, så är det förälskelse.
Först ut är ett par riktiga klassiker. Che gelida manina (Så kall ni är om handen) är ett tenorbravurnummer från Puccinis La Bohême. Alla de stora tenorerna har sjungit den här, det är möjligen den mest berömda aria som finns.
Jag letade först efter ett klipp utan sångare i bild, jag hade nämligen tänkt uppmana er att lyssna på musiken och föreställa er den gryende förälskelsen som slår ut i passion. Men så hittade jag de här klippen från en för mig okänd filmatisering. Operafilm är vanskligt, det finns gott om mindre lyckade exempel, men de här sångarna är bedårande.
Historien är i korthet följande: vi är i 1800-talets Paris (men operan är på italienska, liksom alla namn), vår huvudperson Rodolfo är poet och lever ett fattigt men sorglöst liv i sällskap med sina vänner. En dag knackar det på dörren, och utanför står den vackra Mimi. Hon bor i samma trappuppgång och säger sig ha slut på tändstickor...
Efter en stunds krumbuktande, förtjusande gestaltat i musiken, brister de så ut i varsin aria i vilka de presenterar sig för varann, först alltså Rodolfo. Mimi svarar honom med den minst lika kända arian Mi chiamano Mimi (De kallar mig Mimi). Den kommer i det andra klippet nedan. De avbryts av Rodolfos kumpaner som vill ha med honom ut på galej, varpå de sjunger en duett om sin nyfunna kärlek, i denna återkommer melodierna från deras arior.
(Tack vare mitt operaintresse kunde jag tidigt en rad omistliga uttryck på italienska, såsom Turligt nog är det en månklar natt, eller När tövädret kommer, är aprils första kyss min. Vill man fördjupa sig i texten lär man sig sånt!)
Jag får fortfarande tårar i ögonen när Rodolfo och Mimi svingar sig upp på de högsta höjderna i sina respektive arior. Det är så vackert, så känslofyllt, så romantiskt. Samtidigt är jag också imponerad av Puccinis förmåga att gestalta det mer jordnära, flirtandet när de gemensamt letar efter Mimis nyckel som hon (låtsas ha?) tappat, den gryende kättjan i den avslutande duetten.
Nu blir det mindre kättjefullt, långt mer oskuldsfullt men minst lika vackert. Hon som sjunger ut sin förälskelse här heter Gilda och är sexton år och dotter till hovnarren Rigoletto i Verdis opera med samma namn. Hon är inte bara Rigolettos enda barn, hon är hans enda glädje i livet. För att skydda henne mot världens ondska håller han henne instängd och bevakad. Men förgäves, det han fruktar mest har redan hänt, hans samvetslöse herre, kvinnotjusaren och vällustingen, den grymme hertigen av Mantua, har förstås snokat reda på lilla vackra Gilda. Förklädd till student har han besökt henne, och hon är dödligt förälskad. Ensam på sitt rum upprepar hon hans (falska) namn för sig själv: caro nome del mio cor - det första namn som fått mitt hjärta att bulta. Hennes röst flyger till hisnande höjder, bräcklig, skyddslös men ändå stark. Verdi visar med koloraturerna hur ren, oförstörd och ung hon är. Detta anses vara en av de svåraste arior som finns, men det låter så lätt när en skicklig sångerska sjunger den.
Mot slutet går Gilda ut från scenen, hennes röst blir svagare och svagare. Först svagt, sedan allt starkare hör vi mansröster, det är hertigens män som följer henne och rövar bort henne.
Operakonsten är full av oskulder, men den mognare förälskelsen och passionen finns också. Här sjunger Don José i Plácido Domingos skepnad om sin kärlek till Carmen. La fleur que tu m'avais jetée, Blomman som föll till mina fötter, Blomsterarian, kärt barn har många namn.
Carmen är fabriksarbeterska av romskt ursprung, Don José är soldat. I operans första akt har de träffats med omedelbar attraktion som följd. Don José har suttit i fängelse för hennes skull, och det han berättar om här är hur han sparat den blomma hon kastat till honom, hur han kämpat mot sina känslor för henne, väl vetande hur olämpliga de är, men hur han till sist måst ge vika: j'etais une chose à toi.. Carmen, je t'aime.
I alla tre ovanstående exempel lurar döden i faggorna, det är om dödsdömd kärlek vi hör. Gilda offrar livet för sin trolöse älskare, Mimi hostar ihjäl sig i lungsot, Don José dödar sin Carmen i vild svartsjuka. Så är det ofta i operans värld.
Men inte alltid! Jag avslutar med ett såväl lyckligt som lyckat exempel på motsatsen.
Sällan har väl filmmusik varit mer välvald än Puccinis O mio babbino caro till filmen A Room With A View. I den korta lilla arian bönfaller en ung flicka sin kära lilla pappa om lov att få gifta sig med sin älskade, annars vill hon kasta sig i floden Arno, som flyter genom Florens, samma Florens där filmens unga Lucy möter livet och kärleken.
Förtjusande film, har ni inte sett den har ni något underbart att se fram emot! Förtjusande musik också, en god vän till oss sjöng denna aria på vårt bröllop.
Först ut är ett par riktiga klassiker. Che gelida manina (Så kall ni är om handen) är ett tenorbravurnummer från Puccinis La Bohême. Alla de stora tenorerna har sjungit den här, det är möjligen den mest berömda aria som finns.
Jag letade först efter ett klipp utan sångare i bild, jag hade nämligen tänkt uppmana er att lyssna på musiken och föreställa er den gryende förälskelsen som slår ut i passion. Men så hittade jag de här klippen från en för mig okänd filmatisering. Operafilm är vanskligt, det finns gott om mindre lyckade exempel, men de här sångarna är bedårande.
Historien är i korthet följande: vi är i 1800-talets Paris (men operan är på italienska, liksom alla namn), vår huvudperson Rodolfo är poet och lever ett fattigt men sorglöst liv i sällskap med sina vänner. En dag knackar det på dörren, och utanför står den vackra Mimi. Hon bor i samma trappuppgång och säger sig ha slut på tändstickor...
Efter en stunds krumbuktande, förtjusande gestaltat i musiken, brister de så ut i varsin aria i vilka de presenterar sig för varann, först alltså Rodolfo. Mimi svarar honom med den minst lika kända arian Mi chiamano Mimi (De kallar mig Mimi). Den kommer i det andra klippet nedan. De avbryts av Rodolfos kumpaner som vill ha med honom ut på galej, varpå de sjunger en duett om sin nyfunna kärlek, i denna återkommer melodierna från deras arior.
(Tack vare mitt operaintresse kunde jag tidigt en rad omistliga uttryck på italienska, såsom Turligt nog är det en månklar natt, eller När tövädret kommer, är aprils första kyss min. Vill man fördjupa sig i texten lär man sig sånt!)
Jag får fortfarande tårar i ögonen när Rodolfo och Mimi svingar sig upp på de högsta höjderna i sina respektive arior. Det är så vackert, så känslofyllt, så romantiskt. Samtidigt är jag också imponerad av Puccinis förmåga att gestalta det mer jordnära, flirtandet när de gemensamt letar efter Mimis nyckel som hon (låtsas ha?) tappat, den gryende kättjan i den avslutande duetten.
Nu blir det mindre kättjefullt, långt mer oskuldsfullt men minst lika vackert. Hon som sjunger ut sin förälskelse här heter Gilda och är sexton år och dotter till hovnarren Rigoletto i Verdis opera med samma namn. Hon är inte bara Rigolettos enda barn, hon är hans enda glädje i livet. För att skydda henne mot världens ondska håller han henne instängd och bevakad. Men förgäves, det han fruktar mest har redan hänt, hans samvetslöse herre, kvinnotjusaren och vällustingen, den grymme hertigen av Mantua, har förstås snokat reda på lilla vackra Gilda. Förklädd till student har han besökt henne, och hon är dödligt förälskad. Ensam på sitt rum upprepar hon hans (falska) namn för sig själv: caro nome del mio cor - det första namn som fått mitt hjärta att bulta. Hennes röst flyger till hisnande höjder, bräcklig, skyddslös men ändå stark. Verdi visar med koloraturerna hur ren, oförstörd och ung hon är. Detta anses vara en av de svåraste arior som finns, men det låter så lätt när en skicklig sångerska sjunger den.
Mot slutet går Gilda ut från scenen, hennes röst blir svagare och svagare. Först svagt, sedan allt starkare hör vi mansröster, det är hertigens män som följer henne och rövar bort henne.
Operakonsten är full av oskulder, men den mognare förälskelsen och passionen finns också. Här sjunger Don José i Plácido Domingos skepnad om sin kärlek till Carmen. La fleur que tu m'avais jetée, Blomman som föll till mina fötter, Blomsterarian, kärt barn har många namn.
Carmen är fabriksarbeterska av romskt ursprung, Don José är soldat. I operans första akt har de träffats med omedelbar attraktion som följd. Don José har suttit i fängelse för hennes skull, och det han berättar om här är hur han sparat den blomma hon kastat till honom, hur han kämpat mot sina känslor för henne, väl vetande hur olämpliga de är, men hur han till sist måst ge vika: j'etais une chose à toi.. Carmen, je t'aime.
I alla tre ovanstående exempel lurar döden i faggorna, det är om dödsdömd kärlek vi hör. Gilda offrar livet för sin trolöse älskare, Mimi hostar ihjäl sig i lungsot, Don José dödar sin Carmen i vild svartsjuka. Så är det ofta i operans värld.
Men inte alltid! Jag avslutar med ett såväl lyckligt som lyckat exempel på motsatsen.
Sällan har väl filmmusik varit mer välvald än Puccinis O mio babbino caro till filmen A Room With A View. I den korta lilla arian bönfaller en ung flicka sin kära lilla pappa om lov att få gifta sig med sin älskade, annars vill hon kasta sig i floden Arno, som flyter genom Florens, samma Florens där filmens unga Lucy möter livet och kärleken.
Förtjusande film, har ni inte sett den har ni något underbart att se fram emot! Förtjusande musik också, en god vän till oss sjöng denna aria på vårt bröllop.
2014-04-01
Operaskola: svårt och konstlat? Börja lågt!
Opera får ofta vara exempel på svårtillgänglig konst. Jag är så nördig och insnöad att jag har lite svårt att förstå det - opera? Som är KÄNSLOR - bara att åka med! Men jag minns hur jag tänkte när jag först började lyssna på opera. (Hjälp mig gärna, ni som inte gillar opera, eller inte förstår den. Berätta varför!)
Att opera vid ett första intryck kan uppfattas som konstlad och onaturlig, det förstår jag. Det är den också. Det konstlade ingår på något vis i förutsättningarna, något man måste köpa. Karl Gerhard ska ha sagt att man vet att det är opera när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod.
Sångsättet är i hög grad konstlat, och kan låta ganska fult för den ovane. Att sjunga med skolad röst, särskilt i det högre registret, låter helt annorlunda än den sång de flesta av oss presterar.
(Hur nördig jag än är så gillar jag inte alls när operasångare försöker sig på andra genrer. Peter Mattei är alldeles fantastisk, men mindre så när han sjunger Sinatralåtar. Den skolade, konstlade klangen tar över och det blir fel. I mina öron åtminstone.)
När jag som fjortonåring började lyssna på opera gillade jag inte sopraner eller tenorer något vidare. Jag hade en inspelning av Don Giovanni på kassettband där jag brukade spola förbi några av sopranariorna för jag tyckte att de lät för jävligt. Fortfarande har jag lättare för lyriska, mjuka sopran- och tenorarior än dramatiska. Jag har utan framgång försökt ta till mig Wagner (fast det är kanske inte försent?) och fast jag mycket väl hör att Birgit Nilsson var en enastående sångerska, hör hon inte till mina favoriter.
Sopran- och tenorläget är känsligare än de mörkare rösterna. En dassig sopran låter så väldigt mycket sämre än en dassig alt. Den verkliga skräckupplevelsen av opera, som kanske än idag färgar mångas uppfattning av konstformen, är den oförlikneliga Florence Foster Jenkins, miljonärskan som själv finansierade sina inspelningar och konserter. Det är fullt tillåtet att stänga av detta klipp före dess slut, men försök stå ut till koloraturerna som kommer efter en minut, de är obetalbara.
Stackars Florence, frid över hennes minne. Modig var hon, detta är en av de svåraste arior som finns. Jag återkommer om den i ett senare inlägg.
Nej, ska man närma sig opera och den skolade rösten ska man inte leta hos koloratursopranerna eller hjältetenorerna, utan lägre ner. Basar och än mer altar (eller kontraalt som det heter på operaspråk) är sorgligt försummade i operans värld, men det finns några undantag. Själv tycker jag att de lägre rösterna är mer lättillgängliga, låt se om ni håller med.
En av de första arior jag tog till mig är den roliga Katalogarian, där Don Giovannis betjänt Leporello redovisar sin herres erövringar - bara i Spanien är de 1003! Bryn Terfel förklarar lite närmare innan han börjar sjunga.
Kathleen Ferrier (en av min styvfars favoriter) får representera altrösten:
(While we're on the subject, se här en intressant artikel om den mörkare kvinnorösten: Where have all the contraltos gone?)
(Och vidare, jag blir själv lite förvånad över att Ferrier kallas för alt. De altar jag känner, däribland jag själv, har betydligt mörkare register.)
Äsch, jag måste nog avsluta med en sopranaria i alla fall. Mozart är alltid Mozart, lätt att ta till sitt hjärta. Detta är lyriskt och vackert och sjungs av en mezzosopran, alltså en lägre sopran. Voi che sapete, en av de mest kända ariorna från Figaros bröllop, där pagen Cherubino (ja, en ung pojke som spelas av en vuxen kvinna, var det någon som sa konstlat och tillkrånglat?) rådfrågar de något äldre kvinnorna (som han är smått tänd på): ni som vet vad kärlek är, säg mig om det är kärlek jag känner.
Här, liksom i mitt förra exempel från Figaros bröllop, tycker jag egentligen inte att det är så viktigt att veta vad arian handlar om. Det är vackert och lättsamt och handlar om kärlek, gott så. Men som vi snart ska se finns det gott om operastycken där handling och musik är synnerligen sammanflätade och förhöjer varandra.
Att opera vid ett första intryck kan uppfattas som konstlad och onaturlig, det förstår jag. Det är den också. Det konstlade ingår på något vis i förutsättningarna, något man måste köpa. Karl Gerhard ska ha sagt att man vet att det är opera när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod.
Sångsättet är i hög grad konstlat, och kan låta ganska fult för den ovane. Att sjunga med skolad röst, särskilt i det högre registret, låter helt annorlunda än den sång de flesta av oss presterar.
(Hur nördig jag än är så gillar jag inte alls när operasångare försöker sig på andra genrer. Peter Mattei är alldeles fantastisk, men mindre så när han sjunger Sinatralåtar. Den skolade, konstlade klangen tar över och det blir fel. I mina öron åtminstone.)
När jag som fjortonåring började lyssna på opera gillade jag inte sopraner eller tenorer något vidare. Jag hade en inspelning av Don Giovanni på kassettband där jag brukade spola förbi några av sopranariorna för jag tyckte att de lät för jävligt. Fortfarande har jag lättare för lyriska, mjuka sopran- och tenorarior än dramatiska. Jag har utan framgång försökt ta till mig Wagner (fast det är kanske inte försent?) och fast jag mycket väl hör att Birgit Nilsson var en enastående sångerska, hör hon inte till mina favoriter.
Sopran- och tenorläget är känsligare än de mörkare rösterna. En dassig sopran låter så väldigt mycket sämre än en dassig alt. Den verkliga skräckupplevelsen av opera, som kanske än idag färgar mångas uppfattning av konstformen, är den oförlikneliga Florence Foster Jenkins, miljonärskan som själv finansierade sina inspelningar och konserter. Det är fullt tillåtet att stänga av detta klipp före dess slut, men försök stå ut till koloraturerna som kommer efter en minut, de är obetalbara.
Stackars Florence, frid över hennes minne. Modig var hon, detta är en av de svåraste arior som finns. Jag återkommer om den i ett senare inlägg.
Nej, ska man närma sig opera och den skolade rösten ska man inte leta hos koloratursopranerna eller hjältetenorerna, utan lägre ner. Basar och än mer altar (eller kontraalt som det heter på operaspråk) är sorgligt försummade i operans värld, men det finns några undantag. Själv tycker jag att de lägre rösterna är mer lättillgängliga, låt se om ni håller med.
En av de första arior jag tog till mig är den roliga Katalogarian, där Don Giovannis betjänt Leporello redovisar sin herres erövringar - bara i Spanien är de 1003! Bryn Terfel förklarar lite närmare innan han börjar sjunga.
Kathleen Ferrier (en av min styvfars favoriter) får representera altrösten:
(While we're on the subject, se här en intressant artikel om den mörkare kvinnorösten: Where have all the contraltos gone?)
(Och vidare, jag blir själv lite förvånad över att Ferrier kallas för alt. De altar jag känner, däribland jag själv, har betydligt mörkare register.)
Äsch, jag måste nog avsluta med en sopranaria i alla fall. Mozart är alltid Mozart, lätt att ta till sitt hjärta. Detta är lyriskt och vackert och sjungs av en mezzosopran, alltså en lägre sopran. Voi che sapete, en av de mest kända ariorna från Figaros bröllop, där pagen Cherubino (ja, en ung pojke som spelas av en vuxen kvinna, var det någon som sa konstlat och tillkrånglat?) rådfrågar de något äldre kvinnorna (som han är smått tänd på): ni som vet vad kärlek är, säg mig om det är kärlek jag känner.
Här, liksom i mitt förra exempel från Figaros bröllop, tycker jag egentligen inte att det är så viktigt att veta vad arian handlar om. Det är vackert och lättsamt och handlar om kärlek, gott så. Men som vi snart ska se finns det gott om operastycken där handling och musik är synnerligen sammanflätade och förhöjer varandra.
2014-03-31
Katarsis
Lunchpromenad i gråväder, vinden blåser snålt. Men jag har vindtät jacka och varma handskar. Lyssnar på opera i lurarna, och tänker. På vad jag kan skriva om just de här styckena, på de minnen som väcks av dem. Får gåshud och tårar i ögonen, och det är inte av den kalla vinden.
Under ett knotigt träd brer en matta av luktviol ut sig, och lyser nästan oanständigt blålila mot allt det gråa.
Återvänder till jobbet och är kanske inte själsligt helt renad men åtminstone lite upputsad. De värsta spindelvävarna i skrymslena är bortsopade.
Under ett knotigt träd brer en matta av luktviol ut sig, och lyser nästan oanständigt blålila mot allt det gråa.
Återvänder till jobbet och är kanske inte själsligt helt renad men åtminstone lite upputsad. De värsta spindelvävarna i skrymslena är bortsopade.
2014-03-28
Helgas operaskola, första delen. Läs på!
Det här känns ju pretentiöst som bara den, men nu kör vi. Min egen subjektiva operaskola eller guide till hur man hittar en ingång till opera.
Ska man ta till sig ett enda råd inför en operaföreställning, eller för den delen lyssning hemma på kammaren, så är det detta: Läs på handlingen! Man bör skaffa sig ett hum, helst mer, om vad som händer i operan innan man ser den.
Varför detta? Därför att opera när den är som bäst är den ultimata kombinationen av musik och drama. Musiken bär fram och förstärker dramat och tvärtom. Opera är starka, allmängiltiga känslor uttryckta i musik. Visst kan man njuta av den vackra musiken precis som den är, men upplevelsen blir så mycket större om man vet vad stycket uttrycker.
Nå, begriper man inte det när man sitter i salongen? Eh, nej. Troligen inte. De flesta operor framförs på originalspråket, som oftast är italienska, ibland tyska, någon gång franska. Även om man talar dessa språk är det svårt att höra texten och ännu besvärligare att hänga med i handlingen. På senare år har många operahus infört textmaskin, och det är en klar förbättring som inte räcker helt. Många operor, särskilt de komiska, har mer än lovligt tilltrasslad handling.
Inte nog med detta, utöver att läsa på handlingen bör den verkligt ambitiöse nybörjaren också orientera sig något vad gäller musiken. Vilka stycken ur den opera man ska se är mest berömda, har blivit örhängen, anses vara höjdpunkterna? Highlights ur alla kända operor hittar man lätt på Spotify. Bli inte förvånad om du känner igen flera av melodierna, kända arior förekommer både här och där i populärkulturen, mer därom snart.
Det var då ett himla bök? Ja. Opera inte är den mest tillgängliga konstformen. Men är man väl förberedd väntar stora upplevelser. Det är inte för inte som operan har överlevt genom århundradena.
(När man väl är på plats ska man dessutom uppamma en stor tolerans för spektakel, kostymer och kandelabrar. Det är mig en gåta varför de allra flesta operauppsättningar är så påkostade, varför man väljer att lägga så fantastiskt mycket pengar på kostymer och effekter istället för att jobba med storyn, skala ner, kanske iscensätta på något nytt sätt. Det här kommer jag nog att tjata mer om, det får bli ett eget inlägg.)
(Apropå att läsa på, så har jag mer än en gång tänkt att de påkostade program som säljs i samband med föreställningen, de hade man ju velat läsa i förväg. Kunde man tänka sig att få programmet hemskickat i samband med biljettköpet, kanske?)
Jag ska förstås avsluta med lite musik och jag väljer ett exempel som kan tyckas motsäga det jag predikar. Man behöver (förstås) inte nödvändigtvis alltid veta vad musiken handlar om för att njuta. Operastycken förekommer ymnigt på film och brukar få illustrera hur konsten ger hopp och glädje, som i detta klipp från The Shawshank Redemption.
För visst är det som Morgan Freeman säger:
I have no idea to this day what those two Italian ladies were singing about. Truth is, I don't wanna know. Some things are best left unsaid. I'd like to think they were singing about something so beautiful it can't be expressed in words, and it makes your heart ache because of it. I tell you those voices soared, higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made these walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free.
Stycket heter Canzonetta sull'aria och är en duett från Figaros bröllop av Mozart. I sin helhet kan det höras till exempel här.
Ska man ta till sig ett enda råd inför en operaföreställning, eller för den delen lyssning hemma på kammaren, så är det detta: Läs på handlingen! Man bör skaffa sig ett hum, helst mer, om vad som händer i operan innan man ser den.
Varför detta? Därför att opera när den är som bäst är den ultimata kombinationen av musik och drama. Musiken bär fram och förstärker dramat och tvärtom. Opera är starka, allmängiltiga känslor uttryckta i musik. Visst kan man njuta av den vackra musiken precis som den är, men upplevelsen blir så mycket större om man vet vad stycket uttrycker.
Nå, begriper man inte det när man sitter i salongen? Eh, nej. Troligen inte. De flesta operor framförs på originalspråket, som oftast är italienska, ibland tyska, någon gång franska. Även om man talar dessa språk är det svårt att höra texten och ännu besvärligare att hänga med i handlingen. På senare år har många operahus infört textmaskin, och det är en klar förbättring som inte räcker helt. Många operor, särskilt de komiska, har mer än lovligt tilltrasslad handling.
Inte nog med detta, utöver att läsa på handlingen bör den verkligt ambitiöse nybörjaren också orientera sig något vad gäller musiken. Vilka stycken ur den opera man ska se är mest berömda, har blivit örhängen, anses vara höjdpunkterna? Highlights ur alla kända operor hittar man lätt på Spotify. Bli inte förvånad om du känner igen flera av melodierna, kända arior förekommer både här och där i populärkulturen, mer därom snart.
Det var då ett himla bök? Ja. Opera inte är den mest tillgängliga konstformen. Men är man väl förberedd väntar stora upplevelser. Det är inte för inte som operan har överlevt genom århundradena.
(När man väl är på plats ska man dessutom uppamma en stor tolerans för spektakel, kostymer och kandelabrar. Det är mig en gåta varför de allra flesta operauppsättningar är så påkostade, varför man väljer att lägga så fantastiskt mycket pengar på kostymer och effekter istället för att jobba med storyn, skala ner, kanske iscensätta på något nytt sätt. Det här kommer jag nog att tjata mer om, det får bli ett eget inlägg.)
(Apropå att läsa på, så har jag mer än en gång tänkt att de påkostade program som säljs i samband med föreställningen, de hade man ju velat läsa i förväg. Kunde man tänka sig att få programmet hemskickat i samband med biljettköpet, kanske?)
Jag ska förstås avsluta med lite musik och jag väljer ett exempel som kan tyckas motsäga det jag predikar. Man behöver (förstås) inte nödvändigtvis alltid veta vad musiken handlar om för att njuta. Operastycken förekommer ymnigt på film och brukar få illustrera hur konsten ger hopp och glädje, som i detta klipp från The Shawshank Redemption.
För visst är det som Morgan Freeman säger:
I have no idea to this day what those two Italian ladies were singing about. Truth is, I don't wanna know. Some things are best left unsaid. I'd like to think they were singing about something so beautiful it can't be expressed in words, and it makes your heart ache because of it. I tell you those voices soared, higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made these walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free.
Stycket heter Canzonetta sull'aria och är en duett från Figaros bröllop av Mozart. I sin helhet kan det höras till exempel här.
2014-03-02
Vad vi pratar om på tunnelbanan: ett och annat
Det blir nog ingen körsång för mig imorgon, jag hostar lite för mycket för det.
Så mina fyra reskompisar får klara sig utan mig imorgon. Vi har alltid så roliga samtal på hemvägen. För två veckor sedan kommenterade jag texten till det mörka altsolot i Java Jive (drop your nickel in my pot, Joe), kan det vara dubbeltydigt.
Min snart sjuttioårige vän som just bytt från tenor till bas, puffade mig menande i sidan. Skäms på sig. Så erinrade han sig att han nyligen läst ett reportage om unga flickors sexualvanor. Å jag blev rent förfärad. Sedan efter en paus. Förbannat att man inte föddes femtio år tidigare.
De andra i sällskapet är ett par, jag har jobbat tillsammans med den ene och efter ett års bearbetning lyckades jag rekrytera honom till kören. Efter en termin anslöt hans sambo också. Vilka pluspoäng, jag har lyckats ragga en tenor och en bas! Karlar är högvilt i körsammanhang.
Jag frågar om den fina filmen som cirkulerar på nätet, som de enligt uppgift varit med i, men jag såg dem inte. Jodå, det var en fantastisk upplevelse att spela in den. Men, säger min vän tenoren sorgset, om man till äventyrs skulle tro att kampen om homosexuellas rättigheter skulle vara över, kan man läsa i kommentarsfältet på Youtube.
När jag letar på filmen igen förstår jag inte hur jag kunnat missa dem, där står de ju, sida vid sida. Kanske för att tårarna skymde. Det är en av de vackraste melodier jag vet.
Moder Ryssland, du är hård mot dina barn. Låt leva och låt älska.
(Medan jag skrivit detta har jag haft ett öga på nyheter och Agenda, om Ukraina.)
Så mina fyra reskompisar får klara sig utan mig imorgon. Vi har alltid så roliga samtal på hemvägen. För två veckor sedan kommenterade jag texten till det mörka altsolot i Java Jive (drop your nickel in my pot, Joe), kan det vara dubbeltydigt.
Min snart sjuttioårige vän som just bytt från tenor till bas, puffade mig menande i sidan. Skäms på sig. Så erinrade han sig att han nyligen läst ett reportage om unga flickors sexualvanor. Å jag blev rent förfärad. Sedan efter en paus. Förbannat att man inte föddes femtio år tidigare.
De andra i sällskapet är ett par, jag har jobbat tillsammans med den ene och efter ett års bearbetning lyckades jag rekrytera honom till kören. Efter en termin anslöt hans sambo också. Vilka pluspoäng, jag har lyckats ragga en tenor och en bas! Karlar är högvilt i körsammanhang.
Jag frågar om den fina filmen som cirkulerar på nätet, som de enligt uppgift varit med i, men jag såg dem inte. Jodå, det var en fantastisk upplevelse att spela in den. Men, säger min vän tenoren sorgset, om man till äventyrs skulle tro att kampen om homosexuellas rättigheter skulle vara över, kan man läsa i kommentarsfältet på Youtube.
När jag letar på filmen igen förstår jag inte hur jag kunnat missa dem, där står de ju, sida vid sida. Kanske för att tårarna skymde. Det är en av de vackraste melodier jag vet.
Moder Ryssland, du är hård mot dina barn. Låt leva och låt älska.
(Medan jag skrivit detta har jag haft ett öga på nyheter och Agenda, om Ukraina.)
2014-01-18
Och idag
Jag ska erkänna att det först kändes motigt att återuppta kören. Jag har njutit i fulla drag av mina lediga måndagkvällar. Jo, för jag gjorde ju ett uppehåll under hösten, alldeles tvärtemot mina föresatser i maj. Och det var alldeles rätt beslut. Visst har jag saknat att sjunga, men som sagt, ännu en ledig kväll i veckan har gett mig en frihet som jag behövde.
Men när det inledande motståndet var övervunnet var det förstås jätteroligt. Stycket ovan heter As You Are, och vi repade det strax före lunch. Efteråt var jag lätt om hjärtat. För detta vackra stycke slet vi med för några år sedan, och det blev aldrig riktigt bra. Men nu kommer det att låta fantastiskt, det märks redan. Vi har utvecklats mycket på bara några år. Vi är en annan kör nu.
Nästa år är det tio år sedan jag hittade kören och sången blev en del av mitt liv på riktigt.
2014-01-17
Igår och idag
Igår var en skitdag.
Det började redan kvällen innan med att Q hade sin värsta nattskräcksattack någonsin. Det vill inte säga lite. Inte blev det bättre av att O och jag, stressade, trötta och rädda, grälade om huruvida det var nattskräck eller trilskande, och hur det därmed skulle hanteras.
Det var jag som hade rätt, efter en dryg timme slutade Q att vråla och sparka, för att istället gråta och acceptera att jag tröstade honom. Han somnade i min famn.
Själv var jag så upprörd att jag inte kunde somna på några timmar.
Nästa morgon hade Q inget minne alls av skrikandet. Vi hade våra misstankar om att hans reaktion var relaterad till en sak som hänt i skolan. Han hade kommit hem med tillknycklade glasögon och berättat att detta var resultatet av "en lek som spårade ur". Han hade hamnat under flera andra barn, och de hade inte slutat fast han skrikit, först när ett annat barn hämtade en lärare hade de slutat.
Lätt irriterad och orolig sökte jag upp denna lärare efter att ha lämnat Q. Men hon hade en helt annan bild av det hela. Att Q varit inblandad visste hon inte ens om. Nej, för när hon dök upp hade han dragit sig undan, och satt och grät, tröstad av sina kompisar.
På olustigt humör körde jag mot jobbet, och inte blev jag muntrare av ett misslyckat försök att nå pappa på telefon, ännu ingen kontakt sedan samtalet i söndags.
Värst av allt, på förmiddagen kom beskedet att en släkting till våra vänner gått bort. En kvinna har mist sin man och en liten flicka sin pappa. Fuck cancer.
Flängde in till stan för att träffa rekryteraren som headhuntat mig. Kvällen innan hade jag läst en beskrivning av tjänsten och konstaterat att det är ett drömjobb. Om fem år, när barnen är större. Om företaget legat lite närmare. Orkade dock inte låtsas för rekryteraren utan sa precis som det är. Vi bestämde att vi ska hålla kontakten.
Flängde tillbaka till jobbet, åt en lunchmacka i bilen, hann precis till ett möte som jag själv kallat till. Det avhandlade nytillkomna krav på det som mitt projekt utvecklar, en produkt som ska lanseras inom ett par månader. En lansering som redan är kraftigt försenad.
Tre och en halv timme senare var mötet slut och jag var arg och trött. Arg över den bisarra avsaknaden av förståelse för att DET INTE GÅR att klämma in nya önskemål i sista minuten. Det får konsekvenser, och det hjälper inte att jämra om att det var ju så här vi hade tänkt det ända från början. Jaså? Ja, men jag är inte tankeläsare. (Det har blivit en favoritreplik på sistone.)
Jo, det här företaget behöver mig.
Jag flängde ut till bilen, försenad till Y och Q-hämtning. Snön yrde. Jag satte på en gammal skiva som jag inte hört på länge, Los Panchos. Tårdrypande ballader om olycklig kärlek. Plötsligt snyftade jag. Se där en fördel med att köra bil till och från jobbet, man kan stortjuta och sjunga om vartannat.
Det var skönt att gråta, efter en stund kändes det bättre. Och ännu bättre när jag hämtade Y, som satt i sin snälla dagmammas knä och klappade henne på kinden. Vi gick vidare till skolan och hämtade Q. En glad Q, som lekte med klassens bråkstake. B och jag lekte idag! Han är mycket snällare nu för tiden!
Efter middagen behövde jag jobba en stund, det händer sannerligen inte ofta. Smartare hade varit att göra det när barnen lagt sig, men jag var stressad och ville få det gjort. Till nattningen var jag klar, och läste för Q och Y. Sedan började Y krångla, och O tog över nattandet.
Jag sov tungt och djupt hela natten, vaknade bara en gång när Q kom tassande. Y sov i sin säng ända till morgonen, O snarkade och hostade (förmodar jag) i gästrummet.
Idag tedde sig livet helt annorlunda. Pappa svarade i telefon, och vi pratade fredligt. Jag tränade på lunchen, en säker humörhöjare. Inte ens det faktum att jag glömt lunchlådan hemma rubbade mig, jag köpte en proteinbar på gymmet. Därefter genomfördes ännu ett möte om krav och tidplaner i mitt projekt, och denna gång gick det mera min väg.
Vid tvåtiden nämnde jag min glömda lunch för herr Snäll, varpå han insisterade att jag skulle äta hans lunchlåda, som han struntat i till förmån för en utelunch. Så det gjorde jag.
På vägen hem lyssnar jag på mera Los Panchos, och förvånar mig själv med att minnas långa textpassager. Jag har tjatat förr om Eydie Gormé, men det är hon värd. Jag önskar er härmed en god fredagkväll, klippet nedan kan med fördel användas som både spansklektion och sånglektion. Dessutom är det den ultimata göra-slut-låten.
(Ha tålamod, de första två stroferna sjungs av en ganska corny sångare, sedan kommer Eydie.)
Det började redan kvällen innan med att Q hade sin värsta nattskräcksattack någonsin. Det vill inte säga lite. Inte blev det bättre av att O och jag, stressade, trötta och rädda, grälade om huruvida det var nattskräck eller trilskande, och hur det därmed skulle hanteras.
Det var jag som hade rätt, efter en dryg timme slutade Q att vråla och sparka, för att istället gråta och acceptera att jag tröstade honom. Han somnade i min famn.
Själv var jag så upprörd att jag inte kunde somna på några timmar.
Nästa morgon hade Q inget minne alls av skrikandet. Vi hade våra misstankar om att hans reaktion var relaterad till en sak som hänt i skolan. Han hade kommit hem med tillknycklade glasögon och berättat att detta var resultatet av "en lek som spårade ur". Han hade hamnat under flera andra barn, och de hade inte slutat fast han skrikit, först när ett annat barn hämtade en lärare hade de slutat.
Lätt irriterad och orolig sökte jag upp denna lärare efter att ha lämnat Q. Men hon hade en helt annan bild av det hela. Att Q varit inblandad visste hon inte ens om. Nej, för när hon dök upp hade han dragit sig undan, och satt och grät, tröstad av sina kompisar.
På olustigt humör körde jag mot jobbet, och inte blev jag muntrare av ett misslyckat försök att nå pappa på telefon, ännu ingen kontakt sedan samtalet i söndags.
Värst av allt, på förmiddagen kom beskedet att en släkting till våra vänner gått bort. En kvinna har mist sin man och en liten flicka sin pappa. Fuck cancer.
Flängde in till stan för att träffa rekryteraren som headhuntat mig. Kvällen innan hade jag läst en beskrivning av tjänsten och konstaterat att det är ett drömjobb. Om fem år, när barnen är större. Om företaget legat lite närmare. Orkade dock inte låtsas för rekryteraren utan sa precis som det är. Vi bestämde att vi ska hålla kontakten.
Flängde tillbaka till jobbet, åt en lunchmacka i bilen, hann precis till ett möte som jag själv kallat till. Det avhandlade nytillkomna krav på det som mitt projekt utvecklar, en produkt som ska lanseras inom ett par månader. En lansering som redan är kraftigt försenad.
Tre och en halv timme senare var mötet slut och jag var arg och trött. Arg över den bisarra avsaknaden av förståelse för att DET INTE GÅR att klämma in nya önskemål i sista minuten. Det får konsekvenser, och det hjälper inte att jämra om att det var ju så här vi hade tänkt det ända från början. Jaså? Ja, men jag är inte tankeläsare. (Det har blivit en favoritreplik på sistone.)
Jo, det här företaget behöver mig.
Jag flängde ut till bilen, försenad till Y och Q-hämtning. Snön yrde. Jag satte på en gammal skiva som jag inte hört på länge, Los Panchos. Tårdrypande ballader om olycklig kärlek. Plötsligt snyftade jag. Se där en fördel med att köra bil till och från jobbet, man kan stortjuta och sjunga om vartannat.
Det var skönt att gråta, efter en stund kändes det bättre. Och ännu bättre när jag hämtade Y, som satt i sin snälla dagmammas knä och klappade henne på kinden. Vi gick vidare till skolan och hämtade Q. En glad Q, som lekte med klassens bråkstake. B och jag lekte idag! Han är mycket snällare nu för tiden!
Efter middagen behövde jag jobba en stund, det händer sannerligen inte ofta. Smartare hade varit att göra det när barnen lagt sig, men jag var stressad och ville få det gjort. Till nattningen var jag klar, och läste för Q och Y. Sedan började Y krångla, och O tog över nattandet.
Jag sov tungt och djupt hela natten, vaknade bara en gång när Q kom tassande. Y sov i sin säng ända till morgonen, O snarkade och hostade (förmodar jag) i gästrummet.
Idag tedde sig livet helt annorlunda. Pappa svarade i telefon, och vi pratade fredligt. Jag tränade på lunchen, en säker humörhöjare. Inte ens det faktum att jag glömt lunchlådan hemma rubbade mig, jag köpte en proteinbar på gymmet. Därefter genomfördes ännu ett möte om krav och tidplaner i mitt projekt, och denna gång gick det mera min väg.
Vid tvåtiden nämnde jag min glömda lunch för herr Snäll, varpå han insisterade att jag skulle äta hans lunchlåda, som han struntat i till förmån för en utelunch. Så det gjorde jag.
På vägen hem lyssnar jag på mera Los Panchos, och förvånar mig själv med att minnas långa textpassager. Jag har tjatat förr om Eydie Gormé, men det är hon värd. Jag önskar er härmed en god fredagkväll, klippet nedan kan med fördel användas som både spansklektion och sånglektion. Dessutom är det den ultimata göra-slut-låten.
(Ha tålamod, de första två stroferna sjungs av en ganska corny sångare, sedan kommer Eydie.)
2013-10-27
Nytt perspektiv på gammal kärlek
Jag sitter uppe på söndagkvällen och nördar mig rejält, tittar på en artsy-fartsy fransk dokumentär om min älsklingskompositör Verdi. Jag är inte helt nöjd med upplägget, den är överarbetad och stundtals lite fånig. Det hoppas och det skuttas mellan olika (förvisso bra) kommentatorer, språket är franska och inte italienska, musiken får inte ta den plats den förtjänar, det babblas mitt i de vackraste styckena.
Detta gnällt, så sitter jag ändå trollbunden och minns. Jisses vad mycket jag lyssnade på Verdi ett tag, framför allt på Rigoletto och La Traviata, men jag kan stora delar av Don Carlos och Otello också. Jag kommer att tänka på TV-serien som gick på åttiotalet, med Ronald Pickup i huvudrollen, undrar om den håller än?
Visst minns jag de tragiska händelserna i hans liv, men den tonåring som var jag greps inte särskilt. Annat är det nu. Inom loppet av ett par månader miste han sina två små barn och sin hustru. Saknaden efter dem kan spåras i hans verk decennier senare. Men han förblev inte ensam, några år senare mötte han livskamraten Giuseppina Strepponi, skandalomsusad operasångerska med flera oäkta barn. De levde tillsammans i många år utan att gifta sig, vilket inte mottogs väl i hans hemtrakter. Därför svor han att aldrig återvända till hembyn Busseto. Han besökte aldrig den teater som byggdes där till hans ära och som bär hans namn. Men han och Giuseppina levde lyckligt och länge.
Allt det där visste jag, men nu undrar jag genast över hennes öde. Vad hände med hennes barn? Tvingades hon lämna bort dem? Kunde hon ta dem till sig? Googlar men hittar inget svar.
Verdi blev gammal och förblev verksam långt upp i åren, han var nära åttio då han skrev sin sista opera Falstaff. Jag har aldrig hört den men läst att den ska vara nyskapande och inte likna hans tidigare verk. Den förebådar 1900-talet och musikaler. Den här filmen lär mig mer, och plötsligt längtar jag efter att fördjupa mig igen. Sitta en hel eftermiddag och lyssna och läsa librettot. Låta text och musik sjunka in, låta den komma tillbaka, tills den vevar oupphörligen i huvudet, tills jag blir nästan galen, enda boten är att spela den igen och igen.
Men ett sådant försjunkande tar tid. Å andra sidan, är det inte sådant man borde ägna sitt fattiga liv åt, istället för att läsa blajiga krönikor på nätet?
När man är närmare döden än födelsen, säger en av de intervjuade i filmen. Jovisst. Åldrandet, det som vi alla - förhoppningsvis! - ställs inför. Åldrandet, det som vi beklagar och försöker bemästra. Men betänk alternativet. D, min vän som bara blev fyrtiosex, vad jag hade unnat dig en ålderdom!
Letar på en gammal favorit, Filips aria från Don Carlos. Storyn är krystad men känslorna är alldeles äkta, som alltid hos Verdi. Trots kostymer och kandelabrar når känslorna mig precis som när jag var arton. En gammal mans saknad efter den hustru som aldrig älskat honom, den begrep jag redan då. Men nu när jag är fyrtiotre - närmare döden än födelsen - hör jag också något annat: den ensamma resan mot döden.
Det är väl det vi har fått konsten till, antar jag. Att lära oss att vi ska dö, och att hjälpa oss att leva med insikten.
Detta gnällt, så sitter jag ändå trollbunden och minns. Jisses vad mycket jag lyssnade på Verdi ett tag, framför allt på Rigoletto och La Traviata, men jag kan stora delar av Don Carlos och Otello också. Jag kommer att tänka på TV-serien som gick på åttiotalet, med Ronald Pickup i huvudrollen, undrar om den håller än?
Visst minns jag de tragiska händelserna i hans liv, men den tonåring som var jag greps inte särskilt. Annat är det nu. Inom loppet av ett par månader miste han sina två små barn och sin hustru. Saknaden efter dem kan spåras i hans verk decennier senare. Men han förblev inte ensam, några år senare mötte han livskamraten Giuseppina Strepponi, skandalomsusad operasångerska med flera oäkta barn. De levde tillsammans i många år utan att gifta sig, vilket inte mottogs väl i hans hemtrakter. Därför svor han att aldrig återvända till hembyn Busseto. Han besökte aldrig den teater som byggdes där till hans ära och som bär hans namn. Men han och Giuseppina levde lyckligt och länge.
Allt det där visste jag, men nu undrar jag genast över hennes öde. Vad hände med hennes barn? Tvingades hon lämna bort dem? Kunde hon ta dem till sig? Googlar men hittar inget svar.
Verdi blev gammal och förblev verksam långt upp i åren, han var nära åttio då han skrev sin sista opera Falstaff. Jag har aldrig hört den men läst att den ska vara nyskapande och inte likna hans tidigare verk. Den förebådar 1900-talet och musikaler. Den här filmen lär mig mer, och plötsligt längtar jag efter att fördjupa mig igen. Sitta en hel eftermiddag och lyssna och läsa librettot. Låta text och musik sjunka in, låta den komma tillbaka, tills den vevar oupphörligen i huvudet, tills jag blir nästan galen, enda boten är att spela den igen och igen.
Men ett sådant försjunkande tar tid. Å andra sidan, är det inte sådant man borde ägna sitt fattiga liv åt, istället för att läsa blajiga krönikor på nätet?
När man är närmare döden än födelsen, säger en av de intervjuade i filmen. Jovisst. Åldrandet, det som vi alla - förhoppningsvis! - ställs inför. Åldrandet, det som vi beklagar och försöker bemästra. Men betänk alternativet. D, min vän som bara blev fyrtiosex, vad jag hade unnat dig en ålderdom!
Letar på en gammal favorit, Filips aria från Don Carlos. Storyn är krystad men känslorna är alldeles äkta, som alltid hos Verdi. Trots kostymer och kandelabrar når känslorna mig precis som när jag var arton. En gammal mans saknad efter den hustru som aldrig älskat honom, den begrep jag redan då. Men nu när jag är fyrtiotre - närmare döden än födelsen - hör jag också något annat: den ensamma resan mot döden.
Det är väl det vi har fått konsten till, antar jag. Att lära oss att vi ska dö, och att hjälpa oss att leva med insikten.
2013-05-27
Cirkushäst gör minnesnotering
Igår stod jag på scen och sjöng (och dansade, jo faktiskt!) i sammanlagt sex timmar. Två konserter à två timmar, samt en del repetitioner innan. På lördagen sjöng vi i säkert fyra timmar under genrepet.
Nu efteråt är jag uppfylld av två känslor. Vad bra det gick, vad roligt det var! Och vad skönt att det är över.
Vi skojade medan vi åt lunch, att man är som en gammal cirkushäst. När orkestern spelar upp och doften av sågspån fyller näsborrarna, då lever man upp och börjar trava.
Nu vill jag göra en notering till mig själv att läsa i augusti, när kören drar igång igen efter sommaruppehållet. Om hur roligt det är. Hur mycket glädje och energi det ger. Kreativiteten, leken. Med trevliga, vänliga människor dessutom. Tänk att så många skärpta, roliga, mänskliga människor dessutom kan sjunga bra!
Förra gången jag skrev om kören skrev jag att vi bara har en bra solist. Det är alldeles fel. Den här terminen har vi fått flera tillskott, varav de flesta är riktigt, riktigt duktiga. Igår rev två av altarna av solopartier i Proud Mary så att självaste Tina hade varit stolt om hon varit där. Och den nyaste basen lekte Elvis i Can't Help Falling In Love så att det gick rysningar nerför ryggen.
Ikväll repar kören mig förutan. Om några veckor reser de till Italien, också mig förutan. Det dröjer nog tre år tills vi gör en liknande storproduktion som den igår. Då kanske jag också vill, vågar och orkar sjunga solo. Kanske.
Jag tror att jag har bestämt mig. Jag vill inte alls ta paus från körsången. I lagoma doser är den en omistlig del av mitt liv.
Nu efteråt är jag uppfylld av två känslor. Vad bra det gick, vad roligt det var! Och vad skönt att det är över.
Vi skojade medan vi åt lunch, att man är som en gammal cirkushäst. När orkestern spelar upp och doften av sågspån fyller näsborrarna, då lever man upp och börjar trava.
Nu vill jag göra en notering till mig själv att läsa i augusti, när kören drar igång igen efter sommaruppehållet. Om hur roligt det är. Hur mycket glädje och energi det ger. Kreativiteten, leken. Med trevliga, vänliga människor dessutom. Tänk att så många skärpta, roliga, mänskliga människor dessutom kan sjunga bra!
Förra gången jag skrev om kören skrev jag att vi bara har en bra solist. Det är alldeles fel. Den här terminen har vi fått flera tillskott, varav de flesta är riktigt, riktigt duktiga. Igår rev två av altarna av solopartier i Proud Mary så att självaste Tina hade varit stolt om hon varit där. Och den nyaste basen lekte Elvis i Can't Help Falling In Love så att det gick rysningar nerför ryggen.
Ikväll repar kören mig förutan. Om några veckor reser de till Italien, också mig förutan. Det dröjer nog tre år tills vi gör en liknande storproduktion som den igår. Då kanske jag också vill, vågar och orkar sjunga solo. Kanske.
Jag tror att jag har bestämt mig. Jag vill inte alls ta paus från körsången. I lagoma doser är den en omistlig del av mitt liv.
2013-05-08
They call me Mr. Fahrenheit
En motig morgon på tunnelbanan med illamående och huvudvärk (fan, inte bli sjuk igen) transformeras helt med Freddie Mercury i lurarna. Jag har svårt att sitta stilla och känner hur ett leende brer ut sig över mitt ansikte. (Vilket fascinerande levnadsöde, för övrigt. En annorlunda och vacker kärlekssaga beskrivs här.)
Glädje är ett val, visst är det så. Tack jsylvin för påminnelsen!
Jag har haft flera anledningar på sistone att fundera över valet mellan glädje och bitterhet, acceptans och upprorsanda.
Igår till exempel, på kvällsmötet med Jane och mina kollegor. (Jo, jag lyckades stuva om i kalendern och avsätta tid till mötet. Lyckades även avsätta tid före mötet till en halvtimmes promenad i ljuvlig majgrönska.)
Det är uppenbart att det finns två läger bland mina kollegor. Alla tycker ungefär samma sak om Jane, men en del har överseende, andra har det inte.
På väg ner i garaget pratade jag med en kille jag känner lite bättre än de övriga. Vi började samma dag och delade rum i en vecka. Han ogillar Jane starkt och närmast avskyr en annan kvinna i gruppen, Pollyanna. Bruntunga, fräser han.
Jo, jag har också noterat hennes soliga syster Duktig-inställning. Men vad som ligger bakom den vet jag inte. Kanske är hon, till skillnad från mig, färdig med vägningen för och emot. Kanske har hon konstaterat att detta jobb och denna chef har både för- och nackdelar, men att fördelarna överväger. Och så länge detta är resultatet, så gör man det bästa av det.
För bara några år sedan hade jag inte tänkt så, inte stannat upp, inte analyserat, utan dragits med och ner i en negativ spiral.
Pollyanna har sina poänger. Fast någon Pollyanna blir jag aldrig. Jag kunde förstås inte avhålla mig från en måttfullt bitsk kommentar på mötet.
Måttfull bitch kanske ska bli min nya devis.
Glädje är ett val, visst är det så. Tack jsylvin för påminnelsen!
Jag har haft flera anledningar på sistone att fundera över valet mellan glädje och bitterhet, acceptans och upprorsanda.
Igår till exempel, på kvällsmötet med Jane och mina kollegor. (Jo, jag lyckades stuva om i kalendern och avsätta tid till mötet. Lyckades även avsätta tid före mötet till en halvtimmes promenad i ljuvlig majgrönska.)
Det är uppenbart att det finns två läger bland mina kollegor. Alla tycker ungefär samma sak om Jane, men en del har överseende, andra har det inte.
På väg ner i garaget pratade jag med en kille jag känner lite bättre än de övriga. Vi började samma dag och delade rum i en vecka. Han ogillar Jane starkt och närmast avskyr en annan kvinna i gruppen, Pollyanna. Bruntunga, fräser han.
Jo, jag har också noterat hennes soliga syster Duktig-inställning. Men vad som ligger bakom den vet jag inte. Kanske är hon, till skillnad från mig, färdig med vägningen för och emot. Kanske har hon konstaterat att detta jobb och denna chef har både för- och nackdelar, men att fördelarna överväger. Och så länge detta är resultatet, så gör man det bästa av det.
För bara några år sedan hade jag inte tänkt så, inte stannat upp, inte analyserat, utan dragits med och ner i en negativ spiral.
Pollyanna har sina poänger. Fast någon Pollyanna blir jag aldrig. Jag kunde förstås inte avhålla mig från en måttfullt bitsk kommentar på mötet.
Måttfull bitch kanske ska bli min nya devis.
2013-04-16
Kören
I helgen var jag ju alltså bortrest på internat med min kör. Det var en välbehövlig injektion på mer än ett sätt. Jag ska berätta mera, strax.
Men först: i vardagen är kören lite för betungande. Eller snarare skräpet runt omkring. Den här veckan har vi flyttat repet från måndag till onsdag och dessutom bytt lokal. Idag när jag funderade på hur jag ska lösa logistiken kring repet (Hur ta mig dit? Åka kollektivt drygt 1 timme till jobbet, kollektivt till kören för att slippa trassla med bil? Köra hem och ställa bilen, tunnelbana till kören? Ta bilen till kören och nästan dö av stress när jag letar parkering? Köra till en infartsparkering - ingen ligger bra till - och ställa bilen där och ta tunnelbanan sedan?) kände jag hur helgens entusiasm snabbt falnade och dog.
Det är inte körens fel att jag jobbar på ett ställe som är så jävla avigt placerat i förhållande till allt. Det är heller inte körens fel att jag avskyr det mesta som har med bilåkning att göra. Men kören gjorde enligt min själviska åsikt fel i att häromåret byta replokal från en förort dit det gick att ta sig både med bil och kollektivtrafik, till en mer centralt belägen med obefintliga parkeringsmöjligheter.
Ytterligare ett fel är att vår ganska nya, duktiga och ambitiösa dirigent förutom att initiera lokalbytet också har en tendens att dra över tiden. Repet slutar inte sällan en stund efter nio. Sedan ska jag hem. Oftast är klockan lite efter tio, närmare halv elva innan jag är hemma. Jag är en nattuggla, så jag går inte direkt och lägger mig. Men jag blir lik förbannat trött.
Ändå älskar jag kören. Jag är trött när jag går därifrån, men nästan alltid glad. Tråkigt nog är jag numera inte så glad när jag går dit. Det var jag alltid förr.
Musikaliskt, vad gäller svårighetsgrad, är det inga problem. Den här terminen sjunger vi bara musik från sjuttiotalet, många stycken med ackompanjemang av band. Man får stöd av bandet, stämmorna är inte särskilt svåra, klangfärgen är inte lika viktig som i klassiska a cappella-stycken. Många av låtarna kunde jag redan någorlunda. Dessutom har jag lätt för att lära mig texter.
I helgen fick jag några välbehövliga påminnelser. Vi övade förutom sång också koreografi. Jag är sannerligen ingen dansare, men numera är jag i sådan form att jag obehindrat kan dansa och sjunga samtidigt, det är skönt.
Vi övade in danser till Blame It On the Boogie, till discomedleyt innehållande Funkytown, I Will Survive och Y.M.C.A. Vi övade en flummig men otroligt häftig dans där vi parvis speglade varandras rörelser samtidigt som vi sjöng Aquarius. När Aquarius övergår i Let the Sunshine In står hela kören med uppåtsträckta armar och svajar "som ett taktkänsligt sjögräs".
Då mindes jag. Hur roligt det är att vara kreativ, att leka. Att hitta på. Att spela en roll.
Kreativitet är viktigt för välbefinnandet.
Så blev det dags för middag men först fördrink. Då ombads vi byta om till våra discokostymer, de som vi ska ha i andra akten. Jag svidade om till min blommiga kjol och dito örhängen. (Och - heureka! - min rumskompis hade alldeles händelsevis köpt en glansig lila blus med långa kragsnibbar för 65 kronor på Myrorna, som hon inte kunde ha, men som passade perfekt till mina blommor.)
Över fördrinken stimmade vi och skrattade åt varandras utstyrslar. Och det slog mig ännu en gång, vad det är skönt att vara vuxen. Vad det är skönt att få vara del av en så vänlig, inkluderande och tillåtande stämning. Jag känner inte särskilt många i kören särskilt väl, ett fåtal bättre än de andra. Men jag vet att alla gillar mig, att jag kan börja prata med vem som helst och att samtalet kommer att landa bra. Har vi inget att prata om kan vi alltid sjunga. Och fast vi inte känner varann särskilt bra är det just det vi gör, men på ett annat plan. Vi har sjungit och slitit och jobbat tillsammans.
Sedan blev det middag och en herrans massa vin och sång till alldeles för sent in på småtimmarna.
Vid lunchen nästa dag pratade jag med min köridol K. Hon är ojämförligt duktigast av altarna och den enda riktigt bra solist vi har. Hon har sjungit med kören i snart tjugo år och tidvis gjort uppehåll för att hinna med det övriga livet. Men, sa hon, man får inte mer tid för att man slutar med kören, den äts upp av allt annat. Istället är man deppig för att man inte får sjunga.
Kanske är det så.
Eller så kanske jag ska ta en paus under hösten, för att hitta glädjen igen.
Definitivt borde jag hitta ett jobb dit jag inte behöver köra bil.
Men först: i vardagen är kören lite för betungande. Eller snarare skräpet runt omkring. Den här veckan har vi flyttat repet från måndag till onsdag och dessutom bytt lokal. Idag när jag funderade på hur jag ska lösa logistiken kring repet (Hur ta mig dit? Åka kollektivt drygt 1 timme till jobbet, kollektivt till kören för att slippa trassla med bil? Köra hem och ställa bilen, tunnelbana till kören? Ta bilen till kören och nästan dö av stress när jag letar parkering? Köra till en infartsparkering - ingen ligger bra till - och ställa bilen där och ta tunnelbanan sedan?) kände jag hur helgens entusiasm snabbt falnade och dog.
Det är inte körens fel att jag jobbar på ett ställe som är så jävla avigt placerat i förhållande till allt. Det är heller inte körens fel att jag avskyr det mesta som har med bilåkning att göra. Men kören gjorde enligt min själviska åsikt fel i att häromåret byta replokal från en förort dit det gick att ta sig både med bil och kollektivtrafik, till en mer centralt belägen med obefintliga parkeringsmöjligheter.
Ytterligare ett fel är att vår ganska nya, duktiga och ambitiösa dirigent förutom att initiera lokalbytet också har en tendens att dra över tiden. Repet slutar inte sällan en stund efter nio. Sedan ska jag hem. Oftast är klockan lite efter tio, närmare halv elva innan jag är hemma. Jag är en nattuggla, så jag går inte direkt och lägger mig. Men jag blir lik förbannat trött.
Ändå älskar jag kören. Jag är trött när jag går därifrån, men nästan alltid glad. Tråkigt nog är jag numera inte så glad när jag går dit. Det var jag alltid förr.
Musikaliskt, vad gäller svårighetsgrad, är det inga problem. Den här terminen sjunger vi bara musik från sjuttiotalet, många stycken med ackompanjemang av band. Man får stöd av bandet, stämmorna är inte särskilt svåra, klangfärgen är inte lika viktig som i klassiska a cappella-stycken. Många av låtarna kunde jag redan någorlunda. Dessutom har jag lätt för att lära mig texter.
I helgen fick jag några välbehövliga påminnelser. Vi övade förutom sång också koreografi. Jag är sannerligen ingen dansare, men numera är jag i sådan form att jag obehindrat kan dansa och sjunga samtidigt, det är skönt.
Vi övade in danser till Blame It On the Boogie, till discomedleyt innehållande Funkytown, I Will Survive och Y.M.C.A. Vi övade en flummig men otroligt häftig dans där vi parvis speglade varandras rörelser samtidigt som vi sjöng Aquarius. När Aquarius övergår i Let the Sunshine In står hela kören med uppåtsträckta armar och svajar "som ett taktkänsligt sjögräs".
Då mindes jag. Hur roligt det är att vara kreativ, att leka. Att hitta på. Att spela en roll.
Kreativitet är viktigt för välbefinnandet.
Så blev det dags för middag men först fördrink. Då ombads vi byta om till våra discokostymer, de som vi ska ha i andra akten. Jag svidade om till min blommiga kjol och dito örhängen. (Och - heureka! - min rumskompis hade alldeles händelsevis köpt en glansig lila blus med långa kragsnibbar för 65 kronor på Myrorna, som hon inte kunde ha, men som passade perfekt till mina blommor.)
Över fördrinken stimmade vi och skrattade åt varandras utstyrslar. Och det slog mig ännu en gång, vad det är skönt att vara vuxen. Vad det är skönt att få vara del av en så vänlig, inkluderande och tillåtande stämning. Jag känner inte särskilt många i kören särskilt väl, ett fåtal bättre än de andra. Men jag vet att alla gillar mig, att jag kan börja prata med vem som helst och att samtalet kommer att landa bra. Har vi inget att prata om kan vi alltid sjunga. Och fast vi inte känner varann särskilt bra är det just det vi gör, men på ett annat plan. Vi har sjungit och slitit och jobbat tillsammans.
Sedan blev det middag och en herrans massa vin och sång till alldeles för sent in på småtimmarna.
Vid lunchen nästa dag pratade jag med min köridol K. Hon är ojämförligt duktigast av altarna och den enda riktigt bra solist vi har. Hon har sjungit med kören i snart tjugo år och tidvis gjort uppehåll för att hinna med det övriga livet. Men, sa hon, man får inte mer tid för att man slutar med kören, den äts upp av allt annat. Istället är man deppig för att man inte får sjunga.
Kanske är det så.
Eller så kanske jag ska ta en paus under hösten, för att hitta glädjen igen.
Definitivt borde jag hitta ett jobb dit jag inte behöver köra bil.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)