Kören

I helgen var jag ju alltså bortrest på internat med min kör. Det var en välbehövlig injektion på mer än ett sätt. Jag ska berätta mera, strax.

Men först: i vardagen är kören lite för betungande. Eller snarare skräpet runt omkring. Den här veckan har vi flyttat repet från måndag till onsdag och dessutom bytt lokal. Idag när jag funderade på hur jag ska lösa logistiken kring repet (Hur ta mig dit? Åka kollektivt drygt 1 timme till jobbet, kollektivt till kören för att slippa trassla med bil? Köra hem och ställa bilen, tunnelbana till kören? Ta bilen till kören och nästan dö av stress när jag letar parkering? Köra till en infartsparkering - ingen ligger bra till - och ställa bilen där och ta tunnelbanan sedan?) kände jag hur helgens entusiasm snabbt falnade och dog.

Det är inte körens fel att jag jobbar på ett ställe som är så jävla avigt placerat i förhållande till allt. Det är heller inte körens fel att jag avskyr det mesta som har med bilåkning att göra. Men kören gjorde enligt min själviska åsikt fel i att häromåret byta replokal från en förort dit det gick att ta sig både med bil och kollektivtrafik, till en mer centralt belägen med obefintliga parkeringsmöjligheter.

Ytterligare ett fel är att vår ganska nya, duktiga och ambitiösa dirigent förutom att initiera lokalbytet också har en tendens att dra över tiden. Repet slutar inte sällan en stund efter nio. Sedan ska jag hem. Oftast är klockan lite efter tio, närmare halv elva innan jag är hemma. Jag är en nattuggla, så jag går inte direkt och lägger mig. Men jag blir lik förbannat trött.

Ändå älskar jag kören. Jag är trött när jag går därifrån, men nästan alltid glad. Tråkigt nog är jag numera inte så glad när jag går dit. Det var jag alltid förr.

Musikaliskt, vad gäller svårighetsgrad, är det inga problem. Den här terminen sjunger vi bara musik från sjuttiotalet, många stycken med ackompanjemang av band. Man får stöd av bandet, stämmorna är inte särskilt svåra, klangfärgen är inte lika viktig som i klassiska a cappella-stycken. Många av låtarna kunde jag redan någorlunda. Dessutom har jag lätt för att lära mig texter.

I helgen fick jag några välbehövliga påminnelser. Vi övade förutom sång också koreografi. Jag är sannerligen ingen dansare, men numera är jag i sådan form att jag obehindrat kan dansa och sjunga samtidigt, det är skönt.

Vi övade in danser till Blame It On the Boogie, till discomedleyt innehållande Funkytown, I Will Survive och Y.M.C.A. Vi övade en flummig men otroligt häftig dans där vi parvis speglade varandras rörelser samtidigt som vi sjöng Aquarius. När Aquarius övergår i Let the Sunshine In står hela kören med uppåtsträckta armar och svajar "som ett taktkänsligt sjögräs".

Då mindes jag. Hur roligt det är att vara kreativ, att leka. Att hitta på. Att spela en roll.

Kreativitet är viktigt för välbefinnandet.

Så blev det dags för middag men först fördrink. Då ombads vi byta om till våra discokostymer, de som vi ska ha i andra akten. Jag svidade om till min blommiga kjol och dito örhängen. (Och - heureka! - min rumskompis hade alldeles händelsevis köpt en glansig lila blus med långa kragsnibbar för 65 kronor på Myrorna, som hon inte kunde ha, men som passade perfekt till mina blommor.)

Över fördrinken stimmade vi och skrattade åt varandras utstyrslar. Och det slog mig ännu en gång, vad det är skönt att vara vuxen. Vad det är skönt att få vara del av en så vänlig, inkluderande och tillåtande stämning. Jag känner inte särskilt många i kören särskilt väl, ett fåtal bättre än de andra. Men jag vet att alla gillar mig, att jag kan börja prata med vem som helst och att samtalet kommer att landa bra. Har vi inget att prata om kan vi alltid sjunga. Och fast vi inte känner varann särskilt bra är det just det vi gör, men på ett annat plan. Vi har sjungit och slitit och jobbat tillsammans.

Sedan blev det middag och en herrans massa vin och sång till alldeles för sent in på småtimmarna.

Vid lunchen nästa dag pratade jag med min köridol K. Hon är ojämförligt duktigast av altarna och den enda riktigt bra solist vi har. Hon har sjungit med kören i snart tjugo år och tidvis gjort uppehåll för att hinna med det övriga livet. Men, sa hon, man får inte mer tid för att man slutar med kören, den äts upp av allt annat. Istället är man deppig för att man inte får sjunga.

Kanske är det så.

Eller så kanske jag ska ta en paus under hösten, för att hitta glädjen igen.

Definitivt borde jag hitta ett jobb dit jag inte behöver köra bil.