Om att blaja bort sin eventuella kompetens

Jag lyssnar på Johar Bendjellouls milda pulvrisering av Alice Bah Kuhnke i P1 och tänker.

Huruvida hon är kompetent nog att vara kultur- och demokratiminister kan jag inte veta, men efter intervjun undrar jag förstås. Sättet att fnissa mitt i en mening är bekant, och jag minns den gång jag sett henne i verkligheten.

Det var när vi jobbade på samma företag (den verkligt intresserade läsaren kan med lätthet ta reda på vilket). Jag satt i publiken och hon var en av en lång rad chefer som skulle berätta om sina ansvarsområden.

En av dessa var ekonomichefen, och hans föredrag var lysande. Torrt och faktaspäckat, men pedagogiskt förklarade han termer som likviditet, soliditet och varför de är viktiga.

Sedan kom Alice Bah Kuhnke. Hon inledde med ett strålande leende och förkunnade på bred småländska att hon kommer ifrån Horda - det vet väl inte ni var det ligger va?

Jodå, sa en man på andra bänk. Va? Är det sant, jublade Alice Bah Kuhnke. Hur vet du det?

- Min fru kommer därifrån.
- Nähä?? Vad heter hon?
- Pia Andersson. (eller vad det nu var)
- Andersson på XX-vägen? Nähä!? Då är ju vi nästan släkt ju!

Ungefär här var vi flera som började skruva på oss och undra när det skulle börja på riktigt.

Jodå, Alice Bah Kuhnke övergick till att prata om hållbarhet, det område hon var chef för. Och brann för, det var tydligt det. Det är så roligt med hållbarhet! Och viktigt!

Efteråt var jag arg och lite omtumlad. Vad hade hon sagt egentligen? Bortom de stora gesterna och den - ska erkännas - charmfulla framtoningen. Inte ett dugg.

Jag drog mig till minnes en av flera anekdoter hon berättat. När hon var ny på företaget hade hon rest runt och intervjuat en massa nyckelpersoner, för det är så hon brukar göra. En av dessa var en äldre man som jobbat i decennier som mekanikingenjör.

- Och jag pratade ju på om hållbarhet, jag blir ju så engagerad. Hållbarhet, hållbarhet, va. I säkert tjugo minuter. Då lutar sig den här farbrorn fram och så säger han: Kära Alice, menar du inte hållfasthet?

Plats för skratt. Fast begrep hon att vi i publiken kände ungefär likadant som farbrorn?

Ju mer jag tänkte på det hela desto ilsknare blev jag. Majoriteten av föredragshållare var förstås män, så ser det ut bland chefer i näringslivet. Desto viktigare då att de få kvinnor som finns vet vad de pratar om och har en seriös framtoning.

Är jag orättvis här? Ställer jag högre krav på kvinnor än på män? Jag tycker inte det. Jag tror inte att en man hade kommit undan med att blaja och babbla som Alice Bah Kuhnke gjort. Han hade inte ens fått chansen.

Varför gömma sin kompetens bakom en snacksalig och charmig men faktiskt helt innehållslös yta? Är det för att dölja något som inte finns?

Återigen, jag kan inte bedöma eller döma ut Alice Bah Kuhnkes verkliga kompetens, bortom den glada ytan. Jag vet bara att hon gjorde ett lika babbligt och ytligt intryck i verkligheten som häromdagen på radio.

Och nu över till något helt annat, men fortfarande under etiketten feminism. Igår fick jag en försenad födelsedagspresent av min syster, se fotot. (Hon som fick Fittstim i julklapp av vår då drygt åttioårige morfar.) Nästa vecka fyller hon år, jag har köpt Shakespeares sonetter i översättning av Eva Ström.

Mamma, vad gör tjejen?

Inte förebild men partner

Varför nämner du inte mig som feministisk förebild, frågar O med spelad förnärmelse när han läst på min blogg.

Nja, förebild var väl att ta i. Men nog delar vi synsätt, vilket blir tydligt när jag öppnar mejlboxen på morgonen. O är redan på jobbet och tycker att jag ska läsa den här artikeln, och kommenterar den sålunda: Självklarheter som tydligen måste upprepas.

Det är kul med skärpta män! (Citat från den feministiska antologin Fnitter som fanns i mitt barndomshem. Den glömde jag att ta upp som boktips, den har nog präglat mig en hel del.)

Enkät om feminism

Jag har lite idétorka just nu. Eller egentligen inte. Idéer har jag massor, de trängs i huvudet när jag är ute och går, kör bil eller städar köket. Men när jag sitter framför datorn kommer de inte.

Så varför inte en enkät om ett intressant ämne, tack Amanda:

Det här är feminism för mig…
Att en individ i första hand ska definieras av sina personliga egenskaper och inte av könet. Att de traditionella könsrollerna är begränsande och tvingande både för män och kvinnor.

Det här är feminism inte för mig…
Manshat. Eller åsikten att kvinnor generellt är bättre eller ädlare varelsen än män. Eller att feminism betyder att kvinnor bör härska över männen, eller gynnas framför män. Förvånansvärt många verkar tro detta.

Jag började kalla mig feminist när jag var…
I tjugoårsåldern, vilket var i skiftet mellan åttio-och nittiotal. Under mitt collegeår läste en av mina kompisar en kurs i Women's Studies och jag norpade hennes kurslitteratur. En bok hette Our Bodies, Ourselves. Redan i gymnasiet läste jag Erica Jong och var mycket fascinerad, inte bara av de frispråkiga sexskildringarna. Sedan kom Nina Björks och Susan Faludis böcker, som jag slukade. Exakt när jag började använda ordet feminist om mig själv vet jag inte, men jag gjorde det åtminstone 1993 då jag pluggade i Spanien, för jag minns flera animerade diskussioner.

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
 Inget alls. Så snart jag blev medveten om feminismen som åsikt och ideologi insåg jag att jag delade den.

De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
Jag har minsann en son och en dotter och jag har uppfostrat dem EXAKT likadant och ändå har grabben från späd ålder lekt med bilar och flickan med dockor. Det måste vara generna. (Varpå jag, om jag orkar, brukar svara att det var ju en intressant nytillkommen mutation eftersom mänskligheten haft tillgång till bilar i ungefär hundra år.) Eller så är pojken busig och rörlig och flickan stillasittande och lugn. Gener, vilket skulle bevisas.
Skillnader mellan könen är naturliga, varför det är fel och farligt att försöka radera dem.
Vad löjligt att bråka om ord som hen, ska ni avskaffa förnamn också.
Jamen kvinnor är ju inte lika intresserade av karriär som män.
Jamen kvinnor är ju av naturen mer lämpade att ta hand om barnen. De är ju mjukare och gosigare och så.

Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
Den frustration man känner över att höra ovanstående idiotier ur mun på människor som innan verkat både normalbegåvade och empatiska.

Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
Pappa. För att han självklart kallar sig feminist. Och är det också.
Mamma. För att hon också gör det och är det, och för att hon valde pappa och min styvfar.
Nina Björk, för att hon med sina formuleringar skyndade på mitt feministiska uppvaknande
Hillary Clinton, för att hon finns och syns. Jag hoppas hon blir president.

Den viktigaste feministiska frågan för mig
Svårt att välja. I den svenska vardagen tycker jag att mycket vore vunnet om fler män vore hemma med sina barn. Alltså är jag för kvoterad föräldraförsäkring. Likaså är jag för kvotering av kvinnor till styrelser. Jag skulle också vilja öka medvetenheten om genus i förskolor och skolor.

Så syns feminismen i min vardag 
Det vete fan. Förhoppningsvis är jag själv en representant för den eftersom jag har en arbetsledande roll (projektledare) i en synnerligen mansdominerad bransch.

Jag försöker så gott jag kan att skydda mina söner från debila föreställningar om vad pojkar får göra eller hur de ska vara. Eller, skydda går ju inte, för vi lever ju i ett öppet samhälle. Snarare försöker jag ifrågasätta de rådande idealen och tillhandahålla alternativ.

Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism.
The Women's Room av Marilyn French, jag läste den äntligen häromåret och blev helt golvad.
Under det rosa täcket av Nina Björk, har visserligen inte läst den på många år men minns den som fantastisk.
Maken av Gun-Britt Sundström. För att det är den bästa relationsskildring jag läst, och att jämställdheten är så självklart beskriven.

Bra Peter, bu Jens!

Först läser jag om mossiga Jens Spendrup och blir beklämd. Ska man skratta eller gråta? Min förtjusning över att han så flagrant gör bort sig blandas med irritation över hans aningslöshet, han lever uppenbarligen inte alls i samma värld som jag.

Så läser jag om Peter Norman, som visar samma rättframhet när han uttrycker motsatt uppfattning. Som råkar stämma med min. Det går för långsamt, det gör det faktiskt. Så enkelt är det.

Skolan är tråkig

(En text som legat färdigskriven ett tag. Fler skolfunderingar kommer.)

Det senaste halvåret har jag blivit allt mer tankfull angående skolpolitik. Jag, som tidigare hade en tämligen ljum men ändå definierad åsikt angående läxor (bra), betyg (ja), flumskola (usch) och som visserligen inte är överdrivet förtjust i Jan Björklund men som ändå röstat på hans parti mer än en gång (så, nu var det sagt, det torde inte överraska den uppmärksamme läsaren).

När jag nu är mamma till en skolpojke ställs de här åsikterna på ända. Jag ser och hör saker som tvingar mig att omvärdera.

Vad hör jag? Mamma, jag hatar lektioner. Det är så tråkigt!

Detta från en pigg, av allt att döma smart och tidigt utvecklad pojke utan koncentrationssvårigheter. Efter en termin i riktiga skolan.

Jag har redan gnällt om skolans krav på stillasittande, på föräldramötet före jul ventilerade jag mina åsikter för biträdande rektorn och fick medhåll. Här har jag gjort en helomvändning. Innan jag själv fick barn hade jag spottat och fräst och tyckt att ungarna ska lära sig att veta hut och sitta still, och dessutom hade jag tyckt att alla föräldrar som opponerade sig var mesiga curlingföräldrar.

Ack vad man omprövar. Ja, självklart ska man tids nog lära sig att sitta still och lyssna. Nej självklart är det inte okej att ge upp vid minsta motstånd. Nej självklart kan inte allt i livet vara roligt.

Men skolan borde få vara rolig, åtminstone ett litet tag, det tycker jag faktiskt. I rent funktionellt syfte. Man lär sig det man tycker är roligt och meningsfullt. Och snälla, snälla, nog kan väl en förstaklassare få tycka att skolan är meningsfull? Är det inte rentav jävligt viktig att så många förstaklassare som möjligt tycker det?

Exakt varför Q tycker att lektionerna är tråkiga, det har jag ännu inte lyckats räkna ut. Han är då vetgirig så det räcker. Häromdagen hörde jag honom berätta för kompisen om problemen med tjuvjakt i Afrika, att elefanter och noshörningar dödas för betarnas och hornens skull. Vem som förklarade detta för honom under vår resa vet jag inte, på något sätt snappade han upp det. Så är det ofta med Q. Han frågade förstås vem Mandela var, farbrorn vars bild ständigt återkom på affischer och planscher, och lyssnade intresserat på våra förklaringar om apartheid och demokrati.

Han tycks ha relativt lätt för matte också. För ett tag sedan visade jag honom hur man adderar tvåsiffriga tal, han tittade några ögonblick på uppställningen och utbrast sedan: "Coolt!" (Det värmer ett ingenjörsmodershjärta. Gud är matematiker, det har jag alltid varit övertygad om.)

Men han är inte särskilt uthållig, finmotorisk eller pysslig. Skriva snygga bokstäver är dötråkigt, fyraårige och synnerligen fingerfärdige lillebror klarar det bättre, vilket Q redan har noterat. Då blir det förstås ännu tråkigare. Rita är också tråkigt, åtminstone rituppgifterna i skolans arbetsbok. Om han däremot får rita efter egen fantasi på stort papper, gör han det gärna. Skriva bokstäver gör han om han får lösa korsord. Och så vidare.

På första utvecklingssamtalet berättade läraren att man hade testat barnens förmåga att förstå och tolka instruktioner av typen öppna lådan och lägg pappret inuti. (Jag låter tankarna löpa medan hon berättar och tänker, gud vilken meningslös instruktion, kommer på mig själv och blir generad.) Hon hade blivit mäkta förvånad när Q bara stirrade tomt och inte lydde. Tills hon insåg att han väntade på en fortsättning eller kanske snarare en motivering till varför instruktionen skulle utföras. (Sådan mor, sådan son, oaktat genetiken.)

Jag undrar om han möjligen är understimulerad, har han tråkigt på lektionerna? Vagt känner jag igen mig från min egen skoltid, jag var inte alltid en flitgris. Jag minns att jag läste fortare än de andra, och fick skäll när jag bläddrade framåt i boken. Jag minns en gång när man skulle fylla i en streckad linje, jag som var road av att rita greppade ivrigt pennan, men fröken tillrättavisade mig: först skulle man följa linjen med fingret en gång. Uhh, tråkigt. Och mamma har berättat om när hon till sin häpnad upptäckte att duktiga skolflickan Helga var alldeles väck på multiplikationstabellen. Den var så tråkig att jag hade struntat i att lära mig den. (Jag är fortfarande ganska dålig på multiplikation, liksom huvudräkning. Matten blev kul först när vi började med algebra.)

Möjligen är han distraherad, hittills har tillvaron i klassrummet varit stökig. Förhoppningsvis blir detta bättre nu när ännu en heltidslärare ska finnas i klassen.

Jag hoppas det, för det faktum att Q tycker att skolan är tråkig bekymrar mig ganska rejält. Dels triggar det alla mina egna nojor. Sju år gammal utmanar Q auktoriteter på ett sätt som jag aldrig vågat. Jag tyckte att skolan var rolig, men det var sannerligen tur, för något annat än ett bra resultat hade inte accepterats. Mer om det en annan gång.

Men viktigare är att det gör mig ont om honom. Han ska gå länge i skolan. Måtte det inte fortsätta vara tråkigt, måtte vi, han, de - lärarna, kunna bryta denna trend. Tänk att behöva gå till skolan varje dag under en hel barndom och tycka det är tråkigt.

I det större perspektivet blir jag också beklämd av att se ännu en bekräftelse på det jag vetat länge, det som statistik och undersökningar och min personliga erfarenhet tydligt pekar på: Skolan misslyckas med pojkar. Skolan är flickornas arena.

Det är väl bra i jämställdhetens namn, kanske någon undrar? Nej. För i arbetslivet premieras männen lik förbannat. Jag minns min förvåning när jag på mitt förrförra jobb fick klart för mig att mina tre närmaste kollegor i kontorslandskapet, projektledare och civilingenjörer som jag, alla gått ut gymnasiet med ett medelbetyg under 3,0. Det gjorde inte jag. Hade jag gjort det hade jag aldrig- ALDRIG - skaffat mig den utbildning jag har idag, skaffat mig det jobb och den inkomst jag har idag.

Det är svårt att förhålla sig till skolan, tycker jag. För när jag läser det jag skrivit blir jag återigen arg på att skolan inte förmår väcka Q:s intresse och lust att lära, som jag vet finns där. Å andra sidan - han lär klara sig ändå. Men alla andra ungar då, som inte har engagerade föräldrar som läser för dem och babblar om apartheid och annat? Å tredje sidan vill jag inte vara en beskäftig vetabästförälder som inte visar förtroende för pedagogerna, som lägger sig i och ifrågasätter, som Olyckskorpen, mamma till en flicka i Q:s klass. (Ska hon få heta Kassandra här i bloggen? Det var ju en tanke.)

Nu är det banne mig läggdags.

(Ljuvlig lördag) - mer om pojkar

(Först - inom parentes - några ord om här och nu, om inte annat för att komma ihåg vid sämre tider. Lördag förmiddag klockan elva, har ätit en god frukost efter att ha sovit som en stock i drygt nio timmar. Vinkade nyss av make, svärmor och pojkar, somliga av dem ska träna, andra ska gå till biblioteket eller fika. Sedan ska de äta lunch på restaurang. Själv ska jag ta tunnelbanan in till stan, som färdkost ska jag köpa en kopp kaffe och en lussekatt tror jag, destinationen är min trevlige frisör. Om jag hinner ska jag på hemvägen titta in på Indiska och prova en klänning jag spanat in. Pappa kommer på middag ikväll, O har planerat en lukullisk meny för att fira svärmor som fyller år om några dagar. Kroppen stramar lite skönt efter två tuffa träningspass den här veckan, så skönt att vara igång efter alla förkylningar (tack snälla kropp för att du svarar och överraskar mig, imorgon är det dags igen, är du med?). Pratade med mamma igår, ännu ett bra samtal. Allt är med, allt finns där, alla finns här. Min lilla flock mår bra, jag mår bra.)

Nu till mina riktiga tankar. Svallvågorna efter det som hände i Q:s skola (en storm i en toalett?) har fortfarande inte lagt sig riktigt. Det verkar som att tonläget är ganska högt hos vissa föräldrar och att det ropas på hårdare tag, men detta vet jag inte säkert eftersom diskussionen inte är transparent. Läraren verkar trängd och håller fast vid sitt beslut att alla pojkar och deras föräldrar ska vara med på ett möte, vare sig pojken ifråga deltog i dumheterna eller inte.

Våra invändningar verkar hon inte begripa överhuvudtaget. För mig är det så självklart att man inte delar upp barn efter kön, att man inte förutsätter att ett barn tar efter ett annat barns beteende bara för att de råkar ha samma kön, att pojkar inte ska stämplas som bråkstakar, och så vidare, och så vidare. Det är så självklart att jag har svårt att förklara och hitta argumenten. Istället blir jag arg, extra arg också för att det är professionella utbildade pedagoger som (fan) borde veta bättre som reagerar så här.

Men det är inte konstruktivt att bli arg, inte konstruktivt att fortsätta pressa en ung och relativt oerfaren lärare som både O och jag skulle kunna brotta ner med våra verbala lillfingrar. Vi är vana att argumentera och debattera, gör det ideligen, särskilt hemma. Alla är inte det.

På vår direkta fråga har hon förklarat att Q inte deltog i incidenten. Han lekte som vanligt med sina vanliga kompisar, de är en tajt liten grupp på cirka fem pojkar som håller sig för sig själva och förlorar sig i fantasilekar som i hög grad kretsar kring legokonstruktioner och gosedjur. Men hon är orolig för att han ska bli imponerad av den lilla klick av barn (som råkar vara pojkar) som satt i system att trotsa henne och göra tvärtemot. Q gör det han ska på lektionerna fast han sitter och drömmer ibland.

(Drömmer? Tänker jag genast. Tror fan att han drömmer, han har väl tråkigt förstås. Vem hade inte det.)

Istället pratar jag med Q. Läraren säger att några gör tvärtemot. Ja, en pojke brukar bli så arg att han sparkar på dörren. Men jag gör aldrig sånt! Det tror jag inte heller, men det är kanske viktigt att du visar läraren att hon kan lita på dig, att du inte kommer att haka på de som gör sånt. Hon säger att du drömmer på lektionerna. Ja, men jag gör det jag ska! Är det inte okej att drömma lite?

Jo, det är okej att drömma lite.

Älskade, älskade barn, pojken min. Vad jag önskar att du ska få fortsätta vara och utvecklas som precis den du är utan att bli inputtad i ett fack och tillskriven egenskaper du inte har. Fortsätta att gråta när du blir ledsen, fortsätta söka tröst hos mig och pappa, fortsätta att berätta hur du mår och vad du tänker, fortsätta krama dina kompisar. Allt det där gör du idag, men kanske inte så många år till, för pojkar gör inte sånt. Män gör inte sånt. Tyvärr.

Egalité?

I helgen läste jag Egalias döttrar. (Hurra, jag läser igen!)

Omslaget pryds av en naken, knubbig man som springer så att det blonda lockiga skägget flyger, ity han är förföljd av tre beslutsamma kvinnor. Q fick syn på det och blev nyfiken förstås och frågade vad boken handlade om.

Och jag blev faktiskt ganska ställd. Hade han varit vuxen eller åtminstone lite äldre, hade jag svarat att den beskriver en värld där könsrollerna är omvända, där det är kvinnorna och inte männen som har makten.

Men jag tvekade. Hur ser sjuårige Q:s världsbild ut med avseende på de här frågorna? Jag vet faktiskt inte riktigt. Uppfattar han kvinnan som det svagare, förtryckta könet? Förhoppningsvis inte. För honom är det - hoppas jag! - ganska naturligt att barn tas hand om av pappor likaväl som av mammor. Och så vidare. Han har nog en gryende uppfattning om könsroller, men var går gränsen?

Till slut svarade jag att boken beskriver en värld där allt är tvärtom mellan kvinnor och män. Att kvinnorna är större och starkare och har de farliga jobben. Han fnissade beredvilligt. Har kvinnorna de farliga jobben?! Aha!

Vad tyckte jag om boken då? Den är inget mästerverk, storyn är rätt trist, men parodin är genomtänkt och festlig. Som när de unga männen diskuterar sex:

- Har du någon gång varit med om att en kvinna du legat med inte fått utlösning?
- Nej...
- Varför är det så? -----
- Avelsrädslan spelar väl en stor roll. Vi tänker alltid på att det kan bli barn av det. En kvinna behöver ju aldrig tänka på det. Jag har tänkt på hur stor skillnad det är mellan kvinnor och män på just den punkten. Hos oss är liksom den vällustiga könsakten och själva fortplantningen förenade, alltså, för jag tycker i alla fall det är skönast..
Baldrian rodnade lite, såg sig omkring och lutade sig närmare Petronius.
-.... det är skönast att ha den inne i livgången --- Det är så fantastiskt fint, men jag har bara upplevt det två gånger. Du måste ha mod att säga att du vill ha det så, och kvinnan måste vara otroligt tålmodig och hänsynsfull...
Petronius blev snopen. Han hade trott att han var ensam om att ha sådana lustar.
- Men det kan ju bli barn på det sättet!
- Ja, det var just det jag tänkte på. Att vi tycker om att göra det på ett sätt som det kan bli barn av. Och det problemet har ju inte kvinnor. Hos dem är ju vällusten och fortplantningsakten skilda åt ---- Vi tänker hela tiden på oss själva som avelsdjur, för det har vi lärt från det vi var i puberteten, kanske innan dess. Och när vi blir upphetsade tänker vi alltid på att vi kan avla barn om vi följer våra lustar, och då blir vi skamsna och rädda och vågar inte prata om det. Och när vi ligger med en kvinna törs vi inte visa hur vi vill ha det, och så gör vi det bara på hennes sätt, och tycker det är skönt för att hon tycker att det är skönt.

Nu fortsätter jag min feministiska läsodyssé med Marilyn French.

Grubblar

Funderingar som jag umgåtts med ett tag intensifierades idag, av två skäl.

Dels läste jag den här artikeln, och kände delvis igen mig. "Risken för sjukskrivning ökar betydligt för mammor efter andra barnet. Mest utsatta är kvinnor med lön och yrke på samma nivå som pappan, och som samtidigt tar stort ansvar för lediga eller sjuka barn, enligt nya studier som regeringen presenterar på tisdagen."

Fast bara delvis, vilket jag konstaterade i ett samtal med O på förmiddagen. Han satt och väntade på bussen som skulle ta honom till den konferensanläggning där han ska tillbringa en dag och en natt, medan jag är hemma och vabbar. Å andra sidan är det inte länge sedan jag reste i jobbet, då var det han som höll ställningarna hemma.

Jag tycker nog att vi delar ganska bra på ansvaret för hem och barn. Men kanske skulle man undersöka det grundligare, som man hör om ibland. Skriva en lista på precis allt som behöver göras hemma, från att byta till vinterdäck (han) till att se till att det finns medicin hemma (jag).

(Å andra sidan. Det var jag som först började prata om att åka och byta däck, måste se till att få det gjort i helgen. Jag fixar det när jag handlar, sa O. Och när jag gav Y antihistamin var O genast där och tittade över axeln. Vilken flaska, vad heter den, det där måste ju jag också kunna!)

Både du och jag hade kunnat satsa betydligt mer på jobbet om vi hade velat och orkat, sa O. Men vi prioriterar det inte. Nä, det är nog sant, även om jag på sistone morrat över att O:s jobb - som han är mycket engagerad i - slukat honom lite väl mycket. Jag och barnen kan inte klaga, det är inte vi som står tillbaka för jobbet, han försummar sig själv.

Igår morse ringde jag herr Snäll för att meddela att jag var hemma med sjukt barn. Räkna inte med mig förrän tidigast torsdag, för min man är bortrest. Okej, svarade han, vad har du för möten? Inget på måndag, två på tisdag. Då tar jag hand om dem i ditt ställe, vad behöver jag veta?

Precis det stöd jag så förtvivlat behövde från min dåvarande chef för några år sedan, då jag satt hemma och hostade och försökte jobba på distans. Jag minns det så väl, jag hade bekymmer med en medarbetare som inte levererade och jag frågade om min chef kunde prata med medarbetarens chef eftersom jag var sjuk. Han svarade nej, och jag undrar fortfarande varför. Förmodligen var han själv överlupen med jobb, men jag är ganska säker på att det fanns ett element av uppfostran i det också. Det där borde du klara av själv.

Det hade han förstås rätt i, det borde jag ha gjort, men när jag nu inte gjorde det, är det inte chefens ansvar att hjälpa? Och är det inte chefens ansvar att se till att klimat och arbetsbörda är drägliga?

Herr Snäll skulle aldrig ha nekat. Dels är han sextio år och trygg och erfaren utan behov av att sätta sig på folk och mästra. Men också: han skulle aldrig neka mig den hjälpen.

För det är ju ömsesidigt. När jag ringde honom igår frågade jag: visst behöver VD månadsrapporten idag? Jag fixar den under dagen. Nej, det är först imorgon, ta det lugnt du. När jag öppnade datorn direkt efter frukosten idag, fanns där ett mejl från herr Snäll: jag är ledsen men rapporten behövs redan under förmiddagen, går det bra? Jag svarade direkt att jag gör den nu, du har den inom en timme. Och det hade han, och han vet att jag svarar i mobilen om han har frågor. Lika väl som att jag vet att han inte ringer om han inte måste.

En anledning till att herr Snäll inte bråkar om vabbande och ledigheter är att han gör skäl för sitt namn, snäll och mänsklig. Men en annan anledning är att han vet att han kan lita på mig, att jag levererar det han behöver.

För ett år sedan konstaterade jag att jag inte kunde tänka mig att ta anställning hos herr Snäll. Alldeles för tråkigt och tekniskt samt bilkörning, var mina orsaker. Men kanske ska jag tänka om. Bilkörningen är som sagt nere på tjugo minuter enkel väg, nästan garanterat under trettio, det är ingen restid att tala om. Tråkigt och tekniskt? Så sant, men kanske finns andra möjligheter på företaget. Herr Snäll är inte den ende trevlige och mänsklige chefen, det vet jag. Jag har fått mycket beröm för mina insatser, folk verkar dessutom gilla mig, jag inbillar mig att herr Snäll inte är den ende som skulle anställa mig i morgon dag.

Kanske dags att syna de där inbillningarna. Ett drömjobb är ett drömjobb är ett drömjobb, och måste kanske anstå tills mina barn är lite större.

Don't call me ma'am! Boss, guv, whatever, but not ma'am!

Under konvalescensen har jag umgåtts med en av min ungdoms hjältinnor, Jane Tennison. Hela serien finns på Netflix. (Men jag har inte hunnit se de sista avsnitten.)

Det är en underlig upplevelse att se filmerna igen. De är fortfarande bra, men inte opåverkade av tidens gång. Fast hur många serier från 90-talet hade man stått ut med att se idag? Riktigt lika begeistrad som Johan Croneman är jag inte längre.

(En parentes om något som ger mig andnöd. Avsnittet The Lost Child handlar om en misstänkt kidnappning av ett litet barn, som senare hittas dött. Polisen och därmed också tittaren slår snabbt in på pedofilspåret, en dömd förbrytare har figurerat i närheten. Jag tänkte nog likadant när jag såg filmen första gången. Kanske finns minnet kvar fast jag tror att jag glömt, men det är inte bara det. Mina egna erfarenheter, liksom den subtila och skickliga dramaturgin får mig att ana sanningen redan i första rutan. Barnet skriker mycket. Mamman är ensamstående, ensam, alldeles ensam. Barnet har kvävts, exempelvis av en kudde.

Åh herregud. But for the grace of God.)

Det intressantaste är att se och fundera över ledarskapet som Jane utövar. Hon är skicklig på sitt jobb, och passionerat intresserad av det. Hon motarbetas tämligen konsekvent av sina kollegor. Dels av männen, som inte gillar att ledas av en kvinna. Orättvist alltså. Men även av kvinnorna, mer än en av hennes kvinnliga medarbetare tycks förvänta sig en annan sorts chef, och blir stötta av Janes kantiga sätt. Orättvist igen. För hade en manlig chef betett sig så hade det varit alldeles i sin ordning.

Eller?

Jane är en ragata ibland, det tycker jag också. Hon dundrar på, är osmidig, väljer aldrig sina strider, vet aldrig när det är nog och dags att vika undan. Visar det dessutom utomordentligt dåliga omdömet att ligga med både kollegor och chefer. I hope I can rely on your discretion. Jovisst, men att tro att arbetsklimatet förblir opåverkat är inget annat än naivt och jävligt oförsiktigt.

Tänker jag där jag sitter i min soffa. Men återigen, gör hon något som inte tusen karlar har gjort före henne, utan att dömas?

Så slår det mig. Min egen chef, som jag faktiskt inte gillar alls, påminner inte så lite om Jane (dock inte vad gäller sängkamraterna, kanske jag ska försäkra). Så det får hon heta här i bloggen i fortsättningen. Kanske kan detta namnval också ses som ett ärligt försök från min sida att ge henne en chans.

För trots allt gillar jag ju Jane.

A day well done

Idag har jag:

Sökt på nätet efter inspiration inför mitt första riktiga veckomöte med projektgruppen. Jag behöver förbereda mig väl, för på det här företaget är det ingen som kommer i tid eller ser poängen med veckomöten. Men det ska jag snart ta ur dem. För några år sedan hade det gjort mig olycklig och osäker, nu känner jag snarast en kvillrande förväntan. Hehe, de vet inte vad som väntar.

Hittat en del matnyttigt och en del obetalbart. Bland annat en Flickornas stora bok om projektledning. För de av oss som tycker att det pratas för lite om skor och choklad på jobbet.

Bestämt mig för att aldrig någonsin mer i livet referera till mig själv som flicka eller tjej. Fast det har jag väl i alla fall inte gjort på bra länge?

Ätit tidig middag med pappa på Järnvägsrestaurangen vid Östra station. Det är internationella flickdagen idag, och pappas födelsedag. En händelse som ser ut som en tanke. Hade fler av världens flickor haft en pappa som han hade vi kanske inte behövt en dylik dag.

Promenerat från Östra station till Gamla stan. Genom Humlegården, Kungsträdgården, över Norrbro, förbi Slottet och in i gränderna. Att promenera i stan är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Trots det skulle jag nog inte vilja bo där.

Fått blankt hår igen av min frisör, och låtit mig övertalas att köpa dyrt schampo som förhoppningsvis hindrar det från att bli torrt och risigt igen. Det är ju knappt jag tror på sånt där men den som lever får se.

Lyssnat på La Bohème på tunnelbanan. Pappa och jag ska se den nästa helg.

Packat väskan inför en konferens med övernattning. Något sådant har jag inte varit med om på år och dag så det ska bli riktigt roligt.

Nu ska jag lägga mig att sova mellan två gossar som jag redan saknar lite. Men till lördag lunch ses vi igen och då ska jag ägna mig helt åt dem.

Modersidentiteten

Jag läser om Henrietta Lacks, kvinnan från vars kropp man hämtade HeLa-celler, de första mänskliga celler som överlevt i labbmiljö, och den cellinje som odlats mest världen över.

Boken väcker förstås en massa etiska frågor om forskning och patienters rätt till information och medbestämmande. Diskriminering av svarta och fattiga är ett inte oväsentligt inslag i hela historien.

Men jag reagerar mest på något helt annat.

Henrietta födde sitt första barn vid fjorton års ålder. När hon dog vid 31 hade hon fem barn, alla med samme man (han var för övrigt hennes kusin). Hon behandlades för både syfilis och gonorré, och det verkar sannolikt att det var maken som smittat henne.

Cancern behandlades utan framgång med radium, vilket gjorde henne steril. Det fick hon veta först efteråt, och uttryckte då att det hade hon aldrig gått med på. Trots fem barn, trots stor fattigdom.

Det både skrämmer och fascinerar mig.

Om man vänder på det sitter röva ändå bak (fast inte)

Fredag morgon, O ropar där han sitter böjd över DN. Brukar karlar ta dig på röven, ja alltså andra än jag då? Är det ett problem i din vardag?
(Ja, eftersom vi kommer från Göteborg använder vi rätt ofta ordet röv. Fult men beskrivande.)

Näe, har aldrig hänt, svarar jag, eller jo förresten. Det var ju han i kören för ett år sedan. En av basarna, en kille i min ålder, flippade plötsligt ur när vi repade för en mindre informell konsert, och började nypa mig i ändan ideligen. Jag var ganska konsternerad. Det var irriterande men knappast kränkande. Jag tyckte mest synd om killen, han är en knepig typ och var uppenbarligen rätt instabil vid den här tiden. Efter några rejäla grabbatag sa jag till på skarpen, då slutade han.

När jag tänker efter riktigt ordentligt drar jag mig till minnes några incidenter på Chalmers också. Rejält spritblöta sådana.

Jag fattar inte, säger O. Alla kvinnor som vittnar om detta, det måste vara vanligt förekommande. Alltså måste det vara helt vanliga män som får för sig att bete sig som idioter. Själv skulle jag inte komma på idén.

Nä du nä. Du är ju vettig. Och plötsligt slår det mig att jag tänker annorlunda nu. För visst har jag hört det förut, kompisar som berättat att de inte får vara ifred, att de blir tafsade på i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Själv har jag gått tämligen fri.

Och jag har tänkt, vad är det som skiljer mig från dem. Är det för att jag är lång och skräckinjagande, inger respekt, inte blond, för tjock? Oattraktiv? Eller gör de andra tjejerna något kardinalfel, beter de sig inbjudande på något sätt? (Jo, så tänkte jag ibland, det erkänner jag.)

Nu tänker jag helt självklart att det har med männen att göra. Jag har omgivits av normala, sunda män som helt rimligt inte kommer på tanken att oinbjudet vidröra sina medmänniskors ändalykter. Lite hårddraget har jag flyttat problemet från offer till förövare.

Explosiv tendens och jämställdhetstankar

En konkret orsak till min efter-jul-(postnatala?)-besvikelse var att min man tvingades jobba. Förutom både lördag och söndag helgen före jul och en hel del under den följande veckan, till och med lillejulafton, också alla helgfria mellandagar. Före julhelgen hjälpte svärmor mig att hålla ställningarna, och jag hyste förhoppningar om att åtminstone några dagar skulle hållas fria. De grusades, och mitt humör sjönk.

På fredagen, dagen före nyårsafton, slängde jag alla goda föresatser över bord och exploderade. Inte så att jag hade tigit still innan, men jag hade försökt att behärska mig. Jag tänkte på den forskning jag nyligen läst om, att det är bättre att lägga band på sin ilska, luftar man den blir man bara ännu argare. Jag mindes hur det varit när jag själv behövt jobba över, hur trängd jag känt mig mellan min egen och O:s besvikelse och jobbets krav.

Explosionen rensade luften, jag slutade vara arg och ledsen. Även O mådde bättre, tror jag.

Men det var inte om detta jag skulle skriva, utan om ett samtal jag hade i mellandagarna med en god vän. Hennes man jobbar ofta över, och hon har för länge sedan slutat bli besviken över det. Hon planerar sin och barnens tillvaro utan honom. Kan han vara med blir det en trevlig bonus, men de klarar sig utmärkt ändå.

Hon har tagit all föräldraledighet, han ingen. Med de första barnen var hon ledig tre år i sträck. Hon gör sig inga illusioner om vad som väntar när hon kommer tillbaka nästa gång. Klart de inte satsar på mig, säger hon. Men hennes man anses allt mer oumbärlig på sitt jobb, får tioprocentiga löneökningar år efter år.

Jag känner knappt några som klarar att kombinera två utvecklande och roliga jobb med familjeliv, sa hon. I de flesta familjer finns ett plus- och ett minusjobb.

Hon är krass och realistisk och osentimental och fast jag aldrig hade velat byta så känner jag ändå respekt för hennes val. Lite avundsjuk är jag också. På många vis är hennes - deras - tillvaro enklare än min, och vår. De slipper tjafset och slitningarna. Deras arbetsfördelning är självklar.

Fast lite irriterad är hon över att det är hon som nattar alla barnen varje kväll. Sju dagar i veckan smiter maken till datorn vid halvåttatiden. Jag hade blivit galen, säger jag. Den konflikten väljer jag bort, svarar hon, den korta tid vi har tillsammans på kvällen vill jag inte förstöra med gräl.

Nej. Jag tror inte att jag hade klarat det. Till skillnad från henne hade jag blivit arg och bitter.

Men lätt är det inte.

Upptäckter och utebliven komplimang

Det var alltså julfest på jobbet i fredags. Eftersom de senaste veckorna varit turbulenta hade jag ingen vidare lust att gå dit. Men trots detta, eller kanske just därför, blev det ett riktigt roligt kalas.

Man gör sina upptäckter. Min mumlande kollega i rummet bredvid, som alltid ler vänligt men som inte kan avsluta en enda mening utan alltid blir stående och hummar och ummar (vilket driver mig till vansinne fast jag ler vänligt tillbaka, för jag har ju ett gott hjärta), hans leende blev ännu bredare när han fått lite innanför västen, och så hade han visst händer och armar också. Som plötsligt befann sig lite varstans. På mig och andra kvinnliga kollegor.

Jag har varit med förr, så jag kopplar på autopiloten. Ler och glider undan. Möter inte blickar på dansgolvet, i alla fall inte för länge. Egentligen är det sorgligt. När vi plötsligt bara var kvinnor som dansade, kände jag en påtaglig lättnad. Äntligen! Nu kan vi dansa som vi vill, ingen som missuppfattar.

Apropå det - dans och missuppfattningar - gjorde jag en annan upptäckt. En ung man i trettioårsåldern som jag inte haft någon särskild uppfattning om tidigare. Vi har småpratat någon gång men han verkar ganska tillknäppt. Men på dansgolvet! Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev helt fascinerad och ville bara titta på honom hela tiden. Och eftersom jag numera försöker leva efter devisen att beröm ska man slösa med, och tycker man att något eller någon är bra ska man tala om det, hade jag egentligen velat säga ungefär:

Jag kan inte sluta titta på dig när du dansar, det är det häftigaste jag har sett. Jag menar verkligen bara just det och Inget Sånt, jag är lyckligt gift  - vi fick rentav till det igår kväll - och ska snart vingla hem till min man och mina små barn, så missuppfatta inte det här för all del. Men fasiken människa vad du dansar bra!

Men sånt kan man ju inte säga. Så det gjorde jag inte heller.

Och tur var väl det kanske. För idag när jag mötte honom i korridoren höll han envist blicken i golvet.

Bang!

Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?

Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:

Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!

Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.

Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.

Pappa.

Bang!

Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?

Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:

Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!

Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.

Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.

Pappa.

Bra replik

Jag gillar inte Maria Sveland något vidare, fast jag inte riktigt fattar varför. Men hennes artikel i DN idag var riktigt bra, det erkännes. Visst ställs det helt andra krav på mödrar än fäder, visst är modersrollen långt mer komplex och skuldtyngd än fadersditon.

Blir än mer nyfiken på boken, men det är många före mig i bibliotekets reservationskö, och många böcker ligger på nattduksbordet också.

Bra replik

Jag gillar inte Maria Sveland något vidare, fast jag inte riktigt fattar varför. Men hennes artikel i DN idag var riktigt bra, det erkännes. Visst ställs det helt andra krav på mödrar än fäder, visst är modersrollen långt mer komplex och skuldtyngd än fadersditon.

Blir än mer nyfiken på boken, men det är många före mig i bibliotekets reservationskö, och många böcker ligger på nattduksbordet också.

Marriage of true minds

För några år sedan skrev jag ett inlägg med den titeln, men citat går ju att återanvända. Ännu ett citat - av Gun-Britt Sundström - faller mig i minnet, att lycklig tvåsamhet förmodligen är lika avundsvärd som den är ovanlig.

Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.

Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.

I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."

Marriage of true minds

För några år sedan skrev jag ett inlägg med den titeln, men citat går ju att återanvända. Ännu ett citat - av Gun-Britt Sundström - faller mig i minnet, att lycklig tvåsamhet förmodligen är lika avundsvärd som den är ovanlig.

Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.

Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.

I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."