Jag gillar inte Maria Sveland något vidare, fast jag inte riktigt fattar varför. Men hennes artikel i DN idag var riktigt bra, det erkännes. Visst ställs det helt andra krav på mödrar än fäder, visst är modersrollen långt mer komplex och skuldtyngd än fadersditon.
Blir än mer nyfiken på boken, men det är många före mig i bibliotekets reservationskö, och många böcker ligger på nattduksbordet också.
Ja, det var väl hyfsat skrivet. Det jag tycker är mest konstigt är att Sveland hela tiden försöker få det till att hon kommer med nåt nytt och häpnadsväckande. Det enda nya är att Svelands kompisar på kultursidorna springer benen av sig för att få skriva om hennes böcker.
SvaraRaderaHela greppet med positiva skilsmässor gjordes redan för flera år sedan, och bättre, av SVT med dokumentärserien "Skild". Inte säker på namnet...
Det som jag tycker är rätt i analysen av den kritik boken fått är att det här med skilsmässa är minerad mark och den visar på att det i oskrivna regler ställs olika krav på pappa och mammor eller kanske snarare att pappor och mammor ställer olika krav på sig själva?
SvaraRaderaDet är däremot lite förenklat att säga att det på något vis är mammorna som drar det kortaste strået. Oftast är det en överenskommelse mellan man och kvinna om hur man ska jobba och vara barnledig mm. det är inte helt självklart att mannen kommer hem och säger du får ta 1 år så tar jag 2 sommarmånader. Kan ju vara så att Mamman har sagt att hon vi ta den längsta tiden med barnet, jobba deltid osv.
Att det dessutom är otroligt sällsynt att pappan får vårdnaden vid en vårdtvist visar ju också på att det i mångt och mycket är mannen som är förloraren i dramat.
Om man ska generalisera vilket vi ju gör.
Det är svårt att bedöma Svelands argumentation i DN-artikeln utan att ha läst boken, tycker jag. Om hon har rätt, och skuldkänslor inför barnen verkligen är ett stort tema i boken, så kan ju vissa debattinlägg framstå som märkliga. Utifrån hur hon själv har återgett bokens budskap i media tycker jag däremot att kritikerna har rätt.
SvaraRaderaJag menar: vem är per definition emot skilsmässor? Knappt någon i dagens samhälle, tror jag. Däremot är det väl inte så konstigt om människor beklagar skilsmässor just när de inträffar. Jag antar att själva skilsmässan ofta är jobbig för de inblandade, särskilt barnen om sådana finns, även om resultatet kan bli en stor förbättring av allas liv på sikt.
När det gäller skillnad på kraven på mödrar och fäder så tror jag att män/pappor också skulle få kritik om de sade att det framförallt var skönt och självförverkligande att skilja sig. Vilket jag faktiskt tycker att Sveland ofta har gett uttryck för.
Det finns goda skäl att vara kritisk mot kärnfamiljsnormen, men jag tycker i så fall att det vore intressantare att läsa om alternativa former för att leva tillsammans. Har trots allt svårt att tycka att skilsmässor är en väg till frälsning, även om de såklart kan vara helt rätt för alla inblandade.
Du blir irriterad på henne för att hon har svårt att uttrycka sig i tal. Hon låter som Mona Sahlin.
SvaraRaderaSom "vanlig" läsare av DN är det kanske svårt att förstå Maria Sveland, och ja hon kanske låter som Mona Sahlin. Om man däremot är van att läsa kademiska sociologiska texter, som jag, framstår texter snarare som enkel. Men annars kan nog vissa termer och begrep lätt missförstås.
SvaraRaderaJag har aldrig hört henne tala och är irriterad på henne i alla fall.
SvaraRaderaJag har inte läst boken. Och jag känner mig inte alls "provocerad" över tanken att någon som skiljer sig kan bli lyckligare efteråt. Ändå tycks dessa damer göra ett stort nummer av det hela. Det är kanske det som är "provocerande". För ingen har ju tvingat dem till altaret. Själv är jag mest förvånad över att så många feminister fortfarande VÄLJER FRIVILLIGT att gifta sig. Kyrkligt till och med. Varför i hela fridens namn?? Sen går några år och då börjar klagosången.
SvaraRaderaJag förstår inte varför man inte från första början väljer ett självständigt liv.
Kan någon feminist upplysa mig kring saken?
Monica
Tja, jag kallar mig feminist och jag är gift. Dock inte kyrkligt.
SvaraRaderaJag gifte mig för att jag hade hittat en person jag ville leva med och så småningom få barn med. Det senare visade sig vara oväntat svårt. Jag ville ställa till med kalas, visa för omvärlden att det var vi, alla de där vanliga argumenten. Juridiken var inte oviktig heller. Har inget till övers för debatten kring Stieg Larssons arv. Varför gifte de sig inte? Och om de nu inte ville det, varför bemödade de sig inte om att skriva testamente?
Men jag anser mig inte vara mindre självständig för att jag är gift. Eller, naturligtvis hade jag varit självständigare om jag levt ensam, men också ensammare. Tidvis är det en kamp att dela det dagliga livet med en annan människa, men det är värt det.
Eftersom vi bor i Sverige så vet du att du likaväl som jag att den enda skillnaden är egentligen den juridiska biten. Dela livet med någon kan man göra ändå. Och kalas kan man ju ordna när som helst man så önskar.
SvaraRaderaFör mig är det fascinerande att folk ändå väljer – frivilligt – att ”lova att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer dem åt”.. istället för at skriva ett testamente (som det egentligen handlar om när man pratar om skillnaden).
Men varför i hela fridens namn denna teater om man nu inte menar det man säger?
Själv kan jag absolut inte lova någon (förutom mitt barn) att älska henne/honom tills jag dör..
Men jag upplever inte heller att det gör mig ensammare när jag ärligt säger att så är fallet. Jag kan inte lova något sådant om man tänker att jag möjligtvis lever tills jag är 85. Möjligtvis om jag får veta om en allvarlig sjukdom så att jag dör som relativt ung.
Och om ärligheten gör mig ensammare – dör väljer jag ärligheten alla gånger.
Monica
Monica: jag är gift och har aldrig lovat något om "tills döden skiljer oss åt". Det ingår inte i någon av standradceremonierna för borgerlig vigsel i alla fall...
SvaraRaderaSedan är ju den juridiska biten ganska stor; till exempel måste man väl fortfarande vara gift för att få adoptera som par.
Monica, i vår kyrkliga vigsel sa vi "Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig", och så något mer åt det hållet. Prästen pratade mycket om att man ska hjälpas åt att bära varandras bördor. Jag ser inget provocerande eller antifeministiskt i något av det.
SvaraRaderaDäremot blir jag provocerad av att folk som uttalat inte vill eller vågar binda sig vid varandra ändå skaffar barn ihop! Jag är inte på nåt sätt emot skilsmässor, men jag tycker nog ändå att barn har rätt att ha två föräldrar som haft som ambition att satsa på ett liv tillsammans. Eller, rätt och rätt, jag har inget emot singelinseminerade mammor, till exempel. Men att två personer som inte vågar binda sig vid varandra (kyrkligt eller borgerligt spelar ingen roll, och man får inte in exakt samma juridik i ett testamente, vad jag har förstått) vågar skaffa barn ihop, det har jag förstå.
Självklart ska man kunna skilja sig, och självklart mår barn dåligt av att ha olyckliga föräldrar som vägrar separera och istället bara stretar på, men jag är ändå för äktenskapet som institution. Så feminist jag är!
Jag hör till dem som inte är så intresserad av boken vilket delvis har att göra med min privata situation. Min man och jag har varit ett par i 16 år, de flesta år som gifta. Jag är oerhört tacksam för de här åren inklusive slitningar oss emellan och andra motgångar. Kanske vi inte förblir gifta tills döden skiljer oss åt men hitills finns det ett "mervärde" (kanske inte så lyckat ordval...) i vår relation som jag tror hör ihop med att det är en lång och "fast" relation.
SvaraRaderaAtt må bättre - happy, happy - efter att ha avslutat en dålig relation är väl inte konstigt. Däremot antyder titeln för mig att författarna inte tar sig an hur relationen går från nära och önskad till avslutad och oönskad. Det hade jag gärna läst om! Jag uppfattar ändå bland skilda vänner att det finns en sorg över att relationen / äktenskapet inte höll. Inget happy, happy där även för den som tar intitiativet till skilsmässa.
Jag skulle gärna läsa en happy, happy bok om långa relationer som överlever och mår bra. Gärna ur feministiskt perspektiv. Kanske det är svårare att leva gott ihop
än att skilja sig fast många av oss egentligen mår gott i långa relationer?
Maria
Jag ahr inte läst boken men är ändå mycket positiv till att det lyfts fram att det långt ifrån alltid är beklagansvärt (=mindre värt, alltså en värderingsfråga) att man skiljer sig. Jag är skild och oerhört glad och tacksam för det, och VILL INTE anses mindre värd i samhällets ögon som ensamstående. Det gör jag dock i dagens läge och därför välkomnar jag att det skakas om lite i den konservativa simplicism som ligger som en våt filt över vårt samhälle....*ilsken, märks det?*
SvaraRaderaHur gör man en "anonym" signatur till en namngiven anonym dito, här? Tror att många kommenterar som "anonym" tack vare att det ser ut att vara enda sättet att faktiskt vara anonym (slippa logga in) i kommentarsformuläret.
Till anonym ovan: Man kan välja Namn/URL och så bara fylla i första fältet, där man förstås väljer vilken signatur man vill.
SvaraRaderaHar jag gjort i den här kommentaren.
"hur relationen går från nära och önskad till avslutad och oönskad"
SvaraRaderaPrecis. För en skilsmässa förutsätter väl att man en gång tänkt sig att leva tillsammans men att det kommer att bli otänkbart. Varför blev det så?
Är det verkligen till skilsmässans fromma vi ska ifrågasätta kärnfamiljen? Varför inte alla andra tänkbara sätt att bilda familj på, som kanske kan fungera stabilt i längden?
Jag har en kollega som lever tillsammans med samma kvinna sedan de tidiga tjugoåren och de är nu fyrtio. Lever tillsammans med men inte bor tillsammans med. De har valt att inte ha barn och ha varsin lägenhet, han med sina katter och hon med vad det nu är hon tycker är viktigt i vardagen. De är tillsammans på helgerna och ledigheter, och någon kväll i veckan.
En släkting skilde sig efter ett kort äktenskap (inga barn) och konstaterar nu att han inte är "the marrying kind". Han ägnar sig åt sitt arbete och åt kortare flörtar.
Möjligen vore det så att fler människor faktiskt skulle fatta sådana beslut om sina liv i stället för att försöka med evig kärlek och tvåsamhet.