Avslutningen på en för övrigt intressant debatt hos Maja har fått mig att fundera en hel del. Signaturen Marie skriver så här:
Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. ---- Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?
Det här är svårt, tycker jag. För det är ett faktum att mina barns utseende gör att deras omgivning kommer att dra slutsatser om dem under hela deras liv. Så länge de är barn och i sällskap med mig eller O, kommer folk förmodligen att göra den helt korrekta observationen att de är adopterade. Så långt allt väl. Hittills har vi aldrig mött annat än positiva reaktioner på detta. (Jag rannsakar mitt minne, är det verkligen sant? Men jo, jag tror faktiskt det. De som inte gillar företeelsen adoption är tydligen diskreta, eller så är jag ouppmärksam.)
Jag är smärtsamt medveten om att jag inte alltid kommer att stå vid mina barns sida och kunna fånga upp omgivningens reaktioner, eller för den delen utgöra en förklaring med min blotta närvaro. Aha, asiatiskt barn, svensk mamma, alltså adoption. När de är tonåringar, unga vuxna, medelålders, gamla, kommer deras koreanska utseende att sticka ut (förhoppningvis allt mindre i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt). Men de kommer förmodligen, gång på gång, få frågan: var kommer du ifrån? En fråga jag aldrig får. En fråga som föranleds av deras utseende. Kommer de att känna så här? Blotta tanken sliter min själ i stycken.
Och då fälls taggar och tigerklor ut. Nej, jag vill inte, jag vägrar leva i en värld där det är okej att diskutera huruvida man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt, och där ifrågasättandet av denna diskussion möts av storögd förvåning och anklagelser om inskränkthet. För det måste ju vara okej att diskutera?
Visst fan måste det vara det. Och kanske gör jag mina barn en björntjänst med min attityd. Men jag blir faktiskt förbannad och sårad, både å mina och deras vägnar, när det pratas om egna barn. När bekanta som mycket väl vet att jag har adopterat, pratar om någon som har både adopterade och egna barn. Hur tänker man då? (Svar: förmodligen inte alls.)
Hittills har jag tigit. För den sociala fernissan skulle spricka och trilla av i bitar om jag hade sagt det jag tänkte. Men jag kanske skulle börja göra det?
Sedan jag började fundera på det här har jag insett att frågan omfattar mer än adoption. Häromdagen pratade jag med en kollega, som har ett funktionshindrat barn, och ett barn som inte är det. Han har noterat att människor refererar till det ena barnet som "dom" och det andra som "vi". Uteslutande respektive inkluderande. Min chef anförtror mig att det finns starka åsikter inom företagets ledning angående omöjligheten att anställa ingenjörer med icke-svensk bakgrund. "De skulle inte passa in här." Jag häpnar.
Nej så fan om taggar och klor kan fällas in. Bara temporärt i så fall, för vässning. Jag tänker nog fortsätta vara ömhudad, överkänslig och jobbig. Kanske ännu mera så.
Det er så viktig det du tar opp her, Helga! Vi må ikke akseptere slike holdninger og angående sitatet øverst i posten så må jeg si at jeg syns det virker rart. Så uvanlig kan da vel ikke adopsjon være? Verken i Sverige eller her? Og kommer man ikke langt med litt sunn fornuft og empati i møte med sine medmennesker uansett? Jeg må si jeg undres mange ganger over hvor korttenkte folk kan være... Alt i alt: De kan ikke få lov til å leve i fred med slik holdninger! Frem med pigger og klør!
SvaraRaderaJag är nog lite orättvis mot Marie när jag rycker hennes citat hur sitt sammanhang. Hennes poäng var att de som vill, ska eller har adopterat ibland är intoleranta mot de som inte kan tänka sig adoption, eller som av olika skäl inte är där ännu. Och det har hon säkert rätt i.
SvaraRaderaMen hennes ord väckte tankar i mig, tankar som jag behövde får ur mig.
Marie, om du läser det här, förlåt! Jag är som sagt medveten om att jag är orättvis mot dig.
Har inte tagit del av den bloggdebatten du refererar till. Men jag är helt inställd på att bli en skitjobbig lejonmamma som säger ifrån i parti och minut. I alla fall är det så jag tänker nu när jag fortfarande väntar på mitt barn. I valet mellan att bli betraktad som jobbig och att se mitt barn bli kränkt, direkt eller indirekt, är valet lätt.
SvaraRaderaVisst, jag kan inte förvänta mig att andra ska ha kunskaper om adopterade barn. Men jag har rätt att förvänta mig respekt för min kunskap som adoptivförälder, det är ju jag som är påläst och har erfarenheten.
Jag har också hört det där från bekanta, att adoptivföräldrar är så himla överdrivna vad gäller omsorgen om deras barn. Det är ingen bra grogrund för fortsatt vänskap, om vederbörande t ex skulle tycka så om mig.
Jag är nu medan jag väntar inställd på att få möta inskränkthet och fördomar, tyvärr. Men jag hoppas att det inte blir så. (Har dock redan mött denna typ av åsikter.)
Min upplevelse är att fokus ändras en del över tid. Mitt äldsta barn (genom adoption) är nu 10 år. När barnen var små handlade det mer om att försvara och bemöta, i början helt över deras huvuden som 1 - 2 åringar.
SvaraRaderaNu däremot har jag alltid mina barn i fokus när frågor och kommentarer kommer. Med det menar jag att det alltid är viktigare att vara en modell för mina barn när jag/vi svarar än att det blir "rätt" svar för att lära/läxa upp någon utomstående. Ibland innebär det att inte gå i svaromål av så simpla skäl som att vi är på väg någon annanstans och inte hinner svara utförligt. Däremot tar vi upp det runt köksbordet efteråt.
Jag tänker att så länge de rör sig i samma kretsar är mina barn i denna ålder redan "Kalle" och "Stina" och blir mest bombarderade med frågor i nya sammanhang - vilka kan begränsas. Jag tänker också att de som tonåringar och vuxna behöver kunna välja när och hur och hur hett de vill debattera och lära andra ... Det skulle vara tungt för dem om vi som förebilder lär dem att man bör hugga på varje kommentar.
I sammanhang där mina barn inte är med tror jag jag är mer "på" och debattlysten. Även i bredare frågor typ smyg-vardagsrasism på jobb och i skolan.
Maria
Jag tycker inte att det går att klandra människor för att de är okunniga om adoption i sig, för det är ju klart att det finns mycket man inte har kommit i kontakt med tidigare och allt möjligt. Det jag kan störa mig på är när folk är tvärsäkra på ett tanklöst sätt, som de som sitter med alla egenfödda barn de kan önska och säger "Jag skulle aldrig kunna tänka mig att adoptera för jag tror inte man kan älska ett adopterat barn lika mycket" eller de som säger "Saknar du inte dina riktiga föräldrar?"
SvaraRaderaJag svarar gärna på frågor om mig själv som adopterad eller om adoption i allmänhet och jag tror visst inte att adoption är ett alternativ för alla men ibland önskar jag att människor reflekterade lite över att verkligheten kanske består av mer än just bara deras egen situation.
En liten kommentar... Först, jag har inte alls tagit del av debatten som refereras till ovan. Jag har inte adopterat barn, är inte adopterad själv och jag känner faktiskt inte ens någon som är adopterad! Jag tycker verkligen det är jättekonstigt hur en del människor kan använda uttryck som det här med "egna barn" (se ovan) etc. Jag är helt övertygad om att man kan älska sina barn lika mycket oavsett var de kommer ifrån. Men jag håller med Anonym ovan, om att det för barnens *egen* skull kan vara onödigt att ständigt gå i försvarsställning och "lära/läxa upp" andra - det gäller ju alla möjliga områden i livet. Barn lär sig ju av vårt beteende och att visa tolerans och visst överseende är ju iaf enligt min mening otroligt viktigt. Självklart ska man därmed inte sagt acceptera vad som helst!
SvaraRaderaTack Maria, för din klarsynta kommentar. Fokus på barnen, förstås. Jag tänker nog än så länge bara på situationer där de inte är med, men tiden går fort och de blir snabbt stora!
SvaraRaderaIngen fara, Helga! Jag känner mig inte orättvist behandlad. I den mån jag hade en poäng så var det väl att människor alltför ofta har svårt att se bortom sin egen horisont och sina egna val och att adoptivföräldrar inte nödvändigtvis är bättre eller sämre än andra i det avseendet (även om jag kan tänka mig att man ibland tvingats tänka några varv till kring vissa frågor). Och jag förstår helt och fullt att man vill försvara sina barn.
SvaraRaderaMin första, osorterade reflektion runt det du skriver är att det måste väl inte märkas på alla barn att de är adopterade. Men när jag kollade adoptionsstatistiken för de senaste åren på Mias (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor) webbplats ser jag att olika länder i Asien fortfarande dominerar stort, med Kina som det tveklöst största landet. Ett 70-tal barn (av 655 totalt) kom från forna öststater. Brottas deras föräldrar med samma problematik? Eller handlar det om att vi i Sverige har särskilda fördomar vad gäller asiater? På samma tema som i den krönika i HD du länkade till drar jag mig till minnes att jag någonstans läste en kvinnlig krönikör som adopterats från Korea som var trött på att ibland misstas för att vara en importfru från Thailand.
Eller handlar det kanske mest om att definitionen av vad det innebär att vara svensk är oerhört skev, för att inte säga totalt förfalskad? Men det är en kliché som väldigt många värnar och ivrigt tillskyndar, av oklar anledning.
En genomsnittlig svensk kan väl se ut lite hur som helst numera, inte minst med tanke på att rätt många har föräldrar som är födda i andra länder eller själva kommer någon annanstans ifrån. Och även om man är pursvensk behöver man inte se ut på något särskilt sätt. Men, jodå, myten säger att vi alla är så härligt blonda. Trots att alla som är äldre än 5 år och som påstår att de är blonda i själva verket bleker sitt diskvattenskulörta hår. Annars har man rimligen något slags pigmentstörning. I min släkt är vi så svenska man kan bli (eller, om man ska vara petnoga, dansk-norska före frederna på 1600-talet) och ingen har rört sig ur fläcken sedan 1700-talet (så långt jag kunnat släktforska), men inte har vi några särskilt blonda (eller ens cendré) gener i min närmaste familj.
När jag och min man bor på hotell i Sverige, äter på en bättre restaurang eller besöker någon turistattraktion blir vi ofta tilltalade på engelska. Varför? Jo, för den där svartmuskige medelhavstypen med den där frun med det konstiga röda håret kan väl inte vara svenskar.
Jag är så trött på att ha levt ett helt liv med vad jag kallar den blonda hegemonin att jag har svårt för den utseendetypen.
Och så det där med längd. Svenskar är ju så rasande långa. Jaha? En genomsnittlig svensk kvinna är 166 cm lång och jag råkar ligga där någonstans. Jag upplever det inte som att jag avviker särskilt mycket – eller alls – längdmässigt när jag besöker t.ex. Spanien eller Singapore. I Sverige är dock uppfattningen att är man svensk är man lång och man hör ibland människor som är sisådär 163 cm referera till sig själv som korta. Men avviker inte någon som är, säg, 172 cm mer från ”normen” (jag vet, 166 cm är ett medelvärde, inte en median, men ändå)?
Och skor. Herregud, våra stora skandinaviska fötter kan ju aldrig klämmas ner i de små kontinentaleuropeiska storlekarna. Inte? Jag har aldrig upplevt att någon höjer på ögonbrynen åt storlek 38 i Sydeuropa.
Sådär kan man gå på. Och då har jag bara nämnt några stereotypa föreställningar om svenska utseendeattribut. Inget av detta sagt för att förringa den konkreta rasism som faktiskt finns här eller för att ta heder och ära av alla blonda valkyrior (men de klarar sig nog utan stödtrupper).
Marie
Usch, jag drömde om detta i natt. Jag och min treåriga koreanska dotter var på badhuset, och där läste en ung asiatisk tjej högt från en löpsedel "Stoppa internationell adoption!". Genast bestämde jag mig för att säga åt henne. "Men det gäller ju inte din söta flicka", sa hon då och klappade henne på huvudet. "Gör henne inte till en kinesisk docka!" ropade jag och så började jag och den unga tjejen mer eller mindre slåss. Snacka om tydlig dröm...
SvaraRaderaMina koreanska barn är fem och tre år gamla. Jag har aldrig stött på en enda negativ kommentar. På jobbet möttes jag enbart av glädje när jag berättade att jag skulle bli mamma till en pojke i Korea. Den enda som jag tror skulle ha kunnat vara lite neggig var min farfar, själv adopterad (inom Sverige så klart) för nästan hundra år sen. Hans adoptivpappa lämnade så småningom hans adoptivmamma och gifte om sig. De nya syskonen kallade farfar, enligt hemmagjord logik, för kvartssyskon, eftersom de inte hade samma mamma och deras pappa ju inte var hans riktiga pappa.
Ibland frågar folk om barnen är syskon på riktigt. "Nu är de det", brukar jag svara. Jag har också frågat mina barn hur man vet att man är syskon. "För vi har svart hår", sa de då. "Ja, men det är inte det som gör er till syskon. Ni har samma mamma och pappa. Därför är ni syskon." Den förklaringen funkar på vuxna också.
Jag har en miljon svar på lager om nån skulle börja ifrågasätta min rätt att vara deras förälder. Men när det kommer till kritan vet jag inte om jag skulle våga använda dem. Jag är så dålig på att ha taggarna utåt.
Å ena sidan önskar jag att mina barn aldrig uppmärksammar att det finns folk som tror att de inte är lika älskade som grannens barn. Å andra sidan undrar jag hur mycket de skulle ta åt sig? De vet hur oerhört älskade de är. De satt med en stund och såg "Barn till varje pris" på tv häromkvällen. Femåringen undrade varför tjejen på tv var ledsen. "För att hon inte kan få en bebis i sin mage", sa jag. "Ja, precis som du, mamma, men sen fick du oss och då blev du glad igen" sa femåringen. Han har stenkoll.
Fast häromkvällen sa båda barnen att de inte vill ha svart hår. Jag blev jätteförvånad. De har alltid varit jättestolta över sitt hår och rent allmänt känt sig väldigt snygga, tror jag. Nu sa de plötsligt att de ville ha ljust hår som en kille på dagis som de båda tycker mycket om. När jag förklarade att det inte går blev de jättebesvikna. Kanske är det där det börjar? De har ganska få andra asitater att spegla sig i. Vi borde hänga mer med AC (och mer med Q och Y!) men det är svårt att få tiden att räcka till allt man vill göra.
Det är som vanligt jätteintressant att läsa det du skriver, Helga.
Kram från Anka
Om man tar ett steg tillbaka är det ju (som det så ofta är, det är sällan saker är som de självklart borde vara) fullständigt absurt att den här diskussionen över huvud taget skulle behöva uppstå.
SvaraRaderaDet finns alltför gott om barn som lever med biologiska föräldrar som inte ger dem den kärlek de skulle behöva, eller åtminstone inte lyckas transformera kärleken till den omsorg och respekt barnen skulle behöva.
Jag vågar mig på att gissa att andelen "biologiska barn" som inte älskas tillräckligt klart överstiger andelen adopterade barn som inte älskas tillräckligt i sina familjer, faktiskt.
För övrigt en intressant diskussion.
Jag som fick en kusin från Indien när jag var fem år (oh vad spännande det var! min stora barndomsupplevelse faktiskt!) har nog alltid sett adoption som ett alldeles normalt sätt att få barn på, inser jag när jag följer den här debatten.