Pest och paradis

Herregud, herregud. Igår när jag kom hem var allt återigen täckt av byggdamm. Jo, det hade bilats lite mer i badrummet. Idag kommer kaklet. När eländet är klart? Igen aning. Jag tror att jag blir galen.

När jag nödtorftigt torkat golven rena lagade jag ugnspannkaka. Det tog jämmerligt lång tid, så barnen var sura och hungriga när den äntligen stod på bordet. Efter inledande tjafs om varför jag lagt rostade rotfrukter i pannkakan (därför!) åt de med god aptit.

Sedan skulle Q öva piano och Y sätta sig och bajsa. Efter en stund återkom olycklig Y och meddelade att han bajsat alldeles för mycket, det blev stopp i toaletten. Ja minsann. Jag lyckades peta loss stoppet med ett kvastskaft.

Q spelade och spelade och övade sina nya ackord. Första gången lärde han sig C och G, andra gången F och D-moll. Jag var lite orolig inför den första lektionen, jag vet ju minsann hur läxläsningen brukar sluta. Q är inte fallen för traggel. Men mina farhågor kom på skam. Läraren förklarade att Q är riktigt duktig och rolig att jobba med, han har ovanligt bra motorik i båda händerna.

Men nu går det sisådär. Q spelar fel och blir arg och slår på tangenterna varpå jag blir irriterad, varpå han istället börjar slå sig själv på kinderna. Suck.

En utvikning är på sin plats här. Q kan ibland när han är tillräckligt arg börja slå sig själv eller säga de mest hårresande saker om att han vill dö och annat. Min reaktion är oftast en irriterad suck. Men skärp dig. Det är inte rimligt att säga och göra sådant. Fortsätter du med det måste jag hålla fast dig så att du inte gör illa dig. Jaså, det vill du inte? Nå men sluta då. Lugna dig nu. Så, jag klappar dig om du slutar skrika.

Det låter coolt, men både Q:s beteende och min egen attityd till det oroade mig ganska rejält tills jag pratade om det hela med kuratorn som jag gick hos förut. Jag hade en vag känsla av att Q:s uttryck inte bottnade i ångest, snarare att han i frustration och ilska upprepade det han sett andra säga och göra. Törs man lita på en vag känsla?

Absolut, tyckte kuratorn. Jag är övertygad om att du hade känt på dig om Q hade ångest. Då hade du reagerat. Lita på din magkänsla. Barn, särskilt smarta och verbala barn, upprepar det de ser och det de tror får effekt.

Kvällen slutade med att jag fick slita Q från pianot, för han blev allt argare och tröttare och spelade förstås mer och mer fel. Min försäkran att han ju lärt sig ackorden nu, det lät bättre hela tiden, lyssnade han inte på.

Avklädning och förberedelse för nattning fortgick under eskalerande tjafs. Y vräkte sig på sin renbäddade säng och förkunnade att de här kalsongerna kan jag inte sova i, för det kom bajs i dem! Och när Q till med full kraft dunsade ner i sin säng så att det brakade i den redan trasiga sängbottnen, så tappade jag humöret och röt rejält.

Effekten blev enorm. Q brast i gråt för han tyckte att jag var otäck. Y i rummet intill kröp ner under täcket. Sedan utspann sig följande dialog:

Y: Man får inte plåga sina barn på det där viset! Jag ska ringa polisen om det!
Jag: Plåga? Jag röt åt honom, petade inte ens på honom.
Y: Nä men mammor får inte ryta så där! Jag ringer polisen!
Jag: Jaså. Men vilken polis ska jag ringa till då? Tror du det finns någon polis för mammor som måste säga till sina barn igen och igen att inte slå på pianot eller dunsa i sängen utan att barnen lyssnar? Eller någon polis som säger åt barnen att göra som mamma säger och tvätta händerna när de är bajsiga, och inte luras om det?
Y: Mmmhmpf.

Herregud, herregud. En stund senare var båda glada igen och ännu lite senare sov de. Och imorse satte sig Q vid pianot igen och spelade läxan som ett rinnande vatten och sedan kilade han till skolan. En stund senare gick Y och jag. Det är likadant varje gång jag är i sällskap med Y, han hälsar initierat på barn och vuxna som jag inte har en aning om vilka det är.

Hur kan pest och paradis rymmas inom samma unge?

Imorgon har jag semester. Till mina chefer har jag sagt att det är så mycket med pappas lägenhet nu, men så är det ju inte alls. Jag klippa mig på morgonen och få lite terapisnack av min fine frisör. Sedan gör jag vad jag vill hela dagen tills det är dags att hämta barnen. Å vad jag längtar.

Florida

Hur vaaar det i Florida, frågar folk. Och jag morrar lite på temat Disney inte så barnanpassat som de själva tror, ungar som bara vill hem till poolen och dataspelen, den höga dollarkursen, den erbarmliga maten, bricklunch med flottiga pommes frites för hundralappar, plastigheten.

Men det var ju tidvis magiskt också.

Första morgonen, alla vaknar tidigt. Barnen får popcorn till frukost i bubbelbadkaret. När popcornen blir blöta och kladdiga flyttar vi till balkongen.

Alldeles för mycket folk och långa köer, men en harmonisk stund ändå.

En förmiddag på stranden med bad i höga vågor. Floridianerna tyckte att det var kallt, jag gissar att temperaturen var cirka 19 grader.

Magic Kingdom. Magic lyftkran.

Vettigt

På söndagkvällen bekänner Q att han och kompisen skickat snuskiga och elaka sms till varandra. Jag kollar, och häpnar över ungjävlarnas ordförråd. Konstaterar att det visserligen var kompisen som började men att Q minsann inte var sen att hänga på.

På måndag eftermiddag susar jag hem och kastar i mig en macka före körrepet. O har vabbat med hostig Y som nu får utnyttja sin speltimme. När den är slut och O ber pojkarna stänga av blir Y fullkomligt tokig av ilska, hoppar och sparkar och dunsar och skriker och avslutar med att skrika rövhåla åt oss. När jag försöker resonera med honom är han otidig och retsam och totalt överjävlig, som bara han kan vara. (På riktigt, alltså. Y är sällsynt obstinat och retsam. I höstas provocerade han sin annars mycket överseende mormor tills hon skakat sa: Sådär arg på ett barn har jag inte blivit sedan din syster var liten. På dig blev jag det aldrig.)

Jag blir vettlöst arg och ledsen och skäller först och gråter sedan. Kommer till sist iväg till kören och sitter på t-banan och tänker ut drakoniska uppfostringsåtgärder och blodtörstiga hämnddito.

Efter en stund bestämmer jag mig för att messa lite med kompismamman.

Jag: Vilka förtjusande mess våra söta gossar skickade till varann igår! Plus att Y skrek rövhåla till mig idag när speltiden var slut. Det är verkligen ljuvligt att vara mamma. Undrar vad man får för en sexåring på Blocket?
Hon: Ja jag hörde det förtjusta fnittret när de satt och skrev. Sedan skämdes N så mycket att han ville att vi skulle radera allt. Rövhåla är ju precis det man känner sig som hela tiden.
Jag: Aha, det var så Y menade? Jodå, Q var rätt skamsen han också. Så länge de skäms är det väl bra. Mer skam och skuld!
Hon: Skam och skuld är rätta medicinen!

Skönt att i alla fall vara omgiven av folk som förstår.

Bättre, som väntat

Trots att jag bara hämtat in en bråkdel av sömnunderskottet från flygresa och tidsomställning, trots att den kära Nespressomaskinen gått hädan under vår bortavaro, trots att vårt hem är ett obeskrivligt kaos är livet lättare att leva idag.

Inatt sov O och jag i gästrummet. Y:s framtida rum (fordom vårt sovrum) liksom vårt (fordom lekrummet) är obeboeliga. De luktar målarfärg (nyansen pumpa hos Y, råsiden för oss) och alla möbler står på högkant. Men färgerna är vackra. Y:s rum ser ut att bada i sol även när det är mulet. Våra sobert gråa väggar kommer att göra sig bra till pappas Josef Frank-gardiner (jo, jag hittade dem!) och alla tavlor.

Jag somnade gott och tidigt men väcktes sedan i tur och ordning av alla män i mitt liv. Först av O som snarkade och inte visste var han lagt bettskenan. Sedan av Y som kom tassande och hade drömt mardrömmar - fast inte av Zombie Plant, skyndade han sig att försäkra.

Jaha, när Y somnat om var det trångt i den smala gästsängen så jag gick för att se om jag kunde tränga mig ner i Q:s bredare säng. Men den var tom, själv satt han vid datorn. Klockan var då halv två och vi var bägge klarvakna. Efter att ha försökt somna om bestämde jag att vi skulle läsa en stund. Q somnade efter att ha tragglat sig igenom ett par kapitel av Harry Potter. Själv var jag vaken till närmare fem, och var som väntat halvdöd när klockan ringde sju.

Synnerligen trötta barn fick purras och utfodras men de var förvånansvärt pigga och glada efter frukost. De skrudade sig i sina nya Disneytröjor (NEJ, man får inte ta med sig sina Harry Potter-trollstavar till skolan!) och gick förväntansfullt till skolan. Där mottogs de med jubel av personal och kompisar. Skolan må vara tidvis usel vilket jag regelbundet gnölar om men den ger dem en trygghet och ett sammanhang.

Solen sken och jag tog en extra promenad på väg till bilen.

På jobbet steg mitt humör ytterligare. Ett vänligt mejl från en kollega som önskade mig välkommen tillbaka, en inbjudan till lunch senare i veckan, och inte minst min favoritkollegas historia om den Värsta Familjesemestern Någonsin på Legoland, då barnen skrek och krånglade och bråkade om allt. Hennes barn har också trollstavar och älskar dem. Vi bestämde att vi måste få till en trollstavsträff snart.

Nu är det eftermiddag och jag ska ge mig i kast med att ställa i ordning vårt råsidenfärgade sovrum.

Floskler

Det cirkulerar en hel del citat från en bloggare och författare vars namn jag ska låta vara osagt. Hens specialitet är kommunikation mellan barn och föräldrar. Hen tillhör den anti-auktoritära skolan.

Jag började följa bloggen för ett bra tag sedan, men fick sluta. Trots att jag i sak håller med om i stort sett allt blev jag fruktansvärt irriterad på det puttriga, självgoda, mästrande tonfallet. Nej, orden jag väljer är inte rätt. Hen är inte överlägsen, utan välmenande. Men... aningslös.

Nu ikväll efter att ha nedkämpat tvenne söner i sängen, utan blodvite men inte utan provokationer, ser jag ett nytt citat i mitt flöde. Jag får god lust att kommentera det men inser att min snälla vän som delat det skulle kunna ta illa upp.

Citatet går ut på att barn som inte samarbetar, underlåter att göra det eftersom de inte upplever relationen med den vuxne som tillräckligt meningsfull.

Jag tänker jesus jävlar kära experten, du måtte ha helt andra sorts barn än jag. Visst blir jag regelbundet tokig på mina ungar när de inte samarbetar. Men är inte det en del av barns normala utveckling?

Själv samarbetade jag oftast. Men så var jag ett ganska marginaliserat barn också, utan syskon, ensamt i en vuxenvärld som inte tog så värst stora hänsyn till mig och mina behov. Min föräldrarevolt kom långt efter att jag blivit vuxen.

End of rant, som man säger.

Barnen

ASIH är på gång, de ringde nyss för att meddela att remissen kommit fram och att de inom kort kontaktar mig för att boka hembesök. Så skönt.

Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.

Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.

På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.

Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.

Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.

Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).

Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.

Fattar inte

Sedan insikten för några dagar sedan att Y helt enkelt är trött och därför jävlig på kvällarna, har vi jobbat på att försöka få honom i säng tidigare.

(Att vi varit så trögfattade kan delvis skyllas på att Y hittills visat alla tecken på att vara kvällspigg och morgontrött snarare än tvärtom. Länge var det han som låg vaken och hade svårt att somna. Men sedan han börjat skolan är han alltså trött på kvällen. Inte så konstigt.)

(Q har alltid varit kvällstrött och morgonpigg, varför vi framhärdat ända tills nu med gemensam läggtid trots att det skiljer tre år mellan dem.)

Det är fasen så svårt. Vid halvåttatiden är båda ungarna rejält slitna, ska vi hinna med en ordentlig lässtund - och det ska vi, för det vill vi, läser jag bara ett kapitel i Glaspärleresan blir det ett jävla liv - måste vi börja avisera om läggdags redan vid sjutiden.

(Klä av sig, ta på pyjamas, ta mediciner, kissa och bortsta tänderna, det kan väl inte ta mer än max tio minuter? Ihåligt avgrundsskratt. Nej, inte i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.)

Vanliga kvällar går det ganska bra, vi äter middag vid sisådär halv sex eller sex. Men de dagar Q har orientering är han inte hemma förrän bortåt åtta och är då ett rytande lejon. Likadant igår då han var borta på lekgrupp* hos en tjej i klassen. Han och O kom hem först en bra stund efter klockan åtta. Kaos utbröt. Q var förmodligen helt uttröttad och dränerad efter att ha haft roligt med nya kompisar. Ingen kraft fanns kvar till att uppföra sig anständigt hemma. Men när han väl brottats ner i sängen och jag satt på sängkanten, somnade han på minuten. Lillebror hade fått retirera in i sängkammaren för att inte störas av storebrors vrål, även han torde ha somnat genast. Före klockan nio sov de vilket är en ganska normal notering.

Morgonen var ganska stökig, ungarna var svårväckta vilket tyder på att de sovit för lite. Ikväll måste vi få dem i säng tidigt.

Och jag inser att jag låter precis som min egen mamma som under hela min uppväxt tjatade om att det var viktigt att lägga sig i tid. Hon tjatar fortfarande om det, då som nu lyssnar jag inte, jag hatar att gå och lägga mig, det är det tråkigaste jag vet. Nä, faktiskt så har jag de senaste åren börjat tycka att det kan vara rätt skönt ibland.

Men jag undrar hur alla andra med nioåringar och sexåringar gör? Är mina barn extremt kvällströtta? Hur i all världen funkar det för de barn som har flera kvällsaktiviteter i veckan? Q är bara borta en kväll och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop.

*Lekgrupp, ambitiöst och tidvis jobbigt men i grunden bra arrangemang i Q:s klass. Klassen delas upp i grupper, nya för varje läsår, de går hem till en unge i taget och leker efter skolan, vi föräldrar hämtar på kvällen och fikar en stund och pratar. Efter ett par år har man rätt bra koll på både barn och föräldrar i klassen.

En fin dag

Jag babblar vidare om mitt liv med mina söner, som det ter sig. Större tankar än så förmår jag inte tänka just nu.

Häromdagen var det alltså skolavslutning. O och jag skämtade friskt och galghumoristiskt utom hörhåll för barnen om hur plågsamt det är. På kvällen läste jag flera FB-uppdateringar från vänner som gråtit på sina barns avslutningar. Antingen är det betydligt mer stämningsfulla ceremonier eller så är jag omänskligt osentimental och krass. (Men åtminstone matchad med en likadan äkta hälft.)

Alltså, visst är det fint med sång och musik och fina kläder och att flaggan hissas. Men däremellan ska det hållas tal som är alldeles för långa, rektorn lyckades inte ens lyfta blicken från sitt manus. Y hade urtråkigt och drog iväg till närliggande klätterställning. Hur Q uthärdade vet jag inte eftersom han satt med sin klass mitt i folksamlingen långt från mig.

Dessutom blev jag beklämd när jag av en kompismamma hörde att hennes yngsta barns lärare, bästa tänkbara, gammal, erfaren, lagom auktoritär, klok och förståndig, ska sluta efter bara ett år på skolan. Suck. Ännu en i raden.

På vägen hem från avslutningen var barnen grälsjuka. Q ville inte alls åka med mig och Y på utflykt utan hellre vara hemma med kompisen och leka, men denne skulle också åka bort så den planen gick i stöpet.

Hemma kände jag mig riktigt orolig för hur dagen skulle avlöpa. Orkar jag verkligen dra iväg med dem på utflykt, det kanske bara blir pannkaka av alltihop? Jag kurade på sängen i tio minuter och lyssnade på deras lek och hur de ideligen rök ihop. Så bestämde jag mig för att göra ett försök. Men först på programmet stod lunch, alla var vi hungriga.

Efter lunchen konfererade vi. Jo, alla ville åka till Fjärilshuset, särskilt Y som aldrig varit där. Och efteråt äter vi sushi till middag, utom Y som ville ha nudlar.

Resan via tunnelbana och buss och till sist en promenad i Hagaparken gick bra, liksom museibesöket. Q som varit där veckan före med klassen, förevisade, och Y var nöjd med att få se hajar och fjärilar. I presentbutiken var vi farligt nära en härdsmälta då de båda samlade på sig helt onödiga prylar tills jag satte ner foten, nej det blir inget köp. Men fika ska vi göra!

Och det gjorde vi, och sedan gick vi återigen ut i parken. Jag var lite rådvill, klockan var bara tre, alldeles för tidigt för att äta middag, dessutom hade vi just fikat. Vad i all världen hitta på? Och var ska vi äta någonstans? Google maps gav besked om att det faktiskt fanns ett sushiställe ganska nära.

Men ibland behöver man bara flyta med. Framför Koppartälten hittade Q en tesked i gruset. En sådan bygger man lätt en katapult av, och då kan man stanna var tionde meter och smätta iväg kottar och smågrus. Däremellan springer man ut i terrängen och samlar ammunition.

Från Hagaparken begav vi oss så mot Norra begravningsplatsen, och där beordrade jag eld upphör en stund. Q fick läsa högt från gravstenarna. Störst av allt är kärleken. Frid i Gud. Vi pratade om varför man dör, och hur man dör, och att alla ska dö.

Men när vi tog paus på en bänk bland tusenskönor och hundkäx, då fick de leka katapult igen. Jag hoppas att de döda inte tyckte illa vara, jag försökte beveka dem med att sjunga En vänlig grönska. Några levande syntes inte till.

På detta sätt slog vi ihjäl en timme, men det var fortfarande för tidigt för middag. Då ledde jag dem in i Hagalund, en märklig stadsdel. I skuggan av åtta blå kolosser till höghus ligger några bedårande trävillor från sekelskiftet, varav ett hyser ett fint museum. Men längs de blå monstren går en ganska fin promenadväg förbi ett vattentorn och en skulpturpark. Hoppa och skutta och balansera och plocka blommor och skjuta teskedskatapult kan man göra, då tar det närmare en timme att tillryggalägga halvannan kilometer.

Till sist var vi framme vid sushirestaurangen som förstås var stängd. Omplanering. Välja restaurangen intill eller gå till en annan sushi en kilometer bort? Ena pojken röstade för det ena, andra pojken för det andra. Mamman utnyttjade sin utslagsröst och bestämde närmaste restaurang. Det visade sig vara ett lyckokast.

Vi beställde biff Rydberg, kebabtallrik, Hawaiipizza och läsk och åt tills våra magar stod i fyra hörn. Halva pizzan fick vi med oss hem i ett foliepaket.

På bussen råkade jag hamna några rader bakom barnen. Jag hörde deras prat och skratt, hur det steg och sjönk, hur det låg som en påtaglig men egentligen inte särskilt störande ljudmatta. Hade jag suttit närmare dem hade jag irriterats, men det tror jag faktiskt inte att övriga resenärer gjorde.

Hemma i förorten lanserade jag en djärv plan. Det spelades gratis musikföreställning där, en föreställning jag gärna skulle vilja se. Om vi köper hallon, björnbär och cashewnötter, kan man då tänka sig att jag får sitta och lyssna en stund? Det kunde man. Q stannade hos mig men Y sprang iväg och började spela fotboll med några barn i närheten.

Efter trekvart var vi alla trötta och nöjda. Och hem kom vi utan större härdsmältor. Jag var så snäll att jag lät dem vara ute och leka en stund fast det var sent, och det räckte med fem minuter, sedan kom de genast in vid anmodan.

En fin dag, som sagt. Fin och minnesvärd.

Vändning och receptblogg

Redan igår kväll var jag grinig. Först la jag Y och läste för honom, han hostade och var eländig och behövde komma i säng tidigt. Han hade precis somnat när O och Q kom hem från orienteringen. Klockan var mycket, Q var speedad och jag irriterade mig på att O inte gjorde min av att hjälpa till med tandborstning och avklädning. Visst, Q är nio år och kan det mesta själv, men det går fortare med lite hjälp. Framför allt går det fortare att hjälpa istället för att tjata och skälla.

Till sist sov också Q och jag gick ut till O (som satt och beställde mat på nätet) och gnällde av mig. Det känns fan som att jag har varit ensam med ungarna i en vecka, fast du bara var borta en natt i helgen. Imorgon ska du på after work och i övermorgon också och på torsdag har du styrelsemöte och jag var ensam med dem hela dagen idag och inte lyfte du ett finger för att natta Q. Jamen jag tänkte precis gå när du gjorde det, försvarade sig O.

Imorse hostades det fortfarande en del men vi chansade på att båda barnen skulle orka med skola och dagmamma. För Q var det ingen tvekan, men Y:s hosta dröjer sig som sagt kvar. (Ändå inget mot hur han hostade när han hade lunginflammation, och feber har han inte.)

Det var skönt att komma till jobbet, mitt humör blev bättre och bättre. Lunchträning bidrog liksom en bra och konstruktiv diskussion med två av de nyaste cheferna på jobbet. Herr Snäll är sjukskriven sedan två veckor tillbaka och det tycks som att jag får kliva in istället och fatta beslut.

En halvtimme efter hemkomst var mitt goda humör som bortblåst. En förmodligen välment kommentar från extradagmamman om att Y hostat mycket under dagen (underförstått bort vara hemma - fast i så fall skulle vi behövt läkarintyg) samt tjafs med Q om dataspel. Jag satt på gården, visserligen i solen, och surade och kände hur in i märgen jävla trött jag är. Trött på att parlamentera med sura ungar, trött på deras ständigt griniga tonfall, trött på att känna mig som deras piga.

Skrev surt på FB om att te i solen minsann inte känns som AW i densamma som maken får åtnjuta, nu ska jag göra falukorv.

Kylskåpet var (är fortfarande) proppfullt, det är O som står för provianteringen och då är det ingen risk för svält. Visserligen gillar jag falukorv men just ikväll kändes det urtrist. Makaroner? Blä.

Men. Det är O som inhandlar och lagar nästan all mat och det är han fantastiskt duktig på men det finns en sak som jag kan riktigt bra: att hitta på god mat av rester. Det är riktigt roligt. Säkert har jag hjälp av min nedärvda snålhet också. (Farmor fick plats på äldreboende eftersom hon ständigt lyckades matförgifta sig på hemtjänstens matlådor, hon slängde aldrig något. Det kanske är att gå väl långt men det bär också mig emot att kasta mat.)

Middagen tillreddes sålunda:

Stek två hackade vitlöksklyftor i olivolja (hämnd på den frånvarande maken som avskyr vitlöksdoft). Tillsätt ett litet blomkålshuvud, skuret i småbitar. Stek på ganska hög värme tills vitlök och blomkål fått färg. Tillsätt några trista tomatklyftor, överblivna från gårdagens middag, samt en portion köttfärssås, även den överbliven. Sänk värmen något, låt det hela koka ihop. Salta och peppra och släng till sist på en ask blandsallad (babyspenat, rosé, frisé, allt var det heter) som börjar se lite ledsen ut. (Steka sallad? Jajamensan, det går hur bra som helst och blir jättegott. Vitlök, olivolja och salt och peppar är tricket.) Rör om och mixtra med värmen tills allt är lagom varmt och ihopmojsat.

Under tiden gjorde jag mackor av tunna skivor surdegsbröd (tror jag, ett mörkt och kompakt bröd) på vilka jag bredde kronärtskockskräm (från burk; vi har ätit den som förrätt på crostini, jättegott men sista slurken tar ju aldrig slut), och la på tunna skivor röd paprika och inte så tunna skivor brie. De gratinerades i cirka 200 grader i fem minuter. Resten av paprikan skar jag i stora bitar och duttade tapenade på och la på samma plåt. Den blev lite mjuk och varm och god.

Sedan skrek jag på ungarna som till min förvåning kom ganska omgående och bara slogs lite grann vid handtvättningen. Och sedan - som de åt! De är ju inte besvärliga med mat, men detta var ju rätt avancerat. Nä, det var inte gott, det var supergott, proklamerade Q.

Nu laddar jag för nattningen. Imorgon ska vi gå på skolavslutning och sedan ska vi vara lediga och gå på museum och jag har just bestämt att vi ska äta sushi på hemvägen.

Multipelmelankoli

Nu har den börjat, den här fantastiska tiden. Var det lika vackert förra året? (Ja, förmodligen.)

Jag sitter vid köksbordet med öppen ytterdörr, sval luft letar sig in och smeker mina fötter. (Eventuellt gör grannkatten snart detsamma, jag har redan fått jaga ut honom en gång och mötts av lika delar förvåning och indignation.) Koltrastens sång ekar mellan huslängorna. Jag vet att scillan lyser blå i snåren, att vitsipporna just slagit ut, liksom de praktfulla orangeröda tulpanerna strax intill husväggen.

Y leker hos grannen, Q hos en kompis som bor lite längre bort, han ska hämtas efter middagen. O reste idag till Göteborg på konferens. Han har lovat att ta det lugnt och försöka vila upp sig, han är fortfarande sjukskriven på halvtid. Yrseln är bättre men inte borta och blodtrycket fortfarande högt.

Jag njuter av lugnet och naturens skönhet, det gör jag verkligen. Men alldeles bra är det inte, vad är det som trycker mig?

Oro för O förstås. Oro för pappa som visserligen mår bra (men hur länge?) och som inte svarade i telefon i söndags eller imorse men som skickade ett mejl idag med titeln Livstecken. Oro för lillasyster, ja inte så mycket kanske. Hon är på semester i Japan med en väninna och gör förhoppningsvis slut på en del av alla de pengar hon tjänat på att jobba alla röda dagar då Karlfan och vi andra i kärnfamiljsträsket ugglat hemma i holken. (Karlfan har visst skickat in skilsmässopapper nu, dock utan hustruns påskrift.)

Liten molande oro för hämtningen av Q ikväll, han brukar vara pestig när han varit hemma hos kompis och lekt. Klart jag fixar det, jag biter ihop och behärskar mig. Det kommer att gå bra. Men fan vad trött jag är på hans olater, de han tidvis uppvisar. Imorse var han osedvanligt kaxig och otrevlig mot både O och mig innan han lugnade ner sig och kramade oss adjö. Det sliter på mig, liksom de tankar och känslor som väcks hos mig. Vete fan om inte det är nioåriga Helga som reagerar ibland. Hennes tillvaro såg radikalt annorlunda ut än Q:s.

Trött är jag också, sov dåligt inatt liksom natten innan. Och inte så lite missnöjd över det faktum att jeansen stramar betänkligt trots att jag aldrig varit starkare eller haft bättre kondition eller tränat så mycket som jag gör nu (och dessutom gillar det!). Men jag äter ungefär det jag har lust med och det kan jag tydligen inte. Undra på att mina gener har överlevt. Jag kan se henne framför mig, min ludna urmoder, där hon går på savannen, stark och kraftig och välgödd, med dito unge hängande på ryggen. Hennes ögon lyser med stadig lystnad då hon oupphörligen söker efter ätbart, och hon stoppar det ömsom i sin egen, ömsom i ungens mun. Hennes magra medsystrar ligger avtuppade under träden.

Jo, här finns mycket att bena i. För att inte tala om det som är största orsaken till mitt missmod, det pågående tjafset på jobbet. Hur mycket jag än gillar herr Snäll som person måste jag inse att han tidvis är en bedrövlig chef, och det måste jag hantera. Fast jag vet inte riktigt hur.

Nej, största orsaken till missmodet är att jag är hungrig (hej urmoder!). Så nu ska jag värma köttfärsgryta med kikärter och hämta hem min yngste son, han som brukar bli glad när jag hämtar honom.

Häpp

När jag fyller i månadsrapporten inser jag att hela februari har gått utan en enda vabbdag. Är tvungen att fråga O för säkerhets skull. Kan det vara möjligt? Jo, tydligen.

(Nejdå, jag vet att vintern inte är slut än!)

Söndagsrepris

Suck. Denna söndagkväll blev nära nog en repris av förra. Nej, jag blev inte fullt lika skogstokig på ungarna, jag behärskade mig bättre idag (igår).

Dagen var bra till största delen. Vi hade en rejäl dust som till sist slutade med att Q jobbade ikapp två veckors missad skrivläxa. Gladast är jag för att han självmant skrev det sista fast jag erbjudit honom en paus - "jag tänkte att det är lika bra att göra färdigt medan jag är på gott humör" och att mitt resonemang om att tråkiga saker inte försvinner för att man försöker krångla sig undan, faktiskt verkade gå hem. Se där en lärdom för livet som läxtragglet kan förmedla. Då är läxorna kanske inte helt värdelösa ändå.

Sedan lekte de ute i blötsnön och kom in medförande en kompis. Deras lek blev vildare och vildare. Där ungefär gick jag hemifrån för att träna och var borta i en och en halv timme. Jag återvände på strålande humör vilket snabbt sjönk.

Jo, för trots upprepade tillsägelser från O hade de busat och väsnats och kastat bollar inomhus. Resultatet: en av de fina hanboktavlorna åkte ner från väggen och gick sönder. Och deras fina taklampa, en polkagrisrandig glasglob som jag köpt av en hantverkare i Göteborg för länge sedan, att den har hållit för prickkastning och puttande är ett smärre under.

Jag blev arg och plockade ner både den trasiga tavlan och några (ännu) hela tavlor samt lampan (och hittade legogubbar i lampan, jo för de hade någon stoppat dit. Klättrar man upp på våningssängen och sträcker sig så når man lampan.) och ställde undan dem. Kanske lagar jag den trasiga tavlan någon gång när jag får lust, men just nu har jag inte lust. Detta förmedlade jag till sönerna, att jag lägger en del tid och möda på att göra det trevligt i deras rum, och när de - trots tillsägelser! - gör sånt här blir jag arg och ledsen.

Det som hade hänt var förresten att Y hade hittat på att leka med bollarna, sedan hade han retats med Q tills Q blev så arg att han kastade en boll mot Y det hårdaste han kunde. Gudskelov träffades tavlan och inte Y.

- Det var Q som kastade!
- Ja, men du retades! Och det var du som kom med bollarna!

Brödramästerskap i att skylla ifrån sig.

- Men Q, hur tänker du egentligen när du kastar en boll hårt mot Y eller mot lampan eller mot tavlan?
- Jag tänker inte alls. Antingen är jag så arg att jag inte kan tänka eller så är jag liksom på ett bushumör som gör att jag inte tänker mig för.

(Nåja. Han är åtminstone ärlig.)

Kvällen slutade inte med sedvanlig läsning, tvärt emot min tidigare vana att efter skällande och ryande försonas över godnattsagan. Visst kramade jag dem godnatt som vanligt och var inte arg längre, men jag förklarade för dem att efter det här vill jag inte läsa. Och nästa speldag är indragen.

Det här med straff och konsekvenser är verkligen besvärligt. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt. Läsning är uppbyggligt och mysigt och främjar vår relation. Men kanske blir lässtunden en belöning, en inkonsekvens, en signal att mamma och pappa skäller och härjar men det är inget att ta på allvar? De är ganska... stryktåliga eller vad man ska kalla det, våra barn. De rycker på axlarna, trotsar, ignorerar oss i ganska hög grad, vare sig vi säger till, predikar eller grälar. Vi måste bli rejält arga för att det ska ta skruv.

Ja, ja. This too shall pass. Snart hänger de i förortscentret och så får man oroa sig för droger och tjuvkörning istället. Små barn, små bekymmer. Eller?

Åhh, Astrid

Så otroligt förutsägbart att skriva en hyllning till Astrid Lindgren. Ja, jag vet. Men jag måste.

Snart kommer det en dokumentär om henne. Jag kommer att sitta som klistrad. Margareta Strömstedts biografi har jag läst flera gånger. Och snart kommer ännu en biografi. Ju mer jag läser om hennes person och liv, desto mer tycker jag om henne. Fast det knappt finns några paralleller alls till mitt eget liv, känner jag mig besläktad. Längtan tillbaka till den ljusa trygga barndomen. Den vuxna kvinnan som ägnar en stor del av sitt författarskap åt att beskriva och trösta den lille pojke hon tvingades överge.

(Klart det finns paralleller. Inte konstigt att bilden av en fin barndom eller av en övergiven pojke ger eko i mig.)

Jag älskade, verkligen älskade hennes böcker som barn. Bullerbyböckerna skildrade den lekfulla och glada gemenskap jag själv aldrig upplevde, de var favoriten framför andra. Men Pippi och Emil kom inte långt efter. Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Rasmus på luffen, Lotta på Bråkmakargatan, Kalle Blomkvist. Jag läste och älskade dem alla. Och Ronja Rövardotter, när den kom var jag elva år, jag höll föredrag om den i skolan och läste ett stycke högt. Vilket? Det när Ronja hoppar över Helvetesgapet, över till fienden Borka. Hon desarmerar därmed faderns fula gisslantagning av pojken Birk. Att följa sitt samvete och bryta sig loss från den auktoritet som älskat och fostrat en. Det gör ont men det måste göras.

Jag minns fortfarande hur en skog av händer for i luften när jag frågade om någon ville låna den.

I somras fick jag till min stora glädje äntligen läsa Bullerbyn för mina barn, något de konsekvent vägrat tidigare. Vi läste kapitlen lite huller om buller, pojkarna fick välja de kapitel de tyckte lät spännande. Vi fiskar kräftor och Vi letar efter skatten och De Vises skrin kom högt upp på listan. Till slut hade vi läst alltihop (en samlingsvolym med alla böckerna om Bullerbyn).

Min kusin la märke till lektyren och kommenterade att hennes son inte gillat Bullerbyn, han tyckte den var mesig. Jag hummade till svar, men undrade inombords. Nidbilden av Bullerbyn som mesig bräkande idyll - då har man inte läst uppmärksamt. Bullerbybarnen åtnjuter en frihet som få barn har idag, och utsätter sig för en hel del farligheter. De går själva den långa vägen hem från skolan, vilket tar många timmar eftersom det ska klättras på gärdsgårdar, lekas sjörövare och retas med arga skomakare. De hoppar från ladans takbjälkar ner i höet, de åker skridskor och plurrar i vak, de ror ut på sjön. Föräldrarna är ganska frånvarande, de finns i bakgrunden, men framför allt är det samspelet och gemenskapen mellan barnen som beskrivs.

(Den enda del av min barndom som tillnärmelsevis liknade Bullerbyn var somrarna på Sommarön, lekarna med, just det, min kusin.)

För någon vecka sedan ville Q höra om Karlsson på taket, mer specifikt då Karlsson tirriterar fröken Bock. Vi hoppade rakt in i andra boken och läste den och sedan den tredje rakt av. När Karlsson retades med fröken Bock och inbrottstjuvarna Fille och Rulle skrattade både Q och Y som jag knappt hört dem skratta någon gång åt en bok.

Själv blir jag som vanligt förvånad av Astrids djärvhet. Karlsson är helt enkelt vidrig, han är inkarnationen av alla tänkbara dåliga egenskaper hos barn och vuxna, han ljuger och manipulerar och tillskansar sig fördelar. Mitt vuxna jag undrar lite ängsligt när förklaringen ska komma, att Karlsson i själva verket har ett gott hjärta och bryr sig om andra (sidor som snarlika Pippi faktiskt visar), mitt barnsliga jag njuter lika hämningslöst som Q och Y. Tur det, eftersom Karlssons bisarra uppenbarelse varken förklaras eller ursäktas. Han är som han är.

Jag upptäcker ständigt nya bottnar i Astrids böcker. Det som tilltalade mig som barn finns kvar. Som vuxen och förälder hisnar jag. Hon är så långt från moraliserande och politiskt korrekt man kan komma. Hon beskriver föräldrar och framför allt barn som de är. När Q och Y var lite mindre fann jag stor tröst i citat som detta.

Några kvällar senare var det dags att välja ny bok. Ture Sventon, försökte jag. Nej, sa Y bestämt. Jag vill höra när Emil hissar upp sin syster i flaggstången!

Så gärna så. Fast när vi väl satt där med boken bestämde vi enhälligt att börja från början, där Emil introduceras. Tonläget är förtroligt och rakt: Emil, har du hört talas om honom? Han är inte alls så där snäll som du. Han är noga med att allt ska bli som han själv vill, och framför allt inte som hans mamma vill. Skärbönor äter han till exempel inte, bara riktiga grönsaker. Som julgranen.

Två par ögon var oavvänt fästade på mig under läsningen, som förstås fortsatte med soppskålen också. Nästa kväll om flaggstången, och nästa om att leva loppan på Hultsfred slätt. Det förvånar mig hur lätt barnen ser förbi det faktum att Emils miljö inte har många beröringspunkter med deras vardag. Men skildringen av barns och föräldrars beteende är levande och relevant.

(Ett försvarstal för pappa Anton, förresten, som i filmerna reduceras till en skrikande dåre. Medelst okänslig klippning, vill jag påstå, för Allan Edwall är ju fin. I böckerna är han långt mer nyanserad. Han är en högst mänsklig pappa med fel och brister, varav snålhet är en. Men hans kärlek till sin familj är omisskännlig.)

Jag njuter av läsningen. Av humorn, av språket och rytmen i berättelserna. Och av naturskildringarna! Julimånen lyser röd över Alfred och Emil när de badar, Katthult ligger inbäddat bland blommande syrener och äppelträd, natthimlen står ljus över skogen när katthultarna kör hem från Hultsfred.

Ikväll ska vi avsluta kapitlet om Vimmerby marknad, om kometskräck och förvärvandet av en vacker liten häst.

Fredagmorgon

(Dagboksinlägg)

Q väcker mig tidigt, tidigt. Det är blött i hans säng! Blöjan har läckt. Han byter, jag lägger tidningar i sängen och så kryper han ner bredvid mig.

Vi somnar om, jag hör när O går upp och ger sig iväg men vaknar ordentligt först när min klocka ringer.

För några dagar sedan tröttnade jag på trängseln i dubbelsängen, så jag utlovade en krona per natt till den gosse som stannar hela natten i egen säng. En av mina käpphästar har varit att barnen alltid ska få söka trygghet hos mig, jag minns alltför väl hur det var att vara liten och mörkrädd. Men oftast är de inte rädda när de vaknar, det är av gammal vana och bekvämlighet som de tassar in och lägger sig intill mig.

Denna morgon får Y sålunda en krona, och jag hoppas att han ska hålla tyst om saken, men det gör han förstås inte. Jublande letar han efter sin sparbössa. När jag går in till Q och försöker väcka honom är han sur, över att Y fått en krona, över att han kissat i sängen.

Men vi var ju hos doktorn häromdagen, resonerar jag. Och vi ska vidare till en annan doktor och då ska du få prova medicin eller larm. Det kommer ju att ordna sig det här, det lovar jag.

Vi har pratat om detta förut. Q grips stundom av oro över nattkissandet, men efter en stunds prat brukar han snabbt bli glad igen. Men nu verkar det primärt handla om dåligt morgonhumör.

Det har ju jag också. Jag går mellan kök och sovrum, fixar frukost åt mig och Y, tjatar på Q att komma upp. Efter en stund blir jag förstås arg och skäller på Q. Du måste samarbeta med mig!

Ytterligare irritationsmoment är att jag har ont i halsen, lindrig förkylning men ändå, samt att det står en polsk hantverkare i rabatten, en decimeter från köksfönstret. Jag har inget emot polska hantverkare i allmänhet, ej heller mot denne i synnerhet, han är glad och trevlig och har hälsat glatt varje morgon under de veckor han har jobbat med att dränera om grannens hus. Men att ha främmande karlar tätt inpå mig vid en tidpunkt då jag tätt och jämnt tolererar de jag älskar, det håller mitt morgonhumör inte för.

Det som bryter dödläget med Q är att prata om kronan som Y fick. Jag förstår att du blir ledsen. Men det hade faktiskt varit orättvist mot Y om du också fått nu. Nästa gång är det du som ligger kvar i egen säng men inte han.

Efter en stund kommer han, och han är fin i gula byxor och turkos tröja, kläder han valt själv. Vi kramas och jag känner att tröjan luktar unket fast den är nytvättad, har tvätten hängt för tätt igen?

Under tiden har Y hunnit ta tre mikroskopiska bett på sin macka, vi bänkar oss allihop och frukosten blir ganska trevlig. Jag bestämmer mig för att jobba hemma under dagen. Halsontet samt det faktum att jag behöver uppdatera ett dokument avgör. Sådant jobb kan ta en hel dag på kontoret där jag ständigt blir avbruten men går fort när jag är ostörd.

Grannpojken kommer och Q får på sig ytterkläderna i hast. En stunds parlamenterande om frukt, han vill ha äppelbitar med kanel, jag hittar ingen bra burk att ha dem i, ta helt äpple istället, samt medförandet av gosedjur, skolan säger nej så det säger jag också, igår smugglade han med ett ändå, så är han klar och går iväg. Idag kan ni väl gå hem själva, föreslår jag och möts av jubel. Helst vill Q ha egen nyckel och egen mobil, passar han på att meddela.

Y vill cykla och hittar själv sin cykelhjälm. Under tiden yr jag omkring och letar hans medicin. Idag ska han till extradagmamman, som inte har en medicinväska deponerad hos sig (å andra sidan är hon själv kraftigt allergisk och har egna mediciner och egen erfarenhet). Min stressnivå hinner skjuta i höjden, fan, fan, fan, ständigt detta jagande på marginalen, har vi glömt den i sommarstugan? Där! På hyllan.

Jag går, Y cyklar och han pratar oavbrutet. Mamma, hur kan jorden sprängas sönder? Mamma, jag frågar dig! Y nöjer sig inte med hummande svar.

Hemma sätter jag mig och jobbar - en halvtimme tidigare än vanligt - och är efter en dryg timme klar med det som annars brukar ta en hel dag. Därefter skriver jag några mejl och sedan detta. Nu ska jag äta lunch. I eftermiddag när jag jobbat färdigt ska jag baka fröknäcke och havrekakor.

Morfarspassning

Det blir mycket morfar nu framöver, säg inte att jag inte varnat.

För några veckor sedan var både O och jag borta en kväll, O på tjänsteresa, jag på sedan länge inbokad middag med min syster. Alltså frågade jag pappa, QY-morfar, om han kunde passa barnen. Det både kunde och ville han.

Barnvaktat har han förstås gjort förut, men då bara någon timme eller två. Att som nu ta hand om dem en hel kväll, servera middag och sköta nattningsbestyr, det var nytt.

Q och Y var högeligen betänksamma inför arrangemanget. Kan morfar verkligen natta, undrade de. Jag delade inte deras farhågor fullt ut, men visst var jag mer noggrann med förberedelserna än jag brukar vara när farmor eller mormor ska vakta.

Den dagen åkte jag tidigt från jobbet för att kunna lämna bilen hemma och för att hinna hämta barnen. Morfar infann sig punktligt vid femtiden och lyssnade på mina instruktioner. Här finns soppa att värma på spisen, här färdiga pannkakor att värma i mikron. Q vet hur båda apparaterna funkar. Pyjamasar och tandborstar klarar de själva. Lägg dem i våra sängar, läs för dem så länge de vill, kan de absolut inte somna får de titta på TV.

Ja, ja, sa pappa tryggt. Han hyste minsann inga farhågor, han var fylld av tilltro till sig själv och barnbarnen. Jag lovade att vara hemma till klockan elva och så åkte jag iväg.

Redan vid sjutiden ringde mobilen första gången. Då var det en munter Q i andra ändan som ville rapportera att de ätit middag nu. Sedan dröjde det inte mer än fyrtio minuter innan han ringde igen. Y vill prata, sa han, och lämnade över luren till storgråtande Y.

Jag gick ut på trottoaren utanför restaurangen och försökte göra mig hörd över bölandet. I bakgrunden hörde jag ändå pappas lugna röst: var är ni? Ska vi läsa nu? Var det Pettson ni ville höra? Som genom ett trollslag upphörde Y att gråta, sa godnatt mamma och gav luren till Q. Som prompt började stortjuta han också.

Det tog säkert en kvarts övertalning innan jag lyckades lugna honom. Andas djupt, lyssna på vad jag säger, försök inte prata när du gråter så, jag hör ändå inte vad du säger. Såja, såja. Du vet att jag kommer hem. Jag har precis beställt min mat, jag ska äta den och prata med J, sedan kommer jag hem till dig. Lägg dig nu i min säng och lyssna när morfar läser. Du behöver inte somna om du inte vill.

Till slut gick Q med på att lägga på luren och gå in till Y och morfar. Jag gick (något frusen, det var en kylig kväll) in i restaurangen där mat och syster väntade.

Vi hade hunnit äta upp och satt och pratade när det ringde igen, Q förstås. Morfar och Y sover. Ojdå. Är det bara du som är vaken, är du ledsen?

Q var tyst en stund. Nä, det är ganska mysigt att vara uppe alldeles själv. Okej, kila upp och lägg dig i soffan då och sätt på en DVD. Inte Netflix! Välj någon film och ta en filt över dig så ligger du där tills jag kommer, ring igen om du vill.

En halvtimme förflöt under vilken jag förstås inte vågade ringa, tänk om ungen somnat. Men inga nyheter är väl goda nyheter. J och jag bröt upp och när jag väntade på tunnelbanan ringde Q igen. Lugn och glad, han ville bara veta var jag var.

När jag kom hem fyrtio minuter senare satt pappa vid köksbordet och läste och blev häpen när jag hälsade honom med orden Hej, är du vaken. Att Q låg på övervåningen och tittade på film med låg ljudvolym hade han förstås ingen aning om. Han hade läst en Pettsonbok, släckt lampan och själv övermannats av sömnen, kvällstrött som han är.

Uppe i soffan låg Q och klippte med ögonen framför trygga Anki och Pytte. Han hade inte sovit alls påstod han, men lät sig villigt ledas i säng och sov djupt efter bara några minuter.

De är bra duktiga, sa pappa. Q är ju så redig, han kunde hjälpa mig med allt. Och Y sedan, vilka falkögon han har! Pappa hade haft med sig en bok som heter Hitta lemuren, med detaljerade teckningar där en liten lemur gömmer sig på varje sida. Y pekade ut den på nolltid varje gång.

Ja, ja. Han är en tämligen okonventionell barnvakt, men det gick ju utmärkt bra tack vare gott samarbete från alla tre herrarna.

Midsommarhelg

Midsommarhelgen avlöpte som den brukar, det vill säga bra och trevlig utan större sensationer. Jag gillar inte traditionellt midsommarfirande något vidare, men när det nu bjuds så ambitiöst som i samfälligheten där vi har vår stuga, då ställer även grinig Helga upp och ser glad ut.

Pappa/morfar är ständig midsommargäst, och i år hade gästlistan utökats till att även inkludera svåger/morbror. Den senare var som synes mycket efterlängtad. Så snart ungarna hade korpat åt sig de gigantiska godispåsarna från fiskdammen parkerade de sig i morbrors knä. Han är en godisråtta, så arrangemanget var lyckat för alla parter. Som om inte det vore nog tog han med sig pojkarna på fisketur och lyssnade intresserat på pappas alla historier som O och jag hört alltför många gånger och sedan länge tröttnat på.

Och själv har jag hittat ett par lila skor som matchar förra årets blommiga klänning. På bilden ser det ut som om Q hade lika stora fötter som jag, det har han ännu inte, men stora är de. Undrar om det betyder att han kommer att bli lång? Själv hade jag 37-38 i hans ålder.

Ännu ett midsommarminne värt att notera är introduktionen av sällskapsspel. Medan O slavade i köket och pappa vilade på soffan med en Fantomentidning över ansiktet, spelade vi övriga först Alfapet och sedan TP. Y var i mitt lag och visade sig utgöra ett handikapp eftersom han ständigt arrangerade om våra bokstäver. Men Q var i morbrors lag och var väldigt duktig. Efter viss tvekan godkände jag TUBLIM, dock inte SLÖHUND. Poängräknandet skötte Q med viss assistans, så det blev bra övning i både läsning, skrivning och räkning.

Frågespelet TP fick förstås modifieras lite. Vid det laget hade pappa vaknat och kunde hjälpa mig att hitta på lämpliga barnfrågor. Istället för datum för Danmarks grundlagsdag (5 juni) frågar man vilka färger flaggan har, och så vidare.

På midsommardagen ville morfar åka på utflykt. Han äger ingen bil (och har aldrig gjort) så han tar gärna tillfället i akt att bila. Vi bestämde oss för att åka till ett av Mälardalens alla slott, och förkunnade att en pojke skulle få följa med, den andre skulle få vara hemma med pappa och snickra.

Dagen innan, när jag skulle hämta gästerna vid tåget, orsakade en liknande förkunnelse total emotionell härdsmälta. Båda ungarna skrek och grät och ville följa med mamma. Bilen rymde endast en.

Men denna gång löste barnen det själva. Q ville snickra, Y ville turista. Y satt sedan i baksätet och sjöng med i barnskivan vi spelade, började knota efter någon timme, somnade strax därefter och vaknade då vi parkerade vid slottet, fräsch och på strålande humör. Besöket blev succé. Gyllenlädertapeter och ryttarstatyer besågs med samma entusiasm. Inte ens det faktum att det utlovade fikat frös inne la sordin på stämningen.

När jag lämnat pappa vid tåget sken solen genom ett stilla regn. Solregn, då får man önska sig något. Ett långt och lyckligt liv. Åt mig och alla jag älskar. Det är allt jag begär.

Skolavslutning och universallösning

(Ännu ett dagboksaktigt inlägg, bear with me.)

Antagligen är jag felfuntad på något sätt, för jag gillar inte skolavslutningar. När andra föräldrar tindrar med ögonen och fyller Facebook med foton på sina telningar och på vajande flaggor mot blå himmel, uppfylls jag av hädiska tankar, jag skruvar på mig och känner mig obekväm. Min enda tröst är att min man är om möjligt ännu värre. Vi är abnorma på samma sätt.

Fast visst svällde mitt hjärta av stolthet när jag gick bakom mina söner, så fina i nystrukna skjortor (strukna av min man, inte av mig!), så långa ben under shortsen, så svarta kalufser. Och visst var det fint på skolgården med alla blommiga sommarklänningar, och när flaggan hissades. Det var roligt att sjunga Du gamla du fria och Den blomstertid med Y på axlarna och höra honom sjunga med, ungefär vartannat ord var rätt.

Fast rektorns tal var alldeles för långt, liksom ordförandens i föräldraföreningen. Vem är avslutningen till för, barnen eller de vuxna?

I klassrummet är det onekligen barnens show, de har hittat på olika uppträdanden som de framför. Q och två kompisar inleder med en cirkus, som för utomstående är tämligen obegriplig men Q är nöjd. Flickorna dansar afrikansk dans, pojkarna breakdance. Glasklar uppdelning, noterar jag sötsurt.

Efter ett tag luktar det både fis och fotsvett i klassrummet, fler föräldrar än jag skruvar på sig. Men lika många filmar med mobilerna och blixtrar med kameror. O vräker sig obekymrat i soffan längst bak och låter Y spela på telefonen, vilket äntligen fått tyst på tjatet om glass och jordgubbar. Han uppskattade dansen men har för övrigt haft urtråkigt.

Jag tittar på klockan och hickar till, det har gått nästan tre timmar. Jösses, jag måste avvika, tur att O är kvar. Jag smyger fram till Q och viskar i hans öra att jag måste åka, han nickar.

På jobbet hinner jag med nöd och näppe till ett möte, har för ovanlighetens skull flera under eftermiddagen. Får ett grinigt mess från O som jag blir orimligt arg över. Vi grälade - eller snarare tjafsade - igår om hushållsarbete och min irritation sitter i.

Jag åker raka vägen från jobbet och tränar, första riktiga träningspasset på nästan fyra veckor. Det är varmt i salen och jobbigt och svettigt och alldeles underbart.

Hem kommer jag till O som är trött och på dåligt humör. Krångel på jobbet och bråk med barnen, det kan sänka vem som helst. Pojkarna cyklar, klockan är halv åtta, du kan väl hämta in dem, ber O, jag orkar inte med mera skrikande nu.

Jo, men först vill jag äta. Femton minuter till kan de få leka. Under den tiden hinner Y komma två gånger och gråtande rapportera att Q slagit honom. Men han tröstar sig snabbt och vill ut igen. Men när en granne kommer bärande på honom och berättar att Q knuffat Y hårt i ryggen så att han ramlat framstupa, då är det nog.

Y börjar stortjuta när jag förkunnar att det är läggdags. Jag är törstig, utbrister han, och efter en mugg kallt vatten får jag klä av honom. Men tvätta händerna vill han inte. Jag vill vila mig lite först, förklarar han värdigt.

Mitt tålamod är plötsligt oändligt. Okej, vila dig här i stolen medan jag går ut och hämtar Q. Men sedan ska du tvätta dig och borsta tänderna.

Q sitter på gården och blänger dolskt. Jag försöker vara mild och saklig och inte arg när jag förklarar att jag hört av flera nu att han både slagit och knuffat Y och att det verkligen inte är okej. Det vet du, eller hur? Q tittar envist åt sidan och gör ingen min av att ha hört, så muttrar han att han är törstig. Han också, jo men det är en varm kväll.

Jag hämtar ett glas vatten och O påpekar att han hört hur Y har retats. Jotack, den konsten kan han. Jag säger till Q att både pappa och jag vet att Y retas, men att man ändå inte får slåss och knuffas. Vad tänker du, Q? Mina tankar är faktiskt mina egna, utbrister han med plötslig häftighet. Jovisst, men jag behöver få veta om du hör mig och förstår vad jag säger och håller med om att man inte får slåss.

Jag får en plötslig ingivelse och säger att alla syskon bråkar, men att det är viktigt att bli sams och komma ihåg att man tycker om varann. Du och Y kommer att ha varann hela livet, precis som J och jag. När jag är ledsen blir jag alltid glad av att prata med J, hon är den klokaste och roligaste jag vet. På riktigt, frågar Q, nu blev han intresserad.

Men gå in vill han inte än. Jag behöver tänka, säger han. Okej, det får du. Jag häpnar över hur enkelt allt blir när jag är saktmodig och förstående, blir jag så här snäll av att träna borde jag göra det varje dag.

Jag går in till Y istället, Y som svartsjukt gluttat på oss ett par gånger men blivit ivägkörd, nu är det hans tur. Pyjamas och tandborste, sedan får han höra min plan. På sistone har Y nämligen återigen börjat krångla och köra med oss vid nattningen. Han begär än det ena, än det andra, allt för att försinka sovandet. Det han oftast tjatar om är att sova i vår säng. Det är förstås en enkel lösning, men när han är på sitt värsta humör brukar han inte nöja sig med en första framgång utan vill genast flytta fram positionerna och begära något mer. Been there, done that.

Min plan är att komma överens med Y redan innan det blivit bråk. Han får sova i min säng förutsatt att han inte krånglar. Och eftersom det annars blir orättvist mot Q som måste sova i egen säng, så kommer jag att läsa för honom, medan Y får ligga och titta i en bok själv.

Det hela funkar över förväntan. Y nappar åt sig en atlas för barn, en stor och klumpig bok, lägger sig i min säng och avhörs sedan inte mer. När jag tittar till honom en halvtimme senare sover han djupt.

Q följer beredvilligt med in när han fått höra planen. De senaste kvällarna har högläsningen frusit inne, de varma sommarkvällarna har varit mer lockande. Men nu blir det två kapitel i Huset vid Plommonån, jag ligger kvar hos honom en stund. Innan jag går vill han ha en sista kram, han lindar sina armar om mig och lägger kinden intill min. Jag älskar dig, mamma. Jag vet, och jag älskar dig, så mycket.

Bräddfylld av kärlek och omåttligt nöjd med kvällen ska jag nu lägga mig själv, efter att ha lyft lilla myran från min säng till hans egen. Det orkar jag göra länge än, men ska jag orka lyfta Q behöver jag träna ännu mer.

Överraskande effektivt

Måndagen och veckan börjar dåligt. Q är uppe och stökar redan vid halv femtiden. Jag hör hur han går på toa och sitter där länge och väl, sedan kommer han och kryper upp i min säng, utan att ha spolat eller tvättat händerna. Jag påpekar det (jo, för det är det stora som har gjorts) och han återvänder efter att ha drämt igen båda dörrarna mellan oss. Mer behövs inte för att jag ska flyga upp och fräsa.

Men sedan kryper vi båda ner i sängen, och Q somnar till min förvåning om. Det måste jag också ha gjort, för jag drömmer osammanhängande om jobbet.

Halv sju piper klockan, jag snoozar den och vältrar mig ur sängen strax före sju. Båda barnen sover, O har redan åkt till träning och jobb.

När jag kommer från duschen är Q vaken men inte Y. Q sitter vid tv:n och vägrar gå därifrån. Y är svårväckt och trött. (Å de ljuvliga försommarkvällarna då man aldrig vill gå in. Priset betalar man dagen därpå.)

Till sist sitter de båda vid frukostbordet, tjuriga och grälsjuka. Då får jag nog. Jag dänger fram smör, bröd och pålägg, brer en macka åt Y som inte kan själv (säger han). Jag lägger fram rena kläder på deras sängar. Sedan förkunnar jag att nu får de klara resten själva, frukost och påklädning. Jag är trött på att bli gormad åt och grälad på. Jag tänker äta min frukost ute på gården! Ensam!

Och det gör jag också. Lite lyssnar jag allt inåt köket, men till största delen ägnar jag mig åt DN och mitt rika inre liv.

Efter ungefär en kvart öppnas ytterdörren försiktigt. Så stängs den för att öppnas igen, och Q kikar ut. Påklädd, med mustasch av blåbärssoppa, och på ett helt annat humör. Jag är färdig nu, jag har packat min ryggsäck, säger han förläget.

Sedan kommer Y som skjuten ur en kanon och vill sitta i mitt knä. Han har fortfarande pyjamasen på men har ätit halva mackan i alla fall. Också han är som förbytt, till det bättre.

Resten av morgonen går som på räls. Jag lyckas få både mig själv och Y klara för avfärd på mindre än tio minuter, och vi går i procession till skolan.

Väl framme får jag nådigt titta i Q:s ryggsäck, jag misstänker att han packat med sig en hel del. Jag skulle ju klara mig själv, försvarar han sig, och jag medger att han har rätt. Men han vet lika bra som jag att skolan inte tillåter att man har leksaker med sig.

Vi förhandlar och blir nöjda med resultatet. Pärlplattan och vampyrtänderna får han behålla, men de fina snäckorna och hajtanden som morfar hemförde från Hawaii tar jag, liksom den sydafrikanska kameleonten gjord av ståltråd och pärlor. De får åka med mig till jobbet istället.

Sedan går Y och jag till dagmamman, och hon får förstås höra både om hans stora skrubbsår på knät och fästingen han hade i naveln igår. Hon lyssnar och ojar sig alldeles exemplariskt, och Y är nöjd.

Varje dag är ett äventyr, typ.

Och idag

.. var det lillebrors tur att bråka och krångla om allt. Q var en ängel. Häpp!

Inte läskig eller sorglig

Jag funderar på reselektyr till mina söner. För Q:s del är frågan redan löst, vi läser De hundra och en hundarna (förlaga till filmen om de 101 dalmatinerna, men så väldigt mycket bättre!) just nu, han verkar gilla den lika mycket som jag gjorde när jag var barn.

Y tycker emellertid att den är tråkig, så jag googlar på högläsning och femåringar. Får en del goda ideer (samt lite råg i ryggen angående vårt slappa förhållningssätt till Q:s lästraggel - vägen till läslust är att läsa för barnet, inte att tvinga det att läsa självt).

Studsar till vid en fråga från en förälder som vill ha tips på kapitelböcker att läsa högt för sin femåring. Men de får inte vara läskiga eller sorgliga.

Jag förstår faktiskt inte alls hur man tänker då. Litteraturen ska väl spegla livet och kännas relevant för barnen, givetvis ska man då också kunna läsa om hemska och sorgliga saker. Inget är så ångestfyllt som det outtalade.

Funderar vidare på alla bra böcker som förmodligen inte passerar nålsögat och som den föräldern och det barnet går miste om.

Till exempel Jonna Björnstjernas böcker som vi läser med förtjusning, om den underbara familjen Kanin som träffar både fru Skräck och Monstret i skogen där de bor. De handlar om precis det jag menar, att konfrontera sina rädslor och övervinna dem.

Det största problemet med sorgliga böcker drabbar mig, högläserskan. Jag har förskräckligt svårt att hålla rösten i styr när södra Englands alla hundar mobiliserar sig i Skymningsskällandet för att hitta de bortrövade dalmatinervalparna. För att inte tala om Titta, Madicken, det snöar!. Vilken hjärtekrossare. Lisabet är utkastad ensam i den snöiga skogen, övertygad om att hon ska frysa ihjäl, så totalt existentiellt ensam som vi alla är någon gång. Då kommer snälla människor farande i en släde och tar henne med sig, och till råga på allt sjunger de, som de alltid gör när de är ute och åker: Blott en dag ett ögonblick i sänder.

Tror någon att hundhedningen Helga klarade av att läsa den fullständiga texten, eller sjunga psalmen? Nej, jag blinkade och harklade mig och levererade en starkt förkortad version.

Den dag vi ska läsa Bröderna Lejonhjärta måste jag öva först.

Men från det ena till det andra. Böckerna jag packade ner till Y blev de här:

Kråke besöker djurparken (Okänd för mig, vi har fått den i present, lite för lång som kvällssaga, men funkar kanske på tåg?)
Emil och Ida i Lönneberga (tre berättelser i en volym, som en kombination av kapitel- och bilderbok)
Loranga, Masarin och Dartanjang (den har vi ju redan läst, tänkte jag först, på typiskt tråkigt vuxenmanér. Än sen då? Hur många gånger läser jag inte själv om böcker?)