Skolavslutning och universallösning

(Ännu ett dagboksaktigt inlägg, bear with me.)

Antagligen är jag felfuntad på något sätt, för jag gillar inte skolavslutningar. När andra föräldrar tindrar med ögonen och fyller Facebook med foton på sina telningar och på vajande flaggor mot blå himmel, uppfylls jag av hädiska tankar, jag skruvar på mig och känner mig obekväm. Min enda tröst är att min man är om möjligt ännu värre. Vi är abnorma på samma sätt.

Fast visst svällde mitt hjärta av stolthet när jag gick bakom mina söner, så fina i nystrukna skjortor (strukna av min man, inte av mig!), så långa ben under shortsen, så svarta kalufser. Och visst var det fint på skolgården med alla blommiga sommarklänningar, och när flaggan hissades. Det var roligt att sjunga Du gamla du fria och Den blomstertid med Y på axlarna och höra honom sjunga med, ungefär vartannat ord var rätt.

Fast rektorns tal var alldeles för långt, liksom ordförandens i föräldraföreningen. Vem är avslutningen till för, barnen eller de vuxna?

I klassrummet är det onekligen barnens show, de har hittat på olika uppträdanden som de framför. Q och två kompisar inleder med en cirkus, som för utomstående är tämligen obegriplig men Q är nöjd. Flickorna dansar afrikansk dans, pojkarna breakdance. Glasklar uppdelning, noterar jag sötsurt.

Efter ett tag luktar det både fis och fotsvett i klassrummet, fler föräldrar än jag skruvar på sig. Men lika många filmar med mobilerna och blixtrar med kameror. O vräker sig obekymrat i soffan längst bak och låter Y spela på telefonen, vilket äntligen fått tyst på tjatet om glass och jordgubbar. Han uppskattade dansen men har för övrigt haft urtråkigt.

Jag tittar på klockan och hickar till, det har gått nästan tre timmar. Jösses, jag måste avvika, tur att O är kvar. Jag smyger fram till Q och viskar i hans öra att jag måste åka, han nickar.

På jobbet hinner jag med nöd och näppe till ett möte, har för ovanlighetens skull flera under eftermiddagen. Får ett grinigt mess från O som jag blir orimligt arg över. Vi grälade - eller snarare tjafsade - igår om hushållsarbete och min irritation sitter i.

Jag åker raka vägen från jobbet och tränar, första riktiga träningspasset på nästan fyra veckor. Det är varmt i salen och jobbigt och svettigt och alldeles underbart.

Hem kommer jag till O som är trött och på dåligt humör. Krångel på jobbet och bråk med barnen, det kan sänka vem som helst. Pojkarna cyklar, klockan är halv åtta, du kan väl hämta in dem, ber O, jag orkar inte med mera skrikande nu.

Jo, men först vill jag äta. Femton minuter till kan de få leka. Under den tiden hinner Y komma två gånger och gråtande rapportera att Q slagit honom. Men han tröstar sig snabbt och vill ut igen. Men när en granne kommer bärande på honom och berättar att Q knuffat Y hårt i ryggen så att han ramlat framstupa, då är det nog.

Y börjar stortjuta när jag förkunnar att det är läggdags. Jag är törstig, utbrister han, och efter en mugg kallt vatten får jag klä av honom. Men tvätta händerna vill han inte. Jag vill vila mig lite först, förklarar han värdigt.

Mitt tålamod är plötsligt oändligt. Okej, vila dig här i stolen medan jag går ut och hämtar Q. Men sedan ska du tvätta dig och borsta tänderna.

Q sitter på gården och blänger dolskt. Jag försöker vara mild och saklig och inte arg när jag förklarar att jag hört av flera nu att han både slagit och knuffat Y och att det verkligen inte är okej. Det vet du, eller hur? Q tittar envist åt sidan och gör ingen min av att ha hört, så muttrar han att han är törstig. Han också, jo men det är en varm kväll.

Jag hämtar ett glas vatten och O påpekar att han hört hur Y har retats. Jotack, den konsten kan han. Jag säger till Q att både pappa och jag vet att Y retas, men att man ändå inte får slåss och knuffas. Vad tänker du, Q? Mina tankar är faktiskt mina egna, utbrister han med plötslig häftighet. Jovisst, men jag behöver få veta om du hör mig och förstår vad jag säger och håller med om att man inte får slåss.

Jag får en plötslig ingivelse och säger att alla syskon bråkar, men att det är viktigt att bli sams och komma ihåg att man tycker om varann. Du och Y kommer att ha varann hela livet, precis som J och jag. När jag är ledsen blir jag alltid glad av att prata med J, hon är den klokaste och roligaste jag vet. På riktigt, frågar Q, nu blev han intresserad.

Men gå in vill han inte än. Jag behöver tänka, säger han. Okej, det får du. Jag häpnar över hur enkelt allt blir när jag är saktmodig och förstående, blir jag så här snäll av att träna borde jag göra det varje dag.

Jag går in till Y istället, Y som svartsjukt gluttat på oss ett par gånger men blivit ivägkörd, nu är det hans tur. Pyjamas och tandborste, sedan får han höra min plan. På sistone har Y nämligen återigen börjat krångla och köra med oss vid nattningen. Han begär än det ena, än det andra, allt för att försinka sovandet. Det han oftast tjatar om är att sova i vår säng. Det är förstås en enkel lösning, men när han är på sitt värsta humör brukar han inte nöja sig med en första framgång utan vill genast flytta fram positionerna och begära något mer. Been there, done that.

Min plan är att komma överens med Y redan innan det blivit bråk. Han får sova i min säng förutsatt att han inte krånglar. Och eftersom det annars blir orättvist mot Q som måste sova i egen säng, så kommer jag att läsa för honom, medan Y får ligga och titta i en bok själv.

Det hela funkar över förväntan. Y nappar åt sig en atlas för barn, en stor och klumpig bok, lägger sig i min säng och avhörs sedan inte mer. När jag tittar till honom en halvtimme senare sover han djupt.

Q följer beredvilligt med in när han fått höra planen. De senaste kvällarna har högläsningen frusit inne, de varma sommarkvällarna har varit mer lockande. Men nu blir det två kapitel i Huset vid Plommonån, jag ligger kvar hos honom en stund. Innan jag går vill han ha en sista kram, han lindar sina armar om mig och lägger kinden intill min. Jag älskar dig, mamma. Jag vet, och jag älskar dig, så mycket.

Bräddfylld av kärlek och omåttligt nöjd med kvällen ska jag nu lägga mig själv, efter att ha lyft lilla myran från min säng till hans egen. Det orkar jag göra länge än, men ska jag orka lyfta Q behöver jag träna ännu mer.