Ett år sedan första gången, andra gången

Idag är det ett år sedan vi träffade Y för första gången. Omtumlade damp vi ner i Seoul, vågade knappt hoppas på att komma iväg förrän vi satt på planet, en viss isländsk vulkan hotade sätta stopp. Knappt hade vi landat, kroppsligt och själsligt, förrän det var dags att infinna sig hos SWS och besöka Y hos hans fostermamma.

Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.

Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"

Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.

Vilken resa!

Ett år sedan första gången, andra gången

Idag är det ett år sedan vi träffade Y för första gången. Omtumlade damp vi ner i Seoul, vågade knappt hoppas på att komma iväg förrän vi satt på planet, en viss isländsk vulkan hotade sätta stopp. Knappt hade vi landat, kroppsligt och själsligt, förrän det var dags att infinna sig hos SWS och besöka Y hos hans fostermamma.

Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.

Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"

Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.

Vilken resa!

Hem ljuva hem

Det är ljuvligt att komma hem. Hem till egen mjuk säng och en rejäl kanna Earl Grey. Hem till skira björkar, kungsängsliljor i knopp, och koltrastsång. Hem till vårt alldeles egna hem med våra egna saker. Hem till svalkan och de ljusa kvällarna.

Det är nästan lika underbart att bli mamma för andra gången som för första. Det är lugnare och tryggare, men mer splittrat. Jag vet hur man gör nu, jag har hanterat bebis förr och oroar mig inte lika mycket (och får förmodligen därmed en lugnare bebis).

Första dagarna längtade jag efter Q och undrade om jag någonsin skulle älska Y lika mycket. Nu märker jag att känslorna börjar komma. Y är ljuvlig, på ett helt annat sätt än Q. Förstås.

Resan gick makalöst bra. Vi hade hela sex platser att bre ut vårt entourage på. Q spelade dataspel, åt godis och lyssnade på musik och sov inte en blund. Y snosade på min mage sisådär en halvtimme åt gången. Däremellan jollrade han, lekte med sina fötter, bet i skallran, stod i mitt knä och tjoade.

På Arlanda möttes vi av morfar och farmor. Medan vi väntade på vår skjuts undfägnade mina pojkar de övriga resenärerna med en riktig uppvisning. Först skrek den store argt och trött, sedan somnade han i mitt knä. Den lille som satt i sele teg ända tills storebror somnat gott, då började han skrika. Jag lösgjorde mig från storebror för att kunna vanka runt för att söva lillebror. Resultatet? Två gallskrikande ungar som bara ville en enda sak, ha mamma för sig själv. Mitt i detta kaos kände jag konstigt nog ändå ett slags lugn. Varsågod Helga, det var ju detta du ville ha. Hantera det nu. Du ville ha barn, du ville bli älskad och behövd.

Efter en stund somnade de förstås i en hög. Underst satt jag. Faktiskt ganska lycklig.

Hem ljuva hem

Det är ljuvligt att komma hem. Hem till egen mjuk säng och en rejäl kanna Earl Grey. Hem till skira björkar, kungsängsliljor i knopp, och koltrastsång. Hem till vårt alldeles egna hem med våra egna saker. Hem till svalkan och de ljusa kvällarna.

Det är nästan lika underbart att bli mamma för andra gången som för första. Det är lugnare och tryggare, men mer splittrat. Jag vet hur man gör nu, jag har hanterat bebis förr och oroar mig inte lika mycket (och får förmodligen därmed en lugnare bebis).

Första dagarna längtade jag efter Q och undrade om jag någonsin skulle älska Y lika mycket. Nu märker jag att känslorna börjar komma. Y är ljuvlig, på ett helt annat sätt än Q. Förstås.

Resan gick makalöst bra. Vi hade hela sex platser att bre ut vårt entourage på. Q spelade dataspel, åt godis och lyssnade på musik och sov inte en blund. Y snosade på min mage sisådär en halvtimme åt gången. Däremellan jollrade han, lekte med sina fötter, bet i skallran, stod i mitt knä och tjoade.

På Arlanda möttes vi av morfar och farmor. Medan vi väntade på vår skjuts undfägnade mina pojkar de övriga resenärerna med en riktig uppvisning. Först skrek den store argt och trött, sedan somnade han i mitt knä. Den lille som satt i sele teg ända tills storebror somnat gott, då började han skrika. Jag lösgjorde mig från storebror för att kunna vanka runt för att söva lillebror. Resultatet? Två gallskrikande ungar som bara ville en enda sak, ha mamma för sig själv. Mitt i detta kaos kände jag konstigt nog ändå ett slags lugn. Varsågod Helga, det var ju detta du ville ha. Hantera det nu. Du ville ha barn, du ville bli älskad och behövd.

Efter en stund somnade de förstås i en hög. Underst satt jag. Faktiskt ganska lycklig.

Plötslig övervikt

Sedan igår har jag gått upp cirka nio kilo. Allihop på magen. Men det känns rätt okej eftersom kilona sitter i bärsele och är utrustade med mörka ögon och ett tvåtandsleende.

Nu är Y hos oss. Efter ett par timmars outsäglig sorg igår eftermiddag, då han oupphörligen ropade på umm-mumm-mumma, bestämde han sig för att acceptera mig. Och därmed gäller att avlägsnar jag mig mer än en meter ifrån, blir det förtvivlad gråt. Men så länge detta säkerhetsavstånd gäller, är han världens snällaste bebis.

Detta, plus en storebror som är hårdhänt engagerad och kärleksfull, som samtidigt slits av svartsjukans demoner, gör att mina händer är tämligen fulla.

På kvällens agenda står: söva Y, kärleksbomba Q.

Imorgon bitti reser vi.

Plötslig övervikt

Sedan igår har jag gått upp cirka nio kilo. Allihop på magen. Men det känns rätt okej eftersom kilona sitter i bärsele och är utrustade med mörka ögon och ett tvåtandsleende.

Nu är Y hos oss. Efter ett par timmars outsäglig sorg igår eftermiddag, då han oupphörligen ropade på umm-mumm-mumma, bestämde han sig för att acceptera mig. Och därmed gäller att avlägsnar jag mig mer än en meter ifrån, blir det förtvivlad gråt. Men så länge detta säkerhetsavstånd gäller, är han världens snällaste bebis.

Detta, plus en storebror som är hårdhänt engagerad och kärleksfull, som samtidigt slits av svartsjukans demoner, gör att mina händer är tämligen fulla.

På kvällens agenda står: söva Y, kärleksbomba Q.

Imorgon bitti reser vi.

Den perfekta och oväntade souveniren

Vår resa börjar dra sig mot sitt slut. Imorgon ska vi träffa Q:s fostermamma, ett möte som säkert kommer att bli känslosamt. På fredag får vi Y. På lördag har vi inte tänkt göra någonting mer än att flyta med strömmen, på söndag reser vi hem.

Tack för era kommentarer på förra inlägget. Det har varit några turbulenta dagar, men jag tycker att jag själv har blivit jämnare i humöret mot Q och har lättare att stå emot hans provokationer, räkna till tio, välja mina strider. Det hjälper ju nästan aldrig att bli arg. Att det ska vara så svårt att komma ihåg.

Ja, det har varit tufft. Det är jobbigt att inte sova ordentligt. Jet lag, hårda sängar, nattskräcksattacker, halsont. Det är jobbigt att inte vara hemma, att ständigt behöva planera och bestämma saker som är självklara hemma. Det är jobbigt att umgås med mamma hela dagarna, även om vi planerar in aktiviteter var för sig. Det är jobbigt att fronta alla humörsvängningar. Imorse när vi checkade ut från hotellet i Busan var O arg för att vi inte kommit iväg tidigare, mamma sur för att frukosten inte ingick i priset, och Q arg för att han inte fick leka med småstenarna i hotellets eleganta orkidéplantering.

Men har jag nämnt en annan sak? Den här resan är något av det mest fantastiska jag har varit med om. Att uppleva Korea igen, för andra gången tillsammans med O. Att veta vart man ska gå och vad man ska göra. Att uppleva det tillsammans med Q. Och med mamma. Varje dag händer saker jag kommer att minnas hela mitt liv.

Som vadå? Tja, till exempel att Q ber mig berätta sagan om Snövit. Jag letar i minnets bakersta garderober, dammar av det jag hittar och improviserar. En drottning som sörjer att hon inte får några barn, och önskar sig en flicka röd som blod, vit som snö och svart som ebenholts. Och som genom ett mirakel får hon just en sådan flicka. Hon måste ha hämtat henne i Korea!

Och så den elaka stymodern. Hon som speglade sig och tyckte det var viktigt att vara vacker.

Q: Det är inte viktigt.
H: Nej. Vad är viktigt då?
Q (ligger i min famn, blickar med sömniga mandelformade upp mot mig): Det viktiga är att man hör ihop!

Detta röriga inlägg avslutas med en bild. Skratta inte ihjäl er är ni snälla. Y:s födelsestad Busan visade sig vara något helt annat än Seoul. En stökig, rörig, sliten stad. Inga större sevärdheter (som vi hittade i varje fall) annat än vackra stränder och lyxiga hotell. Skyltar på japanska och ryska.

Något måste vi ha från Busan, lillebrors stad, vårt hem är nerlusat med souvenirer från Seoul. Vad? Vi lyckas inte ens hitta en jävla t-shirt.

Men i en underjordisk gång under varuhuset Lotte hittar jag en liten butik som säljer broderikit. Den perfekta presenten till barnens farmor, som är duktig brodös. Själv kan jag nog knåpa ihop ett broderi som jag anstränger mig. Bilden med de insektsögda barnen köpte jag mest på kul.

Kitsch är väl också konst?

Den perfekta och oväntade souveniren

Vår resa börjar dra sig mot sitt slut. Imorgon ska vi träffa Q:s fostermamma, ett möte som säkert kommer att bli känslosamt. På fredag får vi Y. På lördag har vi inte tänkt göra någonting mer än att flyta med strömmen, på söndag reser vi hem.

Tack för era kommentarer på förra inlägget. Det har varit några turbulenta dagar, men jag tycker att jag själv har blivit jämnare i humöret mot Q och har lättare att stå emot hans provokationer, räkna till tio, välja mina strider. Det hjälper ju nästan aldrig att bli arg. Att det ska vara så svårt att komma ihåg.

Ja, det har varit tufft. Det är jobbigt att inte sova ordentligt. Jet lag, hårda sängar, nattskräcksattacker, halsont. Det är jobbigt att inte vara hemma, att ständigt behöva planera och bestämma saker som är självklara hemma. Det är jobbigt att umgås med mamma hela dagarna, även om vi planerar in aktiviteter var för sig. Det är jobbigt att fronta alla humörsvängningar. Imorse när vi checkade ut från hotellet i Busan var O arg för att vi inte kommit iväg tidigare, mamma sur för att frukosten inte ingick i priset, och Q arg för att han inte fick leka med småstenarna i hotellets eleganta orkidéplantering.

Men har jag nämnt en annan sak? Den här resan är något av det mest fantastiska jag har varit med om. Att uppleva Korea igen, för andra gången tillsammans med O. Att veta vart man ska gå och vad man ska göra. Att uppleva det tillsammans med Q. Och med mamma. Varje dag händer saker jag kommer att minnas hela mitt liv.

Som vadå? Tja, till exempel att Q ber mig berätta sagan om Snövit. Jag letar i minnets bakersta garderober, dammar av det jag hittar och improviserar. En drottning som sörjer att hon inte får några barn, och önskar sig en flicka röd som blod, vit som snö och svart som ebenholts. Och som genom ett mirakel får hon just en sådan flicka. Hon måste ha hämtat henne i Korea!

Och så den elaka stymodern. Hon som speglade sig och tyckte det var viktigt att vara vacker.

Q: Det är inte viktigt.
H: Nej. Vad är viktigt då?
Q (ligger i min famn, blickar med sömniga mandelformade upp mot mig): Det viktiga är att man hör ihop!

Detta röriga inlägg avslutas med en bild. Skratta inte ihjäl er är ni snälla. Y:s födelsestad Busan visade sig vara något helt annat än Seoul. En stökig, rörig, sliten stad. Inga större sevärdheter (som vi hittade i varje fall) annat än vackra stränder och lyxiga hotell. Skyltar på japanska och ryska.

Något måste vi ha från Busan, lillebrors stad, vårt hem är nerlusat med souvenirer från Seoul. Vad? Vi lyckas inte ens hitta en jävla t-shirt.

Men i en underjordisk gång under varuhuset Lotte hittar jag en liten butik som säljer broderikit. Den perfekta presenten till barnens farmor, som är duktig brodös. Själv kan jag nog knåpa ihop ett broderi som jag anstränger mig. Bilden med de insektsögda barnen köpte jag mest på kul.

Kitsch är väl också konst?

Själsliv

Idag när det är precis en vecka tills vi blir fyra har vi umgåtts på tre man hand i vår lilla familj. Jesanes vad en fyraåring kan vara jävlig när han vill.

Q har excellerat i provokationer. Han gör allt han vet att han inte får och som han vet retar oss, och när han får en tillsägelse så härmas han. Genialiskt enkelt och enerverande. Han slåss. Gärna boxar han sin far i skrevet. Han har tjatat om allt, glass, godis, tuggummi, leksaker, spela dataspel, stoppa pengar i de hemska små automater som står i vartenda gathörn. Varje gräns pressas till det yttersta.

Inte ens nätterna är lugna. Q vaknar några gånger varje natt vrålande av ilska, sparkar och slår efter oss. På morgonen minns han inget.

Vi har inte varit några exemplariska föräldrar, vårt tålamod rinner snabbt ut. Vi har tjatat, grälat, rutit, hotat, tagit hårt i armen, burit iväg under skrikande protester (barnet, inte vi) och känt omgivningens blickar i ryggen. De har bränt extra mycket. Vi sticker ut något alldeles otroligt. Två gigantiska vitingar med koreanskt barn. Adoptivfamilj, var lyckliga och lyckade för helvete. Hela tiden. Dessutom beter sig Q så som jag inte sett något annat koreanskt barn göra. Jag har en känsla av att de har pli på ungarna här. Hur de gör vill jag inte tänka på. Eller kommer den konfucianska respekten för äldre med modersmjölken?

Jag har haft svårt att tygla mina egna känslor. Jag älskar honom så förtvivlat, men ingen kan heller göra mig så förbannad. Eller livrädd för den delen, som när han släpper min hand och rusar iväg i folkvimlet. Hur skulle jag hitta bortsprungen Q här? Eller när han balanserar på kanten av den branta trappan upp på Namsan-berget, där Seoul Tower står, och mycket riktigt vinglar till och är på väg att falla huvudstupa ner i rabatten nedanför.

På kvällen kramas vi, ber varann om förlåtelse. Jag älskar dig så Q, säger jag, vad du än gör, hur mycket du än bråkar. Du är det finaste jag vet. Men ibland tycker jag inte om det du gör och jag blir så arg ibland. Mamma, du och pappa är det finaste jag vet, svarar Q. (Men den här gången är det okej att han härmas.)

När Q somnat berättar mamma att de pratat lite medan O och jag var borta. Q har - visserligen efter ledande frågor - sagt att det är lite jobbigt att vara i Korea och att han är orolig för hur det ska bli att få en lillebror.

Jag undrar så hur han tänker och vad han tänker. Själv tittar jag ibland på unga koreanska kvinnor som passerar på gatan eller i tunnelbanan och tänker, hon? Eller kanske hon? Var i denna stora stad finns hon? Hur har hon det idag? Tänker hon ofta på honom?

Jag tittar forskande på alla de ansikten som möter mig. Variationen är stor i hudfärg, ansiktsdrag, kroppsbyggnad. Precis som hemma. Hur kommer mina pojkar att se ut när de växer upp?

Kanske rör sig liknande tankar hos Q, men på fyraårsnivå? Nästan varje kväll sedan vi kom hit har han velat höra boken Min familj.

Imorgon är en ny dag. Nya känslor, nya upplevelser.

Själsliv

Idag när det är precis en vecka tills vi blir fyra har vi umgåtts på tre man hand i vår lilla familj. Jesanes vad en fyraåring kan vara jävlig när han vill.

Q har excellerat i provokationer. Han gör allt han vet att han inte får och som han vet retar oss, och när han får en tillsägelse så härmas han. Genialiskt enkelt och enerverande. Han slåss. Gärna boxar han sin far i skrevet. Han har tjatat om allt, glass, godis, tuggummi, leksaker, spela dataspel, stoppa pengar i de hemska små automater som står i vartenda gathörn. Varje gräns pressas till det yttersta.

Inte ens nätterna är lugna. Q vaknar några gånger varje natt vrålande av ilska, sparkar och slår efter oss. På morgonen minns han inget.

Vi har inte varit några exemplariska föräldrar, vårt tålamod rinner snabbt ut. Vi har tjatat, grälat, rutit, hotat, tagit hårt i armen, burit iväg under skrikande protester (barnet, inte vi) och känt omgivningens blickar i ryggen. De har bränt extra mycket. Vi sticker ut något alldeles otroligt. Två gigantiska vitingar med koreanskt barn. Adoptivfamilj, var lyckliga och lyckade för helvete. Hela tiden. Dessutom beter sig Q så som jag inte sett något annat koreanskt barn göra. Jag har en känsla av att de har pli på ungarna här. Hur de gör vill jag inte tänka på. Eller kommer den konfucianska respekten för äldre med modersmjölken?

Jag har haft svårt att tygla mina egna känslor. Jag älskar honom så förtvivlat, men ingen kan heller göra mig så förbannad. Eller livrädd för den delen, som när han släpper min hand och rusar iväg i folkvimlet. Hur skulle jag hitta bortsprungen Q här? Eller när han balanserar på kanten av den branta trappan upp på Namsan-berget, där Seoul Tower står, och mycket riktigt vinglar till och är på väg att falla huvudstupa ner i rabatten nedanför.

På kvällen kramas vi, ber varann om förlåtelse. Jag älskar dig så Q, säger jag, vad du än gör, hur mycket du än bråkar. Du är det finaste jag vet. Men ibland tycker jag inte om det du gör och jag blir så arg ibland. Mamma, du och pappa är det finaste jag vet, svarar Q. (Men den här gången är det okej att han härmas.)

När Q somnat berättar mamma att de pratat lite medan O och jag var borta. Q har - visserligen efter ledande frågor - sagt att det är lite jobbigt att vara i Korea och att han är orolig för hur det ska bli att få en lillebror.

Jag undrar så hur han tänker och vad han tänker. Själv tittar jag ibland på unga koreanska kvinnor som passerar på gatan eller i tunnelbanan och tänker, hon? Eller kanske hon? Var i denna stora stad finns hon? Hur har hon det idag? Tänker hon ofta på honom?

Jag tittar forskande på alla de ansikten som möter mig. Variationen är stor i hudfärg, ansiktsdrag, kroppsbyggnad. Precis som hemma. Hur kommer mina pojkar att se ut när de växer upp?

Kanske rör sig liknande tankar hos Q, men på fyraårsnivå? Nästan varje kväll sedan vi kom hit har han velat höra boken Min familj.

Imorgon är en ny dag. Nya känslor, nya upplevelser.

Semesterprinsessan har landat!

Nu har hela familjen sovit ut och börjat få tämligen ordning på dygnsrytmen. Vi har slutat leka familjeamöba och börjat dela upp oss. Igår var Q, mamma och jag på inomhustivolit Lotte World (det ringer fortfarande i öronen av oväsendet) medan O flanerade på stan och handlade barnkläder på Namdaemun-marknaden. Till min mans många förtjänster hör att han kan köpa kläder både till mig och till sina barn. (Notera pluralformen där!)



I förrgår var O och Q på akvarium medan mamma och jag shoppade keramik och tittade på gamla hus i den vackra stadsdelen Bukchon.

Alltså börjar det kännas som någon sorts semester. Vi har också bestämt oss för att stanna kvar på hotellet, efter god rådgivning från resebyrån. (Tips till alla adoptionshugade som läser här: använd er av resebyrå! Vi brukar inte göra det annars, men den här gången har det varit värt varje krona!)

Klockan är halv sju på morgonen när jag skriver det här. O läser sin bok, Q och Q-mormor sover. Idag är det vackert väder efter två dagars regn. Vi ska antingen skicka ut den unge mannen och hans mormor på egna äventyr, eller sätta mormodern på en bussrundtur medan vi andra åker upp i tornet på berget Namsang.

Nu börjar jag leva upp till O:s gamla smeknamn på mig, semesterprinsessan.

Semesterprinsessan har landat!

Nu har hela familjen sovit ut och börjat få tämligen ordning på dygnsrytmen. Vi har slutat leka familjeamöba och börjat dela upp oss. Igår var Q, mamma och jag på inomhustivolit Lotte World (det ringer fortfarande i öronen av oväsendet) medan O flanerade på stan och handlade barnkläder på Namdaemun-marknaden. Till min mans många förtjänster hör att han kan köpa kläder både till mig och till sina barn. (Notera pluralformen där!)



I förrgår var O och Q på akvarium medan mamma och jag shoppade keramik och tittade på gamla hus i den vackra stadsdelen Bukchon.

Alltså börjar det kännas som någon sorts semester. Vi har också bestämt oss för att stanna kvar på hotellet, efter god rådgivning från resebyrån. (Tips till alla adoptionshugade som läser här: använd er av resebyrå! Vi brukar inte göra det annars, men den här gången har det varit värt varje krona!)

Klockan är halv sju på morgonen när jag skriver det här. O läser sin bok, Q och Q-mormor sover. Idag är det vackert väder efter två dagars regn. Vi ska antingen skicka ut den unge mannen och hans mormor på egna äventyr, eller sätta mormodern på en bussrundtur medan vi andra åker upp i tornet på berget Namsang.

Nu börjar jag leva upp till O:s gamla smeknamn på mig, semesterprinsessan.

Dagen Y är till ända

Och den gick bra. Som tur var, var inte Q:s förkylning värre än att han klarade av mötet med lillebror. Och det var bra.

Jag är lite för trött för att beskriva dagen på ett sätt som gör den rättvisa. Mötet gick bra, som sagt. Det var annorlunda än första mötet med Q. Jag glömmer aldrig hur jag försiktigt närmade mig Q, undrande om han skulle börja skrika, och möttes av ett strålande leende. Riktigt så var det inte idag. Y är betydligt mer reserverad, och protesterade vilt så snart fostermamman gjorde min av att sätta ner honom. Att O eller jag skulle ta honom i knät var det inte tal om.

Däremot fann storebror och lillebror varandra. Q viftade med en medhavd leksak, och Y följde honom med blicken, och skrattade några gånger. Fostermamman förklarade att hon befarade att separationen skulle bli svår, men att hon trodde att det blir lättare eftersom han har en storebror. Det tror vi också.

Jag är trött. Det har varit några långa dagar. Känslorna har inte riktigt kommit ikapp. Jag är lite orolig för hur överlämnandet av Y ska gå. Samtidigt - vi har gjort det förut, vi har Q till hjälp, vad fan, det måste gå, det finns inget alternativ.

På ett sätt är jag lite ledsen över att det är så mycket annat i vägen. Q har den rättmätiga förstaplatsen förstås. Han var spänd inför mötet med lillebror, det märktes. Han är ganska tagen av resan och tidsomställningen och har klarat det jättebra, men ibland svämmar humöret över. När Q vill vara jävlig så vet han precis hur han ska göra.

Det är annat skräp i vägen också. Praktiska arrangemang. Vi ska resa till Busan där Y är född. Ska vi böka med att byta hotell efteråt eller inte? (Tunnelbaneresan till SWS idag var aplång! Mamma och jag tävlade om att hitta på sagor för att underhålla Q. Och så är det sovandet. Vi skulle behöva en extrasäng åt Q, dubbelsängen är för trång. Det vill de ha 400 spänn natten för, de jävlarna.) Den ständigt närvarande terrorbalansen mellan maken och hans svärmor. Starka personligheter som vill göra saker på sitt eget sätt. O behöver tänka på sitt tonläge som kan vara mycket otrevligt ibland. Mamma behöver tänka på att inte vara så jävla tvärsäker om saker hon inte vet så mycket om. De behöver båda två öva på att bli emotsagda.

Jo, jag är trött. Så nu ska jag sova.

Dagen Y är till ända

Och den gick bra. Som tur var, var inte Q:s förkylning värre än att han klarade av mötet med lillebror. Och det var bra.

Jag är lite för trött för att beskriva dagen på ett sätt som gör den rättvisa. Mötet gick bra, som sagt. Det var annorlunda än första mötet med Q. Jag glömmer aldrig hur jag försiktigt närmade mig Q, undrande om han skulle börja skrika, och möttes av ett strålande leende. Riktigt så var det inte idag. Y är betydligt mer reserverad, och protesterade vilt så snart fostermamman gjorde min av att sätta ner honom. Att O eller jag skulle ta honom i knät var det inte tal om.

Däremot fann storebror och lillebror varandra. Q viftade med en medhavd leksak, och Y följde honom med blicken, och skrattade några gånger. Fostermamman förklarade att hon befarade att separationen skulle bli svår, men att hon trodde att det blir lättare eftersom han har en storebror. Det tror vi också.

Jag är trött. Det har varit några långa dagar. Känslorna har inte riktigt kommit ikapp. Jag är lite orolig för hur överlämnandet av Y ska gå. Samtidigt - vi har gjort det förut, vi har Q till hjälp, vad fan, det måste gå, det finns inget alternativ.

På ett sätt är jag lite ledsen över att det är så mycket annat i vägen. Q har den rättmätiga förstaplatsen förstås. Han var spänd inför mötet med lillebror, det märktes. Han är ganska tagen av resan och tidsomställningen och har klarat det jättebra, men ibland svämmar humöret över. När Q vill vara jävlig så vet han precis hur han ska göra.

Det är annat skräp i vägen också. Praktiska arrangemang. Vi ska resa till Busan där Y är född. Ska vi böka med att byta hotell efteråt eller inte? (Tunnelbaneresan till SWS idag var aplång! Mamma och jag tävlade om att hitta på sagor för att underhålla Q. Och så är det sovandet. Vi skulle behöva en extrasäng åt Q, dubbelsängen är för trång. Det vill de ha 400 spänn natten för, de jävlarna.) Den ständigt närvarande terrorbalansen mellan maken och hans svärmor. Starka personligheter som vill göra saker på sitt eget sätt. O behöver tänka på sitt tonläge som kan vara mycket otrevligt ibland. Mamma behöver tänka på att inte vara så jävla tvärsäker om saker hon inte vet så mycket om. De behöver båda två öva på att bli emotsagda.

Jo, jag är trött. Så nu ska jag sova.

Ujujuj

Dagen Y har grytt, det är tidigt som satan och bara jag och maken är vakna. Inläggets titel kommer sig av att blivande storebror var helt rysk igår kväll. Han vägrade somna, först kl 22 fick vi omkull honom. Då var han arg och sparkade och slogs. Till sist begrep han att det inte var läge att mucka mer med föräldrarna, istället låg han och nöp sin gosekanin. Varför? Jo, för den var ful! Och lillebror är också ful. Och dum. Förresten är inte Y alls hans lillebror, bara Lokattens lillebror.

Jag var djuriskt sömnig och inte kapabel att hantera dessa känslostormar, men O gjorde det med den äran. Sedan somnade Q och har sovit med enstaka ilskna utbrott under sömnen. Han känns varm och verkar ha en begynnande snuva. Fan.

När han vaknar får vi se om han och mormor ska få följa med och träffa lillebror. Håll tummarna!

Ujujuj

Dagen Y har grytt, det är tidigt som satan och bara jag och maken är vakna. Inläggets titel kommer sig av att blivande storebror var helt rysk igår kväll. Han vägrade somna, först kl 22 fick vi omkull honom. Då var han arg och sparkade och slogs. Till sist begrep han att det inte var läge att mucka mer med föräldrarna, istället låg han och nöp sin gosekanin. Varför? Jo, för den var ful! Och lillebror är också ful. Och dum. Förresten är inte Y alls hans lillebror, bara Lokattens lillebror.

Jag var djuriskt sömnig och inte kapabel att hantera dessa känslostormar, men O gjorde det med den äran. Sedan somnade Q och har sovit med enstaka ilskna utbrott under sömnen. Han känns varm och verkar ha en begynnande snuva. Fan.

När han vaknar får vi se om han och mormor ska få följa med och träffa lillebror. Håll tummarna!

Morgonstund har guld i mun!

Jet lag är bra. Det tyckte jag inte inatt vid pass midnatt, då Q vaknade efter fyra timmars sömn och krävde frukost. Hans snälle far gick upp med honom och var uppe i tre timmar, då de återkom till paulunen. Då har jag något svagt minne av att vi pratade om att drömma om delfiner och späckhuggare, och att jag läste några dikter. Sedan somnade vi alla tre.

Nu är klockan halv sju, det är bara jag som är vaken och jag är pigg som en mört, som Q brukar säga. Seoul badar i morgonsol, bergen bakom skyskraporna är insvepta i ett svagt dis. Träden börjar bli gröna, azaleor och körsbär blommar. Nej, jag längtar inte hem längre!

På dagens program står att fixa ett snyggt paket till Y:s fostermamma, att be om en extrasäng till Q, att inhandla diverse förnödenheter som diskborste och annat. Samt att orientera oss i största allmänhet.

Förra veckans resekaos gjorde att våra noggrant uttänkta logiplaner gick om intet. Vi bor på ett annat hotell än det vi hade utsett. Nackdelarna är att vi nu ändå hamnade i den norra delen av stan, långt från SWS, samt att standarden är lite sådär. Dålig städning, rätt sunkiga möbler. Fördelarna är att reskassan fick ett plus på sisådär femtontusen, och att omgivningarna faktiskt är mycket trevliga. Igår gick vi ut stenhårt med traditionell koreansk lunch, kött som grillades vid bordet på gasolgrill, åts med salladsblad och kimchi. Q fick utfodras en extra gång med en macka från franska fiket tvärs över gatan.

Och ja, livet känns nu mycket bättre med elva timmars sömn innanför västen. Det ska nog gå bra det här.

Morgonstund har guld i mun!

Jet lag är bra. Det tyckte jag inte inatt vid pass midnatt, då Q vaknade efter fyra timmars sömn och krävde frukost. Hans snälle far gick upp med honom och var uppe i tre timmar, då de återkom till paulunen. Då har jag något svagt minne av att vi pratade om att drömma om delfiner och späckhuggare, och att jag läste några dikter. Sedan somnade vi alla tre.

Nu är klockan halv sju, det är bara jag som är vaken och jag är pigg som en mört, som Q brukar säga. Seoul badar i morgonsol, bergen bakom skyskraporna är insvepta i ett svagt dis. Träden börjar bli gröna, azaleor och körsbär blommar. Nej, jag längtar inte hem längre!

På dagens program står att fixa ett snyggt paket till Y:s fostermamma, att be om en extrasäng till Q, att inhandla diverse förnödenheter som diskborste och annat. Samt att orientera oss i största allmänhet.

Förra veckans resekaos gjorde att våra noggrant uttänkta logiplaner gick om intet. Vi bor på ett annat hotell än det vi hade utsett. Nackdelarna är att vi nu ändå hamnade i den norra delen av stan, långt från SWS, samt att standarden är lite sådär. Dålig städning, rätt sunkiga möbler. Fördelarna är att reskassan fick ett plus på sisådär femtontusen, och att omgivningarna faktiskt är mycket trevliga. Igår gick vi ut stenhårt med traditionell koreansk lunch, kött som grillades vid bordet på gasolgrill, åts med salladsblad och kimchi. Q fick utfodras en extra gång med en macka från franska fiket tvärs över gatan.

Och ja, livet känns nu mycket bättre med elva timmars sömn innanför västen. Det ska nog gå bra det här.

Vad heter jag?

Det har jag nog glömt, för jag är så sabla trött. Men jag vet att jag är framme i Seoul i alla fall.

Resan gick på det hela taget mycket bra. De sju timmarna i Helsingfors blev nästan nio eftersom Seoulplanet var försenat. Q skötte sig fullkomligt strålande. Under uppehållet i Helsingfors rejsade han runt, lekte, pratade, klättrade. På strålande humör nästan hela tiden. På planet lyssnade han på högläsning, spelade dataspel, åt fredagsmys (chips) och somnade utsträckt över O:s och mina knän. Sicken unge.

Han höll ut ända till bussresan från flygplatsen till hotellet. Då beklagade han sig ljudligt dels över resans längd, dels över magont. Jävla Valio som tydligen inte tagit bort all laktos i sin yoghurt, i alla fall inte i den som levereras till Finnair.

Själv sov jag i stort sett inget under natten, vilket förklarar mitt tillstånd nu. Jag är mer eller mindre ett vrak. Känner mig ynklig och längtar hem, är irriterad på alla tre i mitt ressällskap. Undrar vad det är för stolleprov vi gett oss in på.

Som väl är vet jag att botemedlet är enkelt: en natts sömn.

Vad heter jag?

Det har jag nog glömt, för jag är så sabla trött. Men jag vet att jag är framme i Seoul i alla fall.

Resan gick på det hela taget mycket bra. De sju timmarna i Helsingfors blev nästan nio eftersom Seoulplanet var försenat. Q skötte sig fullkomligt strålande. Under uppehållet i Helsingfors rejsade han runt, lekte, pratade, klättrade. På strålande humör nästan hela tiden. På planet lyssnade han på högläsning, spelade dataspel, åt fredagsmys (chips) och somnade utsträckt över O:s och mina knän. Sicken unge.

Han höll ut ända till bussresan från flygplatsen till hotellet. Då beklagade han sig ljudligt dels över resans längd, dels över magont. Jävla Valio som tydligen inte tagit bort all laktos i sin yoghurt, i alla fall inte i den som levereras till Finnair.

Själv sov jag i stort sett inget under natten, vilket förklarar mitt tillstånd nu. Jag är mer eller mindre ett vrak. Känner mig ynklig och längtar hem, är irriterad på alla tre i mitt ressällskap. Undrar vad det är för stolleprov vi gett oss in på.

Som väl är vet jag att botemedlet är enkelt: en natts sömn.