Den perfekta och oväntade souveniren

Vår resa börjar dra sig mot sitt slut. Imorgon ska vi träffa Q:s fostermamma, ett möte som säkert kommer att bli känslosamt. På fredag får vi Y. På lördag har vi inte tänkt göra någonting mer än att flyta med strömmen, på söndag reser vi hem.

Tack för era kommentarer på förra inlägget. Det har varit några turbulenta dagar, men jag tycker att jag själv har blivit jämnare i humöret mot Q och har lättare att stå emot hans provokationer, räkna till tio, välja mina strider. Det hjälper ju nästan aldrig att bli arg. Att det ska vara så svårt att komma ihåg.

Ja, det har varit tufft. Det är jobbigt att inte sova ordentligt. Jet lag, hårda sängar, nattskräcksattacker, halsont. Det är jobbigt att inte vara hemma, att ständigt behöva planera och bestämma saker som är självklara hemma. Det är jobbigt att umgås med mamma hela dagarna, även om vi planerar in aktiviteter var för sig. Det är jobbigt att fronta alla humörsvängningar. Imorse när vi checkade ut från hotellet i Busan var O arg för att vi inte kommit iväg tidigare, mamma sur för att frukosten inte ingick i priset, och Q arg för att han inte fick leka med småstenarna i hotellets eleganta orkidéplantering.

Men har jag nämnt en annan sak? Den här resan är något av det mest fantastiska jag har varit med om. Att uppleva Korea igen, för andra gången tillsammans med O. Att veta vart man ska gå och vad man ska göra. Att uppleva det tillsammans med Q. Och med mamma. Varje dag händer saker jag kommer att minnas hela mitt liv.

Som vadå? Tja, till exempel att Q ber mig berätta sagan om Snövit. Jag letar i minnets bakersta garderober, dammar av det jag hittar och improviserar. En drottning som sörjer att hon inte får några barn, och önskar sig en flicka röd som blod, vit som snö och svart som ebenholts. Och som genom ett mirakel får hon just en sådan flicka. Hon måste ha hämtat henne i Korea!

Och så den elaka stymodern. Hon som speglade sig och tyckte det var viktigt att vara vacker.

Q: Det är inte viktigt.
H: Nej. Vad är viktigt då?
Q (ligger i min famn, blickar med sömniga mandelformade upp mot mig): Det viktiga är att man hör ihop!

Detta röriga inlägg avslutas med en bild. Skratta inte ihjäl er är ni snälla. Y:s födelsestad Busan visade sig vara något helt annat än Seoul. En stökig, rörig, sliten stad. Inga större sevärdheter (som vi hittade i varje fall) annat än vackra stränder och lyxiga hotell. Skyltar på japanska och ryska.

Något måste vi ha från Busan, lillebrors stad, vårt hem är nerlusat med souvenirer från Seoul. Vad? Vi lyckas inte ens hitta en jävla t-shirt.

Men i en underjordisk gång under varuhuset Lotte hittar jag en liten butik som säljer broderikit. Den perfekta presenten till barnens farmor, som är duktig brodös. Själv kan jag nog knåpa ihop ett broderi som jag anstränger mig. Bilden med de insektsögda barnen köpte jag mest på kul.

Kitsch är väl också konst?