Längtan

Sitter på Q:s sängkant och skrållar håglöst genom mitt facebook- och twitterflöde som idag svämmar över av hyllningar till mammor, levande och döda.

Själv tänker jag bara på pappa.

Det var först igår eftermiddag som jag kom iväg på den där konvaljletarpromenaden. Jag hittade inga konvaljer i skogen, men det var fint ändå. Sedan satt jag en stund på berget vid sjön och lyssnade på vågskvalp och humlesurr och fågelsången från skogsbrynet bakom mig, och försökte landa och läka.

Jag tänkte på min syster som jag någon timme tidigare skjutsat till pendeln. Hon var trött efter påkostad jobbfest då hon kommit hem tre. Annat det än middagen för Snäll, jag drack läsk hela kvällen och var hemma före nio.

Något skaver, tänkte jag. Är jag avundsjuk? Vill jag också vara ute och festa, dansa, dejta? Är det det?

Insikten slår tungt ner i mig. Konstigt att jag blir lika förvånad varje gång. Det finns bara en jag saknar och längtar efter.

Pappa. Att höra hans röst, möta hans blick. Kanske hålla hans hand, den stora med långa fingrar. Kanske känna hans hand på håret, han brukade klappa mig över håret.
Han slösade inte med superlativerna. Min söta flicka, sa han en gång när jag grät över en misslyckad IVF. Det måste vara mer än tio år sedan. Det är tur att jag har dig, sa han ganska ofta. Särskilt den näst sista månaden.

Jag gråter häftigt och låter vinden, som plötsligt är ljummen, torka tårarna.

När jag kommit hem går jag en lov i branten nedanför stugan och där hittar jag massor av liljekonvalj. Katten gör mig sällskap.

Fyndet gör mig oväntat glad. Nere vid sjön undrade jag en halvtimme tidigare om jag någonsin skulle känna glädje igen.

Tröstegök

Jag läker ihop så sakteliga.

Igår packade jag upp ett par flyttkartonger med lakan och handdukar och sorterade in dem i skåpen, på deras nya platser. Passade samtidigt på att utrangera lite gammalt, fult och slitet. Jag ska köpa nya, fina handdukar till vårt nya, fina badrum. Då kommer det att kännas roligt att använda det. Ännu har jag inte nått dit, ännu har jag inte brytt mig om att prova den nya duschen som är som ett vattenfall. Ännu lever jag i renoveringsundantagstillstånd.

Sedan rullade jag ut mattan i nedre hallen och genast kändes det mer ombonat och hemlikt. Trivseln börjar komma tillbaka.

Efter middagen packade vi ihop oss och de skeptiska katterna i bilen och åkte ut till Sunkstugan. Katterna jamade inte fullt lika hjärtskärande den här gången, om det berodde på feromonsprayen som O köpt (kattvägraren har blivit en oerhört omtänksam husse, smeknamnet "gumman" är inte längre bara mig förunnat) eller på att de förstod vart vi var på väg må vara osagt.

Det småregnade hela kvällen och stugan var alldeles utkyld. Men katterna pep ut i regnet med svansarna rakt upp, de som annars vägrar gå ut när inte solen skiner.

Vi eldade i öppna spisen, jag och barnen kröp ihop i soffan under en filt. Brassken på furuväggar, vaggande äppelblom utanför fönstret, näktergalens lätt speedade sång i dalen nedanför dasset. Och så göken, som ropade nästan utan uppehåll hela kvällen och började om på tidig morgon. Först satt han i öster, sedan i norr, sedan i öster igen. Tröstegök, sorgegök, tröstegök.

Imorse körde jag barnen till skolan innan jag själv körde till jobbet. Det gick förvånansvärt bra och tog bara en halvtimme längre än vanligt.

Ikväll ska jag nog gå en sväng i skogen och se om jag hittar liljekonvaljer.

Kraschlandat

Efter en underbar Kristi himmelsfärd-helg i sommarstugan tog jag mark med ett brak igår. Så fort vi var hemma i renoveringsstöket i radhuset igen sjönk mitt humör avsevärt. Tio veckor har vi levt i fullständigt kaos. Damm och byggpapp på golven, inga saker är där de borde vara, ingen idé att ställa i ordning någonting eftersom allt är en enda röra. I veckan kommer badrumsinredningen, sägs det. Sedan ska det vara klart. Sägs det.

(Jag inser att detta ger visst hopp om framtiden. När det är klart kanske jag kan börja trivas med tillvaron igen. Det kanske är stöket som är det primära felet.)

Men före kraschlandningen, då flög vi faktiskt, hela familjen. Vädret var strålande, jag ställde till med storrengöring och fick hjälp av barnen med att piska mattor och soffdynor. Några timmar räcker för att få en liten stuga ren och grönsåpedoftande.

Visserligen är det vemodigt att tänka på att sist vi bodde därute - i augusti - var sista helgen före mörkret, den söndagkvällen ringde pappa och hade gjort illa benet, sedan började det. Jag tänkte också på den sista gången han besökte oss därute, det var för ungefär ett år sedan. Först var han trött och sur (bakfull förstår jag nu) och ville inte, men ringde några timmar senare (efter att ha styrkt sig, förstår jag nu) och var glad och snäll och ville komma ut. Efteråt hittade jag massor av blodfläckar på lakanen, han klöste sig blodig redan då.

Men som O uttryckte det: stugans störste fan må vara borta, men familjen har utökats med två till, nämligen katterna. Den korta bilresan uthärdade de med relativt jämnmod, sedan släppte vi ut dem i det som uppenbarligen var paradiset. Det var knappt att de sov på hela helgen, de hade fullt upp med att snoka, nosa, klättra, upptäcka. Vi tyckte oss möta viss förebråelse i deras blickar: har ni det här stället och bor inte här jämt?

Det är tydligen skillnad på landet och staden, även om landet är ett bebyggt sommarstugeområde och staden är en lummig förort.

Sunkstugebulletin

Med reservation för att man aldrig ska ropa hej så verkar hantverkare nummer 4 vara svaret på våra böner. Han träffade O i onsdags och verkade duktig och vettig. Idag åkte han (hantverkaren alltså) ensam ut till stugan och nödlagade taket på ett ställe där det har regnat in. Han har lovat offert till nästa vecka. Visserligen har han tid att göra jobbet först i september, men han verkar vara värd att vänta på.

(Bara en sån sak: han säger "jag lovar inget, men kanske kan jag åka ut på fredag och laga taket". Och så gör han det! Inte som vissa andra som lovat att komma ett visst datum men hoppsan och ursäkta, det kom visst något annat emellan.)

Innan snickaren kom ut hade O bokat tid med en mäklare för att få en värdering av stugan. Han var ärlig med att vi förmodligen inte vill sälja, men vi vill ha en värdering.

För två veckor sedan när det var dags att åka ut för första gången efter vintern och öppna, pratade vi om stugans framtid. För första gången någonsin, tror jag, uttryckte O tankar om att sälja. Jag har ju tidvis varit mycket tveksam, redan under den allra första sommaren. Men O har aldrig vacklat. Förrän nu.

När han är fundersam och inte tvärsäker, inte står långt inne i sitt vanliga hörn, utan rör sig oroligt ut mot mitten, då kan jag plötsligt inta en annan hållning, mindre kritisk, mindre kategorisk.

Samtalet landade i att vi vill behålla stugan. Visst, det är en hel del jobb men inte mer än att vi orkar och hinner med, om vi också skärper till oss och håller oss på jorden och inte gör upp alldeles orimliga planer. Och barnen är ju stora nu och måste inte passas ideligen, de dränker sig inte i färgpytsar eller käkar upp småspik eller klättrar ner i mulltoan. Och ju prydligare och mer välorganiserat det blir därute, desto roligare är det att jobba och fixa där.

(Just detta har jag tagit till mitt hjärta, de två senaste helgerna har jag ställt till med gammal hederlig vårrengöring och piskat madrasser, mattor och soffdynor, sopat, dammsugit och skurat. Stuga, dass och gästrum är renare och snyggare än på länge. Snart ska jag drabba duschen och verktygsförrådet också. Om jag slipper springa och fråga O var alla jävla verktyg ligger gömda kanske jag också kan få för mig att snickra ibland.)

(Andra saker som gör stuglivet roligare är att bjuda ditt folk och att åka på utflykter. Den gångna helgen gjorde vi bäggedera, åkte till en annan handelsträdgård än den vanliga, och bjöd in grannfamiljen. De tältade på tomten eftersom gästrummet är lite trångt och de är friluftsgalningar. Efteråt skrev de lyriskt på Fejan om näktergalssång och gökotta.)

Och barnen! De gillar ju stugan. Inför första helgen hade Q tjatat i flera dagar om att åka dit. Y var lika på han. De kastade sig över O:s gamla lego och Playmobil som vi förvarar därute. Sedan duschade de varann med trädgårdsslangen, drog fram sina verktygslådor - de har varsin - och spikade ihop allehanda träkonstruktioner, plockade blommor och gjorde parfym, samlade sniglar och gråsuggor och hade som husdjur.

 Idag ringde mobilen mitt under projektmötet, jag tryckte bort samtalet men såg att det var O. En stund senare damp det in ett mejl som jag inte kunde låta bli att läsa. Tjena riking, stod det. Mäklaren hade svarat att ett rimligt acceptpris är en dryg miljon, vilket är nästan dubbelt så mycket som vi köpte stugan för. Och vi som knappt trodde att vi skulle få tillbaka de pengarna. Nej, vi ska inte sälja. Men ändå är vi väldigt glada. Sunkstugan känns mer värdefull nu, men på mer än ett sätt.

Bilderna är från lördagens fiskeutflykt.

Hata hantverkare

Ja, ja, jag vet. Det jag tänker gnälla om är i-lands-privilegierad-bortskämd-medelklass-problem så det skriker om det. Egentligen borde jag bara hålla käft och begrunda hur jävla bra jag har det med min inkomst av fast anställning/som lever i ett stabilt parförhållande/med min gedigna akademiker-medelklassbakgrund/välj det alternativ som passar bäst. Silversked i munnen och allt det där, lyckad potträning eller vafan.

Men i alla fall. Sunkstugan, O:s och min alldeles egna lilla sommarstuga på pendelavstånd, som vi köpte för pengar som vi fick när vi sålde huset i Göteborg, som vi köpte eftersom vi aldrig trodde att tjafset om Sommarön skulle upphöra, den behöver nytt tak. Ungefär nu.

Sedan förra sommaren har vi försökt få tag i någon som kan tänka sig att lägga om taket och ta betalt för det och ge oss ett kvitto på det. Möjligen är det just där haken sitter.

Idag fick vi svar från.. jag tror det är hantverkare nummer tre, att tyvärr tyvärr kan han inte åta sig jobbet för de har alldeles precis fått ett annat, större. Hantverkare nummer två svarade redan i höstas att attans också, hans medhjälpare har fått bältros så han kan inte åta sig några jobb alls just nu. Vad det var för krångel med hantverkare nummer ett har jag faktiskt glömt.

Och jag räknar heller inte de hantverkare som vi försökt ringa eller mejla men som aldrig svarat oss.

På onsdag ska hantverkare nummer fyra komma ut till stugan och titta på det eländiga taket och därefter avkunna sin dom. Han besvarade mitt lämnade meddelande, lät trevlig på telefon och har dessutom goda rekommendationer från en bekant. Men luttrad som jag är hoppas jag inte för mycket.

Närmaste grannen hemma i stan anlitade en polsk firma förra året. Frun i huset förklarade för oss att svenska firmor är omöjliga, de vill inte jiddra med småjobb åt privatpersoner, de tar bara större företagsjobb. Men polackerna jobbar tio timmar om dagen, de renoverade halva huset invändigt, och fixade dränering och nya stenplattor på gården. Nu har de fixat gården åt en annan granne också. Säkert skulle de kunna lägga om ett papptak på en liten stuga.

Svart, förstås. Och det vill inte vi. Det vore väl själva fan om vi blev tvungna.

Något är fel i själva systemet, känns det som.

Sensommar

Den magiska knappen

Oftast är det en högrisksituation. Lillebror ska prompt sitta nära storebror och trängas, och så slåss de om fjärrkontrollen eller ligger och sparkar på varann. Men plötsligt händer det. Jag säger varnande åt Y att du kan inte sitta sådär på Q, det gör ju ont.

- Nej, han får sitta på min rygg. Det är bara mysigt!

Den magiska knappen igen. De slåss inte, de gosar. I skrivande stund leker de en invecklad lek som inbegriper gosedjur, glaskulor, alfapetbokstäver och dockservisen, och pratar med mild röst till varann. Om jag bara visste var den satt, den där knappen. Men uppenbarligen vet de själva.

Midsommarhelg

Midsommarhelgen avlöpte som den brukar, det vill säga bra och trevlig utan större sensationer. Jag gillar inte traditionellt midsommarfirande något vidare, men när det nu bjuds så ambitiöst som i samfälligheten där vi har vår stuga, då ställer även grinig Helga upp och ser glad ut.

Pappa/morfar är ständig midsommargäst, och i år hade gästlistan utökats till att även inkludera svåger/morbror. Den senare var som synes mycket efterlängtad. Så snart ungarna hade korpat åt sig de gigantiska godispåsarna från fiskdammen parkerade de sig i morbrors knä. Han är en godisråtta, så arrangemanget var lyckat för alla parter. Som om inte det vore nog tog han med sig pojkarna på fisketur och lyssnade intresserat på pappas alla historier som O och jag hört alltför många gånger och sedan länge tröttnat på.

Och själv har jag hittat ett par lila skor som matchar förra årets blommiga klänning. På bilden ser det ut som om Q hade lika stora fötter som jag, det har han ännu inte, men stora är de. Undrar om det betyder att han kommer att bli lång? Själv hade jag 37-38 i hans ålder.

Ännu ett midsommarminne värt att notera är introduktionen av sällskapsspel. Medan O slavade i köket och pappa vilade på soffan med en Fantomentidning över ansiktet, spelade vi övriga först Alfapet och sedan TP. Y var i mitt lag och visade sig utgöra ett handikapp eftersom han ständigt arrangerade om våra bokstäver. Men Q var i morbrors lag och var väldigt duktig. Efter viss tvekan godkände jag TUBLIM, dock inte SLÖHUND. Poängräknandet skötte Q med viss assistans, så det blev bra övning i både läsning, skrivning och räkning.

Frågespelet TP fick förstås modifieras lite. Vid det laget hade pappa vaknat och kunde hjälpa mig att hitta på lämpliga barnfrågor. Istället för datum för Danmarks grundlagsdag (5 juni) frågar man vilka färger flaggan har, och så vidare.

På midsommardagen ville morfar åka på utflykt. Han äger ingen bil (och har aldrig gjort) så han tar gärna tillfället i akt att bila. Vi bestämde oss för att åka till ett av Mälardalens alla slott, och förkunnade att en pojke skulle få följa med, den andre skulle få vara hemma med pappa och snickra.

Dagen innan, när jag skulle hämta gästerna vid tåget, orsakade en liknande förkunnelse total emotionell härdsmälta. Båda ungarna skrek och grät och ville följa med mamma. Bilen rymde endast en.

Men denna gång löste barnen det själva. Q ville snickra, Y ville turista. Y satt sedan i baksätet och sjöng med i barnskivan vi spelade, började knota efter någon timme, somnade strax därefter och vaknade då vi parkerade vid slottet, fräsch och på strålande humör. Besöket blev succé. Gyllenlädertapeter och ryttarstatyer besågs med samma entusiasm. Inte ens det faktum att det utlovade fikat frös inne la sordin på stämningen.

När jag lämnat pappa vid tåget sken solen genom ett stilla regn. Solregn, då får man önska sig något. Ett långt och lyckligt liv. Åt mig och alla jag älskar. Det är allt jag begär.

Vardagslycka

Egentligen är det ju självklart. Att omvandla naturens håvor till något som smakar gott, kan man bli annat än lycklig av det?

Ändå är det först på femte året i radhuset som jag kommer mig för att skatta den gamla flädern på en bråkdel av dess rikedom. Den är magnifik, lika gammal som husen, och torde skrämma bort både troll och oknytt. Det är väl det en fläder ska göra?

Om några år kanske den släpper till ved till en fläderstav, för i huset bor en pojke med ostyrigt svart hår och glasögon, och ännu en pojke med inte fullt lika svart hår men med ärr i pannan.



Och i stugan har vi rabarber, som av min huslige make omvandlades till delikat saft. Med hjälp av en relik av en helt annan sort. Den som spar, han har, som O brukar säga.

Lördagkväll

Understundom är tillvaron fullkomligt idyllisk.

Anteckningar från första semesterhelgen

Semestern, den riktiga alltså, inte gräsänkeveckorna, började med en helg ute i stugan. En mycket lyckad sådan, jag vill beskriva den för att minnas den.

Vi åkte ut på lördag förmiddag och upptäckte till vår stora glädje att grannfamiljen med tre barn var på plats. Återseendets glädje var stor, särskilt hos Q och deras äldsta flicka. Vi har tidigare konstaterat att våra sommarstugescheman inte sammanfaller, de koncentrerar sitt utnyttjande av sommarstugan till juli, då vi knappt är där alls. Å andra sidan är vi ute mycket på vår och höst, då de är hemma och jobbar med att renovera sin tjusiga villa. (Å så skönt att inte ha en sådan.)

Trots detta umgänge ville Q följa med mig och bada, vilket jag tog som en stor komplimang. Årets första dopp, Q försökte simma men konstaterade att det är svårare i sjövatten än i havsdito. Vi åt glass och betraktade ett festsällskap som hyrt in sig på campingen vid badplatsen. På vägen hem hittade vi en hel massa smultron längs vägrenen.

Familjens tillfällige medlem, den grönögde och randsvansade, visade tydligt att han både kände igen sig och uppskattade stugan. Han gjorde långa utflykter ner i skogen bakom huset, kom tillbaka för att jama uppfordrande åt oss och låta sig klappas, varpå han gav sig av igen. När jag satt i soffan på kvällen hörde jag rejäla klampanden på stugtaket. Jodå, han hade tagit sig upp med hjälp av en stege som O lämnat kvar. Klart att även taket ska inspekteras.

(Och jag inser lättad att de krallanden jag hörde i höstas från taket nog faktiskt var från en liten skogsmus och inte en jättestor råtta, som jag först befarade. Med tanke på att stegen från de mjuka kattassarna lät som en fullvuxen karl allra minst.)

På söndagen åkte jag och tränade, och hämtade sedan morfar vid pendeltåget, morfar som ville träffa sina dottersöner. Därpå ringde mobilen och min syster bjöd in sig med make och kompis till stuga och strand. Gick det för sig? Jodå, det gick för sig. Helgas taxiservice åkte hem för att äta lunch, sedan hämtades även dessa gäster vid pendeltåget, till sist åkte morfar, jag och pojkarna till en gårdsbutik vi gillar medan gästerna sprang i skogen och badade i sjön.

Söndagmiddagen blev en sådan där livlig och ljudlig tillställning med massor av mat på grillen, ungar som sprang och tjoade och hängde över knäna på nya spännande människor. Pappa pratade nästan ihjäl först min svåger och sedan syrrans kompis. Umgänge över generationsgränserna. En sådan fest man sällan får till, men som är så rolig när det funkar. O sprang mellan grill och kök som han plägar, och sa: det är just sånt här man har ett sommarställe till.

Det var inte någon större uppoffring för taxiservicen att avstå från vinet till förmån för gårdsbutikens fläderblomssaft för att sedan kunna skjutsa gästerna till tåget. Pappa stannade över natten, han och jag blev sittande ute till ganska sent, priset jag betalade var ett tiotal ilsket kliande myggbett.

Även nästföljande dag blev minnesvärd i all sin enkelhet. Pappa, pojkarna och jag åkte till den lokala kyrkan som ligger mycket vackert med utsikt över böljande hagar och en vik av sjön. Kyrkan var stängd, men kyrkogården räckte som utflyktsmål. Därefter åkte vi vidare till en fornlämning som jag länge velat inspektera, inte för att jag är så värst intresserad av sådana, utan för att jag är så ohemult nyfiken av mig. Sevärdhetskringlor, slingrande skogsvägar, informationsskyltar, jag älskar dem och vill alltid stanna och titta. (Drar mig till minnes att farmor var precis likadan, hon ville alltid svänga in på avtagsvägar, farfar vägrade alltid med motiveringen att det kanske inte skulle gå att vända.) Själva fornlämningen var måttligt intressant, men avstickaren bjöd på vacker utsikt och upptäckten av en eldstad. Kanske kan jag locka O att göra en grillutflykt dit?

Till sist sattes pappa av vid pendeltåget och vi åkte hem till radhuset, där Enfamiljskattens farfar väntade på honom för att ta över vårdnaden. Och vi började packa för att åka till Sommarön.

Leklust

Nu är det bara timmar kvar innan jag återser dem. Det var verkligen länge sedan jag fick tillfälle att längta så mycket efter mina barn. Så här har jag nog aldrig känt för Y förut, men så har jag aldrig varit borta från honom så länge heller. Q fick jag tillfälle att längta ordentligt efter när jag var i Kina för fyra år sedan. Det var hemskt.

Så jag längtar, och tänker på dem, och minns en rolig lek vi lekte på midsommardagen. Hur den uppstod vet jag inte riktigt, men plötsligt var jag en gammal drake som vaktade en skatt. Draken skickade meddelanden till riddarna Q och Y, meddelanden som den ristade med klorna (en nagelsax) på stora fina barkbitar som Q samlat in i skogen.

På första barkbiten stod det kort och gott: Rädda min skatt!

Sedan fick riddarna vänta en stund runt hörnet på stugan medan draken förberedde sig. Så kom det andra meddelandet: Sök vid vita liljan!

Q såg förbryllad ut när han stavat färdigt, det var Y som först kom ihåg att jag pekat ut en vit krollilja bland de andra rosa. Han pilade iväg mot den med storebror i hälarna.

Vid den vita liljans fot stod en mugg med skimrande ädelstenar i regnbågens alla färger. Jellybeans alltså.

O skrattade så han nästan grät när han såg deras förtjusta miner, å hit med en kamera!

Själv minns jag den magiska stämningen som uppstod när någon vuxen (oftast pappa) lekte och låtsades. Att nu få göra det själv är nästan lika magiskt.

Present

Midsommar firas i sommarstugan, det börjar bli tradition. Mitt förhållande till den är ännu ambivalent men blir allt bättre. Barnen blir större och har allt roligare där, jag har börjat springa i skogen vilket nästan uppväger avsaknaden av roliga promenadvägar (springa kan jag göra varv på varv, men promenera varv på varv blir tråkigt).

Och så är det trädgården, den hopplösa ogräsfyllda som trotsat alla mina försök. Nu när jag gett upp och accepterat att den är som den är, belönar den min stoicism med små oväntade gåvor.

Vallmon är gammal, lika gammal som trädgården och stugan. Jag gillade den först inte men tänkte sedan om. Nu förvånas jag av dess skönhet. Och i år blommar plötsligt denna gigantiska akleja med svartlila blommor, perfekt matchade till vallmons pistiller. När sådde jag den? Jag letar i mejlen och inser att det nog var så sent som förra året, fröerna var en present från en bloggvän.

Dubbel present alltså.

Ännu en interiör

Igår konstaterade vi att det inte går att bo hemma under pågående avloppsrenoveringsarbete. Vi flyr fältet, tur att vi varit förtänksamma och köpt en sommarstuga på pendelavstånd. En sommarstuga där det (såhär års) finns rinnande vatten båd varmt och kallt samt en mulltoa värd namnet.

Middag intas en route, på Ikea. På rekordfart sätter Q i sig tolv köttbullar och Y åtta. De äter upp nästan allt potatismos samt varsin efterrätt. Glass orkar de inte, men framme i sommarstugan klagar de på att de är hungriga och äter varsin banan.

(Vad gör de av all mat? Båda ungarna är smala som streck. De måste ha en formidabel ämnesomsättning, konstaterar jag avundsjukt.)

Vid nattningen spårar Y ur direkt. Han börjar omedelbart klaga över att inte kunna sova, innan lampan ens är släckt. Snabbt trappar han upp krånglet till en oacceptabel nivå, Q i slafen över kan omöjligt sova. O lyfter bort Y från sängen trots hans skrikande protester. Y hugger sina små tänder i pappas axel.

Kaos utbryter förstås. O hojtar av ilska och smärta, Y skriker än värre, troligen nu också av viss förfäran över vad han ställt till med. Jag tar över och försöker låta bli att gräla, först måste han lugnas. Det tar en bra stund, men sedan får han beskåda bitmärket på O:s axel och blir serverad en rejäl predikan. Bitas får man inte.

Säga vad man vill om mina ungar, de stormar högt och vilt men snabbt. Y hackar och snörvlar och far upp i famnen på pappa med en bön om förlåtelse. Sedan låter han sig bäras i säng utan vidare protester.

Vi har precis installerat oss, jag ligger bredvid en stund för att lugna ytterligare, när han frågar med klar, pigg och alldeles opåverkad röst:

Kan sniglar bajsa?

Jag ska ta reda på det, lovar jag. Sov nu. Då hörs en nästan lika klar röst från överslafen, jag trodde Q hade somnat men visst inte.

Det kan väl alla! Kan man inte bajsa dör man ju.

Garanterad effekt

Första natten i sommarstugan konstaterar vi att i år verkar bli första året vi faktiskt får sova ostörda i stora sängen. Förra året flyttade Y ut från vår säng till våningssäng som delas med Q, men han gillade inte arrangemanget riktigt. Men under vintern har han vant sig, numera delar han rum med Q.

Det är först andra natten vi får tillfälle att utnyttja vår ostördhet.

Morgonen därpå skjutsar O mig till gymmet, medan jag tränar åker han och handlar med barnen. När de hämtar mig är ljudnivån hög i baksätet, särskilt Q sjunger, pratar och väsnas hela tiden.

-Så där har han hållit på hela morgonen, säger O. Konstigt nog har jag inte skällt på honom så mycket, jag måste vara på bra humör idag. Undrar just varför.

Han sneglar på mig, och vi skrattar.

- Du är en enkel själ, svarar jag.

Tillägg

Klämdag

Sunksommarstugan visar sig från sin allra bästa sida. Solen skiner, fåglarna kvittrar, gullvivor och pärlhyacinter blommar. Träningskläderna hänger på tork, kroppen är skönt trött.

O la nytt golv i hallen igår, det gungiga och fula brädgolvet är ersatt av ett varmrött klickgolv, nyansen har det trevliga namnet Bleeker Street.




Hostig liten son har somnat på trädgårdssoffan, munter stor son sjunger och drillar ikapp med fåglarna.

Själv försöker jag lära mig virka.

Vemodig

Pustar ut efter morgonrejset - herregud, hur ska det gå nästa vecka när jag ska göra i ordning mig själv också och pallra mig iväg till ett jobb? - och försöker göra mig nyttig. Rensar ut gamla kvitton och sommarminnena väller över mig.

Handelsträdgården vid sommarstugan. Gårdsbutiken med höns, kaniner och grisar, förutom kaffe och mackor säljer de även hönsmat och äppelmust.

Sjöfartsmuseet. Fika på Konditori Kampanilen som inte heter så längre. Glass på Björngårdsvillan.

Second-hand-butiken i Bohuslän där vi fyndade en blå soffa till lilla huset på Sommarön. Hundra kronor.

Centralkonditoriet i Väderstad, ett stamställe på vägen hem. Himmelriket för kondisfantaster.

Espritskjortor i födelsedagspresent till O. De satt som gjutna.

Nej usch. Jag känner inte igen mig själv. Jag som brukar älska sommaren men se fram emot hösten, september är en av årets finaste månader.

Tar itu med ännu en surdeg i hopp om att melankolin ska lätta. Tar foton av barnvagnen och bärstolen, de ska säljas och ge plats åt andra prylar i källaren.

Ha, vad trodde jag? Ännu fler minnen förstås, goda och onda. Sommaren hade jag gärna återupplevt, bebistiden med Q likaså, men den med Y?

Lilla söta fina bestämda Y som från första stund visste och krävde det han behövde, inte var det hans fel att han inte kunde sova.

Y är tre år nu, ingen bebis längre utan en riktig människa. Han pratar och funderar och är fortfarande mycket bestämd. Q:s lärare skojar om att Y tror att han också går i skolan, för han stormar in där med trygg självklarhet och hälsar på alla. Sedan drar vi vidare, han ska till sin nya dagmamma, där han har fått nya, egna kompisar.

På natten vaknar han och skriker argt och otröstligt i tjugo minuter innan han somnar om. Själv. Fast det händer allt mer sällan.

Vi har det ju så bra. Det vill jag vila i. Inte känna vemod eller oro för framtiden. Nu. Bra.

Nu ska jag springa en stund. Sen ska jag göra kaffe. Imorgon är min sista lediga dag, då ska jag göra något jag älskar: promenera ensam i Stockholm.

Svensk sommar

Rensar mobilen, som snart ska återlämnas till gamla jobbet, på foton. Blir sentimental. Sommar! Ljuva korta regniga grönskande sommar.

För det är ju ungefär sådan här den är. Junibild i ösregn.

En midsommarhatare kapitulerar

Midsommarafton har aldrig hört till mina favorithelger. Årstiden är ju fantastisk. Men midsommar, nä. En helg med en massa krav som aldrig uppfylls. Man ska vara lycklig, lyckad, solbränd, nykär, kåt, ha blomsterkrans i håret och kläder som är sexiga och romantiska på samma gång. Och så ska man umgås så där härligt otvunget som i den gamla Pripps-reklamen, alla bara kommer myllrande med härlig mat upplagd på fat, och så skålar man och badar och skrattar och har det underbart och ingen blir för full eller ens myggbiten.

Yeah right.

Det är länge sedan vi försökte iscensätta den där drömmen. När vi två år i rad lyckades tajma IVF och midsommarafton, tillbringade vi den på egen hand. Den senare av dessa två var minnesvärd på mer än ett sätt, med två förstklassiga embryon i magen och bajsöversvämning i källaren.

(Jag läser inlägget och tänker herregud. En annan tid, ett annat liv. Ett annat jag. Fast ändå inte.)

Året därpå var vi hos svärföräldrarna. Svärfar var svårt sjuk efter ett mardrömssnabbt förlopp, och gick bort bara några dagar senare.

Som sagt, ingen favorithelg.

Sedan dess har vi firat med goda vänner i ganska blygsam skala. Sedan vi köpte stugan håller vi oftast till där ute, för samfälligheten ordnar ett fint firande med stång och lekar och chokladhjul och pilkastning.

I år hostade vi ikapp hela gänget, så den enda gästen som bjöds var Helgapappa/QY-morfar. Han älskar stugan med en kärlek som värmer även mitt hjärta. Vi åt en enkel sillunch innan vi gick till midsommarängen. Barnen fick sina godispåsar och vann varsin nalle. Vi satt på filten och tittade på danslekarna. Q vägrade sin vana trogen att delta, men Y propsade efter en stund på att vara med, så jag trotsade feber och halsont och dansade med honom.

Sedan gick vi hem, och jag gick en bit efter de andra. Jag hade en ny blå blommig klänning på mig och kände mig fin, och tittade ömt på dem, de fyra männen i mitt liv. De hade alla blåa skjortor på sig och var så fina och prydliga. Även pappa, som stolt förevisat att skjortan nu minsann hänger som en säck på honom, förra sommaren kunde han inte knäppa den. Snart har han gått ner tjugo kilo, snart kanske han slipper sin diabetes.

Och sedan? Sedan grillade vi entrecote och åt jordgubbar och nattade barn och parkerade pappa i soffan med en Stieg Trenter. O och jag gick bort till den lokala festen och drack varsin öl. Det var ljust som mitt på dagen.

Som om inte detta vore nog fick jag knappt ett enda myggbett.