En midsommarhatare kapitulerar

Midsommarafton har aldrig hört till mina favorithelger. Årstiden är ju fantastisk. Men midsommar, nä. En helg med en massa krav som aldrig uppfylls. Man ska vara lycklig, lyckad, solbränd, nykär, kåt, ha blomsterkrans i håret och kläder som är sexiga och romantiska på samma gång. Och så ska man umgås så där härligt otvunget som i den gamla Pripps-reklamen, alla bara kommer myllrande med härlig mat upplagd på fat, och så skålar man och badar och skrattar och har det underbart och ingen blir för full eller ens myggbiten.

Yeah right.

Det är länge sedan vi försökte iscensätta den där drömmen. När vi två år i rad lyckades tajma IVF och midsommarafton, tillbringade vi den på egen hand. Den senare av dessa två var minnesvärd på mer än ett sätt, med två förstklassiga embryon i magen och bajsöversvämning i källaren.

(Jag läser inlägget och tänker herregud. En annan tid, ett annat liv. Ett annat jag. Fast ändå inte.)

Året därpå var vi hos svärföräldrarna. Svärfar var svårt sjuk efter ett mardrömssnabbt förlopp, och gick bort bara några dagar senare.

Som sagt, ingen favorithelg.

Sedan dess har vi firat med goda vänner i ganska blygsam skala. Sedan vi köpte stugan håller vi oftast till där ute, för samfälligheten ordnar ett fint firande med stång och lekar och chokladhjul och pilkastning.

I år hostade vi ikapp hela gänget, så den enda gästen som bjöds var Helgapappa/QY-morfar. Han älskar stugan med en kärlek som värmer även mitt hjärta. Vi åt en enkel sillunch innan vi gick till midsommarängen. Barnen fick sina godispåsar och vann varsin nalle. Vi satt på filten och tittade på danslekarna. Q vägrade sin vana trogen att delta, men Y propsade efter en stund på att vara med, så jag trotsade feber och halsont och dansade med honom.

Sedan gick vi hem, och jag gick en bit efter de andra. Jag hade en ny blå blommig klänning på mig och kände mig fin, och tittade ömt på dem, de fyra männen i mitt liv. De hade alla blåa skjortor på sig och var så fina och prydliga. Även pappa, som stolt förevisat att skjortan nu minsann hänger som en säck på honom, förra sommaren kunde han inte knäppa den. Snart har han gått ner tjugo kilo, snart kanske han slipper sin diabetes.

Och sedan? Sedan grillade vi entrecote och åt jordgubbar och nattade barn och parkerade pappa i soffan med en Stieg Trenter. O och jag gick bort till den lokala festen och drack varsin öl. Det var ljust som mitt på dagen.

Som om inte detta vore nog fick jag knappt ett enda myggbett.