Konvalescentsöndag

Jag hade tänkt sitta på gården och skriva ett ganska långt inlägg men eftersom sladden till min laptop är spårlöst borta och batteriet i densamma nästan urladdat, sitter jag nu inomhus och skriver ett kortare.

Jag har varit mer eller mindre sjuk i två veckor nu, de senaste dagarna mer. Troligen är det två förkylningar vägg i vägg som avlöst varann. I fredags kväll var jag halvdöd, så täppt och snorig och tjostig och hostig att jag knappt visste vad jag hette.

Men redan igår mådde jag bättre. Och inatt när först Q, sedan Y vaknade och hostade och grät, panikslagna och med andnöd, kunde jag lugna dem med att det skulle gå över. Snart. De fick Bricanyl som verkade häpnadsväckande snabbt, båda ungarna somnade som efter ett klubbslag och låg sedan och lät som smärre tröskverk när de andades. Men de andades. Och de sov.

Klockan sex vaknade jag av ett förskräckligt rumsterande från Q:s rum. Rullgardinen var uppdragen, Q stod naken framför byrån i färd med att klä på sig. "Jag mår mycket bättre, nu vill jag gå upp!". Jag lyckades övertyga honom om att krypa ner i sängen med mig en liten stund och försöka sova lite till. Bara litelite, en liten stund. Han somnade om, och jag med.

Det kändes som fem sekunder, men det var nog efter nästan en timme som jag väcktes av en glad liten röst i mitt öra: "Morron jag!" Det var förstås Y, lika pigg och frisk han. Och då fick jag kapitulera, då var det faktiskt morgon.

(Nä, inte riktigt. Min tappre man tog morgonpasset som han i stort sett alltid gör, och jag sov ett par timmar till.)

Det är bara att konstatera att mina gossar har betydligt bättre återhämtningsförmåga än jag. Nu är de med sin far och badar, jo faktiskt, trots att all snuva och hosta inte är borta. Jag läser tidningen, löser korsord och bloggar. Ska vika tvätt och städa köket också.

Snart.