Detta är ett fenomen som inte alls förekommer i DN eller SvD, men i G-P tycks det vara kutym att en persons frånfälle annonseras inte bara med en eller två utan upp till fem, sex annonser. Det är den närmaste familjen (ibland uppdelad: make/maka + barn samt barn + barnbarn), syskon, arbetskamrater, vänner.
Avsikten är väl antagligen att visa hur oerhört älskad och saknad personen är. Fast jag får snarare motsatt intryck, något känns lurt. Kan man inte samsas om samma annons? För mig handlar en dödsannons mer om den bortgångne personen än de sörjande. Syftet med den måste ju vara att meddela de som inte redan vet, inte att omvandla familjesidan till ett slags klotterplank där alla får vara med och berätta hur ledsna de är. (Det är sånt internet finns till för.)
Själv är jag knasig nog att ibland fundera över vilken dikt jag skulle vilja ha i min egen annons. Vet ännu inte riktigt, och det är väl förmodligen ett hälsotecken. Det blir definitivt inte en av de av begravningsbyråerna rekommenderade.
Farmor, värmländska i själ och hjärta och kynne, och dessutom naturdyrkare, fick förstås Fröding. Pappa och jag valde.
Natten är nära och solskenet rymmer
Ser du på tjärnet hur töcknet står
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer
Snart över skogarne mörkret rår
Morfar Y, min älskade läsande morfar, fick Karlfeldt. Om det står det på annan plats här i bloggen. Själv valde han denna till sin äldste son, som gick bort efter många års alkoholmissbruk:
Jag kommer av ett brusand' hav
på rätta glädjestranden
min kropp han lägges ned i grav
men Gud upptager anden.
Från mörker flyttar jag till ljus,
från armod till Guds rika hus,
från oro till god vila.
Från oro till god vila. Kan det sägas bättre? Dessutom trodde både morfar och morbror på den där guden som utsatte dem för många prövningar.
Min kära vän Rwandamamman, som jag inte kände väl men saknar, hade i sin annons ett citat av Karen Blixen: I had a farm in Africa.. Jag är så säker man kan vara utan att veta, på att hon valde det själv.
Men jag önskar så att hon sluppit göra det valet i förtid.
Inte min epitaf men mycket av min hemlängtan ryms i ett par andra ord av Karen Blixen:
SvaraRadera"Jeg har den Følelse, at for Fremtiden vil jeg, hvor i Verden jeg er, tænke om der er Regn ved Ngong"
Min mamma samlade på fina och annorlunda dödsannonser. Hon hade nog hajat till för din farmors och din morbrors.
Här i Portugal är det inte så vanligt med dödsannonser. Det är långt ifrån ett måste, och dagstidningen brukar inte ha mer än ett par tre stycken. De vars död annonseras ut får inte sällan också årsdagarna av densamma utannonserade. (Det är ju vanligare i Sverige också) Ofta är det ett fotografi av den döde i annonsen, liksom det för övrigt inte så sällan är också på gravstenar. DET betackar jag mig sannerligen för.
Men det där med många annonser för samma person - en gång hade jag för mig att det var ett tecken på att det fanns schismer i familjen.
I min svenska familj tänker man efter mer än en gång innan man lägger ut så mycket pengar som en dödsannons kostar på en dödsannons till för samma person!
Trevligt att höra annannan, att mitt intresse för dödsannonser delades av din mamma. Jag tror att du förstår hur jag menar, det blir lite kindred spirit sådär. Jag samlar inte precis, men nog tittar jag. Får man fråga hur din mammas annons såg ut?
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaJag vill inte på något sätt raljera över andra personers sorg och deras behov och vilja av att sätta in annonser vid käras bortgång. Men..., jag kan ändå inte förundras över hur man väljer "något alldeles oväntat sker" när personen som dött är 90 år eller äldre. Även om personen till synes varit friskt så kanske det inte är helt oväntat när man levt ett så långt liv.
/GP-läsare som i vissa fall räknat upp till sju annonser för samma person.
Jeg er også en ivrig leser av dødsannonser og har merket meg det samme: at det er blitt mer og mer vanlig med flere dødsannonser for samme person. Jeg synes det er merkelig! Helt enig i at det nærmest virker mot sin hensikt.
SvaraRaderaEllers er jeg ofte på jakt etter rare navn, men i øyeblikket har jeg ingen eksempler, dessverre. Det er nok lenge siden sist - mest "vanlige" i det siste. Her i Norge er forøvrig Aftenposten en god avis for lesere av dødsannonser. Der er det alltid mange. Men når sant skal sies er det sjelden noen bemerkelsesverdige når det gjelder dikt.
Jeg har ikke tenkt så mye på hva jeg kunne tenkt meg selv, men det slo meg at "Junikveld" av Hans Børli kunne være fint. Kan leses her: http://helmies.blogspot.no/2009/06/ukeslutt-med-hans-brli.html.
Ellers: Ha en riktig, riktig deilig ferie!
Helga Marie, den var fin!
SvaraRaderaGP-läsare, håller helt med dig. Det blir ofrivillig komik av det hela. Och faktiskt så har jag sörjt mindre över de av mina anhöriga (farmor och morfar) som var i 90-årsåldern när de dog - de var så påtagligt färdiga med livet - än mormor, som inte stod mig så nära men som var bara 75. Det gjorde mig ont om henne, att hon inte fick leva lite till. För att inte tala om en person som Rwandamamman, som jag ju egentligen inte kände alls, skulle man kunna säga.
Och nu kommer jag och visar att jag inte riktigt är min mammas dotter, för jag har till exempel inte ett urklipp av dödsannonsen för henne till hands. (Fast jag läser inte ogärna dödsannonser när jag har tid att läsa svensk tidning i lugn och ro)
SvaraRaderaJag vet att det var ett enkelt kors och att det stod Vår kära över namnet. Och jag tror att det stod "ryckts bort", som jag tror är överenskommet symbolspråk för "dött hastigt och oväntat".
Men versen? Något ur Den Svenska Högtidsboken.
På programbladet för begravningen hade vi Jacques Werups "Jag har varit med om dig/ jag kan aldrig / förlora dig" (som jag valt) och Harry Martinsons "Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål./Tappa inte bort denna riktning./Låt inte sorgen glömma sitt ärende./Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få." (som pappa valt).
Men i själva annonsen? Jag minns inte.
Så är det ju också så att dödsannons ska man tänka ut snabbt, när man inte är sig själv, eftersom man inte är det när någon har dött. Antingen man blivit överraskad eller lättad så är man förvirrad. Har man då inte dikter på lut i bokhyllan eller i huvudet så kan det bli som det blir.
Fast det finns ju sådant som kanske en taktfull tidningsperson eller begravningsentrepenör skulle kunna peka ut som möjligen inte helt genomtänkt, det håller jag verkligen med om.