Bristande ambition

Fy farao vad trött jag är just nu. På jobbet fnattar folk omkring med stressen lysande ur ögonen, på gruppmötet ber chefen oss gradera vår stressnivå. Alla är stressade, stressade, stressade. Jag svarar att jag inte är så värst stressad, men sliten. Jag längtar efter semester. Chefen snörper på munnen.

(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)

Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.

Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.

Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?

Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.

Lat? Inte tillräckligt engagerad?

När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)

Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.

Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.

Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.

När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.

Jösses, undrar om jag är likadan?

Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.

Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.

Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.

Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.

Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.

Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.

---

Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.

Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.

Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.

Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.

Den nedärvda snålheten

Det här inlägget har legat som ett utkast i nästan ett år. Utkast och utkast förresten, det enda som var klart var titeln. Jag tycks ha sparat det i slutet av juni förra året.

Jag minns att jag pratade med pappa om saken i telefon. Jag frågade honom om han trodde att den snålhet som går igen hos många av oss i släkten är genetiskt betingad eller ett resultat av miljön.

(Datumet är extra intressant. Slutet av juni. Sista gången jag träffade pappa före sommarsemestern var i mitten av juni, då kom han och firade Y:s födelsedag tillsammans med oss och en massa andra. Jag noterade att han drack mycket och blev lite ostadig, det brukade inte hända. Sedan blev det midsommar, då skulle han ha kommit ut till oss i stugan, men blev kraftigt förkyld.

Sedan åkte vi till Sommarön och var där i flera veckor. Jag pratade med pappa några gånger och kände en molande oro. Han verkade så trött och oföretagsam. En gång grälade jag rejält på honom, han hade opererats i magen i juni och tog sig inte iväg till doktorn för att ta stygnen förrän efter flera veckor. Förstås blev såret infekterat.

Nästa gång vi sågs var det med brutet ben, då allting började.

Han var så konstig vid den här tiden, hela våren tror jag om jag tänker efter. Men det hann jag ju inte riktigt, för mitt eget liv snurrade så fort.

Men just det här samtalet minns jag, för han var pigg och resonabel och engagerad. Förmodligen ett av de sista längre samtal vi hade, ett sånt samtal vi så ofta hade förr menar jag. Ett som inte handlade om ledsamheter.)

Jo, snålheten. Pappa var notoriskt snål, framför allt mot sig själv. Vad kostar det då, och Blir det inte väldigt dyrt, var återkommande repliker. Att åka taxi var lyx och därmed otänkbart. Tid hade han gott om, han knatade till närmaste busshållplats och väntade stoiskt. Jag har ju alltid med mig något att läsa. Naturligtvis hade han koll på alla kollektivtrafikförbindelser. Fast han hade körkort ägde han aldrig någon bil under hela sitt liv.

När jag fixat i hans lägenhet har jag konstaterat det jag redan visste: han slängde nästan aldrig någonting som kunde återanvändas. Gamla kuvert arkiverade han sina papper och sin korrespondens i. Lådvinslådor skar han till så att de blev finfina förvaringslådor för.. ja exempelvis trasiga läsglasögon, som han ju inte heller slängde.

Visst var det tur att han var sparsam, för stora inkomster hade han inte. Hans pension var ytterligt mager och drygades ut med översättarararvoden. Han bodde billigt i sin bostadsrätt, levde frugalt, la pengar endast på vin, cider, rolig elektronik och i viss mån resor. Han reste en del, jag är glad att jag lyckades övertala honom att åka jorden runt på en militärhistorisk sällskapsresa (det finns faktiskt sådana!).

Men det gick till ytterligheter. På vår kanotsemester - jag var i åttaårsåldern - råkade vi köpa en sorts medvurst som vi båda två tyckte var äcklig. Jag vägrade helt sonika att äta av den, pappa var mycket indignerad. Man måste äta en skiva äcklig korv innan man får ta av den goda. Själv gjorde han förstås det, och i åratal efteråt retades jag med honom, först en skiva äcklig korv. Då fnissade han och medgav att det varit att ta i.

Farmor var likadan, fast värre. Ännu kan man på Sommarön skönja hennes framfart. Hon som egentligen hade säker smak och öga för färg och form, kostade aldrig på någonting, fast hon mycket väl hade råd. Det är fusk och slarv och billigt och halvtrasigt. Inget är gediget eller ordentligt gjort. Låta en tapetserare klä om fåtöljen - inte, det gjorde hon själv. Med häftstift och knappnålar och tyg inköpt på rea.

Pappa berättade många gånger om hur farmor köpte billigt kött av dålig kvalitet när han var liten. Det gick inte att tugga och spotta fick man inte, så han gömde det i kinderna, som en hamster. Efter måltiden brukade hon ta en cykeltur med honom bakpå i barnsadel, och då spottade han diskret ut köttbitarna i dikesrenen.

Farmors syster, gammelmoster som dog i vintras, var än värre. Farbror och faster som rensade ur hennes lägenhet rapporterade att den var överfylld av prylar, loppisfynd som moster M hoppats kunna sälja vidare på auktionshus. Men nästan allt var trasigt eller defekt.

Fattig barndom? Absolut inte, långt därifrån. Farmor och hennes två systrar levde ett mycket bekvämt medelklassliv. Deras pappa kom visserligen från tämligen knapra omständigheter, hans mor blev tidigt änka, men han fick i alla fall ta studenten. Han blev bankkamrer och la grundplåten till den förmögenhet som fördelats bland alla hans efterlevande. Ingen av oss är ekonomiskt oberoende men beroende på hur klokt man har förvaltat pengarna så har de satt mer eller mindre bred guldkant på tillvaron.

Farmorsfar var också han omvittnat snål och ganska despotisk. Pappa mindes honom väl från sin barndom. Om man pratade när morfar lyssnade på börsrapporten, då vankades det stryk. Och det var bara farmor, mellandottern, älsklingsdottern, den vackraste av de tre systrarna, som kostades på ordentligt. Hon fick åka till Uppsala och studera, det fick inte de andra två. Jag antar att detta baserades på framgångar i skolan. Givetvis främjade det inte relationen mellan systrarna.

Pappas barndom var också den ekonomiskt trygg, liksom min egen. Men jag har tidiga minnen av diskussioner med framför allt pappa om att köpa godis eller Bamsetidning. Godis kostar si och så, det äter du upp med en gång, så är den glädjen över. En Bamsetidning kostar nästan lika mycket som en bok men går mycket fortare att läsa, och så vidare. Säkert upprepade han då sådant han själv hade hört av sin mamma, som hon hört av sin pappa.

Småsnålt och glädjelöst? Javisst. Måttfullt och ansvarstagande? Det också. Varken pappa eller farmor brydde sig särskilt om miljön men jag inser nu att deras aversion mot att slänga och kassera och mani på att återanvända faktiskt kan sägas utgöra ett hållbart leverne.

Vidare tror jag att pappa och farmor fick samma känsla hemifrån som jag fick. Jag förväntades vara ansvarstagande och självständig och förvalta mina inkomster väl (vare sig det var veckopeng eller studiemedel). Men samtidigt visste jag att hände det något fanns en trygghet att falla tillbaka på. Den var inte outtömlig, den tillät inga utsvävningar, men den fanns där.

Jag fick dessutom en emotionell trygghet av pappa som han själv helt saknat. Det är också en sida av den nedärvda snålheten. Pappas frugala vanor bottnade delvis i en dålig självkänsla, att han inte var värd att kostas på och tas om hand. När jag argumenterade för att han skulle köpa sig nya kläder och sköta sin hygien bättre, så accepterade han alltid att det var för omgivningens skull. För att jag inte skulle skämmas för honom, för att folk inte skulle störa sig på honom. Men att han själv skulle njuta av fina kläder eller andra bekvämligheter, det föll honom inte in.

Detta är inte bara mina teorier, utan pappas egen klarsynta analys. Vi kunde faktiskt prata om saken och gjorde det ganska ofta. Men med pappa var det ju så att det stannade vid analyser och planer. Att praktiskt angripa problemen, vare sig det var bristande självkänsla eller belamrad bostad, det låg inte för honom.

Själv har jag inte svårt för att unna mig. Jag blir glad av att köpa vackra kläder eller fina blommor eller vackra saker att ha hemma. Men visst finns det småsnåla draget där. Jag avskyr att slänga mat och grälar på barnen när de lägger upp mer än de orkar äta upp. Jag blir irriterad på O som aldrig kan lära sig att koka lagom mycket pasta eller ris, det blir massor över som jag inte näns slänga. När kylskåpet är överfullt reagerar jag med stress och oro: nu är det säkert något som ligger och blir dåligt som vi borde äta upp. Fast å andra sidan gillar jag att laga mat av rester, det nästan roligare att hitta på något gott av det som finns hemma än att planera från scratch. För att inte tala om tillfredsställelsen jag får av att använda något istället för att slänga det. (Hej pappa! Hej farmor!)

Precis som farmor är jag road av att återanvända tyger och garner. Jag vet inte hur många stickade plagg jag repat upp för att jag inte varit riktigt nöjd med dem. Men garnet vill jag återanvända. Och oj vad många kläder jag sytt om och ändrat, med varierande resultat. När jag nu snart ska låta klä om (till skillnad från farmor tar jag professionell hjälp) en gammal fåtölj (loppisfynd förstås) grubblar jag på om det inte går att återanvända det vackra överdraget. Visst är det slitet här och var men inte överallt. Kanske kan jag sy något av det? En tygkasse åtminstone?

Pappas svar på min fråga var förresten tveklöst: det är nedärvt! Vi är ju lika knasiga allihop.

Svärmorsproblem

Under helgen jäste jag tidvis av ilska och irritation mot min svärmor. Jag tänkte ut dräpande formuleringar, oklart om de var dagboks- eller blogganteckningar. De var definitivt inte tänkta att yttras till svärmor själv.

Nu när vi är hemma i vardagen igen har jag svårt att minnas vad jag retade mig på. Det känns småaktigt och elakt att gräva fram det och formulera det. Samtidigt undrar jag om det inte är just det jag borde göra. Formulera för att desarmera. Formulera för att göra begripligt och därmed kunna hantera.

Vi har ju setts en hel del under vårvintern. Direkt efter brorsdotterns begravning åkte vi till Florida allihop. Några veckor senare kom svärmor och hälsade på över påsken, vilket hon ofta brukar göra. Och nu reste vi till bröllop i Norge tillsammans.

Vid de här tillfällena har min irritation vuxit fram mer och mer. Jag har försökt undertrycka den, tänkt att svärmor förstås är i minst lika djup sorg som jag själv, antagligen djupare. Att förlora en gammal förälder är en sak men att mista ett barnbarn måste gå utanpå det mesta. (Inte för att jag tror att sorg kan eller bör graderas och värderas, men ändå.)

Dels är det småsaker, karakteristika som jag länge stört mig på men översett med. Nu när min fernissa är tunnare är det svårare med överseendet. Hennes anspråkslöshet. Nejdå, jag behöver ingen middag, jag äter bara en brödskiva. Nejdå, planera ni bara, jag har ingen åsikt, jag följer bara med. Nejdå, inte ska ni tänka på att hyra extra stor bil för att jag ska få plats.

Varför gör det mig förbannad? För att det inte alls är någon vilsam kravlös anspråklöshet. För att den gör mig misstänksam, finns här något dolt budskap som jag måste parera?

Ibland blir jag till och med förolämpad. På Arlanda går vi på den nyöppnade restaurangen och äter lunch eftersom vi inte får någon mat på planet. Det blir alltid så dyrt när man är med er, klagar svärmor efter en blick i menyn. Det hade räckt med en brödskiva, jag behöver inte mer.

Fast O tar förstås hela notan. Och ungarnas hamburgare kostar 100 kr styck och är alldeles perfekta med hemlagad ketchup och dito majonnäs och himmelska pommes frites, de älskar dem. Kanske trettio procent dyrare än ett slabbigt snabbmatsställe och många många gånger bättre.

Ändå går nålsticket hem. Oansvariga och vällustiga, det har vi alltid varit. Jag ruskar irriterat på mig, kleta inte på mig en massa etiketter. Mycket kan man säga om mig, att jag äter för mycket och pratar för mycket och tar för stor plats och argumenterar för mycket och är alldeles för bestämd och att man inte gärna säger emot mig men oansvarig är jag INTE.

Det tycker inte O heller, och det är skönt att veta att jag har hans stöd i detta, även om han inte heller konfronterar sin mamma, möjligen suckar han lite åt henne när han betalar notan.

Varifrån kommer denna impuls att trycka till, ta ner på jorden? Jag är väldigt ovan vid det, ingen av mina föräldrar skulle göra så mot mig. Men svärmor gör det mot O. Antagligen känner hon sig underlägsen på något sätt, antagligen är det det.

Men jag känner förstås igen det. Precis sådär höll farmor på, jämt. Mormor också.

De anspråkslösa nålsticken står jag väl ut med, de känner jag dessutom igen från förr. Värre är att svärmor efter brorsdotterns död (eller tidigare? Kanske, jag vet inte, kanske har jag fel som kopplar ihop det?) är väldigt kritisk mot mina barn.

De är bråkiga och besvärliga, jag blir arg på dem och skäller i stort sett varje dag, det ska gudarna veta. Men jag är bergfast övertygad om två saker: de är inte värre än andra barn, och att de i oerhört hög grad påverkas av oss vuxna. Det kom som en uppenbarelse för mig när Q var runt året, att det var mitt humör som styrde hur vår dag skulle bli, inte hans. Var jag trött och arg blev han det ofelbart också och så blev dagen dålig.

En ny uppenbarelse fick jag lämpligt nog i kyrkan, under vigselakten. Plötsligt insåg jag att svärmor och O är precis lika i ett avseende: de ställer ganska stora krav på hur barnen ska uppföra sig, exempelvis under vigselakten, men de ger dem inga verktyg eller hjälp eller vägledning i att klara av det. Han skäller, det gör inte hon, men hennes ogillande går inte att ta miste på. Flera gånger har både Q och Y varit ledsna över det.

Under brorsdotterns begravning hade O blivit arg på Y som krånglat och haft tråkigt. (Q och jag var inte med, vi stannade hemma av flera skäl.) Grälet fick ganska långa efterdyningar, O hade känt sig pressad att lova någon helvetesleksak i form av vapen vilket han senare backade från. Det är oklart hur tydligt det löftet var. Efter mycket diskussioner hit och dit - där jag förstås fick ingripa och medla - accepterade Y att man faktiskt inte får utöva utpressning och att vi inte köper vapen till dem. (Utom Harry Potter-trollstavar.)

Bröllop är ju en annan sak än begravning, inte lika noga med att sitta stilla och vara tyst, och så är alla glada istället för ledsna. Men det var ändå rätt tråkigt tyckte Y och började klättra runt i bänken. Då spelade jag sax sten påse med honom, det kan man göra alldeles tyst och på så vis uthärda tio minuter till. Samma sak under (de dödligt tråkiga och alldeles för långa) talen på bröllopsmiddagen. Det går ju, med lite fantasi. Latmask, du sticker alltid åt dem en telefon eller padda för att få tyst på dem, mästrar jag O.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här. Som sagt, min egen irritation kan jag svälja. Men det vore väldigt sorgligt om barnens relation med farmor skulle ta stryk på riktigt. Q har anförtrott sig till mig ett par gånger när farmor kritiserat honom, jag har förstås bekräftat honom, hur kan jag göra annat? Samtidigt är jag lite rädd att förstärka och överdriva det hela. Farmor är sträng, piper Y med skalken i ögonvrån. Det där har varit i säck innan det kom i påse, säger O och ger mig en menande blick.

Det kanske ger sig med tiden.

Återhämtning, genomklappning, death by renovation och ett stort vafan

Jomen jag vet vad felet är. Det är utmattning, obefintliga marginaler, what have you. Vi är så jäkla slitna bägge två. Just i detta nu verkar O ha studsat tillbaka lite, hans förkylning är på tillbakagång. Å andra sidan har jag fått ett återfall, sorgen efter pappa ligger precis under ytan just nu.

I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.

Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.

Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.

På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.

O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.

På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.

Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.

O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.

Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.

Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.

Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.

Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.

Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.

O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.

Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.

Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.

Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.

Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.

Glimtar ur ett annat äktenskap

En förklaring är på sin plats. Under mammas medicinstudier bodde hon tidvis hos farmor och farfar och arbetade på samma sjukhus som farfar. Pappa var kvar i Uppsala och forskade. Jag vet inte om det bara är för att det är mina föräldrar som jag finner tilltalet så obeskrivligt rörande. Och så känner jag igen det också. Sådär berättar vi också saker för varandra.

3.6 1969
Morreliqu!
Det här brevet är skrivet på överläkarens maskin. Jag har hans rum som har både blomvas och oljemålning. Klockan är strax tio och jag har just druckit morgonkaffe. Dessförinnan var jag nere på Blodcentralen och kollade grupperingar och korstester, ett idiotjobb som man antagligen kan dressera en apa att utföra men som givetvis fordrar en doktor. Av detta förstår du att jag inte arbetar ihjäl mig. Tyvärr får jag nog räkna med att mitt lindriga arbete kommer att vara ganska tråkigt men vad gör man inte för pengar. Jag får förutom min fasta lön 50 kr/dag och fick igår ut den här veckans extrainkomst som alltså är 350 kr, så om du behöver pengar kan jag skicka dig.
-------
Jag berättade för din mamma om tavlan och jag tror att hon blev lite lömsk för hon började en mycket målerisk beskrivning över hur förtjust du var i Lena och hur du beklagat dig för henne (din mamma) och hur du säkert gift dig med henne om du kunnat. Din syster E lyssnade intresserat och undrade till slut om det inte var roligt för mig att få veta.

Det är lite pinsamt att sitta så här och inte veta vad man ska göra. Jag ska dock gå ut och se om det inte finns något. Det har nog tagit närmare en timme att skriva detta brev och längre är det kanske inte lämpligt att man håller sig undan.

Därför hoppas jag nu att du har det bra och att ditt skrivande går bra och att du blir glad över att få brev och att du ringer eller så när du får tid och lust.

Puss och kram från din E

Kotten, det är jag. Jag är född i september 1970 så jag var alltså drygt fyra månader när detta skrevs. Arrangemanget är detsamma som förut, mamma och jag bor hos farmor och farfar medan pappa jobbar med sin forskning i Uppsala. Mamma arbetar och farmor tar hand om mig.

Mamma var inte ledig alls med mig, hon återgick till sina studier när jag var tio dagar gammal, och hon var nummer två i sin kurs att bli färdig läkare. En manlig kurskamrat hann före, men han födde ju inte barn under tiden. Ändå framhåller hon alltid pappas studiebegåvning och påstår att det är honom jag brås på.

7.2.71
Hej!
Klockan är snart tre och.. Hit hann jag klockan tre, nu är den sju. Vad jag skulle säga var att jag väntade besök av Kotten och dina föräldrar. De kom vid 4-tiden och Kotten var på ett strålande humör. Hon väckte berättigad beundran här.
-----
Hittills har allt varit tämligen lugnt. Igår kom två gossar, 18 år, och sökte vård då de tagit LSD. De flaxade omkring lite på mottagningen innan de gav sig av lätt hallucinerande om tillvarons och kroppens intighet. 4-åringen som grät igår kväll somnade och vaknade frisk. Han hette Sven och var söt och blyg. Jag lärde honom skriva sitt namn och ritade djur åt honom.
----
Igår hade finska klubben fest så det var en del stylintoxer. De flesta fick medicinaren ta hand om. Jag tog bara dem som blödde. I två veckor framåt har jag inget förordnande. Det ska bli riktigt skönt. Jag ska försöka komma hem tidigt till Kotten. Är lite orolig att hon glömmer mig när jag är borta så mycket.

Hoppas att du har det bra. Vi längtar så efter dig. Många kramar från Kotten och din E

Påsk: tårar, damm och hosta

Tillbaka på jobbet igen med föresatsen att återuppta mina lunchpromenader. Träningen ligger nere just nu på grund av rejäl hosta. Men det ösregnar ute och hårdare sitter inte föresatsen än att jag snabbt lägger ner den.

Det har gråtits mycket under påsken. Jag över att jag nu måste lämna pappas lägenhet. Finns det fler skatter kvar så hittar jag dem inte. Jag ger upp. På torsdag kommer städfirman. Men så sent som i söndags hittade jag den dagbok som skildrar min födelse och mina första veckor. Igår fick Q följa med och samla ihop en låda med flygplansmodeller och tennsoldater åt sig och Y, vilket han gjorde under munter sång. Men när vi lämnade lägenheten och låste den, då grät både han och jag.

(Och inte blir en rejäl virushosta bättre av att snoka runt i trettiofem år gamla dammhögar, om någon trodde det.)

Min syster har gråtit mycket, och jag har tröstat så gott jag har kunnat. På skärtorsdagen uppenbarades Karlfans rätta personlighet, eller åtminstone en del av den. Han är förstås inte någon genuint ond människa, sådana tror jag inte det finns så många av, men han har gjort henne rejält illa. The oldest story in the world... Mina värsta farhågor är därmed bekräftade. Men ibland är det sannerligen inte roligt att ha rätt.

Jag är orolig för min syster, inte för att hon inte ska klara av att resa sig efter den här smällen, för det vet jag att hon gör. Jag är alldeles jävligt orolig för att hon inte motstår frestelsen att förklara, försonas, förlåta istället för att klippa och amputera.

Ändå är det inte någon av de här sakerna som gör mig mest ledsen just nu, utan något helt annat. Men det förtjänar ett eget mer genomtänkt inlägg. Det kommer!

Moster M

Livet stannar ju inte upp, som bekant. Det händer en hel del annat.

Några dagar efter att pappa dog ringde min farbror. Jag trodde han ville prata om begravningen men han hade ett helt annat ärende, han ville fråga mig om råd. Hur gör man egentligen med en gammal människa som inte kan bo kvar i sin bostad men inte inser det själv? Vem kontaktar man, socialen?

Det gällde släktens original, pappas moster, min farmors yngsta syster. Hon var en bra bit över nittio, klar i skallen och fysiskt frisk. Farmor var sannerligen ingen dussinmänniska, hon var speciell, och hennes lillasyster M ännu mer så.

M brukade komma på min farbrors och fasters årliga släktmiddag på annandag jul. Hon kom också på pappas sjuttioårsfest, till hans irritation. Hon var en av få människor som han inte tyckte om. Det var nog inte många som gjorde, förresten. Och ingen som mött henne glömmer henne, om inte annat så för lukten. Hon skötte inte sin hygien särskilt väl.

M bodde ensam i en stor hyreslägenhet i centrala Stockholm. Hon var änka sedan många år och hade inga barn. För att göra en lång historia kort hade grannarna börjat klaga och det hela gått så långt att hon hotades med vräkning. Först då blev min farbror informerad. När han ringde henne för att berätta om pappas död, hörde han på hennes röst att hon var förtvivlad och frågade vad det var.

Farbror och faster försökte hjälpa till men kom inte särskilt långt. M var misstänksam mot alla och ville inte samarbeta, inte flytta, inte få hjälp med städning.

För ett par veckor sedan försökte socialen få tag på henne utan att lyckas, de ringde min farbror som i sin tur fick ta sig in med polisens hjälp. Hon hade förmodligen fått en stroke och levde ännu men dog efter några timmar på sjukhus.

Min farbror och faster är inte påtagligt varma människor, jag tycker att de är reserverade, kantiga och lite kalla. Men deras engagemang i moster M hedrar dem. De är uppenbart mycket berörda av hennes öde. De har tagit fotografier av lägenheten och skickat till oss övriga arvingar. Tonen i det åtföljande mejlet är sorgsen och förundrad: hon hade ju pengar på banken, varför i all världen valde hon att leva så?

För mig är det här svårt. Min första reaktion när jag såg bilderna var en fnysning - skulle det där vara den berömda lägenheten, bortom all misär? Jag kan inte låta bli att tycka att min farbror är naiv. Han verkar inte veta mycket om livet. Men bra högdragen kan han vara ändå, jag får lust att täppa till mun på honom, få sista ordet. Med reservation för att lukten - som tydligen trotsar all beskrivning, M var svårt inkontinent - inte går fram på bilderna, så är jag inte imponerad. Visst, trivsamt är det inte. Men. Man ser ju golvet.

Det gör man inte i pappas lägenhet. Men det skulle jag aldrig säga. Inte kan jag lämna ut honom så, fast han är död. Det räcker med hur jag babblat för alla fågelholkar inom socialtjänst och vård, alla idioter som satt och lyssnade och inte lyfte ett finger för att hjälpa honom eller mig. Det räcker med det jag redan har antytt - mer än så förresten - till pappas syskon om hans alkoholmissbruk.

Fan. Fan, fan, fan, fan. Obegripligt och tungt är det.

Avskedspresent

Vad händer nu med morfars fluga, frågade Y plötsligt vid middagsbordet häromkvällen. Vi hade just pratat begravningsklädsel så jag tänkte förstås på halsprydnaden, pappa hade bara slipsar.

Men så fattade jag och tackade Y för att han påmint mig. Morfar hade ju en fluga i sin väska, en allseende, allvetande och ganska moralisk varelse, som bestämde om små pojkar skulle få present eller inte. Hade man till exempel sparkat sin bror var det fullt tänkbart att flugan sa nej.

Presenter då, undrade Y vidare. Nu får vi aldrig mer presenter av morfar? Nej. Jo, invände Q, han sa ju att vi skulle få hans plastmodeller.

Själv tänkte jag någon gång i september att pappas sista gåva till mig kanske skulle bli att befria mig från min dödsskräck. Så länge jag kan minnas har jag varit så väldigt rädd för att dö. Inte smärtan och ångesten, eller jo förstås, det också. Men främst utplånandet. Att inte finnas mer, tanken går inte att fatta och skrämmer mig oerhört.

Som liten fick jag panik och kunde ligga stel av skräck när jag skulle sova. Med åren har jag lärt mig att mota undan tankarna, inte förtränga dem helt, titta på dem lite förstrött och fösa undan dem. Jag har tänkt att det kanske löser sig det där med tiden, om jag blir tillräckligt gammal.

Att följa pappa till tröskeln var i och för sig inte ångestladdat, för själv var han lugn. Men befriad är jag inte.

Igår började jag läsa Ove Wikströms bok Den dolda dörren, som behandlar just min fråga. Hur ska man hantera det faktum att man ska dö, utplånas, förintas?

Egentligen är det ju märkligt att vi inte sysslar mer med döden och förbereder oss på den. Eller så är det just därför vi inte gör det, för att den inte går att förstå och för att den ger oss ångest.

Jag önskar att jag kunde tänka som min egen morfar, som tyckte att det skulle bli intressant att dö. Eller Snobben i serien jag såg på Facebook. Charlie Brown suckar över att vi alla en dag ska dö. Ja, svarar Snobben. Men precis alla andra dagar i livet ska vi INTE dö.

Alltnog, Wikström är intressant men jag fick lite ångest av att läsa de första kapitlen. Men jag måste nog återkomma till den

Pappas sista present till mig är något helt annat och totalt oväntat. I och med hans sjukdom fick jag mamma. Tillbaka tänkte jag säga, men jag undrar om jag någonsin känt mig så sedd, bekräftad och omhuldad av henne som under de senaste månaderna.

Pusselbiten från kuratorn var insikten att en förutsättning för detta nog var att styvfar var borta. Förvånat men inte bittert konstaterar jag självklarheten. Han stod faktiskt mellan oss.

Jag är så väldigt glad att vi hann. Och så konstaterar jag med ännu större förvåning att den dynamiska och spännande föräldrarelationen är ju den med mamma, där händer det saker. Henne brottas jag med. Det gjorde jag aldrig med pappa.

Märkligt

Fredag kväll och lördag förmiddag var jag så oerhört ledsen. Träffade min syster en stund, hon höll om mig länge. Medkänslan var skön, fast jag knappt orkade gråta mer.

På lördagens morgon vaknade jag tidigt med en otäck känsla av att det är bråttom. Pappa är tidvis lite glömsk och virrig. Redan. Hur länge förblir han klar?

Jag gick dit på eftermiddagen som jag lovat, med viss bävan.

Då hände det underliga. All ångest jag känt försvann när jag satt hos honom och pratade med honom. Ibland skär det i hjärtat, när han pratar om framtiden. Han har ännu inte klart för sig hur illa det är. Å andra sidan, det vet ju inte jag heller, inte säkert. På måndag får vi kanske mer besked.

Men än så länge är han där, pappa som jag känner honom. Han sitter i sin säng med håret på ända och glasögonen på näsan (röda, valda av Y) i ett sammelsurium av böcker och anteckningar. Hans bruna blick är densamma, än så länge.

Jag var rädd att det skulle göra ont att träffa honom, istället tröstar det mig.

Den värsta dagen

Igår var en gräslig dag.

På förmiddagen hölls mötet med biståndsplaneringen. Efteråt tänkte jag att jag bort spela in det, för jag hade svårt att minnas vad som sas. Pappa var långrandig som han brukar vara, jag var rak men försökte ändå vara respektfull mot honom. Kontentan blev att han när han skrivs ut från geriatriken på måndag, skickas hem med hemtjänst fyra gånger per dag. Mina synpunkter på att han ännu inte fått prova gå på kryckor, att han ännu inte kan sköta toalettbesök själv, och inte minst hur hans lägenhet ser ut, fäste man inget avseende vid. Vi skrev en ansökan om korttidsboende som togs emot med skeptiska miner.

Efteråt var jag nära panik och rådgjorde med min syster, mamma och faster. De är alla läkare och var alla häpna över att han skulle skrivas ut så tidigt. O jobbade en stund vid datorn vilket resulterade i att pappa nu står i kö till flera nybyggda dyra hyreslägenheter för seniorer. Av en lycklig slump råkar de alla ligga nära oss.

Framåt eftermiddagen ringde pappa. Kan du komma imorgon och vara med på läkarsamtal? Mina provsvar är inte bra, de har hittat något. Förändringar på levern.

Jag är inte dummare än att jag begriper vad det betyder, och det gör pappa också. Vi pratade ännu en gång med varandra under kvällen. Nu vill jag nog inte flytta hem längre, sa han eftertänksamt. Får jag bo hos er ett slag? Tills jag blir så sjuk att jag måste in på sjukhus igen?

Såklart. Det får väl gå på något jävla sätt, ett tag. Hur jobbigt det än skulle vara så är alternativet värre, att veta att han sitter instängd i sin sunklägenhet, två trappor upp utan hiss, med en portabel toastol (hans toalett är milt sagt inte handikappanpassad) och väntar på att hemtjänsten ska komma och hjälpa honom att bajsa.

Ta en sömntablett ikväll, rådde vi varandra.

I förmiddags träffade vi läkarna och läget klarnade något om än inte helt. Pappa har med all sannolikhet cancertumörer på levern, de ser ut som metastaser. Det är troligt att de kommer från tjocktarmen, fast det vet vi inte ännu. Fler undersökningar behövs.

Detta förklarar hans låga blodvärde, hans trötthet, hans viktnedgång, klådan han lider av som tidigare påståtts vara torr hud eller eksem eller möjligen en allergisk reaktion på skiten i hans lägenhet.

Han skrivs inte ut på måndag, försäkrade båda läkarna. De var mycket bra och tog sig tid att prata med oss bägge och verkade inte ett dugg stressade.

När jag gick därifrån var jag först enormt lättad. Han får vara kvar några dagar till, tack alla goda makter för det. Jag slipper tjafsa med biståndsbedömare åtminstone ett tag till.

Jag gick genom Vasaparken, pappa ligger på Sabbatsberg, satte mig på en bänk och pratade en stund med min faster och med mamma. Båda är kloka och rationella, det var jag också, än så länge så väldigt saklig.

Över lunchen som jag insåg att jag borde äta - maten smakar mig inte just nu, det är nog första gången någonsin tror jag - rasade det över mig och tårarna började rinna.

Det gör de från och till. Ibland förstår jag inte hur jag ska kunna leva med det här. Det jag har varit rädd för i hela mitt liv, att pappa ska gå ifrån mig, det är nu sannolikt nära förestående. Jag blir fem år igen och vill bli klappad över håret och få gråta.

Däremellan är jag som sagt saklig. Fixa glasögonen, skalmarna är böjda. Lämna tillbaka låneböckerna han läst, hitta nya. Här en om Berlin under kriget, undrar om han läst den? Något mer av Dagerman kanske? Ställa om posten hem till oss, fixa fullmakt så att vi kan betala hans räkningar.

Värre än min egen saknad är det att möta hans. Ännu har han inte varit ledsen, men det måste han väl bli. Jag står inte ut med att se pappa ledsen, det har jag aldrig gjort. Fast det måste jag ju.

För att inte tala om ångesten över hans vård, hur han har det. Den slog till med full kraft igår och det var en enorm lättnad idag när utskrivningen sköts upp på obestämd tid.

Herregud. Den är här nu, den värsta dagen. Undrar hur lång den blir?

Kris - och utveckling?

Långsamt börjar det gå upp för mig att jag är i ett krisläge. Jag ser intresserat på mig själv utifrån. Sover dåligt, hm. Glömmer saker på ett helt okaraktäristiskt sätt. Har svårt att hålla isär dagarna. Var det igår jag var hos pappa, när det regnade så mycket? Gud nej, det var i söndags. Gråter lätt, är allmänt obalanserad och trött.

När mådde jag så här dåligt senast? Det måste vara ganska länge sedan. Barnlösheten förstås. Första tiden med Y då vi inte sov. Livet har varit generöst mot mig sedan dess.

På sätt och vis är jag förvånad över att jag reagerar så starkt. Vafan, jag har ridit ut värre stormar än den här. Det kunde ha varit värre, mycket värre.

(Det kunde förstås ha varit avsevärt bättre också, onekligen.)

Jag har länge vetat att den här dagen skulle komma, att jag på ett eller annat sätt skulle behöva ta hand om pappa. Nu är den här, och det är inte värre än jag fruktade.

Pappa är ju inte dement. Han är tidvis besvärlig och oresonlig men inte farligt. Fysiskt verkar han må bra. För första gången på evigheter behöver jag inte oroa mig ett endaste dugg om jag inte hör av honom på några dagar, jag vet med säkerhet att han lever och mår bra.

Och jag har O som är ett ovärderligt stöd. Och mamma, som näst mig är den människa som mest bryr sig om pappa. En märklig tanke, eftersom de varit skilda i snart fyrtio år. Och min syster, som ju förutom att vara ett emotionellt stöd har en avsevärd medicinsk kompetens.

Ändå. Det sliter på O och mig, som svåra saker alltid gör. Jag missuppfattar en grinig kommentar från honom och blir arg, en helt onödig konflikt uppstår. Jag är för känslig, visst. Men han är å andra sidan okänslig. Fast jag vet hur han funkar, fast jag vet det så väldigt mycket bättre den här gången, kan jag inte låta bli att reagera.

Jag pratar med mamma nästan varje dag, rapporterar och rådfrågar. Biståndshandläggare, vårdplanering, öronspolning, audionomer, katetrar, allt sånt som hon vet så mycket om. Ovärderligt det också.

Ändå. Igår blev jag irriterad. Hon gjorde inget annat än att försäkra mig om att hon är övertygad om att allt blir bra, att jag är så duktig, att hon är full av beundran, att hon vet att pappa kommer att lyssna på mig.

Istället för att ta till mig av hennes förtröstan känner jag mig avfärdad. Ett känt mönster mellan henne och mig. Och jag är numera ganska säker på att jag inte tar alldeles fel när jag tycker att hennes försäkran skorrar, den handlar om att hon inte orkar höra mer elände just då. Men det skulle hon aldrig säga.

Nej, det är inte enkelt att krisa, inte enkelt att stå vid sidan av, inte enkelt att hjälpa.

På natten när jag inte kan somna kryper jag ihop och känner mig som fem år igen. Jag tänker att jag idealiserat pappa. Sedan jag var fem år och de skildes har han inte tagit föräldraansvar alls. Han har funnits och på olika sätt visat att han älskar mig, men någon närvarande, pålitlig förälder har han inte varit. Det gör ont att inse.

Fast utveckling gör väl ont, att se sina föräldrar i nytt ljus är onekligen en utveckling. Länge har jag arbetat med bilden av mamma, tydligen är det dags för pappa nu.

Idag ska jag hälsa på honom och förbereda honom på vad jag tänker säga vid morgondagens vårdplanering. Det är han som bestämmer, men jag måste göra allt jag kan för att lotsa, övertala, jämka, lirka med honom. Han behöver utvecklas mer än jag, banne mig.

Kunde varit värre (och bättre)

Vilken vecka det har varit.

Pappa ligger på sjukhus med brutet ben och spikad fotled (hej Tolkia!) och ett efter omständigheterna ljust sinnelag.

Naturligtvis skulle jag ha sett till att få hans ben och fot omsedda långt tidigare, å andra sidan missade faktiskt två akutläkare frakturen, de också. Det var hans husläkare som anade oråd och skickade honom på röntgen. Att få beskedet var snarast en lättnad, alternativen (svullet ben på grund av blodpropp eller tumör i magen som tryckte på lymfan) var långt otrevligare.

Säga vad man vill om pappa, men hög smärttröskel har han och särskilt kinkig är han inte heller. Att ligga på sjukhus tar han med ro, bara han får sina papper och böcker. Nästan som semester. Han återhämtade sig snabbt från operationen, alla värden ser fina ut och bortsett från att hans hörsel är om möjligt sämre än vanligt så är han i bättre form än på länge.

Ja, det hade kunnat räcka så. Frid och fröjd och lättnad. Fast så enkelt är det inte.

Min misstanke om att pappa slarvar med maten stämmer nog, och kan vara en förklaring till att han ramlade och bröt benet. Men det finns en långt enklare förklaring.

O var alltså hemma hos pappa förra helgen och hjälpte honom att röja i köket. Jag trodde att han skulle vara borta i fyra timmar ungefär, han kom hem efter sju och såg ut som ett åskmoln. Han klev raka vägen in i duschen efter att ha lagt sina kläder i tvättmaskinen. Mina oroliga frågor besvarade han kort med att han helst inte ville prata så mycket om det. Det var avsett att lugna men fick förstås motsatt effekt.

Två dagar senare pratade jag med pappa och uppmanade honom att gå till husläkaren. Och så fortsätter vi med städningen, sa jag aningslöst. Nej, sa pappa. Jag vill aldrig träffa O mera. Han var så elak.

Jag blev ganska handfallen, men reagerade inte som jag brukar, med att försöka medla. Istället blev jag arg. Din svärson lägger sju timmar av en helg, då han skulle behöva återhämta sig från sitt arbete, på att röja hos dig. Dessutom var han sjuk, hörde du inte hur han hostade? Han har varit hemma från jobbet hela veckan. Det visste jag inte, sa pappa spakt. Men han sa inte ett uppskattande eller berömmande ord på hela dagen. Jag svarade inte på det, men tänkte med gnisslande tänder, vad i helvete skulle det ha varit? Fin tomburksamling? Gulliga pälsängrar?

Som alltid med pappa lyckades vi resonera oss fram till ett samförstånd. Så hamnade han på sjukhus och opererades, och så kom helgen. O och nu även jag åkte till pappas lägenhet. Jag hade fått nycklarna eftersom pappa väntade ett viktigt korrektur med posten.

Och, ja. Det var både bättre och värre än jag väntade mig. Senast jag var hemma hos pappa är nog tio år sedan, jag minns hur det såg ut då, jag begrep förstås att det skulle vara värre nu. Och det var det. Fast inte fullt så illa som jag befarat ändå. Verkligheten är alltid bättre än farhågor och fantasier.

Att han inte trillat och gjort sig illa tidigare är inget mindre än ett under. Golvet är täckt med ett tjockt lager böcker och papper, precis överallt. Där inte O har gått fram förstås. Att pappa rasat i vikt är fullt begripligt, han lagar ingen mat hemma längre. Att han ibland uppträder osnygg och fläckig är lika logiskt, för att vända på det är det märkligt att han såpass ofta lyckas vara prydlig.

Jag stannade bara en stund, så lång tid det tog att samla på mig de grejer han ville att jag skulle hämta, de var inte helt lätta att hitta i villervallan. Sedan gick jag mot sjukhuset för att leta på honom, han hade dagen innan flyttats från ortopedisk till geriatrisk avdelning. Tur att man är intelligent och har en smart telefon. Samt övertalningsförmåga, för jag kom utanför besökstiderna vilket inte mottogs väl.

Pappa visste förstås inget om detta, utan satte sig upp i sängen, fixerade mig och sa grinigt: Äntligen kommer du!

Resten av dagen var jag ledsen. Lättnaden över att han inte är dödssjuk, över att han mår bra, att han är bättre omhändertagen än på länge, att jag vet var jag har honom, var borta. Plötsligt blev det så tydligt det jag så länge velat bortse från. Att han förvisso alltid varit en kärleksfull pappa, men också enormt infantil och självupptagen. Så även nu. Det gör nästan ondare att inse än att han förmodligen kan klassas som patologisk samlare.

Ändå. Pappa vore inte pappa om jag inte kunde nå honom, om inte det fina i hans personlighet glimtade fram. När jag idag grät i telefon tröstade han mig. När jag ringde hans granne för att berätta vad som hänt, sa han två saker. Så bra att du ringer, jag har länge tänkt kontakta dig för vi är flera i huset som är oroliga över skicket på hans bostad. Vilken avdelning ligger han på, får vi besöka honom?

Får vi besöka honom, det har alla som jag har kontaktat sagt. Hur udda och knepig han än är, så har han vänner. Det är inte bara jag som ser hans goda sidor.

Hemma hos honom, där det på golvytan råder total misär, en oreda av söndertrampade böcker, buckliga tidningar, högar med kläder som man knappt vill ta i, där råkade jag lyfta blicken. På väggarna hänger hans tavlor, dammiga men vackra. Han har en tavla av en av landets mest berömda konstnärer, den är underbar. Och högst upp på en hylla i köket har han gjort ett litet stilleben av keramikfigurer, hästar i olika klara färger, han har nog köpt dem på någon resa.

Det är ju den han egentligen är.

Idag har jag talat med hans geriatriker och sagt precis som det är. Han kan omöjligen klara sig hemma, inte bara för att han inte får stödja på foten på flera veckor och bor två trappor upp utan hiss, utan också för att lägenheten ser ut som den gör. Jag har foton. Och när vårdplanering sker måste jag få vara med, vilket pappa också är införstådd med.

Imorgon ska jag på föräldramöte men på onsdag ska jag hälsa på honom igen. Igår fick han Churchillbiografin, den har han säkert läst ut på onsdag, undrar vad jag ska ta med då. Deckarna som sjukhuset tillhandahöll fnös han åt. Kanske, kanske ska jag ta ut den intervjumall jag hittade på nätet, som används för att fastställa diagnosen samlare. Kanske.

Och så ska jag fortsätta att jämka med honom. De två kassarna med skor, kan O slänga dem? Jaså, ge till Myrorna. Jamen vad bra. Lådan med trasiga läsglasögon? Okej, behålla de med 4 dioptrier som Clas Ohlson inte tillhandahåller längre, slänga resten. Och så vidare.

Vad jag hade gjort utan O har jag ingen aning om. Han är inget mindre än en hjälte, och det kanske också pappa inser så småningom, eller så gör han inte det, men det struntar jag i.

På något sätt löser vi det här, fast vi ännu inte vet hur. Men nu ska jag sova.

Kontrasterna

Igår var första dagen jag följde Y till skolan, eftersom inskolningen är över och mamma har åkt hem. Först vinkar vi av Q vid hans klassrum. Sedan vill Y visa rastgränserna. Vi får gå hit, och fram till det staketet, och fram till cykelstället där. Sedan visar han alla rummen på fritids. Han pilar runt och drar ut lådor. Här finns pärlplattorna, här färgpennorna. I det här rummet klättrar vi, här bygger vi lego.

Så kommer vår granne som också är musiklärare på skolan. Y lyser upp. Nu ska vi ha samling! Mamma, du kan gå nu. Hejdå, ses sen!

Jag går ut i solen, lätt omtumlad. Är detta samma barn som grät ynkligt och hjärtskärande så snart jag gjorde min av att sätta ner honom? Sover hela nätter gör han nu också, jag minns knappt när han började göra det.

Så många gånger jag undrade om vi gjorde rätt med samsovning och bärsjal. Så många gånger jag grät och kände mig usel och otillräcklig. Men rätt har det blivit, rättare kunde det inte bli.

I bilen efteråt stålsätter jag mig inför att ringa pappa. Utöver att höra hur han och foten mår måste jag meddela honom två saker. Att i helgen vill jag att han släpper in O (bara O, inte jag) för att städa ur hans kylskåp och mikro och installera nya telefoner med bättre ljud. Och att om två veckor kommer både jag och en biståndsbedömare på hembesök.

Samtalet går bra, mycket bättre än jag väntat. Pappa protesterar lamt, men fogar sig snabbt. Innan vi lägger på frågar jag hur det känns, är det besvärligt. Han är tyst så länge att jag upprepar frågan, högre. Nejnej, jag hörde, jag bara tänker! Jag är nog mest lättad, faktiskt. Jag inser ju att jag inte reder upp detta själv.

Resten av dagen är jag trött, helt slut. Jag messar med O och rapporterar:

Städpatrull till pappa söndag kl 12.
Ok, vem? Scope?
Du! Kök och hall. Slänga kartonger. Ny telefon. Han verkar lättad faktiskt. Men han skäms och är rädd att få skäll.
Då ska jag inte skälla. Hur hade det sett ut om jag hade bott ensam?
Säg det så känner han sig upprättad. Otroligt att det gick såpass bra.
Nä, naturligt. Finns grundläggande förtroende kommer man långt med det mesta. Puss.

Gammal pappa (och nya katter)

Måndagen var en utmattande dag på alla fronter. Jag har sagt det förut, det är tur att jobbet inte kräver så mycket av mig, hur skulle jag annars kunna administrera mitt privatliv?

På söndagkvällen kom vi hem från stugan, påfyllda och utvilade. Solsken, lunch under parasollet, bad från stränder och klippor, fika på gårdsbutik, biltur då vi skrattade åt både Emil och Varför är det så ont om Q?. Mamma prisade sommarstugan, det var roligt att visa den för henne.

Just när ungarna började gå upp i trötthetsspinn inför nattningen, ringde pappa. Helga, det har hänt en smärre katastrof. Han visste inte exakt hur det hade gått till, men på något sätt hade han gjort illa foten när han var uppe på toa på natten och nu kunde han inte alls stödja på den, trots att han vilat den hela dagen. Och på måndag skulle han till både tandläkare och audionom. Båda tiderna gick förstås att avboka men å andra sidan, bra att få det undanstökat.

Nå, men jag hade ju en extra semesterdag undanstoppad. Och jobbet är som sagt lugnt. Och jag har inte träffat pappa på flera veckor, jag skulle känna mig lugnare av att träffa honom. (Egentligen borde jag ställa till med en större sanering av hans bostad också men det orkar jag banne mig inte och det skulle heller inte främja vår relation.)

Beskrivningen av dagen skulle kunna täcka spaltmeter men jag ska försöka att inte ge efter för min nedärvda långrandighet (gissa från vem, förresten). Det började med att jag instruerade pappa att stanna i lägenheten tills jag kom, inte gå ut i trappan och riskera att snubbla. Jag ringer dig när det är cirka tio minuter kvar.

Sedan fastnade jag förstås i bilkö. Just när jag började fundera på att ringa och avisera min ankomst, ringde pappa, stressad och orolig. Kommer du aldrig, jag har väntat i trekvart? Jo, för han hade ju (emot mina order) kravlat nerför trapporna och satt sig på trottoarkanten att vänta, alldeles för tidigt. Sedan kravlat upp igen (eftersom han ju vägrar att lära sig mobiltelefoni) och ringt mig.

Men kravlandet gick bra åtminstone, och foten var något bättre, han kunde i alla fall stödja på den. Vi gav oss iväg till tandläkaren, jag släppte av honom vid porten, letade upp en parkeringsplats och anslöt sedan i väntrummet. (Min uppmaning att invänta mig nere på gatan hade han förstås inte hörsammat.) Medan jag sedan väntade på honom hann jag sköta en del jobb via mobilen, teknikens under.

Därefter genomdrev jag ett besök i en sjukvårdsbutik alldeles runt hörnet, för att köpa en krycka. Pappa ville hellre åka till vårdcentralen där man får låna sådana men var ganska spak, särskilt när det visade sig att den bara kostade 150 kronor. Sedan gick vi i snigelfart mot närmaste lunchställe, pappa med krycka på ena sidan och ett stadigt grepp om min axel på andra.

Promenaden var kort, men den tröttade ut honom. Men så snart han fått ett glas lingondricka på restaurangen återvände ansiktsfärgen, och sedan åt han med god aptit hela sin portion. Det bekräftar det jag länge misstänkt, att pappa äter alldeles för lite och för dåligt. För några år sedan gick han ner i vikt vilket var välbehövligt men nu väger han under nittio kilo till sina hundranittio centimeter. Dessutom har han diabetes, undra på att han tidvis är trött och matt. Han medgav att han nog inte ätit så väldigt mycket dagen innan, nej, och bara en liten frukost på morgonen.

Återigen, det förklarar den underliga oföretagsamhet som han ibland uppvisar. Visserligen är det ett drag i hans personlighet men inte blir det bättre av lågt blodsocker.

Efter att ha slagit ihjäl några timmar på en parkbänk - några promenader var inte att tänka på - var det så dags för nästa möte, nu hos audionomen för att prova ut hörapparat.

En audionom torde mestadels träffa folk som har svårt att höra. Methinks att de oftare är äldre än yngre personer, och alla är de kanske inte så tekniskt bevandrade.

Men jag kan förstås ha fel, den unge man vi träffade kanske fungerar utmärkt bra tillsammans med majoriteten av sina patienter.

Själv hade jag svårt att både uppfatta och begripa vad han sa. Han talade snabbt och otydligt och fast jag frågade en extra gång lyckades jag inte förstå hans motivering till att hörapparat med laddningsbara batterier inte var bra. Det var heller inte helt glasklart hur man ska resonera kring val av hörapparat, landstingsbetald eller ej, tekniska finesser eller ej. Jag försökte förmedla en bild av pappa som person, för att göra det lättare för audionomen att råda oss, men han verkade inte särskilt intresserad.

Pappa må se ut som en tomtegubbe med fläckiga byxor, men han arbetar faktiskt nästan heltid som översättare, han är ofta på föredrag och styrelsemöten, han behöver verkligen hjälp med sin hörsel, han sitter inte bara hemma och glor på tv. Däremot är han slarvig och disträ och alla tips på hur man motverkar detta välkomnas. Några sådana fick vi inte. På min direkta fråga tyckte audionomen att vi skulle välja en stor hörapparat, svårare att tappa bort. Och så är batteritiden längre, sa han efter en stunds eftertanke. Nackdelen är förstås att den syns mer, men det struntar pappa fullkomligt i.

Efteråt var jag rätt sur, och jag funderar allvarligt på att ringa den unge mannens chef och framföra mina synpunkter. Men först ska jag prata med en rådgivare som Stockholms stad tillhandahåller för hörselskadade och deras anhöriga. Kanske kan hon ge de råd vi saknar. Och så ska pappa tillbaka till audionomen om några veckor och meddela sitt val av hörapparat, och egentligen borde jag väl följa med då också.

Till sist handlade jag mat åt honom och skjutsade hem honom, och fick nästan gråten i halsen när jag märkte hur orolig han var för att jag skulle propsa på att följa med honom in. Han vill inte visa sin lägenhet för mig, han skäms över stöket och vill inte göra mig ledsen. Ät nu ordentligt ikväll, förmanade jag honom. Och ring mig imorgon så jag vet att du lever.

Vid det laget hade också O anslutit, vi svängde förbi biblioteket och lämnade tillbaka en hög med böcker som pappa lånat. Säg åt honom att jag gärna hjälper honom att röja, sa O som så många gånger förr. Det finns inget i hans lägenhet som jag inte redan har sett sju resor värre av. O har jobbat som socialsekreterare och chaufför på en begravningsbyrå så det är alldeles sant.

Sedan fick jag annat att tänka på, för från biblioteket körde vi hem till min körkompis och hämtade våra nya familjemedlemmar, systrarna Katt. De protesterade ljudligt mot bilåkandet men gjorde sig snabbt hemmastadda hemma hos oss, en av dem parkerade sig ovanpå vår säng, den andra under. Men efter några timmar kom även den blygare katten fram och sträckte ut sig på sängen och såg ut som hon aldrig gjort annat.

De är förtjusande pratsamma små liv, de frambringar morrkurrande läten som jag aldrig hört maken till. De svarar när man ropar på dem och kelar och buffar men nafsar lite om man klappar på fel ställe. Damer med integritet. De har redan utsett sovplatser på ställen jag aldrig hade kunnat tänka ut, jag hade glömt hur mycket katter klättrar. Den ena går gärna ut och kommer hem endast för att äta, den andra stannar helst inne men vill i gengäld gärna leka.

Det blir nog bra. Och det blir väl bra med pappa också. Jag har pratat med honom varje dag och han är vid gott mod och säger sig äta ordentligt.

Idag följde jag herr Snälls och mammas råd och kontaktade en biståndsbedömare som var så förstående att jag nästan ville gråta. Bra att du ringde, sa han. Vi bokar ett hembesök hos din pappa för att se om det finns något hemtjänsten kan hjälpa honom med.

Hick. I måndags lanserade jag idén om mat via hemtjänsten för pappa, och han protesterade oväntat nog inte alls. Jag är fortfarande lite häpen över att alla tycks hålla med om att han kanske är berättigad till detta stöd, att samhället inte kräver att jag ska förse honom med matlådor. Å andra sidan är det ur samhällsekonomisk synpunkt smartare att ge honom stöd nu än att vänta tills han blir äldre och sämre.

Men att släppa in en utomstående, om än aldrig så förstående, det kommer att bli svårt och kräva en del förberedelser.

Nåja. Det blir väl bra, som sagt. Men vemodigt känns det, och jag hukar lite inför det som komma skall. Börjar det nu? Redan? Jag älskar pappa innerligt, det är klart att jag ska göra allt jag bara kan för att göra hans liv drägligt. Men ändå hukar jag, och begrundar än en gång det märkliga i att barn, inte åldrande föräldrar, anses vara vuxenlivets stora åtagande.

Reviravsökning pågår.

Fredag eftermiddag

Första jobbveckan är till ända, äntligen. Varje dag utom idag har jag tyckt att det känts som torsdag, det måste fan vara torsdag. Tills det äntligen blev torsdag och nu fredag.

Jag har landat i vardagen igen, tränat tre pass och kickat igång kroppen och konstaterat att lågintensiv men tung takrenovering är det perfekta sättet att hålla igång under semestern. Jag har vinkat av glada pojkar varje morgon, en tredjeklassare och en förskoleklassare. Jag har jobbat och suckat över oföretagsamma kollegor som behöver en dadda mer än en projektledare. Men jag har också köpt vackra kläder och ätit god middag och pratat om livet med Anka.

Mamma har lämnat och hämtat barn och kört ungefär tjugofem tvättmaskiner åt oss. Hon är gladare än på länge. På kvällen knappar hon febrilt på telefonen till sin nye vän. Ja, ni läste rätt. Hon strålar och fnissar generat när jag frågar hur gammal han är. Precis mitt emellan henne och mig i ålder, visar det sig. Nåja, med tanke på att styvfar var tjugosex år äldre så har hon lite att ta igen.

O såg ut som ett åskmoln i början av veckan vid jobbstarten men har lyst upp mer och mer. Hans känsla för sitt jobb åker bergochdalbana. Men också han mår bättre än på länge, och igår kväll kom han hem med en blombukett. Till svärmor. Jag blev nästan gladare för det än om den hade varit till mig.

Ikväll åker vi ut till sunkstugan, hela rövarbandet. Mamma har inte sett den på flera år, det ska bli roligt att visa den för henne.

Men först ska vi göra egna pizzor och äta middag. Och allra först ska jag luskamma mig, för det känns som att det behövs igen. Fan. Fast å andra sidan, vad är en lus eller två?

Något är skönt
ock i en lus.
Ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.

Så står det på en kylskåpsmagnet jag köpte på Alster, på hemväg från Sommarön för några år sedan när Q var två, kanske tre år. Det var ett så fint besök.

När jag skriver texten tänker jag på hur det ser ut bak vårt hemlighus, bakom ladan med det nya taket. Det var förbjudet område när jag var liten, där låg den gamla skräphögen med krossat glas, dit fick man inte gå. Men nu har jag erövrat det, det är min domän nu, där har jag klättrat och släpat takpannor och virke. Nästa år eller kanske nästa år igen ska vi bygga ett trädäck där, O och jag tillsammans. Där sitter man dold för världen, i lä för alla vindar, och ser havet både i öster och väster.

Svar på tal

Jag försöker prata med pappa i telefon, mobilnätet krånglar, han babblar på och hör inget av mina inpass, jag får inte en syl i vädret. Samtidigt får Q och Y för sig att de A) ska rosta bröd B) ska diska stenar de plockat på stranden. Det luktar bränt och skvalpas med vatten och diskmedel. O är uppe på ladutaket.

När samtalet är slut är jag också det, av stress och irritation.

Jag: Hörni, någon gång i veckan behöver jag få prata med morfar i lugn och ro och höra hur han mår. Varför måste ni sätta igång med tusen olika grejer precis samtidigt?

Y: Annars är vi ju inte tysta!

Typisk dialog

Jag: Du har inte frågat hur jag mår sedan jag blev sjuk, inte en enda gång!

Han: Det behöver jag ju inte, det berättar du ju hela tiden ändå.

(Fast sedan blev vi sams.)

Junimorgon

Jag vaknar och blir långsamt medveten om vad jag hör och har hört en bra stund. Y hostar och har gjort det länge. O är uppe och hjälper honom inhalera. Jag måtte ha sovit djupt, det brukar vara jag som först reagerar men nu är jag tacksam att O gör det. Innan jag sjunker tillbaka i dvala kollar jag klockan, måste veta när han fick medicin, var fjärde timme ska han ha. Hon är sex.

Något senare vaknar jag av att Q viskar att det kommit kiss i hans säng. Ingen fara, madrassöverdraget har skyddat madrassen, det är bara lakanet som blivit blött, och kalsongerna förstås. Han ligger en stund hos oss innan han går upp för att titta på TV. Ännu en stund senare vaknar jag, den här gången är det Y och bajs som råkat hamna i kalsongerna. Virusinfektionen tycks ha gått på magen också.

Otroligt nog somnar jag om efter detta, men det är ju en av mina osvikliga förmågor. Jag sover lugnt ännu någon timme tills jag väcks av en hostande propeller. Det är Y som nog egentligen vill ligga på min arm och gosa men som inte har ro.

Mer död än levande känner jag mig. Jag har fått överta Y:s halsont och jag förstår nu varför han klagat och inte velat äta. Till och med utanpå halsen ömmar det. Dessutom har jag ont i ryggen och är allmänt stel och träningsvärkig efter ett pass jag nog borde ha avstått från, först efteråt begrep jag att jag höll på att bli sjuk.

Jag är alltså inte på strålande humör när jag vacklar ut i köket, men hade jag varit det hade det snabbt ändrats. O ser mig och fräser en fråga: kommer vi iväg idag? Han menar till stugan, som planen ursprungligen var. Fast jag sagt kvällen innan att jag vill att Y ska bli bättre först, och gärna jag själv också.

Jag fräser tillbaka, varför är det alltid jag som är medicinskt ansvarig? Och säg godmorgon åtminstone innan du börjar skälla. Så grälar vi en stund, innan han ger sig av för att träna. Bra, det behöver han nog, så slipper vi gå varann på nerverna.

Efteråt smyger sig Q intill mig. Jag tycker att det är läskigt när du och pappa bråkar. Det känns som att det är mitt fel! Jag med, ekar Y med ett pillemariskt leende som minskar hans trovärdighet. Y har stort sinne för dramatik.

Jag tar dem båda i knät (fast den hostande dramapropellern sliter sig snabbt) och förklarar att det absolut inte är deras fel och inget att vara rädd för. Det är bra för oss att bråka lite grann ibland.

Vad är det som gör att barn tar på sig skulden för föräldrarnas bråk? Jag minns inte om jag själv gjorde det, jag minns knappt mina föräldrar tillsammans, men jag minns att min syster gjorde det och själv trodde jag ju att det var mitt fel att det aldrig funkade mellan styvfar och mig. Känner alla barn så? Men jag är glad att Q formulerar det.

Strax är han redo att leka istället. Själv gör jag frukost åt mig och efteråt lägger jag mig i sängen med tidningen en stund. Sovrummet är svalt och skönt, det vetter mot öster och en dunge med stora träd. Där sitter ofta koltrastar och ibland till och med näktergal, som jag just i år lärt mig att känna igen.

Hur många junimorgnar finns det i en människas liv, läser jag så och blir betänksam.

Livet går fortare och fortare. Det är redan två veckor sedan vi hade kalas för Y och mamma var här och amerikanska värdmamma B anlände. Då hade det redan snurrat snabbt i flera veckor. Sedan snurrade det vidare, mer besök, leverans på jobbet, midsommar.

Och så blev Y rejält sjuk, jag kunde bara jobba en dag den här veckan. Hade tänkt jobba på fredagen men då var vi båda så dåliga att det inte gick. Normalt turas vi om att vabba men detta var O:s sista vecka före semestern, den då mycket ska avslutas. Ändå kom han hem tidigt för att avlasta mig, särskilt igår var det en lisa.

Jag tänker på vårt gräl och att jag borde nysta i det, skriva om det. Ansvarsfördelningen, att jag är projektledare och medicinskt ansvarig och beslutsfattaren. Vad hände med jämställdheten? Åja, så illa är det väl inte men nog har den påverkats genom åren.

Jag tänker också på nästa vecka och den annalkande semestern. O är hemma med barnen, vi tänkte vara åtminstone några dagar i stugan, jag kan pendla mellan den och jobbet. Hoppas jag blir frisk så jag kan jobba de sista dagarna. Har inte så fantastiskt mycket att göra, det mesta löste sig i och med leveransen före midsommar.

Sedan åker vi till Sommarön, och innan dess måste vi ha rådslag. Vi behöver bestämma vad som är ett rimligt pensum på renoveringsfronten. Ett nytt dass ska installeras. Det ska vi frakta ner på släpvagn, varför resan ner kommer att ta tid och behöver planeras. Var ska vi övernatta på vägen?

De senaste galna veckorna har vi pratat för lite. Det är väl därför vi grälar.

Jag börjar skriva och nysta men blir avbruten av att O kommer hem. Som väntat är han på bättre humör, och jag också. Jag smäller igen datorn och går och duschar och tar på mig en klänning istället för mjukbyxorna jag bott i de senaste dagarna.

Vi sitter på gården under parasollet och dricker kaffe. Det blommar överallt, klätterhortensian på planket vibrerar av humlesurr. Ungarna kommer springande, de vill byta till badbyxor och ha vattenkrig med grannbarnen.

Jag läser sms från syrran och säger till O att hon är sällskapssjuk, får hon komma och ta med sig katterna hon passar? Absolut, säger han fridsamt, jag har köpt en massa god mat. Men jag måste köpa jordgubbar också, jag kan hämta henne så slipper hon dra kattskrällena på t-banan.

Junimorgonen är sedan länge passerad. Nu är det solig susande junidag.

Ibland funderar jag på lösenordsskydd

Och detta är ett sådant inlägg.

Jo, min syster skulle ju åka på semester i förra veckan med sin nya kärlek. I sista stund fick de ställa in resan eftersom hans barn var sjuka och han uppenbarligen inte hade någon plan B.

Under veckan var alltså syrran hemma och hoppades väl få träffa honom en del. Så blev det inte. Dagen före midsommarafton skickade hon mig ett SMS. Allt är skitkonstigt, jag behöver lite systerlig omsorg. Får jag hänga med ut till stugan ikväll?

Såklart. Hon kom, och var märkbart låg. När O och barnen var ute berättade hon varför.

Karljäveln ljuger uppenbarligen som en häst travar. Så snart han blir lite för pressad, så snart han riskerar att göra någon ledsen, upprörd, irriterad ljuger han, om stort och smått. Givetvis är han nu intrasslad bortom all reson.

Han hade ljugit om att skilsmässopappren var inskickade. Det är de nu, genom min systers försorg. (Jag: Men vill du HA det så? Är det livet ni ska leva, där du drar honom genom allt som är jobbigt?)

I november hade han sagt till frun att han ville skiljas, och hon flippade. Men flyttat ut har han ju inte riktigt gjort ännu. Nä, det är ju så bökigt med bostad. Och i julas bokade de en restresa och gav sig iväg, han meddelade min syster strax innan avgång. Jo, när jag tänker efter minns jag att hon var ganska ledsen i julas, fast jag förstås inte fattade varför. Det var innan hon berättat om honom.

Nu i veckan brast det för henne när han skickade ett SMS strax innan han klev på planet i sällskap med sin dotter. J trodde att han rest med dottern till sina föräldrar i en grannstad, för att komma bort ett slag efter den inställda semestern. Nej, istället bokade han om och tidigarela nästa veckas planerade långresa tillsammans med dottern. Vilket inte är så mycket att säga om, men varför ljuga? En liten, meningslös men solkig lögn.

(Jag igen: Men vad är det för fantasivärld han lever i, hålla på och kuska världen runt på konferenser? Med en femåring? Syrran: Jo, jag är lite rädd att han lever över sina tillgångar. Dessutom är det ju bara han som drar in pengar, frun tjänar nästan inget.)

Min syster beskrev hur hon blivit knasigare och mer kontrollerande under veckan. Så jävla needy, hela tiden hållen på halster. Leva för nästa livstecken. När får jag träffa dig igen?

Det är verkligen inte karakteristiskt för henne att vara sådan, det ser också hon. Och även han. I ett anfall av klarsyn hade han reflekterat över att alla hans kvinnor blir knäppa och kontrollerande, kanske är det något han gör? (Jag: NO SHIT!?! Är du verkligen helt säker på att det han berättat om frun är sant? Det kanske är han som är manipulativ, instabil och kontrollerande och inte hon?)

Ändå. Det är honom hon vill ha, och hon fattar inte varför. Hon grät, och jag tröstade så gott jag kunde. Gråt en stund så känns det bättre.

Lite fattar jag varför när hon beskrev hur de träffades. Han är snygg och charmig (jag har sett foton och tänkte bistert att han är typen som vet att han är snygg också) och karismatisk. Fantastiskt duktig på sitt yrke. Han är säkert typen som kan rikta sitt strålkastarljus på en så att man blir bländad. Klinikens rockstjärna kliver ner från scenen och går fram till henne och säger att han drömt om henne i åratal, beundrat henne på avstånd, han minns vilken klänning hon hade på sig på en fest för flera år sedan, han blev så ledsen när han hörde att hon skulle gifta sig för fyra år sedan.

Jorå. Jag känner igen typen. Alldeles väldigt väl, när jag tänker efter. Han påminner ju om styvfar! Briljant yrkesperson, charmerande. Men helt jävla oförmögen att rådda sina egna eller andras känslor. Plus rejält konflikträdd.

Syrran fnissar när jag säger det. Hon är inte särskilt lik sin far, i alla fall inte i de avseendena. Hon är rakryggad och stark och insiktsfull och jag är egentligen inte det minsta orolig för henne.

Men Karlfan vill jag sparka på smalbenen, eller någon annanstans.

Och en annan dialog

SMS till min syster:

- Har just haft ett samtal om lögn, stöld och graffiti med Q. Han hade en del synder att bekänna.

- Oj, låter spännande, berätta mer när vi ses.

Och när vi ses:

Helga (babblar på): Jag sa förstås att Q jag fattar ju att det är du som har ritat på bokhyllan, du stod där en lång stund och pennan låg kvar och det är bara du som kan skriva, Y kan ju inte det och pappa och jag gör faktiskt inte sånt. Då erkände han förstås och skämdes. Och av bara farten kom ett erkännande som jag ju redan visste om, att det var han som knyckt hundralappen som O lämnat på köksbänken. Rätt uppenbart eftersom han lagt den i sin egen sparbössa. Men först blånekade han och påstod att han inte visste något, nääärå. Blir så trött! Än så länge är jag smartare än han och helt förhärdad är han ju inte, men han erkänner först när han är överbevisad. Fruktansvärt irriterande.

Syrran (bittert): Låter faktiskt som mina senaste samtal med Karlfan.