Kris - och utveckling?

Långsamt börjar det gå upp för mig att jag är i ett krisläge. Jag ser intresserat på mig själv utifrån. Sover dåligt, hm. Glömmer saker på ett helt okaraktäristiskt sätt. Har svårt att hålla isär dagarna. Var det igår jag var hos pappa, när det regnade så mycket? Gud nej, det var i söndags. Gråter lätt, är allmänt obalanserad och trött.

När mådde jag så här dåligt senast? Det måste vara ganska länge sedan. Barnlösheten förstås. Första tiden med Y då vi inte sov. Livet har varit generöst mot mig sedan dess.

På sätt och vis är jag förvånad över att jag reagerar så starkt. Vafan, jag har ridit ut värre stormar än den här. Det kunde ha varit värre, mycket värre.

(Det kunde förstås ha varit avsevärt bättre också, onekligen.)

Jag har länge vetat att den här dagen skulle komma, att jag på ett eller annat sätt skulle behöva ta hand om pappa. Nu är den här, och det är inte värre än jag fruktade.

Pappa är ju inte dement. Han är tidvis besvärlig och oresonlig men inte farligt. Fysiskt verkar han må bra. För första gången på evigheter behöver jag inte oroa mig ett endaste dugg om jag inte hör av honom på några dagar, jag vet med säkerhet att han lever och mår bra.

Och jag har O som är ett ovärderligt stöd. Och mamma, som näst mig är den människa som mest bryr sig om pappa. En märklig tanke, eftersom de varit skilda i snart fyrtio år. Och min syster, som ju förutom att vara ett emotionellt stöd har en avsevärd medicinsk kompetens.

Ändå. Det sliter på O och mig, som svåra saker alltid gör. Jag missuppfattar en grinig kommentar från honom och blir arg, en helt onödig konflikt uppstår. Jag är för känslig, visst. Men han är å andra sidan okänslig. Fast jag vet hur han funkar, fast jag vet det så väldigt mycket bättre den här gången, kan jag inte låta bli att reagera.

Jag pratar med mamma nästan varje dag, rapporterar och rådfrågar. Biståndshandläggare, vårdplanering, öronspolning, audionomer, katetrar, allt sånt som hon vet så mycket om. Ovärderligt det också.

Ändå. Igår blev jag irriterad. Hon gjorde inget annat än att försäkra mig om att hon är övertygad om att allt blir bra, att jag är så duktig, att hon är full av beundran, att hon vet att pappa kommer att lyssna på mig.

Istället för att ta till mig av hennes förtröstan känner jag mig avfärdad. Ett känt mönster mellan henne och mig. Och jag är numera ganska säker på att jag inte tar alldeles fel när jag tycker att hennes försäkran skorrar, den handlar om att hon inte orkar höra mer elände just då. Men det skulle hon aldrig säga.

Nej, det är inte enkelt att krisa, inte enkelt att stå vid sidan av, inte enkelt att hjälpa.

På natten när jag inte kan somna kryper jag ihop och känner mig som fem år igen. Jag tänker att jag idealiserat pappa. Sedan jag var fem år och de skildes har han inte tagit föräldraansvar alls. Han har funnits och på olika sätt visat att han älskar mig, men någon närvarande, pålitlig förälder har han inte varit. Det gör ont att inse.

Fast utveckling gör väl ont, att se sina föräldrar i nytt ljus är onekligen en utveckling. Länge har jag arbetat med bilden av mamma, tydligen är det dags för pappa nu.

Idag ska jag hälsa på honom och förbereda honom på vad jag tänker säga vid morgondagens vårdplanering. Det är han som bestämmer, men jag måste göra allt jag kan för att lotsa, övertala, jämka, lirka med honom. Han behöver utvecklas mer än jag, banne mig.