Idag får Meg Rosoff Almapriset. Jag kände inte till henne tidigare men efter att ha sett henne i Babel och läst några intervjuer är jag alldeles betagen och redo att utnämna henne till min nya idol.
Om uppväxten i en välmående förort:
“It was all incredibly ordinary, and I thought that was the kiss of death to ever being a writer,” she says, with the characteristic Rosoff afterthought that it would be years before she discovered that “the best teacher I ever had in the best school I went to in the best year of my life had been jailed for paedophilia: so there were stories in the boring suburbs.”
Eller det själsdödande jobbet inom reklambranschen:
“It was sexist, idiotic and now I’m proud of myself for getting fired so often, but at the time it was just demoralising,” she says. “It never occurred to me that having a decent intellect was a problem for being good at advertising because they are always trying to tell you what to do.”
Och då har jag inte ens läst hennes böcker, men det ska jag göra nu.
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
2016-05-30
2016-03-02
O mio babbino caro
Läser A Room With A View och är förtjust. Den är every bit as charming som filmen. Att Maggie Smith och Judi Dench dyker upp för mitt inre öga gör inte upplevelsen mindre nöjsam.
2016-02-04
Avslutad terapi och bok om bråkiga barn
Igår var vi på parrådgivningen igen. Vi tyckte att förra samtalet var bra även om det gjorde oss lite förbryllade i vissa avseenden. (För att svara på några frågor som ställdes i kommentarerna, ja det är legitimerade psykologer, den ena specialiserad på barn.)
De konkreta råd vi har fått - prata mindre, håll på reglerna - har vi försökt följa med ganska goda resultat. Skolstart och återgång till vardagen har också varit bra för oss. Vi har ännu inte infört några nya spel- eller skärmtider men ska snart göra det, tror jag.
Samtalet fick också ett helt annat resultat, ett par gånger har O och jag kunnat prata bra och konstruktivt om ganska brännbara saker. Jag kan inte veta säkert men jag har en känsla av att vi för några veckor sedan hade hamnat i varsin skyttegrav men nu gjorde vi inte det. Båda samtalen gällde saker som hänt för ganska länge sedan, men våra beteenden finns kvar och är desamma. I båda fallen kunde O se min sida av saken och ge mig en bekräftelse som jag behövde. (Kanske kände han likadant, det vet jag faktiskt inte.)
Vidare tycker jag att O har klivit fram och tagit ett större ansvar för ruljangsen i familjen. Det räckte ganska långt att jag pekade på att det inte alltid ska vara upp till mig att hålla på strukturerna, middag klockan sex, nattning halv åtta. Han har också tänkt sig för och behärskat sig i kontakten framför allt med Q. När Q stormar och vägrar åka på slalomskola fast det sedan länge är överenskommet och fast alla inblandade vet att det med all sannolikhet skulle vara roligt, har O hållit sig lugn, inte skällt utan väntat ut Q. Och som alltid lugnar Q ner sig efter en stund och blir resonabel igen.
Jag gjorde för övrigt samma sak med Q igår, när han hostade på morgonen och var ynklig och inte alls ville gå i skolan. Lirkade, peppade, blev inte arg, satte inte hårt mot hårt. Q gick med på att gå till skolan om jag följde med och pratade med fröken och lovade att hämta tidigt. (O som just då var stressad och irriterad gick undan och lät mig hantera Q, precis som jag lät honom sköta slalomskolepratet, för då var jag arg. Vi växeldrar ganska bra.)
Men terapeuterna tycker på våra beskrivningar att vi fortfarande ger barnen för stort utrymme, att vi lirkar och daltar för mycket. Den här gången reagerade även O. Samtalet lyfte aldrig riktigt, och mot slutet var vi alla fyra överens om att vi slutar här. Vi har tydligen pratat av oss och fått de råd som vi behöver, och vi har fått bekräftelse på att vi - O och jag - är synkade och tänker likadant, även om vi inte riktigt klarar att ta till oss terapeuternas råd.
Som alltid är det alltför lätt att fokusera på olikheter, diskrepanser, det som gnisslar och inte funkar. Så glömmer vi hur överens vi är i vissa frågor. Vi må gräla om middagstider, jag häpnar över att vi ännu efter tjugofyra år inte har lyckats lösa en sådan trivial fråga. Men när pappa blir sjuk och dör, när krisen slår till, då står vi axel mot axel och lotsar honom förbi biståndsapor och korkade hemsjuksköterskor, hela vägen till dödsrikets port. Och nu tar vi tillsammans hand om hans jordiska ägodelar.
Det är ju de viktiga sakerna. Vi behövde bara bli påminda.
Över till boken, då. Barn som bråkar, smakprov finns här. Den rekommenderades mig av kuratorn på sjukhemmet, den förespråkar något som kallas lågaffektivt bemötande, alltså att man fokuserar på att inte smittas av barnets starka känslor eftersom man då förstärker konflikten.
Boken är skriven i en anda, sprungen ur en filosofi som jag egentligen oreserverat håller med om. Jag tycker att den var bra och givande att läsa, tidvis rolig. Jag uppskattar verkligen budskapet den förmedlar: kids do well if they can, det är den vuxne förälderns ansvar att skapa förutsättningarna. Att det för många barn men inte alla går alldeles utmärkt bra med nästan vilka uppfostringsmetoder som helst, men att vissa barn är mer krävande och behöver mer genomtänkta metoder, mer empatiska och reflekterande föräldrar. Kanske är Q ett sådant barn.
Jaha? Vad har jag för invändningar då? Jag tvekar att formulera dem, de låter ganska småaktiga.
Den första är konkret. Kaptitlen inleds med små berättelser om barn och föräldrar som bråkar. Flera av situationerna känner jag igen, ungefär samma saker har hänt hos oss. Andra går lite längre, sånt har inte hänt hos oss men skulle kunna göra det. Jag blir berörd av flera av berättelserna, tycker intensivt synd om föräldrarna. Konstigt nog inte om barnen, nej jag har svårt att identifiera mig med barnen. Säkert har jag varit en fyraåring som vägrade overall, men jag har inte varit en tonåring som slog sin mamma i ansiktet.
Problemet med de här berättelserna är att de inte ger mig som förälder något hopp. Jag blir lite beklämd av att läsa och undrar, förmodligen i likhet med föräldrarna: vad skulle de ha gjort istället då? För det sägs det inget om.
Min andra invändning eller snarare fundering är möjligen mindre relevant. Den ene författaren har skrivit om lågaffektivt bemötande inom demensvård och skola. Han ger alltså råd till professionell personal. Jag är helt med på att liknande råd kan fungera också för föräldrar, och att det viktiga är att de fungerar, men blir ändå betänksam. Jag är inte personal, jag är mamma till mina barn. Förmodligen hade jag haft lättare att bemöta andras barn på ett lågaffektivt sätt. I mötet med mina barn möter jag också mig själv, både som vuxen och som barn. Det gör det hela svårare men möjligen också värdefullt.
Vad jag menar med det här vet jag inte riktigt. Jag tror att jag menar ungefär att jag inte klarar att ta till mig råden, jag känner mig mest ledsen och otillräcklig.
Kanske är det heller inte så konstigt, för även om tankegångarna stämmer väl överens med mina teoretiska föresatser, går de helt på tvärs med hur jag själv blev bemött som barn. En titt i referenslistan visar att forskningsunderlagen nästan helt utan undantag är nya, det mesta yngre än tio år. Kanske lever vi i en brytningstid.
(Och där har vi möjligen en förklaring till parterapeuternas åsikter. En generationsfråga helt enkelt?)
Hur fasen ska man bära sig åt för att ge råd åt lättkränkta Helga då? Det vet jag inte riktigt. Men jag vet att boken inte har misslyckats helt, för den har fått mig att tänka, och jag kommer säkert att återkomma till den.
Men enkelt är det inte. Det är faktiskt mycket svårare att ha barn och familj än vad jag någonsin hade trott.
De konkreta råd vi har fått - prata mindre, håll på reglerna - har vi försökt följa med ganska goda resultat. Skolstart och återgång till vardagen har också varit bra för oss. Vi har ännu inte infört några nya spel- eller skärmtider men ska snart göra det, tror jag.
Samtalet fick också ett helt annat resultat, ett par gånger har O och jag kunnat prata bra och konstruktivt om ganska brännbara saker. Jag kan inte veta säkert men jag har en känsla av att vi för några veckor sedan hade hamnat i varsin skyttegrav men nu gjorde vi inte det. Båda samtalen gällde saker som hänt för ganska länge sedan, men våra beteenden finns kvar och är desamma. I båda fallen kunde O se min sida av saken och ge mig en bekräftelse som jag behövde. (Kanske kände han likadant, det vet jag faktiskt inte.)
Vidare tycker jag att O har klivit fram och tagit ett större ansvar för ruljangsen i familjen. Det räckte ganska långt att jag pekade på att det inte alltid ska vara upp till mig att hålla på strukturerna, middag klockan sex, nattning halv åtta. Han har också tänkt sig för och behärskat sig i kontakten framför allt med Q. När Q stormar och vägrar åka på slalomskola fast det sedan länge är överenskommet och fast alla inblandade vet att det med all sannolikhet skulle vara roligt, har O hållit sig lugn, inte skällt utan väntat ut Q. Och som alltid lugnar Q ner sig efter en stund och blir resonabel igen.
Jag gjorde för övrigt samma sak med Q igår, när han hostade på morgonen och var ynklig och inte alls ville gå i skolan. Lirkade, peppade, blev inte arg, satte inte hårt mot hårt. Q gick med på att gå till skolan om jag följde med och pratade med fröken och lovade att hämta tidigt. (O som just då var stressad och irriterad gick undan och lät mig hantera Q, precis som jag lät honom sköta slalomskolepratet, för då var jag arg. Vi växeldrar ganska bra.)
Men terapeuterna tycker på våra beskrivningar att vi fortfarande ger barnen för stort utrymme, att vi lirkar och daltar för mycket. Den här gången reagerade även O. Samtalet lyfte aldrig riktigt, och mot slutet var vi alla fyra överens om att vi slutar här. Vi har tydligen pratat av oss och fått de råd som vi behöver, och vi har fått bekräftelse på att vi - O och jag - är synkade och tänker likadant, även om vi inte riktigt klarar att ta till oss terapeuternas råd.
Som alltid är det alltför lätt att fokusera på olikheter, diskrepanser, det som gnisslar och inte funkar. Så glömmer vi hur överens vi är i vissa frågor. Vi må gräla om middagstider, jag häpnar över att vi ännu efter tjugofyra år inte har lyckats lösa en sådan trivial fråga. Men när pappa blir sjuk och dör, när krisen slår till, då står vi axel mot axel och lotsar honom förbi biståndsapor och korkade hemsjuksköterskor, hela vägen till dödsrikets port. Och nu tar vi tillsammans hand om hans jordiska ägodelar.
Det är ju de viktiga sakerna. Vi behövde bara bli påminda.
Över till boken, då. Barn som bråkar, smakprov finns här. Den rekommenderades mig av kuratorn på sjukhemmet, den förespråkar något som kallas lågaffektivt bemötande, alltså att man fokuserar på att inte smittas av barnets starka känslor eftersom man då förstärker konflikten.
Boken är skriven i en anda, sprungen ur en filosofi som jag egentligen oreserverat håller med om. Jag tycker att den var bra och givande att läsa, tidvis rolig. Jag uppskattar verkligen budskapet den förmedlar: kids do well if they can, det är den vuxne förälderns ansvar att skapa förutsättningarna. Att det för många barn men inte alla går alldeles utmärkt bra med nästan vilka uppfostringsmetoder som helst, men att vissa barn är mer krävande och behöver mer genomtänkta metoder, mer empatiska och reflekterande föräldrar. Kanske är Q ett sådant barn.
Jaha? Vad har jag för invändningar då? Jag tvekar att formulera dem, de låter ganska småaktiga.
Den första är konkret. Kaptitlen inleds med små berättelser om barn och föräldrar som bråkar. Flera av situationerna känner jag igen, ungefär samma saker har hänt hos oss. Andra går lite längre, sånt har inte hänt hos oss men skulle kunna göra det. Jag blir berörd av flera av berättelserna, tycker intensivt synd om föräldrarna. Konstigt nog inte om barnen, nej jag har svårt att identifiera mig med barnen. Säkert har jag varit en fyraåring som vägrade overall, men jag har inte varit en tonåring som slog sin mamma i ansiktet.
Problemet med de här berättelserna är att de inte ger mig som förälder något hopp. Jag blir lite beklämd av att läsa och undrar, förmodligen i likhet med föräldrarna: vad skulle de ha gjort istället då? För det sägs det inget om.
Min andra invändning eller snarare fundering är möjligen mindre relevant. Den ene författaren har skrivit om lågaffektivt bemötande inom demensvård och skola. Han ger alltså råd till professionell personal. Jag är helt med på att liknande råd kan fungera också för föräldrar, och att det viktiga är att de fungerar, men blir ändå betänksam. Jag är inte personal, jag är mamma till mina barn. Förmodligen hade jag haft lättare att bemöta andras barn på ett lågaffektivt sätt. I mötet med mina barn möter jag också mig själv, både som vuxen och som barn. Det gör det hela svårare men möjligen också värdefullt.
Vad jag menar med det här vet jag inte riktigt. Jag tror att jag menar ungefär att jag inte klarar att ta till mig råden, jag känner mig mest ledsen och otillräcklig.
Kanske är det heller inte så konstigt, för även om tankegångarna stämmer väl överens med mina teoretiska föresatser, går de helt på tvärs med hur jag själv blev bemött som barn. En titt i referenslistan visar att forskningsunderlagen nästan helt utan undantag är nya, det mesta yngre än tio år. Kanske lever vi i en brytningstid.
(Och där har vi möjligen en förklaring till parterapeuternas åsikter. En generationsfråga helt enkelt?)
Hur fasen ska man bära sig åt för att ge råd åt lättkränkta Helga då? Det vet jag inte riktigt. Men jag vet att boken inte har misslyckats helt, för den har fått mig att tänka, och jag kommer säkert att återkomma till den.
Men enkelt är det inte. Det är faktiskt mycket svårare att ha barn och familj än vad jag någonsin hade trott.
2016-01-09
Fortfarande
Hej pappa,
Idag är det två månader sedan du dog. Jag gråter fortfarande varje dag, men sällan så att någon ser. Tror jag åtminstone.
Jag kan prata om dig utan att gråta eller bli ledsen, och gör det gärna. Jag tycker om när människor pratar med mig om dig, men det är inte så många som gör det. Jag läser Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv nu (läste du den, tror nog inte det?), bland annat om sorgen när hennes gamla pappa dog, och känner igen mig. Man ska tala med den sörjande om den döde, skriver hon, och det är så sant.
Men jag kan inte berätta hur det känns utan att gråta, det kan jag inte. Igår när jag träffade dina systrar och de frågade, log jag snett och sa inte riktigt som det var. Vi begravde moster M igår förresten. Prästen var ganska bra, men ändå var jag så väldigt glad att jag ordnade en borgerlig begravning för dig. Det var ju förstås aldrig tal om annat.
Annars är det mycket bråk här hemma, både mellan barnen och oss vuxna. Du kan nog inte ens föreställa dig. Du var inte någon man bråkade med.
Alltihop beror nog på att jag är så ledsen. När jag vacklar, då vacklar hela familjebygget.
Där ser du vad du ställer till med.
Idag är det två månader sedan du dog. Jag gråter fortfarande varje dag, men sällan så att någon ser. Tror jag åtminstone.
Jag kan prata om dig utan att gråta eller bli ledsen, och gör det gärna. Jag tycker om när människor pratar med mig om dig, men det är inte så många som gör det. Jag läser Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv nu (läste du den, tror nog inte det?), bland annat om sorgen när hennes gamla pappa dog, och känner igen mig. Man ska tala med den sörjande om den döde, skriver hon, och det är så sant.
Men jag kan inte berätta hur det känns utan att gråta, det kan jag inte. Igår när jag träffade dina systrar och de frågade, log jag snett och sa inte riktigt som det var. Vi begravde moster M igår förresten. Prästen var ganska bra, men ändå var jag så väldigt glad att jag ordnade en borgerlig begravning för dig. Det var ju förstås aldrig tal om annat.
Annars är det mycket bråk här hemma, både mellan barnen och oss vuxna. Du kan nog inte ens föreställa dig. Du var inte någon man bråkade med.
Alltihop beror nog på att jag är så ledsen. När jag vacklar, då vacklar hela familjebygget.
Där ser du vad du ställer till med.
2015-08-26
2015-08-19
Högläsning för två
Jag fick en läsarkommentar om att det fungerar att läsa samma bok för Q och Y trots åldersskillnaden. Q är nio år och Y är sex. Jag började fundera och insåg att svaret skulle bli långt.
När Y var bebis fick jag rådet av en klok kvinna på Öppna förskolan (tidigare benämnd Pippi här på bloggen) att läsa samma bok för barnen. Hon hade goda erfarenheter av det. Äldre barn har oftast inget emot att höra ganska barnsliga böcker, yngre barn kanske inte begriper allt i de störres böcker, men kan fascineras ändå.
Så jag har följt rådet och oftast har det fungerat riktigt bra. Tillvägagångssättet har varierat. Ofta har vi en kapitelbok på gång. Om Y inte är jätteintresserad av den så får han välja en bilderbok eller två, och tycker Q att de är aptråkiga så får han läsa själv under tiden.
Jag tror på att inte vara så rädd för att ställa krav på barn. Man behöver inte förstå varje ord i en text för att kunna tillgodogöra sig den, en kunskap jag själv förvärvade när jag lärde mig engelska som sjuåring. Sjuåringar använder inte lexikon när de snavar på ett okänt ord, de gissar betydelsen av sammanhanget och läser vidare. Till sist vet de vad ordet betyder, fast ibland visar det sig, åratal senare, att de gissat fel.
(Mamma som på den tiden var ganska dålig på engelska, sökte förbättra sig genom ambitiös läsning. Hon har berättat att hon använde mig som lexikon.
- Helga, vad betyder "gale"?
- Jag tror att det är en sorts vind.
- Och "valet" då?
- Nån sorts herrbetjänt, tror jag.)
I sommar har vi läst Mio min mio, Trollkarlens hatt och Bullerbyboken. Q gillade alla tre, Y var lite tveksam till Trollkarlen. Men Bullerbyn älskade han, verkligen älskade. Därefter läste vi Maj Samzelius fina bok om historierna bakom stjärnbilderna. Den gick hem hos bägge, övriga delar i serien blir givna julklappar.
(Dessutom har vi hört hela serien om morfar prosten i Margareta Krooks underbara inläsning.)
Nu grubblar jag över vad vi ska kasta oss över härnäst. Jag har ständigt lite dåligt samvete över att jag inte anpassar högläsningen mera till Y, han är den som oftast kritiserar mina val av böcker. Fast ärligt talat vet jag inte vad hans krångel grundar sig i, om det är böckerna han inte gillar eller det faktum att jag väljer.
Nästa bok ska han få välja, men jag kanske ska komma med förslag. De jag funderar på är följande:
Doktor Proktors tidsbadkar (jag tyckte ettan var mördande tråkig men ungarna gillade den)
Harry Potter och hemligheternas kammare (till skillnad från många andra tycker jag inte att HP är optimala som högläsningsböcker, de är så långrandiga)
Ronja rövardotter (den och Lejonhjärta är nog det enda av AL jag inte läst högt för dem)
Ture Sventon
Pelle Svanslös (har inte funkat att läsa men däremot i Gösta Knutssons egen inläsning. Och snart får vi ju egna katter!)
Eller så ägnar vi oss åt bilderböcker ett tag. Eller har någon av mina läsare ett bra förslag?
När Y var bebis fick jag rådet av en klok kvinna på Öppna förskolan (tidigare benämnd Pippi här på bloggen) att läsa samma bok för barnen. Hon hade goda erfarenheter av det. Äldre barn har oftast inget emot att höra ganska barnsliga böcker, yngre barn kanske inte begriper allt i de störres böcker, men kan fascineras ändå.
Så jag har följt rådet och oftast har det fungerat riktigt bra. Tillvägagångssättet har varierat. Ofta har vi en kapitelbok på gång. Om Y inte är jätteintresserad av den så får han välja en bilderbok eller två, och tycker Q att de är aptråkiga så får han läsa själv under tiden.
Jag tror på att inte vara så rädd för att ställa krav på barn. Man behöver inte förstå varje ord i en text för att kunna tillgodogöra sig den, en kunskap jag själv förvärvade när jag lärde mig engelska som sjuåring. Sjuåringar använder inte lexikon när de snavar på ett okänt ord, de gissar betydelsen av sammanhanget och läser vidare. Till sist vet de vad ordet betyder, fast ibland visar det sig, åratal senare, att de gissat fel.
(Mamma som på den tiden var ganska dålig på engelska, sökte förbättra sig genom ambitiös läsning. Hon har berättat att hon använde mig som lexikon.
- Helga, vad betyder "gale"?
- Jag tror att det är en sorts vind.
- Och "valet" då?
- Nån sorts herrbetjänt, tror jag.)
I sommar har vi läst Mio min mio, Trollkarlens hatt och Bullerbyboken. Q gillade alla tre, Y var lite tveksam till Trollkarlen. Men Bullerbyn älskade han, verkligen älskade. Därefter läste vi Maj Samzelius fina bok om historierna bakom stjärnbilderna. Den gick hem hos bägge, övriga delar i serien blir givna julklappar.
(Dessutom har vi hört hela serien om morfar prosten i Margareta Krooks underbara inläsning.)
Nu grubblar jag över vad vi ska kasta oss över härnäst. Jag har ständigt lite dåligt samvete över att jag inte anpassar högläsningen mera till Y, han är den som oftast kritiserar mina val av böcker. Fast ärligt talat vet jag inte vad hans krångel grundar sig i, om det är böckerna han inte gillar eller det faktum att jag väljer.
Nästa bok ska han få välja, men jag kanske ska komma med förslag. De jag funderar på är följande:
Doktor Proktors tidsbadkar (jag tyckte ettan var mördande tråkig men ungarna gillade den)
Harry Potter och hemligheternas kammare (till skillnad från många andra tycker jag inte att HP är optimala som högläsningsböcker, de är så långrandiga)
Ronja rövardotter (den och Lejonhjärta är nog det enda av AL jag inte läst högt för dem)
Ture Sventon
Pelle Svanslös (har inte funkat att läsa men däremot i Gösta Knutssons egen inläsning. Och snart får vi ju egna katter!)
Eller så ägnar vi oss åt bilderböcker ett tag. Eller har någon av mina läsare ett bra förslag?
2015-08-13
Två saker, nej tre
1 Åter i civilisationen återser jag två elektriska prylar med stor glädje: eltandborsten och Nespressobryggaren. Jo, och så diskmaskinen förstås. Mina händer är alldeles nariga efter allt diskande, fy fasen vad skönt att slippa det ett tag.
2 Lider av lätt abstinens efter att ha plöjt två fantastiska böcker på raken: Life After Life av Kate Atkinson och Freedom av Jonathan Franzen. Vad ska jag bita i nu då? Kerstin Thorvall-biografin? Eller Hur ska det gå för Pinnebergs? Eller kanske något av E.M. Forster?
3 Så snart tvättmaskinen gått klart och jag hängt den kastar vi oss ut på semesterns sista etapp, till Dalarna. O ska cykla och vi ska båda se opera och barnen ska passas av våra goda vänner.
Sedan är det vardag igen.
2 Lider av lätt abstinens efter att ha plöjt två fantastiska böcker på raken: Life After Life av Kate Atkinson och Freedom av Jonathan Franzen. Vad ska jag bita i nu då? Kerstin Thorvall-biografin? Eller Hur ska det gå för Pinnebergs? Eller kanske något av E.M. Forster?
3 Så snart tvättmaskinen gått klart och jag hängt den kastar vi oss ut på semesterns sista etapp, till Dalarna. O ska cykla och vi ska båda se opera och barnen ska passas av våra goda vänner.
Sedan är det vardag igen.
2015-07-15
Öbor, kommunikation, renovering och andra världar
Vi är på Sommarön och som alltid blir jag starkt påverkad av tillvaron här. Uppslukad, kanske. Det är inte en odelat positiv upplevelse. Den här ön gör något med människor, det är tydligt det.
Q blir som förhäxad av kompisarna och det sociala livet, framför allt representerat av den tre år äldre sysslingen. Han glömmer eller struntar i alla tillsägelser och regler, försvinner och blir borta, och när vi väl lokaliserar honom och hämtar hem honom är han så uttröttad av roligheterna att han inte kan vara annat än vidrig mot oss. Vi har haft flera samtal om saken.
O jobbar med sina olika projekt, som vanligt. Men något har hänt. Vi kommunicerar bättre än vi brukar. Jag har tagit mig i kragen och bestämt mig för att hjälpa till mer. Vi har köpt virke och masonit och takpapp och släpat och burit. Trots min styrketräning är jag alldeles slut efteråt men tack vare min styrketräning är jag åtminstone förmögen att hjälpa.
(Apropå knäppa öbor, engubbjävel äldre herre, troligen barnfödd på ön, flinade åt oss när vi skyfflade takpapp ombord på båten, och sa överlägset: På Sommarön har vi tegel på taken. Jag blev svarslös (esprit d'escalier: skulle ha sagt "lägger näsan i blöt gör ni också") men gav honom en blick som tydligen var förintande, för efteråt förhörde han sig inställsamt: är det till att vara en Helgasson? Jag ser släktdragen. Kände du gamle doktorn? Jovars, det var min farfar, klippte jag av, och höjde därmed mitt anseende några pinnhål.)
Jag ser mig omkring i huset ("vedbon" som gubben på bryggan kallade det, jotack, det har varit ombyggt till boningshus i fyrtiofem år, ännu ett översitteri och bästvetande) och tänker att vi har åstadkommit en hel del ändå. Sommaren 2010, den första förfärliga sommaren med två barn, sommaren utan sömn. Då var vi här i två veckor. Soffan var gammal och musäten och gick inte att sitta i, ena fåtöljen likaså. Kökskranen hängde på trekvart och gav förstås bara kallvatten. Dusch hade vi inte. Q sov i en racklig säng med hönsnät i botten, själva sov vi med Y i en knarrig gammal dubbelsäng.
Nu ligger det vackra mattor på golven, det finns varmvatten i köket och ute i ladan där duschen står. Efter att vi rensat stenkistan så är det inte längre stopp i avloppet. Barnen sover i en våningssäng som O har byggt, och just igår fraktade vi hem nya sängar till oss själva. Soffan är sedan länge ersatt med en blekt med skön blå möbel med stora härliga kuddar.
Nu ska jag sätta mig i den en stund, en liten stund innan jag ska förbereda lunch att ta med ner till bryggan. Den här världen, den här platsen är helt okej, särskilt en dag som denna då solen lyser över klippor och gräs och svalorna piper. Men nu ska jag till Oxford i sällskap med Harriet. För några dagar sedan genomlevde jag Ravensbrück och Auschwitz med Miriam, och igår kväll red jag och pojkarna på Miramis genom Dunkla skogen. Ikväll ska vi nog ge oss ut på jakt efter Kungsrubinen, tror jag.
Q blir som förhäxad av kompisarna och det sociala livet, framför allt representerat av den tre år äldre sysslingen. Han glömmer eller struntar i alla tillsägelser och regler, försvinner och blir borta, och när vi väl lokaliserar honom och hämtar hem honom är han så uttröttad av roligheterna att han inte kan vara annat än vidrig mot oss. Vi har haft flera samtal om saken.
O jobbar med sina olika projekt, som vanligt. Men något har hänt. Vi kommunicerar bättre än vi brukar. Jag har tagit mig i kragen och bestämt mig för att hjälpa till mer. Vi har köpt virke och masonit och takpapp och släpat och burit. Trots min styrketräning är jag alldeles slut efteråt men tack vare min styrketräning är jag åtminstone förmögen att hjälpa.
(Apropå knäppa öbor, en
Jag ser mig omkring i huset ("vedbon" som gubben på bryggan kallade det, jotack, det har varit ombyggt till boningshus i fyrtiofem år, ännu ett översitteri och bästvetande) och tänker att vi har åstadkommit en hel del ändå. Sommaren 2010, den första förfärliga sommaren med två barn, sommaren utan sömn. Då var vi här i två veckor. Soffan var gammal och musäten och gick inte att sitta i, ena fåtöljen likaså. Kökskranen hängde på trekvart och gav förstås bara kallvatten. Dusch hade vi inte. Q sov i en racklig säng med hönsnät i botten, själva sov vi med Y i en knarrig gammal dubbelsäng.
Nu ligger det vackra mattor på golven, det finns varmvatten i köket och ute i ladan där duschen står. Efter att vi rensat stenkistan så är det inte längre stopp i avloppet. Barnen sover i en våningssäng som O har byggt, och just igår fraktade vi hem nya sängar till oss själva. Soffan är sedan länge ersatt med en blekt med skön blå möbel med stora härliga kuddar.
Nu ska jag sätta mig i den en stund, en liten stund innan jag ska förbereda lunch att ta med ner till bryggan. Den här världen, den här platsen är helt okej, särskilt en dag som denna då solen lyser över klippor och gräs och svalorna piper. Men nu ska jag till Oxford i sällskap med Harriet. För några dagar sedan genomlevde jag Ravensbrück och Auschwitz med Miriam, och igår kväll red jag och pojkarna på Miramis genom Dunkla skogen. Ikväll ska vi nog ge oss ut på jakt efter Kungsrubinen, tror jag.
2015-06-25
Astrid och Laura
Dags för ett ämnesbyte!
Här är en intressant artikel om Astrid Lindgren, som ger ett utländskt perspektiv på hennes författarskap. Ibland kan man ju undra om vi svenskar är hemmablinda, hur speciell är hon egentligen? Fast - och här stöder jag mig i viss mån på artikeln - tämligen unik är hon i sin barnsliga anarkism. Och en synnerligen skicklig författare var hon ju, som artikeln påpekar skiftar hon obehindrat berättarperspektiv med en lätthet som gör att man inte riktigt tänker på det. Trivia som jag inte kände till är att hon är den mest översatta barnboksförfattaren i världen näst bröderna Grimm och H C Andersen.
På samma sida hittar jag en länk till en artikel om en annan litterär älskling, Laura. Kanske man skulle läsa Pioneer Girl? Jag är förtjust över att mina söner (särskilt Q) blev lika begeistrade i Lilla huset som jag. Magin funkar uppenbarligen också på svenska barn, inte bara amerikanska. (Själv var jag nästan amerikan när jag stiftade bekantskap med Laura).
Här är en intressant artikel om Astrid Lindgren, som ger ett utländskt perspektiv på hennes författarskap. Ibland kan man ju undra om vi svenskar är hemmablinda, hur speciell är hon egentligen? Fast - och här stöder jag mig i viss mån på artikeln - tämligen unik är hon i sin barnsliga anarkism. Och en synnerligen skicklig författare var hon ju, som artikeln påpekar skiftar hon obehindrat berättarperspektiv med en lätthet som gör att man inte riktigt tänker på det. Trivia som jag inte kände till är att hon är den mest översatta barnboksförfattaren i världen näst bröderna Grimm och H C Andersen.
På samma sida hittar jag en länk till en artikel om en annan litterär älskling, Laura. Kanske man skulle läsa Pioneer Girl? Jag är förtjust över att mina söner (särskilt Q) blev lika begeistrade i Lilla huset som jag. Magin funkar uppenbarligen också på svenska barn, inte bara amerikanska. (Själv var jag nästan amerikan när jag stiftade bekantskap med Laura).
2015-05-19
2015-05-09
Efter kriget
I dessa ljuvliga majdagar, då man uppmärksammar sjuttioårsminnet av freden i Europa, råkar min läslyssning vara särdeles välvald.
Den för mig helt okända Ett rum i Berlin av Emanuel Litvinoff utspelar sig i slutet av femtiotalet, en tid som de flesta svenskar och amerikaner (antar jag) uppfattar som begynnelsen av en guldålder. Men så var det inte i Berlin. Krigets efterverkningar och minnet av dess fasor håller ännu invånarna i ett fast grepp. Den förr så tydliga bilden av offer och förövare blir allt mer nyanserad.
Djupast intryck gör de skickligt tecknade bifigurerna. Den bortom sin medelålder slitne forne SS-soldaten, som återvänt till sin hemstad efter ett decennium i sibiriskt fångläger, och som nätt och jämnt klarar hålla svälten från dörren. Är inte han ett offer?
Eller den djupt osympatiske gamle mannen Goldberg, som terroriserar sina medboende på pensionatet med småaktiga olater, och värre ändå, som agerar djupt fördomsfullt och fördömande mot oskyldiga. Men på den ensamme gamlingens nattduksbord står dammiga fotografier: en kvinna, en ung pojke med vackert ansikte, en flicka med stela lockar. Hustru, son och dotter. Alla döda. Vem förundras då över hans bitterhet?
En fantastisk upplevelse alltså, dessutom i utmärkt uppläsning av Björn Wahlberg. Endast ett aber: måste laddas ner före den 13 maj, då filerna tas bort från Radioföljetongens hemsida.
Den för mig helt okända Ett rum i Berlin av Emanuel Litvinoff utspelar sig i slutet av femtiotalet, en tid som de flesta svenskar och amerikaner (antar jag) uppfattar som begynnelsen av en guldålder. Men så var det inte i Berlin. Krigets efterverkningar och minnet av dess fasor håller ännu invånarna i ett fast grepp. Den förr så tydliga bilden av offer och förövare blir allt mer nyanserad.
Djupast intryck gör de skickligt tecknade bifigurerna. Den bortom sin medelålder slitne forne SS-soldaten, som återvänt till sin hemstad efter ett decennium i sibiriskt fångläger, och som nätt och jämnt klarar hålla svälten från dörren. Är inte han ett offer?
Eller den djupt osympatiske gamle mannen Goldberg, som terroriserar sina medboende på pensionatet med småaktiga olater, och värre ändå, som agerar djupt fördomsfullt och fördömande mot oskyldiga. Men på den ensamme gamlingens nattduksbord står dammiga fotografier: en kvinna, en ung pojke med vackert ansikte, en flicka med stela lockar. Hustru, son och dotter. Alla döda. Vem förundras då över hans bitterhet?
En fantastisk upplevelse alltså, dessutom i utmärkt uppläsning av Björn Wahlberg. Endast ett aber: måste laddas ner före den 13 maj, då filerna tas bort från Radioföljetongens hemsida.
2015-03-27
Senaste skörden
Högläsningstips
Närmast på måfå högg jag en bok i hyllan. Jag har ingen aning om när jag köpte den här, det är nog ett bra tag sedan. Antagligen har jag råkat hitta den på Adlibris. En bok för alla brukar borga för bra kvalitet.
Så också nu. Vi har läst ett par kapitel om tant Mittiprick, som är en snällare variant av Mary Poppins, men minst lika absurd. Mammorna i den lilla staden rådfrågar tant Mittiprick när deras barn inte vill plocka undan sina leksaker, eller hjälpa till med disken, eller bada. Tant Mittiprick har en kur för allt. Samtidigt står hon otvetydigt på barnens sida, den för mig okända Betty Macdonald är tveklöst själsfrände med Astrid.
Omslagets vackra illustration matchas tyvärr inte av de svartvita teckningarna i boken, men man kan inte få allt. Historien är bra och rolig, precis lagom för Y, kanske lite för barnslig för Q men han lyssnar snällt utan att gruffa.
2015-03-18
Försoningsgåva
Jag hade ju aldrig plockat sådana mängder snödroppar, de vissnar ju nästan genast.
Men Q ville göra mig glad efter att vi bråkat (han tjurade när jag grälade över att han hällt pulvriserade torra löv innanför lillebrors tröja).
När jag obetänksamt sa att man inte får plocka så många blommor, brast Q i gråt. Men jag rättade upp det, faktiskt.
På kvällen var det jag som grät över läsningen av Madicken och Junibackens Pims. När magra lilla Mia får stryk av överläraren, då brast min röst och tårarna rann. Barnen tittade intresserat på mig. Har du inte läst den här massor med gånger, sa Q förundrat.
Nu sover de. Och snödropparna har redan börjat vissna. Men de doftar ännu, svagt, av honung.
2015-03-14
Femårig amoral
Hur mår pojkarna, frågar pappa/morfar i telefon. Har Y kommit över balalajkan ännu?
Nja. Det har han väl, men man ska helst inte påminna honom om saken.
Det är tydligt att en femåring förkroppsligar alla högst mänskliga och primitiva känslor, utan civilisationens tunna fernissa. De som tror att barn är genuint goda, har de någonsin levt nära ett litet barn?
Det är i alla fall stor skillnad på en nioåring och en femåring. Q är nog den som orsakar flest stormar i hushållet, men han är ändå långt mer resonabel än lillebror. Precis som det ska vara.
På kvällen läser jag sista kapitlet i Madicken, där det firas påsk i Junibacken. Madicken och Lisabet får varsin chokladpojke i present. Q lyssnar med strålande ögon, men kanske är det tur att Y somnar redan efter några meningar.
Madicken döper sin chokladpojke till Jerker och Lisabet döper sin till Sverker. Hela påsken leker de med Jerker och Sverker utan att så mycket som slicka på dem.
- Jag ska spara Jerker så länge jag lever, säjer Madicken. Aldrig i livet ska jag äta opp honom.
- Jag ska spara Sverker, säjer Lisabet. Så länge som det går.
På annandagens eftermiddag är Lisabet ensam i barnkammaren en stund. Madicken är i köket och spelar svälta räv med Alva. Bäst som de sitter där öppnas dörren och Lisabet kommer in med choklad i hela ansiktet.
-Nu har jag ätit opp Sverker, säjer hon lugnt.
Madicken ger till ett tjut.
- Hur kunde du göra det? Nu har du ju ätit opp ditt eget barn!
Lisabet nickar.
- Ja, just det. Precis som suggan i Apelkullen, hon åt opp sina barn, minns du det? Nio stycken till och med!
Madicken tycker att Lisabet är förskräcklig.
- Du är väl inte suggan i Apelkullen heller. Du ska väl inte bära dej åt som en gris.
- Nä, man tycker det, säjer Lisabet som Alva brukar säja. Men nu är det gjort, säjer hon och nickar belåtet, ångrar sig gör hon tydligen inte alls.
Fast morgonen därpå, när Madicken sitter i sängen och leker med Jerker, då börjar Lisabet ångra sej. Kanske inte så mycket för att Sverker är borta utan mera för att Jerker finns kvar.
- Madicken, vet du vad, säjer Lisabet lömskt. Ta och ät opp Jerker!
Madicken skakar på huvudet.
- Aldrig i livet! Aldrig nånsin!
----
Snart är påsklovet slut, Madicken börjar skolan igen, och Lisabet huserar ensam i barnkammaren hela förmiddagarna.
Så kommer Madicken hem en dag, och vad hittar hon under sidentäcket i cigarrlådan i dockskåpet? Inte Jerker! Bara en eländig stackars dockkropp utan huvud. Då hörs ett illtjut som skakar Junibacken. Mamma skyndar till alldeles förskrämd, hon tror att Madicken är i dödsfara allra minst. Men Madicken ligger bara framstupa över sängen och gastar för full hals:
-Lisabet har bitit huvet av Jerker! Ååååå!
Lisabet är ute i trädgården med Sasso. Nu blir hon inkallad, och mamma frågar henne strängt:
- Har du bitit huvet av Jerker?
Lisabet tittar åt höger och hon tittar åt vänster, sedan tittar hon rakt fram och säjer:
- Det kan hända. Fast jag har glömt det.
Då tjuter Madicken ännu högre, och mamma grälar länge på Lisabet. Sedan säjer hon:
- Be nu Madicken om förlåtelse, Lisabet.
Lisabet står knäpp tyst och rör inte en min.
- Nå, säjer mamma.
- Hur sa, säjer Lisabet.
- Du ska be Madicken om förlåtelse.
- Det gör jag apselut inte, säjer Lisabet och kniper ihop munnen på det där envisa sättet, som hon gör, när hon är trilsk.
Mamma försöker få henne att förstå, hur illa hon gjort, och Lisabet förstår det säkert mycket bra, men be om förlåtelse vill hon ändå inte. Och det kan också kvitta, tycker Madicken, Jerker är lika huvudlös för det.
Madicken gråter en stund till, sedan äter hon sorgmodigt upp vad som är kvar av Jerker. Lisabet står bredvid och tigger, för hon har ingen hut i sej.
Nja. Det har han väl, men man ska helst inte påminna honom om saken.
Det är tydligt att en femåring förkroppsligar alla högst mänskliga och primitiva känslor, utan civilisationens tunna fernissa. De som tror att barn är genuint goda, har de någonsin levt nära ett litet barn?
Det är i alla fall stor skillnad på en nioåring och en femåring. Q är nog den som orsakar flest stormar i hushållet, men han är ändå långt mer resonabel än lillebror. Precis som det ska vara.
På kvällen läser jag sista kapitlet i Madicken, där det firas påsk i Junibacken. Madicken och Lisabet får varsin chokladpojke i present. Q lyssnar med strålande ögon, men kanske är det tur att Y somnar redan efter några meningar.
Madicken döper sin chokladpojke till Jerker och Lisabet döper sin till Sverker. Hela påsken leker de med Jerker och Sverker utan att så mycket som slicka på dem.
- Jag ska spara Jerker så länge jag lever, säjer Madicken. Aldrig i livet ska jag äta opp honom.
- Jag ska spara Sverker, säjer Lisabet. Så länge som det går.
På annandagens eftermiddag är Lisabet ensam i barnkammaren en stund. Madicken är i köket och spelar svälta räv med Alva. Bäst som de sitter där öppnas dörren och Lisabet kommer in med choklad i hela ansiktet.
-Nu har jag ätit opp Sverker, säjer hon lugnt.
Madicken ger till ett tjut.
- Hur kunde du göra det? Nu har du ju ätit opp ditt eget barn!
Lisabet nickar.
- Ja, just det. Precis som suggan i Apelkullen, hon åt opp sina barn, minns du det? Nio stycken till och med!
Madicken tycker att Lisabet är förskräcklig.
- Du är väl inte suggan i Apelkullen heller. Du ska väl inte bära dej åt som en gris.
- Nä, man tycker det, säjer Lisabet som Alva brukar säja. Men nu är det gjort, säjer hon och nickar belåtet, ångrar sig gör hon tydligen inte alls.
Fast morgonen därpå, när Madicken sitter i sängen och leker med Jerker, då börjar Lisabet ångra sej. Kanske inte så mycket för att Sverker är borta utan mera för att Jerker finns kvar.
- Madicken, vet du vad, säjer Lisabet lömskt. Ta och ät opp Jerker!
Madicken skakar på huvudet.
- Aldrig i livet! Aldrig nånsin!
----
Snart är påsklovet slut, Madicken börjar skolan igen, och Lisabet huserar ensam i barnkammaren hela förmiddagarna.
Så kommer Madicken hem en dag, och vad hittar hon under sidentäcket i cigarrlådan i dockskåpet? Inte Jerker! Bara en eländig stackars dockkropp utan huvud. Då hörs ett illtjut som skakar Junibacken. Mamma skyndar till alldeles förskrämd, hon tror att Madicken är i dödsfara allra minst. Men Madicken ligger bara framstupa över sängen och gastar för full hals:
-Lisabet har bitit huvet av Jerker! Ååååå!
Lisabet är ute i trädgården med Sasso. Nu blir hon inkallad, och mamma frågar henne strängt:
- Har du bitit huvet av Jerker?
Lisabet tittar åt höger och hon tittar åt vänster, sedan tittar hon rakt fram och säjer:
- Det kan hända. Fast jag har glömt det.
Då tjuter Madicken ännu högre, och mamma grälar länge på Lisabet. Sedan säjer hon:
- Be nu Madicken om förlåtelse, Lisabet.
Lisabet står knäpp tyst och rör inte en min.
- Nå, säjer mamma.
- Hur sa, säjer Lisabet.
- Du ska be Madicken om förlåtelse.
- Det gör jag apselut inte, säjer Lisabet och kniper ihop munnen på det där envisa sättet, som hon gör, när hon är trilsk.
Mamma försöker få henne att förstå, hur illa hon gjort, och Lisabet förstår det säkert mycket bra, men be om förlåtelse vill hon ändå inte. Och det kan också kvitta, tycker Madicken, Jerker är lika huvudlös för det.
Madicken gråter en stund till, sedan äter hon sorgmodigt upp vad som är kvar av Jerker. Lisabet står bredvid och tigger, för hon har ingen hut i sej.
2015-01-22
Konstnären och verket
Jag läser flera Twitterinlägg från Malena Ernman, där hon kritiserar de nya femhundrakronorssedlarna med Birgit Nilsson. Ett av motiven är La Nilsson i en Wagneropera. Problematiskt, menar Ernman, eftersom Wagner var antisemit och tillika Hitlers favoritkompositör.
(Jag älskar opera, men har aldrig hittat någon ingång till Wagner. Men det kanske inte är för sent, något ska man väl syssla med som pensionär också.)
Men ska man börja sålla bort konst för att man inte delar konstnärens åsikter, eller tycker att hen verkar vara trevlig som person, då blir det tunnsått med kulturupplevelserna.
För några år sedan läste jag biografier över poeterna Karlfeldt och Heidenstam. Ingen av dem ter sig som sympatiska personer. Karlfeldt arbetade som lärare men kunde inte hålla tassarna borta från yngre kvinnliga elever varför han gång på gång fick sluta sin tjänst och byta skola. Heidenstam uppträdde oerhört svekfullt både mot sin gode vän Fröding men också mot alla sina kvinnor, som blev allt yngre, den sista bara sexton år.
Fröding själv var svårt alkoholiserad. Hjalmar Söderberg likaså, och en bok som kom i höstas gör gällande att han fick sin första hustru förklarad sinnessjuk för att få skilsmässa.
Min vetskap om allt detta påverkar inte min upplevelse av dem som författare det allra minsta.
Nåja, men att supa och bete sig dumt och oansvarigt i kärlek, det är väl inte av samma paritet som att hysa antisemitiska, antidemokratiska eller rasistiska åsikter? Nej det är det ju förstås inte. Men var går gränsen?
Igår började jag läsa Pippi Långstrump för barnen, första boken, en nyutgåva som Y fick i julklapp häromåret. Den inleds med ett förord av Karin Nyman där hon motiverar varför man valt att behålla originalets neger och negerkung. Ungefär att Pippi är ett barn av sin tid, då ordet användes utan nedsättande betydelse, och att det blir ett alltför stort ingrepp i texten att ta bort det.
Jag köper det resonemanget, samtidigt som jag är glad att SVT klippte bort exakt samma ord. Det är skillnad på något man läser som vuxen för sina barn, eller något som läskunniga barn själv kan inhämta, jämfört med en film som kan ses av små barn, kanske utan vuxensällskap.
Strax innan Pippis föräldrar presenteras på sidan två, gjorde jag en paus i läsningen och frågade barnen om de hört ordet neger förut. Nej, de hade de inte. Jag förklarade. Bruna som jag, undrade Y. Han har nyligen noterat att han är en skiftning brunare i hyn än jag. Nja, kanske ännu lite brunare. Som F, konstaterar Q världsvant, och menar en pojke i klassen. Ja, eller kanske din fritidsledare N, svarar jag, inom mig tacksam att barnens vardag ser ut som den gör. De är inte ensamma om sin brunhet.
(Q passade på att fråga vad bög betyder, så då redde vi ut det också.)
Jaha, ordet finns med i Pippi Långstrump och jag kommer att läsa det. Men jag använder det inte annars och det vill jag inte heller att ni gör. Morfar gör det fortfarande ibland när han glömmer bort sig, för han är ännu äldre än Pippi. Men då brukar jag säga till honom, förklarade jag, och de nickade förnumstigt. Och jag läste vidare.
(Jag älskar opera, men har aldrig hittat någon ingång till Wagner. Men det kanske inte är för sent, något ska man väl syssla med som pensionär också.)
Men ska man börja sålla bort konst för att man inte delar konstnärens åsikter, eller tycker att hen verkar vara trevlig som person, då blir det tunnsått med kulturupplevelserna.
För några år sedan läste jag biografier över poeterna Karlfeldt och Heidenstam. Ingen av dem ter sig som sympatiska personer. Karlfeldt arbetade som lärare men kunde inte hålla tassarna borta från yngre kvinnliga elever varför han gång på gång fick sluta sin tjänst och byta skola. Heidenstam uppträdde oerhört svekfullt både mot sin gode vän Fröding men också mot alla sina kvinnor, som blev allt yngre, den sista bara sexton år.
Fröding själv var svårt alkoholiserad. Hjalmar Söderberg likaså, och en bok som kom i höstas gör gällande att han fick sin första hustru förklarad sinnessjuk för att få skilsmässa.
Min vetskap om allt detta påverkar inte min upplevelse av dem som författare det allra minsta.
Nåja, men att supa och bete sig dumt och oansvarigt i kärlek, det är väl inte av samma paritet som att hysa antisemitiska, antidemokratiska eller rasistiska åsikter? Nej det är det ju förstås inte. Men var går gränsen?
Igår började jag läsa Pippi Långstrump för barnen, första boken, en nyutgåva som Y fick i julklapp häromåret. Den inleds med ett förord av Karin Nyman där hon motiverar varför man valt att behålla originalets neger och negerkung. Ungefär att Pippi är ett barn av sin tid, då ordet användes utan nedsättande betydelse, och att det blir ett alltför stort ingrepp i texten att ta bort det.
Jag köper det resonemanget, samtidigt som jag är glad att SVT klippte bort exakt samma ord. Det är skillnad på något man läser som vuxen för sina barn, eller något som läskunniga barn själv kan inhämta, jämfört med en film som kan ses av små barn, kanske utan vuxensällskap.
Strax innan Pippis föräldrar presenteras på sidan två, gjorde jag en paus i läsningen och frågade barnen om de hört ordet neger förut. Nej, de hade de inte. Jag förklarade. Bruna som jag, undrade Y. Han har nyligen noterat att han är en skiftning brunare i hyn än jag. Nja, kanske ännu lite brunare. Som F, konstaterar Q världsvant, och menar en pojke i klassen. Ja, eller kanske din fritidsledare N, svarar jag, inom mig tacksam att barnens vardag ser ut som den gör. De är inte ensamma om sin brunhet.
(Q passade på att fråga vad bög betyder, så då redde vi ut det också.)
Jaha, ordet finns med i Pippi Långstrump och jag kommer att läsa det. Men jag använder det inte annars och det vill jag inte heller att ni gör. Morfar gör det fortfarande ibland när han glömmer bort sig, för han är ännu äldre än Pippi. Men då brukar jag säga till honom, förklarade jag, och de nickade förnumstigt. Och jag läste vidare.
2014-12-08
Åhh, Astrid
Så otroligt förutsägbart att skriva en hyllning till Astrid Lindgren. Ja, jag vet. Men jag måste.
Snart kommer det en dokumentär om henne. Jag kommer att sitta som klistrad. Margareta Strömstedts biografi har jag läst flera gånger. Och snart kommer ännu en biografi. Ju mer jag läser om hennes person och liv, desto mer tycker jag om henne. Fast det knappt finns några paralleller alls till mitt eget liv, känner jag mig besläktad. Längtan tillbaka till den ljusa trygga barndomen. Den vuxna kvinnan som ägnar en stor del av sitt författarskap åt att beskriva och trösta den lille pojke hon tvingades överge.
(Klart det finns paralleller. Inte konstigt att bilden av en fin barndom eller av en övergiven pojke ger eko i mig.)
Jag älskade, verkligen älskade hennes böcker som barn. Bullerbyböckerna skildrade den lekfulla och glada gemenskap jag själv aldrig upplevde, de var favoriten framför andra. Men Pippi och Emil kom inte långt efter. Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Rasmus på luffen, Lotta på Bråkmakargatan, Kalle Blomkvist. Jag läste och älskade dem alla. Och Ronja Rövardotter, när den kom var jag elva år, jag höll föredrag om den i skolan och läste ett stycke högt. Vilket? Det när Ronja hoppar över Helvetesgapet, över till fienden Borka. Hon desarmerar därmed faderns fula gisslantagning av pojken Birk. Att följa sitt samvete och bryta sig loss från den auktoritet som älskat och fostrat en. Det gör ont men det måste göras.
Jag minns fortfarande hur en skog av händer for i luften när jag frågade om någon ville låna den.
I somras fick jag till min stora glädje äntligen läsa Bullerbyn för mina barn, något de konsekvent vägrat tidigare. Vi läste kapitlen lite huller om buller, pojkarna fick välja de kapitel de tyckte lät spännande. Vi fiskar kräftor och Vi letar efter skatten och De Vises skrin kom högt upp på listan. Till slut hade vi läst alltihop (en samlingsvolym med alla böckerna om Bullerbyn).
Min kusin la märke till lektyren och kommenterade att hennes son inte gillat Bullerbyn, han tyckte den var mesig. Jag hummade till svar, men undrade inombords. Nidbilden av Bullerbyn som mesig bräkande idyll - då har man inte läst uppmärksamt. Bullerbybarnen åtnjuter en frihet som få barn har idag, och utsätter sig för en hel del farligheter. De går själva den långa vägen hem från skolan, vilket tar många timmar eftersom det ska klättras på gärdsgårdar, lekas sjörövare och retas med arga skomakare. De hoppar från ladans takbjälkar ner i höet, de åker skridskor och plurrar i vak, de ror ut på sjön. Föräldrarna är ganska frånvarande, de finns i bakgrunden, men framför allt är det samspelet och gemenskapen mellan barnen som beskrivs.
(Den enda del av min barndom som tillnärmelsevis liknade Bullerbyn var somrarna på Sommarön, lekarna med, just det, min kusin.)
För någon vecka sedan ville Q höra om Karlsson på taket, mer specifikt då Karlsson tirriterar fröken Bock. Vi hoppade rakt in i andra boken och läste den och sedan den tredje rakt av. När Karlsson retades med fröken Bock och inbrottstjuvarna Fille och Rulle skrattade både Q och Y som jag knappt hört dem skratta någon gång åt en bok.
Själv blir jag som vanligt förvånad av Astrids djärvhet. Karlsson är helt enkelt vidrig, han är inkarnationen av alla tänkbara dåliga egenskaper hos barn och vuxna, han ljuger och manipulerar och tillskansar sig fördelar. Mitt vuxna jag undrar lite ängsligt när förklaringen ska komma, att Karlsson i själva verket har ett gott hjärta och bryr sig om andra (sidor som snarlika Pippi faktiskt visar), mitt barnsliga jag njuter lika hämningslöst som Q och Y. Tur det, eftersom Karlssons bisarra uppenbarelse varken förklaras eller ursäktas. Han är som han är.
Jag upptäcker ständigt nya bottnar i Astrids böcker. Det som tilltalade mig som barn finns kvar. Som vuxen och förälder hisnar jag. Hon är så långt från moraliserande och politiskt korrekt man kan komma. Hon beskriver föräldrar och framför allt barn som de är. När Q och Y var lite mindre fann jag stor tröst i citat som detta.
Några kvällar senare var det dags att välja ny bok. Ture Sventon, försökte jag. Nej, sa Y bestämt. Jag vill höra när Emil hissar upp sin syster i flaggstången!
Så gärna så. Fast när vi väl satt där med boken bestämde vi enhälligt att börja från början, där Emil introduceras. Tonläget är förtroligt och rakt: Emil, har du hört talas om honom? Han är inte alls så där snäll som du. Han är noga med att allt ska bli som han själv vill, och framför allt inte som hans mamma vill. Skärbönor äter han till exempel inte, bara riktiga grönsaker. Som julgranen.
Två par ögon var oavvänt fästade på mig under läsningen, som förstås fortsatte med soppskålen också. Nästa kväll om flaggstången, och nästa om att leva loppan på Hultsfred slätt. Det förvånar mig hur lätt barnen ser förbi det faktum att Emils miljö inte har många beröringspunkter med deras vardag. Men skildringen av barns och föräldrars beteende är levande och relevant.
(Ett försvarstal för pappa Anton, förresten, som i filmerna reduceras till en skrikande dåre. Medelst okänslig klippning, vill jag påstå, för Allan Edwall är ju fin. I böckerna är han långt mer nyanserad. Han är en högst mänsklig pappa med fel och brister, varav snålhet är en. Men hans kärlek till sin familj är omisskännlig.)
Jag njuter av läsningen. Av humorn, av språket och rytmen i berättelserna. Och av naturskildringarna! Julimånen lyser röd över Alfred och Emil när de badar, Katthult ligger inbäddat bland blommande syrener och äppelträd, natthimlen står ljus över skogen när katthultarna kör hem från Hultsfred.
Ikväll ska vi avsluta kapitlet om Vimmerby marknad, om kometskräck och förvärvandet av en vacker liten häst.
Snart kommer det en dokumentär om henne. Jag kommer att sitta som klistrad. Margareta Strömstedts biografi har jag läst flera gånger. Och snart kommer ännu en biografi. Ju mer jag läser om hennes person och liv, desto mer tycker jag om henne. Fast det knappt finns några paralleller alls till mitt eget liv, känner jag mig besläktad. Längtan tillbaka till den ljusa trygga barndomen. Den vuxna kvinnan som ägnar en stor del av sitt författarskap åt att beskriva och trösta den lille pojke hon tvingades överge.
(Klart det finns paralleller. Inte konstigt att bilden av en fin barndom eller av en övergiven pojke ger eko i mig.)
Jag älskade, verkligen älskade hennes böcker som barn. Bullerbyböckerna skildrade den lekfulla och glada gemenskap jag själv aldrig upplevde, de var favoriten framför andra. Men Pippi och Emil kom inte långt efter. Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Rasmus på luffen, Lotta på Bråkmakargatan, Kalle Blomkvist. Jag läste och älskade dem alla. Och Ronja Rövardotter, när den kom var jag elva år, jag höll föredrag om den i skolan och läste ett stycke högt. Vilket? Det när Ronja hoppar över Helvetesgapet, över till fienden Borka. Hon desarmerar därmed faderns fula gisslantagning av pojken Birk. Att följa sitt samvete och bryta sig loss från den auktoritet som älskat och fostrat en. Det gör ont men det måste göras.
Jag minns fortfarande hur en skog av händer for i luften när jag frågade om någon ville låna den.
I somras fick jag till min stora glädje äntligen läsa Bullerbyn för mina barn, något de konsekvent vägrat tidigare. Vi läste kapitlen lite huller om buller, pojkarna fick välja de kapitel de tyckte lät spännande. Vi fiskar kräftor och Vi letar efter skatten och De Vises skrin kom högt upp på listan. Till slut hade vi läst alltihop (en samlingsvolym med alla böckerna om Bullerbyn).
Min kusin la märke till lektyren och kommenterade att hennes son inte gillat Bullerbyn, han tyckte den var mesig. Jag hummade till svar, men undrade inombords. Nidbilden av Bullerbyn som mesig bräkande idyll - då har man inte läst uppmärksamt. Bullerbybarnen åtnjuter en frihet som få barn har idag, och utsätter sig för en hel del farligheter. De går själva den långa vägen hem från skolan, vilket tar många timmar eftersom det ska klättras på gärdsgårdar, lekas sjörövare och retas med arga skomakare. De hoppar från ladans takbjälkar ner i höet, de åker skridskor och plurrar i vak, de ror ut på sjön. Föräldrarna är ganska frånvarande, de finns i bakgrunden, men framför allt är det samspelet och gemenskapen mellan barnen som beskrivs.
(Den enda del av min barndom som tillnärmelsevis liknade Bullerbyn var somrarna på Sommarön, lekarna med, just det, min kusin.)
För någon vecka sedan ville Q höra om Karlsson på taket, mer specifikt då Karlsson tirriterar fröken Bock. Vi hoppade rakt in i andra boken och läste den och sedan den tredje rakt av. När Karlsson retades med fröken Bock och inbrottstjuvarna Fille och Rulle skrattade både Q och Y som jag knappt hört dem skratta någon gång åt en bok.
Själv blir jag som vanligt förvånad av Astrids djärvhet. Karlsson är helt enkelt vidrig, han är inkarnationen av alla tänkbara dåliga egenskaper hos barn och vuxna, han ljuger och manipulerar och tillskansar sig fördelar. Mitt vuxna jag undrar lite ängsligt när förklaringen ska komma, att Karlsson i själva verket har ett gott hjärta och bryr sig om andra (sidor som snarlika Pippi faktiskt visar), mitt barnsliga jag njuter lika hämningslöst som Q och Y. Tur det, eftersom Karlssons bisarra uppenbarelse varken förklaras eller ursäktas. Han är som han är.
Jag upptäcker ständigt nya bottnar i Astrids böcker. Det som tilltalade mig som barn finns kvar. Som vuxen och förälder hisnar jag. Hon är så långt från moraliserande och politiskt korrekt man kan komma. Hon beskriver föräldrar och framför allt barn som de är. När Q och Y var lite mindre fann jag stor tröst i citat som detta.
Några kvällar senare var det dags att välja ny bok. Ture Sventon, försökte jag. Nej, sa Y bestämt. Jag vill höra när Emil hissar upp sin syster i flaggstången!
Så gärna så. Fast när vi väl satt där med boken bestämde vi enhälligt att börja från början, där Emil introduceras. Tonläget är förtroligt och rakt: Emil, har du hört talas om honom? Han är inte alls så där snäll som du. Han är noga med att allt ska bli som han själv vill, och framför allt inte som hans mamma vill. Skärbönor äter han till exempel inte, bara riktiga grönsaker. Som julgranen.
Två par ögon var oavvänt fästade på mig under läsningen, som förstås fortsatte med soppskålen också. Nästa kväll om flaggstången, och nästa om att leva loppan på Hultsfred slätt. Det förvånar mig hur lätt barnen ser förbi det faktum att Emils miljö inte har många beröringspunkter med deras vardag. Men skildringen av barns och föräldrars beteende är levande och relevant.
(Ett försvarstal för pappa Anton, förresten, som i filmerna reduceras till en skrikande dåre. Medelst okänslig klippning, vill jag påstå, för Allan Edwall är ju fin. I böckerna är han långt mer nyanserad. Han är en högst mänsklig pappa med fel och brister, varav snålhet är en. Men hans kärlek till sin familj är omisskännlig.)
Jag njuter av läsningen. Av humorn, av språket och rytmen i berättelserna. Och av naturskildringarna! Julimånen lyser röd över Alfred och Emil när de badar, Katthult ligger inbäddat bland blommande syrener och äppelträd, natthimlen står ljus över skogen när katthultarna kör hem från Hultsfred.
Ikväll ska vi avsluta kapitlet om Vimmerby marknad, om kometskräck och förvärvandet av en vacker liten häst.
2014-11-24
Stök i klassrummet
"I know you do not realize that you are disturbing others," she said.
They did not know what to make of this. When she turned to the blackboard, the noise would grow loud again. The boys even began to whisper. Every day the teacher
Still the teacher
"Birds in their little nests agree," she said, smiling, and X and Y almost squirmed from embarrassment. Besides, that showed that she knew nothing at all about birds.
----------
The school was so noisy that it was not really school any more. When the teacher
Citatquiz, för den som är hugad. Jag är säker på att flera av mina läsare spikar detta direkt.
Denna skildring av hur en ambitiös lärare misslyckas i sin gärning utspelar sig i en tid som ligger mer än hundra år tillbaka. De psykologiska mekanismerna är måhända desamma idag. Barn och ungdomar testar gränser. När en person som förväntas visa auktoritet, inte gör det, flyttas gränserna. När en person pressas för hårt, som läraren i citatet, gör hen felbedömningar, utdelar kollektiva straff, utser syndabockar på felaktig grund.
Läraren ifråga efterträds så småningom av en kollega, som är quiet but firm, a good disciplinarian. Och därmed är klassens ordningsproblem som bortblåsta.
Författaren återkommer till samma tema i sina andra böcker. Hur vissa elever utmanar lärarens auktoritet och vägrar acceptera ordningsreglerna. Lösningen är alltid att läraren utövar starkare auktoritet, talar ett maktspråk, i ett fall våldsamt sådant, som eleverna till sist tvingas underkasta sig. I vissa fall lämnar dessa elever skolan, eftersom deras motiv för att vara där inte varit kunskaps- och utbildningstörst.
Här slutar förstås likheterna med dagens skola. Att utöva starkare auktoritet är inte ett verktyg som nutida lärare kan ta till. Inte heller att lösa problemet genom att helt sonika utestänga de elever som inte sköter sig.
Den senaste veckan har jag fått mig historier till livs som tyder på att Q:s fröken är nära nog lika pressad som den stackars läraren i citatet ovan. Hon gör och säger saker mot och till barnen som inte är acceptabla, och skolledningen har reagerat. Vi får se vad som händer.
Jag är djupt fundersam och än mer skeptisk till de traditionalister som hävdar att det minsann var ordning och reda förr, då ungarna visste hut.
Söndag morgon
"Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. Han var ännu tröttare än när han gick och lade sig och här var nu en ny dag som skulle fortsätta ända till kvällen och sen kom det en till och en till som fortsatte på samma sätt som dagar gör när de fylls av en hemul."
ur Sent i november
ur Sent i november
2014-11-04
Citatquiz
Nu har vi läst ut Elsa Beskows sagor (rekommenderas!) så ikväll var det dags för en ny högläsningsbok. Över middagen la jag fram några förslag med korta resuméer. Sönerna korade enhälligt en vinnare.
Kanske finns det ett sådan mening i varje bok, ett mening som beskriver hela boken? (Annannan, visst har du varit inne på frågan också?)
För att inte göra det hela alldeles för lätt har jag maskerat två kritiska ord. De uppenbaras om man dubbelklickar på dem.
Det här måste vara ett fantastiskt stort klädskåp! tänkte Lucy, och så tog hon ännu ett steg och sköt undan de mjuka pälsverken för att få plats.
Roligt, roligt. Jag hade svårt att sluta läsa efter de första kapitlen.
Kanske finns det ett sådan mening i varje bok, ett mening som beskriver hela boken? (Annannan, visst har du varit inne på frågan också?)
För att inte göra det hela alldeles för lätt har jag maskerat två kritiska ord. De uppenbaras om man dubbelklickar på dem.
Det här måste vara ett fantastiskt stort klädskåp! tänkte Lucy, och så tog hon ännu ett steg och sköt undan de mjuka pälsverken för att få plats.
Roligt, roligt. Jag hade svårt att sluta läsa efter de första kapitlen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)