Hur mår pojkarna, frågar pappa/morfar i telefon. Har Y kommit över balalajkan ännu?
Nja. Det har han väl, men man ska helst inte påminna honom om saken.
Det är tydligt att en femåring förkroppsligar alla högst mänskliga och primitiva känslor, utan civilisationens tunna fernissa. De som tror att barn är genuint goda, har de någonsin levt nära ett litet barn?
Det är i alla fall stor skillnad på en nioåring och en femåring. Q är nog den som orsakar flest stormar i hushållet, men han är ändå långt mer resonabel än lillebror. Precis som det ska vara.
På kvällen läser jag sista kapitlet i Madicken, där det firas påsk i Junibacken. Madicken och Lisabet får varsin chokladpojke i present. Q lyssnar med strålande ögon, men kanske är det tur att Y somnar redan efter några meningar.
Madicken döper sin chokladpojke till Jerker och Lisabet döper sin till Sverker. Hela påsken leker de med Jerker och Sverker utan att så mycket som slicka på dem.
- Jag ska spara Jerker så länge jag lever, säjer Madicken. Aldrig i livet ska jag äta opp honom.
- Jag ska spara Sverker, säjer Lisabet. Så länge som det går.
På annandagens eftermiddag är Lisabet ensam i barnkammaren en stund. Madicken är i köket och spelar svälta räv med Alva. Bäst som de sitter där öppnas dörren och Lisabet kommer in med choklad i hela ansiktet.
-Nu har jag ätit opp Sverker, säjer hon lugnt.
Madicken ger till ett tjut.
- Hur kunde du göra det? Nu har du ju ätit opp ditt eget barn!
Lisabet nickar.
- Ja, just det. Precis som suggan i Apelkullen, hon åt opp sina barn, minns du det? Nio stycken till och med!
Madicken tycker att Lisabet är förskräcklig.
- Du är väl inte suggan i Apelkullen heller. Du ska väl inte bära dej åt som en gris.
- Nä, man tycker det, säjer Lisabet som Alva brukar säja. Men nu är det gjort, säjer hon och nickar belåtet, ångrar sig gör hon tydligen inte alls.
Fast morgonen därpå, när Madicken sitter i sängen och leker med Jerker, då börjar Lisabet ångra sej. Kanske inte så mycket för att Sverker är borta utan mera för att Jerker finns kvar.
- Madicken, vet du vad, säjer Lisabet lömskt. Ta och ät opp Jerker!
Madicken skakar på huvudet.
- Aldrig i livet! Aldrig nånsin!
----
Snart är påsklovet slut, Madicken börjar skolan igen, och Lisabet huserar ensam i barnkammaren hela förmiddagarna.
Så kommer Madicken hem en dag, och vad hittar hon under sidentäcket i cigarrlådan i dockskåpet? Inte Jerker! Bara en eländig stackars dockkropp utan huvud. Då hörs ett illtjut som skakar Junibacken. Mamma skyndar till alldeles förskrämd, hon tror att Madicken är i dödsfara allra minst. Men Madicken ligger bara framstupa över sängen och gastar för full hals:
-Lisabet har bitit huvet av Jerker! Ååååå!
Lisabet är ute i trädgården med Sasso. Nu blir hon inkallad, och mamma frågar henne strängt:
- Har du bitit huvet av Jerker?
Lisabet tittar åt höger och hon tittar åt vänster, sedan tittar hon rakt fram och säjer:
- Det kan hända. Fast jag har glömt det.
Då tjuter Madicken ännu högre, och mamma grälar länge på Lisabet. Sedan säjer hon:
- Be nu Madicken om förlåtelse, Lisabet.
Lisabet står knäpp tyst och rör inte en min.
- Nå, säjer mamma.
- Hur sa, säjer Lisabet.
- Du ska be Madicken om förlåtelse.
- Det gör jag apselut inte, säjer Lisabet och kniper ihop munnen på det där envisa sättet, som hon gör, när hon är trilsk.
Mamma försöker få henne att förstå, hur illa hon gjort, och Lisabet förstår det säkert mycket bra, men be om förlåtelse vill hon ändå inte. Och det kan också kvitta, tycker Madicken, Jerker är lika huvudlös för det.
Madicken gråter en stund till, sedan äter hon sorgmodigt upp vad som är kvar av Jerker. Lisabet står bredvid och tigger, för hon har ingen hut i sej.
Hahahaha, å så godt jeg husker hvor forferdet jeg var over Lisabet. Og at jeg kjente igjen lillesøster som er tre år yngre! Ingen selvinnsikt, selvsagt.
SvaraRaderaHaaaahhhahah, jag har inte läst just den där i vuxen ålder men Astrid Lindgren hade i alla fall levt nära barn, den saken är klar. Jag tror säkert att man kan uppfatta barn som "goda" om man främst träffar på dem i den åldern då de utvecklar något slags medvetenhet om att det som gör ont på dem själva gör ont även på andra (och följaktligen under en period kan ha väldigt ömt samvete och vara ledsna för att saker går sönder osv), men det är ju förhållandevis sent. Innan dess ... eeeehhh, nja. Som Elisabet här ovan, typ. Godhet, my ass. Det är nog mer hur vi vuxna VILL att barn skall vara. Jämför hur vissa kan romantisera den ljuva tonårstiden och alla som minns sina egna tonår bara eeeehhh nja.
SvaraRaderaJag känner fö. väl igen den där avundsjukan; min bror har tre barn och den yngste, som visserligen är yngre än Y men dock, är EXTREMT avundsjuk på de äldre. Det spelar liksom ingen roll om man ger alla var sin sak, han blir ändå SKOGSTOKIG för att det eventuellet inte är EXAKT samma sak. Jag tror att det är något slags yngstasyskonfas, men jesus, så fullständigt orimligt det är när man är mitt uppe i det.
Jag ler stort och tänker att jag ska göra ett uppehåll i köpandet av böcker om ledarskap och handledning och kommunikation, och i stället se till att jag har ett antal rejäla Astrid LIndgren-klassiker vid min sida när jag har med folk att göra!
SvaraRadera(Det där med att barn är naturligt goda, det skulle jag vilja hänföra till kategorin "märklig amnesi för vad det var att vara barn".)
Alltså, Astrids storhet står allt klarare för mig. Jag är helt klart biased eftersom jag älskade de flesta av hennes böcker när jag var barn. Ändå blir jag förvånad gång på gång när jag läser om dem som vuxen, och framför allt som mor till uppenbarligen alldeles normala barn.
SvaraRaderaMen jag tycker faktiskt att den här oförvillade blicken på barnet saknas i många andra barnböcker. Tyvärr!
Fortsättningen på kapitlet är också underbar, men för lång att citera här. Madicken förlåter Lisabet, men hennes vrede flammar upp igen, fullt begripligt för läsaren. Och Lisabets reaktion är lika begriplig den. En underbar skildring av syskonbråk och syskonkärlek.
SvaraRadera