2004-10-27

Läkare

Igår träffade jag två läkare på Carlanderska, och efter mötena med dem har jag funderat en del på hur de bemötte mig.

Först var jag på VUL på morgonen, för att kontrollera om lördagens konstiga utslag på ägglossningsstickan hade visat rätt. Jodå, doktorn kunde se på ultraljudet att jag ägglossat. Allt klart för ET. Vi kom att tala om Stockholm, jag berättade att vi skulle flytta dit. "Då kommer du att vara gravid", sa han. Detta är samma läkare som i mars 2003 nästintill lovade mig att jag skulle bli gravid. När man är såpass ung som du och har så fina embryon så fungerar det förr eller senare, sa han då. Han har tydligen inte ändrat åsikt sedan dess, men det har jag. Då blev jag oerhört lycklig och lättad över det han sa. Nu blir jag upprörd och ledsen. Vilket ansvar tar han om det skulle visa sig att jag inte alls blir gravid, lika lite den här gången som de andra sju? Vilket ansvar tar han för att hjälpa mig i mitt livs svåraste beslut, när jag ska ge upp hoppet och sluta göra IVF?

På eftermiddagen var det en annan läkare, som jag träffat veckan innan. Hon mindes att jag varit ganska missmodig då. Jag förklarade att jag kände likadant också nu: hur ska jag kunna tro och hoppas att det just denna gång ska gå annorlunda? Jag berättade att vi just nu brottas med frågan om vi ska göra en riktig IVF till. Och hon sa två saker som var så fel. Först, att det bara är vi och ingen annan som kan avgöra hur länge vi orkar. Sedan, att jag inte ska tänka på nästa försök nu utan ta en sak i taget, koncentrera mig på det pågående frysförsöket.

Va faan. Om jag nu, efter fyra färska och fyra frysförsök, har kommit fram till en strategi som fungerar för mig, vem är hon att ifrågasätta den? Enda sättet för mig att överleva är att flytta fokus från det som händer (eller snarare inte händer) just nu i min eländiga kropp och tänka framåt. Framåt, där det kanske finns en lösning, där livet kanske blir lätt att leva igen, och inte alltid är så svårt och så tungt.

Dessutom. Hur ska jag kunna avgöra hur mycket jag orkar, hur länge jag orkar göra IVF? Jag slutade orka för länge sedan. Jag har absolut ingen ork kvar. Jag får ofta frågan hur jag har orkat så här långt, och jag vet inte vad jag ska svara. Jag har ingen aning. Samtidigt är det naturligtvis så att jag orkar hur mycket som helst, jag kan komma igen och igen och igen, för vilket är alternativet? Att inte få barn. Jag har redan offrat så mycket, jag kan ge lite till. Att själv fatta beslutet att avstå från att göra fler försök, att avstå från att ta fler chanser, det kan jag inte. Det är omänskligt att begära det av mig.

Läkare

Igår träffade jag två läkare på Carlanderska, och efter mötena med dem har jag funderat en del på hur de bemötte mig.

Först var jag på VUL på morgonen, för att kontrollera om lördagens konstiga utslag på ägglossningsstickan hade visat rätt. Jodå, doktorn kunde se på ultraljudet att jag ägglossat. Allt klart för ET. Vi kom att tala om Stockholm, jag berättade att vi skulle flytta dit. "Då kommer du att vara gravid", sa han. Detta är samma läkare som i mars 2003 nästintill lovade mig att jag skulle bli gravid. När man är såpass ung som du och har så fina embryon så fungerar det förr eller senare, sa han då. Han har tydligen inte ändrat åsikt sedan dess, men det har jag. Då blev jag oerhört lycklig och lättad över det han sa. Nu blir jag upprörd och ledsen. Vilket ansvar tar han om det skulle visa sig att jag inte alls blir gravid, lika lite den här gången som de andra sju? Vilket ansvar tar han för att hjälpa mig i mitt livs svåraste beslut, när jag ska ge upp hoppet och sluta göra IVF?

På eftermiddagen var det en annan läkare, som jag träffat veckan innan. Hon mindes att jag varit ganska missmodig då. Jag förklarade att jag kände likadant också nu: hur ska jag kunna tro och hoppas att det just denna gång ska gå annorlunda? Jag berättade att vi just nu brottas med frågan om vi ska göra en riktig IVF till. Och hon sa två saker som var så fel. Först, att det bara är vi och ingen annan som kan avgöra hur länge vi orkar. Sedan, att jag inte ska tänka på nästa försök nu utan ta en sak i taget, koncentrera mig på det pågående frysförsöket.

Va faan. Om jag nu, efter fyra färska och fyra frysförsök, har kommit fram till en strategi som fungerar för mig, vem är hon att ifrågasätta den? Enda sättet för mig att överleva är att flytta fokus från det som händer (eller snarare inte händer) just nu i min eländiga kropp och tänka framåt. Framåt, där det kanske finns en lösning, där livet kanske blir lätt att leva igen, och inte alltid är så svårt och så tungt.

Dessutom. Hur ska jag kunna avgöra hur mycket jag orkar, hur länge jag orkar göra IVF? Jag slutade orka för länge sedan. Jag har absolut ingen ork kvar. Jag får ofta frågan hur jag har orkat så här långt, och jag vet inte vad jag ska svara. Jag har ingen aning. Samtidigt är det naturligtvis så att jag orkar hur mycket som helst, jag kan komma igen och igen och igen, för vilket är alternativet? Att inte få barn. Jag har redan offrat så mycket, jag kan ge lite till. Att själv fatta beslutet att avstå från att göra fler försök, att avstå från att ta fler chanser, det kan jag inte. Det är omänskligt att begära det av mig.

2004-10-26

Ruvar igen

Nu är frysen tom. Två ynkliga embryon överlevde och lever förhoppningsvis nu i min livmoder. Ett av dem hade klarat upptiningen med alla celler intakta, det andra såg halvdassigt ut med bara två celler.

När jag gick ut från Carlanderska kunde jag inte låta bli att tänka på att där gick ytterligare 8 000, troligen till ingen nytta alls.

Ruvar igen

Nu är frysen tom. Två ynkliga embryon överlevde och lever förhoppningsvis nu i min livmoder. Ett av dem hade klarat upptiningen med alla celler intakta, det andra såg halvdassigt ut med bara två celler.

När jag gick ut från Carlanderska kunde jag inte låta bli att tänka på att där gick ytterligare 8 000, troligen till ingen nytta alls.

2004-10-22

Blä

Jävla ägglossning som aldrig kommer. I måndags såg doktorn en 17 mm äggblåsa på VUL. Idag är det fredag och jag har fortfarande inte fått utslag på stickan. Jag blir tokig. Jag hatar det här. Började gråta i telefon när jag berättade för O. Det räcker med minsta lilla motgång så känner jag mig ledsen och misslyckad igen och ifrågasätter hela mitt liv och vår tillvaro. Jag vill inte göra fler försök, men jag vill inte heller ta ett beslut som innebär att jag väljer bort biologiska barn. Hur kan livet begära det av mig? Hur ska jag kunna välja mellan att fortsätta att köra mig själv och vår relation i botten med fler IVF-försök, och att aldrig få biologiska barn? Det är ett omöjligt val.

Det största misslyckandet
På sista tiden har jag allt oftare formulerat en tanke, nämligen denna. När vi nu, troligen snart, ger upp att försöka fler gånger med IVF, kommer det att vara mitt livs största misslyckande. Jag har aldrig investerat tillnärmelsevis så mycket i någonting som i detta, att försöka bli med barn. Med kropp och själ och hela mitt väsen har jag försökt. Alla mina tankar, all min kraft, en god portion pengar och nästan två år av mitt liv har gått åt till detta. Jag har nästan inte kunnat tänka på något annat. Jag har inte orkat jobba. Jag har varit ledsnare och ensammare och mer förtvivlad än jag hade trott att någon människa kunde bli. Och så har det inte fungerat. Kan man se det som något annat än ett monumentalt misslyckande?

Nu tror ni förstås att jag är en såndär högpresterande tjej med orimliga krav på sig själv, som alltid ska vara bäst och vackrast med perfekt frisyr och målade naglar. Det är inte riktigt sant. Frisyr och naglar är långt ifrån perfekta. Jag går ofta ut utan smink (som tur är eftersom jag sminkar mig högst en gång i månaden, annars hade tillvaron blivit väl stillasittande). Mitt hem är oftast allt annat än välstädat. O och jag brukar säga att vi inte har dammråttor hemma utan dammrottweilrar.

Men visst, jag är högpresterande. Jag var alltid duktig i skolan, tog studenten med toppbetyg. Överhuvudtaget var jag snäll och skötsam som barn. När jag någon gång hittade på något bus och möttes av förvåning och förebråelse: "Det hade vi aldrig trott om dig!" så skämdes jag oerhört. Det var ju inte likt mig. Jag var ju duktig, och snäll och följsam och var mina föräldrar, farföräldrar och morföräldrar till stor glädje.

Därmed inte sagt att jag lyckades utan ansträngning. Jag kämpade hårt för mina fina betyg. När jag kom till Chalmers mötte jag nya svårigheter. Under de första åren tog jag inte många tentor. Mycket roligt hade jag istället, det ska erkännas, men hela tiden gnagde det dåliga samvetet. Efter två år skärpte jag till mig och började läsa ordentligt. Det var svårt, fruktansvärt svårt. Jag fattar än idag inte hur jag lyckades ta mig genom utbildningen. Inte för att det var så svårt att begripa, jag var ju trots allt van att studera. Men det var MYCKET och det var själsdödande tråkigt, och jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle ha min utbildning till. Jag kände inga ingenjörer, visste inte vad de jobbade med. I min släkt är de flesta läkare eller lärare. Men av någon anledning gav jag inte upp, och jag tog examen och fick ett bra jobb, och sedan ett ännu bättre jobb som jag älskade.

Hittills i livet har jag lyckats med det jag har bestämt mig för. Om jag bara försöker tillräckligt mycket eller länge, brukar det gå. Jag är envis som fan. Lyckas det inte första gången drar jag mig tillbaka och funderar och provar sedan ett annat sätt. Förutsatt att jag verkligen vill och är intresserad, och tycker att resultatet är värt ansträngningen så orkar jag försöka hur länge som helst.

Men nu gäller inte detta längre. För första gången i mitt liv kommer jag att tvingas ge upp, och det är bittert. Jag måste fatta beslutet själv, och jag kommer aldrig att få en förklaring till varför jag inte lyckades. Det kan inte gärna bero på att jag inte ville tillräckligt mycket, eller försökte på fel sätt.

Nu måste jag gråta lite.

Blä

Jävla ägglossning som aldrig kommer. I måndags såg doktorn en 17 mm äggblåsa på VUL. Idag är det fredag och jag har fortfarande inte fått utslag på stickan. Jag blir tokig. Jag hatar det här. Började gråta i telefon när jag berättade för O. Det räcker med minsta lilla motgång så känner jag mig ledsen och misslyckad igen och ifrågasätter hela mitt liv och vår tillvaro. Jag vill inte göra fler försök, men jag vill inte heller ta ett beslut som innebär att jag väljer bort biologiska barn. Hur kan livet begära det av mig? Hur ska jag kunna välja mellan att fortsätta att köra mig själv och vår relation i botten med fler IVF-försök, och att aldrig få biologiska barn? Det är ett omöjligt val.

Det största misslyckandet
På sista tiden har jag allt oftare formulerat en tanke, nämligen denna. När vi nu, troligen snart, ger upp att försöka fler gånger med IVF, kommer det att vara mitt livs största misslyckande. Jag har aldrig investerat tillnärmelsevis så mycket i någonting som i detta, att försöka bli med barn. Med kropp och själ och hela mitt väsen har jag försökt. Alla mina tankar, all min kraft, en god portion pengar och nästan två år av mitt liv har gått åt till detta. Jag har nästan inte kunnat tänka på något annat. Jag har inte orkat jobba. Jag har varit ledsnare och ensammare och mer förtvivlad än jag hade trott att någon människa kunde bli. Och så har det inte fungerat. Kan man se det som något annat än ett monumentalt misslyckande?

Nu tror ni förstås att jag är en såndär högpresterande tjej med orimliga krav på sig själv, som alltid ska vara bäst och vackrast med perfekt frisyr och målade naglar. Det är inte riktigt sant. Frisyr och naglar är långt ifrån perfekta. Jag går ofta ut utan smink (som tur är eftersom jag sminkar mig högst en gång i månaden, annars hade tillvaron blivit väl stillasittande). Mitt hem är oftast allt annat än välstädat. O och jag brukar säga att vi inte har dammråttor hemma utan dammrottweilrar.

Men visst, jag är högpresterande. Jag var alltid duktig i skolan, tog studenten med toppbetyg. Överhuvudtaget var jag snäll och skötsam som barn. När jag någon gång hittade på något bus och möttes av förvåning och förebråelse: "Det hade vi aldrig trott om dig!" så skämdes jag oerhört. Det var ju inte likt mig. Jag var ju duktig, och snäll och följsam och var mina föräldrar, farföräldrar och morföräldrar till stor glädje.

Därmed inte sagt att jag lyckades utan ansträngning. Jag kämpade hårt för mina fina betyg. När jag kom till Chalmers mötte jag nya svårigheter. Under de första åren tog jag inte många tentor. Mycket roligt hade jag istället, det ska erkännas, men hela tiden gnagde det dåliga samvetet. Efter två år skärpte jag till mig och började läsa ordentligt. Det var svårt, fruktansvärt svårt. Jag fattar än idag inte hur jag lyckades ta mig genom utbildningen. Inte för att det var så svårt att begripa, jag var ju trots allt van att studera. Men det var MYCKET och det var själsdödande tråkigt, och jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle ha min utbildning till. Jag kände inga ingenjörer, visste inte vad de jobbade med. I min släkt är de flesta läkare eller lärare. Men av någon anledning gav jag inte upp, och jag tog examen och fick ett bra jobb, och sedan ett ännu bättre jobb som jag älskade.

Hittills i livet har jag lyckats med det jag har bestämt mig för. Om jag bara försöker tillräckligt mycket eller länge, brukar det gå. Jag är envis som fan. Lyckas det inte första gången drar jag mig tillbaka och funderar och provar sedan ett annat sätt. Förutsatt att jag verkligen vill och är intresserad, och tycker att resultatet är värt ansträngningen så orkar jag försöka hur länge som helst.

Men nu gäller inte detta längre. För första gången i mitt liv kommer jag att tvingas ge upp, och det är bittert. Jag måste fatta beslutet själv, och jag kommer aldrig att få en förklaring till varför jag inte lyckades. Det kan inte gärna bero på att jag inte ville tillräckligt mycket, eller försökte på fel sätt.

Nu måste jag gråta lite.

2004-10-16

La famiglia

Familjer.. ibland önskar jag att jag inte hade någon. Under min infertilitetsresa har min familj många gånger gjort mig ledsen och besviken och jag har ofta tänkt att jag hade mått bättre om de hade uppfört sig annorlunda. En självisk tanke, jag vet, men är det så konstigt att man hoppas och förväntar sig att de som älskar en mest ska ge en tröst och stöd när man genomgår något väldigt svårt? Att man inte förväntar sig att de ska lägga ännu större bördor på en?

Just nu är det svärföräldrarna som krånglar och inte beter sig som jag vill (detta skrivet med viss självironi). Vi hade en väldigt bra relation i flera år, tills O:s bror annonserade att han och flickvännen skulle ha barn. Jag har skrivit lite om det under länken Historia. Det finns mycket att berätta om detta, men jag tvekar. Det är så komplicerat, så många trassliga trådar bakåt, så många primitiva känslor som inte tål dagsljus. Jag är också lite rädd för att lämna ut andra. Visserligen är jag ganska anonym på denna sida, men det känns fel att skriva alltför ingående om andras liv.

Hur som helst, jag kan åtminstone berätta att det aktuella bekymret är julfirande. Ahh, julen! Barnens högtid. De ofrivilligt barnlösas icke-högtid. Jul är inte kul. En milstolpe till. Nu ska vi se, är det sjätte julen sedan vi började försöka? Tredje julen sedan jag började må riktigt dåligt av barnlösheten. Fortfarande inga barn i sikte. Inget i magen och ingen adoption på gång heller. Hur många jular till? Fem jular hittills med längtan och hopp för framtiden, längtan bara ökar och hoppet krymper. När får jag stoltsera med mage eller en ny liten bebis? När kommer ljuset att falla på mig? Naturligtvis är det inte detta som är det stora med att få barn. Jag vill inte ha barn som en söt accessoar att ha med på släktmiddagar. Men let's face it people, det är ofta så det är. Har ni någonsin varit med på en tillställning med ett litet barn närvarande där barnet INTE blir medelpunkten, och där en del av strålglansen inte faller på föräldrarna?

Pre-infertilitetsdiagnosjul
På den gamla goda tiden då vi antog att vi skulle kunna göka ihop en unge som vanligt folk, firades jul enligt ett någorlunda fast schema. På julaftons morgon: frukost hos O:s föräldrar. Då var det oftast bara de och vi, brorsan hade inte hunnit dyka upp ännu. Därefter Kalle Anka och dopp i grytan hos mina föräldrar. Sedan åkte O hem till sina och jag stannade hos mina för julklappsutdelning. På juldagen avåts stor lunch hos O:s föräldrar, den ömme brodern brukade resa sig strax före desserten för att åka hem. Längre än 24 timmar stannade han sällan. Efter ett par år började O:s snälla och sällskapliga föräldrar bjuda in min familj (komplett med mamma, styvfar, morfar, lillasyster och hund) så det blev rena Ingmar Bergman-julen av det hela. Ser ni scenen framför er? Bara tjänstefolket och dans runt granen fattades.

Post-infertilitetsdiagnosjul
Tjong, så slog infertiliteten till och den mörka tiden inträdde. Ungefär samtidigt kom nyheten om att O:s föräldrar skulle få sitt första barnbarn. Vi förändrades alltså alla ungefär samtidigt. Svågern blev plötsligt en stolt far, svärföräldrarna lika stolta farföräldrar. Själv blev jag bitter och förgrämd och missunnsam och besvärlig och krånglig eftersom jag inte orkade prata om bebisar som vanligt folk.

Nej, nu är jag orättvis. Den första julen gick ganska bra. Då var brorsdottern alldeles nyfödd och stannade hos sin mamma medan min svåger, O:s bror, kom och firade jul i 24 timmar som vanligt. Han var strängt tillsagd av svärmor och O att för guds skull inte babbla bebis för då blir Helga så ledsen. Det var nog en onödig tillsägelse för han var en omtumlad nybliven far som ärligt svarade nej på frågan om det var roligt att ha fått barn. Inte än, sa han. Den som istället trampade i klaveret rejält så att det skrek om det var min mamma. Knappt hade hon fått av sig skorna förrän hon älgade fram till bebisfotona och började förhöra sig om hårfärg och födelsevikt och amningsvanor, och hur hunden klarade den nya konkurrensen. Allt med forcerad och lite gäll röst för att visa att här är vi så naturliga minsann och det är ingen som är ledsen och det finns inget att vara rädd för och är det någon som blir ledsen (vem skulle det vara förresten?) så får hon bita ihop och verka naturlig och det klarar hon alldeles utmärkt för hon är så duktig, se, min dotter.

Den andra julen blev värre. Då hade vi hunnit med tre tröstlösa IVF-försök som inte resulterat i annat än gråt och blod, och just fått veta att de troligen inte kunnat lyckas eftersom jag haft fel på sköldkörteln hela tiden. Nu hade brorsasvågern vant sig vid sin roll som stolt far, nu tog han med sig hela sin lilla familj och firade jul i inte mindre än 96 timmar. När O och jag fick höra om dessa planer, hade vi ett långt samtal med svärföräldrarna där vi förklarade att jag inte skulle orka vara med. Att det inte var personligt riktat just mot deras lilla sondotter, att jag hade lika svårt att klara av andra bebisar. Att jag ibland kunde börja gråta i mataffären om jag hörde ett barn skrika. De förstod nog inte riktigt, hur kan man begära det, men de lovade att de inte blev ledsna eller arga på mig, och de ville att jag skulle göra det som kändes bäst för mig. Jag var väldigt lättad efteråt. Vi bestämde oss för ett stillsamt julfirande hemma hos oss. Min pappa kom på besök. O planerade att åka till sina föräldrar i några timmar på juldagen. Allt hade varit frid och fröjd om det inte hade varit för Kortet.

Kvällen före julafton var O och jag på bio. Vår bil var på verkstad varför vi hade gjort upp med svärmor om att hon skulle komma på kvällen så att vi kunde byta julklappar. Nu hann hon inte fram innan vi åkte till bion, så vi ställde ut vår påse med julklappar i lusthuset som lämnades olåst. När vi kom hem stod där en ny påse med paket, men inte bara det utan också ett julkort. Från min svägerska som jag har träffat en handfull gånger och inte känner men som jag formellt är släkt med eftersom hon är sambo med O:s bror och mamma till hans brorsdotter.

Hon skrev att hon nu valde att bryta tystnaden eftersom hon tyckte att situationen var ohållbar, och hon ville säga sin mening. Hon tyckte att det var ledsamt att vi inte kunde få barn, samtidigt som hon hoppades att det skulle lösa sig till slut, problem brukar ju göra det. Men framför allt var hon ledsen över att hennes dotter skulle gömmas undan, tystas ner och inte pratas om. Hon tyckte det var rent tragiskt att familjen skulle splittras i juletid på grund av hennes lilla dotter. Vi har alla våra bekymmer, menade hon, små eller stora, men de blir bara värre om man drar sig undan familjen. Den största julönskan vi alla har är ju att fira julen tillsammans med de som står oss nära.

Jag blev ledsen och arg, och skrev följande i min dagbok: "Med vilken rätt skriver hon detta? Jag har inga skyldigheter mot henne, hon ingår sannerligen inte i min familj. Hur vågar hon bagatellisera min sorg och smärta som vissa dagar är helt outhärdlig? Att situationen är hopplös kan jag hålla med om men verkligen inte på det sätt hon menar. O:s och min situation börjar fan ta mig bli hopplös, men att hon likställer min barnlöshet med problemet med att jag inte orkar delta i deras jävla gulliga julfirande gör mig arg. Små och stora problem i vardagen, som löser sig till slut. Tala då om för mig hur i helvete jag ska lösa det här problemet för jag vet fan ta mig inte. Och moraliserande om hur allt blir svårare utan familjen, dra åt helvete. Hon tillhör som sagt inte min familj, och för övrigt är det min familj av galningar som orsakar mig mest smärta i detta."

Plötsligt var allt förstört. Den lilla fristad jag hade skapat mig genom att prata med O:s föräldrar och planera en jul som jag kunde klara av, var plötsligt borta, så lätt gick den att pulvrisera, bara genom att skriva ett aningslöst julkort. Jul igen och här satt jag och grät. Var fanns meningen i att köpa hyacintjävlar och klä gran och försöka upprätthålla någon sorts bräcklig glädje? Hela mitt liv rasade omkring mig - igen. Alla småputtriga interiörer som jag iscensatt brakade ihop, de var bara fusk och kulisser. Inget var äkta, inget hade värde, allra minst jag själv. Jag var en patetisk halvgammal förlorare som trodde att hon kunnat skapa sig ett bra liv och blev desto löjligare just för att hon hade den förhoppningen.

Ja, det var förra julen det. Undras just hur denna blir? Nu kommer vi att bo i Stockholm, men vi hade ändå tänkt fira jul i Göteborg. Jag vill träffa min mamma. Visserligen driver hon mig till vansinne ibland och jag ser inte fram emot att bo i flera nätter i hennes bäddsoffa, och O blir ännu mer vansinnig i hennes närhet. Men detta är första julen sedan Sidney och morfar dog, och det är inte säkert att syrran kommer att vara hemma. Jag vill vara hos mamma. Då kunde ju O passa på att vara hos sina föräldrar, tänkte jag.

Men o nej. Det lutar nämligen åt att de ska åka till brorsan och fira jul. Naturligtvis! Hur kunde jag vara så dum. Det duger ju inte att fira jul utan barnbarn, nänänänänä. Vartannat år kommer bror med familj till Göteborg, vartannat år åker svärföräldrarna till dem. Så praktiskt. Svärmor hade mumlat något om att de i framtiden kanske firar vartannat år hos oss och vartannat hos brorsan, eftersom det är så jobbigt att resa med barn. Aha? Ja välkomna till vår tvåa på 52 kvadrat då nästa år. Det lär nog inte finnas några barnbarn där då heller. Kommer intresset att kvarstå, hm?

Jag blir så trött. Det går inte att förklara hur jag känner och vad jag tycker för dem utan att framstå som egoistisk och missunnsam. Så jag ger fan i det. Detta är bara ännu en bekräftelse på hur jävla värdelös man är när man inte har barn, när man är deprimerad, när man inte uppför sig som alla andra. Men inte ens det går att säga utan att mötas av förvånade och kränkta ögon. Jag ger upp.

La famiglia

Familjer.. ibland önskar jag att jag inte hade någon. Under min infertilitetsresa har min familj många gånger gjort mig ledsen och besviken och jag har ofta tänkt att jag hade mått bättre om de hade uppfört sig annorlunda. En självisk tanke, jag vet, men är det så konstigt att man hoppas och förväntar sig att de som älskar en mest ska ge en tröst och stöd när man genomgår något väldigt svårt? Att man inte förväntar sig att de ska lägga ännu större bördor på en?

Just nu är det svärföräldrarna som krånglar och inte beter sig som jag vill (detta skrivet med viss självironi). Vi hade en väldigt bra relation i flera år, tills O:s bror annonserade att han och flickvännen skulle ha barn. Jag har skrivit lite om det under länken Historia. Det finns mycket att berätta om detta, men jag tvekar. Det är så komplicerat, så många trassliga trådar bakåt, så många primitiva känslor som inte tål dagsljus. Jag är också lite rädd för att lämna ut andra. Visserligen är jag ganska anonym på denna sida, men det känns fel att skriva alltför ingående om andras liv.

Hur som helst, jag kan åtminstone berätta att det aktuella bekymret är julfirande. Ahh, julen! Barnens högtid. De ofrivilligt barnlösas icke-högtid. Jul är inte kul. En milstolpe till. Nu ska vi se, är det sjätte julen sedan vi började försöka? Tredje julen sedan jag började må riktigt dåligt av barnlösheten. Fortfarande inga barn i sikte. Inget i magen och ingen adoption på gång heller. Hur många jular till? Fem jular hittills med längtan och hopp för framtiden, längtan bara ökar och hoppet krymper. När får jag stoltsera med mage eller en ny liten bebis? När kommer ljuset att falla på mig? Naturligtvis är det inte detta som är det stora med att få barn. Jag vill inte ha barn som en söt accessoar att ha med på släktmiddagar. Men let's face it people, det är ofta så det är. Har ni någonsin varit med på en tillställning med ett litet barn närvarande där barnet INTE blir medelpunkten, och där en del av strålglansen inte faller på föräldrarna?

Pre-infertilitetsdiagnosjul
På den gamla goda tiden då vi antog att vi skulle kunna göka ihop en unge som vanligt folk, firades jul enligt ett någorlunda fast schema. På julaftons morgon: frukost hos O:s föräldrar. Då var det oftast bara de och vi, brorsan hade inte hunnit dyka upp ännu. Därefter Kalle Anka och dopp i grytan hos mina föräldrar. Sedan åkte O hem till sina och jag stannade hos mina för julklappsutdelning. På juldagen avåts stor lunch hos O:s föräldrar, den ömme brodern brukade resa sig strax före desserten för att åka hem. Längre än 24 timmar stannade han sällan. Efter ett par år började O:s snälla och sällskapliga föräldrar bjuda in min familj (komplett med mamma, styvfar, morfar, lillasyster och hund) så det blev rena Ingmar Bergman-julen av det hela. Ser ni scenen framför er? Bara tjänstefolket och dans runt granen fattades.

Post-infertilitetsdiagnosjul
Tjong, så slog infertiliteten till och den mörka tiden inträdde. Ungefär samtidigt kom nyheten om att O:s föräldrar skulle få sitt första barnbarn. Vi förändrades alltså alla ungefär samtidigt. Svågern blev plötsligt en stolt far, svärföräldrarna lika stolta farföräldrar. Själv blev jag bitter och förgrämd och missunnsam och besvärlig och krånglig eftersom jag inte orkade prata om bebisar som vanligt folk.

Nej, nu är jag orättvis. Den första julen gick ganska bra. Då var brorsdottern alldeles nyfödd och stannade hos sin mamma medan min svåger, O:s bror, kom och firade jul i 24 timmar som vanligt. Han var strängt tillsagd av svärmor och O att för guds skull inte babbla bebis för då blir Helga så ledsen. Det var nog en onödig tillsägelse för han var en omtumlad nybliven far som ärligt svarade nej på frågan om det var roligt att ha fått barn. Inte än, sa han. Den som istället trampade i klaveret rejält så att det skrek om det var min mamma. Knappt hade hon fått av sig skorna förrän hon älgade fram till bebisfotona och började förhöra sig om hårfärg och födelsevikt och amningsvanor, och hur hunden klarade den nya konkurrensen. Allt med forcerad och lite gäll röst för att visa att här är vi så naturliga minsann och det är ingen som är ledsen och det finns inget att vara rädd för och är det någon som blir ledsen (vem skulle det vara förresten?) så får hon bita ihop och verka naturlig och det klarar hon alldeles utmärkt för hon är så duktig, se, min dotter.

Den andra julen blev värre. Då hade vi hunnit med tre tröstlösa IVF-försök som inte resulterat i annat än gråt och blod, och just fått veta att de troligen inte kunnat lyckas eftersom jag haft fel på sköldkörteln hela tiden. Nu hade brorsasvågern vant sig vid sin roll som stolt far, nu tog han med sig hela sin lilla familj och firade jul i inte mindre än 96 timmar. När O och jag fick höra om dessa planer, hade vi ett långt samtal med svärföräldrarna där vi förklarade att jag inte skulle orka vara med. Att det inte var personligt riktat just mot deras lilla sondotter, att jag hade lika svårt att klara av andra bebisar. Att jag ibland kunde börja gråta i mataffären om jag hörde ett barn skrika. De förstod nog inte riktigt, hur kan man begära det, men de lovade att de inte blev ledsna eller arga på mig, och de ville att jag skulle göra det som kändes bäst för mig. Jag var väldigt lättad efteråt. Vi bestämde oss för ett stillsamt julfirande hemma hos oss. Min pappa kom på besök. O planerade att åka till sina föräldrar i några timmar på juldagen. Allt hade varit frid och fröjd om det inte hade varit för Kortet.

Kvällen före julafton var O och jag på bio. Vår bil var på verkstad varför vi hade gjort upp med svärmor om att hon skulle komma på kvällen så att vi kunde byta julklappar. Nu hann hon inte fram innan vi åkte till bion, så vi ställde ut vår påse med julklappar i lusthuset som lämnades olåst. När vi kom hem stod där en ny påse med paket, men inte bara det utan också ett julkort. Från min svägerska som jag har träffat en handfull gånger och inte känner men som jag formellt är släkt med eftersom hon är sambo med O:s bror och mamma till hans brorsdotter.

Hon skrev att hon nu valde att bryta tystnaden eftersom hon tyckte att situationen var ohållbar, och hon ville säga sin mening. Hon tyckte att det var ledsamt att vi inte kunde få barn, samtidigt som hon hoppades att det skulle lösa sig till slut, problem brukar ju göra det. Men framför allt var hon ledsen över att hennes dotter skulle gömmas undan, tystas ner och inte pratas om. Hon tyckte det var rent tragiskt att familjen skulle splittras i juletid på grund av hennes lilla dotter. Vi har alla våra bekymmer, menade hon, små eller stora, men de blir bara värre om man drar sig undan familjen. Den största julönskan vi alla har är ju att fira julen tillsammans med de som står oss nära.

Jag blev ledsen och arg, och skrev följande i min dagbok: "Med vilken rätt skriver hon detta? Jag har inga skyldigheter mot henne, hon ingår sannerligen inte i min familj. Hur vågar hon bagatellisera min sorg och smärta som vissa dagar är helt outhärdlig? Att situationen är hopplös kan jag hålla med om men verkligen inte på det sätt hon menar. O:s och min situation börjar fan ta mig bli hopplös, men att hon likställer min barnlöshet med problemet med att jag inte orkar delta i deras jävla gulliga julfirande gör mig arg. Små och stora problem i vardagen, som löser sig till slut. Tala då om för mig hur i helvete jag ska lösa det här problemet för jag vet fan ta mig inte. Och moraliserande om hur allt blir svårare utan familjen, dra åt helvete. Hon tillhör som sagt inte min familj, och för övrigt är det min familj av galningar som orsakar mig mest smärta i detta."

Plötsligt var allt förstört. Den lilla fristad jag hade skapat mig genom att prata med O:s föräldrar och planera en jul som jag kunde klara av, var plötsligt borta, så lätt gick den att pulvrisera, bara genom att skriva ett aningslöst julkort. Jul igen och här satt jag och grät. Var fanns meningen i att köpa hyacintjävlar och klä gran och försöka upprätthålla någon sorts bräcklig glädje? Hela mitt liv rasade omkring mig - igen. Alla småputtriga interiörer som jag iscensatt brakade ihop, de var bara fusk och kulisser. Inget var äkta, inget hade värde, allra minst jag själv. Jag var en patetisk halvgammal förlorare som trodde att hon kunnat skapa sig ett bra liv och blev desto löjligare just för att hon hade den förhoppningen.

Ja, det var förra julen det. Undras just hur denna blir? Nu kommer vi att bo i Stockholm, men vi hade ändå tänkt fira jul i Göteborg. Jag vill träffa min mamma. Visserligen driver hon mig till vansinne ibland och jag ser inte fram emot att bo i flera nätter i hennes bäddsoffa, och O blir ännu mer vansinnig i hennes närhet. Men detta är första julen sedan Sidney och morfar dog, och det är inte säkert att syrran kommer att vara hemma. Jag vill vara hos mamma. Då kunde ju O passa på att vara hos sina föräldrar, tänkte jag.

Men o nej. Det lutar nämligen åt att de ska åka till brorsan och fira jul. Naturligtvis! Hur kunde jag vara så dum. Det duger ju inte att fira jul utan barnbarn, nänänänänä. Vartannat år kommer bror med familj till Göteborg, vartannat år åker svärföräldrarna till dem. Så praktiskt. Svärmor hade mumlat något om att de i framtiden kanske firar vartannat år hos oss och vartannat hos brorsan, eftersom det är så jobbigt att resa med barn. Aha? Ja välkomna till vår tvåa på 52 kvadrat då nästa år. Det lär nog inte finnas några barnbarn där då heller. Kommer intresset att kvarstå, hm?

Jag blir så trött. Det går inte att förklara hur jag känner och vad jag tycker för dem utan att framstå som egoistisk och missunnsam. Så jag ger fan i det. Detta är bara ännu en bekräftelse på hur jävla värdelös man är när man inte har barn, när man är deprimerad, när man inte uppför sig som alla andra. Men inte ens det går att säga utan att mötas av förvånade och kränkta ögon. Jag ger upp.

2004-10-13

Jag lever! ... men inte embryona

Min långa tystnad kommer sig av att jag har varit i Stockholm och bott in mig i vår nya lägenhet. Det känns bra, riktigt bra. Jag kan inte beskriva hur skönt det är att något äntligen verkar ordna sig i vårt liv. Vi bor i en förvisso liten men ljus och fräsch tvåa i en kultig 50-talsförort. Det är nära till vattnet och till ett stort skogsområde. Det tar fem minuter att gå till tunnelbanan och vid stationen finns ett litet torg där man kan handla mat och sprit och färska grönsaker, färskt bröd och blommor. Bibliotek finns också, och båtklubb, vi står redan i kö.

När mensen kom på dag 11 förra torsdagen blev jag först inte så väldigt ledsen, kände mig mest avtrubbad och lite irriterad. Tydligen har jag sent omsider utvecklat en förmåga att stänga av ledsenheten, åtminstone tillfälligt. Men på kvällen och natten rasade jag ner i mitt svarta hål igen. Alla unkna eländiga grymma känslor rev och slet i mig. Varför, varför, varför? Vad är det som inte funkar? Vad gör jag för fel? Hur ska jag överleva detta? Och så vidare.

Men nästa morgon kändes det bättre, och sedan dess har jag mått OK. Locket är på. Jag vet att den totala förtvivlan och desperationen finns kvar, men jag lyckas avskärma mig. Naturligtvis underlättar det också att vi kör ett frysförsök till direkt. Jag vågar knappast hoppas att allt ska gå lika smidigt som förra gången, men ja, jo, jag hoppas.

Jag funderar trots allt lite på hur vi ska göra om/när frysen är tom. Vi har sex embryon kvar, de räcker nog inte till mer än ett försök, om man ser till vår upptiningsstatistik hittills. Jag vet nu att jag vill göra ett sista riktigt IVF-försök till. Men inte på SU, av flera orsaker. Det beslutet står fast. Det återstår att se vilken klinik vi väljer istället. Kanske blir det Carlanderska, trots att det skulle innebära en del resande. Vi får se.

Hemma igen, och vemodig
Idag kom jag alltså hem från Stockholm, hem till vårt kära hus som vi kommer att lämna om några veckor. Det var ett kallt och tomt hus som mötte mig. Medan jag har varit borta har frosten tagit nästan alla blommor i trädgården, och det var svinkallt inomhus. Vardagsrummet ser kalt ut utan den ena soffan, för att inte tala om hur ynklig min säng ser ut nu där den står ensam i sovrummet. Jag har skruvat upp alla element och ska strax göra en kanna te och en kvällsmacka och pyssla om mig själv lite.

Jag lever! ... men inte embryona

Min långa tystnad kommer sig av att jag har varit i Stockholm och bott in mig i vår nya lägenhet. Det känns bra, riktigt bra. Jag kan inte beskriva hur skönt det är att något äntligen verkar ordna sig i vårt liv. Vi bor i en förvisso liten men ljus och fräsch tvåa i en kultig 50-talsförort. Det är nära till vattnet och till ett stort skogsområde. Det tar fem minuter att gå till tunnelbanan och vid stationen finns ett litet torg där man kan handla mat och sprit och färska grönsaker, färskt bröd och blommor. Bibliotek finns också, och båtklubb, vi står redan i kö.

När mensen kom på dag 11 förra torsdagen blev jag först inte så väldigt ledsen, kände mig mest avtrubbad och lite irriterad. Tydligen har jag sent omsider utvecklat en förmåga att stänga av ledsenheten, åtminstone tillfälligt. Men på kvällen och natten rasade jag ner i mitt svarta hål igen. Alla unkna eländiga grymma känslor rev och slet i mig. Varför, varför, varför? Vad är det som inte funkar? Vad gör jag för fel? Hur ska jag överleva detta? Och så vidare.

Men nästa morgon kändes det bättre, och sedan dess har jag mått OK. Locket är på. Jag vet att den totala förtvivlan och desperationen finns kvar, men jag lyckas avskärma mig. Naturligtvis underlättar det också att vi kör ett frysförsök till direkt. Jag vågar knappast hoppas att allt ska gå lika smidigt som förra gången, men ja, jo, jag hoppas.

Jag funderar trots allt lite på hur vi ska göra om/när frysen är tom. Vi har sex embryon kvar, de räcker nog inte till mer än ett försök, om man ser till vår upptiningsstatistik hittills. Jag vet nu att jag vill göra ett sista riktigt IVF-försök till. Men inte på SU, av flera orsaker. Det beslutet står fast. Det återstår att se vilken klinik vi väljer istället. Kanske blir det Carlanderska, trots att det skulle innebära en del resande. Vi får se.

Hemma igen, och vemodig
Idag kom jag alltså hem från Stockholm, hem till vårt kära hus som vi kommer att lämna om några veckor. Det var ett kallt och tomt hus som mötte mig. Medan jag har varit borta har frosten tagit nästan alla blommor i trädgården, och det var svinkallt inomhus. Vardagsrummet ser kalt ut utan den ena soffan, för att inte tala om hur ynklig min säng ser ut nu där den står ensam i sovrummet. Jag har skruvat upp alla element och ska strax göra en kanna te och en kvällsmacka och pyssla om mig själv lite.