Fredag eftermiddag

Första jobbveckan är till ända, äntligen. Varje dag utom idag har jag tyckt att det känts som torsdag, det måste fan vara torsdag. Tills det äntligen blev torsdag och nu fredag.

Jag har landat i vardagen igen, tränat tre pass och kickat igång kroppen och konstaterat att lågintensiv men tung takrenovering är det perfekta sättet att hålla igång under semestern. Jag har vinkat av glada pojkar varje morgon, en tredjeklassare och en förskoleklassare. Jag har jobbat och suckat över oföretagsamma kollegor som behöver en dadda mer än en projektledare. Men jag har också köpt vackra kläder och ätit god middag och pratat om livet med Anka.

Mamma har lämnat och hämtat barn och kört ungefär tjugofem tvättmaskiner åt oss. Hon är gladare än på länge. På kvällen knappar hon febrilt på telefonen till sin nye vän. Ja, ni läste rätt. Hon strålar och fnissar generat när jag frågar hur gammal han är. Precis mitt emellan henne och mig i ålder, visar det sig. Nåja, med tanke på att styvfar var tjugosex år äldre så har hon lite att ta igen.

O såg ut som ett åskmoln i början av veckan vid jobbstarten men har lyst upp mer och mer. Hans känsla för sitt jobb åker bergochdalbana. Men också han mår bättre än på länge, och igår kväll kom han hem med en blombukett. Till svärmor. Jag blev nästan gladare för det än om den hade varit till mig.

Ikväll åker vi ut till sunkstugan, hela rövarbandet. Mamma har inte sett den på flera år, det ska bli roligt att visa den för henne.

Men först ska vi göra egna pizzor och äta middag. Och allra först ska jag luskamma mig, för det känns som att det behövs igen. Fan. Fast å andra sidan, vad är en lus eller två?

Något är skönt
ock i en lus.
Ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.

Så står det på en kylskåpsmagnet jag köpte på Alster, på hemväg från Sommarön för några år sedan när Q var två, kanske tre år. Det var ett så fint besök.

När jag skriver texten tänker jag på hur det ser ut bak vårt hemlighus, bakom ladan med det nya taket. Det var förbjudet område när jag var liten, där låg den gamla skräphögen med krossat glas, dit fick man inte gå. Men nu har jag erövrat det, det är min domän nu, där har jag klättrat och släpat takpannor och virke. Nästa år eller kanske nästa år igen ska vi bygga ett trädäck där, O och jag tillsammans. Där sitter man dold för världen, i lä för alla vindar, och ser havet både i öster och väster.

Sista kvällen

Vemod, fysisk trötthet och hemlängtan. Men också tillfredsställelse. I år har jag gjort saker jag inte trodde att jag kunde.

Idag

.. har jag kört båten från ön till hamnen på fastlandet och tillbaka igen. O satt lojt i fören.

Plötsligt fattar jag hur man gör, det bara funkar.

Och taket är nästan färdigt.

Kaffe

"Si kaffe vill jag nödvändigt ha, säger farfar."

Åh friden som lägrar sig när alla ungar lämnat bordet för studsmattor och andra lockelser.

Öbor, kommunikation, renovering och andra världar

Vi är på Sommarön och som alltid blir jag starkt påverkad av tillvaron här. Uppslukad, kanske. Det är inte en odelat positiv upplevelse. Den här ön gör något med människor, det är tydligt det.

Q blir som förhäxad av kompisarna och det sociala livet, framför allt representerat av den tre år äldre sysslingen. Han glömmer eller struntar i alla tillsägelser och regler, försvinner och blir borta, och när vi väl lokaliserar honom och hämtar hem honom är han så uttröttad av roligheterna att han inte kan vara annat än vidrig mot oss. Vi har haft flera samtal om saken.

O jobbar med sina olika projekt, som vanligt. Men något har hänt. Vi kommunicerar bättre än vi brukar. Jag har tagit mig i kragen och bestämt mig för att hjälpa till mer. Vi har köpt virke och masonit och takpapp och släpat och burit. Trots min styrketräning är jag alldeles slut efteråt men tack vare min styrketräning är jag åtminstone förmögen att hjälpa.

(Apropå knäppa öbor, en gubbjävel äldre herre, troligen barnfödd på ön, flinade åt oss när vi skyfflade takpapp ombord på båten, och sa överlägset: På Sommarön har vi tegel på taken. Jag blev svarslös (esprit d'escalier: skulle ha sagt "lägger näsan i blöt gör ni också") men gav honom en blick som tydligen var förintande, för efteråt förhörde han sig inställsamt: är det till att vara en Helgasson? Jag ser släktdragen. Kände du gamle doktorn? Jovars, det var min farfar, klippte jag av, och höjde därmed mitt anseende några pinnhål.)

Jag ser mig omkring i huset ("vedbon" som gubben på bryggan kallade det, jotack, det har varit ombyggt till boningshus i fyrtiofem år, ännu ett översitteri och bästvetande) och tänker att vi har åstadkommit en hel del ändå. Sommaren 2010, den första förfärliga sommaren med två barn, sommaren utan sömn. Då var vi här i två veckor. Soffan var gammal och musäten och gick inte att sitta i, ena fåtöljen likaså. Kökskranen hängde på trekvart och gav förstås bara kallvatten. Dusch hade vi inte. Q sov i en racklig säng med hönsnät i botten, själva sov vi med Y i en knarrig gammal dubbelsäng.

Nu ligger det vackra mattor på golven, det finns varmvatten i köket och ute i ladan där duschen står. Efter att vi rensat stenkistan så är det inte längre stopp i avloppet. Barnen sover i en våningssäng som O har byggt, och just igår fraktade vi hem nya sängar till oss själva. Soffan är sedan länge ersatt med en blekt med skön blå möbel med stora härliga kuddar.

Nu ska jag sätta mig i den en stund, en liten stund innan jag ska förbereda lunch att ta med ner till bryggan. Den här världen, den här platsen är helt okej, särskilt en dag som denna då solen lyser över klippor och gräs och svalorna piper. Men nu ska jag till Oxford i sällskap med Harriet. För några dagar sedan genomlevde jag Ravensbrück och Auschwitz med Miriam, och igår kväll red jag och pojkarna på Miramis genom Dunkla skogen. Ikväll ska vi nog ge oss ut på jakt efter Kungsrubinen, tror jag.

Årets sommar

(Ett gammalt inlägg som legat som utkast ett tag. Jag läste igenom det och bestämde mig för att publicera det som det är utan särskilda ändringar. Idag när lönnarna är röda och himlen grå känns det som om det aldrig varit sommar.)

Minnena från Sommarön bleknar snabbt. Det känns osannolikt att det var två veckor sedan jag var där och andades luften, såg himlen, lät mig omslutas av det lena salta vattnet, men så var det. De sista dagarna var jag ledsen, men redan efter en halvtimme i bilen, under färden söderut mot Göteborg, lyfte mitt hjärta och blev lätt.

Det var en fin Sommarösommar, en av de bästa på länge. Inte bara för vädret och värmeböljan, även om den förstås gjorde sitt till. Men också för att vi börjar landa nu, vi börjar veta hur vi ska ha det. Inte bara ifråga om dassets placering och dylika praktikaliteter, utan också själva levandet. Varje dag var ungefär som den förra, inga nya stora sensationer, inget jagande efter stora upplevelser. Bad, läsning, promenad. Upprepa. Interfoliera med enstaka blygsamma utflykter, titta på hällristningar, äta glass på kyrkogård, äta pizza på restaurang. Promenera över klipporna och leta strandfynd. Promenera över berget och bada tångbad i den lilla viken. Gå i skogen och titta efter kantareller.

Men också: att svågern besökte oss ensam. Förhoppningsvis en början på en ny kontakt mellan oss. Jag vill så gärna att han även i fortsättningen är morbror till mina barn, även om han inte längre är gift med min syster. (Jo, de ska skiljas, det är bestämt nu.)

Vidare lyckades jag någorlunda praktisera en föresats: minimera kontakten med kusin så långt det går utan att vara otrevlig, inte besvara hennes kommentarer, inte gå igång. Det gav mig sinnesro, även om jag måste medge att hon upptog en stor del av mina tankar under de här veckorna.

Jag har inte bara tänkt utan också pratat, mest med min man, och tillsammans nådde vi ett par insikter som kanhända blir användbara. De ser ut som följer.

Kusin förefaller anse att Sommarön är hennes revir, hennes domän, hennes kungarike som hon tycker sig ha en förstfödslorätt till, eftersom hon älskar stället så mycket. Hon vet bäst om allt på ön, både hur det är och hur det var. Helst ska saker inte förändras alls, allt ska vara genuint och fint. Kaffe ska bryggas i kaffepanna av Kockumsemalj med tratt. Mikrovågsugn, vattenkokare och varmvattenberedare under diskhon passar inte in i miljön. (Vi har alla dessa attiraljer i vårt hus.)

Tvättmaskinen som en snäll granne skänkte oss (inte henne) kommenterade hon ofta, lite skämtsamt sådär. Den är så Sommarön! Översättning: precis tvärtom. Den passar inte in här. (Men låna den gick minsann bra.)

När något rubbar hennes cirklar, då går hon igång.

O gjorde ett par utflykter, först till fots över klipporna på skattjakt (drivved, ilandflutna bojar, andra trevligheter), sedan med båten då han hämtade hem sina objets trouvés. Jag tog emot honom vid piren och hjälpte honom lasta ur. Händelsevis var kusin också där, och kommenterade oavbrutet. Hon ironiserade över det han hittat, ifrågasatte vad det skulle användas till, lovprisade sitt lyckliga öde att inte vara gift med en sådan samlare, ägnade sig åt psykologisk analys (Helga står nog ut eftersom hennes pappa är likadan). Och så vidare.

Jag blev först irriterad, men bestämde mig för att låta kommentarerna passera. Förresten var jag fullt upptagen med att hjälpa O. Den som fick lyssna på det mesta var min syster.

Långt senare när jag lugnat mig (och strandfynden inspekterats på gårdsplanen. Bojen hade ungarna roligt med. Drivveden ska vi nog bygga bänkar av. Och något slags konstverk kanske.) kunde jag lättare förstå hennes panik.

Elva månader om året härskar hon oinskränkt på Sommarön. Vårt lilla hus står tomt och tillbommat, de flesta övriga hus är också tomma. Hon kan styra och ställa och ostört skapa det perfekta livet, den perfekta barndomen, eller vad det nu är för bygge hon arbetar på.

Men den tolfte månaden invaderar vi hennes paradis, och bryter mot alla hennes axiom. O är den störste syndaren. Han fyller (vår del av) gårdsplanen med grejor, han bär skrikiga hawaiiskjortor, han köper och installerar en splitter ny duschkabin istället för att snickra ihop en pietetsfull träbyscha utomhus med vattenslang.

(Med viss sadistisk glädje också, det medges. En glädje som smittar av sig på mig. Vi skojar hejdlöst om att släpa med oss Nespressomaskinen till Sommarön för att kontrastera mot kusins kaffehurra.)

Svär gör O också, vilket hon tillrättavisade honom för. Visst, i sak har hon rätt. Visst, hennes barn - nio och elva år gamla - var närvarande, men han talade varken till dem eller till henne, utan till en granne.

Den logiska följden av detta är förstås att inget förslag som inte är kusins eget kan vara bra. Denna insikt är ett verkligt genombrott, för nu begriper vi hur vi ska göra för att få igenom beslut i vårt gemensamma ägande. Enkelt, hon måste fås att tro att alla idéer är hennes egna.

Detta sagt och skrivet, vill jag ändå komma ihåg och uppmärksamma hennes goda sidor. Hon är mycket generös. Kvällen före O:s födelsedag bjöds vi in på efterrätt som visade sig vara tårta med ljus. Hon bjuder frikostigt på fika. Hon är i grunden en snäll och välvillig person som har stått mig mycket nära, jag vill ändå komma ihåg det. Och om hon någon gång sänker garden vill jag inte vara omöjlig. Men jag gör inte längre några försök att komma bakom den.

Augustivemodet rullar in

Plötsligt kommer det, utan förvarning. Juli har blivit augusti, och hamnen är tom på båtar. Nästan alla sommargäster har åkt hem, de flesta hus står tomma.

(Som vanligt häpnar jag över hur folk resonerar. Låt vara att alla inte kan ta en semester som omfattar både juli och augusti, men varför trängas in absurdum ena veckan när man får rum att bre ut sig och andas nästa? I vårt förra liv började vi ofta vår semester i augusti.)

Kvällarna är mörkare, gräset ännu gulare, grönskan mattare.

Jag minns det starkt från förra året, och från många andra år, ändå är jag förvånad och lite motsträvig. Försöker prata förstånd med mig själv. Än är inte sommaren slut. Ännu några dagar återstår på ön, därefter ska vi till Göteborg och Liseberg och farmor och mormor. Och jag vet ju att det blir skönt att komma hem.

Vemodet har förstås att göra med min nya identitet som badjävel. En som är på ön bara på sommaren. Förr, i det förra livet, då vi bodde närmare och då vi samägde med många släktingar, då makade O och jag alltid på oss. Vi var på Sommarön i maj, juni, augusti, september.

Inte längre. Nu är vi här under några intensiva, ljuvliga och ansträngande veckor. Sedan dröjer det ett år till nästa gång. Som när jag var barn, inte som när jag var ung vuxen.







(Och jag inser också att vemodet verkligen slog till när svågern åkte hem igår. Svågern som kom ensam, dagen efter att syster åkte hem, som lekte intensivt med barnen så som vi aldrig orkar göra, tog med dem på fisketur, skrev rara lappar åt Q, undertecknade med "morbror". Aj mitt hjärta.)

Och ännu fler

Att tvätta håret fritt från saltvatten efter nästan en vecka. Cleanliness is next to godliness, jo sannerligen.

Att slipa en gammal pall och måla den muntert solgul.

Att dammsuga mattorna med den nyinköpta dammsugaren (känner mig som hemulen i Hur gick det sen).

Att ha en nyröjd garderob att ställa dammsugaren i.

Att ha två brunbrända långskånkar som endast iförda kalsonger leker med plastdjur i sin våningssäng under fridsamt mummel.

Lyckor

Att på fyra veckor inte haft andra benkläder än shorts och långa tunna kjolar.

Att lyssna på Övertalning och sticka det roligaste mönster jag gjort på länge, i den skönt blekta soffan, med vinden fläktande in.

Att (äntligen) få läsa Bullerbyboken, min barndoms älskade, för två trollbundna pojkar.

Att de dagar jag inte har badat kan räknas på ena handens fingrar.

Att höra Y:s jubelrop Jag badar! då han efter två veckors trilskande äntligen törs hoppa i.

Att med skräckblandad förtjusning se Q hoppa från piren.

Att strax efteråt göra detsamma.

Att inte se ut som en tvättbjörn med vita ringar runt ögonen i ett annars solbränt ansikte , enär jag inte kunnat använda glasögonen annars än i yttersta nödfall.

Att som nu sitta på en tom brygga och höra vågskvalpet och veta att snart kommer glada pojkar och dito make tillbaks från fisketur på klipporna. Då ska vi bada, och sedan ska vi äta upp de sista havrekakorna som jag har med mig i en burk.

Tångbad

Gör om, gör rätt

Lördagkväll eller snarare natt, en närmast tropisk sådan. Idag återförenades familjen efter en vecka. O har varit hemma i stan och jobbat. Jag och barnen avslutade ensamveckan med att resa till Göteborg och hälsa på mammamormor, mer om det en annan gång.

Redan imorse märktes det att ungarna var tvärsura, de hade sovit på tok för lite. Sista timmen hos mamma blev prövande. Efter fem minuter i bilen somnade Q, efter tio Y. Jag jublade, men bara i ytterligare tio minuter. Då vaknade Q, och strax efteråt även Y.

Vi hämtade O vid stationen och återseendet blev ganska kärt, det blev det. Jag hade utlovat pizza till middag och middagen blev trevlig. Vi kom tillbaka till ön och hann med ett fint kvällsbad, tre av oss, det gjorde vi. Sedan bröt tjat- och bråkhelvetet löst. O yttrade att han det inte var roligt att vara tillbaka, varpå både Q och jag tog mycket illa upp. Båda barnen var formidabla smådjävlar. O hade skamligt kort stubin med tanke på att han faktiskt varit ifrån oss i en vecka.

Klockan tio tvingade jag dem i säng, förbannande alla grannar som låter sina ungar löpa amok och gapa till närmare midnatt. Q klagade att han kände sig som en tönt, och jag drog ner rullgardinen med en smäll framför nosig grannpojkes nyfikna näsa.

Men nu sover de. Grannarna svär över ett krossat vinglas på altanen och jag ler i mjugg.

Imorgon är en ny dag.

Du hoppar ur bild!

Dagens frisyr

Saltvattensrufs.

Recommended operating free air temperature range < +25 degrees

Alltså, den här jävla värmen. Ungarna blir skogstokiga och somnar först vid midnatt, sedan sover vi alla dåligt under natten och vaknar flämtande i det kvava sovrummet. Frukost intas under bråk och tjafs.

Nästan ännu värre är de positiva idioter som tillrättavisande säger att man inte får klaga på värmen eller utbrister "det är ju sommarlåååv" när man gnäller över barnens sena kvällsvanor.

Ja, ja. Tids nog blir det höst.

Om en stund ska jag bada.

Novisen vid pinnen

På söndag åker O hem för att jobba en vecka, pojkarna och jag är kvar på Sommarön. Premiär för detta arrangemang.

Följaktligen övar jag på att köra båten. Det går sådär.

Mest är jag arg. Arg på O för att han är så förbannat opedagogisk, åtminstone när det gäller att lära mig saker. Arg på våra snåla släktingar som inte vill vara med och investera i en vettig båtjävel, den vi har är sannerligen inget nöje att köra.

Mest arg är jag på mig själv för att jag inte lär mig snabbare, eller snarare, att jag är så lat och bekväm att jag låtit O sköta båten i över tjugo år. Det här borde jag lärt mig för länge sedan.

Fynd

En packe Husmodern och en Svensk Damtidning, båda från femtiotalet. Sådana som fanns i högar på Sommarön när jag var barn, men som hamnade i kaminen så småningom. Minns ännu hjärtespaltens oroliga fråga: min fästman vill ha intimt, men jag tvekar. Bör jag ge vika?


Gardiner mot solen, i rätt blå färg och med kaprifoltryck. Kaprifol som är Bohusläns landskapsblomma, och som växer utanför fönstret.



Ungarnas kommentar: vilka fina gardiner! Med bacon på!

Att få sista ordet

Det andra som gnager mig efter årets övistelse är kusinrelationen. Den går framåt. Eller möjligen fram och tillbaka. Runt, runt?

Förra året formulerade jag det som legat och skavt ett tag, att kusin och jag tävlar om att försöka bräcka varandra på snart sagt alla områden. Det tog mig ett bra tag att sätta fingret på att det var så det förhöll sig, och jag hoppas att detta är ett tecken på att mina andra relationer inte präglas av konkurrens på samma sätt.

I år har jag fått nya insikter, som jag tror är bra för mig.

Det är inte bara konkurrens det handlar om, utan något ännu djupare och sorgligare. Faktiskt så var det min mamma som hjälpte mig att se. Hon kom på besök under några dagar, och vi hade några riktigt bra och läkande samtal, inte om oss, utan om kusin. Mamma är fascinerande nog mycket känslig, empatisk och intuitiv när det gäller andras känsloliv, men tämligen blind för sitt eget.

Jag berättade att umgänget med kusin är prövande. Vad jag än säger så snärtar hon till med en replik som väl är tänkt som fyndig men som oftast inte är det (eller så har jag ingen humor, nu är det konstaterat).

- Har du badat, frågar hennes make vänligt när han ser mitt blöta nykammade hår.

- Eller kör du Stureplansbackslick, skrattar kusin.

O:s Hawaiiskjorta (som faktiskt är en alldeles äkta dylik, inköpt på Hawaii av pappa, och ganska snygg, i gröna och gula toner) blev föremål för mycket drift. Hö, hö. Hö, hö. Jag skrattade artigt med, tills jag insåg vad fan människan säger. Hade hon tyckte det var roligt om jag drev med henne för hennes generöst urringade solklänning? Troligen inte. Det skulle för övrigt inte falla mig in, om jag har negativa åsikter om folks klädsel håller jag dem för mig själv. (Ett undantag från denna regel utgörs av min fader stråtrövaren.)

När jag kommer hem från en loppis och är förtjust över mina fynd, en vacker trasmatta och ett par Cars-skor till Y (som blinkar när han hoppar, bara tjugo kronor!), vill kusin inte se vare sig fynden eller min glädje. Visa inte skorna för min dotter, då blir hon avundsjuk, svarar hon bara. Jag känner mig tilltryckt och får först dåligt samvete, verkade jag skrytsam?

Och så vidare, och så vidare. Inga märkvärdigheter, tvärtom verkar min irritation småaktig när jag skriver ner det.

(Fast ibland är hon direkt klumpig. När O ivrigt berättar för hennes man om duschkabinen han har spanat in på byggvaruhuset, dit han planerar en expedition med hyrt släp följande dag, vänder kusin sig till mig med ett sarkastiskt tonfall: Blir du extra kär i honom nu?

Då fann jag mig, och svarade iskallt: Hurså, blir du? Hon fortsatte att ironisera - han verkar gå igång på att köpa nya prylar. Nej, svarade jag, han går igång på att ordna saker för oss så att det ska blir bra.

Kanske var jag också lite väl vass när hon förklarade att ett av de äldre barnen i grannskapet tyckte att det var sååå spännande med små barn adopterade från Korea. Sån tur för honom då att vi råkar ha just två sådana, svarade jag syrligt. Pojken ifråga hörde inte denna replikväxling, och jag svarade vänligt på hans frågor. Det var inte hans intresse som störde mig, utan kusins beskäftiga attityd. Mina barn är inga jävla museiföremål.)

(När jag tänker efter inser jag att kusin inte någonsin sagt ett enda uppskattande ord till mig om någonting. Varken om enklare saker som Y:s nya skor eller att vi fiskat krabbor till gemensamma skaldjursmiddagar. Hon säger fantamig inte ens tack när hon lånar socker. Jag lånar friskt av henne också, det är inte det, men jag tackar! Det allra största emellan oss, det att det faktiskt är mina val och beslut som möjliggjort hennes största dröm, att få överta det stora huset på Sommarön, har hon aldrig berört. Mer än med en enda replik för ett par år sedan: Äntligen tar du ditt förnuft till fånga.)

(Inom parenteserna ryms mina känslor, de rör sig i mitt innersta fast jag försöker betvinga dem. Jag är tydligen arg på kusin, fortfarande.)

Det är ett pingpongspel, hela tiden. Inget av det jag säger landar på riktigt, utan skruvas tillbaka och studsar. Det blir inga samtal av det, inget djupare. Bara studs, studs, fram och tillbaka.

Mamma bekräftade mina iakttagelser, och sa det självklara: det handlar om kontroll. Genom att snärta till och få sista ordet behåller kusin kontrollen och avståndet. Mamma påpekade ytterligare en självklarhet: bakom detta är kusin förmodligen mycket ensam.

Ja jävlar. Jag orkar då inte söka något hos henne. Något närmare umgänge på de här villkoren är totalt ointressant för mig. Och med den insikten kände jag mig plötsligt befriad. Nu vet jag hur jag ska göra, hur jag ska hantera. Förra året kämpade jag utan att veta riktigt för vad. För att vinna? För att nå kusin? Nu lägger jag ner.

Så det gjorde jag. Vad skönt det var.

Nästa år kanske jag kan förmå mig att känna starkare empati för henne. Rationellt begriper jag att jag egentligen borde tycka ganska synd om henne. Hon är osams med sin mamma och sin syster och verkar inte dra särskilt jämnt med sin svärmor. Hon prisar det otvungna umgänget på Sommarön samtidigt som hon baktalar flera av grannarna. All kommunikation med resten av släkten, de andra som äger Sommarön, har fått skötas av O och mig eftersom hon kommit på kant med flera av dem.

Nästa år, kanske. Runt, runt, upp till en ny nivå.

Att resa från Sommarön

Det är kolsvart och varm augustikväll i den lummiga förorten. Klockan är snart halv tolv, jag sitter vid vårt köksbord med ett glas vin. Från pojkarnas rum hörs ett dämpat mummel, Q läser högt för Y. De är ystra och uppspelta och lyckliga över att vara hemma, vilket vi varit i en dryg timme. De har sovit i bilen, det är varmt, de är glada. Inte en chans att de somnar än på en stund.

I fyra veckor har vi varit borta, i fyra veckor har vi varit på Sommarön. Jag undrar om jag någonsin varit där så länge, möjligen någon gång i min barndom.

Två saker tänker jag på, som jag behöver formulera innan jag kan stuva undan dem till nästa år.

Det första är att resa från Sommarön fortfarande är starkt laddat för mig. De sista dagarna var jag obestämt ledsen, fast jag med förnuftet försökte intala mig att det mest skulle bli skönt att komma hem.

Timmen innan vi reste gick jag några vändor upp på tunet ovanför huset ("russet" som farmor sa), där man ser havet. Den vackraste utsikt jag vet, över karga bulliga öar som sover som fridsamma urtidsdjur i det ständigt skiftande havet. Honungsgräset vajade, det är aldrig stilla. Några korpar kretsade över berget. Gulmåran var borta, utblommad, liksom rallarrosen. Istället lyste gula fibblor överallt, solgula, äggulsgula, precis den färg jag vill ha som accentfärg i köket för att balansera det blåa i resten av huset.

Jag tänkte på farfar. Han blev sjuk i januari i sitt åttiofjärde år. Han opererades en gång, hyfsad prognos, sedan ännu en gång ett par månader senare, då man såg att inget fanns att göra. Så många sådana operationer som jag gjort, konstaterade han sakligt. Smärtlindringen skötte han själv, han vårdades hemma i det längsta. Han förberedde sig, skrev långa listor om hur man skulle sköta Sommarön. Han talade med sin äldste son, min pappa, om sin oro att Sommarön skulle orsaka bråk mellan arvingarna. Det blev nu aldrig så farligt med det, men farfars farhågor var inte alldeles ogrundade. Jag undrar om han alls såg sin och farmors egen del i detta. De älskade Sommarön och styrde där med järnhand. Inget av deras barn tilläts bestämma något, de förblev barn i husen.

Sommarön måste alltså dominerat hans tankar under hans sista tid, men resa dit ville han inte. Mina kusiner erbjöd sig att hjälpa honom ut för ett sista besök, men han sa bestämt nej. I augusti dog han, med farmors hand i sin. Hon slumrade och vaknade inte till när han dog, så det bör ha varit fridfullt.

Dikten till dödsannonsen valde han själv, Pär Lagerkvist om att gå den mjuka stigen genom skymningsgräset. Jag tänker mig alltid att det är stigen ner till båten, den är fuktig och grön och sluttar neråt och gräset står midjehögt på ömse sidor. (Ja, ännu ett kapitel i Helgas serie om familjens dödsannonsdikter.)

Varje gång jag lämnar Sommarön känns det som om det vore sista gången. Stänger jag paradisets port nu? När jag var barn var det så långt till nästa sommar, omöjligt att fatta eller överblicka. En höst, vinter och vår är nästan som ett helt liv när man är åtta år. Vid denna tid var avskeden extra svåra, i augusti reste jag hem till USA till mamma och skildes från pappa som bodde kvar i Sverige.

De senaste åren har hotet varit påtagligt. Och nu, fast vi är så nära nu, det är i princip klart, ännu ett papper saknar underskrifter och färdas med post mellan släktingarna, något lite mera tid är det enda som saknas, ändå, ändå slår det stora vemodet till.

Säkert är det eko både från barndomen och från de senaste åren. För min kusin symboliserar Sommarön allt som är fint och bra, hennes barndom var odiskutabelt dystrare än min, med vistelserna på ön som andningshål. Hon slåss med näbbar och klor för att allt ska vara perfekt, den perfekta barndomen, den perfekta semestern, det perfekta livet.

Men också tror jag att jag med tilltagande ålder nog får vänja mig vid att förgängligheten gör sig påmind ibland. Döden andas mig i nacken, jag ryser till. Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden, ska Astrid Lindgren ha sagt. Sommarön ger mig tillfälle att öva på det, jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att man där lever nära naturen och elementen, åskblå himlar och solgula fibblor, då blir både döden och livet påtagliga.

Jag kan förstå farfar. Bättre att inte veta vid avskedet, att just detta skulle bli det sista.

(Det här var en tanke. Den andra sparar jag till en annan dag.)

Sista dagen

Sista dagen blev bra. Efter två regnskurar (under vilka jag letade på Tradera efter nya gardiner till matbordsfönstret och la en hel massa bud, det återstår att se om det blir hemvävt munkabälte i två blå toner eller mönster av ängsblommor eller något annat) sken solen, Q och jag gick ner och badade. Gaveln behövde inte målas mer. Goda vänner kom på besök, jag bakade sockerkaka. Vi badade ännu en gång.

Nu: packningskaos. Sedan: full fart mot Stockholm.

Blandade känslor

I övermorgon åker vi. Imorgon ska det regna, jag ska måla gavel, O ska åka som en skottspole (vad fan det nu är) mellan Sommarön och tippen med en massa gammalt skräp. Ungarna ska antagligen springa i vägen för oss båda och hitta på jävelskap.

Ikväll fetdeppar jag. Det är bara att erkänna. Vistelsen har varit bra, tidvis fantastisk, tidvis lite jobbig men inte värre än väntat (ja, det är fullt möjligt för ett äktenskap att dö renoveringsdöden. Tack och lov att vi inte ständigt bebor våra renoveringsobjekt!). Och nu är den snart slut. Det dröjer ett helt år till nästa gång.

Visst vet jag att det kommer att vara ljuvligt skönt att vakna i min egen säng i radhuset på torsdag morgon. Jag vet också att sommarroligheterna inte är slut än, i helgen ska vi åka till Kolmården med två andra familjer, goda vänner. Halva augusti är kvar, med minst ett par stughelger.

Men ändå. Livet är kort, evigheten är lång. Förgängligheten och döden nafsar mig i hasorna.

(Något lite har detta att göra med att jag lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat och läst Vägen mot Bålberget. Båda utomordentligt bra men sorgliga.)