Fredag eftermiddag

Första jobbveckan är till ända, äntligen. Varje dag utom idag har jag tyckt att det känts som torsdag, det måste fan vara torsdag. Tills det äntligen blev torsdag och nu fredag.

Jag har landat i vardagen igen, tränat tre pass och kickat igång kroppen och konstaterat att lågintensiv men tung takrenovering är det perfekta sättet att hålla igång under semestern. Jag har vinkat av glada pojkar varje morgon, en tredjeklassare och en förskoleklassare. Jag har jobbat och suckat över oföretagsamma kollegor som behöver en dadda mer än en projektledare. Men jag har också köpt vackra kläder och ätit god middag och pratat om livet med Anka.

Mamma har lämnat och hämtat barn och kört ungefär tjugofem tvättmaskiner åt oss. Hon är gladare än på länge. På kvällen knappar hon febrilt på telefonen till sin nye vän. Ja, ni läste rätt. Hon strålar och fnissar generat när jag frågar hur gammal han är. Precis mitt emellan henne och mig i ålder, visar det sig. Nåja, med tanke på att styvfar var tjugosex år äldre så har hon lite att ta igen.

O såg ut som ett åskmoln i början av veckan vid jobbstarten men har lyst upp mer och mer. Hans känsla för sitt jobb åker bergochdalbana. Men också han mår bättre än på länge, och igår kväll kom han hem med en blombukett. Till svärmor. Jag blev nästan gladare för det än om den hade varit till mig.

Ikväll åker vi ut till sunkstugan, hela rövarbandet. Mamma har inte sett den på flera år, det ska bli roligt att visa den för henne.

Men först ska vi göra egna pizzor och äta middag. Och allra först ska jag luskamma mig, för det känns som att det behövs igen. Fan. Fast å andra sidan, vad är en lus eller två?

Något är skönt
ock i en lus.
Ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.

Så står det på en kylskåpsmagnet jag köpte på Alster, på hemväg från Sommarön för några år sedan när Q var två, kanske tre år. Det var ett så fint besök.

När jag skriver texten tänker jag på hur det ser ut bak vårt hemlighus, bakom ladan med det nya taket. Det var förbjudet område när jag var liten, där låg den gamla skräphögen med krossat glas, dit fick man inte gå. Men nu har jag erövrat det, det är min domän nu, där har jag klättrat och släpat takpannor och virke. Nästa år eller kanske nästa år igen ska vi bygga ett trädäck där, O och jag tillsammans. Där sitter man dold för världen, i lä för alla vindar, och ser havet både i öster och väster.