Ljusnande framtid

Nu är det mindre än en vecka kvar i skolan. Snart har Q gått ut tredje klass, han har gått tre år i skolan, till hösten börjar han mellanstadiet. Vart tog tiden vägen?

För några veckor sedan fick han träffa sin nya lärare. Han kom hem och var strålande glad, nya magistern verkar jätterolig! Till oss har han med sig ett brev som nye läraren skrivit, och nya klasslistan.

O och jag läser under stigande förtjusning. Gossebarnet (ja, ursäkta epitetet, det förklaras senare) kan minsann både skriva och stava, och uttrycker höga ambitioner för sin lärargärning. Han är visserligen alldeles nyutexaminerad men har trots sin unga ålder stor erfarenhet av att arbeta med barn. Vi fnissar när vi konstaterar att vi i teorin hade kunnat vara hans föräldrar.

Q är lika lycklig över klassindelningen. Hans två bästa kompisar går i hans nya klass, det räcker för honom. Vi läser igenom klasslistan och noterar belåtet att ingen av gamla klassens bråkstakar finns med.

Någon vecka senare träffar jag N:s mamma. N har ett neuropsykiatriskt funktionshinder och gick förut i Q:s klass men har under den senaste terminen fått undervisning i en liten grupp. Men till hösten vill han försöka gå i stora klassen igen. Hans speciallärare har fått vara med och ha synpunkter på klassindelningen, vilket är förklaringen till att bråkstakarna placerats någon annanstans. Dessutom känner hon väl till den nye läraren, för han är tränare för deras yngsta barn. Han har fantastisk hand med ungarna, säger hon.

Som om inte detta vore nog har skolan fått en ny rektor, eller snarare nygammal. Gamla rektorn är avpolletterad och biträdande rektor har trätt in. Inom någon vecka återanställdes fritidspedagogen och antimobbingsexperten som slutade häromåret, efter många år på skolan. Och vilken skillnad det är på månadsbreven från rektor, plötsligt står det vettiga saker i dem istället för småprat om att solen skiner och våren är här.

Igår var O och Q på utvecklingssamtal, det sista samtalet med Q:s fröken som han alltså haft sedan förskoleklassen. Han älskar henne, men vi har varit måttligt förtjusta (vilket jag bloggat en hel del om, en sammanfattning kan läsas här). Hon säkert dignat under ett alldeles för stort ansvar, samstämmiga uppgifter från olika håll gör gällande att klassens bråkstakar verkligen har varit exceptionellt bråkiga.

Nu hade hon än en gång synpunkter på Q:s koncentration, han busar hellre med kompisar än jobbar i boken, även om det aldrig är han som börjar busa. Och så skriver han för slarvigt, handstilen är inte bra. Och så skriver han för kortfattat när de ska skriva uppsats, han skriver bra och rätt men borde skriva längre, hitta på mer.

(Gud vad jag känner igen mig, suckar O när Q inte hör. Jävla tjat om handstil. Och orka skriva imbecilla uppsatser när de alltid väljer så tråkiga ämnen? Du kanske skulle förmedla din igenkänning till Q, svarar jag. Ni kan behöva bonda lite.)

Och matteboken har åkt med hem fram och tillbaka, Q har mycket att jobba ikapp. Det hade han ju i höstas också.

Komna så långt i referatet börjar jag undra om vi ska vara oroliga för Q:s skolgång och kunskaper, men O desarmerar snabbt min oro. Med en förtrolig blick på Q säger han: Det gick ju himla dåligt för dig på nationella proven, eller hur?

Q ler generat med sina stora framtänder när han berättar att han hade alla rätt på ena provet och ett enda slarvfel på det andra. Han ler ännu bredare när jag kramar honom och säger att jag är stolt över honom. Fast jag var inte bäst, säger han. Det behöver man inte vara. Morfar sa alltid till mig -

Jag vet, säger Q. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra.

En tjock och en smal

Sedan en tid tillbaka oroar jag mig lite smått för Q:s vikt. Jag vet inte riktigt när det började, kanske i somras, kanske var det ännu tidigare. Men sedan ett tag har jag i alla fall noterat att han blir allt rundare. Plötsligt växer han ur sina kläder på bredden istället för på längden, det har han inte gjort förut. Han växer för all del på längden också, som han växer! Och fötterna, han har redan storlek 39 vid tio års ålder.

Problemet, om det nu är ett sådant, är maten. Q gillar mat och har enorm aptit, verkligen enorm. Han äter mer än jag, och jag är då sannerligen inte liten i maten. Ganska länge kunde han äta dessa enorma mängder utan att det syntes på honom. Men den tiden tycks alltså vara förbi.

Det är O som står för maten i familjen och den kunde onekligen vara nyttigare. Han är inte särskilt förtjust i grönsaker utan förfaller ganska lätt till att koka makaroner och ris. Vill jag ha nyttiga grönsaker får jag laga dem själv, vilket jag ibland gör men inte alltid orkar.

Däremot vill jag påstå att Q inte äter så förskräckligt mycket rena onyttigheter. Han älskar chips vilket han får en gång i veckan, på fredagar. Godis får han på lördagar, men han är inte särskilt förtjust i det. Läsk gillar han inte särskilt, däremot saft som vi också begränsar, liksom kakor och glass.

Som liten var Q ett kvicksilver, ständigt i rörelse. Det är han inte längre, men jag tycker nog att han rör sig ganska mycket, betydligt mer än vad jag själv gjorde i den åldern, jag var en stuggris och soffpotatis. Q går till skolan varje dag, det är visserligen under kilometern, men ändå. Han går hem till kompisar, han spelar bandy på rasterna, han tränar judo en gång i veckan och är regelbundet ute i skogen med Friluftsfrämjandet.

Att han ändå blivit lite rund om magen gör mig stressad och orolig. Vi kunde förstås äta ännu lite bättre men vafan, vi gör det mesta rätt, vi äter hyfsat bra mat lagad från grunden, ungen rör sig en hel del. Ändå!

Förra veckan ventilerade jag min oro med skolsköterskan. Hon plockade fram senaste kurvan och konstaterade att Q var normalviktig för ett och ett halvt år sedan. Så långt allt väl. Vi bestämde att hon ska väga och mäta Q och kolla läget och så samråder vi sedan.

Några dagar senare var Y på en första koll hos skolhälsovården. Precis som Q förr så växer Y aldrig ur något på bredden. Han tappar fortfarande byxor som är så urvuxna att de flaggar på halva vaden.

Men han har inte samma aptit och den har nog minskat, inser jag när jag tänker efter. Ända sedan han var bebis har han varit mycket bestämd med vad han äter och inte. Vi brukar skoja om att Y har proteindagar och kolhydratdagar. Ibland äter han bara av köttet/fisken/kycklingen, ibland potatisen/riset/pastan. De senaste månaderna har han ofta ätit dåligt vid middagen och velat ha en macka en timme senare. Vi har varit hårdhjärtade och nekat, men kanske måste vi tänka om.

För vi får beskedet att Y växer för dåligt. Han har alltid legat under normalkurvan (han är ju för tidigt född också, något vi aldrig tänker på numera) men nu har han dippat ytterligare. Skolhälsovården vill utreda för dålig tillväxt och tänker börja med att kolla glutenintolerans. (Som jag har för mig att de kollade när han var bebis och aldrig sov, men det kan ju ha ändrats.)

Jaha. Suck. The joys of motherhood. En som äter alldeles för mycket och en som äter (eller åtminstone växer) för lite. En som måste trugas och en som ska hindras. Och så ska vi inte skapa en massa ångest och nojor kring det ätandet heller. Mat ska ju vara roligt och gott!

Sömngångare

Många inlägg blir det nu. Jag har för lite att göra på jobbet och huvudet fullt av tankar som behöver komma ut.

Du får aldrig chans att återhämta dig för det händer så mycket omkring dig, sa läkaren igår. Ja jävlar.

När jag igår kväll satt mig ner med min välförtjänta tekopp hörde jag ett rumsterande och prasslande. Någon av katterna tänkte jag förstrött, men insåg efter en stund att den ena satt i fönstret och den andra låg i stolen. Så jag gick och tittade, och hittade en synbarligen vaken Q som torkade näsblod med enorma mängder toapapper. Han har alltid haft lätt för att blöda näsblod, ända sedan han var liten.

Jag klappade om honom lite och bad honom tvätta de kladdiga händerna. Han svarade enstavigt och började sedan trilskas. Vattnet var för varmt, jag klöste honom och så vidare. Det var som att han var överkänslig för beröring (eller på väldigt dåligt humör). Sedan försökte jag få stopp på näsblodet med vadd men möttes av vilda protester. Jag gav upp och ledde honom (fortfarande nerblodad) i säng. Precis när han la sig ner slog han till Y:s säng med ett argt rop "Vakna Y!".

Under sådana omständigheter har jag svårt att behärska mig och vara en mild och god moder. Men jag gjorde det faktiskt. Men sedan gick jag undan och grät. Mina barns nattskräck väcker starka känslor hos mig. Vanmakt, ilska, förtvivlan. Vad är du för ett monster som vägrar ta emot mina omsorger? Vad vill du ha av mig? Vad fan ska jag göra?

Föreställningen hade dock bara börjat. Q somnade inte om (eller om han nu redan sov, somnade djupare) utan låg i sängen och bankade, kastade ut täcke, kuddar och gosedjur på golvet, betedde sig allmänt argt. Att Y som sover i överslafen inte vaknade var ett smärre under.

Jag gav upp och gick undan, O försökte lugna men tappade humöret även han och lät nog inte särskilt lugn i tonfallet. Efter en stund kom Q upp till mig i soffan, fortfarande oartikulerat arg och motsträvig men dessutom fullt påklädd.

Till sist fick vi ner honom till hallen mellan sovrummen. Jag fräste åt O att backa undan eftersom jag upplevde att hans irriterade frågor och uppmaningar triggade mera bråk. Q låg på golvet i fosterställning ovanpå mattan som han knölat ihop, ylande och sparkande. Jag satt bredvid och iakttog och konstaterade att alla försök till kontakt bara gjorde honom argare. Men när han satte sig upp och började slå pannan i trappstolpen (dock inte särskilt hårt) höll jag handen emellan, ignorerande hans protester.

Så plötsligt övergick ilskan i vild gråt, och jag fick lyfta upp honom i knät, trösta, tvätta händer och ansikte, ta av kläderna (upptäckande pyjamasen under). Sedan var han vaken och kommunicerbar och inte arg eller aggressiv utan ledsen. Efter en stund gick också ledsenheten över och han somnade lugnt.

Imorse mindes han inte mycket av det hela. O har låtit sig övertygas av mig att det snarare är nattskräck eller somnambulism än trilska det handlar om. Men jag är långt ifrån säker.

Jo, förresten. I dagsljus och efter att ha läst min egen beskrivning av händelsen, är jag nog rätt säker. Finns det någon rimlig orsak till att vanligtvis resonabel Q skulle vara så oartikulerad och trilsk i vaket tillstånd? Han har ju en historia av nattligt stök, nattskräck och han är också sängvätare.

Jag googlar och lär mig att somnambulism är vanligast i 10-12-årsåldern och att det inte är ovanligt att sömngångare blir aggressiva om man försöker väcka dem. Det är typiskt att de uppträder förvirrat men ändå klarar rutinmässiga saker. Som att klä på sig men inte ta av sig pyjamasen först. Det kan triggas av sömnbrist men också oro och ångest. Jag drar mig till minnes att Q stökade förskräckligt mycket för ett år sedan i samband med att vi introducerade medicin mot sängvätning (som nu funkar utmärkt). Och nog finns det orsaker för Q att känna sig orolig, det har varit och är mycket sorg och död omkring oss. Plus att en rolig sak som en långväga resa faktiskt är en stressfaktor också.

Nästa gång det händer måste vi vara snabbare att fatta att Q inte är vaken, behärska oss och inte bli arga. Jag tror och hoppas att O och jag nu har samsyn i att detta inte är viljestyrt från Q:s sida. Om några veckor delar barnen heller inte rum längre.

Det gäller bara att komma ihåg. Och behärska oss. Enkelt va.

Nio snart tio

Ibland är han så stor. Men ofta så väldigt liten. Ikväll somnade han i pappas säng. Och när jag kommer för att lägga mig är tigern och isbjörnen också nedbäddade.

(Lillebror sover utan gosedjur han.)

Nämen hoppsan

Igår kväll när barnen hade somnat satte O och jag oss ner för att prata förestående renovering. Väggfärger, garderobsdörrar, kakel i badrummet.

(Säg det inte. Jag vet. Tajmingen är inte supersmart, vi som är så trötta, har så mycket om oss, ska vi renovera nu också? Eh, ja det ska vi. Barnen behöver varsitt rum, det är verkligen dags. Vi ska flytta ner en våning, lekrummet (som nästan aldrig används) blir vårt sovrum, Y flyttar ur barnsovrummet till det som förut var vårt. Lekrummet måste renoveras, jag vägrar att sova under en dinosaurietapet. De övriga sovrummen kanske inte men barnen vill gärna ha nya väggfärger, och så ska Y få väggfasta garderober precis som Q har i sitt rum. Och badrummet måste faktiskt också åtgärdas, det har 50-talsstandard. Det blir apjobbigt medan det pågår men så skönt när det är klart.)

Vi är rätt synkade när det gäller sånt, och ganska snabba till beslut. Så det mesta var klart när jag började titta i Q:s telefon för att multitaska lite medan O ritade upp vårt badrum på en millimeterskiss.

Q fick sin första mobil i julklapp, en begagnad Iphone. Den visade sig funka dåligt så för ett par veckor sedan fick han en ny Androidtelefon för en dryg tusenlapp. Dyrare än så vill vi inte kosta på honom av flera skäl.

Det har gått väldigt bra, han är rädd om telefonen och glömmer den inte och ser till att den är laddad. Han ringer eller messar mig ibland för att fråga om saker, praktiskt. Under skoltid förvaras den tillsammans med de andra barnens mobiler i en låst låda, ett utmärkt arrangemang.

Sedan en vecka har vi infört nya rutiner för skärmar och spelande, förresten. Två skärmfria dagar i veckan, just nu tisdag och söndag, övriga dagar får barnen sitta framför varsin dator i en timme. Sedan stänger systemet ner av sig själv. TV-tittande räknas inte som skärmtid, inte heller måttligt messande med kompisar. Hittills har det funkat fint, Q verkar gilla de nya reglerna, Y knorrar lite men det tror jag är för att hans tidsuppfattning är dimmigare och att han inte har fattat vad som gäller. Det kommer.

Till saken. Jag ville kolla vilka spel och appar Q hämtat hem och hur mycket mobilsurf han använt upp, kolla läget i största allmänhet.

Det visade sig att han surfat upp knappt 2GB, ganska mycket alltså. Det allra mesta på Youtube.

Mhm. Hemma har vi ju trådlöst nätverk så detta betyder att han kollat på Youtube på fritids, antagligen med kompisar. Förståeligt, men kanske inte riktigt vad vi hade tänkt att han ska ha telefonen till.

Nå, men vad visar historiken på Youtube då? Först ganska oskyldiga saker, filmer med roliga katter, folk som snubblar, Minecraftspel, en tonårstjej i Skåne som har sin egen kanal. Men längre ner i historiken fanns ett knippe filmer som vi inte ens behövde titta på för att avgöra att de var direkt olämpliga för Q. Jag drog mig till minnes att han för ett tag sedan frågat vad en kondom och en sexdocka var. Den förra frågan svarade jag ordentligt på, den andra missuppfattade jag först, och då backade han. Nu fattar jag sammanhanget.

Givetvis har Youtube en spärr för snuskiga filmer, aktiverar man den så blockeras allt som rapporterats som olämpligt enligt amerikanskt synsätt. Det betyder att allt naket, allt som har med sex att göra blockeras. Våld och död går däremot igenom utan problem.

O var mäkta irriterad efteråt, mest på sig själv tror jag. Jag lugnade, jag tror inte ett ögonblick att Q tagit skada av filmerna. Nej, men så jävla naivt och klantigt av oss, fräste O.

Imorse tog jag ett snack med Q. Han accepterade utan vidare att det är dyrt och onödigt att titta på film på mobilen i skolan, det får han göra på datorn hemma. Gällande snuskfilmerna blånekade han. Det var inte jag, det måste vara Y! Y kan ju inte skriva, invände jag. Sluta skälla på mig nu, gnällde Q.

Därmed lät jag saken bero, jag hade inte skällt ett dugg men Q kände sig tydligen utsatt ändå. Barn är moraliska varelser, jag är alldeles övertygad om att Q vet att de där filmerna var olämpliga. Jag berättade förstås om spärren och hans reaktion blev lättnad. Bra, jag vill inte kunna se sådana filmer! Att pappa och jag med jämna mellanrum kommer att kolla hans mobil hade han heller inget emot, tvärtom. Det verkar rentav vara en trygghet för honom.

Jag undrar om jag någonsin får reda på hela historien. Det skulle inte förvåna mig om kompisar är inblandade på något sätt.

Ack ja. Brave new world.

Smutsiga barn är lyckliga barn?

Det blev tvätt av ytterkläder idag igen.

I tisdags suckade jag.

Igår grälade jag.

Idag kunde jag inte annat än att skratta.

Spelregler?

Sitter nyduschad men ändå genomsvettig (= bra, febern är på väg ner, medicinen har kickat in) i sängen med datorn i knät. Y tittar på tv, han är piggare och därmed också snällare. Q är i skolan, mamma har fått permission att åka till sina vänner. Jag hade bra gärna haft hennes hjälp i eftermiddag och ikväll också, O kommer hem sent, men jag ville inte be henne. Vi behöver pausa från varandra också.

Kvällens räddning stavas dataspel, så snart Q kommer hem från skolan och de fått i sig varsin frukt ska jag ge dem fri tillgång till alla fanstyg. Då vet jag att de är tysta och snälla i flera timmar. Möjligen blir det bråk när det är dags att stänga av för middag och/eller läggdags.

Det var nyttigt det där terapeuterna sa till oss, att vi har regler som vi pratar om men inte alltid håller på. En viss flexibilitet är förstås inte fel, men vi har nog glidit över åt andra hållet. Några dagar senare när det var speldag, slog en annan insikt ner i mig. Både O och jag har en njugg attityd till barnens spelande, vi har bägge två tendensen att grymta lite även på speldagarna, att begränsa och tjafsa eller åtminstone hota med det. Jag skäms lite när jag kommer på det. Det bottnar förstås i att jag egentligen inte gillar deras spelande och hade föredragit att de hade gjort något annat. Varför O reagerar som han gör vet jag inte riktigt. Men jag tillrättavisar honom när han först inte vill ge Y surfplattan. Ånä, är det speldag så är det, då ska de också få spela och veta att de får det.

Möjligen har detta gett viss effekt, det har varit lugnare kring spelandet på sistone.

Men vi borde fundera mer på våra regler, gråzonerna är alldeles för många. Två speldagar i veckan, visst. Titta på tv räknas förstås inte som spelande. Inte heller att titta på Barnkanalen på datorn, Q kollar gärna på uppbyggligheter som Bullerbyn och Emil och något matlagningsprogram för barn. Därifrån är steget inte långt till att titta på filmer (som ofta handlar om spelande) på Youtube. Dessutom vet vi att Q ibland fuskar och spelar när han säger att han tittar på film. För att inte tala om mobilen som Q fick i julklapp, med den kan han både spela och youtuba. (Y är gräsligt avundsjuk på mobilen och mycket snar till skvaller.)

Jag funderar på om vi ska vända på steken och slopa speldagarna och istället införa skärmfria dagar, kanske två i veckan. Skärmfritt gäller förstås alla skärmar - och alla familjemedlemmar. (O sa alldeles av sig själv till terapeuterna att han har större tendens än jag att använda skärmar som barnvakt, och att han är mer intresserad av både skärmar och spel än jag.)

Följden skulle initialt bli att barnen spelar mycket mer än de gör idag. Förmodligen skulle vi behöva begränsa skärmandet även på de tillåtna dagarna. Ett tag hade O installerat ett lås som gjorde att barnen inte kunde komma åt datorerna före klockan åtta på morgonen och inte mer än en och en halv timme i sträck. Det är nu avaktiverat, men det vore en lätt sak att sätta igång igen.

Det är också värt att fundera på varför jag alls vill begränsa barnens tid vid skärmarna. Från början införde vi speldagar för att det blev sådant förskräckligt bråk vid varje avstängning. Vi orkade inte bråka varje dag, alltså begränsning.

När jag läser det jag skrivit reagerar jag på det absurda i att det är förbjudet att spela men okej att titta på (ofta men inte alltid) debila filmer på Youtube. Fånigt. Det de spelar är oftast Minecraft, som är ett relativt uppbyggligt spel, jämförbart med att bygga lego eller liknande, och sådana aktiviteter uppmuntrar vi ju.

Ändå törs jag inte släppa dem helt fria. De leker sådana underbara fantasilekar när de kommer igång, jag är rädd att det ska försvinna. Och läsning? Själv var jag storläsare i Q:s ålder, faktiskt i Y:s också. Y läser inte ännu. Q läser bra men sällan frivilligt. Och utelek, som de faktiskt också är rätt bra på? Q har dessutom lagt på sig en del det senaste året, jag vill absolut inte att han ska bli mer stillasittande. (Inser när jag tänker efter att stillasittande inte är det första man tänker på när det gäller Q. Men ändå!)

Nej, det är inte lätt. Jag tittar på barns egna berättelser och förfasar mig, tre, fyra timmars skärmtid per dag? Hjälp! Eller har jag fel? Är jag hopplöst gammaldags och efter min tid?

Vilsen

Alltså, det här med så kallad barnuppfostran, jag hittar inget bättre ord i hastigheten.

Jag vet innerst inne att jag är en bra mamma, kanske rentav bättre än många. Jag reflekterar mycket över mitt föräldraskap och har nästan ända från början känt mig trygg i rollen, med vissa tillfälliga undantag förstås.

Men just nu känner jag mig lite vilsen, faktiskt. Det jag tidigare trott på och anammat, kanske var det inte så bra?

Det jag syftar på kan kanske sammanfattas som antiauktoritär fostran, att bemöta barnet som man själv vill bli bemött, att se barnet som en individ, att inte kränka, att respektera rättigheter, att tro barnet om gott, allt det där. Jag har oroats av och grälat på O som jag tycker är för snar till konflikt, för snar att dela ut straff, för lättprovocerad, för oberäknelig.

(Det sista, om O tycker jag fortfarande.)

I förra veckan var vi på parrådgivning. Intressant, verkligen mycket intressant, vi ska göra om det. Det är dyrt som skam men vi ser det som en investering.

På den korta timme vi var där slog terapeuterna ner på flera saker, varav en del är sånt vi känner igen men kanske inte precis håller med om. Vi pratar mycket hemma, kanske för mycket. Vi har regler, men vi håller inte på dem, vi pratar istället. Mellan mig och O finns ett stort spelrum som barnen, särskilt Q kan utnyttja. Måste utnyttja eller snarare utforska. Testa, pröva, mäta, med konflikter och trötthet som följd.

Jag beskrev en härdsmälta hemma då jag varit ensam med barnen, Q började bråka vid datoravstängning.

(- Var det en tisdag sa du? Men måndag är speldag?
- Ja, jo, fast de får titta på TV andra dagar, och när Y kollar Barnkanalen på TV:n tycker Q att det är tråkigt och vill titta på svtplay på datorn. Inkonsekvent, jag vet, men vad fan ska vi göra?
- Fortsätt!
- Jo, då bad jag Q stänga av och då blev han arg och började smälla med stolen mot väggen.
- Varför bad du honom, varför stängde du inte helt sonika av? Du hade ju förvarnat.)

Och så vidare. För att inte tala om detta med att bli arg och hårdhänt. Terapeuten tittade lugnt på mig och sa: Bra. Det var bra gjort. (Jag blev inte lite häpen.)

Sedan dess har vi pratat sinsemellan och försökt vara mer konsekventa, mindre babbliga. Vete fan om det gett något särskilt resultat. Läxsittningen med Q igår var överjävlig. Men läxan blev till sist gjord.

Och idag läser jag en intressant intervju i DN med en författare av en bok om bråkiga barn. Han tycker och råder precis i de linjer jag tidigare trott på och som jag nu inte riktigt får ihop med det våra terapeuter sa till oss.

Å andra sidan så blir jag ju tokig på en viss annan rådgivare och bloggare som jag inte ska länka till, vilket minnesgoda läsare vet.

Eller går det ihop ändå? Handlar det om nyanser och balans, att visst bemöta barnet med respekt och allt det där men utan att göra avkall på sig själv, att behålla sin auktoritet?

Jag vet inte riktigt. Nu måste jag rusa till tåget.

En fin present

En sak glömde jag att berätta.

Q och Y skötte sig mycket bra under hela begravningsdagen. Q viskade till mig några gånger under ceremonin, mot slutet sa jag till honom lite skarpare att låta mig vara, det är strax slut. Y gick mellan pappa, mormor och farmor och höll sig lugn. När talen blev för långrandiga under minnesstunden pep de iväg och satte sig att spela dataspel i en soffa. Familjemiddagen tyckte de var jätterolig. Q fick löfte att stanna uppe lika länge som vi vuxna, Y bars under protest iväg med farmor men lugnade sig omedelbart så snart de blev ensamma och somnade på en minut.

När till sist satt på Q:s sängkant för att natta honom var vi båda mycket trötta, men Q var uppspelt och ville prata. Plötsligt sa han: minns du när vi var på sjukhuset, när du grälade på den där unge doktorn som hette T och jag tyckte det var så läskigt att jag höll för öronen? Jovisst mindes jag tillfället, det var utebliven vårdplanering jag skällde om. I ärlighetens namn hade jag sedermera glömt att Q var med just då.

Efteråt så tog morfar din hand och sa: du är fantastisk.

Minnet steg fram så klart att jag började gråta, och Q blev förskräckt och grät han också, och så kramades vi och grät tillsammans en stund innan jag lyckades snyfta fram det jag tänkte. Att jag inte alls blev ledsen för det han berättade, utan glad. Jag hade alldeles glömt bort att morfar sa det där, när man har mycket att tänka på och oroa sig för så glömmer man, men nu när du säger det kommer jag ihåg. Det är som att få en riktigt fin present av dig, att du ger mig det där minnet tillbaka.

Strax efteråt somnade Q, och när han vaknade sa han genast: Kommer du ihåg att du fick en present av mig igår?

Längtan och saknad och att göra rätt

Idag är det en månad sedan pappa dog. Två veckor sedan han begravdes.

Jag har klarat av två ganska jobbiga punkter på min lista, att välja ut ett foto av honom och beställa tackkort med det på, och att gå till ASIH och hämta hans nycklar.

Hans nya lägenhet är tom nu, jag gick inte förbi den idag men i närheten. På lördag flyttstädas den och nästa vecka lämnar jag in nycklarna.

Det är fortfarande ofattbart att han inte är där längre.

Jag har tänkt en del på den nya lägenheten och varför det varit så sorgligt att röja ur den. På vägen hem idag kom jag på det. Den sista månaden av pappas liv då han bodde där, var också en tid då jag hade nästan obegränsad tillgång till honom. Att kunna gå hem till min pappa och träffa honom ett par timmar. Varje dag. I fyra veckor.

Jag försökte också prata lite med honom, men det går sämre nu. Jag vet inte längre vad jag ska berätta. Min vardag är så långt borta från hans. Det har den alltid varit. Jag vet inte hur jag ska förklara det här riktigt. Kontakten eller snarare umgänget med pappa var mycket på hans villkor. Det som präglar mitt liv, det jag gör varje dag, det som engagerar mig, var ofta honom helt främmande. Sedan många år tittade han aldrig på TV. Han visste inte vilka mina vänner var. En stor del av de böcker jag läser, läste inte han. Träning, stickning, trädgårdsarbete var helt okänd mark för honom. Men vi gillade ungefär samma musik och konst.

Lite orättvis är jag nu. Han läste tidningar och lyssnade på radio, det gjorde han. Vi pratade ganska ofta om nyheter och politik, mindre förstås ju sjukare han blev. Jag grälade lite på honom för att han inte var mer berörd av flyktingkrisen, och han lyssnade. Han var nästan alltid intresserad av att höra om barnen. Förr brukade vi också prata om mitt jobb, inte tekniska detaljer för de förstod han inte (det gör ju knappt jag heller, haha) men om relationer.

Och det har inte alltid varit såhär, det blev värre med åren. När jag gick i skolan och skulle ha prov i historia, eller för den delen filosofi eller religion eller samhällskunskap, brukade jag avsätta ett par timmar kvällen innan åt att ringa till pappa. Jaså, vilka områden har ni prov på, frågade han, och sedan satte han igång, nya infallsvinklar, extra kunskaper. Det var bara att suga i sig. Oftast skrev jag högsta betyg.

Men att jag saknar honom och längtar efter honom, det berättade jag. Att jag googlar på hans namn, att jag går in på hemsidorna för hans olika föreningar och letar efter bilder på honom. Att jag flera gånger har letat igenom mobilen fast jag vet att där bara finns ett fåtal bilder på honom. Att jag läste igenom anteckningarna jag gjorde när jag intervjuade honom om hans liv, och häpnade över att jag hunnit skriva så stringent och sammanhängande, och att jag grät, för jag kunde nästan höra hans röst.

Att längta efter och sakna pappa, det är sannerligen inget nytt för mig.

Ännu har det inte gått en dag utan att jag gråtit. Igår kom Q till mig i köket och satt på en pall medan jag diskade. Vi pratade om pappa och jag började gråta, fast jag försökte försäkra att det inte är farligt, jag är ledsen men det går över, jag behöver bara gråta lite. Jag tröstar dig så mycket du vill sa Q, och jag grät ner i hans svarta blanka kalufs.

(Q berättade sedan med liten röst att han sagt en sak till fröken som jag kanske inte skulle gilla. Att det är roligare att vara i skolan än hemma just nu eftersom alla är så ledsna hemma. Givetvis blev jag varken arg eller ledsen på honom utan imponerad av hans ärlighet och uttrycksförmåga, och det sa jag också.)

Föräldrar och barn. Det klarnar mer och mer varför det var absolut nödvändigt för mig att få barn, varför jag inte kunde bli en hel människa om jag inte fick barn.

Kärleken till barnen är den största sägs det, och det är den förstås på många sätt. Men kärleken till föräldrarna är plågsammare, åtminstone var den det för mig. Jag älskade - älskar - mina föräldrar så väldigt, väldigt mycket. Den kärleken har gjort så ont, har gjort mig så ensam och utlämnad, har lett till så mycket längtan och saknad.

Jag tror att jag behövde uppleva denna kärlek från andra hållet. Jag behövde vara den förälder jag själv hade behövt och velat ha. Göra om, göra rätt.

Dessutom

Imorse grät Q och ville inte gå till skolan. Han hade huvudvärk, sa han. Jag tröstade och lirkade och förklarade att man kan få huvudvärk av att vara trött och ledsen och det är då inte konstigt om du är efter den här hemska hösten. Jo, jag gråter ofta lite på lektionerna, sa han, men ville inte berätta mer. Men han ville gärna att jag följde med och pratade med fröken.

Så det gjorde jag. Hon är informerad både om morfars sjukdom och död, men ett extra snack kanske inte skadar.

Hon såg jagad ut som vanligt, lyssnade kort på min beskrivning och sa sedan att Q är nog också ledsen för att han ligger så långt efter, jag har skickat hem lappar, de kanske ni inte fått? Snart är det ju nationella prov i matte också. Kan du komma vid tretiden så pratar vi mer?

Nej, jag skickade O för själv blev jag faktiskt förbannad. Jävla sätt att lägga över allt ansvar på en nioåring. Och vad är viktigast, att han inte räknat X antal sidor i boken - kunskaperna verkar han inte sakna - eller att han gråter och inte vill gå till skolan?

På kvällen konfererade vi alla tre. Q får räkna en liten stund varje dag, efter någon vecka kommer han att vara ikapp. Gudskelov är det matte, ett ämne han har intuitivt lätt för, betydligt lättare än vad jag själv hade i hans ålder.

Och gudskelov för att klassen splittras nästa år. Nya kompisar och ny lärare. Att behålla klasser intakta genom hela grundskolan är så outsägligt dumt.

Både vill och inte vill

Det var hjärtslitande svårt att gå ifrån pappa ikväll. Jag vill inte lämna honom, det sliter sönder mig att göra det, jag som alltid blivit tokig av att skiljas från honom. Dör han ikväll, inatt, imorgon bitti?

Ändå kände jag med nästan samma intensitet att jag måste därifrån, jag blir tokig om jag sover där, det går inte, jag klarar det inte. Jag måste hålla ihop.

O hämtade mig, och messade strax innan han kom fram. De sista minuterna blev underliga. Alldeles stilla, min hand på pappas panna, de enda ljud som hördes var hans rossliga andning, klockans tickande och surret från liggsårsmadrassen. Här och nu och alltid och snart aldrig mer.

När det var dags kramade jag hans hand, kysste honom lätt på pannan (det gör jag aldrig annars), sa pappa jag går nu, jag kommer tillbaka imorgon, jag älskar dig (det sista brukar jag inte säga, inte han heller, vi vet ändå). Sedan var jag tvungen att luta mig mot väggen en stund och gråta.

Som tur var krånglade hissen på vägen ner, så jag fick något annat att tänka på (irritation och ilska är en utmärkt distraktion och ångestdämpning, det har jag fått rikliga tillfällen att pröva de senaste månaderna) och var därför inte rödgråten och förstörd när jag klev in i bilen där O och pojkarna väntade. De var uppe hos morfar igår, de vet precis hur han ser ut och hur han har det, men ville inte följa med upp idag.

Hemma grät jag en stund i O:s famn och blev omklappad av två oroliga söner.

Q: Det är lite som att jag vill att morfar ska dö, så att du slutar vara ledsen någon gång. Fast jag vill förstås inte att han ska dö!
Jag: Det förstår jag Q, jag känner ungefär likadant.
Q: Jag var rädd för att berätta att jag kände så.
Jag: Det var bra att du gjorde det. Man känner ofta så, olika saker på samma gång. Kluvna känslor kan man kalla det. Det är duktigt av dig som bara är nio år att tänka ut att det är så du känner och att beskriva det.
O: Det finns massor av vuxna som inte hade klarat det utan istället varit arga och bråkiga.
Q: Va? Är det så? Jaha!
Jag: Det är en bra grej att kunna, livet blir lättare då tror jag.
Q: Hurdå?
Jag: Jag tror att det är lättare att klara av jobbiga saker om man kan beskriva hur man känner, om man förstår sig på sig själv, liksom.

(O hjälp, jag som skäller uppfostringsbloggare för att vara förnumstiga och pretentiösa. Men den här typen av samtal interfolieras med gap och skrik och invektiv, var så säkra.)

Barnen

ASIH är på gång, de ringde nyss för att meddela att remissen kommit fram och att de inom kort kontaktar mig för att boka hembesök. Så skönt.

Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.

Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.

På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.

Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.

Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.

Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).

Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.

Fattar inte

Sedan insikten för några dagar sedan att Y helt enkelt är trött och därför jävlig på kvällarna, har vi jobbat på att försöka få honom i säng tidigare.

(Att vi varit så trögfattade kan delvis skyllas på att Y hittills visat alla tecken på att vara kvällspigg och morgontrött snarare än tvärtom. Länge var det han som låg vaken och hade svårt att somna. Men sedan han börjat skolan är han alltså trött på kvällen. Inte så konstigt.)

(Q har alltid varit kvällstrött och morgonpigg, varför vi framhärdat ända tills nu med gemensam läggtid trots att det skiljer tre år mellan dem.)

Det är fasen så svårt. Vid halvåttatiden är båda ungarna rejält slitna, ska vi hinna med en ordentlig lässtund - och det ska vi, för det vill vi, läser jag bara ett kapitel i Glaspärleresan blir det ett jävla liv - måste vi börja avisera om läggdags redan vid sjutiden.

(Klä av sig, ta på pyjamas, ta mediciner, kissa och bortsta tänderna, det kan väl inte ta mer än max tio minuter? Ihåligt avgrundsskratt. Nej, inte i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.)

Vanliga kvällar går det ganska bra, vi äter middag vid sisådär halv sex eller sex. Men de dagar Q har orientering är han inte hemma förrän bortåt åtta och är då ett rytande lejon. Likadant igår då han var borta på lekgrupp* hos en tjej i klassen. Han och O kom hem först en bra stund efter klockan åtta. Kaos utbröt. Q var förmodligen helt uttröttad och dränerad efter att ha haft roligt med nya kompisar. Ingen kraft fanns kvar till att uppföra sig anständigt hemma. Men när han väl brottats ner i sängen och jag satt på sängkanten, somnade han på minuten. Lillebror hade fått retirera in i sängkammaren för att inte störas av storebrors vrål, även han torde ha somnat genast. Före klockan nio sov de vilket är en ganska normal notering.

Morgonen var ganska stökig, ungarna var svårväckta vilket tyder på att de sovit för lite. Ikväll måste vi få dem i säng tidigt.

Och jag inser att jag låter precis som min egen mamma som under hela min uppväxt tjatade om att det var viktigt att lägga sig i tid. Hon tjatar fortfarande om det, då som nu lyssnar jag inte, jag hatar att gå och lägga mig, det är det tråkigaste jag vet. Nä, faktiskt så har jag de senaste åren börjat tycka att det kan vara rätt skönt ibland.

Men jag undrar hur alla andra med nioåringar och sexåringar gör? Är mina barn extremt kvällströtta? Hur i all världen funkar det för de barn som har flera kvällsaktiviteter i veckan? Q är bara borta en kväll och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop.

*Lekgrupp, ambitiöst och tidvis jobbigt men i grunden bra arrangemang i Q:s klass. Klassen delas upp i grupper, nya för varje läsår, de går hem till en unge i taget och leker efter skolan, vi föräldrar hämtar på kvällen och fikar en stund och pratar. Efter ett par år har man rätt bra koll på både barn och föräldrar i klassen.

Skoloro

Same procedure as last year. Komma tillbaka till jobbet är trögt och segt, men stressad blir jag inte, trots att jag har betydligt mer att göra i år än förra året, trots att projektet blir alltmer försenat.

Nej, precis som förra året är det skolan som stressar mig fast den inte ens börjat. Uppropet är först imorgon, idag gick jag med Y på introduktionssamtal.

Y, lilla Y, min lilla myra. Charmtrollet, tjejtjusaren, retstickan och lillpojken som nu blivit så stor och ska ut i världen. Jag har aldrig varit orolig för honom förut, han är så trygg och självklar. Men nu plötsligt kramar en kall hand om mitt hjärta. Jag vill inte riktigt släppa ut honom i världen.

Inte blir det bättre av beskedet som möter oss när vi kommer fram. Vi hade önskat en viss lärare till Y, en lärare som sonen till våra vänner haft. Vi blev lite förbryllade när önskemålet inte tillgodoseddes men tänkte inte stort mer, det blir nog bra. Först senare fick vi förklaringen, denna lärare, gammal och erfaren, hade slutat efter bara ett år på skolan.

I juni bjöds vi på en första träff, och alla farhågor skingrades. Y:s blivande lärare verkade utmärkt. En medelålders dam som utstrålade lugn, trygghet och pondus. 

Men nähä. Hon har också slutat.

Vad fan är detta? Sedan Q började i förskoleklass för tre år sedan är detta något vi känner igen alltför väl. Den trygge säkre mannen som kompletterade den yngre lite fladdriga lärare så bra - slutat! Fritidskillen - slutat! Specialpedagogen - slutat! Skolsköterskan - slutat!

Det oroar mig rejält. Ryktet säger att rektorn är bedrövligt dålig men det är bara ett rykte. Fast personalomsättningen verkar onekligen tyda på att något är fel.

Samtidigt älskar Q sin skola (och sin fröken, som O och jag är långt mindre förtjusta i). Y är taggad och förväntansfull. Och i ärlighetens namn så verkar hans nya (också unga, nyanställda) fröken mycket bra. Hon fokuserade helt på Y och pratade nästan bara med honom.

- Är det något särskilt du funderar på om skolan, Y?

- (snurrar på stolen, biter på naglarna, petar i den nya tandgluggen i överkäken) Jo, jag undrar.. när skolan slutar, får man en pärm då? Att sätta alla sina teckningar i?

Hur orolig ska man vara? Hur jobbig förälder ska man vara? Och vart vänder man sig om man vill kanalisera sin oro och jobbighet? Rektor, stadsdelsnämnden, Skolinspektionen, Uppdrag Granskning?

Junimorgon

Jag vaknar och blir långsamt medveten om vad jag hör och har hört en bra stund. Y hostar och har gjort det länge. O är uppe och hjälper honom inhalera. Jag måtte ha sovit djupt, det brukar vara jag som först reagerar men nu är jag tacksam att O gör det. Innan jag sjunker tillbaka i dvala kollar jag klockan, måste veta när han fick medicin, var fjärde timme ska han ha. Hon är sex.

Något senare vaknar jag av att Q viskar att det kommit kiss i hans säng. Ingen fara, madrassöverdraget har skyddat madrassen, det är bara lakanet som blivit blött, och kalsongerna förstås. Han ligger en stund hos oss innan han går upp för att titta på TV. Ännu en stund senare vaknar jag, den här gången är det Y och bajs som råkat hamna i kalsongerna. Virusinfektionen tycks ha gått på magen också.

Otroligt nog somnar jag om efter detta, men det är ju en av mina osvikliga förmågor. Jag sover lugnt ännu någon timme tills jag väcks av en hostande propeller. Det är Y som nog egentligen vill ligga på min arm och gosa men som inte har ro.

Mer död än levande känner jag mig. Jag har fått överta Y:s halsont och jag förstår nu varför han klagat och inte velat äta. Till och med utanpå halsen ömmar det. Dessutom har jag ont i ryggen och är allmänt stel och träningsvärkig efter ett pass jag nog borde ha avstått från, först efteråt begrep jag att jag höll på att bli sjuk.

Jag är alltså inte på strålande humör när jag vacklar ut i köket, men hade jag varit det hade det snabbt ändrats. O ser mig och fräser en fråga: kommer vi iväg idag? Han menar till stugan, som planen ursprungligen var. Fast jag sagt kvällen innan att jag vill att Y ska bli bättre först, och gärna jag själv också.

Jag fräser tillbaka, varför är det alltid jag som är medicinskt ansvarig? Och säg godmorgon åtminstone innan du börjar skälla. Så grälar vi en stund, innan han ger sig av för att träna. Bra, det behöver han nog, så slipper vi gå varann på nerverna.

Efteråt smyger sig Q intill mig. Jag tycker att det är läskigt när du och pappa bråkar. Det känns som att det är mitt fel! Jag med, ekar Y med ett pillemariskt leende som minskar hans trovärdighet. Y har stort sinne för dramatik.

Jag tar dem båda i knät (fast den hostande dramapropellern sliter sig snabbt) och förklarar att det absolut inte är deras fel och inget att vara rädd för. Det är bra för oss att bråka lite grann ibland.

Vad är det som gör att barn tar på sig skulden för föräldrarnas bråk? Jag minns inte om jag själv gjorde det, jag minns knappt mina föräldrar tillsammans, men jag minns att min syster gjorde det och själv trodde jag ju att det var mitt fel att det aldrig funkade mellan styvfar och mig. Känner alla barn så? Men jag är glad att Q formulerar det.

Strax är han redo att leka istället. Själv gör jag frukost åt mig och efteråt lägger jag mig i sängen med tidningen en stund. Sovrummet är svalt och skönt, det vetter mot öster och en dunge med stora träd. Där sitter ofta koltrastar och ibland till och med näktergal, som jag just i år lärt mig att känna igen.

Hur många junimorgnar finns det i en människas liv, läser jag så och blir betänksam.

Livet går fortare och fortare. Det är redan två veckor sedan vi hade kalas för Y och mamma var här och amerikanska värdmamma B anlände. Då hade det redan snurrat snabbt i flera veckor. Sedan snurrade det vidare, mer besök, leverans på jobbet, midsommar.

Och så blev Y rejält sjuk, jag kunde bara jobba en dag den här veckan. Hade tänkt jobba på fredagen men då var vi båda så dåliga att det inte gick. Normalt turas vi om att vabba men detta var O:s sista vecka före semestern, den då mycket ska avslutas. Ändå kom han hem tidigt för att avlasta mig, särskilt igår var det en lisa.

Jag tänker på vårt gräl och att jag borde nysta i det, skriva om det. Ansvarsfördelningen, att jag är projektledare och medicinskt ansvarig och beslutsfattaren. Vad hände med jämställdheten? Åja, så illa är det väl inte men nog har den påverkats genom åren.

Jag tänker också på nästa vecka och den annalkande semestern. O är hemma med barnen, vi tänkte vara åtminstone några dagar i stugan, jag kan pendla mellan den och jobbet. Hoppas jag blir frisk så jag kan jobba de sista dagarna. Har inte så fantastiskt mycket att göra, det mesta löste sig i och med leveransen före midsommar.

Sedan åker vi till Sommarön, och innan dess måste vi ha rådslag. Vi behöver bestämma vad som är ett rimligt pensum på renoveringsfronten. Ett nytt dass ska installeras. Det ska vi frakta ner på släpvagn, varför resan ner kommer att ta tid och behöver planeras. Var ska vi övernatta på vägen?

De senaste galna veckorna har vi pratat för lite. Det är väl därför vi grälar.

Jag börjar skriva och nysta men blir avbruten av att O kommer hem. Som väntat är han på bättre humör, och jag också. Jag smäller igen datorn och går och duschar och tar på mig en klänning istället för mjukbyxorna jag bott i de senaste dagarna.

Vi sitter på gården under parasollet och dricker kaffe. Det blommar överallt, klätterhortensian på planket vibrerar av humlesurr. Ungarna kommer springande, de vill byta till badbyxor och ha vattenkrig med grannbarnen.

Jag läser sms från syrran och säger till O att hon är sällskapssjuk, får hon komma och ta med sig katterna hon passar? Absolut, säger han fridsamt, jag har köpt en massa god mat. Men jag måste köpa jordgubbar också, jag kan hämta henne så slipper hon dra kattskrällena på t-banan.

Junimorgonen är sedan länge passerad. Nu är det solig susande junidag.

Och en annan dialog

SMS till min syster:

- Har just haft ett samtal om lögn, stöld och graffiti med Q. Han hade en del synder att bekänna.

- Oj, låter spännande, berätta mer när vi ses.

Och när vi ses:

Helga (babblar på): Jag sa förstås att Q jag fattar ju att det är du som har ritat på bokhyllan, du stod där en lång stund och pennan låg kvar och det är bara du som kan skriva, Y kan ju inte det och pappa och jag gör faktiskt inte sånt. Då erkände han förstås och skämdes. Och av bara farten kom ett erkännande som jag ju redan visste om, att det var han som knyckt hundralappen som O lämnat på köksbänken. Rätt uppenbart eftersom han lagt den i sin egen sparbössa. Men först blånekade han och påstod att han inte visste något, nääärå. Blir så trött! Än så länge är jag smartare än han och helt förhärdad är han ju inte, men han erkänner först när han är överbevisad. Fruktansvärt irriterande.

Syrran (bittert): Låter faktiskt som mina senaste samtal med Karlfan.

Än så länge

Idag är jag hemma med två hostande ungar. Igår var de förstås hur friska som helst, trots skrällande hosta pilade de fram och tillbaka mellan husen och lekte högljutt med kompisarna. Imorse vid väckning var Q väldigt ynklig, och efter en stunds parlamenterade bestämde vi att han får vara hemma idag. Men då ska han ligga i sängen och läsa, ingen lek utomhus, inget Netflix. Vid en närmare titt var inte heller Y helt kurant. 

Jag undrar i mitt stilla sinne hur dagen kommer att arta sig, de lär knappast hålla sams varken med mig eller varandra. Men än så länge är det lugnt. Y ligger i pappas säng och bläddrar i Bamse, Q ligger i sin egen och läser Guinness Rekordbok.

Själv är jag trött. Nu ska vi se, vad kan det bero på? För en vecka sedan satt jag och räknade på fingrarna alla småsaker jag behövde komma ihåg. Q behövde matsäck med sig på måndagen, och badbyxor och handduk på tisdagen, för simprov i skolan. Sedan var det sommarfest hos Y:s dagmamma på tisdagen. Åka tidigt från jobbet, hämta Q i skolan (han var tillsagd att gå hem tidigt men hade förstås glömt att titta på klockan), delta i sommarfest. Åka hem, äta middag, gå med Y till öppet hus i skolan för sexåringar och hälsa på hans nya lärare.

På tisdagkvällen skrev jag detta. O vabbade med Y resten av veckan och tvättade lakan. 

Onsdag kväll kom gode vännen E, han skulle på mässa i Stockholm. På fredagen anslöt hans hustru C. Sommarfest på jobbet på fredagen, jag stannade inte särskilt länge och drack inget för att kunna köra hem. Drack vin på kvällen med vänner och make istället.

Lördag kväll åkte O iväg på cykelkorg, jag menar cykellopp. Vännerna var borta hela dagen och kvällen, de åkte söndag morgon.

Söndag efter lunch kom käre ex-svågern med sin nya flickvän. Vi fikade på rabarberpaj. Ungarna visade sig från sin allra bästa sida. Q satt vid bordet och pratade som en kvarn, har aldrig sett honom prata med vuxna så. När de gick fick styvmoster (deras epitet) flera kramar. 

Efteråt kände jag mig vemodig. Hon verkar underbar, trevlig och rolig och smart och bra. De förtjänar varann. Kanske har jag fel, kanske är det bara min trötthet och melankoli som talar, men det kändes tydligt som att han är på väg bort. Såklart. Det är ett nytt liv som väntar honom nu, nya kretsar, nya släktingar. 

När de gått messade jag min syster att kusten var klar. Hon förla sin springrunda ut till oss men ville inte träffa exet och hans nya just idag. Vi skojade om att det kunde avdramatisera det hela, om hon kom svettig och nysprungen, fast nä. Vi pratade en stund, sedan åkte hon hem.

Efter middagen kom grannarna och frågade om vi ville ha rabarberpaj, så vi fikade under deras parasoll tills det började ösregna och det var läggdags. På sängkanten kollade jag FB och såg körkompisarnas bilder från helgens körfestival, som jag av uppenbara skäl inte kunde vara med på.

Jaha, och nu då? Idag ska jag vara hemma och försöka överleva dagen i sällskap med mina två halvpigga ungar. Imorgon tar O över. På onsdag ska jag vara ledig och gå på skolavslutning. På torsdag kommer mamma. På lördag kommer O:s amerikanska mamma, ett kärt återseende för oss alla. Hon har aldrig träffat barnen. Samma dag ska vi ha kalas för Y som fyller år på söndag. Tisdagen veckan efter kommer J, som är dotter och storasyster i O:s amerikanska familj. Ja, han har en amerikansk familj, som omfamnat även mig. Det är en stor familj, högljudd, liberal, tolerant, generös, gästfri, inkarnationen av amerikaners bästa sidor.

De åker på torsdag morgon, och på torsdag eftermiddag åker vi ut till stugan. Sedan är det midsommar.

Ungefär så långt sträcker sig min horisont.

Barns syn på "diagnoser"

Jag funderar på en sak som mina kloka läsare gärna får ge synpunkter och råd om. Hur ska man prata med sina barn om neuropsykiatriska funktionshinder hos kompisar?

I helgen blev Q inbjuden att leka med N, som är en av hans bästa vänner och som har en diagnos inom autismspektrat. Jag blev stående en lång stund och pratade med N:s mamma, som jag tycker mycket om. Hon berättade att N gått igenom en jobbig period. Han blir ofta retad i skolan av barn i parallellklassen, och blir han provocerad kan han inte behärska sig utan går till angrepp. Hemma har han uttryckt att han känner sig ledsen och utanför. Efter flera samtal med skolan ska N få vara mera i en liten grupp, de har gott hopp om att detta kommer att fungera bättre.

En av N:s favoriter är min man O. När O är hjälpledare på strövarkursen behöver inte mamma följa med, tycker N, vilket hon annars måste göra. Hans mamma uttrycker att hon står i tacksamhetsskuld till O, men jag försöker lätta den lite genom att säga att O gör det så gärna, han får en kick av att kunna hjälpa, av att hitta ett fungerande sätt att interagera med N. Vi spekulerar i vad det är som funkar. O är tydlig, men han ger också N utrymme. Han är inte särskilt touchy-feely, säger jag, och hon skrattar förtjust. Så berättar hon att hon frågat sin son vad det är som är så bra med just O. Han är bra på att öppna min korvtermos!

Och Q är ju så bra också, säger hon. Jag är ju mycket i skolan, och de hänger ju alltid ihop det där gänget. N och Q och K, men även en fjärde pojke. Av dessa fyra är det en enda som kommunicerar med mig när jag kommer, och det är din pojke Q.

Jag känner K väl, han är Q:s bästis, vi bor grannar, han är hemma hos oss i stort sett varje dag. Han hälsar aldrig, han ser mig aldrig i ögonen. Han har mycket svårt för förändringar och avsteg från rutiner. Jag har mina funderingar. Men mig veterligen har han ingen diagnos, och hade han haft det skulle vi nog inte få reda på det i första taget.

Den fjärde pojken känner jag inte alls lika väl, men det gör N:s mamma. Och hon har sina funderingar både om honom och K, hon ser många gemensamheter mellan hennes son och de båda andra.

Vart vill jag komma med detta? Tja, att det är ett speciellt gäng som Q hänger med, för de här tre är hans bästa kompisar.

Dels tänker jag att det väl heter spektrum av en anledning. Många av de egenskaper som utmärker de här barnen är sånt vi har lite till mans i varierande grad. Q har det definitivt. Han har svårt att växla mellan olika aktiviteter, han har ett häftigt humör och starka känslor. Han har en rik och levande förmåga till fantasi. Det är nog inte en slump att just han går så bra ihop med just de här pojkarna.

(Till skillnad från dem är han social och frimodig, ger god ögonkontakt, tycker det är roligt och spännande med överraskningar och avsteg från den dagliga lunken.)

Men jag funderar också på hur umgänget med dem påverkar honom. Ibland får jag en känsla av att det ställer krav på honom, krav som gör att han lever ut extra mycket hemma. Håller han ihop sig när han är med dem, låter han dem ta plats, behärskar han sig? Eller är det bara det att kontrollerar sig i skolan och stökar hemma, vilket i så fall vore helt normalt?

Jag vet inte. Och även om jag visste, vad skulle det hjälpa? Det här är hans vänner, och är det något Q är så är det vänfast och lojal.

På kvällen samma dag blev han förtrolig. Mamma, efter en stund tycker N alltid att jag är tråkig. Han säger att K är mycket roligare. Men det är ju bara för att K också är intresserad av våld.

Hurså våld, undrar jag med lätt oro. Jo, att rita krig och blod och död och så. Och så vill N bara brottas hela tiden men det tycker inte jag är så roligt. Och då säger han att jag är tråkig.

Därefter kom en ganska snårig berättelse som jag inte helt kan redogöra för, men det spelar ingen roll. Den involverade alla de andra tre pojkarna och gick i stort sett ut på olika fnurror dem emellan. Det blir mycket socialt knas i konstellationen. Å andra sidan, det blir det väl alltid mellan barn? Är detta mer eller mindre än normalt? Vad är normalt?

Jag undrar hur jag ska förklara för Q utan att.. jaa, vadå? Bidra till fördomar, stämpla hans kompisar? Det jag har sagt är att jag tror att N ibland har lite svårt att förstå hur andra tänker och känner, och det kan förklara varför han gör som han gör. Jag är ganska säker på att N själv inte vet om sin diagnos ännu. Naturligtvis kan jag fråga hans föräldrar om råd, vi har en sådan relation att jag kan göra det. Men jag kan sannerligen inte fråga de andra pojkarnas föräldrar, av flera skäl.

När jag skriver det här ställer jag mig plötsligt frågan varför jag vill förklara för Q. För att han ska förstå, för det man förstår är lättare att hantera. För att en värld som är begriplig och förutsägbar och trygg är så mycket trevligare att leva i. Ungefär så.

Men hur?

Mors jävla skitdag

Egentligen börjar det redan på torsdagskvällen. Vi är på orienteringstävling och kommer hem sent, men jag ringer ändå mamma eftersom jag har dåligt samvete över att inte ha gjort det tidigare. Styvfars gravsättning skedde i helgen, jag vet att mamma var spänd, men jag har haft så mycket att göra att jag inte orkat eller hunnit ringa.

Vi pratar rätt länge och egentligen är det väl ett bra samtal, fast jag retar mig hela tiden på hur självupptagen hon är. Hon frågar inte en enda sak om mig. På slutet säger hon att vi hörs väl på söndag, Mors dag, fast egentligen bryr jag mig ju inte om sånt där.

Åh dessa dubbla budskap, de driver mig till vansinne.

Så randas helgen och med den en massa planering. O och Y ska ut med Mullegruppen och tälta på lördagen, Q och jag blir ensamma. I stugan, det vore mysigt. Kanske bjuda dit någon (hej Annika!)? Fast det måste vara någon med bil, själva är vi strandsatta utan. Så hör syrran av sig och undrar om vi kan ses, länge sen sist. Jodå fast då är det nog bäst att vi är i stan, för bökigt annars.

Det blir fredagkväll i stugan, med ganska mycket bråk från övertrötta barn. Senast vi åkte ut en fredag åt vi middag hemma först. Men den här gången vill O komma iväg direkt, stanna på vägen och köpa gott kött att grilla.

Jag borde ha bromsat, det här har vi varit med om förut, men jag är för trött eller ouppmärksam. Innan vi kommit ut och fått i oss middag är vi rejält osams alla fyra. Jag är nästan argast på O som är lika arg på mig som på ungarna, fast det är de som bråkar. Han fäller ut alla taggar och även jag sticker mig, jag hatar det där.

Till sist sover de, O lägger sig också tidigt. Jag sitter uppe en stund med en bok och lyssnar på musik. Känner mig vemodig. Kärlek och ilska, så nära varann att det gör ont.

Nästa morgon är det bättre. Fast regnet börjar ösa ner vid lunchtid är vi vid gott mod. Jag skattar rabarberståndet och syrenbuskarna, det är härligt att ha en trädgård. Så åker vi in till stan.

Y ska på kalas och Q hem till en kompis, det är mycket logistik. Men alla samarbetar och alla hamnar där de ska. Jag tar en kort promenad i ösregnet, kommer hem och läser tidningen. O packar inför tältningen och hämtar hem Y. Det regnar, och regnar och regnar. Jag vinkar av dem, de har regnrockar och sydvästar och all packning insvept i sopsäckar.

Min syster och jag messar med varandra. Lite krumbukter hit och dit, hon verkar inte pigg på att komma hem till oss. Jag blir lite sur men orkar inte tjafsa. Vi åkte faktiskt hem från stugan för hennes skull, men det säger jag inte. Det hade inte varit kul att vara kvar där i hällregnet. Till sist skriver jag som det är, att jag vill prata av mig om mamma och lite annat. Hon ringer, och vi pratar ostört eftersom Q duschar. När han kommer upp från duschen och får veta att moster inte kommer som förväntat, blir han så besviken att han börjar gråta. Hon hör det i telefonen och blir bestört och får dåligt samvete. Men kom hem till mig imorgon och ät frukost så får ni se min nya lägenhet! Det bestämmer vi, och alla är nöjda.

Q och jag äter middag och sedan lördagsgodis framför TV:n, ett par avsnitt av Emil i Lönneberga. Idyllen är fullständig så när som på ett fånigt gräl. Jag pratar om att göra rabarberpaj, om vi har havregryn förstås. Nej, Q vill göra strövargodis, det är jättegott, smör och havregryn. Han blir sur när jag inte vill och lyssnar inte på mina argument att strövargodis görs ute i skogen, det är poängen liksom, men rabarberpaj får man bara en gång om året. Nehej, han tjurar, och jag blir otålig. Varför förstöra en trevlig kväll med denna oresonlighet?

Men vi lugnar oss, han fixar en lång stund i sovrummet med stängd dörr, det visar sig att han staplat min säng nästan full med gosedjur. Där ska han sova, jag sover i O:s. Vi läser flera kapitel i Sandvargen och sedan somnar han som en stock.

Via SMS får jag veta att O och Y fortfarande är vakna. O skickar fina bilder, de sitter vid lägerelden, alla andra sover. Just då är det uppehåll men sedan återkommer regnet. Men de har lånat ett bra tält av grannarna och tycks klara sig bra.

Nästa morgon vaknar jag tidigt av att Q buffar på mig, jag tassar upp och går på toa, hoppas hoppas jag inte väcker honom. När jag återkommer till sovrummet har han rullat över i O:s säng i min sängvärme. Jag får plocka undan ett smärre menageri för att alls få plats på andra sidan av dubbelsängen.

Så sover vi till nio och går upp och äter lite yoghurt. Q sölar orimligt mycket med påklädning, tandborstning, allt. Jag förundras, det är ju något roligt vi ska iväg på. Men vi kommer iväg. Tunnelbaneresan till stan är lång tycker han, han hinner bli rejält hungrig innan vi är framme.

J:s lägenhet är jättefin, och själv verkar hon mer harmonisk än på länge. Hon har landat nu, efter mer än ett år i kappsäck i andrahandslägenheter. Framtiden med Karlfan är ytterst oviss, men jag tycker att hon resonerar klokt och balanserat. Jag påminner henne om att ringa mamma, själv har jag skickat ett foto på leende Q. Just jävlar, det är Mors dag. Jag visar alla foton som tapetserats på Facebook av fantastiska morsdagsfrukostar med barnteckningar och blombuketter och jag vet inte allt. Vi grimaserar. Grattis på morsdag, säger hon, frukost med din singelsyster som ligger med en gift man.

Efter frukosten tar vi en promenad och stannar vid en lekplats, och så åker Q och jag hem.

Innan vi kommer hem tänker jag att jag måste stålsätta mig. När O kommit hem från en utflykt brukar huset vara belamrat med prylar, jag vet ju det. Ändå är det värre än jag väntat mig, förutom ryggsäckar och blöta sovsäckar överallt står det halväten lunch uppdukad, han sitter vid TV:n och Y vid datorn. Hur har ni haft det, ropar han vänligt. Jotack, svarar jag surt, men nu ska jag tydligen bara kavla upp ärmarna. Du kunde väl ha dukat av åtminstone. Han blir också sur, vem gillar att bli skälld på, och så tycker han att han flängt som en dåre hela förmiddagen.

Q bevärdigar mig knappt med en blick och Y är arg och skriker. Det svider. Mors dag är ett jävla dumt påfund, det tycker jag helhjärtat, och inte kan jag begära att ungarna ska begripa företeelsen, än mindre mina egna dubbla känslor inför den.

En eventuellt nödvändig explosion kommer när mina ögon faller på en fickplunta som står på bänken. Hade du sprit med dig på tältningen? Är du inte riktigt klok? Dessutom är det ju uttalat att Friluftsfrämjandets arrangemang är alkoholfria? Jag är iskallt rasande.

O försvarar sig. Han drack inget! Det var Apfelkorn, om han skulle bli sugen.

Jag orkar inte tjafsa mer, men är fortfarande arg. Messar en stund med syrran, som ger mig stöd. Ja, så jävla urbota dumt på många sätt. Och Apfelkorn av all skit. Inte direkt alkisdricka förstås. Nästan komiskt i eländet. O har ju alltid gillat sliskig fruktdricka. Gud ja, all jävla äcklig cider han köpt hem och påstått att den var till mig, jag som inte gillar sånt.

Men det gnager, och jag måste återvända till det. Jag är fortfarande arg på dig! Hur tänkte du? Vad hade hänt om Y blivit sjuk och du måst köra? Man skulle kunna tro att du passar på när du är borta från mig! O medger att det var dumt, utan bortförklaringar. Och han drack ju inget, det är en minimal fördel i sammanhanget. Och han smusslade inte, pluntan stod fullt synlig, och han ljög inte, bortförklarade inte. Och min ilska är stark och tar plats, det känns också bra.

Men ändå, skärp dig. För faan. Jag måste kunna lita på dig.

Ja.

Mors jävla skitdag avslutas med en god middag. Y är tydligt trött efter uppesittarkvällen och krånglar vid matbordet. Q äter snällt, men var å andra sidan väldigt otrevlig när vi sa till om att komma in och äta. Jag säger att efter middagen får de byta till pyjamas och hjälpa till att flytta undan alla gosedjur inför renbäddning av sängarna. Medan de gör detta ska jag göra en rabarberpaj som vi alla äter tillsammans. Jag gillar inte rabarber, trumpetar Y, och ormar än mer på stolen. Jag matar honom och till sist har han fått i sig middagen.

Planen havererar. Ungarna bara slåss istället för att byta om, och inga tillsägelser hörsammas. Jag ger upp tanken på rabarberpaj. Här behövs både O:s och mina gemensamma krafter för att få dem i säng snarast möjligt. Nej, det blir ingen paj, det går inte. Medan jag bäddar den ena sängen ligger de i den andra och fnissar. Men plötsligt frågar Q: ska du inte göra rabarberpaj? När han inser faktum blir han rasande och sparkar på säng och vägg och gosedjur.

Mitt tålamod har brustit otaliga gånger under dagen, men nu är det slutgiltigt. Jag slänger lakan och täcken på golvet och klampar ut. Ni kan bädda själva! Jag diskar istället, det behövs också göras. Men bakom den stängda pojkrumsdörren hörs fortfarande fniss och fnitter, jag och O behöver gå in tillsammans och strängt säga till att nu räcker det, nu ska de lägga sig och sova. Givetvis kan de inte bädda själva, jag gör det åt dem. Men nu tycks budskapet ha gått hem, Y är arg och skriker att han vill ha rabarber, Q surar.

Det eviga dilemmat. Hur agera för att barnen ska begripa och ta oss på allvar? En, två, tre, fyra tillsägelser i sansat tonfall räcker inte. Vi måste bli galet arga för att det ska gå in, och knappt ens då. Barnen måste bli ledsna innan de ger sig, slutar busa, bråka, provocera, jävlas. Jag är en varm anhängare av kids do well if they can, kompetenta barn, autentiska vuxna, allt det där. I teorin. Men det är ibland fasen så svårt att omsätta i praktik.

Till sist somnade de. Y fick nattas av O i gästrummet där han snabbt lugnade ner sig. Q grät en stund och uttryckte stark ånger och visst självförakt ("jag vill inte vara mig själv utan någon annan som inte bråkar så mycket") men verkade förstå när jag förklarade att den man är och det man gör är två olika saker. Alla gör dumma saker ibland, men det går oftast att ordna upp. Och nu kan du ge mig en kram och sedan ska du lägga dig ner och sova, så kommer det att kännas bättre imorgon.

Imorgon, ja. Då man utvilad återvänder till arbetet. Yippie-fucking-yay.