Det var hjärtslitande svårt att gå ifrån pappa ikväll. Jag vill inte lämna honom, det sliter sönder mig att göra det, jag som alltid blivit tokig av att skiljas från honom. Dör han ikväll, inatt, imorgon bitti?
Ändå kände jag med nästan samma intensitet att jag måste därifrån, jag blir tokig om jag sover där, det går inte, jag klarar det inte. Jag måste hålla ihop.
O hämtade mig, och messade strax innan han kom fram. De sista minuterna blev underliga. Alldeles stilla, min hand på pappas panna, de enda ljud som hördes var hans rossliga andning, klockans tickande och surret från liggsårsmadrassen. Här och nu och alltid och snart aldrig mer.
När det var dags kramade jag hans hand, kysste honom lätt på pannan (det gör jag aldrig annars), sa pappa jag går nu, jag kommer tillbaka imorgon, jag älskar dig (det sista brukar jag inte säga, inte han heller, vi vet ändå). Sedan var jag tvungen att luta mig mot väggen en stund och gråta.
Som tur var krånglade hissen på vägen ner, så jag fick något annat att tänka på (irritation och ilska är en utmärkt distraktion och ångestdämpning, det har jag fått rikliga tillfällen att pröva de senaste månaderna) och var därför inte rödgråten och förstörd när jag klev in i bilen där O och pojkarna väntade. De var uppe hos morfar igår, de vet precis hur han ser ut och hur han har det, men ville inte följa med upp idag.
Hemma grät jag en stund i O:s famn och blev omklappad av två oroliga söner.
Q: Det är lite som att jag vill att morfar ska dö, så att du slutar vara ledsen någon gång. Fast jag vill förstås inte att han ska dö!
Jag: Det förstår jag Q, jag känner ungefär likadant.
Q: Jag var rädd för att berätta att jag kände så.
Jag: Det var bra att du gjorde det. Man känner ofta så, olika saker på samma gång. Kluvna känslor kan man kalla det. Det är duktigt av dig som bara är nio år att tänka ut att det är så du känner och att beskriva det.
O: Det finns massor av vuxna som inte hade klarat det utan istället varit arga och bråkiga.
Q: Va? Är det så? Jaha!
Jag: Det är en bra grej att kunna, livet blir lättare då tror jag.
Q: Hurdå?
Jag: Jag tror att det är lättare att klara av jobbiga saker om man kan beskriva hur man känner, om man förstår sig på sig själv, liksom.
(O hjälp, jag som skäller uppfostringsbloggare för att vara förnumstiga och pretentiösa. Men den här typen av samtal interfolieras med gap och skrik och invektiv, var så säkra.)
Det var fint. Det är fint att du berättar det också.
SvaraRaderaDet där är så svårt! När man inte vet om det är sista gången pappa är i livet. Jag anade det, när min egen pappa gick bort. Jag tror att han visste det också. Och sedan var det bara över och alldeles förfärligt tomt.
SvaraRaderaJag hoppas att du kan få lite vila och lite ro mellan varven nu.
Det är just det jag uppskattar med din blogg att du berättar både om uppslitande bråk och fantastiska konversationer, för det är ju så det är att leva på riktig. Hoppas, hoppas att allt blir så bra det kan för er nu, vad det nu innebär. Kram Johanna
SvaraRaderaMan pratar ju mycket om detta att man inte skall behöva dö ensam; det berättas att denochden dog på något hem och barnen var inte ens där, eller denochden dog och personalen var inte där osv. Sjläv tror jag - när jag någon gång tänker på det, eller pratar om det inom familjen, på säkert avstånd från den PK vårdbranschen - att det egentligen är genomsnittet som spelar roll. För anhöriga själva kan det vara viktigt att ha varit där i dödsögonblicket, men för den som dör tror jag att det spelar mer roll om man varit där under processen än om man är där just i den sekund det tar slut. Om din far dör på natten när du inte är där, så har han ändå inte varit ensam när han låg och dog. (Jag förstår f.ö. PRECIS vad Q menar; det gör nog alla som sett någon dö, även om inte alla skulle erkänna det.)
SvaraRaderaDet slog mig att budskapet om kluvna känslor inte varit trovärdigt om det inte också förekom skrik och bråk och invektiv!
SvaraRaderaTänker på dig.
SvaraRaderaJag kan bidra med lite perspektiv eftersom jag har arbetat inom långvården. Döden kan ske plötsligt, genom en fysisk kollaps. Men om man levt ett långt (och förhoppningsvis lyckligt) liv är döden en gradvis process, där de kroppsliga funktionerna steg för steg fungerar sämre och sämre. Ett sluttande plan där levandet obönhörligt går nedåt. Livet (liksom fertiliteten) har en en mer fingraderad skala än bara on/off. Någonstans på vägen brukar även medvetandet tackla av. Att vara närvarande vid dödsögonblicket är naturligtvis viktigt för dig som anhörig, men för din far är det nog viktigare att du är närvarande i skeendena innan själva döden inträtt. När du känner att du har svårt att lämna så tänk "döden är en process, döden är en process". Jag vet, lättare sagt än gjort, när ångesten slår till. Det gäller ju också att orka, ransonera med kraften.
SvaraRaderaEn jämförelse: Min gamla faster dog. Jag gick inte på begravningen (i en annan del av landet). Min motivation för att INTE gå? Jag hade kontinuerlig kontakt med henne när fortfarande hon levde, och det är det som verkligen räknas.
Tack för att du delar med dig!
Hls Helen
Tack alla, särskilt Helen och Tolkia för era kommentarer som bekräftar det jag hade på känn.
SvaraRadera