2005-05-29

Dur må hu?*

Ja, hur mår jag? Den senaste veckorna har jag inte riktigt vetat vad jag ska svara. Mitt senaste inlägg och min långa tystnad på hemsidan har föranlett frågan (tack snälla ni för omtanken) och mamma-syrran-svärföräldrarna-farmor-kompisarna (de få jag har kvar) undrar också. Jag undrar banne mig själv.

Hur mår jag egentligen?

Rätt bra tror jag. Livet får vara kvar på nåder ett tag till. Jag har hämtat mig från den senaste smällen, som var nej på ett jobb. Det tog bara några dagar innan jag insåg att det förmodligen var en himlens välsignelse att jag inte fick det förbannade skitjobbet som alltför väl liknade mitt gamla som gjorde mig så olycklig. Eller så är det bara ett patetiskt försök att intala mig att rönnbären är sura, men vet ni vad, jag skiter i vilket.

Hemutredning och adoptionskurs rullar på och väcker en hel del tankar, men oftast trevliga sådana. Jag kan komma på mig själv med att tänka på adoption som så självklart. Det är ju så vi ska få barn, ju. Olivia från Bolivia väntar på oss, och vi på henne. Oli-Boli som O kärleksfullt brukar kalla henne. (Att vi döpt vårt tänkta boliviabarn till Olivia beror enbart på att det rimmar, vi blir precis lika lyckliga om det blir en Oliver.)

Eller är det bara en fernissa? Hur mår jag innerst inne? För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt. Jag har alltid vetat mycket väl hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker. Ända sedan jag var liten faktiskt. Jag har kämpat mig igenom IVF-tiden genom att älta och sätta ord på mina känslor, ibland till omgivningens stora förfäran. Men det har jag slutat med. Jag går inte i terapi längre, jag skriver knappt dagbok längre. Jag är helt enkelt så trött på eländet att jag inte vill höra talas om det mer. Jag är utled på min egen sorg och frustration.

Antagligen är detta nyttigt. Det gör att jag klarar vardagslivet riktigt bra. Ett vardagsliv som inbegriper jobbsökning - att visa upp en hurtig, solig och kapabel fasad för rekryterare och arbetsgivare, umgänge med O och ett fåtal vänner, då jag visar mitt mulnare och ärligare jag. Det riktigt svarta och förtvivlade kommer sällan fram numera, inte ens för mig själv.

Det som oroar mig är små subtila saker. Jag drömmer numera, konstiga och ibland obehagliga drömmar. Det värker i bröstet, en värk som kommer och går och som gör det lite tungt att andas. Den blir värre när jag tänker på framtiden, eller är det bara inbillning? Är det min oro som sitter där inne och gör ont, eftersom den inte får komma ut? Eller är det influensan som har gett sig på hjärtmuskeln? I flera veckor har jag undrat över detta, men idag gjorde jag äntligen slag i saken och beställde tid på vårdcentralen. De kanske skrattar åt mig och kallar mig hypokondriker, men det får jag väl ta.

* Jag kände en holländsk kille en gång, som ville lära sig svenska. Vi tragglade lite hälsningsfraser innan vi tröttnade, jag var ingen lärarbegåvning och han ingen språkdito. Men hans förvrängning av hur-mår-du glömmer jag inte.

Dur må hu?*

Ja, hur mår jag? Den senaste veckorna har jag inte riktigt vetat vad jag ska svara. Mitt senaste inlägg och min långa tystnad på hemsidan har föranlett frågan (tack snälla ni för omtanken) och mamma-syrran-svärföräldrarna-farmor-kompisarna (de få jag har kvar) undrar också. Jag undrar banne mig själv.

Hur mår jag egentligen?

Rätt bra tror jag. Livet får vara kvar på nåder ett tag till. Jag har hämtat mig från den senaste smällen, som var nej på ett jobb. Det tog bara några dagar innan jag insåg att det förmodligen var en himlens välsignelse att jag inte fick det förbannade skitjobbet som alltför väl liknade mitt gamla som gjorde mig så olycklig. Eller så är det bara ett patetiskt försök att intala mig att rönnbären är sura, men vet ni vad, jag skiter i vilket.

Hemutredning och adoptionskurs rullar på och väcker en hel del tankar, men oftast trevliga sådana. Jag kan komma på mig själv med att tänka på adoption som så självklart. Det är ju så vi ska få barn, ju. Olivia från Bolivia väntar på oss, och vi på henne. Oli-Boli som O kärleksfullt brukar kalla henne. (Att vi döpt vårt tänkta boliviabarn till Olivia beror enbart på att det rimmar, vi blir precis lika lyckliga om det blir en Oliver.)

Eller är det bara en fernissa? Hur mår jag innerst inne? För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt. Jag har alltid vetat mycket väl hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker. Ända sedan jag var liten faktiskt. Jag har kämpat mig igenom IVF-tiden genom att älta och sätta ord på mina känslor, ibland till omgivningens stora förfäran. Men det har jag slutat med. Jag går inte i terapi längre, jag skriver knappt dagbok längre. Jag är helt enkelt så trött på eländet att jag inte vill höra talas om det mer. Jag är utled på min egen sorg och frustration.

Antagligen är detta nyttigt. Det gör att jag klarar vardagslivet riktigt bra. Ett vardagsliv som inbegriper jobbsökning - att visa upp en hurtig, solig och kapabel fasad för rekryterare och arbetsgivare, umgänge med O och ett fåtal vänner, då jag visar mitt mulnare och ärligare jag. Det riktigt svarta och förtvivlade kommer sällan fram numera, inte ens för mig själv.

Det som oroar mig är små subtila saker. Jag drömmer numera, konstiga och ibland obehagliga drömmar. Det värker i bröstet, en värk som kommer och går och som gör det lite tungt att andas. Den blir värre när jag tänker på framtiden, eller är det bara inbillning? Är det min oro som sitter där inne och gör ont, eftersom den inte får komma ut? Eller är det influensan som har gett sig på hjärtmuskeln? I flera veckor har jag undrat över detta, men idag gjorde jag äntligen slag i saken och beställde tid på vårdcentralen. De kanske skrattar åt mig och kallar mig hypokondriker, men det får jag väl ta.

* Jag kände en holländsk kille en gång, som ville lära sig svenska. Vi tragglade lite hälsningsfraser innan vi tröttnade, jag var ingen lärarbegåvning och han ingen språkdito. Men hans förvrängning av hur-mår-du glömmer jag inte.

2005-05-09

Uppsägning av avtal

Till Livet från Helga
Jag vill härmed säga upp vårt avtal som vi ingick för snart 35 år sedan. I början var jag ganska nöjd med vårt samarbete, visserligen var jag för ung för att kunna göra en kvalificerad bedömning. Nu i efterhand tycker jag att du gick ut lite väl hårt som utsatte mig för en skilsmässa när jag bara var fem år. Men jag fick kärleksfulla föräldrar så det kan jag väl förlåta dig. Sedan när jag blev vuxen, under åren mellan 20 och 30, var vi riktigt goda vänner du och jag, Livet. Vi var överens om det mesta, utbildning, jobb och inte minst äktenskapet med O. Allt gick som på räls.

Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag tycker verkligen att jag har hållit min del av avtalet, jag har gjort allt i precis rätt ordning. Utbildat mig, träffat en bra man, fixat bra jobb med god inkomst, först efter allt detta börja tänka på barn. Nähä, så går det inte. Det var en chock, men som tur var fanns ju IVF. Livet vill lära mig något med detta, tänkte jag. Så gjorde vi en massa IVF:er som alla misslyckades. Mitt i alltihop fick jag sparken från mitt jobb. Aha, ännu en lektion från Livet.

Ja, kära Liv, du vet ju allt som hände sedan. O fick jobb så småningom och vi fick flytta hit till Stockholm. Vi kämpar och gnetar för att få till ett bra samarbete med dig. Vår förhoppning är att jag också ska få jobb, så att vi får lite mer pengar, så att vi kan flytta till en större bostad. Jag drömmer om att ha en inglasad balkong där jag kan odla lite, som en klen ersättning för min älskade trädgård. Och det där med IVF har vi nog gett upp, vi drömmer om att adoptera istället. Men du verkar inte alls vara med på noterna. Gör vi fel? Har vi inte varit tydliga? Vill du uppfostra oss lite ytterligare? Är det något du tycker att vi inte har lärt oss? Tala gärna om det i så fall så att vi kan rätta till det.

Eller är det helt enkelt så att du Livet bara är osedvanligt jävlig och orättvis. Efter de senaste käftsmällarna börjar jag faktiskt tro det. Till exempel tycker jag att det är rätt taskigt av dig att trissa upp mina förhoppningar vad gäller arbete. För tre veckor sedan hade jag tre-fyra intressanta jobb på gång. Till och med jag, den eviga pessimisten trodde att jag skulle ha en anställning innan sommaren. Men nix. Ett efter ett har de sagt nej. På två av dem var det bara jag och en till kvar i urvalet. Så klart att just jag blir bortvald. Och så är det där med mensen också, verkligen nedrigt av dig. Nu har den äntligen kommit så du tycker förstås att jag ska vara tacksam, men jag är faktiskt bitter och besviken över den oro du har utsatt mig för. Du förstår nog inte hur mycket jag hatar att ta graviditetstest, men också det är ditt fel, kära Liv.

Så nu vill jag som sagt säga upp avtalet, för jag anser att du inte har uppfyllt din del. Detta samarbete har inte alls motsvarat mina förväntningar. Jag vill ha ett annat liv, det som du erbjuder mig är inte intressant.

Hälsningar
Helga

Uppsägning av avtal

Till Livet från Helga
Jag vill härmed säga upp vårt avtal som vi ingick för snart 35 år sedan. I början var jag ganska nöjd med vårt samarbete, visserligen var jag för ung för att kunna göra en kvalificerad bedömning. Nu i efterhand tycker jag att du gick ut lite väl hårt som utsatte mig för en skilsmässa när jag bara var fem år. Men jag fick kärleksfulla föräldrar så det kan jag väl förlåta dig. Sedan när jag blev vuxen, under åren mellan 20 och 30, var vi riktigt goda vänner du och jag, Livet. Vi var överens om det mesta, utbildning, jobb och inte minst äktenskapet med O. Allt gick som på räls.

Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag tycker verkligen att jag har hållit min del av avtalet, jag har gjort allt i precis rätt ordning. Utbildat mig, träffat en bra man, fixat bra jobb med god inkomst, först efter allt detta börja tänka på barn. Nähä, så går det inte. Det var en chock, men som tur var fanns ju IVF. Livet vill lära mig något med detta, tänkte jag. Så gjorde vi en massa IVF:er som alla misslyckades. Mitt i alltihop fick jag sparken från mitt jobb. Aha, ännu en lektion från Livet.

Ja, kära Liv, du vet ju allt som hände sedan. O fick jobb så småningom och vi fick flytta hit till Stockholm. Vi kämpar och gnetar för att få till ett bra samarbete med dig. Vår förhoppning är att jag också ska få jobb, så att vi får lite mer pengar, så att vi kan flytta till en större bostad. Jag drömmer om att ha en inglasad balkong där jag kan odla lite, som en klen ersättning för min älskade trädgård. Och det där med IVF har vi nog gett upp, vi drömmer om att adoptera istället. Men du verkar inte alls vara med på noterna. Gör vi fel? Har vi inte varit tydliga? Vill du uppfostra oss lite ytterligare? Är det något du tycker att vi inte har lärt oss? Tala gärna om det i så fall så att vi kan rätta till det.

Eller är det helt enkelt så att du Livet bara är osedvanligt jävlig och orättvis. Efter de senaste käftsmällarna börjar jag faktiskt tro det. Till exempel tycker jag att det är rätt taskigt av dig att trissa upp mina förhoppningar vad gäller arbete. För tre veckor sedan hade jag tre-fyra intressanta jobb på gång. Till och med jag, den eviga pessimisten trodde att jag skulle ha en anställning innan sommaren. Men nix. Ett efter ett har de sagt nej. På två av dem var det bara jag och en till kvar i urvalet. Så klart att just jag blir bortvald. Och så är det där med mensen också, verkligen nedrigt av dig. Nu har den äntligen kommit så du tycker förstås att jag ska vara tacksam, men jag är faktiskt bitter och besviken över den oro du har utsatt mig för. Du förstår nog inte hur mycket jag hatar att ta graviditetstest, men också det är ditt fel, kära Liv.

Så nu vill jag som sagt säga upp avtalet, för jag anser att du inte har uppfyllt din del. Detta samarbete har inte alls motsvarat mina förväntningar. Jag vill ha ett annat liv, det som du erbjuder mig är inte intressant.

Hälsningar
Helga

2005-05-07

Resande i österled

Vi har varit på semester österut i några dagar. Nu när vi bor i Stockholm har vi så o-t-r-o-l-i-g-t mycket närmare till Finland och Baltikum så då måste vi förstås åka dit. (Fast vi börjar tröttna på Vikingbåtarna. Nästa gång får det bli Silja.)

Tallinn och Helsingfors var trevliga bekantskaper, var och en på sitt sätt. Det som fascinerade mig mest var något jag knappt kan beskriva. Stämningen, luften, ljuset. Det var så omisskännligt nordiskt, men ändå inte svenskt. Så nära, men ändå inte. Känslan förstärktes när vi besökte museet för ockupation i Tallinn. Först tyskarna under andra världskriget och sedan Sovjet, Estland blev självständigt 1991. Så nära. Det kunde faktiskt ha varit vi. Jag fick gråten i halsen när jag läste om "den sjungande revolutionen" då en tredjedel av Estlands befolkning samlades i Tallinn under sångfestivalen, och demonstrerade genom att sjunga estländska sånger. Eller när man lyckades bilda en levande kedja av människor hand i hand från Tallinn till Riga. Det är inte så länge sedan detta hände, i början av 90-talet. Jag var vuxen då, jag minns det. Kan man alls föreställa sig känslan av att inte äga sin frihet om man inte upplevt det? Förmodligen inte. Men det kunde ha varit vi, och då hade vår historia sett helt annorlunda ut. Det är värt att betänka och att vara åtminstone lite tacksam över.

Nå. Förutom att knalla på museer och åka spårvagn (på Kristi himmelfärds dag kan man inte göra mycket annat i Helsingfors nämligen, alla affärer och museer är stängda) har vi också shoppat. Vi har för första gången köpt något till den lilla person som ska bli vårt barn. Kläder vågade vi oss inte på, men två väggdekorationer i keramik som vi tror kommer att bli fina blickfång i en barnkammare. En grön katt med lurig uppsyn och en röd hund som håller sig för magen och himlar med ögonen. Vi tror att Olivia från Bolivia kommer att gilla dem.

Och nu väntar vardagen med jobbsökande, skrivande av hemutredning samt fåfänga försök att komma i form.

Resande i österled

Vi har varit på semester österut i några dagar. Nu när vi bor i Stockholm har vi så o-t-r-o-l-i-g-t mycket närmare till Finland och Baltikum så då måste vi förstås åka dit. (Fast vi börjar tröttna på Vikingbåtarna. Nästa gång får det bli Silja.)

Tallinn och Helsingfors var trevliga bekantskaper, var och en på sitt sätt. Det som fascinerade mig mest var något jag knappt kan beskriva. Stämningen, luften, ljuset. Det var så omisskännligt nordiskt, men ändå inte svenskt. Så nära, men ändå inte. Känslan förstärktes när vi besökte museet för ockupation i Tallinn. Först tyskarna under andra världskriget och sedan Sovjet, Estland blev självständigt 1991. Så nära. Det kunde faktiskt ha varit vi. Jag fick gråten i halsen när jag läste om "den sjungande revolutionen" då en tredjedel av Estlands befolkning samlades i Tallinn under sångfestivalen, och demonstrerade genom att sjunga estländska sånger. Eller när man lyckades bilda en levande kedja av människor hand i hand från Tallinn till Riga. Det är inte så länge sedan detta hände, i början av 90-talet. Jag var vuxen då, jag minns det. Kan man alls föreställa sig känslan av att inte äga sin frihet om man inte upplevt det? Förmodligen inte. Men det kunde ha varit vi, och då hade vår historia sett helt annorlunda ut. Det är värt att betänka och att vara åtminstone lite tacksam över.

Nå. Förutom att knalla på museer och åka spårvagn (på Kristi himmelfärds dag kan man inte göra mycket annat i Helsingfors nämligen, alla affärer och museer är stängda) har vi också shoppat. Vi har för första gången köpt något till den lilla person som ska bli vårt barn. Kläder vågade vi oss inte på, men två väggdekorationer i keramik som vi tror kommer att bli fina blickfång i en barnkammare. En grön katt med lurig uppsyn och en röd hund som håller sig för magen och himlar med ögonen. Vi tror att Olivia från Bolivia kommer att gilla dem.

Och nu väntar vardagen med jobbsökande, skrivande av hemutredning samt fåfänga försök att komma i form.