Ja, hur mår jag? Den senaste veckorna har jag inte riktigt vetat vad jag ska svara. Mitt senaste inlägg och min långa tystnad på hemsidan har föranlett frågan (tack snälla ni för omtanken) och mamma-syrran-svärföräldrarna-farmor-kompisarna (de få jag har kvar) undrar också. Jag undrar banne mig själv.
Hur mår jag egentligen?
Rätt bra tror jag. Livet får vara kvar på nåder ett tag till. Jag har hämtat mig från den senaste smällen, som var nej på ett jobb. Det tog bara några dagar innan jag insåg att det förmodligen var en himlens välsignelse att jag inte fick det förbannade skitjobbet som alltför väl liknade mitt gamla som gjorde mig så olycklig. Eller så är det bara ett patetiskt försök att intala mig att rönnbären är sura, men vet ni vad, jag skiter i vilket.
Hemutredning och adoptionskurs rullar på och väcker en hel del tankar, men oftast trevliga sådana. Jag kan komma på mig själv med att tänka på adoption som så självklart. Det är ju så vi ska få barn, ju. Olivia från Bolivia väntar på oss, och vi på henne. Oli-Boli som O kärleksfullt brukar kalla henne. (Att vi döpt vårt tänkta boliviabarn till Olivia beror enbart på att det rimmar, vi blir precis lika lyckliga om det blir en Oliver.)
Eller är det bara en fernissa? Hur mår jag innerst inne? För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt. Jag har alltid vetat mycket väl hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker. Ända sedan jag var liten faktiskt. Jag har kämpat mig igenom IVF-tiden genom att älta och sätta ord på mina känslor, ibland till omgivningens stora förfäran. Men det har jag slutat med. Jag går inte i terapi längre, jag skriver knappt dagbok längre. Jag är helt enkelt så trött på eländet att jag inte vill höra talas om det mer. Jag är utled på min egen sorg och frustration.
Antagligen är detta nyttigt. Det gör att jag klarar vardagslivet riktigt bra. Ett vardagsliv som inbegriper jobbsökning - att visa upp en hurtig, solig och kapabel fasad för rekryterare och arbetsgivare, umgänge med O och ett fåtal vänner, då jag visar mitt mulnare och ärligare jag. Det riktigt svarta och förtvivlade kommer sällan fram numera, inte ens för mig själv.
Det som oroar mig är små subtila saker. Jag drömmer numera, konstiga och ibland obehagliga drömmar. Det värker i bröstet, en värk som kommer och går och som gör det lite tungt att andas. Den blir värre när jag tänker på framtiden, eller är det bara inbillning? Är det min oro som sitter där inne och gör ont, eftersom den inte får komma ut? Eller är det influensan som har gett sig på hjärtmuskeln? I flera veckor har jag undrat över detta, men idag gjorde jag äntligen slag i saken och beställde tid på vårdcentralen. De kanske skrattar åt mig och kallar mig hypokondriker, men det får jag väl ta.
* Jag kände en holländsk kille en gång, som ville lära sig svenska. Vi tragglade lite hälsningsfraser innan vi tröttnade, jag var ingen lärarbegåvning och han ingen språkdito. Men hans förvrängning av hur-mår-du glömmer jag inte.
Jag är glad att se att du skriver. jag blev så orolig efter ditt förra inlägg.
SvaraRaderaSympatikramar från Karin i Sundbyberg som brukar läsa din sida.
En till som är glad att se dig skriva igen och som blev orolig över det förra inlägget.
SvaraRaderaGlad att ni är på god väg med adoptionen, lilla Olivia kommer att få underbara föräldrar.
Kramar
/Sus, en på väg att bli adoptivmamma tjej :o)
Härligt att få läsa ett inlägg från dig igen Helga vännen. Jag har verkligen saknat dina inlägg.
SvaraRaderaJag hoppas att du och livet kan få till en bra kompromiss nu framöver. Håller tummarna att er adoption ska gå smidigt och bra.
Kram Jennie som längtar efter sin lille son