I lördags hade jag några ärenden att uträtta i förortscentret. Jag hade redan varit där på morgonen och tränat och då passerat kvinnan som sitter vid en av de automatiska dörrarna. Jag brukar försöka besvara hennes hälsning även då jag inte har småpengar att ge henne, vilket jag i sanningens namn oftast inte har.
Men nu kom jag att tänka på den stora påsen med pantburkar. Det dröjer alltid för länge innan vi kommer oss för att ta med den, förresten trycker vi oftast på gåvoknappen, det är för bökigt att jiddra med kvitton. Skulle det vara pinsamt, konstigt eller fel att ge påsen till henne? Bättre förstås än att ge henne småpengar, men ändå så oerhört långt ifrån riktig hjälp.
Nåja. Hon fick påsen i alla fall.
Dagen därpå gav jag henne de enkronor jag hade i fickan, kanske åtta-nio. Hon visade mig då en annons och pekade uppmanande: extrapris på kyckling. Hon bad mig att köpa kyckling åt henne, antagligen ville hon väl laga det till middag.
Jag vet att en del föredrar att ge mat istället för pengar. Att köpa en kopp kaffe eller en hamburgare. Jag kan förstå logiken i det, samtidigt som jag vänder mig emot det. Kaffe, kanske den tionde muggen samma dag, när det man behöver är pengar att köpa mat för? Eller bindor, eller schampo, eller varma skor? Att inte kunna bestämma det själv, att vara utlämnad åt andras välvilja. Det är själva definitionen av fattigdom, antar jag.
För ett tag sedan när barnen var med, och vi gav till en tiggare, slog det mig att de kommer att ha ett långt naturligare förhållningssätt till detta än jag. Jag försökte förklara att det känns så konstigt och ovant och fel, för inte alls länge sedan såg man inte tiggare på gatorna, de fanns inte. Fanns inte? Var var de då? Hemma i sina hemländer, där vi inte såg dem. Klart de fanns, jag menade inte så.
(Intressanta historiska fakta samt ett inlägg i debatten om förbud mot tiggeri finns här! Det är inte länge sedan tiggare var vanliga i stadsbilden, minnet är kort. Förbud har aldrig hjälpt, det som hjälpte var välfärd.)
Jag köpte ingen kyckling, förresten. Fråga mig inte varför. Jag kände väl en oklar irritation över att bli tillfrågad (Ska du ha ännu mer? Nä nu får du be någon annan.) samtidigt som jag skämdes lite.
På hemvägen kom jag att tänka på en gammal favorit, och hittade ganska snabbt citatet jag tänkt på. Sedan läste jag hela boken, som på ett strålande sätt beskriver en brytningstid. Gestaltning av både fattiga och rika är lysande väl genomförd. Gissa gärna!
Smedhustrun hade givetvis blivit glad för vad hon fått. Men eftersom hon ----- visste hur ömsint X var, hade hon låtsats vara mycket mer sjuk och eländig än hon i verkligheten kände sig och jämrat sig och gråtit för att X skulle tycka synd om henne och snart komma med mer fruktsoppa och ännu en välpackad korg. Folk gjorde så ibland. När tillfälle gavs, försökte de utnyttja situationen och X:s goda hjärta. Och fastän X många gånger märkte det, brukade hon inte bry sig om att fästa sig vid det eller harmas över det. Men idag hade hon blivit ledsen och olustig till mods över att det var så illa ställt för folket ---, att de måste ta lögn och förställning till hjälp för att kunna skaffa sig litet extra mättnad för magen. Hon undrade för sig själv om det var så här överallt i landet, överallt i världen, och vad kloka människor gjorde för att försöka råda bot på sådant.
Visar inlägg med etikett Diverse betraktelser. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Diverse betraktelser. Visa alla inlägg
2015-01-27
2012-06-26
En midsommarhatare kapitulerar
Midsommarafton har aldrig hört till mina favorithelger. Årstiden är ju fantastisk. Men midsommar, nä. En helg med en massa krav som aldrig uppfylls. Man ska vara lycklig, lyckad, solbränd, nykär, kåt, ha blomsterkrans i håret och kläder som är sexiga och romantiska på samma gång. Och så ska man umgås så där härligt otvunget som i den gamla Pripps-reklamen, alla bara kommer myllrande med härlig mat upplagd på fat, och så skålar man och badar och skrattar och har det underbart och ingen blir för full eller ens myggbiten.
Yeah right.
Det är länge sedan vi försökte iscensätta den där drömmen. När vi två år i rad lyckades tajma IVF och midsommarafton, tillbringade vi den på egen hand. Den senare av dessa två var minnesvärd på mer än ett sätt, med två förstklassiga embryon i magen och bajsöversvämning i källaren.
(Jag läser inlägget och tänker herregud. En annan tid, ett annat liv. Ett annat jag. Fast ändå inte.)
Året därpå var vi hos svärföräldrarna. Svärfar var svårt sjuk efter ett mardrömssnabbt förlopp, och gick bort bara några dagar senare.
Som sagt, ingen favorithelg.
Sedan dess har vi firat med goda vänner i ganska blygsam skala. Sedan vi köpte stugan håller vi oftast till där ute, för samfälligheten ordnar ett fint firande med stång och lekar och chokladhjul och pilkastning.
I år hostade vi ikapp hela gänget, så den enda gästen som bjöds var Helgapappa/QY-morfar. Han älskar stugan med en kärlek som värmer även mitt hjärta. Vi åt en enkel sillunch innan vi gick till midsommarängen. Barnen fick sina godispåsar och vann varsin nalle. Vi satt på filten och tittade på danslekarna. Q vägrade sin vana trogen att delta, men Y propsade efter en stund på att vara med, så jag trotsade feber och halsont och dansade med honom.
Sedan gick vi hem, och jag gick en bit efter de andra. Jag hade en ny blå blommig klänning på mig och kände mig fin, och tittade ömt på dem, de fyra männen i mitt liv. De hade alla blåa skjortor på sig och var så fina och prydliga. Även pappa, som stolt förevisat att skjortan nu minsann hänger som en säck på honom, förra sommaren kunde han inte knäppa den. Snart har han gått ner tjugo kilo, snart kanske han slipper sin diabetes.
Och sedan? Sedan grillade vi entrecote och åt jordgubbar och nattade barn och parkerade pappa i soffan med en Stieg Trenter. O och jag gick bort till den lokala festen och drack varsin öl. Det var ljust som mitt på dagen.
Som om inte detta vore nog fick jag knappt ett enda myggbett.
Yeah right.
Det är länge sedan vi försökte iscensätta den där drömmen. När vi två år i rad lyckades tajma IVF och midsommarafton, tillbringade vi den på egen hand. Den senare av dessa två var minnesvärd på mer än ett sätt, med två förstklassiga embryon i magen och bajsöversvämning i källaren.
(Jag läser inlägget och tänker herregud. En annan tid, ett annat liv. Ett annat jag. Fast ändå inte.)
Året därpå var vi hos svärföräldrarna. Svärfar var svårt sjuk efter ett mardrömssnabbt förlopp, och gick bort bara några dagar senare.
Som sagt, ingen favorithelg.
Sedan dess har vi firat med goda vänner i ganska blygsam skala. Sedan vi köpte stugan håller vi oftast till där ute, för samfälligheten ordnar ett fint firande med stång och lekar och chokladhjul och pilkastning.
I år hostade vi ikapp hela gänget, så den enda gästen som bjöds var Helgapappa/QY-morfar. Han älskar stugan med en kärlek som värmer även mitt hjärta. Vi åt en enkel sillunch innan vi gick till midsommarängen. Barnen fick sina godispåsar och vann varsin nalle. Vi satt på filten och tittade på danslekarna. Q vägrade sin vana trogen att delta, men Y propsade efter en stund på att vara med, så jag trotsade feber och halsont och dansade med honom.
Sedan gick vi hem, och jag gick en bit efter de andra. Jag hade en ny blå blommig klänning på mig och kände mig fin, och tittade ömt på dem, de fyra männen i mitt liv. De hade alla blåa skjortor på sig och var så fina och prydliga. Även pappa, som stolt förevisat att skjortan nu minsann hänger som en säck på honom, förra sommaren kunde han inte knäppa den. Snart har han gått ner tjugo kilo, snart kanske han slipper sin diabetes.
Och sedan? Sedan grillade vi entrecote och åt jordgubbar och nattade barn och parkerade pappa i soffan med en Stieg Trenter. O och jag gick bort till den lokala festen och drack varsin öl. Det var ljust som mitt på dagen.
Som om inte detta vore nog fick jag knappt ett enda myggbett.
2011-11-09
Tre för mycket
Tre saker på en dag. En bekräftelse, en incident och en berättelse.
1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.
2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?
På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.
Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.
3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.
Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)
Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)
Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.
Men det kan jag inte.
1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.
2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?
På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.
Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.
3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.
Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)
Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)
Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.
Men det kan jag inte.
2011-03-31
The dog ate my homework
Och nu över till något synnerligen världsligt och trivialt.
Jag roar mig med att köpa kläder till mig själv på Tradera. Billigt och kul. Hittills har det inte blivit några större felköp. Jag är ganska noga med att kolla måtten på plaggen innan jag slår till.
Igår kväll var jag lycklig, jag hade budat hem ett vackert plagg för ungefär tiondelen av nypriset. Imagine my dismay då säljaren mejlar idag och förklarar att det inte blir någon affär, för hennes hund har fått tag på plagget och använt det som "servett". Jag svarar och frågar om det går att rädda med kemtvätt eller så. Nej, oj, det var visst söndertuggat också.
Hmm. Är jag extremt misstänksam som tror att den inblandade hunden snarare är en som är begravd? Att säljaren fått för lite betalt för sitt fina plagg och nu vill dra sig ur? Jag håller i och för sig med, jag satte ett ganska högt maxbud men ingen annan ville matcha det, då blev det som det blev.
Fortsättning följer.
Jag roar mig med att köpa kläder till mig själv på Tradera. Billigt och kul. Hittills har det inte blivit några större felköp. Jag är ganska noga med att kolla måtten på plaggen innan jag slår till.
Igår kväll var jag lycklig, jag hade budat hem ett vackert plagg för ungefär tiondelen av nypriset. Imagine my dismay då säljaren mejlar idag och förklarar att det inte blir någon affär, för hennes hund har fått tag på plagget och använt det som "servett". Jag svarar och frågar om det går att rädda med kemtvätt eller så. Nej, oj, det var visst söndertuggat också.
Hmm. Är jag extremt misstänksam som tror att den inblandade hunden snarare är en som är begravd? Att säljaren fått för lite betalt för sitt fina plagg och nu vill dra sig ur? Jag håller i och för sig med, jag satte ett ganska högt maxbud men ingen annan ville matcha det, då blev det som det blev.
Fortsättning följer.
The dog ate my homework
Och nu över till något synnerligen världsligt och trivialt.
Jag roar mig med att köpa kläder till mig själv på Tradera. Billigt och kul. Hittills har det inte blivit några större felköp. Jag är ganska noga med att kolla måtten på plaggen innan jag slår till.
Igår kväll var jag lycklig, jag hade budat hem ett vackert plagg för ungefär tiondelen av nypriset. Imagine my dismay då säljaren mejlar idag och förklarar att det inte blir någon affär, för hennes hund har fått tag på plagget och använt det som "servett". Jag svarar och frågar om det går att rädda med kemtvätt eller så. Nej, oj, det var visst söndertuggat också.
Hmm. Är jag extremt misstänksam som tror att den inblandade hunden snarare är en som är begravd? Att säljaren fått för lite betalt för sitt fina plagg och nu vill dra sig ur? Jag håller i och för sig med, jag satte ett ganska högt maxbud men ingen annan ville matcha det, då blev det som det blev.
Fortsättning följer.
Jag roar mig med att köpa kläder till mig själv på Tradera. Billigt och kul. Hittills har det inte blivit några större felköp. Jag är ganska noga med att kolla måtten på plaggen innan jag slår till.
Igår kväll var jag lycklig, jag hade budat hem ett vackert plagg för ungefär tiondelen av nypriset. Imagine my dismay då säljaren mejlar idag och förklarar att det inte blir någon affär, för hennes hund har fått tag på plagget och använt det som "servett". Jag svarar och frågar om det går att rädda med kemtvätt eller så. Nej, oj, det var visst söndertuggat också.
Hmm. Är jag extremt misstänksam som tror att den inblandade hunden snarare är en som är begravd? Att säljaren fått för lite betalt för sitt fina plagg och nu vill dra sig ur? Jag håller i och för sig med, jag satte ett ganska högt maxbud men ingen annan ville matcha det, då blev det som det blev.
Fortsättning följer.
2010-11-29
Beslutsvånda
På lördag har vi julkonsert med kören. Jag ligger lite efter, för ovanlighetens skull känner jag mig osäker på några av texterna. (Jag tillhör den minoritet som tycker att det är lättare att lära sig text än melodi. Texterna fastnar direkt, med hjälp av dem kommer jag ihåg melodin.) Men jag vet att om jag bara tar mig tid ett par timmar den här veckan och sätter mig vid pianot så räcker det.
Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.
För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.
Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.
Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.
Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?
Kanske, kanske inte.
För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.
Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.
Vånda.
Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.
För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.
Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.
Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.
Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?
Kanske, kanske inte.
För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.
Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.
Vånda.
Beslutsvånda
På lördag har vi julkonsert med kören. Jag ligger lite efter, för ovanlighetens skull känner jag mig osäker på några av texterna. (Jag tillhör den minoritet som tycker att det är lättare att lära sig text än melodi. Texterna fastnar direkt, med hjälp av dem kommer jag ihåg melodin.) Men jag vet att om jag bara tar mig tid ett par timmar den här veckan och sätter mig vid pianot så räcker det.
Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.
För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.
Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.
Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.
Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?
Kanske, kanske inte.
För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.
Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.
Vånda.
Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.
För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.
Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.
Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.
Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?
Kanske, kanske inte.
För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.
Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.
Vånda.
Adventssmåprat
Första advent, den snöigaste i åtminstone mitt minne. Q och jag åkte snowracer idag. Q blev glatt överraskad av hur mycket fortare det går när mamma sitter bakpå. Y blev dragen i pulka och utstod detta med jämnmod, tills han varseblev att Q hade ett annat åkdon. Då talade han tydligt (äh-äh-äh!) om att han ville åka med. Inte ens när de välte omkull och han fick hela ansiktet fullt med nysnö ville han avstå.
Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.
Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.
Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.
Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.
Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.
Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.
Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.
Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.
Adventssmåprat
Första advent, den snöigaste i åtminstone mitt minne. Q och jag åkte snowracer idag. Q blev glatt överraskad av hur mycket fortare det går när mamma sitter bakpå. Y blev dragen i pulka och utstod detta med jämnmod, tills han varseblev att Q hade ett annat åkdon. Då talade han tydligt (äh-äh-äh!) om att han ville åka med. Inte ens när de välte omkull och han fick hela ansiktet fullt med nysnö ville han avstå.
Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.
Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.
Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.
Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.
Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.
Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.
Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.
Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.
2010-11-08
Höstens dagar
Jo, det är höst, och förvånansvärt kallt också. Rimfrosten knastrar under fötterna och jag får passa mig för att inte sätta en rova på det hala trädäcket.
Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.
Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.
Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.
Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.
Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.
Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.
Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.
Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.
Höstens dagar
Jo, det är höst, och förvånansvärt kallt också. Rimfrosten knastrar under fötterna och jag får passa mig för att inte sätta en rova på det hala trädäcket.
Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.
Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.
Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.
Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.
Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.
Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.
Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.
Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.
2010-11-01
Lite trams
Jag är helt slut. Förkylning med djävulsk hosta, jobbångest, Q-bråk på dagarna och Y-stök på nätterna dränerar mig.
Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.
Hur fyller man på en Helga?
I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.
Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.
Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.
Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.
Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.
Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.
Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.
Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!
Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.
Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.
Hur fyller man på en Helga?
I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.
Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.
Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.
Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.
Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.
Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.
Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.
Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!
Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.
Lite trams
Jag är helt slut. Förkylning med djävulsk hosta, jobbångest, Q-bråk på dagarna och Y-stök på nätterna dränerar mig.
Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.
Hur fyller man på en Helga?
I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.
Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.
Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.
Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.
Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.
Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.
Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.
Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!
Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.
Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.
Hur fyller man på en Helga?
I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.
Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.
Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.
Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.
Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.
Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.
Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.
Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!
Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.
2010-02-08
Vilket skulle bevisas
Idrott är livsfarligt. I alla fall när det är jag som utövar den.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
Vilket skulle bevisas
Idrott är livsfarligt. I alla fall när det är jag som utövar den.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
2010-02-04
En vintersaga
Jag gillar verkligen vädret som råder just nu.
I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.
Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!
Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.
Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.
I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.
Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!
Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.
Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.
En vintersaga
Jag gillar verkligen vädret som råder just nu.
I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.
Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!
Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.
Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.
I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.
Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!
Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.
Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.
2009-10-20
Nytt ord
Knappast trodde jag mig kunna lära mig något av Jimmie Åkesson, men man ska aldrig säga aldrig.
Oikofob är man om man föraktar sin hembygd.
Lite lagom oikofobi tror jag är nyttigt. Vad trist världen skulle bli om alla stannade i den egna gyttjepölen.
Annars håller jag med de debattörer som menar att det är bra att SD tydligt får visa vad de står för, och jag tycker nog att Aftonbladets chefredaktör är modig som publicerar.
Å andra sidan har jag svårt att tro att SD varken vinner eller skrämmer bort så värst många potentiella väljare med denna illa skrivna och ännu sämre tänkta artikel. Så här lyder första meningen:
"En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden."
Jo, jag förstår vad han menar. Med ansträngning. Men det hade funnits tydligare sätt att säga det på. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Faktiskt så känner jag mig efter denna artikel lugnare till sinnes än när jag hörde Åkesson på radio häromveckan. För nu har han tagit bladet från munnen och visat trynet. Det måste vara uppenbart för alla.
Väl?
Oikofob är man om man föraktar sin hembygd.
Lite lagom oikofobi tror jag är nyttigt. Vad trist världen skulle bli om alla stannade i den egna gyttjepölen.
Annars håller jag med de debattörer som menar att det är bra att SD tydligt får visa vad de står för, och jag tycker nog att Aftonbladets chefredaktör är modig som publicerar.
Å andra sidan har jag svårt att tro att SD varken vinner eller skrämmer bort så värst många potentiella väljare med denna illa skrivna och ännu sämre tänkta artikel. Så här lyder första meningen:
"En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden."
Jo, jag förstår vad han menar. Med ansträngning. Men det hade funnits tydligare sätt att säga det på. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Faktiskt så känner jag mig efter denna artikel lugnare till sinnes än när jag hörde Åkesson på radio häromveckan. För nu har han tagit bladet från munnen och visat trynet. Det måste vara uppenbart för alla.
Väl?
Nytt ord
Knappast trodde jag mig kunna lära mig något av Jimmie Åkesson, men man ska aldrig säga aldrig.
Oikofob är man om man föraktar sin hembygd.
Lite lagom oikofobi tror jag är nyttigt. Vad trist världen skulle bli om alla stannade i den egna gyttjepölen.
Annars håller jag med de debattörer som menar att det är bra att SD tydligt får visa vad de står för, och jag tycker nog att Aftonbladets chefredaktör är modig som publicerar.
Å andra sidan har jag svårt att tro att SD varken vinner eller skrämmer bort så värst många potentiella väljare med denna illa skrivna och ännu sämre tänkta artikel. Så här lyder första meningen:
"En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden."
Jo, jag förstår vad han menar. Med ansträngning. Men det hade funnits tydligare sätt att säga det på. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Faktiskt så känner jag mig efter denna artikel lugnare till sinnes än när jag hörde Åkesson på radio häromveckan. För nu har han tagit bladet från munnen och visat trynet. Det måste vara uppenbart för alla.
Väl?
Oikofob är man om man föraktar sin hembygd.
Lite lagom oikofobi tror jag är nyttigt. Vad trist världen skulle bli om alla stannade i den egna gyttjepölen.
Annars håller jag med de debattörer som menar att det är bra att SD tydligt får visa vad de står för, och jag tycker nog att Aftonbladets chefredaktör är modig som publicerar.
Å andra sidan har jag svårt att tro att SD varken vinner eller skrämmer bort så värst många potentiella väljare med denna illa skrivna och ännu sämre tänkta artikel. Så här lyder första meningen:
"En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden."
Jo, jag förstår vad han menar. Med ansträngning. Men det hade funnits tydligare sätt att säga det på. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Faktiskt så känner jag mig efter denna artikel lugnare till sinnes än när jag hörde Åkesson på radio häromveckan. För nu har han tagit bladet från munnen och visat trynet. Det måste vara uppenbart för alla.
Väl?
2009-10-16
Har inte vett att skämmas längre
Vi såg dig göra sit-ups, säger kollegan försmädligt efter lunchrasten. (Han väntade på att innebandytiden skulle börja, jag friskade och svettades och såg antagligen ut som en elefant, om man nu kan tänka sig en sådan i grå byxor görandes sit-ups).
Grattis till att ha överlevt den synen, svarar jag torrt.
Under min skoltid var jag innerligt lycklig över att skolledningen var bakåtsträvande nog att dela på pojkar och flickor under gymnastiken. Det räckte så bra att tjejerna såg mig skämma ut mig.
Ännu för några år sedan hade jag hellre dött än exponerat min rondör och min taffliga grovmotorik för någon jag inte kände väl och litade på.
Men det finns fördelar med att bli äldre, förståndigare och tryggare.
Grattis till att ha överlevt den synen, svarar jag torrt.
Under min skoltid var jag innerligt lycklig över att skolledningen var bakåtsträvande nog att dela på pojkar och flickor under gymnastiken. Det räckte så bra att tjejerna såg mig skämma ut mig.
Ännu för några år sedan hade jag hellre dött än exponerat min rondör och min taffliga grovmotorik för någon jag inte kände väl och litade på.
Men det finns fördelar med att bli äldre, förståndigare och tryggare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)