2015-01-27

Citatquiz

I lördags hade jag några ärenden att uträtta i förortscentret. Jag hade redan varit där på morgonen och tränat och då passerat kvinnan som sitter vid en av de automatiska dörrarna. Jag brukar försöka besvara hennes hälsning även då jag inte har småpengar att ge henne, vilket jag i sanningens namn oftast inte har.

Men nu kom jag att tänka på den stora påsen med pantburkar. Det dröjer alltid för länge innan vi kommer oss för att ta med den, förresten trycker vi oftast på gåvoknappen, det är för bökigt att jiddra med kvitton. Skulle det vara pinsamt, konstigt eller fel att ge påsen till henne? Bättre förstås än att ge henne småpengar, men ändå så oerhört långt ifrån riktig hjälp.

Nåja. Hon fick påsen i alla fall.

Dagen därpå gav jag henne de enkronor jag hade i fickan, kanske åtta-nio. Hon visade mig då en annons och pekade uppmanande: extrapris på kyckling. Hon bad mig att köpa kyckling åt henne, antagligen ville hon väl laga det till middag.

Jag vet att en del föredrar att ge mat istället för pengar. Att köpa en kopp kaffe eller en hamburgare. Jag kan förstå logiken i det, samtidigt som jag vänder mig emot det. Kaffe, kanske den tionde muggen samma dag, när det man behöver är pengar att köpa mat för? Eller bindor, eller schampo, eller varma skor? Att inte kunna bestämma det själv, att vara utlämnad åt andras välvilja. Det är själva definitionen av fattigdom, antar jag.

För ett tag sedan när barnen var med, och vi gav till en tiggare, slog det mig att de kommer att ha ett långt naturligare förhållningssätt till detta än jag. Jag försökte förklara att det känns så konstigt och ovant och fel, för inte alls länge sedan såg man inte tiggare på gatorna, de fanns inte. Fanns inte? Var var de då? Hemma i sina hemländer, där vi inte såg dem. Klart de fanns, jag menade inte så.

(Intressanta historiska fakta samt ett inlägg i debatten om förbud mot tiggeri finns här! Det är inte länge sedan tiggare var vanliga i stadsbilden, minnet är kort. Förbud har aldrig hjälpt, det som hjälpte var välfärd.)

Jag köpte ingen kyckling, förresten. Fråga mig inte varför. Jag kände väl en oklar irritation över att bli tillfrågad (Ska du ha ännu mer? Nä nu får du be någon annan.) samtidigt som jag skämdes lite.

På hemvägen kom jag att tänka på en gammal favorit, och hittade ganska snabbt citatet jag tänkt på. Sedan läste jag hela boken, som på ett strålande sätt beskriver en brytningstid. Gestaltning av både fattiga och rika är lysande väl genomförd. Gissa gärna!

Smedhustrun hade givetvis blivit glad för vad hon fått. Men eftersom hon ----- visste hur ömsint X var, hade hon låtsats vara mycket mer sjuk och eländig än hon i verkligheten kände sig och jämrat sig och gråtit för att X skulle tycka synd om henne och snart komma med mer fruktsoppa och ännu en välpackad korg. Folk gjorde så ibland. När tillfälle gavs, försökte de utnyttja situationen och X:s goda hjärta. Och fastän X många gånger märkte det, brukade hon inte bry sig om att fästa sig vid det eller harmas över det. Men idag hade hon blivit ledsen och olustig till mods över att det var så illa ställt för folket ---, att de måste ta lögn och förställning till hjälp för att kunna skaffa sig litet extra mättnad för magen. Hon undrade för sig själv om det var så här överallt i landet, överallt i världen, och vad kloka människor gjorde för att försöka råda bot på sådant.

13 kommentarer:

  1. Inte en aning om citatet.

    Men efter att just ha kommit tillbaka efter tio dagar i Sverige är jag mycket konsternerad. Jag bor i ett land där det finns en del, om än inte särskilt många, infödda som tigger. För tio år sedan fanns det också fler av de östeuropeiska romer som nu tigger i Sverige här. Men aldrig att jag upplevt så mycket tiggeri som jag gjorde i Sverige nu. Jag vet inte om det numerärt är fler, eller om det är intrycket, dels för att de utmärker sig även när de inte tigger (genom ff sin klädsel) så att man lägger märke till dem när de rör sig på stan, dels för att det är så smärtsamt i ögonenfallande när de sitter mitt i snögloppet.

    Jag har utvecklat ett för mig fungerande förhållningssätt till tiggeri i Portugal men klarar inte av att överföra det på den svenska situationen idag. Här ger jag av princip inte till den som tjatar, eller som på annat sätt verkar ha gjort tiggeri till sin livsform. (Däremot till den som stillsamt sitter ner). I Sverige idag innebär det att inte ge. Och det verkar jo mycket kallsinnigt. Så jag gav motvilligt utanför det lokala snabbköpet, men inte utanför Nordstan där jag nätt och jämnt höll ihop själv i lördagsflödet.

    Men hellre än att ge småpengar skulle jag ge tusentals kronor till ett riktigt projekt för att utbilda och integrera romer i deras hemländer. Det är ju en absurd situation på det hela taget och helt ohållbar. Jag hoppas att invasionen i Sverige kan bidra till att det faktiskt tas tag i problemet på allvar.

    SvaraRadera
  2. Apropå citatet så läste jag för inte så länge sedan om boken (och resten av böckerna). Det var intressant; jag tycker att böckerna håller förvånansvärt väl även ett halvt liv senare (jag var lite rädd för att det skulle sluta med fan vad kassa de var). Och vad bokens sociala patos angår så finns mycket som jag missade som tioåring som jag noterar nu, när jag kan lite mer historia och rent allmänt vet lite mer om världen.

    SvaraRadera
  3. Jag (liksom Tolkia) vet varifrån citatet kommer och avslöjar nu: det är Kulla-Gulla. Som jag för övrigt också läste om i somras efter att ha älskat sönder som barn och gjorde samma reflektion runt. Den håller.

    Problematiken känner jag igen. När tiggarna är så många kämpar jag med min irritation lika mycket som med min medkänsla. Jag ger så mycket jag kan och har, och blir samtidigt irriterad på alla som skramlar med sin mugg och ropar envetna hejhej efter mig. Jag tänker ofta att jag inte ger för att du skramlar, utan för att jag vill och kan när jag vill och kan. Och så skäms jag, för jag inser ju också att det inte är rättvist någonstans, över huvud taget, livet.

    SvaraRadera
  4. Rätt gissat, mina damer! Så roligt att ni delar min åsikt, att K-G verkligen håller. Även jag gör reflektioner som vuxen som jag inte alls gjorde som barn, det är rika och helgjutna berättelser.

    Boken är den näst sista i serien, Kulla-Gulla finner sin väg, och den är mångbottnad. Gullas maktlöshet inför morfar patron, som hon älskar men inte förstår och inte kan påverka, är fint beskriven. Tidigare tyckte jag att kärlekshistorien mellan Gulla och Tomas är ganska platt, men det tycker jag faktiskt inte längre. De är inte bara unga älskande som attraheras av varann, de delar ideal och patos.

    SvaraRadera
  5. En släkting tyckte inte att tiggaren blev tacksam över den smörgås hon gett utan det verkade som att tiggaren bara ville ha pengar. Och släktingen tänkte inte ge nån mer gång. När jag påpekade att pengar, som du skriver Helga, kan man göra vad man vill med tex skicka till släktingar i hemlandet föll inte polletten ned. Lite magstarkt att välja åt andra och kräva deras gillande.../Stella

    SvaraRadera
  6. Kände igen citatet. Böckerna om Kulla-Gulla står i min bokhylla och jag läser om dem då och då, alltid med förtjusning. Det är inte många gamla favoriter sen barndomen som håller så bra.

    SvaraRadera
  7. Kände igen i citatet. Får väl snart leta fram böckerna då äldsta dottern snart kommer att kunna läsa dem.

    SvaraRadera
  8. Vad roligt att fler tycker som jag, Kulla-Gulla håller verkligen. Jag läste dem första gången som 7-åring och nu senast som 35-åring samtidigt som min dotter, och de är fortfarande lika spännande, även om jag förståss uppfattar nya saker ju äldre jag blir. Hälsningar Johanna

    SvaraRadera
  9. Här alltså något för mig att läsa om! Jag läste dem men blev inte besatt av dem som barn. Vilket gör att jag kan läsa om den med intresse för själva historien också, som jag ju inte alls minns.

    SvaraRadera
  10. Jag instämmer med alla föregående talare som prisar Kulla-Gulla. Å så många gånger jag har läst och läst om dem! Och de håller verkligen. Jag håller också med om att jag har sett andra saker när jag läste om som vuxen. Å andra sidan tror jag att också det påverkar, det där man inte aktivt registrerar som ung läsare. Och då gäller det förstås både goda och mindre goda värderingar som kan finnas i gamla barnböcker.

    SvaraRadera
  11. /Märta, heter jag som oartigt råkade kommentera anonymt utan att skriva mitt namn. Ursäkta! :)

    SvaraRadera
  12. Passar på att lämna ett annat boktips, från en Laura Ingalls Wilderläsare till en annan: http://www.theguardian.com/books/2015/jan/08/pioneer-girl-laura-ingalls-wilder-review-little-house-prairie
    Rian

    SvaraRadera
  13. Tack för tipset! Spännande! Jag har läst om Pioneer Girl tidigare, och jag har även läst ett par biografier om LIW.

    SvaraRadera