Drakmorsan vs brödrapakten

I lördags blev Q sjuk. (Efter skidskolan. Som gick jättebra!) Han hade ont i halsen och var hängig, repris av min förkylning. Han sov oroligt på natten, skrek och sparkade flera gånger. Mardrömmar, nattskräck? Nätterna är stökiga nuförtiden och det är mest Q som väsnas. Jag antar att nattkissandet har en del med hans oroliga sömn att göra. (Det går ganska bra, förresten. Oftast är han torr hela nätterna nu.)

Men häromnatten när han i ynklig ton återberättade en dröm (någon sköt dig och pappa och Y och sist mig, och jag känner fortfarande i kroppen hur det kändes), mindes jag plötsligt min egen åttaårstid. Jag drömde förfärliga mardrömmar då, drömmar som inte gick att vakna ur, drömmar som bara fortsatte och fortsatte.

Igår var Y ute i snön och lekte men Q stannade inne och var ganska sjuk. Men på kvällen verkade han plötsligt helt frisk igen.

Jag plockade ner alla julgransprydnader, O klippte ner granen så att den gick att slänga ut genom fönstret, sedan packade jag ihop det sista i kartonger och så lyfte vi med gemensamma krafter upp julen på loftet till klädkammaren.

Medan vi jobbade med detta var ungarna alldeles galna. De sprang runt och skrek och väsnades och vägrade stanna i sitt rum så att vi fick arbetsro ens i fem minuter. Ideligen hade jag en unge runt benen som rapporterade att Q slår mig och visar fackfingret, eller att Y kletar snor på nallen och på era sängar. Mamma, tavlan har trillat ner! O satt uppe på loftet och undkom på så sätt det värsta.

Till sist flippade jag totalt och blev drakmorsan från helvetet. Det är bara hon som blir åtlydd. Först när jag är så inihelvete arg så jag knappt vet vad jag gör, bryter jag igenom deras mur av babbel, trams, skrik och hoande och trots.

Efter utbrottet rymde jag ner i källaren där jag dammsög och sorterade urvuxna kläder och grejer som ska till Sommarön. Jag tänkte att O kan väl ta nattningen för en gångs skull, jag orkar inte alltid vara den som ska ha koll på klockan och ta initiativet. Hörde hur barnen grät, hur O pratade med dem, hur de började leka och storma igen, ganska snabbt. De var glada igen långt innan jag var det.

Såklart är jag glad över Q:s och Y:s fantastiska gemenskap och att de har så roligt tillsammans. Men jag står ofta handfallen inför deras brödrapakt. De är en faktor i familjen på ett sätt som jag aldrig var. De dominerar vardagslivet på sätt som jag aldrig gjorde. Jag var barn i en vuxenvärld där det var de vuxnas behov och villkor som styrde. Jag menar inte att det var rätt eller bra, jag var tidvis inte särskilt lycklig över detta och bearbetar vissa saker än idag, men fan vad svårt det är att hantera en familjesituation som så radikalt skiljer sig från min ursprungliga. (Tack och lov att den gör det!)

Förutom att vem som helst blir på dåligt humör av att känna sig som en piga. Mängden borttappade läxböcker och blöta ovrängda ytterkläder på hallgolvet står i direkt proportion till min sinnesstämning. Känslan av att allt praktiskt hänger på mig, om jag vacklar så rasar allt. Barnen borde ta större ansvar själva, kanske. Å andra sidan är det så förbaskat tröttsamt och trist att tjata.

Och eftersom jag inte tjatade vare sig på barnen eller O kom de sent i säng och blev utan godnattsaga, något som jag saknade men inte hade särskilt dåligt samvete över.

Imorse var Q blek och snorig. Medan jag har skrivit detta har han dåsat i min säng men nu sitter han mittemot mig och plitar korsord. Ute är världen vintervit och på fönsterbrädan har novemberkaktusen just slagit ut.

Jag är inte ledsen längre, men jag är trött. Kanske ska jag sova middag idag.