2015-01-26

Drakmorsan vs brödrapakten

I lördags blev Q sjuk. (Efter skidskolan. Som gick jättebra!) Han hade ont i halsen och var hängig, repris av min förkylning. Han sov oroligt på natten, skrek och sparkade flera gånger. Mardrömmar, nattskräck? Nätterna är stökiga nuförtiden och det är mest Q som väsnas. Jag antar att nattkissandet har en del med hans oroliga sömn att göra. (Det går ganska bra, förresten. Oftast är han torr hela nätterna nu.)

Men häromnatten när han i ynklig ton återberättade en dröm (någon sköt dig och pappa och Y och sist mig, och jag känner fortfarande i kroppen hur det kändes), mindes jag plötsligt min egen åttaårstid. Jag drömde förfärliga mardrömmar då, drömmar som inte gick att vakna ur, drömmar som bara fortsatte och fortsatte.

Igår var Y ute i snön och lekte men Q stannade inne och var ganska sjuk. Men på kvällen verkade han plötsligt helt frisk igen.

Jag plockade ner alla julgransprydnader, O klippte ner granen så att den gick att slänga ut genom fönstret, sedan packade jag ihop det sista i kartonger och så lyfte vi med gemensamma krafter upp julen på loftet till klädkammaren.

Medan vi jobbade med detta var ungarna alldeles galna. De sprang runt och skrek och väsnades och vägrade stanna i sitt rum så att vi fick arbetsro ens i fem minuter. Ideligen hade jag en unge runt benen som rapporterade att Q slår mig och visar fackfingret, eller att Y kletar snor på nallen och på era sängar. Mamma, tavlan har trillat ner! O satt uppe på loftet och undkom på så sätt det värsta.

Till sist flippade jag totalt och blev drakmorsan från helvetet. Det är bara hon som blir åtlydd. Först när jag är så inihelvete arg så jag knappt vet vad jag gör, bryter jag igenom deras mur av babbel, trams, skrik och hoande och trots.

Efter utbrottet rymde jag ner i källaren där jag dammsög och sorterade urvuxna kläder och grejer som ska till Sommarön. Jag tänkte att O kan väl ta nattningen för en gångs skull, jag orkar inte alltid vara den som ska ha koll på klockan och ta initiativet. Hörde hur barnen grät, hur O pratade med dem, hur de började leka och storma igen, ganska snabbt. De var glada igen långt innan jag var det.

Såklart är jag glad över Q:s och Y:s fantastiska gemenskap och att de har så roligt tillsammans. Men jag står ofta handfallen inför deras brödrapakt. De är en faktor i familjen på ett sätt som jag aldrig var. De dominerar vardagslivet på sätt som jag aldrig gjorde. Jag var barn i en vuxenvärld där det var de vuxnas behov och villkor som styrde. Jag menar inte att det var rätt eller bra, jag var tidvis inte särskilt lycklig över detta och bearbetar vissa saker än idag, men fan vad svårt det är att hantera en familjesituation som så radikalt skiljer sig från min ursprungliga. (Tack och lov att den gör det!)

Förutom att vem som helst blir på dåligt humör av att känna sig som en piga. Mängden borttappade läxböcker och blöta ovrängda ytterkläder på hallgolvet står i direkt proportion till min sinnesstämning. Känslan av att allt praktiskt hänger på mig, om jag vacklar så rasar allt. Barnen borde ta större ansvar själva, kanske. Å andra sidan är det så förbaskat tröttsamt och trist att tjata.

Och eftersom jag inte tjatade vare sig på barnen eller O kom de sent i säng och blev utan godnattsaga, något som jag saknade men inte hade särskilt dåligt samvete över.

Imorse var Q blek och snorig. Medan jag har skrivit detta har han dåsat i min säng men nu sitter han mittemot mig och plitar korsord. Ute är världen vintervit och på fönsterbrädan har novemberkaktusen just slagit ut.

Jag är inte ledsen längre, men jag är trött. Kanske ska jag sova middag idag.

6 kommentarer:

  1. En tanke bara. Från en mamma till en viljestark sexårig pojke. Kanske lite fastare ramar kring vad man får och inte får och vad man förväntas göra (t ex hänga upp sina kläder och hålla viss ordning i stort)? jag har haft hemskt svårt att vara den auktoritära föräldern som ställer krav och låter ARG när de där ramarna inte följs. Min man har fått dra tyngsta lasset. Men jag märkte en enorm förändring här hemma när vi båda bestämde oss för vad som är ett krav, vad som bara SKA åtlydas, och vi båda höll benhårt på det. Plötsligt verkade allt behov av att testa just dessa gränser rinna av vår son och han blev nöjdare och gladare i samma takt som VI blev gladare över att slippa ständiga konflikter kring saker som nattbestyr, komma i säng i rimlig tid, hänga upp kläder, göra sig klar för dagis i tid på morgonen och sånt.

    Jag vet inte... Man kan ju uppfostra på många olika sätt. Själv är jag uppväxt med väldigt lösa tyglar så att agera auktoritärt var jättesvårt för mig. Men jag märker ju hur effektivt det är när det gäller måste-saker. Sen är jag helt för att barn ska få argumentera och vara med och bestämma - men inte när det gäller just måste-sakerna. Och där får man tänka till noga så man väljer ut de absolut viktigast sakerna som man känner bara MÅSTE funka hyfsat konfliktfritt.

    Kanske nåt att testa (även om det inledningsvis blir jobbigt)?

    SvaraRadera
  2. Jag känner igen mig i "jag orkar inte alltid vara den som ska ha koll på klockan och ta initiativet" (men vi har ett system för vem som nattar vem annars skulle jag döööö).

    Jag läser mellan raderna och kanske läser jag helt fel men kommentaren ovan och "Känslan av att allt praktiskt hänger på mig, om jag vacklar så rasar allt. Barnen borde ta större ansvar själva, kanske." gör att jag saknar O i sammanhanget! När delar av hemmalivet är för mycket är det ju till våra äkta hälfter vi borde vända oss ... snoriga lågstadiebarn har ju ändå en begränsad förmåga att ta ansvar.

    Oavsett om du känner igen dig eller inte så är det i min värld ett evigt dilemma att ha god förmåga till överblick och kunna ligga ett steg före och få jämnbördiga relationer där jag inte känner att "allt" hänger på mig. Vare sig det gäller kollegor eller make!

    Maria

    SvaraRadera
  3. Tack för input! Vi funderar själva på att sätta upp lite fastare regler kring t ex plocka undan tallriken efter sig och hänga upp kläderna. Plötsligt är de ju stora nog att göra det, när sjutton blev de så stora?

    Angående O och vår arbetsfördelning så är det absolut så att jag tar ett större ansvar för nattningen, både genomförandet och att den sker i tid. Det är jag som läser för dem, O gör det i stort sett aldrig.

    Å andra sidan sköter O maten, från planering till inköp till lagning och ser till att det alltid finns mat hemma, även då han ska vara borta. (Då lagar jag mat och ungarna konstaterar häpna att det här var ju gott faktiskt.)

    O är också engagerad i sånt som slalom och simskola och utflykter med skolan, presenter till dagmamman etc.

    Men visst, ifråga om tider, kläder, huvudansvaret när barnen är sjuka, där kan jag ibland känna behov av avlastning. Då brukar vi gräla om saken och sedan blir det bättre ett tag.

    På sistone har jag funderat över om jag behöver släppa in O mer och låta honom vara förälder på sitt eget sätt. En läsare påpekade i ett mejl att O ju är storebror och att de brukar ha bra koll på gränser och regler. Slalomdramat skötte O alldeles ypperligt.

    SvaraRadera
  4. "evigt dilemma att ha god förmåga till överblick och kunna ligga ett steg före och få jämnbördiga relationer där jag inte känner att "allt" hänger på mig."

    Precis, precis! Känner igen mig så oerhört väl. O och jag är olika i detta, han är mer sorglös till sin natur medan jag är kontrollerande. Antagligen skulle vi båda två må bra av att inspireras av den andre.

    (Fast just som jag skriver detta ramlar det in mejl på mejl från honom med kalenderbokningar av allehanda kvällsaktiviteter. Apropå planering och kontroll.)

    Funderar mer på detta med att ge barnen eget ansvar och inser, som jag var inne på ovan, att jag inte riktigt hängt med i deras utveckling. Jag minns när Y var bebis, då regredierade Q. Från att ha varit mycket tidig och självständig med påklädning och liknande kunde/ville han plötsligt inget själv. Jag kämpade och tjatade ganska länge innan jag insåg att det är lättare att klä på två ungar än att klä på en och tjata på den andre.

    I ganska många frågor har jag sedan valt denna väg, den lätta vägen,göra saker själv, i tron att det jag prioriterar är trevlig samvaro utan tjat. Fast när jag tänker efter har det inte alltid blivit så trevligt eftersom jag varit irriterad och känt mig pressad. Det är en avvägning som inte alltid är så lätt!

    Just nu diskuterar vi veckopeng hemma. Vi är inne på att ha en fast del som barnen alltid får och en rörlig del som är kopplad till olika uppgifter, som att städa lekrummet och sovrummet en gång i veckan. Har inte kommit så värst mycket längre än så.

    SvaraRadera
  5. Det svåra med eget ansvar åt barnen är, i alla fall för mina som får slita hårt i skolan, att som förälder också hänga med i vilken ork de har just den dagen. Ibland är de urlakade och då är inte striden om att lägga allt rätt i hallen så smart att ta.

    Har vi vuxna haft en lång dag på jobbet och känner oss genomförkylda låter vi disken stå till dagen därpå ... eller tvätten ... Jag har svårt att hitta rätt nivå på kraven på mina barn när de också har haft långa dagar, är förkylda, sovit dåligt för ansvar eller regler förutsätter ju ofta att man "alltid" ska göra något.

    I praktiken hoppas jag vi hittar någon medelväg. Vår nyblivna tonåring har tagit ett stort kliv och har nu en helt annan förmåga att ta ansvar för att göra saker utan tjat. Det är roligt att se men får mig också att tänka att det beror på mognad och ork (13-åringen har ju t ex kortare dagar totalt i o m att det inte är fritids).

    Om du kommer på något bra system för barnens sysslor som tar hänsyn till stök i skolan och hostiga nätter så hojta till! Om inte annat kan man ju se sysslorna som ett försöksprojekt snarare än en från nu till evighetsgrej.


    Maria

    SvaraRadera
  6. Ang städning o veckopeng lästes det högt om tonåringar som ökade sin veckopeng genom att dammsuga och putsa fönster. 8-åringen tyckte då - man behöver inte ha så blankt hemma!
    Sortera in sin tvätt i sin garderob, hänga upp kläder ( och själv avgöra om stövlarna behöver torkas) och att bära tillbaka leksaker från köket - där allt hamnar - och att hålla koll på frukt o läxor är krav härhemma för 8-åringen. Fast läxan får vi påminna om. Att göra extra för en peng skulle funka men sen skulle det bli förhandling om precis allt (bara tanken tröttar) jag vill att vi hjälper varann...men ungar är olika. /Stella

    SvaraRadera