Konstnären och verket

Jag läser flera Twitterinlägg från Malena Ernman, där hon kritiserar de nya femhundrakronorssedlarna med Birgit Nilsson. Ett av motiven är La Nilsson i en Wagneropera. Problematiskt, menar Ernman, eftersom Wagner var antisemit och tillika Hitlers favoritkompositör.

(Jag älskar opera, men har aldrig hittat någon ingång till Wagner. Men det kanske inte är för sent, något ska man väl syssla med som pensionär också.)

Men ska man börja sålla bort konst för att man inte delar konstnärens åsikter, eller tycker att hen verkar vara trevlig som person, då blir det tunnsått med kulturupplevelserna.

För några år sedan läste jag biografier över poeterna Karlfeldt och Heidenstam. Ingen av dem ter sig som sympatiska personer. Karlfeldt arbetade som lärare men kunde inte hålla tassarna borta från yngre kvinnliga elever varför han gång på gång fick sluta sin tjänst och byta skola. Heidenstam uppträdde oerhört svekfullt både mot sin gode vän Fröding men också mot alla sina kvinnor, som blev allt yngre, den sista bara sexton år.

Fröding själv var svårt alkoholiserad. Hjalmar Söderberg likaså, och en bok som kom i höstas gör gällande att han fick sin första hustru förklarad sinnessjuk för att få skilsmässa.

Min vetskap om allt detta påverkar inte min upplevelse av dem som författare det allra minsta.

Nåja, men att supa och bete sig dumt och oansvarigt i kärlek, det är väl inte av samma paritet som att hysa antisemitiska, antidemokratiska eller rasistiska åsikter? Nej det är det ju förstås inte. Men var går gränsen?

Igår började jag läsa Pippi Långstrump för barnen, första boken, en nyutgåva som Y fick i julklapp häromåret. Den inleds med ett förord av Karin Nyman där hon motiverar varför man valt att behålla originalets neger och negerkung. Ungefär att Pippi är ett barn av sin tid, då ordet användes utan nedsättande betydelse, och att det blir ett alltför stort ingrepp i texten att ta bort det.

Jag köper det resonemanget, samtidigt som jag är glad att SVT klippte bort exakt samma ord. Det är skillnad på något man läser som vuxen för sina barn, eller något som läskunniga barn själv kan inhämta, jämfört med en film som kan ses av små barn, kanske utan vuxensällskap.

Strax innan Pippis föräldrar presenteras på sidan två, gjorde jag en paus i läsningen och frågade barnen om de hört ordet neger förut. Nej, de hade de inte. Jag förklarade. Bruna som jag, undrade Y. Han har nyligen noterat att han är en skiftning brunare i hyn än jag. Nja, kanske ännu lite brunare. Som F, konstaterar Q världsvant, och menar en pojke i klassen. Ja, eller kanske din fritidsledare N, svarar jag, inom mig tacksam att barnens vardag ser ut som den gör. De är inte ensamma om sin brunhet.

(Q passade på att fråga vad bög betyder, så då redde vi ut det också.)

Jaha, ordet finns med i Pippi Långstrump och jag kommer att läsa det. Men jag använder det inte annars och det vill jag inte heller att ni gör. Morfar gör det fortfarande ibland när han glömmer bort sig, för han är ännu äldre än Pippi. Men då brukar jag säga till honom, förklarade jag, och de nickade förnumstigt. Och jag läste vidare.