2015-01-22

Konstnären och verket

Jag läser flera Twitterinlägg från Malena Ernman, där hon kritiserar de nya femhundrakronorssedlarna med Birgit Nilsson. Ett av motiven är La Nilsson i en Wagneropera. Problematiskt, menar Ernman, eftersom Wagner var antisemit och tillika Hitlers favoritkompositör.

(Jag älskar opera, men har aldrig hittat någon ingång till Wagner. Men det kanske inte är för sent, något ska man väl syssla med som pensionär också.)

Men ska man börja sålla bort konst för att man inte delar konstnärens åsikter, eller tycker att hen verkar vara trevlig som person, då blir det tunnsått med kulturupplevelserna.

För några år sedan läste jag biografier över poeterna Karlfeldt och Heidenstam. Ingen av dem ter sig som sympatiska personer. Karlfeldt arbetade som lärare men kunde inte hålla tassarna borta från yngre kvinnliga elever varför han gång på gång fick sluta sin tjänst och byta skola. Heidenstam uppträdde oerhört svekfullt både mot sin gode vän Fröding men också mot alla sina kvinnor, som blev allt yngre, den sista bara sexton år.

Fröding själv var svårt alkoholiserad. Hjalmar Söderberg likaså, och en bok som kom i höstas gör gällande att han fick sin första hustru förklarad sinnessjuk för att få skilsmässa.

Min vetskap om allt detta påverkar inte min upplevelse av dem som författare det allra minsta.

Nåja, men att supa och bete sig dumt och oansvarigt i kärlek, det är väl inte av samma paritet som att hysa antisemitiska, antidemokratiska eller rasistiska åsikter? Nej det är det ju förstås inte. Men var går gränsen?

Igår började jag läsa Pippi Långstrump för barnen, första boken, en nyutgåva som Y fick i julklapp häromåret. Den inleds med ett förord av Karin Nyman där hon motiverar varför man valt att behålla originalets neger och negerkung. Ungefär att Pippi är ett barn av sin tid, då ordet användes utan nedsättande betydelse, och att det blir ett alltför stort ingrepp i texten att ta bort det.

Jag köper det resonemanget, samtidigt som jag är glad att SVT klippte bort exakt samma ord. Det är skillnad på något man läser som vuxen för sina barn, eller något som läskunniga barn själv kan inhämta, jämfört med en film som kan ses av små barn, kanske utan vuxensällskap.

Strax innan Pippis föräldrar presenteras på sidan två, gjorde jag en paus i läsningen och frågade barnen om de hört ordet neger förut. Nej, de hade de inte. Jag förklarade. Bruna som jag, undrade Y. Han har nyligen noterat att han är en skiftning brunare i hyn än jag. Nja, kanske ännu lite brunare. Som F, konstaterar Q världsvant, och menar en pojke i klassen. Ja, eller kanske din fritidsledare N, svarar jag, inom mig tacksam att barnens vardag ser ut som den gör. De är inte ensamma om sin brunhet.

(Q passade på att fråga vad bög betyder, så då redde vi ut det också.)

Jaha, ordet finns med i Pippi Långstrump och jag kommer att läsa det. Men jag använder det inte annars och det vill jag inte heller att ni gör. Morfar gör det fortfarande ibland när han glömmer bort sig, för han är ännu äldre än Pippi. Men då brukar jag säga till honom, förklarade jag, och de nickade förnumstigt. Och jag läste vidare.

10 kommentarer:

  1. Klokt och välformulerat.

    SvaraRadera
  2. Min mamma kryssade över det själv i min bok redan på 60-talet; jag köper inte snacket om att "ordet användes utan nedsättande betydelse".
    Tjurskit, eller vad skall säga.

    SvaraRadera
  3. Alltså, jag är verkligen, VERKLIGEN inte förespråkare för den så kallade rätten att använda n-ordet "för så har det alltid hetat". Det är verkligen bullshit.

    Men jag tror på den som menar att det på 40-talet, när Pippi skrevs, var en långt mindre laddad beteckning än idag. Det var så man sa, helt enkelt. AL gjorde en reportageresa till den amerikanska södern (orkar inte kolla exakt när, men troligen på 50-talet) och blev djupt berörd av vad hon såg där. Ingen som läser det hon skrev då kan tvivla på hennes övertygelse om allas lika värde och motstånd mot segregering och diskriminering. Men n-ordet använde hon även i de texterna.

    Och min pappa glömmer sig ibland, som sagt. Och jag vill minnas att jag själv när jag var barn på 70-talet använde ordet utan att tänka särskilt på det. Däremot fick jag veta att Negro på engelska inte var okej, när jag bodde i USA 78-80.

    Så jag tror faktiskt att det var olika i olika kretsar helt enkelt.

    Men att därifrån ta steget och börja hävda att ordet är okej idag, det gör jag alltså inte. Tvärtom.

    SvaraRadera
  4. Även om ordet inte var lika laddat på 40- och 50-talen har jag en stark känsla av att det för många var nedvärderande. Men jag tror inte heller AL var rasist.
    Har också hört min pappa säga det, även i modern tid.

    SvaraRadera
  5. Vad jag har förstått så menar inte Ernman att man skall sluta spela Wagner, men stör sig på att man väljer att sätta Wagner, om än indirekt, på en sedel, som kommer att cirkulera mycket, ofta och överallt (när det ju Birgit Nilsson faktiskt var så mycket mer än en Wagnersångerska). Jag kan tycka att den åsikten inte är så olik den du beskriver ovan kring Pippi och negrerna - att det funkar ibland men inte alltid. Men jag kan ju ha missuppfattat.

    SvaraRadera
  6. För att inte tala om vissa saker även i Evert Taubes produktion...

    SvaraRadera
  7. Hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing?

    Jag lyssnade nyligen på Bombi Bitt och jag och hickade till rejält när hästskojaren Nils Galilé drar en rövarhistoria om ett sällskap där inträdeskravet är att man dödar en neger och en jude. Lite svårsmält. Men ska man censurera eller förbjuda boken för det? Jag vet verkligen inte. Göra som Karin Nyman, diskutera saken i ett förord?

    Jamen just det, både AL och Taube förekommer ju på de nya sedlarna. Och Ingmar Bergman.

    Jag har nu läst Ernmans kommentarer lite närmare och ditt referat stämmer, Tolkia. Men jag tycker att det är konstigt resonerat. Det är OK att lyssna på och gilla Wagner men han ska inte finnas på svenska sedlar? Faktiskt så VAR ju Birgit Nilsson mycket känd just som Wagnersångerska.

    SvaraRadera
  8. Att gå till överdrift i politisk korrekthet är att spela andra krafter i händerna. Kristina Ohlsson skriver en del om det i sin bok Bekymrad byråkrat. Hon ger en bra definition på rimlig anledning att undvika: om den grupp det handlar om vill att man ska undvika.

    Tycker svenska judar att man inte bör ha Birgit Nilsson sjungandes Wagner på sedlarna så ska man tänka två gånger.

    Men annars tycker jag det är väldigt långsökt. Det är inte Wagner som är på sedlarna. Att Wagner var Hitlers favoritkompositör är inte det samma som att Hitler var Wagners favoritpolitiker. För övrigt, Birgit Nilsson var med i högerns ungdomsförbund som ung. Det måste ha varit på trettiotalet och det var på den skånska landsbygden. Det är mer än sannolikt att bland hennes förbundskamrater fanns det nazistsympatisörer. Det är i mina ögon mer komprometterande än att sjunga Wagner. Och ändå inte anledning att inte låta henne finnas på sedlarna.

    SvaraRadera
  9. Jag censurerar konsekvent N-ordet i alla sammanhang, och speciellt med mina barn. Att barn skulle "missa" att lära sig fula ord, det behöver man aldrig oroa sig för. Dom snappar upp, tids nog. Inte behöver man utbilda dom i svordomar, det sköter dom så bra själva...

    Hls Helen

    SvaraRadera
  10. Tidigare har jag också censurerat, men nu gör jag det alltså inte. Jag kan förstå resonemanget att man inte behöver tillgodose barns inlärning av fula ord, det sköter de så bra själva.

    Fast å andra sidan var jag rätt glad att jag var den som introducerade N-ordet, för jag kunde ge dem en ganska ingående förklaring som jag inte tror att de hade fått annars.

    Vi spann vidare på det hela över middagen i söndags. Då berättade O att han och Q hade tittat på någon film med interiörer från ett amerikanskt fängelse, och Q hade spontant reagerat på att det var många fler svarta än vita där, och frågat varför. Då kom vi att prata om fattigdom, social stigmatisering men också diskriminering och en ny koppling till varför n-ordet inte är lämpligt.

    SvaraRadera