Julspel i två akter

Akt 1: Vit jul i storfamilj
inleddes på vintersolståndsdagen med att jag trotsade min förkylning och mötte mamma på Centralen. Dagen därpå anslöt min syster. Min förkylning blev sämre och efter några dagar misströstade jag totalt inför den stundande högtiden. Tänk om vi alla skulle bli sjuka, fyra vuxna och två barn under ett tak? Var och en med upplevelsen av att själv anstränga sig och tassa på tå men bli illa lönad med butterhet/onödig beskäftighet/otydliga krav.

Det som rensade luften var faktiskt ett ordentligt gräl mellan mig och O. Märkligt nog, eftersom de största spänningarna snarare fanns mellan mamma och honom eller möjligen mamma och mig.

Dagarna precis före jul förflöt sålunda ungefär så idylliskt som man kan begära. Vi köpte en magnifik (ännu fyra veckor senare!) gran och klädde den, syster och jag kokade kalvsylta, O griljerade skinka och bakade vörtbröd och lade in sill och stekte medisterkaker och en hel massa annat, jag gjorde mandelbräck.

Som de överambitiösa dårar vi är bjöd vi in grannfamiljen på julaftonsmorgonsfika, varm choklad med vispgrädde och nybakta bullar. Ambitioner och bullar stod min man för, jag ägnade mig åt att - ännu blott halvklädd - duka bordet och fräsa detta var faktiskt din idé! Men när grannarna anlände var bordet dukat, jag och alla andra påklädda, grädden vispad, chokladen varm men inte överkokt och alla på ett passande julaftonshumör.

Pappa/morfar anlände lagom till Kalle Anka, som till min förvåning uppskattades av barnen. Sedan åt vi middag och mitt i den anlände min syster från jobbet, hon har arbetat alla röda dagar under jul och nyår och inhöstat en förskräcklig massa pengar och god vilja från sina kollegor, samt ett antal anekdoter. Definitionen av i-landsproblem är nog att söka sig till akuten på julafton med eksem i hårbotten. I den oskuldsfulla tron att man ska få omedelbar hjälp och lindring.

Som vanligt hade vi ambitionen att hålla ner antalet julklappar, men de var ganska genomtänkta. Q och Y fick två böcker var som vi var säkra på att de skulle gilla, och lite dataspel. Y ett eget Nintendo (begagnat), Q en nedladdad uppgradering. Av moster fick de tröjor och strumpor, de blir fortfarande nästan lika glada för kläder som för hårda paket. Den mest kreativa klappen kom förstås från morfar. Ståtliga riddarhjälmar i plast kompletterade med träsvärd (numera konfiskerade av mig) och - här kreativiteten - sköldar som han själv förfärdigat av ett knyckt valplakat. På den ena skölden ler Jan Björklund, på den andra braskar en folkpartistisk slogan.

Som alltid var jag lite orolig att den enorma förväntan som byggdes upp inte skulle infrias. Men strax innan han somnade suckade Q lyckligt och deklarerade att detta var bästa julaftonen någonsin.

(Som min kompis L påpekade var det kanske inte så mycket klapparnas förtjänst utan mera det faktum att alla var där. Mamma, pappa, moster, mormor och morfar. Alla snälla, glada, nyktra och sams.)

På kvällen bad jag att få skjutsa hem pappa, ännu en praktisk fördel med vit jul. Förr har han alltid knogat till tunnelbanan och trotsat både snöyra och halka. Men han blir allt äldre och stappligare, och han tackade ja utan att trilskas. Syster följde med som sällskap, så fick vi prata av oss ostört en stund också.

Faktiskt kan jag nog hålla med Q i hans utsaga. Jag kan i alla fall inte påminna mig någon barndomsjul som var bättre.

Nå, storfamiljsjulen var inte slut med julafton, först på annandagen kulminerade den med middag hos min farbror och faster i fina förorten. Där anses de tydligen vara ganska bohemiska, men jag (och pappa och O, och visade det sig, till min förvåning, även mamma) tycker förstås att de är stockkonservativa.

Men de är mycket snälla mot oss och framför allt mot barnen. Och jag måste säga att min faster överträffade sig själv i valet av julklapp till ungarna. De fick varsin enorm burk med godis och varsin pruttkudde. Tala om fingertoppskänsla. Succén var ett faktum.

Mamma var förstås medbjuden, och det var inte det minst trevliga. Mycket kan man säga om mamma, men sällskaplig är hon. Och så är hon empatisk och smart, jag glömmer ofta det. Efteråt pratade vi om pappas allt sämre hörsel, han hamnade påtagligt utanför samtalen. Och så äter han långsammare än alla andra, det har han alltid gjort men nu var det värre än annars. Såklart, sa mamma. Han hör ju inte något när han tuggar.

Att jag inte tänkt på det. Men mamma, hon ser och begriper. Och hon visar nästan samma omsorg om pappa som jag gör, fast de varit skilda i snart fyrtio år.

(Senast jag firade jul med båda mina föräldrar var 1983 då jag var nyopererad i ryggen för skolios. Operationen var den 19 december och jag fick komma hem på själva julafton, vilket var alldeles för tidigt, jag var dåligt smärtlindrad och hade en illa utprovad korsett. Pappa hade bott hos mig på sjukhuset, antagligen flyttade han nu till vandrarhem några nätter. Det var en konstig julafton på mer än ett sätt. Styvfar var svartsjuk och mamma hispig. Min syster var två år och ljuvlig, jag minns hennes förvåning när hon la huvudet i mitt knä och det slog mot korsetten - varför är du hård på magen?)

Akt 2: Efterspel med den lilla familjen och vänner
Tredjedag, fjärdedag, femtedag blev nog julens bästa dagar. På tredjedagen vinkade vi av mamma, det var lyckat och bra på alla sätt att ha henne på besök men ändå en lättnad när hon for. Jag tog en lång promenad med ljudbok i lurarna och såg både vatten och vita vidder. Sedan satt jag med gott samvete i soffan och stickade, hela familjen tittade på Djungelboken, och på kvällen kom min syster på middag.

På fjärdedagen åkte vi till Nordiska museet. Jag har inte varit där sedan jag var liten och barnen och O inte alls. Samlingarna imponerade inte stort, smycken och dockskåp var föralldel roliga men besökets spets var lekstugan. Vilket ställe! Y sprang med flaxande säckvävsförkläde mellan korna som skulle mjölkas och handelsboden där man kunde packa intressanta paket i korgar. Q klädde inte ut sig men hade roligt han också.

Femtedag jul inkasserades ännu en julklapp, från oss till barnen. I höstas tittade vi nämligen igenom hela Vi på Saltkråkan-serien på DVD. Antagligen var det efterdyningarna av vistelsen på Sommarön som gjorde att barnen relaterade till det skildrade skärgårdslivet och uppskattade det. Jag tror inte att de är redo att höra boken ännu. Men på Intiman spelades det teater! Riktig hund på scen, plurrande i bassäng och slapsticksnubblande uppskattades hejdlöst av Q och Y, deras skrattsalvor kvillrade.

Efteråt åt vi middag på Wasahof, först med onda aningar. Y visade tydliga tecken på att vara för trött. Men det gick bra, mer än bra. Vi studerade menyn och Y och Q bestämde sig snabbt. Den ene ville ha krabba och den andra blini med löjrom, och de åt med god aptit. O lycka att ha barn så stora att man kan göra sånt här!

På nyårsafton var vi hemma hos goda vänner, samma gäng som vi tidigare rest till både Legoland och Kolmården med. Vi har alla adopterade barn i ungefär samma ålder. Vi ses inte särskilt ofta, det blir inte mer än några gånger per år, men det är lika bra varje gång. Vilsamt, prestigelöst, vänligt.

Ännu ett par dagar senare kom Anka med barn på fika och samma dag (dålig planering från min sida) min gamla bästis tillika Q:s gudmor L med man och döttrar. Den äldsta flickan är jämnårig med Y och enligt sina föräldrar en riktig vildbasare. Det har jag aldrig märkt, eftersom hon oavvänt har ögonen fästa på Q, till vars hysshöjder hon ännu inte når. Q solade sig i hennes beundran och sociala Y fann sig hamna lite offside. Den yngsta dottern bestämde sig för att O var det läskigaste hon hade sett, och skrek så snart han närmade sig henne.

Sedan var jullovet slut. Inte hann jag städa bokhyllorna som jag tänkt, eller röja i ungarnas rum eller rensa ut urvuxna kläder. Men det gör inget. Och inte nog med barn, make, familj, släkt och vänner, jullovet bjöd också på umgänge med en annan person jag tycker mycket om: jag sträckläste den nya biografin över Astrid Lindgren och såg förstås dokumentären om henne också.