Att inte våga är att förlora sig själv

Det går inte att säga annat än att livet med Q och Y är omväxlande. Bröderna Natt och Dag, kallade jag dem när Y var bebis och nyhämtad från Korea och skrek sig genom nätterna men jollrade sig genom dagarna (förutsatt att han hade kroppskontakt med mig). Q å sin sida sov gott på nätterna men var - fullt begripligt - vild av svartsjuka på dagarna och iscensatte det ena dramat efter det andra.

Under den gångna helgen har de växeldragit på ett snarlikt sätt. De krånglar sällan samtidigt, om Q snedtänder och bråkar, samarbetar Y och är lillgammal och förståndig. Och tvärtom.

I lördags funderade O på om det inte vore lämpligt att bekanta barnen med skidbacken inför stundande slalomskola som han anmält dem till. Jag var (och är) förkyld och inte upplagd för att stå i backen och frysa, och O trodde sig inte kunna hantera mer än en pojke i taget. Vi bedömde att Q var i störst behov av att testa skidorna innan det blev skarpt läge. Då stannar jag och Y hemma och går och köper lördagsgodis till hela familjen, det blir bra, tyckte jag.

Det tyckte inte telningarna. Q gillade inte alls idén med slalom, han ville vara hemma och leka, men insåg nog själv att det argumentet inte höll, så han lät sig motvilligt övertalas att åka med. Y å sin sida blev rasande och förtvivlad över att inte få åka med, han sparkade och hoppade och skrek. Stackars O lovade att först åka några vändor med Q, sedan köra hela vägen hem och lämna av Q och hämta Y så att han också skulle få åka. Så gav han och Q sig iväg.

Vid det laget hade Y lugnat sig något och låg och "läste" i min säng. Jag påminde mig att han pratat om filmen Paddington någon dag tidigare, tänk om vi skulle gå på bio och sedan köpa lördagsgodis? Men då hinner du inte åka skidor. Det var ett bra byte tyckte Y, så vi skyndade oss iväg. Jag var nöjd med min krigslist och messade stolt till O att de kunde ta det lugnt och njuta av åkningen, och fick ett surt svar tillbaka att det inte åktes alls utan bara tjurades.

Paddington var en förtjusande bekantskap och Y och jag hade lika roligt. Jag ska erkänna att mina ögon tårades ett par gånger också, jag är ohjälpligt blödig och filmens tydliga ställningstagande mot främlingsfientlighet och för generositet och tolerans var lika oväntat som glädjande.

Y och jag var alltså på soligast tänkbara humör när vi återvände hem med en rejäl godispåse till hela familjen. Hemma var stämningen dock dyster.

Nej, det hade inte blivit någon åkning alls. Q hade vägrat, och muttrat och inte svarat på tilltal. När O sa till honom att inte gå på blankisen, för då trillar man och slår sig, hade han gjort just det, gått på isen och trillat och slagit sig, och blivit ännu argare.

Jag blev också arg, eller snarare orolig och därför arg. Detta var ju en fullständig repris av simskoletjafset för några år sedan, hade vi nu lyckats försätta oss i precis samma situation igen? Att man inte lär sig.

Jag struntar i om Q och Y lär sig att åka slalom, själv kan jag det inte och lever ett bra liv ändå. Men O älskar det och vill gärna dela med sig av sin glädje. Q hade på förfrågan gärna velat gå i skidskola precis som kompisen. Om man frågar ungen innan och förbereder honom ordentligt och det ändå går åt helvete, vad ska man då göra?

(Som simningen kanske: vänta ett tag. Det ordnade sig ju. Och att kunna simma är långt mer nödvändigt än att kunna åka slalom.)

Q och jag brukar ha en bra dialog, men inte denna gång. Han halvlåg över bordet och utstötte grymtande svar på allt, undvek konsekvent min blick och gjorde mig bara mer och mer irriterad. Men lyckligtvis ingrep O, och miraklet skedde: Q började samarbeta.

O benade upp situationen i tydliga val och konsekvenser. Du behöver inte gå i skidskola om du inte vill, det bestämmer du. Men du ska veta att skidskolan kostade 1700, lika mycket som ditt Nintendo, pengar vi inte får tillbaka, pengar vi hade kunnat göra något roligt för.

Men jag och Y kommer att åka till skidskolan. Du får följa med, men då finns det ett villkor: att du en gång innan provar att åka skidor, så som vi tänkte göra idag. Fundera på hur du vill göra.

Jag vill prova en gång till, mumlade Q. Bra. Då gör vi det imorgon. Vill du att Y och mamma följer med också, eller ska vi åka bara du och jag? Vet inte. Då får du fundera på det och bestämma dig imorgon bitti.

På söndag morgon ville Q att alla fyra skulle åka, och medförande choklad i termos och hembakta bullar gjorde vi det.

Och det blev succé. Q var lite betänksam i början eftersom det var mycket folk i backen, han var rädd att åka på någon eller att göra bort sig. Först efter en stund vågade han lita först på O och sedan på sin egen förmåga. Och sedan gick det bättre och bättre. Q är ju spänstig så det förvånar mig inte ett dugg. Nu åker han lift och tar sig själv nerför den lilla backen.

Och Y då? Jo, han åkte som den värsta fartdåre. Först i sele med mig springande efter i pulkabacken, sedan själv i densamma, sedan med sin far i släptåg och sele i lilla backen. Inte ett uns rädsla. O torkade tårar ur ögonvrårna som jag tror inte bara var orsakade av fartvinden.

- Igår kunde jag liksom inte sluta vara arg, sa Q fundersamt när vi pratade om det efteråt.

Vad lär vi oss av detta då?

Att vi skulle ha förberett Q ännu lite tidigare, en kritisk faktor var nog att han blev överrumplad och lite sur på lördagsmorgonen och sedan inte kunde tänka om. Men också att han blivit större och än mer resonabel. Vi klarade det ju faktiskt, allihop.

Sedan på kvällen krånglade Y alldeles orimligt vid läggningen tills jag blev arg och sa att den som bråkar nu får sova nere i gästrummet varpå han tog sin nalle under armen och klampade ner dit och skrek "gå din väg" till O som han tidigare ropat på. Q somnade då ostörd i sin egen säng och när jag vågade smyga ner för att titta på Y sov han lika fridfullt med armarna över huvudet och nallen vid sin sida, i gästrumssängen. Men innan vi själva somnade bar vi upp honom i hans säng.