2015-01-19

Att inte våga är att förlora sig själv

Det går inte att säga annat än att livet med Q och Y är omväxlande. Bröderna Natt och Dag, kallade jag dem när Y var bebis och nyhämtad från Korea och skrek sig genom nätterna men jollrade sig genom dagarna (förutsatt att han hade kroppskontakt med mig). Q å sin sida sov gott på nätterna men var - fullt begripligt - vild av svartsjuka på dagarna och iscensatte det ena dramat efter det andra.

Under den gångna helgen har de växeldragit på ett snarlikt sätt. De krånglar sällan samtidigt, om Q snedtänder och bråkar, samarbetar Y och är lillgammal och förståndig. Och tvärtom.

I lördags funderade O på om det inte vore lämpligt att bekanta barnen med skidbacken inför stundande slalomskola som han anmält dem till. Jag var (och är) förkyld och inte upplagd för att stå i backen och frysa, och O trodde sig inte kunna hantera mer än en pojke i taget. Vi bedömde att Q var i störst behov av att testa skidorna innan det blev skarpt läge. Då stannar jag och Y hemma och går och köper lördagsgodis till hela familjen, det blir bra, tyckte jag.

Det tyckte inte telningarna. Q gillade inte alls idén med slalom, han ville vara hemma och leka, men insåg nog själv att det argumentet inte höll, så han lät sig motvilligt övertalas att åka med. Y å sin sida blev rasande och förtvivlad över att inte få åka med, han sparkade och hoppade och skrek. Stackars O lovade att först åka några vändor med Q, sedan köra hela vägen hem och lämna av Q och hämta Y så att han också skulle få åka. Så gav han och Q sig iväg.

Vid det laget hade Y lugnat sig något och låg och "läste" i min säng. Jag påminde mig att han pratat om filmen Paddington någon dag tidigare, tänk om vi skulle gå på bio och sedan köpa lördagsgodis? Men då hinner du inte åka skidor. Det var ett bra byte tyckte Y, så vi skyndade oss iväg. Jag var nöjd med min krigslist och messade stolt till O att de kunde ta det lugnt och njuta av åkningen, och fick ett surt svar tillbaka att det inte åktes alls utan bara tjurades.

Paddington var en förtjusande bekantskap och Y och jag hade lika roligt. Jag ska erkänna att mina ögon tårades ett par gånger också, jag är ohjälpligt blödig och filmens tydliga ställningstagande mot främlingsfientlighet och för generositet och tolerans var lika oväntat som glädjande.

Y och jag var alltså på soligast tänkbara humör när vi återvände hem med en rejäl godispåse till hela familjen. Hemma var stämningen dock dyster.

Nej, det hade inte blivit någon åkning alls. Q hade vägrat, och muttrat och inte svarat på tilltal. När O sa till honom att inte gå på blankisen, för då trillar man och slår sig, hade han gjort just det, gått på isen och trillat och slagit sig, och blivit ännu argare.

Jag blev också arg, eller snarare orolig och därför arg. Detta var ju en fullständig repris av simskoletjafset för några år sedan, hade vi nu lyckats försätta oss i precis samma situation igen? Att man inte lär sig.

Jag struntar i om Q och Y lär sig att åka slalom, själv kan jag det inte och lever ett bra liv ändå. Men O älskar det och vill gärna dela med sig av sin glädje. Q hade på förfrågan gärna velat gå i skidskola precis som kompisen. Om man frågar ungen innan och förbereder honom ordentligt och det ändå går åt helvete, vad ska man då göra?

(Som simningen kanske: vänta ett tag. Det ordnade sig ju. Och att kunna simma är långt mer nödvändigt än att kunna åka slalom.)

Q och jag brukar ha en bra dialog, men inte denna gång. Han halvlåg över bordet och utstötte grymtande svar på allt, undvek konsekvent min blick och gjorde mig bara mer och mer irriterad. Men lyckligtvis ingrep O, och miraklet skedde: Q började samarbeta.

O benade upp situationen i tydliga val och konsekvenser. Du behöver inte gå i skidskola om du inte vill, det bestämmer du. Men du ska veta att skidskolan kostade 1700, lika mycket som ditt Nintendo, pengar vi inte får tillbaka, pengar vi hade kunnat göra något roligt för.

Men jag och Y kommer att åka till skidskolan. Du får följa med, men då finns det ett villkor: att du en gång innan provar att åka skidor, så som vi tänkte göra idag. Fundera på hur du vill göra.

Jag vill prova en gång till, mumlade Q. Bra. Då gör vi det imorgon. Vill du att Y och mamma följer med också, eller ska vi åka bara du och jag? Vet inte. Då får du fundera på det och bestämma dig imorgon bitti.

På söndag morgon ville Q att alla fyra skulle åka, och medförande choklad i termos och hembakta bullar gjorde vi det.

Och det blev succé. Q var lite betänksam i början eftersom det var mycket folk i backen, han var rädd att åka på någon eller att göra bort sig. Först efter en stund vågade han lita först på O och sedan på sin egen förmåga. Och sedan gick det bättre och bättre. Q är ju spänstig så det förvånar mig inte ett dugg. Nu åker han lift och tar sig själv nerför den lilla backen.

Och Y då? Jo, han åkte som den värsta fartdåre. Först i sele med mig springande efter i pulkabacken, sedan själv i densamma, sedan med sin far i släptåg och sele i lilla backen. Inte ett uns rädsla. O torkade tårar ur ögonvrårna som jag tror inte bara var orsakade av fartvinden.

- Igår kunde jag liksom inte sluta vara arg, sa Q fundersamt när vi pratade om det efteråt.

Vad lär vi oss av detta då?

Att vi skulle ha förberett Q ännu lite tidigare, en kritisk faktor var nog att han blev överrumplad och lite sur på lördagsmorgonen och sedan inte kunde tänka om. Men också att han blivit större och än mer resonabel. Vi klarade det ju faktiskt, allihop.

Sedan på kvällen krånglade Y alldeles orimligt vid läggningen tills jag blev arg och sa att den som bråkar nu får sova nere i gästrummet varpå han tog sin nalle under armen och klampade ner dit och skrek "gå din väg" till O som han tidigare ropat på. Q somnade då ostörd i sin egen säng och när jag vågade smyga ner för att titta på Y sov han lika fridfullt med armarna över huvudet och nallen vid sin sida, i gästrumssängen. Men innan vi själva somnade bar vi upp honom i hans säng.

10 kommentarer:

  1. Så jobbigt och härligt och roligt det är med barn. Med list, planering, tålamod och observationsförmåga och mycket kärlek kommer man långt!

    Maria

    SvaraRadera
  2. Fin vändning, bra gjort av alla inblandade.
    Har du provat utförsåkning som vuxen Helga? Jag bara tänkte att du är vältränad och stark och kanske skulle gillade det, jag provade själv igen efter 40 och gillar det riktigt mycket. Nu så blev jag sugen på å se Paddington. /Stella

    SvaraRadera
  3. Provade faktiskt för två år sedan, då jag var smalare än nu och ungefär lika stark. Men nä. Det är verkligen inte min grej. Jag skulle såklart kunna lära mig men det känns som att startsträckan är orimligt lång. Just nu iallafall.

    SvaraRadera
  4. Åh, jag blir utmattad bara av att läsa, och känner igen så mycket.... Detta eviga trilskande och det klurande och lirkande man måste ägna sig åt med barnen. Sant är dock att det oftast inte tjuras samtidigt :-)
    Och nä, slalom är inte kul. Upp och ner och upp och ner. Lärde mig som liten och är - var - rätt duktig, men inte är det roligt för det.

    SvaraRadera
  5. Jag funderar på hur det egentligen var när jag själv var barn; jag har en känsla av att jag rätt ofta var Q-tjurig på det sätt som beskrivs i inlägget (jag har ju redan tidigare nämnt att jag kan känna viss släktskap med din koleriske telning). Typfallet var väl när vi skulle plocka bär. Och det ligger nog något i det du skriver om förberedelse, surast vill jag minnas att man blev när man hade bespetsat sig på något (typ leka, läsa, gå till en kompis) och så bara BAM! nej det går inte, vi skall (insert valfri av föräldrarna bestämd grej). Det behövde nog inte ens vara en grej jag egentligen tyckte var tråkigt (plocka bär, t.ex., som jag hatade), det kunde också vara typ åka till mormor, där jag och broderskapet annars roade oss rätt bra.

    Ja, det är nog en bra idé, det du skriver om att förbereda, typ bestämma och berätta dagen innan. Om inte annat kan man då göra bort surandet och vara något mer resonabel den dag då det faktiskt gäller. (Om man inte är väldigt långsint förstås.) Faktum är, inser jag nu när jag skriver, att det ju än i denna dag (jag är snart 40) inte finns något i sinnevärlden som retar upp mig så som när mamma gjort en massa planer som jag tydligen är en del av utan att jag visste det, när jag hade tänkt mig något helt annat.

    SvaraRadera
  6. Tack för era kommentarer!

    Ja, det blev ju bra till slut. Innerst inne är jag sällan orolig för Q (eller så är det bara en efterhandskonstruktion), jag har liksom en instinktiv känsla av att han kommer att klara sig bra. Tolkia, det känns bra att någon vuxen, objektiv känner igen sig i honom. Jag gör det inte alls, min barndom var så helt fjärran från hans på en mängd olika sätt. Jag hade inga syskon, var en helt annan sorts barn till helt andra föräldrar.

    Eller äsch förresten, jag ler åt beskrivningen av att vara inställd på att göra något, ha en egen plan för dagen och bli sur när föräldrar eller kompisar pockar på något annat. Precis sådan var jag också. I det är mina barn faktiskt lika mig, de är rätt bra på att sysselsätta sig själva.

    Och ja! Förberedelse. Vi behöver bli ännu bättre på det.

    Inspirerad av O och av en läsares kloka kommentarer som jag fått via mejl (hej!) har jag ansträngt mig för att tänka i val och konsekvenser när jag interagerar med Q. Nu ikväll rev han upp himmel och jord när det var dags att stänga av datorn (speldag idag) och gå och lägga sig, fast vi ställt äggklocka och han vetat precis vad som gällde. Ett par varningar från mig, sedan konsekvens: indragen speldag på torsdag. Annars ogillar jag utdelande av straff till höger och vänster och skäller ibland på min man som jag tycker hemfaller för mycket åt det. Vilket han gör, men jag är för blödig och inkonsekvent. Och det är skillnad på straff som utdelas utan förvarning eller möjlighet att förutse och på konsekvenser.

    Q:s reaktion när han lugnat sig får mig att tro att jag gjorde rätt. Han godtog förklaringen utan minsta muck och verkade på något sätt trygg med det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Delge gärna läsarna dina klokheter via kommentarer, jag tror det skulle uppskattas :-)

      Radera
  7. Måste berätta - drömde att jag skulle passa Q och Y. Först krånglade Q och satte sig på tvären. Sedan trillade han, slog sig på näsan, och lugnade ner sig. Då började Y trilskas. Till sist fick jag på något sätt iväg de både dit de skulle. Känns som jag tydligen tagit intryck av dina berättelser om dem! De var båda två små förtjusande gossar trots allt. Det är så du beskriver dem.

    SvaraRadera
  8. Underbart, Ullah! Både jag och maken skrattar gott. Ja, de är verkligen fina. Och vansinnesframkallande. På samma gång.

    SvaraRadera