En tjock och en smal

Sedan en tid tillbaka oroar jag mig lite smått för Q:s vikt. Jag vet inte riktigt när det började, kanske i somras, kanske var det ännu tidigare. Men sedan ett tag har jag i alla fall noterat att han blir allt rundare. Plötsligt växer han ur sina kläder på bredden istället för på längden, det har han inte gjort förut. Han växer för all del på längden också, som han växer! Och fötterna, han har redan storlek 39 vid tio års ålder.

Problemet, om det nu är ett sådant, är maten. Q gillar mat och har enorm aptit, verkligen enorm. Han äter mer än jag, och jag är då sannerligen inte liten i maten. Ganska länge kunde han äta dessa enorma mängder utan att det syntes på honom. Men den tiden tycks alltså vara förbi.

Det är O som står för maten i familjen och den kunde onekligen vara nyttigare. Han är inte särskilt förtjust i grönsaker utan förfaller ganska lätt till att koka makaroner och ris. Vill jag ha nyttiga grönsaker får jag laga dem själv, vilket jag ibland gör men inte alltid orkar.

Däremot vill jag påstå att Q inte äter så förskräckligt mycket rena onyttigheter. Han älskar chips vilket han får en gång i veckan, på fredagar. Godis får han på lördagar, men han är inte särskilt förtjust i det. Läsk gillar han inte särskilt, däremot saft som vi också begränsar, liksom kakor och glass.

Som liten var Q ett kvicksilver, ständigt i rörelse. Det är han inte längre, men jag tycker nog att han rör sig ganska mycket, betydligt mer än vad jag själv gjorde i den åldern, jag var en stuggris och soffpotatis. Q går till skolan varje dag, det är visserligen under kilometern, men ändå. Han går hem till kompisar, han spelar bandy på rasterna, han tränar judo en gång i veckan och är regelbundet ute i skogen med Friluftsfrämjandet.

Att han ändå blivit lite rund om magen gör mig stressad och orolig. Vi kunde förstås äta ännu lite bättre men vafan, vi gör det mesta rätt, vi äter hyfsat bra mat lagad från grunden, ungen rör sig en hel del. Ändå!

Förra veckan ventilerade jag min oro med skolsköterskan. Hon plockade fram senaste kurvan och konstaterade att Q var normalviktig för ett och ett halvt år sedan. Så långt allt väl. Vi bestämde att hon ska väga och mäta Q och kolla läget och så samråder vi sedan.

Några dagar senare var Y på en första koll hos skolhälsovården. Precis som Q förr så växer Y aldrig ur något på bredden. Han tappar fortfarande byxor som är så urvuxna att de flaggar på halva vaden.

Men han har inte samma aptit och den har nog minskat, inser jag när jag tänker efter. Ända sedan han var bebis har han varit mycket bestämd med vad han äter och inte. Vi brukar skoja om att Y har proteindagar och kolhydratdagar. Ibland äter han bara av köttet/fisken/kycklingen, ibland potatisen/riset/pastan. De senaste månaderna har han ofta ätit dåligt vid middagen och velat ha en macka en timme senare. Vi har varit hårdhjärtade och nekat, men kanske måste vi tänka om.

För vi får beskedet att Y växer för dåligt. Han har alltid legat under normalkurvan (han är ju för tidigt född också, något vi aldrig tänker på numera) men nu har han dippat ytterligare. Skolhälsovården vill utreda för dålig tillväxt och tänker börja med att kolla glutenintolerans. (Som jag har för mig att de kollade när han var bebis och aldrig sov, men det kan ju ha ändrats.)

Jaha. Suck. The joys of motherhood. En som äter alldeles för mycket och en som äter (eller åtminstone växer) för lite. En som måste trugas och en som ska hindras. Och så ska vi inte skapa en massa ångest och nojor kring det ätandet heller. Mat ska ju vara roligt och gott!

Alldeles oskyldig

Igår kväll efter middagen, ungarna är plötsligt puts väck.

Jag (misstänksamt): Q! Y! Var är ni? Har ni smitit tillbaks till skärmarna? Inget mer skärmande idag! Var är ni??

Jag hoppar högt när en glad liten röst hörs alldeles intill, från den nersläckta toaletten:

- Nä, jag är här! Jag sitter på toa och har precis tagit en selfie!

Spelregler?

Sitter nyduschad men ändå genomsvettig (= bra, febern är på väg ner, medicinen har kickat in) i sängen med datorn i knät. Y tittar på tv, han är piggare och därmed också snällare. Q är i skolan, mamma har fått permission att åka till sina vänner. Jag hade bra gärna haft hennes hjälp i eftermiddag och ikväll också, O kommer hem sent, men jag ville inte be henne. Vi behöver pausa från varandra också.

Kvällens räddning stavas dataspel, så snart Q kommer hem från skolan och de fått i sig varsin frukt ska jag ge dem fri tillgång till alla fanstyg. Då vet jag att de är tysta och snälla i flera timmar. Möjligen blir det bråk när det är dags att stänga av för middag och/eller läggdags.

Det var nyttigt det där terapeuterna sa till oss, att vi har regler som vi pratar om men inte alltid håller på. En viss flexibilitet är förstås inte fel, men vi har nog glidit över åt andra hållet. Några dagar senare när det var speldag, slog en annan insikt ner i mig. Både O och jag har en njugg attityd till barnens spelande, vi har bägge två tendensen att grymta lite även på speldagarna, att begränsa och tjafsa eller åtminstone hota med det. Jag skäms lite när jag kommer på det. Det bottnar förstås i att jag egentligen inte gillar deras spelande och hade föredragit att de hade gjort något annat. Varför O reagerar som han gör vet jag inte riktigt. Men jag tillrättavisar honom när han först inte vill ge Y surfplattan. Ånä, är det speldag så är det, då ska de också få spela och veta att de får det.

Möjligen har detta gett viss effekt, det har varit lugnare kring spelandet på sistone.

Men vi borde fundera mer på våra regler, gråzonerna är alldeles för många. Två speldagar i veckan, visst. Titta på tv räknas förstås inte som spelande. Inte heller att titta på Barnkanalen på datorn, Q kollar gärna på uppbyggligheter som Bullerbyn och Emil och något matlagningsprogram för barn. Därifrån är steget inte långt till att titta på filmer (som ofta handlar om spelande) på Youtube. Dessutom vet vi att Q ibland fuskar och spelar när han säger att han tittar på film. För att inte tala om mobilen som Q fick i julklapp, med den kan han både spela och youtuba. (Y är gräsligt avundsjuk på mobilen och mycket snar till skvaller.)

Jag funderar på om vi ska vända på steken och slopa speldagarna och istället införa skärmfria dagar, kanske två i veckan. Skärmfritt gäller förstås alla skärmar - och alla familjemedlemmar. (O sa alldeles av sig själv till terapeuterna att han har större tendens än jag att använda skärmar som barnvakt, och att han är mer intresserad av både skärmar och spel än jag.)

Följden skulle initialt bli att barnen spelar mycket mer än de gör idag. Förmodligen skulle vi behöva begränsa skärmandet även på de tillåtna dagarna. Ett tag hade O installerat ett lås som gjorde att barnen inte kunde komma åt datorerna före klockan åtta på morgonen och inte mer än en och en halv timme i sträck. Det är nu avaktiverat, men det vore en lätt sak att sätta igång igen.

Det är också värt att fundera på varför jag alls vill begränsa barnens tid vid skärmarna. Från början införde vi speldagar för att det blev sådant förskräckligt bråk vid varje avstängning. Vi orkade inte bråka varje dag, alltså begränsning.

När jag läser det jag skrivit reagerar jag på det absurda i att det är förbjudet att spela men okej att titta på (ofta men inte alltid) debila filmer på Youtube. Fånigt. Det de spelar är oftast Minecraft, som är ett relativt uppbyggligt spel, jämförbart med att bygga lego eller liknande, och sådana aktiviteter uppmuntrar vi ju.

Ändå törs jag inte släppa dem helt fria. De leker sådana underbara fantasilekar när de kommer igång, jag är rädd att det ska försvinna. Och läsning? Själv var jag storläsare i Q:s ålder, faktiskt i Y:s också. Y läser inte ännu. Q läser bra men sällan frivilligt. Och utelek, som de faktiskt också är rätt bra på? Q har dessutom lagt på sig en del det senaste året, jag vill absolut inte att han ska bli mer stillasittande. (Inser när jag tänker efter att stillasittande inte är det första man tänker på när det gäller Q. Men ändå!)

Nej, det är inte lätt. Jag tittar på barns egna berättelser och förfasar mig, tre, fyra timmars skärmtid per dag? Hjälp! Eller har jag fel? Är jag hopplöst gammaldags och efter min tid?

Vilsen

Alltså, det här med så kallad barnuppfostran, jag hittar inget bättre ord i hastigheten.

Jag vet innerst inne att jag är en bra mamma, kanske rentav bättre än många. Jag reflekterar mycket över mitt föräldraskap och har nästan ända från början känt mig trygg i rollen, med vissa tillfälliga undantag förstås.

Men just nu känner jag mig lite vilsen, faktiskt. Det jag tidigare trott på och anammat, kanske var det inte så bra?

Det jag syftar på kan kanske sammanfattas som antiauktoritär fostran, att bemöta barnet som man själv vill bli bemött, att se barnet som en individ, att inte kränka, att respektera rättigheter, att tro barnet om gott, allt det där. Jag har oroats av och grälat på O som jag tycker är för snar till konflikt, för snar att dela ut straff, för lättprovocerad, för oberäknelig.

(Det sista, om O tycker jag fortfarande.)

I förra veckan var vi på parrådgivning. Intressant, verkligen mycket intressant, vi ska göra om det. Det är dyrt som skam men vi ser det som en investering.

På den korta timme vi var där slog terapeuterna ner på flera saker, varav en del är sånt vi känner igen men kanske inte precis håller med om. Vi pratar mycket hemma, kanske för mycket. Vi har regler, men vi håller inte på dem, vi pratar istället. Mellan mig och O finns ett stort spelrum som barnen, särskilt Q kan utnyttja. Måste utnyttja eller snarare utforska. Testa, pröva, mäta, med konflikter och trötthet som följd.

Jag beskrev en härdsmälta hemma då jag varit ensam med barnen, Q började bråka vid datoravstängning.

(- Var det en tisdag sa du? Men måndag är speldag?
- Ja, jo, fast de får titta på TV andra dagar, och när Y kollar Barnkanalen på TV:n tycker Q att det är tråkigt och vill titta på svtplay på datorn. Inkonsekvent, jag vet, men vad fan ska vi göra?
- Fortsätt!
- Jo, då bad jag Q stänga av och då blev han arg och började smälla med stolen mot väggen.
- Varför bad du honom, varför stängde du inte helt sonika av? Du hade ju förvarnat.)

Och så vidare. För att inte tala om detta med att bli arg och hårdhänt. Terapeuten tittade lugnt på mig och sa: Bra. Det var bra gjort. (Jag blev inte lite häpen.)

Sedan dess har vi pratat sinsemellan och försökt vara mer konsekventa, mindre babbliga. Vete fan om det gett något särskilt resultat. Läxsittningen med Q igår var överjävlig. Men läxan blev till sist gjord.

Och idag läser jag en intressant intervju i DN med en författare av en bok om bråkiga barn. Han tycker och råder precis i de linjer jag tidigare trott på och som jag nu inte riktigt får ihop med det våra terapeuter sa till oss.

Å andra sidan så blir jag ju tokig på en viss annan rådgivare och bloggare som jag inte ska länka till, vilket minnesgoda läsare vet.

Eller går det ihop ändå? Handlar det om nyanser och balans, att visst bemöta barnet med respekt och allt det där men utan att göra avkall på sig själv, att behålla sin auktoritet?

Jag vet inte riktigt. Nu måste jag rusa till tåget.

Bättre

Det känns bättre idag, mycket bättre.

För det första är O sjukskriven. Hans jävla hosta har fortfarande inte gett med sig, den har pågått i månader nu. Och vi snackar alltså inte lite rethosta, utan hosta tills knäna viker sig och han inte kan andas och kiknar och kräks. Han är fruktansvärt trött och sliten eftersom han inte varit sjukskriven mer än fem dagar i sträck och under denna tid alltid jobbat hemifrån. Jag hann bli rejält irriterad på hans läkare som inte sjukskrev honom alternativt på O själv som har he-mansyndrom och inte tydligt säger ifrån att han behöver återhämta sig. Nu inser jag hur orolig jag har varit för honom, också.

För det andra har pappa börjat äta lite mer och blivit piggare av det. Vi pratade ordentligt om saken igår och han verkar ha insett att han måste äta lite och ofta, att han blir sämre om han inte äter, att motviljan inför mat går över om han tar en första tugga, att han piggnar till direkt om han dricker provivan som jag tjatar om. O ställde sig och fixade smörstekt potatis både igår och idag, det var precis vad pappa längtat efter.

För det tredje har jag varit hos ASIH på anhörigsamtal och dragit hela långa historien för tre knäpptyst lyssnande personer, läkare, sköterska, kurator. Du har tagit ett stort ansvar för din pappa Helga, vi kommer att försöka avlasta dig i det, sa läkaren sedan. Vi bestämde att de till att börja med besöker honom på måndagar och torsdagar, med start imorgon. Eftersom de har nyckel behöver jag inte vara där, det är rentav bättre att jag inte är där.

För det fjärde har jag fått bekräftat att mina aningar om vad som väntar är korrekt. Med tanke på att pappa blivit sämre på ganska kort tid tror jag att det handlar om veckor, kanske månader. Jag hoppas att han får fortsätta vara smärtfri. Jag tror att han kommer att bli tröttare och tröttare, lite snurrigare och mer förvirrad och till sist bli medvetslös. Läkaren satt tyst en stund och sa sedan att det var ungefär vad hon trodde också. Hon la till att det kan hända att pappa blir förvirrad och orolig, och inte kan uttrycka vad han är orolig för, det är viktigt att vara uppmärksam på. Då kanske han behöver läggas in.

Förvirringen är inte som jag hade tänkt mig, men på ett bra sätt. Även när pappa är lite snurrig är det fortfarande han. Mamma och jag pratade om något han sagt, och hon sa fundersamt: Då var nog inte alla hästarna hemma. Nä, svarade jag. Men de hästar som är kvar i stallet är de gamla vanliga. Med andra ord, pappa pratar om samma saker, oroar sig för samma saker, även när han inte är helt klar. Det är ganska lätt att följa hans tankegångar, åtminstone för mig, åtminstone än så länge.

Och imorse var jag på utvecklingssamtal, det första, för Y. Hans lärare (som ser lika ung ut men som är mycket tryggare och mognare än Q:s lärare) bekräftade det vi trott oss se: att Y trivs bra i skolan och att det går bra för honom. Han klarar med råge av det som skolan har satt som mål.

Efteråt gick jag över det frostbitna gräset med den sneda morgonsolen ögonen och tänkte ett ögonblick i sänder, och att just detta ögonblick var ganska fint.

Dessutom har jag nu tre kvällar i rad fått kvittrande telefonrapporter om Liseberg, badkarsbad, pannkaksstekning och sagoläsning. Pojkarna och mormor njuter av varandra.

Barnen

ASIH är på gång, de ringde nyss för att meddela att remissen kommit fram och att de inom kort kontaktar mig för att boka hembesök. Så skönt.

Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.

Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.

På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.

Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.

Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.

Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).

Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.

Fattar inte

Sedan insikten för några dagar sedan att Y helt enkelt är trött och därför jävlig på kvällarna, har vi jobbat på att försöka få honom i säng tidigare.

(Att vi varit så trögfattade kan delvis skyllas på att Y hittills visat alla tecken på att vara kvällspigg och morgontrött snarare än tvärtom. Länge var det han som låg vaken och hade svårt att somna. Men sedan han börjat skolan är han alltså trött på kvällen. Inte så konstigt.)

(Q har alltid varit kvällstrött och morgonpigg, varför vi framhärdat ända tills nu med gemensam läggtid trots att det skiljer tre år mellan dem.)

Det är fasen så svårt. Vid halvåttatiden är båda ungarna rejält slitna, ska vi hinna med en ordentlig lässtund - och det ska vi, för det vill vi, läser jag bara ett kapitel i Glaspärleresan blir det ett jävla liv - måste vi börja avisera om läggdags redan vid sjutiden.

(Klä av sig, ta på pyjamas, ta mediciner, kissa och bortsta tänderna, det kan väl inte ta mer än max tio minuter? Ihåligt avgrundsskratt. Nej, inte i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.)

Vanliga kvällar går det ganska bra, vi äter middag vid sisådär halv sex eller sex. Men de dagar Q har orientering är han inte hemma förrän bortåt åtta och är då ett rytande lejon. Likadant igår då han var borta på lekgrupp* hos en tjej i klassen. Han och O kom hem först en bra stund efter klockan åtta. Kaos utbröt. Q var förmodligen helt uttröttad och dränerad efter att ha haft roligt med nya kompisar. Ingen kraft fanns kvar till att uppföra sig anständigt hemma. Men när han väl brottats ner i sängen och jag satt på sängkanten, somnade han på minuten. Lillebror hade fått retirera in i sängkammaren för att inte störas av storebrors vrål, även han torde ha somnat genast. Före klockan nio sov de vilket är en ganska normal notering.

Morgonen var ganska stökig, ungarna var svårväckta vilket tyder på att de sovit för lite. Ikväll måste vi få dem i säng tidigt.

Och jag inser att jag låter precis som min egen mamma som under hela min uppväxt tjatade om att det var viktigt att lägga sig i tid. Hon tjatar fortfarande om det, då som nu lyssnar jag inte, jag hatar att gå och lägga mig, det är det tråkigaste jag vet. Nä, faktiskt så har jag de senaste åren börjat tycka att det kan vara rätt skönt ibland.

Men jag undrar hur alla andra med nioåringar och sexåringar gör? Är mina barn extremt kvällströtta? Hur i all världen funkar det för de barn som har flera kvällsaktiviteter i veckan? Q är bara borta en kväll och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop.

*Lekgrupp, ambitiöst och tidvis jobbigt men i grunden bra arrangemang i Q:s klass. Klassen delas upp i grupper, nya för varje läsår, de går hem till en unge i taget och leker efter skolan, vi föräldrar hämtar på kvällen och fikar en stund och pratar. Efter ett par år har man rätt bra koll på både barn och föräldrar i klassen.

Höjden av bortskämdhet

Vi kommer hem sent och hämtar barnen hos grannarna. Y är trött och synnerligen grälsjuk :

- Å så fick jag inte träffa B idag heller! (B är vår rara RUT-städerska) Då får man ju inga presenter! (... som gärna kramar barnen och ibland ger dem choklad)

Jag har närt en kommunist vid min barm, nej snarare tvärtom, på alla sätt.

Snällmedicin

1
Y har varit hopplöst pestig de senaste kvällarna. Han har gapat och skrikit och krånglat och bråkat. Middag och nattning har varit upprivande tillställningar.

Idag var han en ängel, satt fint på stolen, åt sin mat, vänligt konverserande.

Jo, för han sov i tjugo minuter i bilen på eftermiddagen.

Vilka idioter vi är som inte fattat att han var trött.

2
Fast inte större idioter än att vi, idag på förmiddagen, när barnen var borta på playdate, tog tillfället i akt. Utanför gick alla grannar omkring och klippte, räfsade, röjde, eldade eftersom det var städhelg. O och jag låste ytterdörren och gick och la oss.

Men så var vi snälla resten av dagen också.

Kontrasterna

Igår var första dagen jag följde Y till skolan, eftersom inskolningen är över och mamma har åkt hem. Först vinkar vi av Q vid hans klassrum. Sedan vill Y visa rastgränserna. Vi får gå hit, och fram till det staketet, och fram till cykelstället där. Sedan visar han alla rummen på fritids. Han pilar runt och drar ut lådor. Här finns pärlplattorna, här färgpennorna. I det här rummet klättrar vi, här bygger vi lego.

Så kommer vår granne som också är musiklärare på skolan. Y lyser upp. Nu ska vi ha samling! Mamma, du kan gå nu. Hejdå, ses sen!

Jag går ut i solen, lätt omtumlad. Är detta samma barn som grät ynkligt och hjärtskärande så snart jag gjorde min av att sätta ner honom? Sover hela nätter gör han nu också, jag minns knappt när han började göra det.

Så många gånger jag undrade om vi gjorde rätt med samsovning och bärsjal. Så många gånger jag grät och kände mig usel och otillräcklig. Men rätt har det blivit, rättare kunde det inte bli.

I bilen efteråt stålsätter jag mig inför att ringa pappa. Utöver att höra hur han och foten mår måste jag meddela honom två saker. Att i helgen vill jag att han släpper in O (bara O, inte jag) för att städa ur hans kylskåp och mikro och installera nya telefoner med bättre ljud. Och att om två veckor kommer både jag och en biståndsbedömare på hembesök.

Samtalet går bra, mycket bättre än jag väntat. Pappa protesterar lamt, men fogar sig snabbt. Innan vi lägger på frågar jag hur det känns, är det besvärligt. Han är tyst så länge att jag upprepar frågan, högre. Nejnej, jag hörde, jag bara tänker! Jag är nog mest lättad, faktiskt. Jag inser ju att jag inte reder upp detta själv.

Resten av dagen är jag trött, helt slut. Jag messar med O och rapporterar:

Städpatrull till pappa söndag kl 12.
Ok, vem? Scope?
Du! Kök och hall. Slänga kartonger. Ny telefon. Han verkar lättad faktiskt. Men han skäms och är rädd att få skäll.
Då ska jag inte skälla. Hur hade det sett ut om jag hade bott ensam?
Säg det så känner han sig upprättad. Otroligt att det gick såpass bra.
Nä, naturligt. Finns grundläggande förtroende kommer man långt med det mesta. Puss.

Högläsning för två

Jag fick en läsarkommentar om att det fungerar att läsa samma bok för Q och Y trots åldersskillnaden. Q är nio år och Y är sex. Jag började fundera och insåg att svaret skulle bli långt.

När Y var bebis fick jag rådet av en klok kvinna på Öppna förskolan (tidigare benämnd Pippi här på bloggen) att läsa samma bok för barnen. Hon hade goda erfarenheter av det. Äldre barn har oftast inget emot att höra ganska barnsliga böcker, yngre barn kanske inte begriper allt i de störres böcker, men kan fascineras ändå.

Så jag har följt rådet och oftast har det fungerat riktigt bra. Tillvägagångssättet har varierat. Ofta har vi en kapitelbok på gång. Om Y inte är jätteintresserad av den så får han välja en bilderbok eller två, och tycker Q att de är aptråkiga så får han läsa själv under tiden.

Jag tror på att inte vara så rädd för att ställa krav på barn. Man behöver inte förstå varje ord i en text för att kunna tillgodogöra sig den, en kunskap jag själv förvärvade när jag lärde mig engelska som sjuåring. Sjuåringar använder inte lexikon när de snavar på ett okänt ord, de gissar betydelsen av sammanhanget och läser vidare. Till sist vet de vad ordet betyder, fast ibland visar det sig, åratal senare, att de gissat fel.

(Mamma som på den tiden var ganska dålig på engelska, sökte förbättra sig genom ambitiös läsning. Hon har berättat att hon använde mig som lexikon.

- Helga, vad betyder "gale"?
- Jag tror att det är en sorts vind.
- Och "valet" då?
- Nån sorts herrbetjänt, tror jag.)

I sommar har vi läst Mio min mio, Trollkarlens hatt och Bullerbyboken. Q gillade alla tre, Y var lite tveksam till Trollkarlen. Men Bullerbyn älskade han, verkligen älskade. Därefter läste vi Maj Samzelius fina bok om historierna bakom stjärnbilderna. Den gick hem hos bägge, övriga delar i serien blir givna julklappar.

(Dessutom har vi hört hela serien om morfar prosten i Margareta Krooks underbara inläsning.)

Nu grubblar jag över vad vi ska kasta oss över härnäst. Jag har ständigt lite dåligt samvete över att jag inte anpassar högläsningen mera till Y, han är den som oftast kritiserar mina val av böcker. Fast ärligt talat vet jag inte vad hans krångel grundar sig i, om det är böckerna han inte gillar eller det faktum att jag väljer.

Nästa bok ska han få välja, men jag kanske ska komma med förslag. De jag funderar på är följande:

Doktor Proktors tidsbadkar (jag tyckte ettan var mördande tråkig men ungarna gillade den)
Harry Potter och hemligheternas kammare (till skillnad från många andra tycker jag inte att HP är optimala som högläsningsböcker, de är så långrandiga)
Ronja rövardotter (den och Lejonhjärta är nog det enda av AL jag inte läst högt för dem)
Ture Sventon
Pelle Svanslös (har inte funkat att läsa men däremot i Gösta Knutssons egen inläsning. Och snart får vi ju egna katter!)

Eller så ägnar vi oss åt bilderböcker ett tag. Eller har någon av mina läsare ett bra förslag?

Skoloro

Same procedure as last year. Komma tillbaka till jobbet är trögt och segt, men stressad blir jag inte, trots att jag har betydligt mer att göra i år än förra året, trots att projektet blir alltmer försenat.

Nej, precis som förra året är det skolan som stressar mig fast den inte ens börjat. Uppropet är först imorgon, idag gick jag med Y på introduktionssamtal.

Y, lilla Y, min lilla myra. Charmtrollet, tjejtjusaren, retstickan och lillpojken som nu blivit så stor och ska ut i världen. Jag har aldrig varit orolig för honom förut, han är så trygg och självklar. Men nu plötsligt kramar en kall hand om mitt hjärta. Jag vill inte riktigt släppa ut honom i världen.

Inte blir det bättre av beskedet som möter oss när vi kommer fram. Vi hade önskat en viss lärare till Y, en lärare som sonen till våra vänner haft. Vi blev lite förbryllade när önskemålet inte tillgodoseddes men tänkte inte stort mer, det blir nog bra. Först senare fick vi förklaringen, denna lärare, gammal och erfaren, hade slutat efter bara ett år på skolan.

I juni bjöds vi på en första träff, och alla farhågor skingrades. Y:s blivande lärare verkade utmärkt. En medelålders dam som utstrålade lugn, trygghet och pondus. 

Men nähä. Hon har också slutat.

Vad fan är detta? Sedan Q började i förskoleklass för tre år sedan är detta något vi känner igen alltför väl. Den trygge säkre mannen som kompletterade den yngre lite fladdriga lärare så bra - slutat! Fritidskillen - slutat! Specialpedagogen - slutat! Skolsköterskan - slutat!

Det oroar mig rejält. Ryktet säger att rektorn är bedrövligt dålig men det är bara ett rykte. Fast personalomsättningen verkar onekligen tyda på att något är fel.

Samtidigt älskar Q sin skola (och sin fröken, som O och jag är långt mindre förtjusta i). Y är taggad och förväntansfull. Och i ärlighetens namn så verkar hans nya (också unga, nyanställda) fröken mycket bra. Hon fokuserade helt på Y och pratade nästan bara med honom.

- Är det något särskilt du funderar på om skolan, Y?

- (snurrar på stolen, biter på naglarna, petar i den nya tandgluggen i överkäken) Jo, jag undrar.. när skolan slutar, får man en pärm då? Att sätta alla sina teckningar i?

Hur orolig ska man vara? Hur jobbig förälder ska man vara? Och vart vänder man sig om man vill kanalisera sin oro och jobbighet? Rektor, stadsdelsnämnden, Skolinspektionen, Uppdrag Granskning?

Svar på tal

Jag försöker prata med pappa i telefon, mobilnätet krånglar, han babblar på och hör inget av mina inpass, jag får inte en syl i vädret. Samtidigt får Q och Y för sig att de A) ska rosta bröd B) ska diska stenar de plockat på stranden. Det luktar bränt och skvalpas med vatten och diskmedel. O är uppe på ladutaket.

När samtalet är slut är jag också det, av stress och irritation.

Jag: Hörni, någon gång i veckan behöver jag få prata med morfar i lugn och ro och höra hur han mår. Varför måste ni sätta igång med tusen olika grejer precis samtidigt?

Y: Annars är vi ju inte tysta!

Bra svar på fånighet

(I bilen på väg för att bekanta oss med katterna.)

Jag: Undrar om det är flickor eller pojkar? Om det är två kattflickor blir vi jämna lag i familjen.
Q: Vadå?
Jag: Äsch, jag skojar bara, jag menar att ni är ju tre killar och jag är bara en tjej.
Y: Fast jag vill inte att vi ska vara lag! Vi är ju en FAMILJ!

Junimorgon

Jag vaknar och blir långsamt medveten om vad jag hör och har hört en bra stund. Y hostar och har gjort det länge. O är uppe och hjälper honom inhalera. Jag måtte ha sovit djupt, det brukar vara jag som först reagerar men nu är jag tacksam att O gör det. Innan jag sjunker tillbaka i dvala kollar jag klockan, måste veta när han fick medicin, var fjärde timme ska han ha. Hon är sex.

Något senare vaknar jag av att Q viskar att det kommit kiss i hans säng. Ingen fara, madrassöverdraget har skyddat madrassen, det är bara lakanet som blivit blött, och kalsongerna förstås. Han ligger en stund hos oss innan han går upp för att titta på TV. Ännu en stund senare vaknar jag, den här gången är det Y och bajs som råkat hamna i kalsongerna. Virusinfektionen tycks ha gått på magen också.

Otroligt nog somnar jag om efter detta, men det är ju en av mina osvikliga förmågor. Jag sover lugnt ännu någon timme tills jag väcks av en hostande propeller. Det är Y som nog egentligen vill ligga på min arm och gosa men som inte har ro.

Mer död än levande känner jag mig. Jag har fått överta Y:s halsont och jag förstår nu varför han klagat och inte velat äta. Till och med utanpå halsen ömmar det. Dessutom har jag ont i ryggen och är allmänt stel och träningsvärkig efter ett pass jag nog borde ha avstått från, först efteråt begrep jag att jag höll på att bli sjuk.

Jag är alltså inte på strålande humör när jag vacklar ut i köket, men hade jag varit det hade det snabbt ändrats. O ser mig och fräser en fråga: kommer vi iväg idag? Han menar till stugan, som planen ursprungligen var. Fast jag sagt kvällen innan att jag vill att Y ska bli bättre först, och gärna jag själv också.

Jag fräser tillbaka, varför är det alltid jag som är medicinskt ansvarig? Och säg godmorgon åtminstone innan du börjar skälla. Så grälar vi en stund, innan han ger sig av för att träna. Bra, det behöver han nog, så slipper vi gå varann på nerverna.

Efteråt smyger sig Q intill mig. Jag tycker att det är läskigt när du och pappa bråkar. Det känns som att det är mitt fel! Jag med, ekar Y med ett pillemariskt leende som minskar hans trovärdighet. Y har stort sinne för dramatik.

Jag tar dem båda i knät (fast den hostande dramapropellern sliter sig snabbt) och förklarar att det absolut inte är deras fel och inget att vara rädd för. Det är bra för oss att bråka lite grann ibland.

Vad är det som gör att barn tar på sig skulden för föräldrarnas bråk? Jag minns inte om jag själv gjorde det, jag minns knappt mina föräldrar tillsammans, men jag minns att min syster gjorde det och själv trodde jag ju att det var mitt fel att det aldrig funkade mellan styvfar och mig. Känner alla barn så? Men jag är glad att Q formulerar det.

Strax är han redo att leka istället. Själv gör jag frukost åt mig och efteråt lägger jag mig i sängen med tidningen en stund. Sovrummet är svalt och skönt, det vetter mot öster och en dunge med stora träd. Där sitter ofta koltrastar och ibland till och med näktergal, som jag just i år lärt mig att känna igen.

Hur många junimorgnar finns det i en människas liv, läser jag så och blir betänksam.

Livet går fortare och fortare. Det är redan två veckor sedan vi hade kalas för Y och mamma var här och amerikanska värdmamma B anlände. Då hade det redan snurrat snabbt i flera veckor. Sedan snurrade det vidare, mer besök, leverans på jobbet, midsommar.

Och så blev Y rejält sjuk, jag kunde bara jobba en dag den här veckan. Hade tänkt jobba på fredagen men då var vi båda så dåliga att det inte gick. Normalt turas vi om att vabba men detta var O:s sista vecka före semestern, den då mycket ska avslutas. Ändå kom han hem tidigt för att avlasta mig, särskilt igår var det en lisa.

Jag tänker på vårt gräl och att jag borde nysta i det, skriva om det. Ansvarsfördelningen, att jag är projektledare och medicinskt ansvarig och beslutsfattaren. Vad hände med jämställdheten? Åja, så illa är det väl inte men nog har den påverkats genom åren.

Jag tänker också på nästa vecka och den annalkande semestern. O är hemma med barnen, vi tänkte vara åtminstone några dagar i stugan, jag kan pendla mellan den och jobbet. Hoppas jag blir frisk så jag kan jobba de sista dagarna. Har inte så fantastiskt mycket att göra, det mesta löste sig i och med leveransen före midsommar.

Sedan åker vi till Sommarön, och innan dess måste vi ha rådslag. Vi behöver bestämma vad som är ett rimligt pensum på renoveringsfronten. Ett nytt dass ska installeras. Det ska vi frakta ner på släpvagn, varför resan ner kommer att ta tid och behöver planeras. Var ska vi övernatta på vägen?

De senaste galna veckorna har vi pratat för lite. Det är väl därför vi grälar.

Jag börjar skriva och nysta men blir avbruten av att O kommer hem. Som väntat är han på bättre humör, och jag också. Jag smäller igen datorn och går och duschar och tar på mig en klänning istället för mjukbyxorna jag bott i de senaste dagarna.

Vi sitter på gården under parasollet och dricker kaffe. Det blommar överallt, klätterhortensian på planket vibrerar av humlesurr. Ungarna kommer springande, de vill byta till badbyxor och ha vattenkrig med grannbarnen.

Jag läser sms från syrran och säger till O att hon är sällskapssjuk, får hon komma och ta med sig katterna hon passar? Absolut, säger han fridsamt, jag har köpt en massa god mat. Men jag måste köpa jordgubbar också, jag kan hämta henne så slipper hon dra kattskrällena på t-banan.

Junimorgonen är sedan länge passerad. Nu är det solig susande junidag.

Utpressning

- Du måste dricka Y, det är jätteviktigt när man är sjuk.
- Men det gör ont i halsen! Jätteont!
- Du måste dricka lite i alla fall, fast det gör ont.
- Bara om du läser alla Pettsonböckerna!

Försök till sexualundervisning

TV:n brölar ut midsommarfirande, en variant av Herrarna i hagen som aldrig tycks ta slut. Jag försöker först ignorera ungarnas tjat om vilken sång det är, men kapitulerar:

Jag: I fjol så gick hon med herrarna i hagen, i år har hon något som sparkar i magen. Vad tror ni hon gjorde med herrarna i hagen?

Y: Dödade dom?

Morfarspresentuppdatering

Morfar har varit på besök ett par gånger, och som vanligt har han haft små presenter med sig till barnen. Ovanstående tarvar måhända en förklaring.

Det blodsprängda ögat är en studsboll som man förutom att studsa kan ha såhär roligt med:


Kokosnötskalet levererades fullt med kolor, tryggt förankrade med tejp. Kommer det från din Hawaiiresa, frågade jag tankspritt. Nejdå, fnissade pappa, jag köpte det på Lidl, det var fyllt med kokosglass som förresten inte var särskilt god, men jag sparade skalet förstås och kom på att jag kunde göra en present till pojkarna.

I helgen fyllde Y år, och jag hoppades att morfar skulle kunna toppa balalajkan. Tro det eller ej, det gjorde han, tillfredsställande Y:s kärlek till bling-bling och djur. Och han imponerade inte så lite på min genusnormkritiska syster.

Uppdaterad: Igår när jag inte orkade skriva längre eftersom jag bloggade från telefonen, underlät jag att berätta vad som hände under dagen. Jag ringde pappa upprepade gånger och blev alltmer irriterad och orolig då han inte svarade. Idag, torsdag, skulle han nämligen opereras och jag ville bestämma tid att hämta honom efteråt. Detta trots hans ljudliga protester, han kan minsann åka tunnelbana. (Taxi är förstås otänkbart. Åh denna frugalitet eller rent ut sagt snålhet!)

Dessutom börjar det nu bli så att jag drar mig för att ringa eftersom jag blir så orolig när han inte svarar. Hur dumt som helst. Jag har förstås sagt till honom massor av gånger att han måste skaffa bättre telefon med högre ringsignal och telefonsvarare, och att han borde ringa mig lite oftare. Men hur mycket ska man tjata egentligen?

Vid sextiden på kvällen svarade han så, pigg och nyter och med goda nyheter. Operationen var klar! Han hade tagit fel på dag när vi samtalade senast. Det hade gått bra, och inte gjort särskilt ont och trots läkarens skeptiska min hade han åkt tunnelbana hem.

Imorse ringde han igen för att rapportera att han mådde bra och hade sovit gott inatt. Imorgon kommer han på midsommarmiddag.

I julklapp ska han nog få en ny telefon, eller kanske två.

Flygledare petad i rumpan

Sitter vid köksbordet och pustar ut en stund innan alla andra kommer hem. Y leker för sig själv på gården, jag hör honom sjunga.

Jävlar vad mycket det är just nu, jag känner mig som en flygledare som hela tiden måste ha koll så att inte ett jävla plan fullt med folk dimper i backen.

I lördags före barnkalaset förkunnade mamma att hon skulle ta med sig pojkarna till förortscentret och bjuda dem på lunch där. O och jag satt vid köksbordet och åt varsin macka i ett hus som plötsligt var tyst, och småpratade med varandra på ett sätt vi inte gjort på evigheter. Inga var-är-du, här-är-jag, när-kommer-du-hem, vem-hämtar, hur-har-du-tänkt-kring-middag.

Fast imorse fräste jag åt honom när han petade på min rumpa när jag gick förbi. Jag vet att det är av kärlek och ömhet och inte borde jag fräsa utan glädjas, men ändå. Klappa den åtminstone, peta fan inte som en retsam tonårspojke.

Men den jag var mest arg på var mig själv. Jag tappade humöret igår när övertrött Y krånglade och bråkade rent överjordiskt vid nattningen. Det är mänskligt av en mamma att bli arg då, men det är också mänskligt att en sexåring bråkar när han är utmattad efter en lång och rolig födelsedag.

Imorse när jag kom till jobbet berättade herr Snäll att Genialiske Konstruktören är ledig idag och imorgon vilken han nogsamt underlåtit, glömt eller förträngt att underrätta mig om. Och på torsdag har vi en stor leverans som nog faktiskt går bra ändå, men det är en helvetes tur. Och den nye ingenjören som är mätansvarig uppvisar en förbluffande letargi och oföretagsamhet, både jag och Snäll är oroade. Och den tidigare utbrända konstruktören som alltid är sist och orsakar förseningar, surar över att bli fråntagen ansvar. Herr Snäll och jag är inte helt ense om hur tydliga vi ska vara mot henne.

Herregud, det är faktiskt ett dårhus jag jobbar på. Ett snällt och trevligt sådant förvisso, men likafullt ett dårhus. Jag har aldrig upplevt en sådan samling udda personer på en arbetsplats. Arbetsgivarens tolerans och vidsynthet har sannerligen sina baksidor.

Två år till ska jag ge det här jobbet, insåg jag plötsligt idag. För två år sedan skrev jag detta, och detta. Två år går fort. Om två år är Y åtta och går förmodligen hem själv från skolan.

Nu blev jag plötsligt vemodig över att tiden rinner bort i bråk och stress.

Uppdaterad: Och så messar jag lite med syrran som skulle ha åkt till USA idag på semester (avundsjuk!) men inte kom iväg. Va, inte kom iväg? Nä, Karlfans barn blev sjuka, och ehh.. då var han tydligen tvungen att stanna hemma från planerad semester. Inte så avundsjuk längre, men full av frågor, som jag inte ställer. Det viktigaste är att hon är okej, vi får prata när vi ses.

Ja jösses.

Morgonsovare

Monstret som hemsökte Y om nätterna tycks ha flyttat, det är ett bra tag sedan han hade nattskräck nu. Den som stökar mest på nätterna är istället Q, som ju också har tendenser till nattskräck och livliga mardrömmar, tendenser som har förstärkts av medicineringen mot nattkiss.

Inatt vaknade jag av tassande steg och trodde förstås att det var Q, men det var Y som stod vid handfatet och hällde upp en mugg vatten åt sig. Han är torr som en kamel sedan treårsåldern så där gäller inga vätskerestriktioner. Jag lyfte upp honom och bar honom till hans säng, befarade protester men han sov redan när jag la ner honom.

Ännu några timmar senare vaknade jag av att Y låg mellan oss i dubbelsängen. Han puffades och buffades och sparkades, det var omöjligt att sova. Jag gick ner i gästrummet, men hade inte hunnit somna förrän jag hörde O:s steg i trappan. Ånä, här är upptaget, jag hann först!

Sedan sov jag djupt och drömlöst tills klockan ringde. Då gick jag upp till sovrummet och kröp ned bredvid Y.

Strax efteråt vaknade O och Q, och de är av den sorten att de inte kan ligga kvar i sängen någon längre stund efter att de vaknat. Men Y kan, lika bufflig som han varit under natten, lika stilla låg han nu. Jag borrade in ansiktet i hans sömnrufsiga nacke och sov jag också.

En stund senare kikade Q in på oss. Y tittade upp, men konstaterade: Nä. En liten stund till kan vi ligga kvar, va?

Jag tror han brås på mig.