Bättre

Det känns bättre idag, mycket bättre.

För det första är O sjukskriven. Hans jävla hosta har fortfarande inte gett med sig, den har pågått i månader nu. Och vi snackar alltså inte lite rethosta, utan hosta tills knäna viker sig och han inte kan andas och kiknar och kräks. Han är fruktansvärt trött och sliten eftersom han inte varit sjukskriven mer än fem dagar i sträck och under denna tid alltid jobbat hemifrån. Jag hann bli rejält irriterad på hans läkare som inte sjukskrev honom alternativt på O själv som har he-mansyndrom och inte tydligt säger ifrån att han behöver återhämta sig. Nu inser jag hur orolig jag har varit för honom, också.

För det andra har pappa börjat äta lite mer och blivit piggare av det. Vi pratade ordentligt om saken igår och han verkar ha insett att han måste äta lite och ofta, att han blir sämre om han inte äter, att motviljan inför mat går över om han tar en första tugga, att han piggnar till direkt om han dricker provivan som jag tjatar om. O ställde sig och fixade smörstekt potatis både igår och idag, det var precis vad pappa längtat efter.

För det tredje har jag varit hos ASIH på anhörigsamtal och dragit hela långa historien för tre knäpptyst lyssnande personer, läkare, sköterska, kurator. Du har tagit ett stort ansvar för din pappa Helga, vi kommer att försöka avlasta dig i det, sa läkaren sedan. Vi bestämde att de till att börja med besöker honom på måndagar och torsdagar, med start imorgon. Eftersom de har nyckel behöver jag inte vara där, det är rentav bättre att jag inte är där.

För det fjärde har jag fått bekräftat att mina aningar om vad som väntar är korrekt. Med tanke på att pappa blivit sämre på ganska kort tid tror jag att det handlar om veckor, kanske månader. Jag hoppas att han får fortsätta vara smärtfri. Jag tror att han kommer att bli tröttare och tröttare, lite snurrigare och mer förvirrad och till sist bli medvetslös. Läkaren satt tyst en stund och sa sedan att det var ungefär vad hon trodde också. Hon la till att det kan hända att pappa blir förvirrad och orolig, och inte kan uttrycka vad han är orolig för, det är viktigt att vara uppmärksam på. Då kanske han behöver läggas in.

Förvirringen är inte som jag hade tänkt mig, men på ett bra sätt. Även när pappa är lite snurrig är det fortfarande han. Mamma och jag pratade om något han sagt, och hon sa fundersamt: Då var nog inte alla hästarna hemma. Nä, svarade jag. Men de hästar som är kvar i stallet är de gamla vanliga. Med andra ord, pappa pratar om samma saker, oroar sig för samma saker, även när han inte är helt klar. Det är ganska lätt att följa hans tankegångar, åtminstone för mig, åtminstone än så länge.

Och imorse var jag på utvecklingssamtal, det första, för Y. Hans lärare (som ser lika ung ut men som är mycket tryggare och mognare än Q:s lärare) bekräftade det vi trott oss se: att Y trivs bra i skolan och att det går bra för honom. Han klarar med råge av det som skolan har satt som mål.

Efteråt gick jag över det frostbitna gräset med den sneda morgonsolen ögonen och tänkte ett ögonblick i sänder, och att just detta ögonblick var ganska fint.

Dessutom har jag nu tre kvällar i rad fått kvittrande telefonrapporter om Liseberg, badkarsbad, pannkaksstekning och sagoläsning. Pojkarna och mormor njuter av varandra.