2013-07-29

Sol, vind och vatten


Vi har fått några fantastiska veckor på Sommarön. Det är här man ska vara under en värmebölja, för det blir aldrig för varmt. Någonstans fläktar det alltid, och om inte annat kan man gå den korta biten ner till bryggan och piren och svalka sig med ett dopp.

Snabbt blir vädret till något att räkna med, så att man blir förvånad och lite irriterad när man väcks en morgon av att regnet trummar på taket. Med sedan blir också det ett äventyr. Vittja krabbtinan går bra i regn, vi har alla rejäla regnställ. Åskan dundrar och väcker mig på natten, men resten av familjen sover lugnt. Nästa dag skiner solen igen.

På samma sätt blir jag först förvånad när jag kommer ner till piren för ett middagsdopp. Brännmaneter! Vi har knappt sett en enda hittills, men igår blåste de tydligen hit. Men också detta hinder övervinns, Y står på bryggan och håller utkik medan jag guppar i vattnet, simma vågar jag inte, men vattnet är så skönt att jag aldrig vill gå upp.

Lunken. Det tog någon vecka att komma in i den, att vänja sig, att dra ner på tempot. Först ville jag fylla varje dag med nya saker, upplevelser, utflykter. Men nu är jag ganska nöjd med att varje dag är ungefär likadan. Jag skrapar gaveln, badar, går en promenad, badar, diskar, badar igen. Springer en runda ibland, badar. Lyssnar på nedladdade program och poddar på mobilen. Läser, läser, läser. Badar.

Sjung Sol vind och vatten, ber pojkarna, så det gör jag.

Sol, vind och vatten
Höga berg och djupa hav
Det är mina drömmar vävda av.

2013-07-23

Knausgård

Har börjat på Min kamp och är, efter ett par hundra sidor, kluven. Först sveptes jag med av flödet, men efter ett tag började jag tröttna på den minutiösa beskrivningen av tonårsfyllorna och gitarrunket. Nå, imorgon är en ny dag, låt se hur Knausgård och jag kommer överens då.

Men visst fan är han bra:

".. inget jag dittills hade varit med om varnade mig för den invasion av livet som barn innebär. Den oerhörda närhet man får till dem, hur ens eget temperament och humör liksom flätas in i deras temperament och humör, på ett sådant sätt att alla ens värsta sidor inte längre är något man kan ha för sig själv, i hemlighet, de tar liksom form utanför en och slungas tillbaka. Samma sak gäller naturligtvis för ens bästa sidor."

2013-07-18

Snart

Tillvaron på Sommarön är tidvis paradisisk, tidvis helt enkelt jobbig. Så har det varit i ganska många år. Bilden ovan har med saken att göra.

I drygt tio år har familjen diskuterat Sommaröns framtid. Samtalen har sällan varit på en rationell och konstruktiv nivå, eftersom alla inblandade är släkt med varann och hyser mer eller mindre starka, men ändock känslor för denna plats som vi alla har både glada och sorgsna minnen av.

Under några år hängde svärdet över mitt huvud, jag som gärna ville behålla Sommarön, men som inte förmådde nå fram till någon annan och göra en kompromiss. För fem år sedan tröttnade jag rejält på tjafsandet och bestämde inom mig att jag skulle kämpa i fem år till, absolut inte längre, och sedan ge upp. Innerst inne trodde jag inte att det fanns någon möjlig lösning, men jag ville verkligen försöka, och så tänkte jag att Q - Y var ännu inte född - skulle få några fina somrar under tiden.

Bara ett år senare tvingade övriga släkten fram ett beslut om försäljning. Jag var frustrerad men insåg att jag var tvungen att ge vika. Ensamma kunde vi inte ta över Sommarön, och ingen ville deläga eller ens samarbeta. Detta var i maj 2009.

I augusti samma år tänkte jag om. Det finns två hus på Sommarön, ett stort och ett litet. Jag har, med undantag av när jag var mycket liten, alltid bott i det stora, gamla, vackra, klassiska bohuslänska huset. Det lilla har jag sett över axeln, det luktar muslort och har spindelvävar i hörnen. (Det har förvisso det stora också, men de sprids ut på större yta och är därmed lättare att uthärda tills man städar bort dem.) Plötsligt insåg jag att det lilla huset kunde vara intressant för oss, O och mig. Och kusin, hon har alltid velat ha stora huset för sig själv, vilket varit en källa till irritation hos mig och många andra. Skulle vi kunna deläga, men inte så som jag först tänkt, utan varsitt hus?

Jag frågade O vad han tyckte. Skulle vi orka med lilla huset, ett eget sommarställe på en ö femtio mil hemifrån? Ett ställe vi därmed utnyttjar tre-fyra veckor varje år och som står tomt resten av tiden? O funderade, gick några inspektionsrundor och svarade som han brukar: klart det går!

Så framförde vi vårt förslag till kusin och hennes man, som blev själaglada. Vi träffades några gånger, kände på varann, återupplivade vår relation. Och började förhandla med resten av släkten.

Suffice to say att det nu, nära fyra år senare, är nästan klart. Nästan. Alla papper är påskrivna av alla inblandade utom oss själva, nästa vecka åker vi till banken för att avsluta.

Tavlan då? Jo, för två år sedan, den första sommaren då vi var här ute samtidigt med kusin och hennes familj, då åkte hon och jag på en loppisrunda. Vi hade mycket trevligt, körde mellan marknaderna och åt lunch på en regnig brygga. Jag hittade tavlan på bilden, den kostade flera hundra kronor och jag tvekade först. Jag har ingen aning om vem som målat den, den är tämligen nygjord och alls inget loppisfynd men nu hänger den på väggen i den stuga som snart är bara min och O:s och jag älskar den.

Och det är skönt att ha ett eget litet hus. Det är roligt att inreda det, att leka med färgerna så som farmor gärna gjorde. Spåren av hennes inrednings- och sömnadsintresse syns ännu. Hon var notoriskt snål men hade god smak och synnerligen säker känsla för färgkombinationer.

Det var en fredag vi åkte på den där loppisen. När vi kom tillbaka till ön ringde mamma och sa att det är någon som har sprängt en bomb i Oslo. Den dagen var det.

Förra året gjorde vi ingen utflykt tillsammans, kusin och jag. Det tävlades för mycket för det. Vi får se hur det blir i år. Men vi ska i alla fall till banken nästa vecka.

2013-07-14

Sommarläsning

Minnet av en klippa

Den sjuttonde maj var det exakt tjugoett år sedan jag träffade mina svärföräldrar för första gången. Jag ska berätta varför jag vet så precis.

Ett starkt minne kom över mig den dagen, då jag råkade vara nere på stan. Jag passerade Sergels torg just som spårvagnen från Djurgården stannade och släppte av ett bunadsklätt sällskap med rödvitblåa flaggor i händerna.

O och jag blev tillsammans i slutet av februari. I maj var vi båda ganska upptagna med tentaläsning, men gjorde en paus för att presentera mig för hans föräldrar, och fira sjuttonde maj. De var förstås nyfikna på den nya flickvännen.

(Härmed avslöjar jag O:s ursprung, vilket jag inte hade gjort utan hans godkännande.)

Vi sammanstrålade på Avenyn för att gå i syttende-mai-tåget bort till Norska sjömanskyrkan. Det viftades med flaggor, och framme utanför kyrkan sjöng vi Ja vi elsker. Jag tyckte det hela var rätt fånigt men tänkte att det är viktigt att ha respekt för människors hemlängtan, kanske rentav nationalism, även om man inte delar den. Och det vet man ju hur norrmän är med sin nationaldag. Jag sjöng med så gott jag kunde, sneglande på O och hans föräldrar, med viss förvåning konstaterande att deras sång var ungefär lika halvhjärtad som min.

Under tystnad gick vi så till bilen för att åka och äta middag i svärföräldrarnas radhus en bit utanför stan. Svärfar var en lakonisk man, men det visste jag inte ännu. När vi satt oss i bilen drog han en djup suck och sa: Så många idioter på ett och samma ställe.

(Det visade sig sedan att familjen varken förr eller senare firat sjuttonde maj på detta sätt.)

Svärfar var en klippa, liksom hans son efter honom. Stark, stadig, stabil, pålitlig. Han pratade inte så mycket, han gjorde saker. Givetvis på sitt eget sätt och inte alltid i konsensus med andra.

Han hyste starka sympatier och antipatier. Mig gillade han från första början, och därefter var allt jag gjorde eller sa med beröm godkänt. Till skillnad från mina egna föräldrar brukade han fråga mig om mitt jobb och vinnlägga sig om att förstå vad det handlade om. Själv växte han upp på landet, flyttade hemifrån som femtonåring och försörjde sig därefter själv. Studier var det inte tal om, fast han gärna hade velat. Han läste mycket, ofta på engelska som han förstod men inte kunde tala.

Närmaste grannen i radhusområdet gillade han däremot inte, och dubbade honom raskt till Pungråttan, och var inte så värst noga med att hålla röstläget nere när han talade om honom. Pungråttan var erkänt besvärlig och låg i fejd med de flesta på gatan. Den som retade sig minst på honom var nog svärfar själv.

När O och hans bror var små, arbetade svärfar mycket. Han visste inte vad det var att ha småbarn, brukade han säga. Svärmor berättade ibland en historia om hur O i treårsåldern blev skräckslagen för att det låg en främmande karl i sängen hos mamma på lördag morgon, han kände inte igen sin pappa. (Jag har hört historien så många gånger, men nu undrar jag. Kan det verkligen stämma?)

Den sidan av honom såg aldrig jag. Jag såg en visserligen envis och självrådig men på det hela taget jämställd och liberal person. När jag kom in i familjen hade han sedan länge tagit över ansvaret för matlagningen (återigen, som hans son efter honom). Han var svärmors största supporter när det gällde att ta ansvar på jobbet eller i föreningslivet.

Fast ibland syntes glimtar av hur han kanske varit som pappa. En gång hölls vi i garaget, O och jag, och målade bokhyllor till vår nya lägenhet. Svärfar kom förbi och inspekterade, och hittade flera fel som han påpekade. Här behövs det slipas mer, här har du målat för tunt, det där duger inte. Jag var van vid en översvallande (mammas) eller konstruktiv (pappas) feedback, så jag blev irriterad, vilket jag luftade efteråt för O. Men han hade inte tänkt på att svärfar varit särskilt kritisk.

De sista åren han levde ändrades vår relation, och det var inte hans fel utan mitt. Eller, kanske inte precis fel. Det var som det var. Samtidigt som min barnlöshetskris nådde sitt kulmen, fick svärföräldrarna sitt första barnbarn. Jag deltog aldrig i några familjesammankomster efter det. Första gången jag såg O:s brorsdotter var på svärfars begravning.

Som jag har debatterat detta mitt tillbakadragande med mig själv. Nu med några års perspektiv tycker jag, trots facit på hand, att jag inte hade kunnat göra annat. Instinktivt visste jag att familjeumgänget med ett litet barn i centrum - där små barn nästan alltid hamnar - hade kostat mig orimligt mycket. Mina krafter var starkt begränsade på den här tiden, och jag hade ett tungt lass att dra. Förutom att uthärda IVF-behandlingarna vantrivdes jag på jobbet, och försörjde under ett par år O medan han pluggade.

I efterhand är det lättare att se. Då var det så konstigt, inte minst för mig, att ett umgänge och ett sammanhang som tidigare gett mig glädje, plötsligt kunde bli outhärdligt. Men så var det.

Jag vill minnas att O och jag gjorde några gemensamma valhänta försök att förklara sakernas tillstånd för svärföräldrarna. Svårt, för vi begrep knappt själva. O förstod mig inte riktigt men respekterade mig och ifrågasatte mig inte, och ungefär den attityden skönjde jag hos svärfar också. Han var som sagt inte någon man av stora ord.

(Det fanns andra som på olika sätt försökte ta ur mig mina fasoner, genom att skriva brev eller skälla ut mig. Av omsorg och med god vilja, i åtminstone ett fall drivet av egen förtvivlan. Men genom att göra som de gjorde kränkte de mig.)

Döden kom snabbt till svärfar. Vi hade flyttat till Stockholm vilket gjorde att vårt umgänge tunnades ut än mer. Men de kom till min allra första körkonsert i april, som vanligt visade de sitt stöd och sitt engagemang i handling mer än ord. När kören tackade för applåderna från scenen stack någon - en av teaterns funktionärer - en bukett i min hand. Den var från svärmor och svärfar. Efteråt åt vi middag i vår lilla tvåa i förorten, visade upp det nya liv vi höll på att bygga. Svärfar var på strålande humör, i strålande form. Inte minst var han stolt över sin son som fått ett bra arbete i Stockholm.

I juni fick också jag jobb, O berättade det för svärmor i telefon och räckte så luren till mig. Hon ville gratulera. Jag hörde på hennes röst att hon var trött och spänd, men visste inte varför.

Några veckor senare fick jag veta. O ringde mig när jag var på körstämma i Skinnskatteberg. Pappa har visst cancer. I levern. Jag hörde på hans tonfall att han inte riktigt förstått, men jag trodde att jag gjorde det. Slänten ner mot scenen, rasslet av försommarbjörkar, En vänlig grönskas rika dräkt sjungen av hundratals röster. Och så den sjunkande känslan, hur det knyter sig i magen, viljan att huka inför det som väntar. Jag glömmer det aldrig.

Några förfärliga dagar och veckor följde. Svärfar dog strax efter midsommar, och begravdes på sin sextiofjärde födelsedag. En alldeles fantastisk begravning, till största delen arrangerad av O. Ingen präst men en officiant som höll ett fint minnestal. Kistan var täckt av blommor från trädgården, svärmor la dit en kvist från vinrankan som för första gången någonsin burit frukt.

Förfärligt var det, mest förfärligt att jag skäms över hur jag var. O bad mig skjuta undan barnlösheten under de här dagarna och vara ett stöd för honom, men jag klarade inte det. Jag gjorde så gott jag kunde, det gjorde jag faktiskt. Men det räckte inte riktigt. Jag hade behövt vara starkare och ädlare. Jag minns bilfärden hem till Stockholm efter begravningen. Vi grälade nästan hela vägen. Jag skällde och grät om vartannat, O bara skällde. Någonstans efter Linköping dog bilen. Bensinstopp. Vi hade bråkat så att vi inte sett varningslampan lysa. Bokstavligt talat.

Så underligt att tänka sig att det fanns en väg ut ur denna förtvivlan. Det behövdes bara ett drygt år och ett litet gossebarn, förvisso ett ovanligt ljuvligt sådant. Vi hade drivits isär så länge av motgång och sorg, men då stod vi enade igen.

Gossebarnet ifråga är uppkallat efter farfar. Både han och lillebror är högst medvetna om att de har haft - eller har! - en farfar. De har just varit och hälsat på farfars bror, och sett farfars barndomshem, och besökt hans grav. Hans porträtt sitter på väggen i deras sovrum, och de frågar ofta om honom. Jag försöker beskriva honom så gott jag kan. Att han kunde det mesta. Jag minns vad O sa när han dött: vem ska jag nu fråga om allt, bilen, båten, huset, hur man gör?

Han hade varit en fin farfar.

2013-07-09

Anteckningar från första semesterhelgen

Semestern, den riktiga alltså, inte gräsänkeveckorna, började med en helg ute i stugan. En mycket lyckad sådan, jag vill beskriva den för att minnas den.

Vi åkte ut på lördag förmiddag och upptäckte till vår stora glädje att grannfamiljen med tre barn var på plats. Återseendets glädje var stor, särskilt hos Q och deras äldsta flicka. Vi har tidigare konstaterat att våra sommarstugescheman inte sammanfaller, de koncentrerar sitt utnyttjande av sommarstugan till juli, då vi knappt är där alls. Å andra sidan är vi ute mycket på vår och höst, då de är hemma och jobbar med att renovera sin tjusiga villa. (Å så skönt att inte ha en sådan.)

Trots detta umgänge ville Q följa med mig och bada, vilket jag tog som en stor komplimang. Årets första dopp, Q försökte simma men konstaterade att det är svårare i sjövatten än i havsdito. Vi åt glass och betraktade ett festsällskap som hyrt in sig på campingen vid badplatsen. På vägen hem hittade vi en hel massa smultron längs vägrenen.

Familjens tillfällige medlem, den grönögde och randsvansade, visade tydligt att han både kände igen sig och uppskattade stugan. Han gjorde långa utflykter ner i skogen bakom huset, kom tillbaka för att jama uppfordrande åt oss och låta sig klappas, varpå han gav sig av igen. När jag satt i soffan på kvällen hörde jag rejäla klampanden på stugtaket. Jodå, han hade tagit sig upp med hjälp av en stege som O lämnat kvar. Klart att även taket ska inspekteras.

(Och jag inser lättad att de krallanden jag hörde i höstas från taket nog faktiskt var från en liten skogsmus och inte en jättestor råtta, som jag först befarade. Med tanke på att stegen från de mjuka kattassarna lät som en fullvuxen karl allra minst.)

På söndagen åkte jag och tränade, och hämtade sedan morfar vid pendeltåget, morfar som ville träffa sina dottersöner. Därpå ringde mobilen och min syster bjöd in sig med make och kompis till stuga och strand. Gick det för sig? Jodå, det gick för sig. Helgas taxiservice åkte hem för att äta lunch, sedan hämtades även dessa gäster vid pendeltåget, till sist åkte morfar, jag och pojkarna till en gårdsbutik vi gillar medan gästerna sprang i skogen och badade i sjön.

Söndagmiddagen blev en sådan där livlig och ljudlig tillställning med massor av mat på grillen, ungar som sprang och tjoade och hängde över knäna på nya spännande människor. Pappa pratade nästan ihjäl först min svåger och sedan syrrans kompis. Umgänge över generationsgränserna. En sådan fest man sällan får till, men som är så rolig när det funkar. O sprang mellan grill och kök som han plägar, och sa: det är just sånt här man har ett sommarställe till.

Det var inte någon större uppoffring för taxiservicen att avstå från vinet till förmån för gårdsbutikens fläderblomssaft för att sedan kunna skjutsa gästerna till tåget. Pappa stannade över natten, han och jag blev sittande ute till ganska sent, priset jag betalade var ett tiotal ilsket kliande myggbett.

Även nästföljande dag blev minnesvärd i all sin enkelhet. Pappa, pojkarna och jag åkte till den lokala kyrkan som ligger mycket vackert med utsikt över böljande hagar och en vik av sjön. Kyrkan var stängd, men kyrkogården räckte som utflyktsmål. Därefter åkte vi vidare till en fornlämning som jag länge velat inspektera, inte för att jag är så värst intresserad av sådana, utan för att jag är så ohemult nyfiken av mig. Sevärdhetskringlor, slingrande skogsvägar, informationsskyltar, jag älskar dem och vill alltid stanna och titta. (Drar mig till minnes att farmor var precis likadan, hon ville alltid svänga in på avtagsvägar, farfar vägrade alltid med motiveringen att det kanske inte skulle gå att vända.) Själva fornlämningen var måttligt intressant, men avstickaren bjöd på vacker utsikt och upptäckten av en eldstad. Kanske kan jag locka O att göra en grillutflykt dit?

Till sist sattes pappa av vid pendeltåget och vi åkte hem till radhuset, där Enfamiljskattens farfar väntade på honom för att ta över vårdnaden. Och vi började packa för att åka till Sommarön.

2013-07-07

Avdelningen besvärliga frågor

På badstranden.

Q: Men mamma, varför får inte vuxna visa snoppen eller snippan eller rumpan när det är okej att barn gör det?

Sedan iakttar han intresserat mitt trasslande med baddräkt, linne och behå, och konstaterar sakligt: Brösten är inte heller okej att visa, alltså.

2013-07-05

Men ändå

Hem kom de alltså igår.

Hade jag gråten i halsen när jag stod på Arlanda och väntade på just MINA barn? Ja.

Hindrade detta mig från att gräla bara några timmar senare när det busades i badkaret? Nej.

Gick nattningen av Y bra? Nej.

Sov jag gott och ostört inatt? Nej.

Blev jag arg när den av mig sorgfälligt preparerade morgonsmoothien spottades och frustades över bordet när liten bror inte kunde motstå större brors grimaser? Ja.

Ser det ut som efter ett bombnedslag hemma? Ja.

Kom jag alldeles för sent till jobbet? Ja.

Sitter jag nu med huvudvärk och tycker lite synd om mig själv? Ja.

Ska jag åka och träna på lunchen? Tror det.

Är det semester snart? JA!

2013-07-04

Leklust

Nu är det bara timmar kvar innan jag återser dem. Det var verkligen länge sedan jag fick tillfälle att längta så mycket efter mina barn. Så här har jag nog aldrig känt för Y förut, men så har jag aldrig varit borta från honom så länge heller. Q fick jag tillfälle att längta ordentligt efter när jag var i Kina för fyra år sedan. Det var hemskt.

Så jag längtar, och tänker på dem, och minns en rolig lek vi lekte på midsommardagen. Hur den uppstod vet jag inte riktigt, men plötsligt var jag en gammal drake som vaktade en skatt. Draken skickade meddelanden till riddarna Q och Y, meddelanden som den ristade med klorna (en nagelsax) på stora fina barkbitar som Q samlat in i skogen.

På första barkbiten stod det kort och gott: Rädda min skatt!

Sedan fick riddarna vänta en stund runt hörnet på stugan medan draken förberedde sig. Så kom det andra meddelandet: Sök vid vita liljan!

Q såg förbryllad ut när han stavat färdigt, det var Y som först kom ihåg att jag pekat ut en vit krollilja bland de andra rosa. Han pilade iväg mot den med storebror i hälarna.

Vid den vita liljans fot stod en mugg med skimrande ädelstenar i regnbågens alla färger. Jellybeans alltså.

O skrattade så han nästan grät när han såg deras förtjusta miner, å hit med en kamera!

Själv minns jag den magiska stämningen som uppstod när någon vuxen (oftast pappa) lekte och låtsades. Att nu få göra det själv är nästan lika magiskt.

Resumé

(Varning för magsur text föröver.)

Mina gräsänkemorgnar har varit fridfulla. Jag har ätit frukost under parasollet på vår lilla gård, ofta i sällskap med katten. Jag har läst hela den sommartunna morgontidningen, inklusive följetongen Stenhjärtat av Katarina Wennstam.

Så har jag gnisslat tänder, allt högre och otåligare för varje dag. Följetongen är så erbarmligt usel att jag blir galen. Jag har nog läst allt Wennstam har skrivit, tror jag, och tycker att kvalitén dalar påtagligt. Hennes första reportageböcker om våldtäkt var fantastiska. Hennes första romaner ganska okej. Men den här är riktigt dålig. Kanske är det följetongsformatet som sänker den fullständigt. För håll i er, detta är vad vi vet efter elva avsnitt:

Ett spädbarn har blivit utsatt för svår misshandel.

Kvinnlig huvudperson 1 (advokat) är inte kåt på sin man.

Kvinnlig huvudperson 2 (polis) är kåt på sin fru.

Mor till ovan nämnda polis är dödligt sjuk i cancer.

Mor och far till ovan nämna spädbarn häktas misstänkta för misshandel.

Men - kan det vara den minderårige brodern som är skyldig?

Och - familjen har visst en barnflicka?

Ojojoj, tala om cliffhanger.

2013-07-03

Analys, del 2

Melankolin jag kände häromdagen är borta. Kanske borde jag därmed inte fördjupa mig i dess orsaker. Kanske är det dumt att älta. Men nu är jag en gång så beskaffad, och hittills har det fungerat tämligen bra.

So, here goes. Med förhoppningen att när jag ännu en gång har tröskat runt de här tankarna ska nå en högre nivå av acceptans, hanterande, nirvana.

Jag tycker numera att min relation till mamma är ganska god. Så bra som man kan begära när man är dotter till en dotter. Okomplicerad är den inte, men vilka mor-dotter-relationer är det? Framför allt är den väldigt mycket bättre än vad den har varit. Under åren av barnlöshet var mamma ett av mina största problem, sorgligt nog la hon sten på en redan ganska tung börda. Jag vet att hon absolut inte menade det, jag vet att hon blivit ledsen om hon vetat att det var så, jag tror mig veta att det är dödfött att diskutera saken med henne, det hade inte lett någon vart. En tämligen sansad redogörelse för hur det var då finns att läsa här.

Sedan några år tillbaka är det emellertid mamma som mår dåligt, och det gör hon för att min styvfar är gammal och sjuk och envisas med att leva i all evinnerlighet. Han fyller nittiosex nästa gång. Numera bor han på sjukhem vilket gör att den praktiska bördan liksom oron är starkt reducerad. Men det är som att det inte gjorde någon skillnad alls för henne. Hon är olycklig och känner sig fångad, och skäms över de känslorna, det är min analys. Någon gång kan hon under stor vånda klämma fram att det blir en lättnad när styvfar dör, vilket torde vara uppenbart och inte alls är något att skämmas för. Men det gör hon alltså.

Men det är inte nog med det. Jag tror att hela hennes liv och hennes livsval har rasat över henne nu i och med situationen med styvfar. Hon ser sitt liv rinna bort. Jag är säker på att hon varken är lycklig eller tillfreds med hur det har blivit.

Pappa, av alla människor, pappa som hon skilde sig från för snart fyrtio år sedan, satte fingret på det när han eftertänksamt sa. "Den friheten hon alltid har längtat efter, den kommer hon aldrig att få."

Det som utlöste min melankoli gällande mamma var två saker.

Den första var att jag frågade pappa hur det egentligen kom sig att vi flyttade från Uppsala. De var ju båda etablerade där, särskilt han. Han ansågs gå en lysande framtid till mötes. Hon var snart nybakad läkare. De hade mig, jag var två år. Mamma ville absolut ha fler barn, pappa opponerade sig inte.

Det var mamma som ville flytta, och varför vet han inte riktigt. Han frågade aldrig. Hon gjorde klart att hon tänkte flytta från stan och ta mig med sig vare sig han följde med eller inte.

Det gör mig sorgsen att tänka på deras relation, två människor som står mig så nära men som ändå är så främmande. Bådas agerande är obegripligt för mig. Hur kunde han inte fråga? Hur kunde han vara en sådan dörrmatta?

Och mamma sedan då. Jag känner igen mönstret. När hon mår dåligt ska allt rivas upp, allt. När jag var i yngre tonåren fick hon för sig att hon vantrivdes på jobbet och kunde få ett bättre, i Skellefteå av alla ställen. Hon bearbetade mig och styvfar intensivt för att få oss att gå med på en flytt. Jag följde visserligen med för att titta på stan men kände mig mycket olustig inför utsikten att flytta dit, och satte till sist ner foten och förklarade att jag inte tänkte följa med, hellre flyttade jag till pappa i Stockholm. Länge trodde jag att styvfar var för en flytt, hans barndomstrakter ligger inte långt därifrån, men när jag äntligen kom mig för att fråga blev jag storligen förvånad. Han ville inte flytta han heller. Men han sa inte så mycket, han gjorde sällan det.

I efterhand är jag inte så säker på att det var jobbet som var fel. Jag tror att mamma var olycklig, kanske i relationen med styvfar. Kanske hade hon livsångest i största allmänhet.

Viss benägenhet för ångest finns i släkten. Min äldre morbror dövade sin med alkohol. Mormor hanterade sin genom att krusa örngottsband och kamma mattfransar och tala illa om folk, och topprida sin närmaste familj med hur synd det var om henne.

(Vasa? Att stöka och härja och babbla och rota och blogga när man mår dåligt, skulle det vara bekant på något sätt? Ja, jo, okej då. Helt olik mamma är jag inte. Vi är resoluta och otåliga bägge två.)

Pappa har som sagt förändrats och utvecklats mycket, och det är något jag beundrar hos honom. När han talar om tiden med mamma uppfattar jag honom som tämligen objektiv. Han har alls inget behov av att tala illa om henne eller försöka rättfärdiga sig själv. Han har slutit fred med det som hände. "Jag svek henne också, jag kunde aldrig ge henne den bekräftelse hon sökte."

Men mamma? Det andra som hände i helgen var att jag pratade med min syster som var bekymrad. Mamma fyller 70 i höst och deppar över det. Hon vill bli firad och uppvaktad och önskar att någon kunde ordna fest eller muntration, för själv orkar hon inte. Någon, vem? Vi, hennes döttrar? Hennes urgamle man? Nja, förväntningarna verkar snarare ligga åt vänhållet, vilket min syster var frustrerad över. Vilka konstiga förväntningar, hur kan man vara besviken över att ens vänner inte ordnar fest åt en! Det är till att göra det svårt för sig.

Jag blir också irriterad, och får förmodligen lite dåligt samvete också. Men mamma har inte sagt ett ljud om födelsedagen till mig. Jo, hon har suckat avundsjukt över att vi - jag, O och barnen - ska resa till Afrika över jul med svärmor för att fira hennes födelsedag. Ett initiativ som i sin helhet tagits och bekostats av svärmor själv.

Syster och jag enas om att vi ska prata med mamma om att bara vi tre kan resa bort, en långhelg i november då födelsedagen är. Det går ju att ordna.

Efteråt ringer jag upp mamma. Hon är uppjagad och lite disträ, och hör inte så noga på vad jag säger. Jag avskyr när det är så, och brukar försöka avsluta samtalen snabbt när hon är i det tillståndet. Men hon berättar i alla fall att hon bokat en resa över födelsedagen, till en god vän i Florida.

Först blir jag än mer irriterad, och obestämt besviken. Det hade varit roligt att resa bort bara vi tre. Det hade varit roligt att göra något för och med mamma, att visa henne att vi tycker att hon är viktig. Men hon är så svår att hjälpa. Allt ska vara på hennes villkor, in sickness and in health. Sådan har hon alltid varit, sådan är hon än mer i kris.

Å andra sidan är det väl inget som hindrar att vi planerar in en resa ändå, någon annan gång.

Längre än så kommer jag inte, och det är väl gott så. Jag blir ledsen av att se mamma lida, och önskar att jag kunde hjälpa, och blir lite arg över att hon inte låter sig hjälpas. Så värst starka skuldkänslor tror jag inte att jag har, även om jag märker att min syster är bättre på att hålla en hälsosam distans.

Det är som det är.

Gräsänkeblues

Titeln är missvisande. För även om jag längtar förfärligt efter ungarna och har huvudet fullt av noteringar - "det där måste jag berätta för O"  - så njuter jag.

Det är skönt att komma hem till ett tomt hus där allt ligger kvar där jag lämnat det. Skönt att sova djupt utan att vakna. Skönt att planera enkla måltider bara för mig. Skönt med tystnad.

Dessutom har jag hunnit med massor:

Tisdag: shopping, salladsmiddag, träning
Onsdag: middag med vänner från förrförra jobbet
Torsdag: träning, middag för mig själv på kafé
Fredag: firmafest
Lördag: utflykt till Sala silvergruva med pappa. Därefter kakbuffé, middag och övernattning på vackert belägen herrgård.
Söndag: utflykt till Uppsala och guidad tur i det förflutna. Uppsala spelar en viktig roll i mina föräldrars och även farföräldrars liv men ingen alls i mitt. Nu fick jag se alla de platser jag hört så mycket talas om. En vacker stad med fascinerande topografi.
Måndag: träning, enkel middag hemma
Tisdag: träning och middag på italiensk restaurang med pappa
Onsdag: middag med Anka
Torsdag: möta dem på Arlanda

Trots detta späckade schema har jag hunnit lämna bilen på service, titta på gamla repriser på tv, sticka åtskilliga varv på mina två pågående projekt, fålla en gardin som ska följa med till Sommarön, göra ett (hittills) misslyckat försök att sy om en klänning. Är man nattuggla hinner man med mycket mellan klockan 22 och midnatt.

Det jag inte hunnit ska jag göra när jag kommer hem ikväll: bädda rent i sängarna och köra ett par tvättmaskiner. På vägen till Arlanda köper jag middagsmat.

Sedan jobbar jag en dag till och därefter vidtar fem veckors semester.

2013-07-02

Rapporter

Jag pratar med barnen varje dag. Y:s språk går framåt med stormsteg, jag märker skillnad bara på de här dagarna de har varit borta. Ibland har jag svårt att höra vem som är fyra och vem som är sju.

Fast ibland märks det.

- Mamma, mamma! Jag har badat i sjön med farmor! Jag doppade håret!

(I sanning en bedrift eftersom sjön är en fjällsjö med en temperatur rejält under tio grader.)

- Mamma, mamma! Jag har bajsat i byxorna!

I övermorgon kommer de hem.

2013-07-01

Analys, del 1

Snabbäten mat ur lunchlåda och en påföljande lång lunchpromenad där jag rentav fick andas lite skogsluft höjde mitt humör några snäpp. Jag tror mig veta varför jag känt mig beklämd.

Det enklaste först: jag har ont i ryggen efter att ha sovit snett och illa i helgen. En gammal sträckning mellan skulderbladen gör sig påmind. Jag ska ta till ett osvikligt remedium, som morfar brukade säga om whisky, men i mitt fall är det träning. Samt att gå tidigt från jobbet.

Därmed kommer jag osökt in på jobbet, men det hoppar jag över för att strax återkomma.

Mamma. Jo. Det är tankar på mamma, hur hon har varit, hur hon är, hur hon har mått och hur hon mår, hur vi kommunicerar som gör mig ledsen. Det är jävligt tjatigt rentut sagt och just nu har jag ingen lust att elaborera vidare. Men jag återkommer nog i ämnet.

Jobbet är väl ett nästan lika uttjatat ämne, i alla fall för mig själv. Det är nu några dagar sedan jag fattade det aktiva beslutet att sitta still i båten, sluta söka andra jobb (fast det är fasen så svårt att låta bli att snegla), att gilla läget, att kompensera den fortsatt småtrista men behagliga tillvaron hos herr Snäll med en projektledarkurs.

Att ha för lite och för tråkigt att göra på jobbet, är då det så himla mycket att yla om, kan man fråga sig. Nä. Lite skäms jag över mitt missnöje. Jag borde vara vuxen nog att kunna åtgärda situationen, och om den inte låter sig åtgärdas, att uthärda den.

Å andra sidan är det så att jag för andra gången på lika många år blivit ganska besviken. You-Know-Who var känd för att slå blå dunster i ögonen på folk, inte var det konstigt att han duperade också mig. Året hos honom var jobbigt men också mycket lärorikt. Men jag ångrar inte en sekund att jag slutade. Det gick helt enkelt inte att vara kvar, av många orsaker.

Besvikelsen över Jane och uppdraget hos herr Snäll är av en helt annan paritet. Herr Snäll är en mycket bra chef och uppdragsgivare - möjligen lite för snäll - och hade han kunnat erbjuda mig mer att göra hade jag inte gnällt överhuvudtaget särskilt mycket.

Janes ledaregenskaper lämnar övrigt att önska, men på sistone har jag faktiskt märkt att hon lyssnat på en del av den kritik jag framförde vid vårt samtal. Hon anstränger sig, det gör hon, och jag ser det. Tyvärr lyckas hon ideligen sabba sina egna ansträngningar med spetsigheter, ordmärkningar eller andra fånigheter.

(Återigen, sådant som jag borde vara vuxen nog att sätta mig över.)

Det största bekymret är nog huruvida jag alls står ut med tillvaron som konsult. Jag har ett större behov än jag trodde att känna lojalitet och samhörighet med min arbetsgivare, att få ett visst mått av uppskattning tillbaka. Så är det inte alls idag. De få fringisar som företaget erbjuder fnyser jag bortskämt åt, och dömer ut dem som ytliga och fjantiga. Jag känner mig som en mjölkkossa på en avsides belägen äng dit tunnelbanan inte går, en kossa som ska leverera minst fyrtio timmar i veckan och för övrigt hålla tyst och idissla. Något som passar mig utomordentligt dåligt.

På firmafesten i fredags (som bevistades i grå nyinköpt klänning, guldfärgad sjal och svarta klackar, bytta mot bekväma ballerinaskor när det var dags att trava hemåt, tackar som frågar) slog jag mig i slang med en av mina trevliga kollegor.

Vi var rörande ense om en sak, att det är nästintill slöseri att en grupp som har så stort utbyte av varann träffas så sällan. Han hör till veteranerna i gruppen, och försökte under de första åren att arrangera after-work och liknande. Men de saboterades av Janes kontrollbehov. Hon ville alltid vara med och höra allt som sas, och då tröttnade folk.

Efter middagen stod vi på båtens akterdäck där ingen annan hörde oss. Då vågade jag fråga honom hur han stod ut. Med en chef som Jane. Med en arbetsgivare som bara är yta och bling-bling. Med att vara konsult.

Jane är hopplös, det tycker han också. Hon lägger sig i fel saker, tjafsar och bråkar och retar upp folk. Dessutom lyckas hon bli ovän med alla kvinnor hon anställer. (Den senaste veckan har ytterligare två personer sagt upp sig, Miss Megapol är den ena.) Och nä, han känner ingen lojalitet alls med arbetsgivaren. Han håller helt med mig i att det är alldeles för lågt i tak och att det läggs mycket krut på tramsigheter.

Att han står ut beror på två saker. Det hade kunnat vara värre, han har själv varit med om värre. Ännu mera tjafs och småaktighet. Och att han absolut inte vill vara fast anställd någonstans. Han uppskattar friheten och omväxlingen man får som konsult. Debiterar man fyrtio timmar i veckan får man vara ifred.

Det är ju just det. Fri är det jag inte känner mig. Tvärtom. Kan det vara en fråga om inställning? Kanske kan jag lära mig något av min kollega?

I vilket fall som helst mår jag bättre av att ha tänkt. Och så börjar arbetsdagen gå mot sitt slut också.

Fan

Vemodet från igår sitter i, kan inte skaka av mig det, lika lite som jag kan sätta fingret på vad det är. En känsla av att livet rinner förbi, det går så fort.

Nu ska jag i alla fall äta lunch, och ikväll ska jag träna. Det borde hjälpa.