Jag lunchar med en projektledarkollega som är sju-åtta år yngre än jag. Hon har farit ganska illa på jobbet, och är lite kantstött. Hon och Jane är inte de bästa vänner. Jag förstår precis vad hon menar, hade jag varit yngre - nej, fel uttryckt - mitt yngre jag hade tagit illa vid sig av Janes fasoner.
Samtidigt är hon, kollegan, som jag tidigare kallat Miss Megapol här i bloggen, så det får hon fortsätta att heta, ganska naiv ibland. Det känns som att hon inte riktigt ser sin egen del i de svårigheter hon har råkat ut för.
Vi pratar om det ena och det andra, ganska öppet. Hon säger att hon egentligen vill ha ett nytt jobb men att hon av familjeskäl väljer att sitta still i båten, att stå ut. Hennes man läser in en MBA på fritiden, de har två småbarn, de är mitt uppe i livspusslet.
Jag tänker på hur det var att vara i trettiofemårsåldern. Hur osäker jag fortfarande kände mig på jobbet. Hur jag konstaterade att jag fortfarande inte hade en plattform att stå på, att jag inte bevisat mitt värde, så att jag kunde ställa krav.
Jag tänker att det kanske är bra för henne att huka, övervintra. När hon är lika gammal som jag är nu är hennes barn nästan tonåringar.
Så kommer jag på mig själv och börjar nästan skratta. Mina barn är ju precis lika gamla som hennes! Ändå känner jag mig inte alls lika trängd som hon.
Min man pluggar förstås inte på kvällarna. Han är nog väldigt mycket mer jämställd än hennes, dristar jag mig att tro, baserat på några kommentarer hon har fällt.
Men också. Den där plattformen som jag saknade så för några år sedan, plötsligt finns den bara där under mina fötter.
Själv tycker jag att jag öder bort tiden på jobbet och inte gör något vettigt. Men herr Snäll vill förlänga mitt kontrakt. Och en kvinna jag bara känner perifert kommer fram till mig i kafferummet och berättar att hennes chef, som sitter i styrgruppen för mitt projekt, sagt sig vara mycket imponerad av mig.
Det var på förra jobbet jag upptäckte min nya auktoritet eller kompetens. Jag tog över ett rullande och rörigt projekt och redde upp det. Dusterna med You-Know-Who var tröttsamma och besvärliga men egentligen inte skadliga för mig. De lärde mig massor, och de dränerade mig inte. De kom aldrig åt mitt innersta.
Plattformen finns där, och den följer dessutom med mig.
Sånt här tycker jag är så ENORMT intressant att få ta del av! Jag är 33 år, arbetar inom en helt annan bransch än du, men upplever precis den där bristen på plattform. Jag har alltid härledit (härlett? jag är trött nu:)) den till mig själv och mina brister och hundra gånger funderat på vad jag egeeentligen borde göra jobbmässigt. Kanske handlar det mer om att lita på att plattformen kommer med åren? Hursomhelst, skulle andan falla på och du vill skriva mer om den här typen av funderingar, hur man så att säga får syn på sin egen kompetens, så läser jag med stort intresse. Fast å andra sidan läser jag allt du skriver med stort intresse - men just det här med tryggheten i sitt eget yrkesjag: superintressant.
SvaraRadera/Elin
Klart jag vill skriva mer! Jag funderar mycket på detta, kul att intresset finns!
SvaraRaderaMycket kommer med åren, tror jag faktiskt. Både inifrån och utifrån. Dels är jag själv tryggare nu, och kompetentare helt enkelt. Jag tänker efter på ett annat sätt än förr. En enkel grej som nästan är pinsam att erkänna är att jag numera tar mig fem minuter före varje möte och funderar över vad jag vill säga. Det gjorde jag inte förr, faktiskt. Begriper det inte själv, antagligen var jag för stressad.
En annan sak jag kom på rätt nyligen är att jag avbryter folk ganska ofta numera, det gjorde jag aldrig förr. Konstigt nog blir de inte förolämpade, utan tystnar och lyssnar. Antar att det ingår i ledarrollen att avbryta.
Men det kommer utifrån också. Jag får en helt annan respekt och uppmärksamhet numera som 40+ än vad jag fick i 30-årsåldern. Det ska bli intressant att bli 50!
Vad skönt att läsa om dina erfarenheter och vad du tänker. För mig, som läst här i många år, är du en förebild. Jag tror att du på många sätt påverkat mitt sätt att se på jobb i allmänhet, jobbet i synnerhet och min relation till mina kolleger. Det är svårt att balansera ambitioner, trivsel med jobbet och livet utanför jobbet, och det är så viktigt att läsa att andra också tycker det är svårt. Jag har insett att jag älskar mitt jobb, och det har kommit dels av ökad kompetens och medvetenhet från min sida, dels av att se mig om hur andra har det vilket har öppnat ögonen för vad man "får" och inte "får" göra - och fått mig att inse att man får göra fantastiskt mycket bara man ber om det på rätt sätt. Vilket gör mitt eget jobb roligare och gör att jag har mer att bidra med på jobbet. Och jag har inte alltid älskat mitt jobb, men ökat självförtroende, i och med ökad kompetens, har varit nyckeln. Långt och råddigt, men Helga, jag vill bara säga att du får mig att tänka och det tackar jag dig för.
SvaraRaderaGudars, vad smickrad jag blir! Grattis till att älska ditt jobb! Det var ett tag sedan jag gjorde det, faktiskt. Jag grunnar en hel del på varför. Kanske är det helt enkelt så att annat (läs: familjen) tar väldigt stor plats i mitt liv, precis som jag tycker det ska vara, och att det inte ryms så mycket bredvid.
SvaraRaderaHur som helst har jag inte mindre än tre inlägg i tankarna angående jobbet, ett om uppdraget jag har, ett om min arbetsgivare konsultfirman (och min chef Jane), ytterligare ett om huruvida jag ångrar att jag slutade på mitt förra jobb (svar nej). Jag återkommer!
Jag känner igen mig precis. Så är vi ju också lika gamla.
SvaraRaderaDet är lite märkligt det där att osäkerheten sitter i så länge. När man är 33 har man ju ändå varit yrkesverksam i ett hyfsat antal år om man tagit examen runt 25.
Men det jag kände när jag var 33 var ungefär att jag var på samma gång för gammal och för ung. För gammal för att verkligen vara ung men för ung för att vara erfaren.
Det är fasen så mycket bättre att vara 42!
Jag undrar om det inte är själva åldern (och visdomen) i sig som gör att en plattform finns. Efter att som yngre jobbat som civilingenjör, sedan med diverse annat och nu återigen försöker arbeta som civilingenjör (men jag är arbetslös) känner jag mig ändå säkrare och mer avslappnad i min roll än tidigare(har haft kortare arbeten som civilingenjör nyligen).
SvaraRaderaEn stor skillnad mellan att vara 33 och 42 är att man lägger mycket mer energi på att springa i cirklar när man är 33.
SvaraRaderaAck om jag kunde förmedla den insikten till mina medarbetare. Om de kunde förstå att jag vet bättre än de vilken väg som är värd att följa. Och framför allt vet jag att det inte finns något val mellan att göra en eller två saker väl och att göra tolv halvdant. Och när det kommer till utvärdering kommer den som har byggt ett hus och garage väl alltid att värderas högre än den som åstadkommit en kåkstad och ett drömslott. I alla fall i min bransch.
hej från mycket luttrad handledare