Deltidsångest

Jag ska börja jobba snart. Eller, om tre månader och en dag. Så himla snart är det kanske inte. Det som återstår av min föräldraledighet är längre tid än vad många män tar ut överhuvudtaget. Men det känns.. snart.

Så jag ringde till jobbet häromdagen och fick en del intressant information. Både bra och dåliga nyheter. Den bra är att min chef inte är min chef längre. Bra eftersom jag inte är särskilt förtjust i honom. Vi kolliderade rejält för ett drygt år sedan och det stod fullständigt klart att vi har diametralt olika uppfattning om vad som är viktigt här i livet. Konstigt nog kunde vi efter detta ganska snabbt hitta ett modus vivendi (som innebar att han lämnade mig ifred och att jag sket i honom så mycket jag vågade).

Den som nu är min chef är mycket bättre lämpad för uppgiften och är dessutom en sympatisk person. Han hade den goda smaken att säga att de saknar mig och att det finns massor av kul jobb som väntar.

De dåliga nyheterna? Att den förre chefen - naturligtvis - blivit befordrad och nu har ännu mer makt och inflytande. Det märkte jag med all önskvärd tydlighet igår.

För det är ju så här att jag har inte tänkt jobba heltid. Inte på bra länge faktiskt. Detta av en massa orsaker. Främst att jag vill tillbringa mycket tid med Q men också med tanke på min hälsa. Vi har en lång och jobbig resa bakom oss så även om jag nu är lyckligare än jag någonsin vågat hoppas så känner jag mig skör. Det är inte bara all dramatik kring vårt barnskaffande jag tänker på utan också att jag faktiskt var ordentligt sjuk förra året. Både mamma och pappa säger att de märker på mig att jag har mindre marginaler och lägre stresströskel än tidigare, och det är nog sant.

Så jag talade med min nye brachef och sa att jag vill jobba 80% och vara ledig en dag i veckan. Detta eftersom Q ska vara hemma med sin pappa, vi behöver alltså inte pussla med dagistider. Och för att jag av erfarenhet vet att smetar man ut åttio eller sjuttiofem procents arbetstid över fem dagar så märker man nästan ingen skillnad utom i lönekuvertet. Är man hemma en heldag däremot så får man en frizon. I alla fall funkar det så för mig. Självklart tänker jag vara flexibel. Jag kommer inte att stänga av telefonen och åka hem och överge något projekt i ett kritiskt skede. Men å andra sidan så är normalläget inte kris. Brachefen och jag verkar förstå varann. Han sa att detta var okej med honom men att han skulle ta upp saken med personal och ledningen.

Och igår kom reaktionen. Det går inte alls för sig. Ja, jag får jobba deltid (för det har de inte rätt att neka mig, enligt lag) men jag måste komma in och visa mig varje dag för mina medarbetare. Vara en god förebild, visa att jag är tillgänglig.

Visst fattar jag vad de menar. Men jag kan inte bli kvitt den gnagande känslan att de bra gärna hade velat sätta stopp för mitt deltidsarbete om de bara hade kunnat. En lösning som den jag föreslog hade mycket väl kunnat fungera om bara viljan att vara flexibel och tillmötesgående hade funnits hos båda parter.

Jag hade en chef för några år sedan som jobbade 80% och var ledig varje onsdag. Inte de veckor då vi hade tokmycket att göra, men annars. Hon var och är fortfarande min förebild, en kvinna som kunde hävda sig på egna villkor i en oerhört konservativ bransch. Varför kunde hon och inte jag?

Därför att jag saknar en plattform att stå på. Jag har jobbat för kort tid i företaget, bara ett år innan jag blev sjuk. Efter det hann jag inte bli frisk nog för att jobba heltid innan jag försvann på mammaledighet. Och till råga på allt hann jag göra mig känd som lite motvalls/någon som tänker själv/har stark integritet.

Jag sticker ut bland mina kollegor. Jag är kvinna, äldre än de flesta (tro det eller ej!), har inte gått på KTH som alla andra, jag har inte jobbat mellan fem och tio år på samma ställe. Allt det där, inklusive min motvallighet ser jag som tillgångar.

Men allting har ett pris, och det betalar jag nu.

Frågan är vad jag ska göra. Snacka med facket förstås, fast jag anar vad de säger. Acceptera läget. Göra som de vill i ett halvår medan O är hemma. Se hur det funkar, om det funkar. Tänka över vad som är bra respektive dåligt med mitt jobb. Utvärdera. Leta efter arbetsplatser där jämställdhet inte bara är en floskel.

Håhåjaja.